Kulturella höjdpunkter mars 2009

Ännu en månad har gått, och jag blir så nöjd när jag ser tillbaka på hur mycket jag har varit med om! Här följer min topplista.

Bästa teaterupplevelse
De tre musketörerna på Stadsteatern. Vad kan jag säga annat än hurra, tack, mera, alla måste titta!
På delad silverplats, och mycket nära guldet, hamnar Medealand, Massakerguden och Mörkrets makt, alla tre på Dramaten. Se där, Dramaten verkar ha ryckt upp sig efter en lång sträcka av besvikelser! Det är jag riktigt glad över.

Bästa bok
Svarta lådan av Inger Edelfeldt.
Drown av Junot Díaz och Afrikanen av J.M.G. Le Clézio var också mycket bra.

Bästa utställning
Prerafaeliterna på Nationalmuseum.

Bästa konsert
Filharmoniker i närbild och Minettikvartetten, båda med ett mycket varierat och vacker program.
Dessutom MacBeth på Kungliga Operan, som är den enda och därtill bästa
operan jag har sett den här månaden.

Det för mig in på en kort jämförelse mellan scen- och operaversionen av två verk jag har sett den här månaden: Macbeth, som jag även såg på Dramaten häromåret, samt Muntra fruarna i Windsor, som jag såg på Operan under namnet Falstaff förra året. Säga vad man vill om operalibretton med övertydliga repliker som repeteras in i absurdum, men i båda de här fallen
så klarar operorna av mycket bättre att förklara karaktärerna och ge dramatik åt handlingen.
Kungliga Operan vs Kungliga Dramatiska Teatern: 2-0

Men det är inte bara jag som skall prata. Nu vill jag höra vad alla andra haft för kulturupplevelser den sista tiden!

Prerafaeliterna på Nationalmuseum

Ibland när jag har besökt en utställning Nationalmuseum har jag har känt mig otacksam: utställningen har varit så omfattande att jag blivit övermätt. Så tråkigt av mig, egentligen! Jag var litet orolig att det skulle bli likadant på den aktuella utställningen av Prerafaeliterna, men jag är riktigt glad att säga att jag hade fel.

I sal efter sal är tavlorna och informationstexterna centrerade kring ett eller ett par teman: bakgrunden till namnet på gruppen av Prerafaeliter, deras inspiration och deras val av motiv. Och gruppens inspirationskällor är ju så spännande, och deras utförande så vackert! I en tid av industrialisering och urbanisering ville de hitta tillbaka till andlighet, skönhet, berättelser större än vardagen, och de äkta upplevelsen av naturen.

Vilken kärlek till detaljerna, kompositionen, färgerna, motiven! Många tavlor visar laddade scener av stor betydelse, såsom Jungfru Marie bebådelse. Figurerna på bilden är skönt men inte onaturligt placerade, och visar att starka känslor är i svallning under den lugna ytan. En av de mest rörande tavlorna är den som avbildar legenden av hur en godhjärtad riddare stannar vid ett altare vid vägkanten för att be, och den korsfäste Jesus böjer sig ned för att omfamna honom.

Det är fascinerande att höra hur en av konstnärerna rapporterar att han tillbringat 100 timmar på att måla en ganska liten tavla. Prerafaeliterna förnyade landskapsmåleriet genom att koncentrera sig på detaljer i bilden. Den framväxande fotografikonsten var både en rival och en inspiration för måleriet.

För någon med så dåligt lokalsinne som jag, är det alltid en risk att missa någon av muséets labyrintiska utställningssalar. Nu gick jag noggrant runt ett extra varv för att inte missa ett enda vackert verk. Prerafaeliterna är väl värda två-tre rundor på Nationalmuseum.

Länk till Nationalmuseums sida om Prerafaeliterna

Mörkrets makt på Dramaten

Leo Tolstoj skrev sin pjäs inspirerad av en verklig händelse han läste om i tidningen: en bonde som på sin styvdotters bröllop bekänner att hon fött ett barn som han slagit ihjäl, ett barn han själv var far till. När jag läser detta i programbladet får jag en massa idéer om moraliska frågeställningar jag tror att pjäsen kommer att väcka hos mig: varför bekänna just då? Skulle han kunna bryta den onda cirkeln av beroende och utnyttjande? Skulle han rädda styvdottern från en dålig man, eller dra henne med sig i fallet? Men vad vi får se på scenen är något helt annat: den snåriga historien som leder fram till det svåra slutet.

Jag vet att jag brukar klaga på att Dramaten-publiken skrattar i onödan åt djupt sorgliga repliker, men här är förhållandet det motsatta: då och då säger någon på scenen något så grovhugget och oväntat, att jag fnissar till i ensamhet. Som när Nikita (Simon Norrthon) och Anisja (Tanja Lorentzon) suttit ihopslingrade i en dubbelknut, kysst varandra och gjort upp planer för framtiden som unga älskande, och de sedan som i förbigående nämner att Anisja är gift med Pjotr (Samuel Fröler). Eller när Anisja oroar sig över giftet hon skall ge sin man, och Matrjona (Lil Terselius) fnyser till och säger "Det är medicin!" Hm, det låter inte så kul när jag beskriver det, men på scen var det dråpligt.

Även om jag ibland förfasas över samtidens moraliska förfall, känner jag starkt att skilsmässor, ogifta mödrar och socialbidrag är att föredra framför de hemska intrigerna som pjäsens figurer tar till för att ta sig ut ur, och för den delen även in i, äktenskap som kväver deras livsglädje. Det var mycket modigt av Tolstoj att visa upp till de hårda förhållandena mellan dem som har tillräckligt för att överleva, och dem som är på gränsen till att förlora det. Endast ett fåtal personer försöker hålla fast vid vad som är moraliskt riktigt: Nikitas far Akim (Roberto Gonzalez), Marinka (Sylvia Rauan) och lilla, lilla Anjotka (Methinee Wongtrakoon), men de blir fösta åt sidan av dem med planer och utan betänkligheter.

Tyvärr är jag inte nöjd med hur pjäsen spelas. Många goda skådespelare är malplacerade, till och med en så genomgående säker skådespelerska som Lil Terselius. Samuel Fröler frustar och stammar som en ny Per Oscarsson. Jag får redan efter fem minuter nog av avantgarde-dragspelsmusiken, och därtill känns en del scener som transportsträckor. Men några ljuspunkter finns det. Sylvia Rauan är stark och äkta i varje kort scen hon är med i. Hulda Lind Jóhannsdóttir är bra som lilla tuffa, hårda Akulina. Alldeles fantastisk är Simon Norrthon som Nikita; som eftertraktad förste älskare, som elak fyllbult, och som ångerfull barnamördare ända in i det hemska slutet.

Uppsättningen är inget mästerverk, men det är ändå synd att så många verkar ha missat den.

Länk till Dramatens sida om Mörkrets makt

Minettikvartetten i Konserthuset

Den unga, begåvade Minetti Quartett är värd alla priser de samlat på sig sedan de bildades år 2003. De är alla goda musiker med känsla och tonsäkerhet, och inte en detalj går förlorad. Tillsammans har de en mjuk men ändå klar klang, och de är mycket väl samspelta.

De fyra ungdomarna började med Haydns Stråkkvartett G-dur op 64:4, ett skönt stycke som de spelar med stor glädje. Därefter följde Sex bagateller av Anton Webern. Och vilka bagateller! Korta, lätta attacker av toner; pizzicato och pianissimo. Udda och uppfriskande.

Alban Bergs Stråkkvartett blev avbruten av ett sjukdomsfall i publiken, så vi fick höra de sista satserna efter paus. Musiken och musikerna imponerade ändå; så mycket energi i ett så dämpat tonläge, och än en gång visade Minettikvartetten att de behärskar klangen även i de allra svagaste nyanserna.

Schuberts Stråkkvartett i d-moll, "Döden och flickan", var en underbar avslutning på konserten. Alla de starka känslorna i musiken blev extra skarpa i kvartettens tillbakahållna spel. Kunde det bli bättre? Ja, faktiskt! Som extranummer fick den tacksamma publiken Schuberts Kvartettsats i c-moll, så romantisk och så vacker. Det var en mycket fin konsert.

Svarta lådan av Inger Edelfeldt

När RoseMarie efter över fyrtio år i livet inte trodde att hon någonsin skulle träffa en man att känna sig hel med, aldrig ens känna verklig kärlek, så mötte hon Yannis. Kärleken var stark och äkta, och RoseMarie fick känna sig lycklig och älskad, efter alla år hon försökt reparera skadan av sin kyliga barndom. Efter tre år tillsammans dog Yannis.

Boken Svarta lådan handlar om RoseMaries sorgearbete. Det har gått två-tre år sedan Yannis dog, och även hennes närmare vänner tycker då och då att hon "borde" ha sörjt klart. Det vet ju RoseMarie så väl; hon är själv utbildad gestaltterapeut och har lotsat många andra människor genom kriser. Men i sin egen avgrundsdjupa blir alla välmenande ord och metoder för
självinsikt tomma och meningslösa.

Sorgearbetet följer ingen synlig process mot ett normalt liv. Smärtan, tårarna och minnena kan dyka upp när som helst. Sammalunda i boken, som visserligen har en handling, men till största delen präglas av sorgen och RoseMaries försök till genomgång av sin plåga. Reflektioner och analyser i flera steg, följda av tvekan och ifrågasättande. Jag kan mycket väl tänka mig att om man inte är på samma våglängd som RoseMarie, så passerar allt förbi som prat. För mig resonerar orden både i hjärnan och hjärtat. Jag uppskattar att RoseMarie är "genomteraperad" och nu skeptisk till alla, verkligen alla former av självhjälp och självsuggestion, fastän hon inte har förkastat dem helt. Till stora delar är boken en tankebok, med flera kapitel av tänkvärda ord just för att RoseMarie knådar sig igenom de tomma fraserna och uppmaningarna tills de betyder något (eller inte).

