Better Than Us

Vi befinner oss några år in i framtiden i Ryssland (ett någorlunda högteknologiskt och fungerande land som spelades in innan det självdestruktiva kriget inleddes). Där finns humanoida robotar - dels sådana med tydligt plåtschassi, dels undersköna botar som liknar människor fast är vackrare. På robotföretaget Cronos möter vi kronjuvelen Arisa, som dock inte tolererar de förutsägbara sexuella påstötningarna utan slår tillbaka mot kladdaren - med dödligt våld! Detta är hittills ohört men intressant och användbart för Cronos. Men Arisa har redan hunnit rymma vilket ger upphov till ett av många vredesutbrott för den koleriske och inte uppenbart kompetente VD:n Viktor Toropov.

En liten flicka, Sonya Safronova, blir Arisas första vän och Första Användare. Hennes föräldrar och storebror Egor är alla i luven på varandra på grund av den pågående och uppslitande skilsmässan i familjen. Kan Arisa vara till hjälp med de många problemen som människorna har? Både ja och nej - ytterligare problem tillkommer ju för att både Cronos och polisen letar efter Arisa. Och också för att Egor dras till de våldsamma ungdomarna i anti-robotrörelsen Likvidatorerna.

De futuristiska inslagen i serien är minimala men OK. Det vi ser är annars ett övervakningssamhälle som kanske inte är så olikt det som serien Better Than Us skrivits i. Där finns självsvåldiga machomän och smarta men upproriska kvinnor på flera nivåer - polisen, företaget Cronos, ungdomsgängen. Inga tankar på nepotism lyfts inför det faktum att Viktor Toropovs fru Svetlana är programledare för auktionen/uppvisningen där en robot skall väljas ut för statlig massproduktion, något som hennes far också har inflytande över.

Det är litet udda men kanske inte helt överraskande att Cronos vill vinna tävlingen, då de faktiskt inte själva har tagit fram roboten Arisa - så hur skall de kunna producera fler av hennes kaliber? Litet senare i serien följer man upp det faktum att Arisa faktiskt är tillverkad i Kina. Vid det laget börjar tyvärr också huvudpersonernas personligheter att slå om från hur vi dittills lärt känna dem, vilket är mycket synd, då delhistorien med Arisa som vän till familjen Safronov hör till de mer givande i serien.

Något eller snarare någon att vara tacksam för är huvudrollsinnehavaren, Paulina Andreeva som spelar Arisa. Med sin lätt konstlade frisyr, supersläta hy och framför allt litet stelt manér gör hon just rätt intryck som en robot som bara nästan är som en människa. Därför är det extra synd hur hennes karaktär urartar i andra halvan av serien. Innan det är dock Better Than Us ganska underhållande.

Drakar av Johan Egerkrans

Drakar är i fokus för Johan Egerkrans senaste bok. Definitionen vidgas till att ta in några liknande monster, men vi får också se hur många varianter på drakar det finns i människans mytologier. Boken håller sig främst till västerländska och österländska drakar, men bara där finns det många olika sorters odjur och ännu fler berättelser om dem.

Vi har i vår nordiska mytologi Nidhögg som illvilligt gnager på Yggdrasils rötter. Läser man boken i ett svep kan de många historierna om drakar, oskyldiga offer och modiga drakdräpare bli för lika varandra, så det är värt det att plocka upp boken då och då, och notera de berättelser som skiljer ut sig. Litet mindre kända historier som den om Sankta Marta som betvingade odjuret Tarasque är intressanta att få höra. 

Vi får förstås också historien Sankt Göran som dräper draken, och en diskussion om vad som representeras av draken och även Sankt Göran och alla oskyldiga jungfrur i berättelsen - tolkningarna har förändrats genom århundradena. Dock skaver det litet när Egerkrans återberättande av myterna blir mer raljanta, även om det som läsare går att skaka på huvudet åt hur fantastiskt hjältemodiga en del drakdräpare. Men det är bättre att göra det på eget initiativ än att få det serverat i en bok som redan bara kan presentera korta återgivningar av gamla legender.

Många drakar är delar av olika kulturers skapelseberättelser, ja, ibland även delar av världen vi lever i, som den kvinnliga kaosdraken Tiamat som dräptes och styckades av Marduk i det babyloniska eposet Enuma Elish. Världens undergång och även återfödelse kan de ha del i, såsom Midgårdsormen, Leviatan och Ouroboros.

Men förutom de stora och de enorma drakarna finns även mindre drakvarelser, och Johan Egerkrans illustration av en salamander som lever i elden fascinerar mig djupt. Säkert får andra läsare andra favoritbilder i den vackra och litet oroväckande boken Drakar.

Fler böcker av Johan Egerkrans:

Nordiska väsen

Nordiska gudar

Evigt Liv på Liljevalchs

Ibland kan Liljevalchs (och även andra konsthallar) slira litet när de gör en utställning om ett vetenskapligt tema - man plockar in närliggande ämnen som egentligen inte hör dit men kanske "känns" lika spännande. Första salen på Liljevalchs utställning Evigt liv ger litet sådana vibbar. Jo, Evighetsmaskinen platsar där, men inte nödvändigtvis Ann Lislegaards tidsresande räv, hur intressant den än är, eller chatroboten som ställer slumpmässiga djupa frågor men till slut blir litet för mjäkig och ursäktande.

Men ger man sig in i de andra salarna så tilltar snart graden av intressanta tekniska uppfinningar och vetenskapliga upptäckter. Där finns en akvaponisk anläggning där fisk i en tank ger näring åt växterna ovanpå den och vice versa i ett kretslopp som kan ge nyttig föda även åt människorna kring anläggningen som vill leva långa, hälsosamma liv.

I en större sal finns en charmig Ålderstrappa för en snigel designad av Niki Lindroth von Bahr. I samma sal kan man finna direkta presentationer av forskning som undersöker och kan ge svar på frågor om hur man på cellnivå håller kroppen livskraftig längre, forskning som dessutom belönats med Nobelpris under olika år. Ett välgjort interaktivt bildspel visar de viktiga funktionerna av telomerer och makrofagi i celler, och hur den revolutionerande tekniken CRISPR kan påverka DNA på de sätt man önskar.

En modell av proteinet Cas9 som har en nyckelroll i användningen av CRISPR

Konstnären Anna Dumitriu har skapat ett gammaldags medicinkabinett fyllt av piller och tinkturer som skall lindra symptom från framtida åkommor, framställda av framtidens tekniker. Det kabinettet vill jag ha, det vackra skåpet och det spännande innehållet, så att jag också kan leva frisk och stark i hundratals år till!

Kanske var jag för sträng och avfärdande på min väg mot den här salen. För vill vi människor leva ett långt liv behöver vi ha ett fungerande samhälle, och det är vad de presenterade Nobelpristagarna i fred har arbetat för. Och konsten är evig, och visst behöver vi den för att våra långa liv inte skall kännas tomma. Det är extra fint att en större installation visar en scen ur litteraturpristagaren Kazuo Ishiguros bok Klara och solen som ju just handlar om att skapa evigt liv.

Länk till Liljevalchs sida om Evigt liv

The Pentaverate

Det finns ett hemligt sällskap av fem kloka män som sedan peståret 1347 har arbetat för att göra världen bättre. De är jättehemliga, men har en ganska stor och tjusig organisation, med assistenter, personal och vaktstyrka i stiliga (?) uniformer. Då och då behöver man förstås välja in en ny medlem till The Pentaverate när en av dem fem dör, och det är där som komediserien börjar. Det är förstås ett utmärkt läge för att introducera The Pentaverate och dess historia för en skeptisk möjlig medlem och oss tittare.

Men såväl knäppa konspirationsteoretiker som skarpa hjärnor har gissat sig till existensen av The Pentaverate och skulle vilja avslöja gruppen för världen. En som dras in i det är den avdankade kanadensiske nyhetsreportern Ken Scarborough, som med sitt grävjobb vill visa sig oumbärlig och komma tillbaka in i TV-kamerornas och strålkastarljusets värme. Med hjälp av en insatt men galen konspirationsteoretiker lyckas han infiltrera The Liechtenstein Guard, säkerhetsstyrkan kring The Pentaverate.

TV-serien The Pentaverate har några kända och mindre kända komiker i rollistan, som Keegan-Michael Key, Jennifer Saunders och Ken Leong, i nästan alla övriga roller Mike Myers, och i alltings mitt den vassa Debi Mazar. I första avsnittet driver man mycket med Kanada och allt kanadensiskt, men fokus för serien är att måla upp knasigheterna med The Pentaverates traditioner och globala räckvidd. Det är inte den smartaste humorn vi ser men en litet småputtrig komedi på jämn, medelhög nivå, och det är roligt nog i ett halvdussin avsnitt.

Nightcrawling av Leila Mottley

Storebror Marcus var redan 18 när mamman hamnade i fängelse, så syskonen bodde kvar i lägenheten de hade vuxit upp i. Lillasyster Kiara är nästan 18 nu. Hon får rycka in ibland i en spritbutik men det är svårt att få ihop pengar till boende och mat. Nu ska deras hyra höjas. Marcus drömmar om att bli rap-stjärna och tjäna massor pengar är långt ifrån att slå in men han inser det inte själv.

Utan att hon egentligen gör ett aktivt val glider Kiara in i att sälja sex för pengar. Natt för natt, gata för gata kommer hon djupare in i den världen och de som rör sig där. Farligast av alla på gatorna är poliserna. De kan göra vad de vill med dig, och när de hittar Kiara på gatan blir hon deras favorit - för ett tag i alla fall.

Leila Mottley är bra på att med några meningar beskriva en miljö och stämningen där - källarstudion där Marcus och hans vänner spelar in låtar, festen dit Kia går för att sälja sig själv, andra fester dit hon inte har något val att gå eller ej. En annan detalj är hur en del människor ger ifrån sig ljud som om de inte kan hejda sig; en klagosång över livet från den uppgivna Shauna, eller ett skratt som skall avvisa alla världens bekymmer från den ständigt pårökta grannen Dee.

Något annat som lyser fram är hur människor är beroende av varandra för att klara sig; hur man ber någon om hjälp för att den borde känna ansvar, eller själv tar ansvar för någon man vill väl. Kiara älskar lillpojken Trevor i grannlägenheten och tar hand om honom när hans mamma Dee försvinner. Själv får hon vänskap, kärlek och ibland ett välkommet mål mat från bästa vännen Alé som har ett tryggare liv och jobb i familjens restaurang.

Att växa upp i Oaklands eftersatta kvarter ger dig inte många möjligheter i livet, det står klart i Nightcrawling. Mottley beskriver hur du ofta inte har något bra val eller att du ibland ändå väljer något dåligt för att du inte vet bättre, som Marcus med sin omöjliga hiphopkarriär. De tunga omständigheterna beskrivs sakligt, inte överlastat med elände utan just tillräckligt för att förstå. Tyvärr tappar boken rejält i de sista kapitlen, när handlingen skall knytas ihop och några parallella spår förklaras för banalt och mindre trovärdigt. Men Leila Mottley är en god författare och hon kommer att kunna skriva fler bra böcker.

The Vivian Girls på Göteborgs Stadsteater

Det står sju flickor framför oss på scenen. De är vuxna skådespelare, män och kvinnor om vartannat, men de är ändå flickor tack vare sina knäkorta, raka klänningar och stora kragar, och rosetter, hårspännen eller flätor i håret. Skådespelarna har hittat rätt tonläge - de har lätt barnsliga röster och rörelser (nyper i kjolen då och då) men det är inte tillgjort som det kan bli när vuxna vill spela barn, utan det vi ser är sju systrar, The Vivian Girls.

Vi är ju inte i vår vanliga verklighet utan i en värld där flickor öppet förföljs, torteras och dödas av männen i grannlandet - eller jo, egentligen är det ju just det som händer i vår egen värld. Men så skall det inte vara, och det vet the Vivian Girls. Och nu är vi i den märkliga sagan “The Story of the Vivian Girls, in What Is Known as the Realms of the Unreal, of the Glandeco-Angelinian War Storm, Caused by the Child-Slave Rebellion” skriven och illustrerad av särlingen Henry Darger. Tavlorna av flickornas äventyr har flugit runt världen i konkret och virtuell form - breda bildrullar som visar ohyggliga grymheter men också flickornas listiga flykter och segrar över soldaterna, och också den underliga naturen i flickornas värld. Därför är det fint att uppsättningen av The Vivian Girls gjord av Felicia Ohly och Linda Forsell på Göteborgs Stadsteater även den framskrider i form av tablåer. På så sätt kan de hemskaste tortyrscenerna berättas i ord istället för att visas på scenen.

Vad vi ser är flickornas gemenskap, rörig men ändå stark, liksom deras vilja att strida mot grannlandets armé och befria de miljontals barn de håller fångna. De färdigheter som de har och som de tränar på - hoppa tyst, skrika högt, smyga fram - det är klart att det är just det som behövs för att kämpa mot soldaterna i den här verkligheten! Det är magiskt att se dem ställa upp på led och höra någon av dem viska marschorder "Marsch - pannkaka!"

Vi är inga ungar längre.

Vi har precis börjat upptäcka världen

och för att försvara den måste vi slå den i spillror.

Klippformationen på scenen är mer än tillräcklig för att skapa känslan av flickornas värld, och utgöra språngbräda för såväl lekar som strider och listiga flyktplaner. Ljuset växlar från dovt till starkt och ofta till en lila som blandar sig med flickornas violetta klänningar. "Har ni någonsin sett en så här stor blomma?" väser en Blengigomenean, en av landets underliga varelser med fjärilsvingar, medan den placerar en enorm blomma bland stenarna.

The Vivian Girls är från början egna personligheter och deras olika sidor kommer till pass på olika sätt under deras svåra kampanjer. Skådespelarna är fullkomligt förankrade i sina roller och vi kan vara tacksamma för att vi under halvannan timme får besöka Abbieannia och Glandelinia under de kloka och modiga systrarnas omsorg.

Länk till Göteborgs Stadsteaters sida om The Vivian Girls

Foto: Ola Kjelbye

UFO Sweden

I Norrköping finns fyra viktiga institutioner: SMHI, UFO-Sverige, Archives for the unexplained och indiefilmbolaget Crazy Pictures. Vännerna i det sistnämnda kollektivet beslöt sig för att göra något spännande av detta, och det lyckade resultatet är filmen UFO Sweden.

Man kan ju aldrig lita på vad vädergubbarna säger. Men är det verkligen SMHI:s fel? Uno håller noggrann koll på vad som sägs i väderprognoserna och jämför med vad utfallet verkligen blir, med hjälp av sin åttaåriga dotter Denise. Av vännen Lennart som jobbar på SMHI får han ännu bättre data till sina undersökningar - i stora tjocka pärmar, för året är 1988 och digitaliseringen har inte slagit igenom. Nu kommer han på något viktigt! Uno lämnar Denise hemma vid radion, drar iväg i sin röda SAAB och kommer inte hem igen.

Åtta år senare bor Denise i fosterhem och hackar de halvtaffliga datasystem som börjat dyka upp överallt. Pappans efterforskningar och hans försvinnande har aldrig lämnat hennes tankar. När en röd SAAB far genom luften och kraschar i en lada spetsar hon öronen. Kan det vara hennes pappas bil? Men hon inser att hon inte kan gräva vidare på egen hand, utan vänder sig till några som skulle kunna hjälpa till - pappans gamla vänner i föreningen UFO Sweden.

UFO Sweden håller till i en belamrad källarlokal och utgörs av hälften kufar och hälften sunt skeptiska herrar, vilka gärna håller hårt på mötesreglerna och insisterar på kaffe och mazarin till alla diskussioner. Det är förstås klokt att ifrågasätta de vildaste rapporter som kommer in till föreningen, särskilt sedan det allmänna spektaklet med Denises pappa för åtta år sedan. Sämst gick det för Lennart som blev av med sitt jobb på SMHI. Inget att undra på att de inte genast nappar på Denises upptäckter, inte alla i alla fall och inte hela tiden.

Men jo, fältundersökningen blir av ändå, för Töna, Mats och Karl-Tefat är ju nyfikna på vad som kan ligga bakom de senaste tidens fenomen. Och det blir action med biljakter och krascher, komplicerade ekvationer som liknar trollformler som räknas ut på Windows NT4-maskiner, och stora risktaganden när gruppen närmar sig den möjliga förklaringen på mysteriet. Filmen UFO Sweden håller intresset uppe hela tiden, och varvar action och högt tempo med uppfinningsrika förolämpningar och uttryck på östgötska. Regi och skådespelare håller hög klass, och det är kul att se en så lyckad film som gör att Sverige verkar litet mer spännande.