måndag 26 september 2022

Morbror Janne på Stadsteatern

Moderniseringar av pjäser är ibland onödiga eller krystade, men när Alexander Mørk-Eidem lyfter Tjechovs klassiker Onkel Vanja till Dalsland i nutid och kryddar med samtidsmarkörer blir det helt perfekt. Vår Vanja, som här heter Janne, har drivit gården så gott det går med god hjälp av systerdottern Sonja. Förutom det har han också engagerat sig i lokalpolitiken, men att få budgeten och planerna att gå ihop i en avfolkningsbygd är ett tröstlöst arbete. 


Det är inget att undra på att tvivlet växer om att allt jobb var förgäves, på gården eller i trakten. Den känslan dras till sin spets när Alexander och hans unga fru Helena kommer på besök från Stockholm - Alexander är änkling efter Jannes syster och far till Sonja, och har levt ett framgångsrikt liv som litteraturvetare och sluppit smutsa ned sina händer med praktiskt arbete.


Detaljerna från nutiden är lyhört upplockade och inmängda i pjäsen: Alexanders roll i skandalen kring Svenska Akademien, konspirationsteorierna som mor Mariann försjunker i, och så är det coronatider. Irritationer och frustrationer kommer fram i Jannes diskussioner och halv-gräl med vännerna Hawaii och Micke, väl spelade av Jan Mybrand och Björn Bengtsson. Mickes engagemang i skogens bevarande ("träddagis" som Janne säger) är ju också helt begripligt i dagens värld. 


Men den som bär upp hela föreställningen är Jörgen Thorsson som Janne, som på sin genuina dialekt formulerar sig med mer energi och ilska än vad Tjechov skrev, fullständigt trovärdigt och en fröjd att se i alla fall innan sorgen blir för djup. För det är oftast roligt att höra människorna snacka skit om varandra eller gräla öppet, men allvaret som ligger under glöms inte bort för det.


En annan viktig person i föreställningen är Sonja, vare sig hon röjer upp i gubbarnas spritromantiska röra eller tvekar inför möjlig kärlek eller hjärtesorg. Hon spelas ypperligt av Isabelle Kyed; bestämd och stark när det behövs, charmig och rörande när hon vågar öppna sitt hjärta för en vän. Hela övriga ensemblen är också samspelad och trovärdig, och de olika människoödena väcker vår inlevelse i den uppdaterade och välformulerade situationen. När pjäsen går mot sitt kända slut kan vi tillsammans med personerna på scenen fundera över vilket slags liv som är värt att leva - för människorna vi har sett, för oss själva, för dem vi skulle vilja vara.


Foto: Sören Vilks

lördag 24 september 2022

Paper Girls

Halloween är den roligaste eller jobbigaste natten på året. En del av dem som klär ut sig för att skrämmas vill verkligen bråka med dem som är mindre och svagare. Det märker Erin på sitt livs första tidningsrunda, morgonen efter Halloween när ett gapigt killgäng fortfarande är ute och letar efter bråk. Andra är också på dåligt humör och redo att skälla på en liten tjej som råkat kasta en tidning fel. Tack och lov är Erin inte den enda tidningsutbäraren, men strax efter att hon blivit räddad ur en knipa av en annan Paper Girl, Tiff, rapporterar den tredje, Mac, att en fjärde Paper Girl, KJ, blir trakasserad av det lokala grabbgänget.


Stressigt och jobbigt, men värre blir det och mycket mer förvirrande. Flickorna hamnar mitt i en skottväxling mellan personer i underliga kläder. Några ur den ena fraktionen räddar dem genom att ta dem någon annanstans. Nej, egentligen till samma plats, småstaden Stony Stream, men nu är året inte längre 1988 utan 2019.


Strider mellan agenter som kan resa i tiden är en spännande genre - ena eller båda sidorna som vill resa tillbaka i tiden för att förändra något i förhistorien och skapa en bättre framtid, medan motståndare vill förhindra det eller förverkliga en annan vision. Men medan de strider skapar de stora förändringar omkring sig, och hur håller man koll på vad som har gjorts och vad som måste göras o-gjort? I Paper Girls är det inte detta som är huvudspåret, då flickorna kommer in från sidan och bara lyckas plocka upp någon ledtråd i taget. Dock förlitar jag mig i det här fallet på det faktum att TV-serien är skapad efter en seriebok, och att den författaren har tänkt igenom en tidsreseteori med en inre logik som håller.


Visst är det spännande att följa de fyra i deras försök att hitta hjälp och tidsreseprylar för att kunna ta sig hem till 1988 igen, och ännu mer rafflande blir det av den skrämmande målmedvetna tidsreseofficeren som följer flickorna genom tid och rum för att eliminera avvikelsen från tidslinjen. Men viktigast av allt är att få se hur flickornas framtida jag gestaltat sig. De tidiga tonåren är en så speciell tid, när man börjar fundera på sin roll i världen och hur resten av livet skall bli, samtidigt som verkligheten ofta bryter in och lägger krokben för drömmarna. I tur och ordning får Erin, Mac, KJ och Tiff se hur det gick - så olika för var och en av dem, och hur mycket kommer inte den vetskapen att ruska om ett känsligt tonårssinne?


Det är inte förrän i sjätte avsnittet som de jagade flickorna äntligen får en välbehövlig kram av en sympatiserande vuxen. Fram tills dess har de fått hantera livsfarliga situationer så gott det går med motvillig hjälp från andra som inte heller riktigt vet vad de gör. Paper Girls lyckas väl med att balansera det verkliga hotet mot huvudpersonerna med de känslor som flickorna har inför vad som händer och gentemot varandra. Den sura tonårsrebellen är en stereotyp jag ofta tröttnar på, men den truliga Mac med struligt hemliv gör hennes ilska så lätt att förstå och sympatisera med. Man vill gärna se flickorna komma hem till ett lugnt och stilla liv, men också få följa dem mer i förvirring och förståelse. Förhoppningsvis blir det minst en säsong till av Paper Girls.


fredag 23 september 2022

Oh William! av Elizabeth Strout

Fastän boken är ganska kort, är det egentligen bara den sista tredjedelen som är värd att läsa. Och knappt ens det, för mot slutet kommer manéren tillbaka igen. Detta är tredje boken om Lucy Barton, och säkert är det därför som hon, berättarrösten, hastar förbi några av sina minnen, men sättet hon gör det på är mycket irriterande. På var och varannan sida står det "And that is all I will say about that", "If you haven't been there, you wouldn't know" eller "Oh, I cannot say any more right now", ofta som en egen rad efter ett annat stycke.

Raka motsatsen men minst lika irriterande är när Lucy Barton upprepar sig med de återkommande orden "I mean...", "what I want to say is..." eller "... is what I'm saying". Man tycker att om hon är författare så borde hon vara bättre på att formulera sig och direkt få fram vad hon vill säga. Kanske är den här berättarstilen tänkt att indikera att det inte är författaren utan personen som talar till oss mer vänskapligt, men det gör inte metoden mindre jobbig för undertecknad.

Vad Lucy Barton berättar är också så polerat att de djupa sorgerna man förstår finns under ytan snarast sopas under mattan men på ett självförnekande sätt som är menat att skapa oändlig sympati för henne, vilket är oändligt jobbigt. Hon kastar sig också till från det ena minnet till det andra för att en långsökt anekdot skall bilda bakgrund till vad hon just berättat. Till råga på allt är titelns William, hennes exmake, en gnällig jättebebis i sjuttioårsålden som hon fortfarande lirkar med och tar ansvar för hans själsliga välmående. Och Lucy Barton själv framstår som sagt som en ytterst fånig person.

Tur nog kastade jag inte boken ifrån mig när jag ville det, för med en tredjedel kvar börjar historien äntligen bränna till. Vi slipper Lucys gnälliga och upphackade historiehopp och får en sammanhängande historia som verkligen berör, med ett par insiktsfulla kommentarer från William om Lucy som bonus. Det måste vara den här Elizabeth Strout som har så många trogna läsare i världen. Då förstår jag. Men jag kan ändå inte rekommendera den här boken. Den tar tunga mänskliga erfarenheter och förminskar dem till något fjuttigt och lätthanterligt. Det vill inte jag ha.

onsdag 21 september 2022

Akke Kumlien på Thielska Galleriet

Stunder av vardagslycka är titeln på utställningen med Akke Kumliens tavlor på Thielska Galleriet, där mellan åren 1946 och 1949 var intendent och bodde med sin familj. Hans målningar är litet undanstuvade i några mindre rum intill de praktfulla salarna med dyrbara möbler och tavlor av mer kända konstnärer, men det är ändå ganska många av Kumliens bilder som fått plats.



Tavlorna ger en fin känsla för den självlärde Akke Kumliens skicklighet som målare. Han var ju bland annat lärare på Kungliga Konsthögskolan och skrev den uppskattade boken Oljemåleriet. Material, metoder, mästare (1946). De harmoniska färgskalorna och den lätta handen i penseldragen står inte alls för lätthet och osäkerhet, när motiven och proportionerna över duken ger en så gedigen känsla.



Vardagslycka kan man verkligen tala om när man ser barn som leker i trädgården eller på stranden, eller pojken som dricker choklad ur en kopp så stor att den tar hans hela uppmärksamhet. Men det är också intressant att betrakta de många scenerna i stadsmiljö som vittnar om en viss fascination för det folkliv som skapats av nya vanor och ny teknik. En spårvagn, människor på en buss, en kvinna på en cykel.




Man kan notera att många av människorna på bilderna är vända bort eller till och med på väg bort. Det kan ses som litet ödmjukt, som att konstnären inte ville stoppa dem och be dem stanna och stå modell, eller som att de är på väg någonstans, flanörerna längs Stockholms kajer och Köpenhamns gator med energi och vilja att uppleva nytt och vara med och forma världen.



måndag 19 september 2022

Moonage Daydream

Några spridda ackord från låtar vi känner igen och älskar ackompanjerar bilderna från den nya eran, den som startade i drömmar innan människan till slut satte sin fot på månen. Metropolis, Det sjunde inseglet, Nosferatu, 2001 och andra filmer som vittnade om en annan värld än vardagen man såg, och som kulmen på detta kommer en man som bär på en ny verklighet - Hello Spaceboy! 


I sina originella och vågade kläder och med hela sin person utvidgade David Bowie gränserna för vad som kändes möjligt att göra. Vi hör honom berätta om sina brokiga och androgyna utstyrslar i intervjuer, vi ser fans som klätt upp sig inför konserter och skrattar eller gråter ut sin kärlek till Bowie. Så många, som lyckligt strömmar in till konserterna!


Musiken tystnar aldrig medan vi i snabba klipp ser och hör hur David Bowie ställde allt på ända. Vi är en del av publiken vars världsbild skakades om, vi är bredvid den mästerlige mannen i hans loge, vi är musiken som får form på scenen. Redan de första fem minuterna är en explosion av känslor, och man kan undra om det skall hålla i två timmar till?


Och det gör det ju. För så mycket finns det att berätta om Bowie, bäst gjort av Bowie själv, och för varje år gav han oss mer musik. Moonage Daydream är inte en dokumentär men rör sig någorlunda kronologiskt genom David Bowies musikaliska utveckling. Några år i LA, vidare till Berlin där han började arbetet med att hitta ett nytt språk för musiken och lyckades underbart. Filmen klipper också in scener av Bowies skådespelarinsatser från filmer som The Man who fell to earth, Merry Christmas, Mr. Lawrence, Labyrint och teaterföreställningen Elefantmannen på Broadway.


Vi får se många intervjuklipp där Bowie nästan beter sig som en blyg skolpojke när han svarar på frågorna, èller är det kanske en av alla masker han bar genom åren? Men genuin är glädjen han visar över att få berätta om sina tankar, liksom glädjen över att få kontakt med sina fans. Bowies röst över andra bilder berättar mer om hans filosofi, hur han alltid är nyfiken på nya saker, hur han finner nöje i det han gör och om man gör det, det är då man skapar något bra. 


I sekvenserna från senare halvan av hans liv har han kvar sin energi och sin nyfikenhet när han målar konstverk och uttrycker sig genom modern dans, och han säger att den tillkomna känslan av att livet är ändligt förhöjer vikten av det han gör på ett sätt som inte var uppenbart i ungdomen. Orden är enkla men svårfångade. Dock är hela David Bowies liv som det presenteras här en inspiration till att inte slösa bort en enda dag, inte en enda minut, vilket är ett råd han gav till ungdomar med ett fint och genuint skratt.

lördag 17 september 2022

The Unbroken av C.L. Clark

Om du tränas hårt för att bli en god soldat, men samtidigt får höra att du aldrig kommer att duga helt, kommer det att sporra en del medan andra kommer att bygga upp ett inre motstånd mot sina överordnade. Eller snarare, hos de flesta kommer det att finnas en blandning mellan de två känslorna. Balladaire-imperiet hämtade barn från Quazal och drillade dem till att bli goda soldater, men på grund av sin mörka hy ses de alltid som mindre värda och har öknamnet Sands. Touraine har ändå kämpat hårt och disciplinerat och fått rangen löjtnant, den högsta rang som getts till någon av Sands. När nu armén sänds till Quazal stiger misstron hos omgivningen och även hos många av Sands - var kommer deras lojalitet att ligga, hos landet som fostrat dem till sina soldater eller hos människorna som ser ut som de själva?

Förhållandet mellan Balladaire och Quazal liknar det mellan Frankrike och Nordafrika, och varför inte börja med en igenkännbar grundkonflikt. Med nyanser och egna detaljer kan sedan C.L. Clark måla upp vardagslivet i Quazal, armén och Balladaires nobilitet, samt flerbottnade karaktärer. Balansgången mellan att hålla fast vid en djupt inlärd lojalitet och att förstå att den aldrig kommer att löna sig för en själv är ytterst intressant dilemma och just Clark är en tillräckligt skicklig författare för att göra Touraines tvivel trovärdiga och engagerande. 

När Touraine utses till att bli mellanhand i tronpretendenten Lucas förhandlingar med rebellrörelsen får hon lära sig desto mer om förhållandena i landet. Luca är också hon en komplex personlighet i en svår position, där hon pressas mellan att vilja behandla quazalierna bättre och att visa styrka för att få äntra Balladaires tron. På liknande sätt vacklar Touraine mellan sympati för quazalierna och ansvarskänsla för sina systrar och bröder bland Sands. Men de möjligheter till försoning och samarbete som hon och Luca får kan lika gärna vändas i sin motsats av makthungriga spelare på endera sidan, och varje handling kan utlösa motsatsen till vad som var intentionen.

Den magi som först bara omnämns som fantasier att inte bry sig om börjar inte göra sig påmind på riktigt förrän i bokens andra halva. Men redan utan detta inslag av fantastik är boken välskriven och läsvärd i sina beskrivningar av miljöer, personer, sympatier och skräckscenarier. C.L. Clark är en god författare och jag hoppas att nästa bok i serien Magic of the Lost är lika bra som The Unbroken.

torsdag 15 september 2022

(Macbeth) på Dramaten

Låt oss linda in paret Macbeths maktbegär i klädsamma anledningar. Vad de vill är ju att skapa en god framtid för sitt barn, en liten flicka i nattlinne vars glasögon liksom gör henne extra skyddsvärd. Gång på gång deklarerar mamma och pappa Macbeth att allt de gör, gör de för hennes skull. För henne berättar de också mjukt och snällt hur det gick till när skotske kungapretendenten Duncan dödades - det var inte alls de som utförde dådet, pappa bara sade några förlösande ord som fick Banquo att hugga ihjäl Duncan som nu ligger död utanför porten.


Man kan undra om de kanske ljugit och förskönat framställningen, men så dundrar Banquo in på scenen, högljudd och utagerande och täckt i blodstänk. Insmugna beskrivningar har redan fått oss att tänka på mobben som bröt sig in på Capitolium den 6 januari, där man inte kan sätta definitiva likhetstecken mellan vad deras tänkte ledare sade och vad den brölande massan sedan gjorde. Dock är paret Macbeth inte alls lika den vulgäre expresidenten utan är snarare ett distingerat och vältaligt kondensat av alla de aktivister som tar sig friheter att göra extrema saker i någon annans namn, för en framtida bättre värld.


I Hannes Meidals och Jens Ohlins omarbetning av Macbeth finns det ännu en kvinnofigur som ger Macbeth förevändning för mordet på Duncan - drottningen, som måste skyddas från Duncans intriger till att ta tronen från henne. När hon magnifikt sänks ned från taket i sin stora klänning är hon dock ingen vän liten flicka utan en imponerande figur med ytterligare några blinkningar till samtiden i sitt uppfordrande tal. Dock, i en senare scen enbart klädd i nattlinne är hon inte längre lika kraftfull utan rörande och medveten om att hennes liv inte kommer att vara för evigt.



Då börjar Macbeths hjärna att ticka, för räcker det egentligen att han blivit utsedd till interimshärskare medan kungabarnen växer upp, är de egentligen inte ovärdiga att bära kronan? För att garantera en rättvis framtid är ju ändå han den mest lämpade att ha makten. Och för detta goda ändamål behöver några som står i vägen avpolletteras, inklusive de som vet för mycket för sitt (och Macbeths) bästa. Nu börjar dottern att bli orolig, och det med rätta, för även hon har sett mer än ett barn bör. Och i sin iver att skapa en fin värld för sitt barn blir även barnet ett hinder att undanröja för mamma och pappa Macbeth.


De många omskrivningarna och tilläggen har gjort den skotska pjäsen gott - några delar har förhöjts och broderats ut, och gjorts till speglar av vår tid utan att historien tappat sin originalitet och tidlöshet. Skådespelarna på scenen är ypperliga, inklusive de två nytillskotten vid höstens nypremiär, Per Svensson som Narren som liksom jag ser allt klarare från tredje raden, och Andreas Rothlin Svensson som är starkare och bättre än jag någonsin sett honom i sin vilda Banquo. Tilja Briggert-Tåje är säker i sin roll som Baby Macbeth, och hennes föräldrar spelas med perfekt beräkning, hyckleri och självbedrägeri av Maia Hansson Bergqvist och Hannes Meidal. Och Christina Schollin som Drottningen är en naturkraft som suger till sig all uppmärksamhet vare sig hon bär regalier eller blottar sin sårbarhet. (Macbeth) är stor teaterkonst och det är en ynnest att få uppleva sådant på Stockholms scener.


Foto: Sören Vilks


onsdag 14 september 2022

Ms. Marvel

Jag är för gammal och ouppkopplad för att ha sett någon av de många TV-serier som riktar sig till unga tonåringar, med oskyldiga förälskelser, oförstående föräldrar och lätt mobbing från tuffa gänget men också några trofasta vänner och allt hållet i en lätt ton. Kamala Khan är i den åldern och TV-serien om henne plockar också upp den stämningen, med några extra effekter à la serietidning och förstås Kamalas idol Captain Marvel.


Serien heter Ms. Marvel och vi som tittar vet att Kamala snart kommer att få hemliga krafter själv, trots att hon ofta utbrister att sådant inte händer en brun flicka i New Jersey. Och det dröjer så länge att man hinner undra om det kommer att hända alls. Men jo minsann! I rätt ögonblick hjälper ett par mystiska armband Kamala att rädda livet på en klasskamrat. Raskt hamnar hon i blickfånget för en inte så välvillig myndighetsorganisation som kartlägger och/eller fångar in människor med övernaturliga krafter.


I andra avsnittet får vi se Kamala och bästa vännen Bruno experimentera med de här nya konstiga krafterna, och det är roligt! Men fortfarande är det så mycket annat som skall få plats i serien: upprörda diskussioner med familjen som inte får veta något, glada scener från i Eid-firandet och en hel del om historien bakom hur Pakistan delades av från Indien. Det är en hel del avstickare för en kort serie som många nog förväntar sig coola fighter och fladdrande mantlar av.


Dock blir det äntligen mer spännande i tredje avsnittet när de interdimensionella motståndarna dyker upp, likaså i den stora slutuppgörelsen i de två sista avsnitten. Och Kamala Khans krafter är roliga, med en tecknad serie-känsla mixat med Super Mario. Detta, liksom ursprunget till hennes krafter, är förändrat från de populära seriealbumen, men då jag inte har läst dem är jag nöjd med vad vi ser. Det tar tyvärr för lång tid, men till slut har Kamala Khan vuxit in i rollen som Ms. Marvel och det kan bli roligt att se henne igen.

måndag 12 september 2022

Treacle Walker av Alan Garner


“Ragbone! Ragbone! Any rags? Pots for rags! Donkey stone!”

Även så sent som på 1980-talet fanns rag-and-bone men i Storbritannien, vilka levde knapert på att samla skrot och saker som hushåll inte längre behövde och sälja dem vidare. Som betalning gav de en donkey stone med vilken man kunde polera stenarna i sin stenläggning snygga.

Joe Coppock har väntat på att mannen skall komma förbi hans hus, och skyndar sig ut med sin gamla pyjamas och ett ben från ett lamm. Treacle Walker, mannen på den hästdragna kärran som stannat utanför huset, låter honom välja ett föremål ur en kista, tillsammans med den sten han också ger Joe. Minns man handlingen i Alan Garners bok Elidor, det gyllene landet vet man att en gåva som ser enkel ut - i Joes fall ett krus - kan växa i betydelse och kanske också leda mottagaren till farligheter i denna och andra världar.

Joe själv är nästan ett större mysterium än Treacle Walker. Han är inte vuxen men bor ensam i ett hus utan grannar, men ändå i närheten av en stad med en optiker. Vilken tid lever han i? Han kan höra ett tåg gå förbi mitt på dagen varje dag, och han läser serietidningar, men annars lever han ett tidlöst liv. Treacle Walker talar invecklat men Joe kan oftast svara honom, utom ibland när utsagorna låter som gåtor som inte går att förstå.

På olika sätt börjar vardagen öppna sig mot fantasifulla händelser styrda av oanade krafter. Men Alan Garners språk gör att allt får en oroväckande ton - det är ingen rolig barnbok med garanterat lyckligt slut vi läser. Det är skickligt att låta magin sippra in inte bara från tusenåriga myter med bortglömda ursprung, som the Uffington Horse som finns både på bokens omslag och på Joes donkey stone, utan också i 1900-talsföreteelser som optikerns lästavla. Treacle Walker är en kort bok som gör stort intryck.

lördag 10 september 2022

Natthärbärget på Dramaten

Ridån på Kungliga Dramatens stora scen är trasig. En man kravlar fram under den - rocken är snygg med blankt rött foder, säkert dyr en gång när den var ny, men mannen i den är sliten. Han reser sig och deklamerar Shakespeares underbara ord om livet som ett skådespel för oss, men även om man vill tro dem klingar de ihåligt just nu, för vi ser att hans liv inte är något lyckligt skådespel. Ridån har gått upp och vad vi ser är bänkraderna vi själva sitter i men halvt nedrasade, och en grupp människor har satt upp tvättlinor och ställt in madrasser där.



Framför våra ögon vaknar människorna långsamt och trevande till liv. Vi ser vad de sysselsätter sig med, och vad deras relationer är till varandra. De gör vad de kan, här inne eller ute i staden, för några kopek eller en klunk sprit. De rör sig krokigt och snubblar till ibland. Skillnaden märks när det kommer in några personer som går rakt, med bestämda steg som att de vet sitt värde och sitt mål i livet: Kostylev som äger stället och driver in hyran, hans fru Vasilisa och hennes syster Natasja.


En annan person kommer in utan att vingla, en ny gäst på natthärbärget. Men hon, Luka, ser på sina medboende och frågar dem varför de gör som de gör. Inte nedlåtande, utan tvärtom med en uppriktig förundran över hur människorna lever sina liv, förminskade av omvärlden och sig själva. Hennes frågor och uppmuntran får en del av dem att öppna sig och försöka göra något bättre av tiden de har på jorden. Men det är svårt, för att både omgivningen och en själv vet hur mycket dåligt man har gjort och det känns som att man aldrig skulle kunna göra något bättre.


Och Luka stannar inte länge. När hon har gått är det några, framför allt Satin, som försöker hålla fast vid den värdighet hon för ett litet tag gav dem, men svartsjukan blossar upp, ilskan sprider sig och får konsekvenser för dem alla. Maksim Gorkijs pjäs skrevs år 1902 men den känns sorgligt tidlös, så länge några av oss människor faller mellan stolarna och inte hittar tillbaka. Dramatens uppsättning är tät och välspelad, med speciellt lysande insatser av Torkel Petersson som Baronen, Danilo Bejarano som Satin, Thomas Hanzon som Skådespelaren, Ingela Olsson som Luka, Johan Holmberg som Bubnov och Elin Klinga i sin desperata monolog om förlorad kärlek och tårarna hon fäller över Anna Karenina, försjunken i sin bok så att hon inte ens tänker på sitt egna fattiga liv.


Foto: Sören Vilks


torsdag 8 september 2022

Schack


Det är först efter halva filmen som den första schackduellen på Amerikakryssaren sker - nej, ingen duell för det är mot ett tjugotal engagerade passagerare som schack-savanten Mirko Czentovich spelar samtidigt. En av dem, affärsmannen Owen McConnor, hänger kvar längre än de andra men är på väg att manövreras ut. Då får han hjälp av en medpassagerare, österrikaren Dr. Josef Bartok. I den föreliggande filmen som novellen inspirerat har vi först följt Dr. Bartok under nazisternas Anschluss av Österrike år 1938 - från det sorglösa dansandet i Wiens glittrande salonger, till fångenskap och förnedring.


Adaptionen har stuvat om och skrivit om en hel del i Stefan Zweigs täta och mästerliga Schachnovelle, men har därmed skickligt utnyttjat filmmediet för att på sitt eget vis frammana det psykologiska tryck som Dr. Bartok utsätts för. Varje scen är pregnant av sin egen ton av hot, terror och plåga. Det är det initiala sockersöta smilandet från nazistregimens representant Franz-Josef Böhm, medan händelseförloppet ännu är osäkert. Det är isoleringen i det visserligen välinredda hotellrummet, då vi ser dagarna och veckorna gå för Bartok i samma kläder, samma sängkläder, samma tunna soppa varje dag. Det är skräcken när skriken från torterade medfångar börjar leta sig upp till Bartoks våning. Det är den ännu mer intensiva skräcken när han själv står på tur. Och det är känslan av tomhet och förvirring när han blickar ut över havet på båten på väg mot ett liv i frihet.


Oliver Masucci spelar huvudrollen utmärkt inkännande - inledningsvis med "charm och arrogans" som Böhm anklagar honom för, senare i olika stadier av uppgivenhet, panik, hopp, försök till värdighet. Miljöerna är tidsenliga och helt utsökta, skådespeleriet utmärkt i alla roller. Filmen är en uppmaning till att bevara sin integritet även under de svåraste förhållanden, och den är tung men sevärd.

tisdag 6 september 2022

The Naked Sun av Isaac Asimov

I boken The Caves of Steel fick vi veta hur jordens befolkning utvecklats till en stor skara ihopträngda i städer under skyddande kupoler, räddhågsen inför de öppna vidderna. Polisutredaren Elijah Baley blev i boken tvingad att utmana såväl sin torgskräck som sin avoghet mot robotar, något han hade gemensamt med jordbor men dock inte med Spacers, de människor som koloniserat andra planeter och levde helt annorlunda liv än de som stannat kvar på jorden.

Tillsammans med sin tidigare partner R Daneel Olivaw kallas Baley nu till en av de koloniserade planeterna, Solaria, för att utreda ett mord. Nu är han mer mogen att utmana sin rädsla för öppna skyar, och möter dessutom människor med en annan form av tabu, nämligen en motvilja mot att fysiskt möta andra människor. Istället lever man på glest utspridda herrgårdar skötta av robotbetjänter och med avancerad 3D-teknik till hjälp för att besöka varandra utan att lämna sitt hem.

Det är intressant att läsa den här boken efter att ha sett pandemins påverkan på vardagslivet. Redan när jag läste The Naked Sun första gången som tonåring funderade jag på om Solarianernas distanserade umgänge skulle kunna vara nog, eller om man inte också behöver gå ut till nya platser och träffa andra människor. Och uppenbarligen var det solitära livet mycket otillfredsställande för många som måste hålla sig inne månadsvis under lockdown. I boken läser vi dock också att barnen tränas från späda år till att vara ensamma och sky sällskap, trots att det egentligen går emot deras instinkt.

Nu är det Baley som kan vara intiativrik och närmast påflugen när han begär att möta de möjligen inblandade i deras hem, alltså fysiskt på plats. Än en gång har brottsplatsundersökningen varit undermålig med våra mått mätt; en stackars robot som var på plats då mordet skedde blev galen av vad den bevittnade och har redan destruerats. Bailey letar pusselbitar inte genom tekniska bevis utan genom att intervjua och studera möjliga brottslingar och till slut samla dem alla (via 3D-uppkopplingar) för att gå igenom möjliga scenarier och finna den skyldiga. Att såväl mordgåtan som dess lösning är ytterst komplext konstruerat av de inblandade - i slutändan författaren - får man försöka ha överseende med, likaså de litet klumpiga men ack så självsäkra psykologiska profilerna som Elijah Baley gör av människorna han möter. Men såväl han som några andra av huvudpersonerna får tillfälle att omvärdera några tidigare mycket fasta åsikter, och vi som vet vart det är på väg ser hur mänskligheten tar ytterligare ett steg mot ett galaktiskt imperium.

Fler böcker av Isaac Asimov:

söndag 4 september 2022

Nacka Forum på Fasching

På var sin sida av scenen står Jonas Kullhammar och Goran Kajfes och spelar litet fritt, som att de tutar ur sig några frågor utan att vänta på svar från den andre, och så kommer de samman i en melodi. Det är låten 1-2-3 o'clock (och jag säger det med reservationen att jag skrev ned låttitlarna när Jonas Kullhammar nämnde dem men kan inte vara säker på att jag fick dem rätt). Låten transmogrifieras till ett eklektiskt trumsolo och den ansvarige, Kresten Osgood, gråtskrattar "This is the happiest moment of my life! I've never been happier!" och spelar sedan på trummorna, på trumkanterna, på sin egen mage utan att tappa takten.


Nästa låt heter Gånglåt från Orminge och inleds med något jag tolkar som ringande alarmklockor från Kajfes sida och ett varningstut från en liten tuta i Kullhammars hand, men inte högljutt och uppfordrande utan litet stillsamt och fint, vilket hela låten är. Johan Berthling på kontrabas får nog bara spela samma not genom hela låten men han gör det så väl. Hans skicklighet märks ännu mer i nästa låt som han själv har skrivit, Rebolleira, som inleds med en lång och finstämd melodi på basen vilket senare plockas upp på en sordinerad trumpet och på den orubbliga basbarytonsaxen (?) som riggats upp på scenens vänstra sida. Låten som följer, Oh so good har ett rivigt trumintro och blir till en härlig jakt, en chaser, mellan alla instrument.

Andra set inleds med att Kresten Osgood sjunger litet innerlig gospel från flygeln och går sedan över i låten Mount Everest som är ett härligt mischmasch av lekfull jazz, marschmusik, stegrat kaos och litet till. Vad nästa låt heter fick jag inte veta men jag gissar att den också är skriven av Johan Berthling då även den innehåller en fin melodi som har sitt ursprung i basen och förgrenar sig ut bland övriga instrument. Sedan kommer en rolig sista låt och ett extranummer som börjar med att instrumenten verkar spela litet sökande från fjärran och sedan sluter upp bakom en skönt förvirrad spoken word-framställning av Kresten Osgood. Man vet aldrig riktigt vad man får med Nacka Forum men man vet att man får underhållning!

fredag 2 september 2022

Irma Vep

Nej, det är inte en TV-serie han gör, klagar regissören René Vidal (Vincent Macaigne), han gör en film, en lång film som man gjorde under filmens guldålder i början av förra seklet. Och det är ju en remake av en film från 1915 han gör, den ikoniska Les Vampires där uttrycket vamp myntades, i gestalt av Irma Vep då spelad av Musidora. Sju timmar lång var den filmen, så kanske gör sig de tio episoderna bättre som serie? Men nej, TV-serier idag är gjorda för att hålla publiken bara halvt fängslad medan de gör annat. Eller som introduktion till det verkligt viktiga, reklam - Irma Veps finansiär säger uttryckligen att filmen/serien bara görs som en upptakt till den stora parfymsatsningen Dreamscape som skall fokusera på huvudrollsinnehavaren, Mira Harberg.


Det finns en hel del komik i brytningen mellan den krassa finansiella verkligheten och de konstnärliga ambitionerna, vilka i och för sig kan vara nog så skitnödiga. Men det är fascinerande hur serien presenterar så många olika konstnärssjälar, alla med sina egna egenheter och ofta irriterande krav för egen del - det är skickligt fångat av seriens (den vi ser) skapare Olivier Assayans som säkert stött på dem alla och hundra till. Där finns den manlige huvudrollen Edmond Lagrange (Vincent Lacoste) - perfekt belle époque-utseende, från pussmunnen över den nobla näsan, sängkammarblicken och hårfästet upp till den skönlockiga hjässan, men beredd att ta till nävarna med René om hur han kommer framstå i sin roll.


En annan diva är den tyske skådespelaren och bad boy Gottfried (Lars Eidinger), provokativ på ett roligt sätt medan han super och knarkar och genomför sina livsfarliga stunts själv. Regissören René Vidal är underbar att se - ständigt blickande uppåt med huvudet nedsjunken mellan axlarna förklarar han med sin gnälliga röst hur hans vision ser ut, eller för sin psykolog de senaste nattliga hallucinationerna. Och ändå, mitt i allt krångel och alla kompromisser som måste göras ser vi hur det skapas stor filmmagi. 


I TV-serien vi ser finns många plan av inspelningar och uppspelningar: serien som spelas in, händelserna när den spelas in, filmklipp från den ursprungliga Les Vampires och iscensatta återgivanden av händelser kring den inspelningen. Det vi ser av Renés film är spännande och gammaldags i en litet styltig spelstil - och så fort vi hör "Bryt!" lyfts nattfiltret och vi är tillbaka i 2022 och de många konstnärliga kompromisserna.


Men den främsta magin ser vi i Irma Vep själv när hon gestaltas av Mira Harberg (Alicia Vikander). Mira själv är en erkänt skicklig skådespelerska, gillad och backad av sin assistent - den nuvarande, inte den förra som svek. Mira känner sig dock inte helt väl till mods och hennes ursäktande leende som ofta återkommer vittnar om en människa som behövt skämta sig ur otrevliga situationer många gånger. Men när hon tar på sig Irma Veps tighta svarta dräkt - redan första gången hon provar den - blir hon en annan, en inte helt mänsklig varelse. Hon smyger längs väggarna inte för att hon är blyg utan för att hon inte behöver gå som vi vanliga människor. Hon tar sig större och större friheter, och även om det ärligt talat går litet väl långt i de två sista avsnitten är det underbart att se henne röra sig som en oberäknelig skugga, och som att magin har slunkit ut från filmens värld till vår. Just den här TV-serien är inte gjord för att slötitta på medan man gör annat.