Marie-Louise Ekmans första pjäs Gäckanden blev så välbesökt, att den får fortsätta den här säsongen också på Dramatens lilla scen. Det kan hända att den äldsta delen av publiken är de som mest uppskattar skämt om ålderdomens krämpor, och det missunnar jag dem inte. Jag brukar kunna gilla historier där jag inte kan identifiera mig med någon av rollfigurerna, men här känner jag mig helt utanför.
En kvinna (Gunilla Nyroos) kommer hem till en äldre kvinna (Marie Göranzon) med ett budskap från hennes sedan 15 år döda man. Alltmedan Göranzon muntligen avvisar Nyroos' instruktioner för att ställa till en seans, flyttar hon runt sina möbler efter gästens önskningar, märkbart nöjd över att ha besök och något att göra. De båda kvinnornas prat är en fin övning i hur två vuxna människor, kanske litet ensamma, kan bli vänner med varandra, och så långt är allting bra. Men sedan blir pratet mer och mer av mållöst pladder, och när den hispiga grannfrun kommer in blir det alldeles för burleskt för mig. Den övriga publiken verkar dock älska vad de ser, och skrattar högt åt replikerna, även de som jag tycker innehåller vemod och borde tas på allvar.
Den avslutande monologen är mycket vacker och trösterik, men den låtsas sammanfatta något jag tyvärr inte tycker att vi har fått se under timmarna innan. Pjäsen känns som ett antal osammanhängande scener som inte leder någonvart. Jag kan njuta av sådant om det är bra gjort, men här talar man inte till mig alls.
Länk till Dramatens sida om pjäsen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar