Gårdagens ö av Umberto Eco

Grundhistorien i Gårdagens ö utspelar sig i ett 1600-tal sjudande av upptäckarlusta. Sjöfarare ger sig ut för ett upptäcka och erövra okända öar och dess naturtillgångar, och naturfilosofer - nej, snarare vem som än känner sig manad - formulerar teorier om världens beskaffenhet med mer eller mindre (vansinniga) experiment till uppbackning. Den unge adelsmannen Roberto della Griva kastas via svårbegripliga militära manövrar från sin barndoms lugna herresäte till Paris' salonger, och via en obegriplig händelse (slump, illvilja, missförstånd?) ombord på ett skepp med uppgift att kartlägga hemligheterna med meridianerna.

Det är svårt att tänka sig att kunskapen om longituderna en gång skall ha varit så svår att bemästra, idag när man kan se hela vårt jordklot från rymden på satellitbild i sin egen laptop. Men för fyrahundra år sedan var det fortfarande närmast omöjligt att pålitligt mäta och beräkna förflyttningen i longitudled, vilket gjorde alla sjöresor till ännu mer av ett vågspel. Lägg till detta rivaliteten mellan de olika sjöfararnationerna (istället för samarbete) och tvärsäkra 'vetenskapsmän' med helgalna idéer om hur kunskapen skulle vinnas. Roberto sänds ut som spion på skeppet Amaryllis, för att lära sig hur man bär sig åt för att beräkna longituder, och rapportera åter till kardinal Richelieu. Vid ett skeppsbrott lyckas Roberto som ende man klara sig över till ett annat skepp, holländska Daphne, mystiskt övergivet av besättningen men fyllt av mekaniska instrument och exotiska fynd.

I likhet med Ecos roman Foucaults pendel fårett fantasifoster liv av drömmarna som drev fram det. Sedan han var ung buspojke har Roberto tänkt sig att hans värsta hyss utförts av en okänd halvbror, Ferrante. Roberto blir så övertygad av sina egna undanflykter att han börjar tro att Ferrante verkligen finns. Skilda händelser under uppväxten, där en ung man liknande honom själv setts begå förräderier, ger Robertos drömmar om Ferrante ännu mer näring. Ensam och utan handlingsmöjligheter på det övergivna Daphne tror Roberto först att Ferrante finns med honom på skeppet, och drömmer sedan fram en historia om hur han råkat ta sig hela vägen dit.

Boken är fylld av härligt vilda diskussioner om vetenskap, teologi Vi kan skratta åt hur naiva och felaktiga de är i våra ögon, men vi har anledning att hejda oss där. Boken innehåller även en närmast allvetande berättare, som är den som vidarebefordrar Robertos anteckningar även om inte ens han vet hur de hämtats från Daphne. Berättarrösten avfärdar själv skrattande några av teorierna för att ersätta dem med andra, lika absurda, som gäller för sanning i hans egna tid.

Många av hypoteserna framförs så mångordigt, med lösa antagelser staplade på varandra, att jag inte ens med texten framför mig kan eller orkar peka ut de logiska vurporna. Det är lätt att se hur inte den smartaste, utan den mest vältalige eller, tyvärr, högröstade kan vinna vetenskapliga diskussioner i upplysningens gryning. Men den vilda upptäckarlustan är också riktigt rolig och rörande. Vad sägs om kapitlet med rubriken Paradoxala övningar i stenars sätt att tänka? Roberto kommer fram till att allt som existerar har en själ, och i sin iver att sätta sig in i en stens liv gissar han '... den här stenen kanske bara tänker jag sten, jag sten, jag sten. Ja, den kanske inte ens kan säga jag. Den tänker: sten, sten, sten.'

För att fördjupa känslan av äventyr i boken, är Roberto strandad strax utom räckhåll för en ö, som visar sig ligga på andra sidan om den funna meridianen - alltså tekniskt sett i gårdagen. Detta faktum tar sig mytiska proportioner i teorierna och diskussionerna som uppstår. Det får mig också att tänka på TV-serien Lost. Jag börjar fundera på om det är där de är. Minns någon vad det är för skepp som ligger strandat långt inne på ön? Är det möjligen en holländsk fluyt vid namn Daphne? Det skulle inte förvåna mig.

Andra läsare har tyckt att boken är pratig, rörig och rentutsagt dålig. Jag har redan erkänt att jag inte följde och verifierade alla steg i diskussionerna. Det gick inte heller att sträckläsa boken; ibland blev jag övermätt. Men alla beskrivningar och diskussioner hjälpte till att skapa en känsla av något större, vilket är det jag längtar efter i bra böcker.

Fler böcker av Umberto Eco:
Baudolino
Begravningsplatsen i Prag