Rain Dogs

När hyran inte betalats kastas Costello och dottern Iris ut på gatan. Utan pengar är det svårt att hitta någon annanstans att sova, och några av Costellos försök att hitta nytt boende ändar i förskräckelse. Från periferin närmar sig en möjlig räddning; Selby, som mer än gärna vill hjälpa dem. Men Costello håller honom ifrån sig med hårda ord. Varför? Visserligen har Selby nyss släppts ut från ett fängelsestraff, men hans omtanke om mor och dotter verkar genuina.

Det tar sin tid innan man som tittare pusslat ihop bakgrundshistorien för Costello, Iris och Selby, och inga ledtrådar skrivs en på näsan. Omständigheterna är tuffa och det är oftast svårt att se någon ljusning, och ändå är serien Rain Dogs fängslande från första stund. Det beror till stor del på de helgjutna personligheterna i serien; udda, jobbiga, sympatiska, inte helt realistiska men ändå fullt trovärdiga. Detta gäller också bifigurerna och deras sidohistorier; det trevliga pervot Lenny (fint att se Adrian Edmondson där), Iris gudmor Gloria som är omväxlande stark och osäker, och Karl Pilkington i ett roligt litet inhopp.

Till sist ger Costello efter och hon och Iris flyttar in hos Selby. Det verkar för bra för att vara sant och det är det. Den starka känslan av gemenskap slår alltför lätt över i ilska och sadism, och ju bättre man känner varandra, desto djupare kan man såra varandra. När Rain Dogs visar människor som ibland gör dåliga val är de inte stöpta i samma form utan drivna av olika sorger och sår, och de väljer olika sätt att skada, trösta eller rädda sig själva. När man inte har fast mark under fötterna är det inte konstigt att suget efter att falla ibland blir starkare än orken att kämpa vidare. Men även en söndrad vänskap kan vara det som håller en fast vid det som är bra. Rain Dogs är ypperligt skriven och spelad, och ger en god inblick några väldigt annorlunda liv.

Stilövningar av Raymond Queneau

På S-bussen, vid rusningstid. En kille omkring 26, filthatt med en rem som ersätter hattbandet, för lång hals, som om någon hade haft dragkamp med den. Folk kliver av. Killen i fråga blir irriterad på en av männen som står bredvid honom. Han anklagar honom för att knuffa honom varje gång någon passerar. Gnällig ton som avses vara aggressiv. När han ser en ledig plats vräker han sig på den.

   Två timmar senare möter jag honom på Cour de Rome framför Saint-Lazare-stationen. Han är tillsammans med en vän som säger: "Du borde skaffa en extra knapp att sätta i överrocken." Han visar honom var (vid rockuppslagen) och varför.

Nu har jag avslöjat hela handlingen i Raymond Queneaus bok Stilövningar. Inget annat än detta händer, men i de nittionio efterföljande kapitlen kommer de två scenerna att återberättas på vitt skilda sätt: baklänges; ur en dröm; metaforiskt (och då mycket lyriskt); i form av en alexandrin; en spännande litotes; och med olika brytningar. Den breda väschöttskan roade mig mycket! även om jag hade valt att säga "knappa" istället för "knappen".

Raymond Queneau hade skrivit ihop sina 99 stilövningar under ett par år, inspirerad av Johann Sebastian Bachs nyupptäckta Die Kunst der Fuge, innan boken först publicerades år 1947. Queneau kom att redigera sina stilövningar och byta ut en mot någon annan ända fram till 1973, tre år innan sin död. Lars Hagström har översatt dem med inlevelse och fantasi.

Det är en udda och stimulerande upplevelse att läsa de olika stilövningarna. En del är mer intressanta än andra men vem som gillar vad lär ju skifta från person till person. Att en så banal händelse blir upphov till så mycket genomlysning! Till en början kan man tänka sig att det är olika personer som berättar samma scen, men snart märker man att så många personer inte kan ha fått plats på S-bussen. Istället tycks dessa ögonblick ha passerat genom en kristall och spridits till ett brett spektrum av tolkningar. Dessa nittionio variationer är korta men kräver närläsning, så de går inte att svepa igenom i ett huj, men det är som sagt stimulerande för fantasin och också roligt att läsa dem.

Das Leben des Vernon Subutex 1 på schaubühne Berlin

Den kontroversiella filmmakaren och författaren Virginie Despentes bokserie om Vernon Subutex blev kultböcker i Tyskland och Frankrike och filmatiserades, men gick mestadels spårlöst förbi i Sverige. För många läsare har Despentes språk och medvetet provokativa handling varit avskräckande. Thomas Ostermeiers uppsättning för schaubühne i Berlin är skitig och ruff, och några av rollfigurerna förmedlar obehagliga åsikter och erfarenheter, men är inte svårtuggad utan underhållande med sina insprängda glimtar av svart humor, och med återkommande skrällig rockmusik från ett band på scenen som spelar Sonic Youth, Dead Kennedys, Gang of Four. 

Vernon Subutex byggde sitt liv på musiken, som ägare av en skivbutik med ingående kunskap om musiken och banden. Men strömningstjänster och gratis musik har gjort skivbutiker och dess ägare överflödiga. Efter några år med halvhjärtade jobbansökningar har pengarna från arbetslöshetsförsäkringen tagit slut. Och den som betalade hyran på Vernon Subutex våning, rockstjärnan Alex Bleach, har just dött. Nu åker Vernon Subutex ut från sin lya utan pengar. Vad göra?

Det blir en soffturné hos de vänner som fortfarande svarar i telefonen. Gamla flickvänner blir mer eller mindre begeistrade av att en skrynklig kille från det förflutna dyker upp - för någon blir han en otrevlig påminnelse om ett liv hon kämpat för att lämna bakom sig, för en annan blir han ett sätt att känna sig tuff och åtråvärd igen. Handlingen rör sig ofta framåt i långa monologer där vi får lära känna rollfigurerna på djupet, inte bara Vernon Subutex själv, och förstå deras bakgrund och livslögner och annat som driver dem i livet. Skådespelarna på scenen spelar flera roller men de är alltid fullständigt trovärdiga i ögonblicket och varje person som gestaltas blir trovärdig och engagerande.

Efter paus flyttar sig handlingen till en cirkel strax längre ut från huvudpersonen, som nu hamnat i medieskugga, till folk som har intresse av att hitta honom. Nu har man fått vittring om att Vernon i sin ägo har några inspelningar där Alex Bleach berättade om sitt liv, gjorda ganska nära inpå hans död. Det kan man göra pengar av! Eller förlora sin position i samhället på grund av innehållet. En del otäckare typer börjar söka efter Vernon och filmerna, men vi får också möta andra gamla vänner med livshistorier som är roliga, gripande, jobbiga och allt däremellan: den förra porrstjärnan Pamela Kant, Daniel och Marcia som på olika vägar hittade hem när de bytte kön, Aïcha som håller på att gå sönder inifrån när hon upptäcker vad hennes mor sysslade med innan hon dog.

Uppsättningen Das Leben des Vernon Subutex 1 textas på engelska, franska eller kroatiska, men det är roligt att följa de många små inkastade skämten på tyska. Pjäsen är fyra och en halv timme lång men blir aldrig tråkig eller seg, och alla i den fullsatta salen stannar och roas och oroas in i det sista. Efter att ett par gånger hindrats av Covid-nedstängningar blev schaubühnes pjäs en succé som återkommer senare i höst, då regissören Thomas Ostermeiers uppsättning av Körsbärsträdgården också tas upp igen på Dramaten.

schaubühnes sida om Das Leben des Vernon Subutex 1

schaubühnes intressanta bloggpost om Das Leben des Vernon Subutex 1

Vice Principals

Vem kommer att bli rektor på North Jackson High School när den uppskattade rektor Welles går i pension? Vicerektorerna Neal Gamby och Lee Russell har båda fikat efter posten i åratal och spänningen mellan dem båda är hög. Men! Det blir ingen av dem. In kommer istället en rekrytering utifrån, Dr. Belinda Brown. Åh nej, det går inte an. Gamby och Russell gräver tillfälligt ned stridsyxan och förenas i den hemliga kampen för att få rektor Brown avskedad. Överläggningarna hålls i en övergiven rökruta i skogen.

TV-serien Vice Principals har en mycket rå och brutal humor. Redan i andra avsnittet bränner Gamby och Russell ned Dr. Browns hus! Men hon låter sig inte knäckas av det - det här är en serie där man spöar varandra hårt men alla reser sig igen och fightas vidare. 

Neal Gamby håller eleverna i schack med hårda disciplinstraff och tillrättavisningar som lätt slår över i förolämpningar, och han tar med sig den hårda tonen in i lärarrummet. Lee Russell är en egen variant av psykopat och det är fantastiskt roligt att se dem båda fara ut i personangrepp och ibland rena slagsmål med varandra. Den övriga lärarkåren visar upp avståndstagande varvat med ren skräck, med undantaget Ms. Abbott, som klistrar sig på Neal Gamby som ett tuggummi.

Danny McBride (Neal Gamby) gick vidare och skapade den briljanta komediserien The Righteous Gemstones tillsammans med Walton Goggins (Lee Russell) och Edi Patterson (Ms. Abbott). The Righteous Gemstones är mer finslipad än Vice Principals men en stor behållning med Vice Principals är personkemin mellan just dessa tre personer. En helt annan typ av mänsklighet, faktiskt överraskande, ser vi i Shea Whigham som spelar Ray Liptrapp, en genomhygglig kille och jättesnäll styvpappa till Gambys tidvis försummade dotter Janelle. Men är man som jag barnsligt förtjust i att se vuxna människor få vredesutbrott och bete sig som småungar, med komiskt anslag, är Vice Principals en guldgruva.

Papperskorg av Magnus Dahlström

Först en kort berättelse som sätter stämningen - en osäkerhet som tar sig in i en situation som borde vara normal, till och med extra mycket under kontroll. Så följer titelnovellen, en längre berättelse på nästan hundra sidor där obehaget får krypa in ännu långsammare och bli ännu kusligare. Brottstycken av mystiska meningar dyker upp i den medicinska texten som Carl redigerar - texten som han har skrivit själv, på skrivmaskinen som ingen annan har tillgång till. Är han utsatt för sabotage eller håller han på att bli galen?

Jämfört med senare böcker kan man känna igen hur Magnus Dahlström låter verkligheten bli litet skev, men inte genast ger sig hän åt det icke-naturliga utan stannar i mellanläget då man tror sig bara vara ett steg in i det underliga och kunna vända tillbaka till normaliteten om man bara gör nästa handling rätt. Men i debutboken från år 1986 är hantverket ännu inte lika finslipat, och Papperskorg förlorar i spänning när Carl försöker driva saken till sin spets. Nästa novell, Tunneln, fördjupar sig i det absurda i det mycket konkreta, och den sista, Ångbåt, är en snygg variant på en mardröm där yttre omständigheter paralyserar huvudpersonen medan situationen hela tiden förvärras och det inre trycket stegras.

Även om de tre längre novellerna pågår litet för länge och prosan är ojämn är Magnus Dahlströms Papperskorg ändå mycket läsvärd.

Fler böcker av Magnus Dahlström:

Fyr

Förhör

Secessionen. Klimt, Stuck, Liebermann på Alte Nationalgalerie Berlin

Vid förra sekelskiftet ville ett antal konstnärer i Wien inte bara smycka samtiden utan också omdana samhället till ett skönare och rättvisare liv. Naturligtvis var den rörelsen inte begränsad till Wien utan fick också avläggare i Berlin och München, och det är givande att få se verk även därifrån. Dock är utställningen Secessionen. Klimt, Stuck, Liebermann på Alte Nationalgalerie i Berlin mer fokuserad på tavlorna och mindre på arkitektur och ambitioner för samhällsklimatet, men den är förstås ändå mycket intressant.

Gustav Klimt var en superb representant för Wiener Secession som vi minns än idag, men just därför är det fint att få se exempel på verk av hans samtida, såsom Ferdinand Andri och Koloman (Kolo) Moser som står för de två planscherna längst till höger.

I München grundades 1896 tidskriften Simplicissimus, med en tuff röd bulldog som maskot, fast besluten att trotsa censur och trakasserier från myndigheterna. Tidskriften innehöll bidrag av goda författare som Hermann Hesse, Robert Walser och Rainer Maria Rilke.

Även i München ägnade man sig dock åt utställningar med sköna, inspirerande verk, här inlockandes med planschen designad av Franz von Stuck.

Secessionsbyggnaden i Berlin ser underbar ut på bild och tavlor men finns tyvärr inte kvar idag.

Några av Berlinkonstnärerna skapade drömlik konst, som Georg Kolbes Die Goldene Insel (1898) och Ludwig von Hoffmans Zur Freundlichen Erinnerung an den Fall Munch (1892). Den senare tavlan anspelar direkt på det motstånd och den förtida stängningen av en utställning med Edvard Munchs konst samma år. Den senare finns representerad på utställningen liksom Akseli Galen-Kallela, då Berlinersecessionen också intresserade sig för internationell konst.

Ännu mer introspektion och dröm bjuds i tavlorna Die Flamme (1902) av Wilhelm Berntzik, Landschaft mit Figuren (Traum) (1900) av Hugo von Habermann och Hausbau (1908) av Rudolf Jetmar.

Mindre eterisk men ändå stigen ur en dröm är Schwerttänzerin (1891) av Adolf Brütt.

Några av Berlinkonstnärerna steg in i hemmets lugna vrå och porträtterade barnen och vardagslivet där. Jag blev uppmuntrad av att se tavlan Porträtt Suzanne Aimée Cassirer (1901) av Max Slevogt då den även pryder novellsamlingen av Robert Walser som jag just köpt och där en av berättelserna handlar om flickan på tavlan. Car Molls verk Salon im Haus von Carl Moll auf der Hohen Warte (1903) intresserar mig då man får se litet av inredningsidéerna som rörelsen förde med sig. I Gotthardt Kuehls Das blaue Zimmer (1900) kan man dock se hur möblemang och ideal från tidigare, tyngre tider hänger kvar, även om gestaltningen är livlig och färgrik.

Sköna damer bör fästas på bild för evigheten, såsom den skira Dame im Weiss (1898) av Ernestine Schultze-Naumburg, Bild in Weiss-Schwarz av Wilhelm List och den magnifika Dame in Gelb (1899) där Max Kurzweil målade av sin hustru Martha i en självsäker pose.

Av dessa konstnärer var ett flertal uppvuxna i staden, så naturen fascinerade men på ett litet avstånd, eller tuktad i stadsmiljö. Det är lätt att sympatisera med när man ser de inbjudande tavlorna såsom Alice Trübners Schloss Hemsbach bei Weinhem (1904-1908), Maria Slavonas Häuser am Montmartre (1898), Max Uths Der Biergarten (1910) och Max Schlichtlings Strandvergnügen (1899). Secessionskonstnärerna i Berlin och München var mer öppna för influenser från impressionismen, surrealismen och andra rörelser i tiden. Det är bra att få en bredare bild än bara den idealistiska från Wiener Secession, men man kan ändå önska att de wienska idéerna om skönhet som genomgriper hela samhället fått mer genomslag och levt kvar än idag.

Länk till sidan om Secessionen på Staatliche Museen zu Berlin

Barbie

Det har gjorts filmer om leksaker länge nu: Toy Story, LEGO-filmer vars handling följer storfilmer för vuxna, Transformers, ja till och med om spelet Sänka skepp. Nej, Barbie-filmen är inte bara en i raden. I linje med 2020-talets alltmer populära tema om parallella universa kommer vi till ett Barbieland där alla Barbies, Kens och udda Mattel-skapelser vet om att de är dockor och att någon i den andra världen leker med dem. 

De är också medvetna om diskussionen om Barbies roll i samhället, eller åtminstone halva diskussionen: den som säger att det är upplyftande för flickor att via sina dockor se att de kan bli vad de vill här i världen: astronaut, Nobelpristagare, president! I Barbieland lever alla de här framgångsrika dockorna sida vid sida i sina rosa plasthus. Hi Barbie! Blondast och vackrast är Stereotypical Barbie. Lyckan är så perfekt att man vill flytta in där och äta låtsasfrukost och dansa disco, samtidigt som man känner på sig att det kan bli jobbigt i längden. 

I Barbieland bor också några få av Mattels mer underligt designade dockvarianter liksom en stor grupp av Ken, och det är inte helt problemfritt. Precis som i vår värld är Ken en mindre sidekick till Barbie. Men den platinablonde Stereotypical Ken vi möter, han är jätteförälskad i den platinablonda Barbie vi följer, och det plågar honom att hon inte bryr sig om honom mer.

Men nu händer det konstiga saker. Vår Barbie börjar tänka på döden - och tåspetsfötterna blir alldeles platta! Det är dock inte första gången detta händer i Barbieland. Weird Barbie vet vad som har orsakat detta. Ja - Weird Barbie ser precis ut som en Barbie som man har lekt för hårt med - ständigt i spagat, håret avklippt och spretigt och tuschstreck i ansiktet. Men hon berättar om maskhålet till vår värld och övertalar Stereotypical Barbie att resa dit för att ställa allt till rätta.

Det är en fröjd att se en film som bryr sig så mycket om detaljerna, när detaljerna är så viktiga som i Barbiefilmen: från den Barbiefierade inledningsscenen hämtad från 2001 - ett rymdäventyr, över referenser till andra filmer och företeelser, till alla prylar och kläder i Barbievärlden som är perfekta men litet stela och plastiga. När Barbie och den medsmugne Ken kommer ut i vår värld är de för grälla till och med för Santa Monica Beach, och de nya människokläderna de skaffar sig är maximalt lika något man kan köpa till sin docka i en leksaksaffär.

Självklart borde Barbie kunna få hjälp i sitt sökande av tjänstemännen på Mattel, eller hur? Men männen som säljer dockan (och i sina likadana utstyrslar och småfumliga beteenden liknar de leksaksgubbar själva) vet vilken katastrof det kan bli om en förrymd Barbie kliver runt i vår värld, och vill smussla undan henne och lura tillbaka henne så fort som möjligt. Tack och lov hålls deras jakt på Barbie (och Ken) på en lättsam nivå och tar inte för stor plats i handlingen.

För det verkliga temat kommer vi till när Barbie träffar den som har lekt med henne, den som fått henne att fundera på döden. Nu får även den perfekta blonda rosaklädda Barbie höra om den andra halvan av dockornas inflytande på vår värld: onaturliga kroppsideal och stereotyper som håller flickor och kvinnor tillbaka i strävan efter att göra det de vill av sina liv. Ingen kan förklara detta lika effektivt som en sur tonårstjej!

Men varken den ena eller den andra halvan är hela sanningen. Uppmuntran till att bli president (klädd i rosa) kan kännas både inspirerande och tvingande, liksom pyntandet med läppstift och söta kläder. Varken de som hatar eller de som älskar Barbie och att göra sig fina (och att klä upp sig i rosa och se Barbiefilmen) har hundra procent rätt, och de flesta har delar av båda inom sig och olika mycket olika dagar. Det största sveket är att ställa de båda sidorna mot varandra, och tvinga flickor att välja och sedan se ned på den andra sidan.

Och visst kan detta också gälla för Ken och alla pojkar och deras leksaksgubbar också. Men i den här filmen håller Stereotypical Ken på att vända vanan att bli förbisedd till något katastrofalt. Vi får se en liten upprättelse för den trånande, ensamme Ken fast kanske inte helt tillräckligt för den evige sidofiguren. Men det här är Barbies film, och så skickligt och snyggt som den är gjord är den lätt att älska även för de många manliga biobesökarna. 

Skådespelarna är inte alls plastiga; Margot Robbie är kongenial som någon som är stöpt i en perfekt form men börjar mjukas upp inifrån. Kate McKinnon är förstås genialisk som Weird Barbie, och Michael Cera som i åratal gestaltat söta, förvirrade pojkar på och utanför bioduken är som gjuten som den svårtydde Allan. Störst bredd av alla visar dock Ryan Gosling som Ken som går från vankelmodigt andrahandsval till självsäker machoman med sväng i höfterna, hela tiden med glimten i ögat. Barbie har ju sedan länge varit mycket mer än en leksak. Det har skrivits avhandlingar om hennes inflytande på samhället och feminismen ur många synvinklar och även utanför akademin diskuteras hennes roll och inflytande på flickor och övriga människor. Greta Gerwig har byggt samman detta med Barbies rosa drömhus, drömbil och drömgarderob till något mycket mer än drömlivet för Barbie och barnen som leker med henne.