Månen och de andra planeterna på Stadsteatern

Ah, så civiliserat att sitta i ro på Capri med morgonens första drink. Där sitter Axel och Billy som är en apa, och litet senare ansluter Curcio som håller sig till vin i morgonstunden. Samtalet är rappt och intelligent men skruvat ett varv åt det absurda och det är riktigt roligt. Men skrattet fastnar i halsen på en åskådare när servitrisen rusar in och berättar att kyrkans altare blivit sprängt och en jungfru blivit våldtagen. Att någon våldfört sig på såväl en viktig religiös symbol som en verklig människa berör inte männen som istället avfärdar jungfrun som ful. Till och med när hon släpar sig in på scenen kliver de över hennes blodiga kropp och studerar hellre småfåglarna.

Ytterst grymt, och övriga scener i pjäsen är också de brutala men inte lika smaklösa som herrarna, vilket gör det lätt att skratta åt den ytterst svarta humorn, och den är verkligen något som får en att skratta högt gång på gång! De hoppfulla skådespelarna som samlats för en dramalektion får sig en lektion att minnas av den demoniska dramapedagogen, magnifikt spelad av Ann Petrén. Det är fantastiskt, och litet skrämmande, att se teaterämnena låta sig hunsas i hopp om att nå nya insikter om skådespeleri av hög klass, och till allas lycka (nej, inte allas) återkommer dramapedagogen och ensemblen i fler scener, där insatserna stegras så att det bara kan sluta i katastrof.

Alla är tjusigt klädda i harmoniska beige färger för lägenhetsvisningen i Hammarby Sjöstad. Men här bryter personliga livskriser och bitska kommentarer igenom den propra ytan och oj! Så börjar människor dö! Mitt framför ögonen på spekulanterna och över hela Stockholm.

Vi bjuds på fler scener från vitt skilda platser - HR-avdelningen hos Kronofogden, Kulturdepartementet, ett morgonprogram i radio - men med samma energi i omkullvältandet av konventionerna vi vanligtvis försöker hålla oss till. Av och till kastas det in ett musikaliskt avbrott - DAFs Tanz den Mussolini och Wagners Valkyrian.

När Staffan Valdemar Holm skrev och satte upp Snövit år 2018 blev varenda föreställning utsåld. Det borde ske även med Månen och de andra planeterna, för det är en fantastiskt rolig pjäs som plockar fenomen ur samtiden och säger litet mer än vad man brukar säga - civilisationens fernissa krackelerar medan vi ser på. Jag hoppas att man kommer att sätta upp Månen och de andra planeterna igen i framtiden, men precis som med Snövit så är just den här uppsättningen med dessa skådespelare och denna regi en fantastiskt välfungerande enhet med en inlevelse och energi som kanske inte är unik och omöjlig att återupprepa i annan form, men som känns så just när man ser den. Så gå och se pjäsen! Och se den en gång till! Den här sortens skratt är nyttigt för både kropp och själ.

Länk till Stadsteaterns sida om Månen och de andra planeterna

Foto: Sören Vilks

Project Hail Mary av Andy Weir

Hail Mary är inte bara de första orden i den engelska versionen av den vackra bönen till Jungfru Maria, utan också beteckningen på en handling som utförs som det sista hoppet om räddning i en svår situation. Att solen håller på att släckas ut är den snåriga situationen vi är i, och kanske har mänskligheten en sista chans att hitta något som stoppar nedkylningen innan jordens ekosystem bryter samman, men det är mycket som skall klaffa för att vi skall ha en chans.

Hjältarna i Andy Weirs historier är ingenjörer med stor kunskap om hur saker fungerar och som blir uppiggade när de får ett krångligt problem att lösa. För att göra det hela litet extra svårt och spännande vaknar vår huvudperson Ryland Grace upp på ett underligt ställe utan minnen av var han är och vad han behöver göra. Och det är mycket han behöver upptäcka! Tillsammans med oss läsare förstår han att han är ombord på ett rymdskepp för att leta efter en lösning på problemet med parasiterna som suger energin ur vår sol. 

First contact-berättelser är ofta spännande och Project Hail Mary är just en sådan bok. Ryland Grace stöter på en individ av en annan livsform som är en ännu mer ingenjörig ingenjör än han själv, och det uppstår en fin interstellär bromance mellan dem båda. Det är spännande att följa hur Grace och "Rocky" lär sig att förstå varandras kommunikationssätt, tidräkning och vetenskapliga termer för att gemensamt kunna lösa gåtan som hotar båda de respektive folken. Andy Weir har verkligen tänkt ut en spännande livsform, anpassad till miljön den utvecklats i. Likaså är gåtan som måste lösas engagerande, precis som alla steg som måste tas för att komma närmare lösningen. Jag erkänner att jag inte alltid provräknade eller kollade de vetenskapliga utsagorna som Weir väver in i texten, men det ger stadga och trovärdighet att de finns där, och kanske kan de vara spännande räkneexempel för intresserade, från NO-elever till pigga pensionärer. Ryland Grace och "Rocky" har mer tålamod i det ständiga problemlösandet än jag skulle ha, men tempot i handlingen håller en god fart och spänningen stiger i de sista kapitlen fram till den omskakande upplösningen.

Fler böcker av Andy Weir:

The Martian

Doctor Strange in the Multiverse of Madness

Multiversum har smugit fram det senaste året som en av många axlar av verklighet att förhålla sig till i Marvel Cinematic Universe. Thor kommer från Asgard som är en av de nio världarna men fortfarande del av vårt universum. Doctor Strange och hans likar drar sina krafter från andra dimensioner, och i några filmer har vi fått besöka dessa andra dimensioner. Allt detta är något annat än de andra universa med andra versioner av oss själva som nu dyker upp i Marvels TV-serier och filmer, men att universa påverkar varandra är också en större risk än någonsin av flera skäl.

I den animerade Marvel-serien What If...? såg vi superhjältarna och deras världar i flera olika varianter, och också enorma tentakler som kastar sig ut ur portaler för att gripa efter föremål och människor att dra med sig tillbaka. Det är nog hela det tentakelmonstret som nu dyker upp och går bärsärkagång på New Yorks gator. Och även nu är det ute efter någon - America Chavez, en flicka som har förmågan att färdas från ett universum till ett annat, en kraft hon dock inte kan kontrollera.

Dr Strange och Wong räddar såväl New York som America och för henne i säkerhet till Kamar-Taj. Men säkerheten är inte tillräcklig och drivna av America Chavez skräck faller hon och Dr Strange ut ur vårt universum och genom en räcka av andra universa. Några universa liknar vårt, andra är helt annorlunda och den visuella upplevelsen är fantastisk men förståeligt nog åksjukeinducerande. Till slut landar de båda i en högteknologisk solarpunk-version av New York och försöker leta upp någon som kan hjälpa dem att stoppa fienden från att ta över Americas kraft och löpa amok genom alla universa. 

Det är nu som fan servicen exploderar eller snarare fokuserar i en fantastisk blandning av aktörer från What If...?, den eländigt dåliga serien Inhumans, och såväl kommande som klassiska Marvelfilmserier. Det gör den erupterande jätte-fighten ännu mer spännande - "I can do this all day!"

Något en åskådare kanske skulle vilja göra mer av är att tillsammans med America falla in i ännu fler universa, så vackra och spännande som de verkade vara. Men nej, som vi får veta så är väldigt många av universa i multiversum skadade, döende, kraschade, till och med utplånade. Och en av orsakerna är ofta Doctor Strange själv. Gång på gång har vi hört honom säga "Det var enda sättet." Men hur många gånger har han haft fel i det utan att vi visste, och gjort allt värre än det behövde vara?

Men det går ändå inte att vinna striden utan Doctor Strange, och han kan inte vinna den utan att närma sig ondskan och kraften i boken Darkhold och riskera att själv bli korrumperad av den. Kan det vara så att just vårt universums Doctor Strange kan stå emot lockelsen?

Doctor Strange in the Multiverse of Madness använder sig av flera element från skräckfilmer - onda häxor, levande döda, gastar, flykt genom trånga passager - men blir ingen skräckfilm då den hela tiden håller tempot av en actionfilm. (Ett exempel på motsatsen är Shazam! som låter skräckfyllda stämningar ta tid att utvecklas och hålla deltagare och åskådare i sitt grepp.) Och tempot är högt, med några stunder av återhämtning i skämtsamma dialoger och fumliga försök till mänsklig kontakt, just som det skall vara i en superhjältefilm. När filmen slutar får vi veta att Doctor Strange kommer att komma tillbaka. Men i vilken form?

Mr Burns på Göteborgs Stadsteater

När en odefinierad åkomma började döda större delen av mänskligheten bröt civilisationen samman, och alla bär minst ett vapen och är misstänksamma mot nykomlingar medan de rör sig genom ett nedsläckt USA, helt utan elektricitet. Fem personer, som alla ser ut att ha råkat på stryk, har slagit sig ihop i en grupp och gjort upp eld. Vid en lägereld berättar man historier, och den här gruppen berättar historien från ett Simpsons-avsnitt - man talar i munnen på varandra, någon kommer ihåg vissa delar, en annan kommer ihåg andra partier. 

Avsnittet det handlar om är Cape Feare som bygger på 90-talsfilmen Cape Fear, så ibland bubblar det upp scener även från den filmen. De många scenerna när Sideshow Bob försöker att döda Bart, och planerar det, och skickar hotbrev skrivna med sitt eget blod, är lustiga på ett brutalt sätt. Litet vid sidan sitter en tystlåten traumatiserad kvinna som ömsom storskrattar, ömsom gråter förtvivlat av vad som berättas. För om man tar slapstick-humor på allvar, så är det riktigt grymma saker som händer, i The Simpsons och ännu mer i The Itchy and Scratchy Show. Det är något att ha i bakhuvudet när pjäsen närmar sig sitt slut...

Idag är vi inte lika skickliga som förr i tiden på att lära oss berättelser utantill, men kanske kan man pussla ihop ett helt avsnitt, eller flera, av det som hängivna fans kommer ihåg. Andra akten utspelar sig sju år efter den första, i ett samhälle som försöker minnas det som var bäst av civilisationen som kraschade. Våra bekanta från första akten har nu bildat ett teatersällskap som spelar upp scener från forntidens TV, i knivskarp konkurrens med andra teatersällskap om vem som har de flesta och rätta replikerna från favoritavsnitten från förr. Fast typiskt nog är det reklamen som man allra helst vill se, med alla ritualer av att öppna en ölburk eller tappa upp ett bad som nu blivit omöjliga. 

Helst av allt vill vårt sällskap få spela Cape Feare, och de har Simpsons-huvuden och annan rekvisita för att göra den tecknade serien så trovärdig som möjligt när de framför några favoritscener. Men reklamen är det som säljer, och sälja skall de göra till max med glittriga kläder och blöta T-shirts med stora plasttuttar på tjejerna. Medleyet de framför med korta stycken från poplåtar om varandra skulle vara imponerande om man inte misstänkte att det är inledningen på en tilltagande förvirring och till slut total glömska.

Men 75 år senare finns mänskligheten kvar, i någon form i alla fall, och likaså Simpsonsavsnittet Cape Feare - men nu som en fantastiskt stiliserad tragisk opera. Repliker, handling och roller har förändrats och förskjutits en bit mellan varje framförande genom åren, för att till slut bli till en existensiell berättelse om en tragisk hjälte och en övermäktig gestalt av ondska, med Itchy och Scratchy som muterade jätteråttor till hantlangare. 

Man hinner fundera på om de bleka, askhåriga aktörerna i pjäsen är sminkade för sina roller eller om deras publik ser lika glåmig ut efter nästan ett sekel av sjukdomar och möjliga mutationer. Och man kan också fundera på hur mycket vår vördnad har förvrängt de idag klassiska grekiska pjäser som bevarats från antiken - var några av dem kanske sarkastiska drifter med de ödesdigra teman vi läser ur dem idag? Hur som helst så är Mr Burns en fascinerande och underhållande historia av en smart pjäsförfattare, Anne Washburn.

Länk till Mr Burns på Göteborgs Stadsteater

Foto: Ola Kjelbye

A Master of Djinn av P. Djèlí Clark

Magi och en egen form av steampunk influerar Kairo under 1900-talets första år. Djinner och andra övernaturliga varelser finns inte bara i sagorna utan har stigit ut i verkligheten och i stort sett integrerats i det egyptiska vardagslivet som hantverkare, tjänstemän och andra yrkesroller som de sköter med sina extraordinära krafter. Men det sagolika skimret finns kvar kring dem, och P. Djèlí Clark låter oss skickligt förnimma det tillsammans med Agent Fatma el-Sha'arawi från Ministry of Alchemy, Enchantments, and Supernatural Entities. Djinnerna beskrivs med sina fascinerande detaljer - hud i klara färger och mönster, lysande ögon, vridna horn - så att man bara precis kan föreställa sig dem men inte helt, det finns ändå något obegripligt över dem.

Boken börjar med ett grymt dåd mot en grupp som inte helt förtjänar att brännas till aska. Det seriösa men litet löjeväckande sällskapet Brotherhood of Al-Jahiz består av engelsmän och några utvalda lokala personligheter med band till spirituella sammanslutningar. När hela sällskapet utplånas sprids ordet att det är den verklige Al-Jahiz som kommit tillbaka efter flera sekler och utfört dådet, Al-Jahiz som kallades Master of Djinn.

Fatma och hennes nya assistent Hadia sätts på att utreda brottet, med benägen hjälp av Fatmas magnifika vän Siti. Efterfrågningarna görs svårare av att de som sitter inne med kunskap om vad som lett fram till den ödesdigra kvällen, och händelserna efter det, är bundna av magi som tvingar dem att tiga om eller till och med glömma vad de vet. Det tillkommer också att Al-Jahiz uppträder i staden som en förkämpe för rättvisa åt det fattiga folket mot dem som norpat åt sig all makt och rikedom.

Som sagt målar P. Djèlí Clark upp en riktigt rik och lockande bild av ett Kairo med människor och andra varelser med helt annorlunda mål och metoder. Han har skrivit två kortare berättelse som föregår denna roman, A Dead Djinn i Cairo och The Haunting of Tram Car 015. Även om jag önskar att jag hade läst dem först gjorde det inte läsningen av A Master of Djinn svårare att inte ha gjort det. P. Djèlí Clark kommer att skriva vidare i det spännande universum han har börjat bygga upp, och det ser jag fram emot.

Runaways

Ungdomarna har varit vänner länge, fastän de alla är väldigt olika varandra. Det kan bli så när man tussas ihop av att föräldrarna är vänner. Men föräldrarna är egentligen också väldigt olika varandra, med det undantaget att de alla är rasande skickliga och framgångsrika inom sina speciella områden.

Varför är föräldraparen så framgångsrika och vad gör de på sina regelbundna träffar? Med en aning tonårsuppror susande i blodet smyger våra sex unga huvudpersoner efter föräldrarna dit de drar sig undan och upptäcker att det gör något fruktansvärt. Och kanske blir de själva upptäckta, och kanske kommer inte föräldrarna att ha förbarmande med att deras barn vet för mycket - jo, kanske sina egna barn, men inte någon annan?

Första säsongen av Marvel's Runaways fokuserar på hur gruppen av ungdomar spionerar vidare på sina föräldrar, försöker skaffa konkreta bevis och dessutom plågas av att deras trygghet i livet varit fullständigt falsk. Samtidigt börjar de upptäcka att de har krafter av vitt skilda slag. Gert är telepatiskt sammankopplad med den genmanipulerade dinosaurie hon finner i sina föräldrars hemliga laboratorium. Gerts fostersyster Molly, yngst av dem alla, kan bli superstark under rätt omständigheter. Chase, sonen till teknik- och vetenskapsgeniet Victor Stein, bygger ett par handskar som han kan skjuta eld med. Och Karolina, kronprinsessa i den mystiska Church of Gibborian som hennes mor leder, är kanske den uppenbarelse som kyrkan lärt ut i alla år?

När ungdomarna till slut kommit för långt i sina undersökningar blir situationen ohållbar och de måste fly. Där, i andra säsongen, blandas handlingen för ett tag bort i banala tonårsgräl, avbrutna förälskelser och kärleksbråk. (Tack och lov verkar dinosaurien varken äta eller bajsa särskilt mycket i det spännande gömstället ungdomarna hittar åt sig.) Men samtidigt sätts föräldrakärleken på prov, och olika personer reagerar olika på den nya fiendskapen såväl bland de vuxna som bland de unga. 

Att ungdomarnas krafter är så olika och inte alltid optimala gör användandet desto mer spännande och trovärdigt enligt berättelsens inre logik. Det är inte alltid som någon kan tricksa sig ur en svår situation, och nya lojaliteter och egna ambitioner lägger krokben för många av ungdomarnas planer. Efter hand rör sig handlingen genom konspirationer på såväl galaktiska som interdimensionella nivåer på samma gång! Det hinner inte bli för rörigt utan är spännande och underhållande ända in i slutet.

Fibes, Oh Fibes! på Fasching

Det allra bästa från 1980-talspoppen har Fibes, Oh Fibes! lyft fram för att förgylla sina egna fina låtar. Det pinglar och låter drömskt från deras keyboards, och rytmen från trummorna liknar dunket från en järnvägsräls på ett tåg på väg mot framtiden. Första spelningen på Fasching blev slutsåld så tack och lov fick vi en lika välfylld spelning till dagen efter, och några har till och med gått på båda, så efterlängtat är bandet. De inleder med Love Will Always Find A Way och Dubious från plattan 1987 som ju är smäckfull med hits. Can't Be So från plattan innan (Emotional) följs av Goodbye To Love från den senaste fullängdsplattan Album som ändå är tio år gammalt.

Tredje spelningen på tio år säger sångaren Christian Olsson att det är, och att bandet är lika glada som publiken för spelningen bådar gott för mer underbar västkustpop från Fibes, Oh Fibes! framöver - kan man hoppas? De har varit bra på att ta in gamla idoler för duetter men klarar sig fint även utan dem, som i My Calendar som Björn Skifs sjöng med på när den släpptes. Så får vi veta att bandet vid sin tillblivelse tänkt fokusera på att ha coola skinnjackor och spela riktigt smöriga ballader, som Stuck On You. Fast det är ju ändå de melodiösa, lätt självironiska och dansanta kärlekslåtarna som är deras USP, som Silly Lover, så tack för att vi får dem!

Just då överraskar bandet med att börja spela i marschtakt, och det är förstås Cerahtonia där rytmen får ta litet större plats. Men sedan, sedan börjar det lätta bubblandet från den vackra synthslingan i Run To You, och det kan inte bara vara jag som får tårar i ögonen av den underbara låten. Bandet är väl samspelade och Christian Olssons röst och gester är så utrycksfulla som man vill ha dem när musiken lockar till så stor inlevelse. Så blir det ännu mer synthigt i Apex of the Sun, och som sista ordinarie på spelningen kommer en annan guldlåt, Love Child, och vi sjunger med för full hals och med hjärtan fulla av kärlek. Det stämmer, 2009 känns som igår och 1980-talet är bara litet längre bort.

Nej, det slutar inte där för efter intensiva applåder kommer bandet tillbaka och kör en låt från i år, Pathetic, med mer driv än det sparsmakade soundet på singeln vilket passar bra live, och fortfarande med känslan av låtskrivare som har litet mer gudomlig inspiration än de flesta. Och självklart får vi höra den inspirerande Get Up, och så allra sist ännu en modern klassiker This City's Got No Boulevards. Jag säger detsamma som Christian Olsson sade till oss: "Tack som fan för att ni kom!"

I, Robot av Isaac Asimov

Där står de, efter innehållsförteckningen och innan själva boken börjar, Robotikens Tre Lagar från en handbok från 2058. Effektivt och övertygande formulerade är de fortfarande trovärdiga, även när innehållet i Asimovs löst sammanhängande noveller inte håller lika bra än idag. Idag, förresten - det är ju delvis nu de utspelar sig. Den smarta robopsykologen Dr. Susan Calvin föddes 1982, samma år som US Robots grundades, och roboten Robbie i första novellen byggdes 1996.

Ramhandlingen är en intervju med den ikoniska Dr. Susan Calvin på ålderns höst, då hon genom korta historier berättar om robotarnas utveckling under decennierna, och inte minst hennes egen insats i att reda ut vad som då och då går fel med dem. För robotarna är en spännande blandning av fullfjädrade generalister, som kan diskutera och filosofera samt utföra de krävande uppdrag de är byggda för, och också en gåta då något mindre fel i deras positronhjärnor får dem att börja göra något obegripligt.

Det är inte bara teknikutvecklingen som har gått en annan väg sedan robotberättelserna började skrivas på 1940-talet, utan också processerna för utveckling, testning och användning av nya uppfinningar såsom våra tvåbenta plåtpartners. Många gånger i historierna kallas experterna in för felsökning av nya modeller, utan kontakt med utvecklarna och med hot om avsked hängande över huvudet om de inte löser problemet. Men det är helt i enighet med temat i alla novellerna: robotarna som människan skapade har blivit något vi inte förstår, och för att förstå dem måste vi skärpa våra egna hjärnor till max och använda en stort mått av list. Och robotarna har inte bara stora kunskaper och förmåga till logik, utan uppvisar också känslor, ibland i så stora mått att det kortsluter positronhjärnan. (Vad är det för känslor? Hur hamnade de i roboten? Hade någon lagt in dem i deras programmering? Det är frågor man ställer sig såhär åttio år senare när man slitit sitt hår över datorprogram som bara gör exakt de är skrivna för och knappt ens det.)

En del av berättelserna är mer humoristiska med ingenjörerna Donovan och Powell som motsträviga robotkrångelutredare med livet som insats. I en annan novell har något fel i kopplingen gjort en robot till tankeläsare. Steg för steg får våra metalliska skapelser och deras handlingar mer filosofiskt djup och enorma konsekvenser (mest av godo) för människan, och den sista berättelsen pekar ur flera aspekter framåt mot Stiftelsen, och det är spännande.

Fler böcker av Isaac Asimov:
The End of Eternity

Dr. Mabuse, spelaren med nyskriven musik

1920-talet myllrade av idéer om hur samhället var beskaffat och hur det skulle kunna omvälvas. Hur kom det sig att några få ägde så mycket och verkade styra allt? Vetenskapliga upptäckter och tekniska uppfinningar stimulerade fantasin likaväl som teorier om andar och psykska krafter, och droger kunde förändra sinnet. Kanske kan också ett starkt sinne hypnotisera vilken människa som helst att begå vilken handling som helst? En sådan kraftfull man är Dr. Mabuse. 

I inledningsscenen till filmen Dr. Mabuse, spelaren ser vi honom välja bland sina många identiteter, för att sedan sminkas och kläs av sin nervige herrbetjänt Spoerri. Strax därpå ser vi också en kedja av noggrant planerade händelser som lägger värdefull information i Mabuses händer. Han rör sig obehindrat på alla nivåer i det energiska Berlin, och styr händelser till att gynna honom själv. I en fascinerande scen från börsen står en självsäker Mabuse blick still medan oroliga börshandlare i höga hattar rör sig runt honom för att sälja, eller köpa, när börskursen rasar och sedan stiger igen.

Så får vi se Dr. Mabuse hypnotisera Edgar Hull, son till en industrimagnat, till att ta med sig sin nyfunne vän "Hugo Balling" till sin klubb där den unge mannen snart förlorar alla sina pengar på kortspel. För att ytterligare slå klorna i Edgar Hull skickar Dr. Mabuse till honom den beundrade dansösen Cara Carozza, som gör vad som helst för mannen hon älskar djupt - Mabuse själv. Men trots att bara en av dem är förälskad på riktigt är scenerna med Cara och Edgar förtjusande, med en god dos av humor insmugen i Edgars omsorger om sitt hjärtas dam. Även i andra scener vävs det in ögonblick av komedi, ofta då någon herre blir alltför upphetsad av ekivokt dansande damer och får bannor av sin kvinnliga partner. Och ekivokt dansande damer ser vi också en del av i denna film.

De här omvälvande vinsterna på kortspel går inte obemärkta förbi. Åklagare von Wenk har påbörjat söka efter de olika männen som vinner så stort mot spelare som sedan knappt kommer ihåg vad som hände och ångrar sig djupt - för Dr. Mabuse uppträder ju ständigt i olika skepnader för sina olika offer. Under ett besök på en spelklubb får åklagare Wenk kontakt med grevinnan Told, som är där för att observera människornas inlevelse och utlevelse, och hon hjälper honom med namn och lösenord på flera hemliga spelklubbar.

Filmen Dr. Mabuse, spelaren är fyra och en halv timme lång - första delen två och en halv timme, andra delen två timmar lång. Men den fascinerar från början till slut, med sin väluttänkta handling, spännande scener och intressanta aktörer. Man ser att regin begärt fram överdrivna gester i ögonblick av stora sinnesrörelser, men flera av de skickliga skådespelarna övertygar desto mer i sin egen mer återhållna mimik, i synnerhet Paul Richter som Edgar Hull och Gertrude Welcker som den blaserade grevinnan Told. Och Rudolf Klein-Rogges rovdjursuppsyn som Dr. Mabuse är verkligen skrämmande när det krävs. De välsydda kläderna är vackra och har en helt annan silhuett än dagens tätsittande kreationer, och klänningarna med två tofsar i tyg som släpar efter sin dam är charmerande. Även inredningarna vittnar om en annan tid, och greve Tolds luxuriösa hem med modern konst, afrikanska skulpturer och en fyrkantig klocka lockar till besök.

De fyra timmarna och den halva förgylls av nyskriven musik, av Johan Ullén och Mikael Augustsson på piano respektive dragspel och bandoneon, ypperligt uppbackade av Bård Ericson på bas; Per "Texas" Johansson på ett flertal klarinetter, saxofoner och flöjter; Eva Lindahl på violin och viola samt Mika Takehara på marimba. Musiken klingar i stämning av tidsandan utan att bli en pastisch. Den illustrerar handlingen väl, och melodierna rör sig lekfullt mellan stämmorna och utnyttjar instrumentens speciella omfång och ljud. Dr. Mabuse, spelaren totalförbjöds först i Sverige, men nu, exakt hundra år senare kan vi se den och även läsa om den i boken Dr Mabuses ansikte av Torbjörn Elensky, mannen och boken som satte allt i rörelse och gav oss i publiken en unik helhetsupplevelse av en av världens bästa filmer.

Wellington Paranormal

Wellington är Nya Zeelands huvudstad, med en befolkningsmängd på över 200000. Det verkar vara en ganska fridsam stad, om man ser till den lilla och oftast obekymrade polisstyrkan som samlas för den dagliga genomgången i TV-serien Wellington Paranormal. Dock pågår en hel del paranormal aktivitet i den lilla staden, vilket den skarpsynte polischefen Maaka har uppmärksammat. Han kallar in två av sina poliser, Officer O'Leary och Officer Minogue, i sitt ganska hemliga rum där han samlat sina egna specialutredningar kring övernaturliga aktiviteter, och utnämner dem till specialstyrkan Wellington Paranormal.

Och övernaturliga aktiviteter kryllar det verkligen av i Wellingtons annars så lugna kvarter: varulvar, vampyrer, taniwha ur Maori-legenderna och mycket annat. Men varken spöken, monster eller utomjordingar framstår som särskilt otäcka, särskilt inte då O'Leary och Minogue står så obrydda inför dem  och försöker bemöta dem enligt vanliga polisrutiner. Vi har faktiskt sett dem tidigare, i den utmärkta dokumentärfilmen What We Do In The Shadows. Särskilt O'Leary är mycket jordnära och svår att rubba, medan Minogue är lättare att hypnotisera eller förtrolla och är snabb att hoppa ned och relaxa i en badtunna även om det sitter en fientlig klon av honom själv där.

Om situationen blir överväldigande och våra poliser ropar efter backup är det ofta den rådiga Sergeant Maaka själv som dyker upp, och ibland olyckligtvis den fumlige Officer Parker. När det hela knutits ihop och Minogue och O'Leary sammanfattar vad som hänt för kameramännen, kan man ofta se något fuffens hända i bakgrunden... och roligt nog plockas det ofta upp i senare avsnitt.

Fyra korta säsonger blev det av Wellington Paranormal, tyvärr inte fler, men våra kloka poliser har dykt upp med instruktionsfilmer om bilbältesanvändning och säkerhet under covid-restriktionerna, tillika i en rekryteringsfilm för Wellingtons poliskår. Utflykterna med Wellington Paranormal är en perfekt blandning av övernaturlig spänning och trygghet från de korrekta poliskonstaplarna.

Der Trafikant av Robert Seethaler

Franz har levt ett sorglöst liv i hembyn Nussdorf, tack vare kärleksgåvorna hans mor fått av sin hemlige älskare. Men nu har den store mannen och häradsbetäckaren gått bort, inflödet av pengar har sinat och Franz måste börja arbeta för sitt uppehälle. Som tur är kan han få en plats hos en släkting i Wien, som har en tobaksbutik. Det är därifrån boktiteln Der Trafikant kommer, för det är som Trafik som den lilla butiken benämns. Där säljs också tidningar, och Franz' sinekur till arbete blir att sitta vid dörren och läsa sig igenom alla dagstidningar för att kunna diskutera och rekommendera dem till kunderna. 

Vilket gyllene liv! Dock har Franz aningen av hemlängtan och också en odefinierbar längtan i bröstet. Lyckligtvis får han av en av butikens kunder, självaste Herr Professor Sigmund Freud, ett enkelt råd "Skaffa er en kvinna!" Och med några snubbelsteg på vägen lyckas Franz faktiskt med det.

Då boken utspelar sig år 1937-38 så fladdrar några av de begynnande världshändelserna förbi i utkanten av Franz' liv. Dock dröjer det ett femtiotal sidor innan några djupare komplikationer inträffar, och därefter ytterligare ett femtiotal sidor innan andra komplikationer tillstöter för Franz. Då både prosa, dialog och handling är så ytterst banala, med Freud som levererar plattityder till både betalande patienter och den påträngande Franz, kunde jag inte förmå mig att läsa boken till slut. Av vad jag förstått från andra recensioner kommer handlingen att vända till det mörkare, men jag har anledning att tro att det skulle bli en ännu större besvikelse - som fusk, som ett påklistrat sätt att göra en putslustig historia till något djupsinnigt. Då jag bläddrade framåt och fortfarande bara såg banaliteter, gav jag upp halvvägs igenom boken.

Madame d'Ora på Millesgården

Under nittonhundratalets första årtionden var människor lika förtjusta idag i att bli förevigade på foto, helst litet snyggare än man var i verkligheten. Dora Kallmus var en av de mest skickliga på att hantera kameran i sin studio, då hon genom accessoarer, ljussättning och vissa retuscheringar fick sina modeller att se överjordiskt vackra ut. Hennes förnamn lånade sig till det gyllene artistnamnet d'Ora, och samtida konstnärer och de bättre bemedlade flockades till hennes ateljé i Wien för att bli fotograferade, till exempel Emilie Flöge liksom Gustav Klimt som ju också han fäste hennes bild på papper med inslag av guld.

De stiliga och bekväma kläderna från de tre systrarna Flöges modehus Schwestern Flöge tillika Wiener Werkstätte fotograferades också av Madame d'Ora. Utställningen på Millesgården visar ett fint urval av modefotografier främst av d'Ora i modetidningar, och det är roligt att också läsa bildtexterna och småannonserna.

Förflugna ord från en korkad älskare fick Madame d'Ora att lämna Wien för en minst lika framgångsrik karriär i Paris. Det senaste modet från Lanvin, Schiaparelli, Chanel och Balenciaga kom till sin rätt fångad i d'Oras ateljé. Men såväl i Wien som i Paris hade dåtidens dansare, med sin nya energi och vilja till uttryck, en välförtjänt plats framför d'Oras kamera.

Harald Kreuzberg & Yvonne Georgi resp. Mila Cirul & Ellen Tels

Joesphine Baker

Ännu en flykt, den här gången från Paris, orsakades av nazisternas intåg. Dora Kallmus kunde tillbringa några någorlunda rofyllda år undan från deras klor, men ett antal av hennes nära familjemedlemmar dödades under Förintelsen. Efter kriget vändes Madame d'Oras kamera mot andra motiv; flyktingar, skadade och fattiga men som visas upp med värdighet, och så genuina men mycket nakna och grymma foton inifrån ett slakthus. Andra världskrigets uppvisning i förakt för människovärdet fick sin uppföljare i de konkreta dokumenten av den dagliga brutalitet som samhället låter några utsättas för. Dora Kallmus öga och kameraöga såg nu också bortom det sköna, men lika ärligt och insiktsfullt som alltid.

Länk till Millesgårdens utställningssida

Somebody Somewhere

Bridgett Everett har ofta spelat stabila, pålitliga biroller mitt ibland nojiga huvudpersoner med i-landsproblem. Därför är det extra givande att se henne spela en person mitt i livet som ifrågasätter sig själv och försöker finna fotfäste under nya omständigheter. När serien Somebody Somewhere börjar har Sam (Everett) varit tillbaka i sin födelsestad i Kansas i ett år för att ta hand om sin svårt sjuka syster. Sam har levt i ett mellanläge och först nu, när systern har dött, börjar hon se på var hon är och hur hon lever sitt liv.

En annan skådespelare som det är en fröjd att se är den uttrycksfulle Jeff Hiller i rollen som Joel, Sams kollega som provrättare på den lokala skolan. I en småstad vet alla saker om alla och Joel vet att Sam har en fantastisk sångröst. Och han, och många andra, vet hur helande musik kan vara. "Körövningarna" som Joel håller i hemlighet i sin kyrka är egentligen en scen för människor att kliva upp på scenen och sjunga sig starka, och när Sam följer med honom dit upptäcker hon hur många och vilka som - litet överraskande - kommer dit. Första avsnittet slutar med ett innerligt och fantastiskt framförande av Don't Give Up som gör inte bara Sam tårögd.

Vi behöver inte veta i vilken större stad Sam tillbringat de senaste åren för att känna av hemstadens litenhet och småaktighet. När något går fel kan du inte gömma dig i folkmassan eller starta på nytt några kvarter längre bort, utan du måste reda ut allt med människan som du ändå kommer att möta gång på gång igen eller leva med ilskan för alltid. Det blir extra tydligt när problemen uppstår i Sams egen familj, på flera håll samtidigt. Och det är då som man kan finna styrkan i den familj av mer udda individer som man själv har valt. Somebody Somewhere är genomsyrad av sympati och jag ser fram emot att få följa den i en andra säsong.