Då och då dyker det upp berättelser ur RoseMaries Svarta låda; smärtsamma händelser ur barndomen, ibland omskrivna på sagoform för att bli lättare att hantera. De här erfarenheterna är så specifika att jag inte kan ta dem till mig som mina, och de är också så personliga att det nästan känns genant att läsa dem. Men det är starkt och rätt av RoseMarie att inte censurera sig själv, utan att lämna ut också det här. Berättelsen skulle inte vara densamma utan de bitarna.

Trots den stora sorgen ser jag ändå hopp i boken. Fastän hon inte alltid känner det själv, så är RoseMarie stark och mycket klokare efter allt grubblande på smärtans botten. Och framför allt: RoseMarie fick ändå några år av sann kärlek, så det är ändå inte omöjligt att träffa människan som får en att känna sig älskad, hel, och mer sig själv än någonsin förut.

Jag läste boken några sidor i taget under ett par veckor, och längtade tillbaka till den varje dag. Jag tycker om att boken mest av allt är en långt utdragen sorge- och läkeprocess, där inte allt helt förutsägbart leder mot läkning. Allt är helt enkelt nya händelser, gamla känslor, gamla händelser och bit för bit några nya insikter. Det är inte lätt, men det är bara så det är.

Medealand på Dramaten Elverket

Euripides' historia om Jason och Medea är hemsk. Lämnad av Jason för en annan, och påtvingad landsförvisning från landet hon gav upp sin bakgrund för, hämnas Medea fruktansvärt genom att döda deras två gemensamma barn. Vad är det för en människa som kan ta livet av sina egna barn? Är hon självisk, oförståndig, förblindad av raseri eller känslokall psykopat? Genom historien har pjäsen satts upp på olika sätt, och olika aspekter av Medea och hennes situation har lyfts fram.

Sara Stridsberg har skrivit in Medealand i nutiden, men med ekon av den klassiska antiken. En brinnande kärlekshistoria mellan två unga människor, men den tar slut när den ena hittar en annan, och den andra blir galen av smärta. Otrohet, svek, ett sönderslaget hjärta och hatet som växer fram. Det är bra att vi får se så mycket av kärlekshistorien och den vilda sorgen som följer på sveket. Det ger en förklaring till, om än inte förståelse för, det hemska hemska slutet. Ingen uppsättning av Medea borde kunna försvara det hemska dubbelmordet.

Medea är här inte en god och uppoffrande kvinna som gjort allt "rätt" fram tills förnedringen gör henne galen av raseri. Tvärtom gör Noomi Rapace en Medea som varit intensiv och passionerad från början - det var passionen som gjorde kärleken mellan henne och Jason (Shanti Roney) så unik. Sara Stridsberg har gjort ett fantastiskt jobb med att sätta ord på känslostormarna; kärleken som blandas med tvivel och längtan efter någon som inte vill ha en längre. Det är lätt att känna igen sig och dras med. Det är när hon börjar sätta hämndplaner i verket som Medea blir tyst och målmedveten i ett isande känslokyla. Det blir otäckt.

Vid Medeas sida finns minnet av modern (Nina Gunke), och Gudinnan (Lena B Eriksson) som både är läkaren som tar emot Medea på psykakuten och en inre röst som talar till henne. De är båda långa, ljusa, starka, lugna och sammanhållna, precis som Jasons nya käresta (Tove Fylking), alltså allt som inte Medea är. Modern och Gudinnan manar ömson på Medea att vara stark, resa sig och gå vidare, acceptera sitt öde och underkasta sig det, eller kämpa mot det och hämnas på ett sätt som kommer att ge eko genom hela historien. Mjukt och förföriskt lockar Gudinnan in Medea på vad hon har i tankarna. Slutet känns nästan oundvikligt när man hör Lena B Erikssons vackra, stillsamma röst.

Men det är ändå fel.

Länk till Dramatens sida om Medealand

Filharmoniker i närbild en söndag i mars

Först intas scenen i Grünewaldsalen av Kungliga Filharmonikernas långvariga pianist Lucia Negro och Magnus Ericsson, förste konsertmästare i Kungliga Filharmoniker. I fin samklang spelar de Griegs Sonat nr 1 i F-dur för violin och piano, ett lyriskt och romantiskt stycke som det är ett nöje att få lyssna på.

Därefter byttes violinisten ut mot en cellist, Elemér Lavotha, ännu en begåvad musiker ur Kungliga Filharmonikerna. Vi får höra Martinus sonat nr 1 för cello och piano. Det är vackert och spännande, med både tyngd och en energi som driver musiken framåt.

Efter paus återkommer alla tre musikerna för Tjajkovskijs pianotrio i a-moll. Så många variationer det går att göra över ett tema! Temperamentsfyllt, stillsamt, romantiskt, oroat, glädjefyllt... Tjajkovskij och de tre musikerna hinner med ett dussin eller mer (jag räknade inte). Det är inspirerat och mycket välspelat, och härligt att höra. Trion är väl värda de ymniga blombuketterna de fick efter konserten.