Tillbaka från Afghanistan hade livet ingen mening längre. Vad var Barry bra på? Att döda människor. En gammal vän till familjen blev Barrys halvtaskiga fadersfigur och en skamlös utnyttjare. Barry (Bill Hader) blir yrkesmördare och Fuches den som tar in och förmedlar uppdrag. Redan när serien som bär hans namn börjar får vi se att Barry inte mår bra av att döda människor. "Men vi dödar ju bad guys, Barry" hetsar Fuches och skickar ut honom på ett nytt uppdrag. Den här gången är det en tjetjensk maffiaboss i Los Angeles som vill låta knäppa Ryan, killen som hans fru bedrar honom med.
I Los Angeles vill alla bli skådespelare och går på acting school, och det är förstås dit Barry spårar sin måltavla. Men Ryan skall precis framföra en scen och hans medskådespelare har stuckit, så strax är Barry uppdragen på scenen för att knastertorrt läsa några repliker. Och så är han indragen i världen av skådespelarämnena som tränar sin konst för den egensinnige Gene Cousineau. För i Cousineaus utskällningar och instruktioner hittar Barry ett nytt mål för livet, och ett smakprov av de känslor han har tryckt undan så länge.
TV-serien Barry är i sin tur perfekt besatt med skådespelare som är helt rätt i sina mycket olika roller. Stephen Root som Fuches är just den girige groomer som inte själv riskerar något när han sänder iväg Barry dit han inte vill. Harry Winkler som Cousineau är självsäker och grandios. De tjetjenska maffiakillarna är trovärdiga och otäcka även när de skämtar och vill vara vänliga. Paula Newsome låter inte sin polisofficer Janice Moss tappa i värdighet ens när hon råkar vända ryggen åt mordgåtans lösning - för visst sker det några mord, och såväl polisen, tjetjenerna som en annan maffiagrupp börjar undersöka vad som hänt i trakterna där Barry rört sig.
Bill Hader har genom åren varit jätterolig på ett gammaldags sätt i Saturday Night Live, charmig och attraktiv i Trainwreck, och deprimerad i Skeleton Twins. Som Barry, som han skrivit, spelat och delvis regisserat, pendlar han mellan att vara känslomässigt förkrympt, och förkrossad och på väg att gå sönder över vad han har gjort. För serien hinner driva litet med ambitiösa skådespelarplaner utan täckning, och brutala tjetjenska kriminella med roliga sidointressen, men den innehåller mer tragedi än komedi. När det blir allvar blir det riktigt allvar, med scener som får magen att dra ihop sig av oro och en liten känsla av skyldighet för att man som tittare låter sig underhållas av något så grymt. Handlingen, som blir mer invecklad ju enklare mordutredningen blir, är i sig intrikat, men främst bärs serien av sina intressanta roller och goda skådespelare.
I Los Angeles vill alla bli skådespelare och går på acting school, och det är förstås dit Barry spårar sin måltavla. Men Ryan skall precis framföra en scen och hans medskådespelare har stuckit, så strax är Barry uppdragen på scenen för att knastertorrt läsa några repliker. Och så är han indragen i världen av skådespelarämnena som tränar sin konst för den egensinnige Gene Cousineau. För i Cousineaus utskällningar och instruktioner hittar Barry ett nytt mål för livet, och ett smakprov av de känslor han har tryckt undan så länge.
TV-serien Barry är i sin tur perfekt besatt med skådespelare som är helt rätt i sina mycket olika roller. Stephen Root som Fuches är just den girige groomer som inte själv riskerar något när han sänder iväg Barry dit han inte vill. Harry Winkler som Cousineau är självsäker och grandios. De tjetjenska maffiakillarna är trovärdiga och otäcka även när de skämtar och vill vara vänliga. Paula Newsome låter inte sin polisofficer Janice Moss tappa i värdighet ens när hon råkar vända ryggen åt mordgåtans lösning - för visst sker det några mord, och såväl polisen, tjetjenerna som en annan maffiagrupp börjar undersöka vad som hänt i trakterna där Barry rört sig.
Bill Hader har genom åren varit jätterolig på ett gammaldags sätt i Saturday Night Live, charmig och attraktiv i Trainwreck, och deprimerad i Skeleton Twins. Som Barry, som han skrivit, spelat och delvis regisserat, pendlar han mellan att vara känslomässigt förkrympt, och förkrossad och på väg att gå sönder över vad han har gjort. För serien hinner driva litet med ambitiösa skådespelarplaner utan täckning, och brutala tjetjenska kriminella med roliga sidointressen, men den innehåller mer tragedi än komedi. När det blir allvar blir det riktigt allvar, med scener som får magen att dra ihop sig av oro och en liten känsla av skyldighet för att man som tittare låter sig underhållas av något så grymt. Handlingen, som blir mer invecklad ju enklare mordutredningen blir, är i sig intrikat, men främst bärs serien av sina intressanta roller och goda skådespelare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar