Men det här valet kommer att förändra Frankrike. Med ett presidentvalssystem som sållar kandidater tills det till slut står två mot varandra, har fransmännen nu hamnat i situationen att få välja mellan den rasistiska Marine Le Pen och Mohammed Ben-Abbes från Muslimska Brödraskapet. I sin iver att vara politiskt korrekta och med toleransen som ledstjärna öppnar de etablerade politiska partierna famnen för Ben-Abbes. Inte är det så farligt, det hans parti vill genomdriva; ett parallellt skolväsende där troende muslimer gynnas, en uppvärdering av kärnfamiljen och annat, som Ben-Abbas skickligt kopplar ihop med tidigare praxis av liknande slag i Frankrike.
Likt de flesta andra av Houellebecqs huvudpersoner är François främst intresserad av att tillfredsställa sin kropps drifter; äta, sova och förstås pippa, och vänskap och medmänsklighet är lika spöklikt frånvarande som alltid. Dock har François en dragning åt det sublima, som han knappt känner igen eller kan erkänna, men som ger boken en intressant dimension: den han en gång i tiden skrev sin nästan åttahundrasidiga avhandling om var 1800-talsförfattaren Huysmans, en uttalad dekadent som mot livets slut omvände sig och blev en hängiven katolik. När omvälvningarna i samhället börjar rubba till och med François cirklar besöker han kloster driven av en ospecificerad längtan; först ett i närheten av där han råkar vara, och sedan det kloster där Huysmans levde.
Dessa partier i boken är de vackraste och mest lockande beskrivna; stillheten i klosterlivet, skönheten i kyrkobyggnaden, en ärlig livsglädje och ro hos munkarna. Ändå förmår inte François stanna där; han är för bekväm, kroppens begär knuffar honom vidare, och det är inte ens några större begär än trötthet och att få röka i sängen. Sådana banala drifter hindrar honom, och extrapolerat alla oss andra i Västerlandet, att engagera sig (oss) i Fosterlandet, i Guds namn, och försvara det.
Houellebecq-mannens blinda fläck är som vanligt vad kvinnor tänker och känner. Islamiseringen av Frankrike går snabbt, och det François först ser och reflekterar över är män med flera fruar; ofta extremt unga fruar, fnissande femtonåringar, oproblematiskt underkastade en femtioårings godtycke. Han tänker sig att de har de roligt som hemmafruar och kan fortsätta leka, ett tag med sexleksaker för sin make, och sedan barnlekar igen när de får barn. Houellebecq skildrar inget uppror mot detta förfarande, inte heller från alla de kvinnor (ogifta också?!) som skickas hem som hemmafruar när de inte längre får arbeta vid muslimskt styrda institutioner.
Det finns fler inslag som Houellebecq har valt att förenkla, vilket jag förstår att han gör för att kunna renodla sin berättelse, men det sticker ändå litet i ögonen: Den islam som presenteras och anammas av fransmännen innehåller inga inre konflikter (mellan shia och sunni, eller från extrema sekter). Det är förstås en del i övertalningskampanjen; en officiell pamflett med svar på de tio viktigaste frågorna om islam är en tunn broschyr med mestadels bilder av islamisk konst. Och jo, det finns en inneboende konflikt i den islam som presenteras, för den är ytterligt elitistisk. Inte bara är män satta över kvinnor, men det är också så att bara vissa män förtjänar att ha flera fruar och många andra män kommer att bli utan. Dessutom är det rätt att några lever i extrem lyx och andra i fattigdom. Hmm, det låter som att det här idealsamhället som Frankrike blivit, med låg arbetslöshet och låg brottslighet, inte kommer att hålla för alltid.
Än en gång har Houellebecq tagit några tendenser i samtiden och skruvat dem tio extra varv för att skapa en förvriden framtidsvision. Gör han det för att varna oss? Kanske litet, men mer tror jag för att retas med politik- och kulturvärlden. Att universitetsprofessorer i obskyra litterära nischer hör till de mest eftertraktade och värderade männen lär ju kittla alla läsare med liknande bakgrund litet extra, vilket säkert var Houellebecqs baktanke. Men i trådarna om Huysmans och klosterlivet finns ändå några glimtar av det jag tror författaren själv ändå finner vackert och värt att bevara. Men, likt den bekväme François: den boken orkar han inte skriva, så han skrev ännu en näsknäpp istället.
Börje har också skrivit om Underkastelse.
Vid en diskussion i en bokcirkel var det flera andra som fokuserade på det politiska i Underkastelse, och såg likheten mellan bokens händelseförlopp och utvecklingen i Turkiet den senaste tiden. Houellebecqs texter innehåller ofta många tänkvärda aspekter.
Fler böcker av Michel Houellebecq:
Refug
Kartan och landskapet
Serotonin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar