Konsertens röda tråd var jubileum - 300 år, 200 år och 150 år är det sedan Leopold Mozart, Clara Schumann respektive Albert Roussel föddes. En pianotrio av vardera spelades i kronologisk ordning med den äran av Joakim Svenheden (violin), Mikael Sjögren (cello och introduktion av kompositörerna) och Stefan Lindgren (piano).
Leopold Mozart var inte bara far till allas vår älskade Wolfgang Amadeus, utan själv aktiv musiker och kompositör, och skrev ett utbildningsmaterial för violinister samma år som den senare berömde sonen föddes. I en tid när musik ofta uppfördes i hemmen var det säkert en framgång att ge ut noter som var lätta och trevliga både att spela och lyssna på. Den Klavertrio i A-dur (c:a 1750) som framförs faller i den kategorin; konventionell och inte så avancerad, men säkert rolig att spela och även att höra. Det är förståeligt om Leopold Mozarts klavertrio inte blir ett stående verk på kammarmusikrepertoaren, men det är intressant att få höra vilken toner som omgav de musikintresserade vid 1700-talets mitt.
I jämförelse lät förstås Clara Schumanns Pianotrio i g-moll (1846) mer känslosam och fantasifull. Det var en fröjd att åter få höra det här verket, som vunnit i popularitet de senaste åren. Stycket tar väl vara på de olika instrumentens styrkor, och musikerna på scenen lät kompetenta och glada när de tillsammans lät melodin leka sig igenom de olika stämmorna.
Mer obekant för mig men mycket spännande var Albert Roussels Pianotrio i Ess-dur (1902). Överskuggad som han blev av Debussy och Ravel låter det ändå som att han har ett eget uttryck och en välformulerad vilja att bryta ny mark med musiken. Inleder och avslutar gör fantasieggande arrangemang där långa toner ställs mot en stadig drill, och däremellan bygger musiken fascinerande klanger. Mer av Roussel, tack, och tack för en fin kammarmusikkonsert med pianotrior!
Leopold Mozart var inte bara far till allas vår älskade Wolfgang Amadeus, utan själv aktiv musiker och kompositör, och skrev ett utbildningsmaterial för violinister samma år som den senare berömde sonen föddes. I en tid när musik ofta uppfördes i hemmen var det säkert en framgång att ge ut noter som var lätta och trevliga både att spela och lyssna på. Den Klavertrio i A-dur (c:a 1750) som framförs faller i den kategorin; konventionell och inte så avancerad, men säkert rolig att spela och även att höra. Det är förståeligt om Leopold Mozarts klavertrio inte blir ett stående verk på kammarmusikrepertoaren, men det är intressant att få höra vilken toner som omgav de musikintresserade vid 1700-talets mitt.
I jämförelse lät förstås Clara Schumanns Pianotrio i g-moll (1846) mer känslosam och fantasifull. Det var en fröjd att åter få höra det här verket, som vunnit i popularitet de senaste åren. Stycket tar väl vara på de olika instrumentens styrkor, och musikerna på scenen lät kompetenta och glada när de tillsammans lät melodin leka sig igenom de olika stämmorna.
Mer obekant för mig men mycket spännande var Albert Roussels Pianotrio i Ess-dur (1902). Överskuggad som han blev av Debussy och Ravel låter det ändå som att han har ett eget uttryck och en välformulerad vilja att bryta ny mark med musiken. Inleder och avslutar gör fantasieggande arrangemang där långa toner ställs mot en stadig drill, och däremellan bygger musiken fascinerande klanger. Mer av Roussel, tack, och tack för en fin kammarmusikkonsert med pianotrior!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar