Minetti Quartet i Konserthuset 2023

Två stora kompositörers respektive sista stråkkvartetter stod på programmet för Minettikvartettens besök i Grünewaldsalen år 2023, men det var de två övriga verken som gjorde störst intryck på mig. Wolfgang Amadeus Mozarts Stråkkvartett i F-dur KV 590 (1790) är livligt skriven men inte riktigt lika lättsam som andra av Mozarts verk. Vid det här framförandet tyckte jag också att violan lät ostämd i flera av partierna och det gav litet extra stress.

Foto: Irène Zandel

Men Mozart följdes av en nutida österrikare som gjorde mig ytterst fascinerad: Ángela Tröndle och hennes Stråkkvartett nr 2 – Movements from a common ground (2022). Modern musik kan vara svårlyssnad när den drar alltför mycket mot det atonala och disharmoniska, men det gjorde inte detta stycket. Det hade det jag gillar som mest: en god balans mellan långa, utforskande klanger och originella melodier. Jag var trollbunden av den långa, upprepade cellonoten som varierade i styrka tills det kändes som ett meddelande, och vilken inledde ett vackert långsamt parti för hela kvartetten.

Robert Schumanns Stråkkvartett i A-dur op 41:3 (1842) var också fin och full av energi och drama, och Minettikvartetten spelade den väl. Men konsertens vackraste verk var ändå extranumret, den långsamma satsen från Antonín Dvořáks amerikanska kvartett, där i synnerhet cellostämman var ytterst uttrycksfull. Dvořák och Tröndle vill jag nu ta och lyssna på mycket mer!

God's Favorite Idiot

Vad skulle du göra om din kollega började lysa? Ett milt glödande sken, inte bara en gång, utan en gång till. Kan det vara ett tecken från himlen? Några av Clarks kollegor tror det. Kanske är han utvald av Gud! Dock verkar han inte ha några superkrafter förutom att lysa och starta Harry Styles-låtar på radion, och inte ens det händer när han vill det utan litet slumpartat.

Men jo, Clarks egenskaper är faktiskt sända av Gud. Serien God's Favorite Idiot utvinner komik ur hur den gudomliga kallelsen, som efter hand förmedlas till honom av änglar och till och med Gud själv, ställs mot vardagslivet som verkar vara på väg att tröska vidare i samma hjulspår. Detta är i mitt tycke det roligaste med komediserien, mer så än kollegornas sidohistorier och till och med mer än den annars så skickliga komediennen Melissa McCarthy som Clarks kollega och love interest Amily.

Dock infinner sig allvaret när starka och farliga krafter nu dras till Clark för att försöka locka över honom på sin sida, med honung eller piska. Änglarna som hjälper Clark har "Harry Potteriserat" hans hem, jobb och vägen däremellan så att de onda makterna inte kan komma åt honom där. Men Satan lurar strax utanför de säkra områdena och drar sig inte för att hota och skada dem som står Clark nära, så plötsligt är det inte bara så roligt längre med det där lysandet.

Viktigast i God's Favorite Idiot är den sympatiske "idioten" själv, Clark. Han spelas av Ben Falcone som klarar att gestalta en oskyldig snäll kille som inte riktigt förstår vad som händer, utan att han verkar irriterande dum. Det här är ingen höjdare till komediserie, snarare litet småputtrig och trevlig även när Satan är som allra elakast.

Djävulsgreppet av Lina Wolff

Även om vi accepterar att ingen riktigt kan förstå en annan människas passion, så är förhållandet mellan vår berättare och mannen hon är fäst vid mycket svårbegripligt. Vi får inte känna av något av det som drar dem samman, så varje läsare får fylla i med egna gissningar; fysisk passion, rädsla för att känna sig misslyckad om man ger upp om en man och om livet i den underbara staden Florens? Jo, en sådan (halv) förklaring är inflätad i historien; hur viktig hon känner sig (vill känna sig) för honom och efter hand också tanken att hon kan rädda dem från ett grymt öde.

Men det är mest det otrevliga i relationen vi ser; svartsjukan som tar sig olika uttryck från båda hållen. I hennes fall oro och illamående och en dum otrohetshistoria, i hans fall fysiskt våld. Det är svårt att ha sympati eller ens förståelse för någon av dem, särskilt när deras repliker låter så tillgjorda.

Han lutar sig tillbaka, funderar en stund. Sedan böjer han sig fram över bordet, tar hennes hand och säger att hon inte har något att oroa sig för. Hon har en fin liten kropp, en kropp som håller vad den lovar. Han säger också att hon är en Porsche, och en Porsche kan bli äldre, men den slutar aldrig att vara en Porsche. Han säger vidare att Porschen, som alltså är hon, under en lång tid verkar ha körts på landsväg, i sjätte växeln. Det är så gubben hon är med kör henne. Om det är så man vill köra sin bil, då kan man lika gärna skaffa en Volvo herrgårdsvagn. Han däremot, kan växla ner henne och varva upp henne. Han kan sätta foten på rätt ställe, och se till att hon bränner om alla andra. Om hon vågar.

Mitt i boken möter de båda en person som säger till berättaren just hur dumt och faktiskt löjligt och idiotiskt de beter sig. Vi kan snabbt se den personen som en ställföreträdare för oss läsare och kanske för oss när vi i verkligheten stått vid sidan om vänner som är kvar i ett destruktivt förhållande. För just de orden får vår berättare att försvara sin relation och mannen ännu mer än innan.

Som citatet visar låter vår berättare män definiera henne. Det finns ett trauma från barndomen som har bidragit till att forma hennes bild av världen och människorna. När tillvaron förvrids och blir ännu värre, växer en längtan tillbaka till det helvete hon åtminstone känner till och tror att hon kan kontrollera. 

De styltiga dialogerna viker undan för mer av miljöskildringar och en handling som tar andan ur en genom att växla upp på högvarv. Berättelsens kvaliteter börjar bli märkbara och historien fattar sitt eget djävulsgrepp om läsaren som har svårt att lägga ned boken. Vi kan tala löst om att försöka möta våra egna demoner, men berättaren i Djävulsgreppet tar orden på allvar och gör det på riktigt, även när omständigheterna är omöjliga och grymma.

Utflykter i Art Noveau på Hallwylska Museet

Den underbara stilen Art Noveau började ta sig uttryck i slutet av artonhundratalet, och präglade i bästa fall såväl arkitektur och möblemang som kläder, smycken och inredningsdetaljer. När den tog sig uppåt Sverige var Hallwylska palatset redan byggt och inrett med detaljer från en äldre epok, vilka ju är vackra på sitt eget sätt. Det gör dock att utställningen Utflykter i Art Noveau på Hallwylska Museet inte kan bjuda in till fullständiga art noveau-miljöer men däremot visa stilens bredd med hjälp av ett överdåd av vaser från dåtida tillverkare, och det är minst lika intressant det.

Några föremål kommer från Hallwylskas egna gömmor: en stilig klänning, broscher med spännande motiv och proportioner och några vaser.

Vi får se några av de eftertraktade lampor som Alice Nordin formgav för tillverkaren Böhlmark under 1900-talets första år.

Inom art noveau fanns ett originellt intresse för naturens mer sällan framställda varelser; insekter och då gärna trollsländan med sina blänkande vingar, men också grodor och andra reptildjur som fick excellera i ett mer ovanligt skönhetsideal som ändå inte gick över gränsen till otäckt eller motbjudande.

På Rörstrand-fabrikens konstateljé var Algot Eriksson snabb med att inspireras av de nya strömningarna, och tack vare hans skicklighet med såväl den konstnärliga visionen som tekniken underglasyr kunde man kring förra sekelskiftet framställa många ljuvligt skira föremål.

I Gustavsbergs fabrik å sin sida inspirerades man också av art noveau men med sin egen estetik.

Gunnar Wennerberg vid Gustavsberg arbetade också med sgraffito och blått-i-blått och skapade eteriska vaser som blev mycket uppskattade vid världsutställningen i Paris år 1900.

Då vaser är en inredningsdetalj man lätt nyinförskaffar för att göra sitt hem mer modernt var och är efterfrågan och omsättningen hög, och därför kom många stilyttringar  att synas i dem. Det gör att det är en utmärkt idé att med hjälp av en stor mängd vaser presentera flera aspekter av Art Noveau och låta oss själva drömma om att fullständigt svepas in i den estetiken.

Länk till Hallwylska museets sida om utställningen

Kaleidoscope

Idén med att kunna se avsnitten i valfri följd är rolig, men man behöver inte hänga upp sig på den om man är den oroliga eller rigida typen som kanske jag också är. Ett tips jag hittade var att börja med avsnittet med namnet Green, som ger huvudkaraktärerna en bra introduktion, och så att avsluta med avsnittet White som visar själva stöten som Kaleidoscope kretsar kring. I övrigt följde jag avsnitten i kronologisk ordning och såg de två som utspelar sig efter stöten innan White.

Kuppen som planeras är ytterst komplicerad och kräver noggranna förberedelser. Men det är inte bara därför som serien Kaleidoscope börjar redan 24 år innan det stora datumet. I varje avsnitt får man nya ledtrådar inte bara till stöten utan till varje persons bakgrund och motivation. 

Det är, som vanligt, osannolikt komplicerade och precisa förberedelser som krävs för att inbrottet på den välbevakade säkerhetsfirman SLS skall lyckas. Individer med specialkunskaper - knäcka kassaskåp, blanda kemikalier - rekryteras. Men personligheterna stöter sig mot varandra och ren fientlighet uppstår mellan några av dem. Det går redan att gissa att kuppen inte kommer att gå problemfritt. Men det är ytterst spännande att höra om varje del i den långa kedjan av händelser som måste klaffa, för att sedan hamna i den hetsiga, stressade hetluften efter kuppen, när gängmedlemmarna jagas eller jagar varandra - för att inte tala om allt som händer den natten när stölden skall ske.

Två ypperligare skådespelare står mot varandra i huvudrollerna, Giancarlo Esposito respektive Rufus Sewell. Som före detta partners in crime står de numera på var sin sida om lagen - eller? I den internationella finansvärlden är gråzonerna många.

Varje avsnitt innehåller flera ledtrådar till vad som skall komma att hända eller förklaringar till tidigare händelser. För oss som inte plockar upp varje detalj direkt finns som tur är nätet och engagerade tittare som berättar vad den händelsen betydde för den personen, och vad den färgen innebar för det avsnittet. Men det är bäst att inte kolla upp det förrän efter man har sett alla åtta avsnitt. Tills dess får man försöka hålla sina frågor och gissningar i huvudet.

Olof Palmes Gata av Henrik Petersen

Det är sommar i Stockholm år 2020. Plats- och tidsmarkörerna haglar; covid-oro, och så Palmegruppens presskonferens som har stor bäring på bokens handling. Östens föräldrar skall lämna lägenheten och åka ut till sommarstugan. Föräldrafritt! Då kan Östen ta dit flickvännen Vera.

Det är Östen som för ordet och när han berättar om sig själv framstår han som en hjälplös jättebebis, beroende av sina föräldrar och inte heller särskilt intelligent. Det är litet svårt att förstå hur han har klarat av att bo i Paris och fånga Veras intresse. Andra aktörer i boken är desto mer kunniga och berättar gärna länge och väl om till exempel de interneringsläger för tyska krigsfångar som Sverige inrättade i Dalarna. Fler hemlighållna detaljer i det socialdemokratiska folkhemsbygget plockas upp och synas, och som läsare serveras man många okända fakta med väl inmängda åsikter som får stå utan motargument.

Nu är det dags att erkänna att jag bara läste knappa hundra sidor i boken plus bläddrade framåt för att se om den blev bättre. Det blev den inte, bara sämre som det verkade. Språket är banalt och de mellanmjölkiga dialogerna håller sig länge till det banala utom när de utsäger nya sanningar. Huvudpersonen är en ointressant mes som främst är intresserad av sin egen snopp och Veras fitta. När jag läste boken funderade jag på varför den blev antagen och utgiven. Är det så att författaren Henrik Petersen är någon folk vill hålla sig väl med för att han har kända föräldrar, likt Sigge Eklund vars bok Den sista myten en gång i tiden överraskade mig med sin fantastiskt låga kvalitet? I vilket fall som helst är jag besviken över att Olof Palmes Gata trängde ut någon bättre bok som kunnat hamna på pränt.

Vestalen med Kamraterna på Teater Tribunalen

Det romerska imperiet är mäktigt, men det åligger alla att arbeta för dess fortsatta styrka. För Licinius skedde det på slagfältet, varifrån han återvände som hjälte. Men att han drog ut i strid var också för att stiga i rang och befinnas värdig att äkta den unga Julia, vars far tidigare inte fann Licinius värdig nog. Om detta talar han med sin vapenbroder Cinna i den inledande scenen av Gaspare Spontinis opera Vestalen.

Men Julia har nu fått en ny viktig uppgift som också sker för Roms bästa: hon är utsedd till vestal, en av de jungfrur som vaktar den eviga elden i gudinnan Vestas tempel. Översteprästinnan Vestalis Maxima förklarar ritualerna för den nyinvigda Julia så att deras tyngd klart går fram. Nu är kärleken mellan Licinius och Julia än mer omöjlig, för att bryta eden till Vesta betyder att hela Roms kraft kan krossas. 

Det är en stor fördel att som publik komma nära sångarna framför Teater Tribunalens scen, tydligt kunna höra orden sjungas och dessutom se varenda skiftning i sångarnas ansiktsdrag. Intill Vestalis Maximas (Susanna Stern) magnifika stämma verkade Julias röst blekna, men var gång hon på egen hand sjunger ut om sin oro för att bryta mot plikten till Vesta, eller också när hon äntligen vågar sjunga ut sin kärlek till Licinius, är Julia (Elsa Ridderstedt) äkta och ljuvlig. För i dessa dagar när kulturdebatten (?) handlar om att det är uppiggande att vara otrogen i sitt äktenskap, talar handlingen i Vestalen om en tid när människor tog löften på allvar, sina individuella löften och de som gällde hela staten och folket.

Licinius kan dock inte ge upp sin kärlek och vill rymma med Julia. Cinna (Pär Lindskog) försöker få honom på andra tankar men är ändå beredd att hjälpa Licinius (Wiktor Sundqvist) vars kärlek flödar starkt genom hela hans kropp och gyllene stämma. Men när han träder in i templet där Julia vaktar ensam sker det katastrofala att Vestas eld slocknar. Synden ligger i öppen dager och Julia döms till döden. Endast ännu ett gudomligt ingripande kan rädda Julia och kärleken de unga tu längtar efter...

I operan Vestalen finns ett flertal vackra körpartier vilka av naturliga skäl faller bort i Kamraternas slimmade version av operan. Då sker det roliga att vi i publiken får sjunga med i melodierna ur programbladet, och även vara med och spela Gesta med Vesta. Kul inslag, men framför allt är det så att de fyra sångarna och fem musikerna mycket väl bär upp hela historien och gör den mycket engagerande och underhållande. Kamraterna väljer alltid intressanta verk och Vestalen är inget undantag. Vilken glädje att vi har Kamraterna i Stockholm!

Länk till Kamraternas sida om Vestalen

Foto: Maximilian Mellfors

Ovidkommande fotnot: Licinius bröstplåt har nipple rings - kinky kinky!

The Sex Lives of College Girls

Ooohhh, spännande titel på en TV-serie! Litet som Sex and the City, och det finns en del likheter, som att vi följer fyra ganska olika kvinnor och deras äventyr både med och utan sex. Nu får vi dessutom den trovärdiga förklaringen till att dessa fyra hänger med varandra; de har hamnat som rumskompisar på det prestigefyllda colleget Essex. Leighton är en rik blond WASP, Kimberly en bortkommen lantis, Whitney är dotter till en senator och Belas föräldrar med indisk bakgrund vill att hon skall plugga biologi och få ett stabilt arbete. Men serien är skapad av Mindy Kaling och hon har lagt en del av sig själv i Bela, främst en önskan om att bli stjärna i komedibranschen.

Ja, det blir en hel del sex och många önskedrömmar om att få Den Där Snyggingen går i uppfyllelse för tjejerna - trevligt! Men det händer också mycket i livet med kläderna på. Det som är på allvar är tillräckligt realistiskt för att man verkligen skall känna oro för personerna i ögonblicket. På det hela taget är dock tonen lätt och underhållande. Många fester, varje vecka!

De fyra väldigt olika personligheterna har olika banor genom collegelivet. Kimberly har ett stipendium men måste också jobba deltid vid sidan av. Leighton skall uppfylla sin och mammans dröm om att bli medlem i sororityn Kappa Beta Rho, kanske kommer också Whitney att bli invald, men de har båda var sin hemlighet som är både spännande men farlig om den får spridning. Bela gör vad som helst för att bli invald i redaktionen för skolans kända humortidning The Catullan - för mycket, faktiskt. Genom serien kommer vi att få se alla fyra göra saker som inte är så schyssta och få hantera konsekvenserna.

Äventyren på egen hand kompletteras med vänskapen som växer fram mellan de våra huvudpersoner. Kursare, korridorare och kk på Essex drar förbi som humoristiska inslag eller stannar och får större betydelse. De två första säsongerna skildrar ett år på Essex och trots de nya motgångar som dök upp till säsongsavslutningen kommer det minst en säsong till.

Travesti av Mircea Cărtărescu

Vi börjar i välbekanta trakter: i ett rum med utsikt över Ștefan cel Mare i Bukarest, staden med gamla imponerande byggnader som förfallit och övertagits av okända växt- och djurarter, och som utgör en så fruktbar omgivning till Mircea Cărtărescus berättelser. Den här gången går vår berättare tillbaka i minnet till en lägervecka i tonåren, när hela skolan och även klasser från andra skolor skjutsades ut till den gamla herrgården Budila för att sporta och umgås vid lägerelden. 

Hormonerna bubblar förstås och ungdomarna lägger ned mycket tid och energi för att förbereda sig för kvällarnas disko där de vill dansa och smekas med varandra. Vår berättare Victor har intellektuella ambitioner, håller sig för sig själv i pojkarnas sovsal och går inte ens ned till dansgolvet.

Jag slog mig ned på en bänk. Med den här kvällen skulle helvetet Budila vara över. Den förut så fruktade men nu lockande ensamheten skulle bli fullständig igen redan nästa dag. Jag skulle åter bli den som strövade omkring på ödetomter, på bortglömda gator, på folktomma, solstekta, dammiga torg, jag skulle åter gå i trappor i gamla hyreshus i ödsliga kvarter och få upptäcka nya märkliga statygrupper... Jag skulle återigen få en känsla av att ha varit där förut, av att allt hade någon djup symbolisk mening som uppenbarades för mig och ingen annan.

Många av oss känner nog igen oss i avståndstagandet från onödiga kompistjafs och hångel med slumpmässigt tillgängliga jämnåriga. Dock är vår berättare även i återblickarna från vuxen ålder litet väl nedlåtande mot sina medmänniskor. Pojkarna är redan förlorade i barnsliga småbråk eller pubertala oanständigheter. De flesta flickorna ser han på med en oroad blick, redan sörjande över att deras oskuldsfullhet kommer att förstöras av familjeliv och smutsas av sexualitet. Även i vuxen ålder finns madonna/hora-blicken kvar obearbetad: ögonblicket efter att han legat med en kvinna får han avsmak för henne.

Det finns ett trauma i Victors liv som triggades under Budila-vistelsen och av olika anledningar har legat kvar och grott i honom. Men det är svårt att känna sympati för den självupptagne poeten som till och med avfärdar de klasskamrater som verkar ha funnit paradiset och en oskuldsfulla kärleken.

Cărtărescus romaner har en tendens att växa till ett crescendo av ruttnande, plaskande, exploderande köttslighet i extrema, gotiska rum av marmor eller enorma innanmäten, där svårbegripliga scener följer på varandra. För egen del uppskattar jag mer de partier på vägen dit där upplösningen av verkligheten bara är i sin början: nymfstatyn i dammen som ändrar ansiktsuttryck eller försvinner, fönstren i den svängda trappan som visar spegelbilder av Victor i olika åldrar. Antydningarna om att en drömvärld existerar i den torra, banala vardagen.

Fler böcker av Mircea Cărtărescu:

Nostalgia

Orbitór: Vänster vinge

Orbitór: Kroppen

Orbitór: Höger vinge

Jockum Nordström på Liljevalchs

Enkla bilder, banalt utförda, kan förmedla mycket. Kan Jockum Nordströms naivistiska teckningar säga något? Jag har försökt och försökt att tyda dem eller bara uppskatta dem varje gång jag har stött på dem, men jag hittar inget djupare i dem. Huskroppar med raka linjalkanter, människor med "fult" ritade och oproportionerliga huvuden, bildkompositioner som är litet hipp som happ - det har varit samma stil i åratal. Och här och där nakna tanter med bara bröst och rumpor - oh, så vågat!

Det kanske skall vara lätt för många att gilla den simpla konsten och så kunna tänka att finkultur inte alltid är så svårt. Men det räcker inte för mig. Det här är en annan form av banalitet än Jeff Koons men den irriterar mig på liknande sätt.

Nytt för i år är rörliga skulpturer, alla av samma modell: en tung fot av något eller några föremål, en bräcklig pinne upp och så en mobil pinne som kan snurra runt och gärna plinga till något på foten. Inte heller så nyskapande. På det hela taget inte särskilt bra.

Länk till Liljevalchs sida om Jockum Nordström

Foto: Per-Erik Adamsson

Industry

"Om sex månader kommer bara hälften av er att få vara kvar", det får de nyrekryterade ungdomarna på Pierpoint & Co höra redan från början. Det gäller att visa sig duglig och dra in pengar till investmentbolaget. Men hur väl du lyckas handlar också om positionen du fått i firman passar dig, eller vilka chanser din närmsta manager ger dig, och där spelar personkemin stor roll. 

Roberts manager har gjort sig oumbärlig på Pierpoint tack vare en förmögen klient, och det ger inga stora öppningar för Robert. Yasmins närmaste chefer på Foreign Exchange Sales pressar henne från olika håll, och fastän hon världsvant håller (arbets)kontakt med sina välbärgade vänner på flera språk hinner man undra om hon kommer att hålla i längden. Harper har flyttat till London från New York och tar vågade risker i Cross Products Sales-teamet.

Förutom det höga tempot under de långa arbetsdagarna och viktiga klientmiddagar på kvällarna tycks de unga finansvalparna festa med kokain och sex varje kväll i första säsongen av Industry. Att tänja på gränserna kan löna sig under chansningarna med affärerna dagtid, och det är lätt att det spiller över till privatlivet, vare sig det gäller one-night-stands, förhållanden med kollegor, eller viktiga kundrelationer. Det är inte alla som kan hantera det, och när Pierpoint måste se till att de anställda inte beter sig olämpligt kan deras ingripande göra saker än värre.

När andra säsongen startar befinner sig London i efterdyningarna av Covid, och det är skickligt gjort hur det blir en del av handlingen utan att ta över. Större inbrytningar från verkligheten står dock Brexit för, när huvudägarna i New York sänder dit en överrock i form av personer som utvärderar Londonkontoret i ljuset av dess minskade betydelse för finansmarknaden. Karriärerna för personerna i första säsongen börjar divergera och ta intressanta vändningar allteftersom deras personligheter börjar lysa starkare. Bifigurer från första säsongen får större plats, ännu en kull av nyrekryter och spännande nya storspelare loopas in i handlingen och i Pierpoints affärer. Men människorna må vara säkrare i sina roller; nu är insatserna högre och ett fall från toppen kan bli en krasch det inte går att hämta sig från. Och trots att fokus är på ett halvdussin personer verkar bifigurerna alltid kliva in från en minst lika spännande historia där de själva spelar huvudrollen. Det ger Industry ännu mer nerv och känsla i det hårda, tuffa finanslivet.

Luca Landucci: En florentinsk apotekares dagbok

I varje kvarter i centrala Florens finns fantastiska kyrkor och kloster, byggnader där viktiga händelser i Europas historia skett och samlingar av ovärdeliga skatter ur konst- och vetenskapshistorier. Välbärgade familjer verkar ha tävlat om att visa sin rikedom i praktfulla byggnader, eller också hålla konstverken för sig själva. Hur var det att leva som en vanlig människa mitt ibland allt detta? Om det kan vi få en viss förståelse i En florentinsk apotekares dagbok, skriven av apotekaren Luca Landucci mellan åren 1450, då han var fjorton år gammal, och 1516 då han lämnade jordelivet.

Uttrycket "dagbok" har dock inte samma betydelse som vi ger det idag, för det är sällan Landuccis egna känslor eller ens dagliga förehavanden som noterats. I några korta paragrafer nämner Landucci att han äktar Salvestra, dotter till Domenico, inklusive hennes hemgift, och därefter följer en lång lista av vad hennes brudutstyrsel innehöll och hans egna utlägg för den. Dock har han också tillagt med uppenbar kärlek:

Min ovannämnda hustru och kamrat, som inte hade sin like i godhet och kraft, dog sedan hon hade levt med mig i 48 år och aldrig någonsin gjort mig ond på henne. Hon hade fött tolv barn, och vid sin död efterlämnade hon åt mig fyra söner och tre döttrar, av vilka en är nunna i Foglio och två finns hemma. Pris ske Gud!

Så mycket mer hör vi inte om Luca Landuccis familj, förutom om brodern som är en skicklig ryttare i de många tävlingarna i trakten, och sonen Benedetto som är fadern till hjälp. Desto mer hör vi om de många intrigerna som pågår i och omkring staden, mellan olika familjer och individer som vill ha makten över Florens. Nu börjar jag förstå hur det kommer sig att en del är så intresserade av skvaller, för i den här miljön kan det betyda liv eller död beroende på vilken grupp man lierar sig med. Många av Landuccis noteringar handlar om vilken man eller familj som valts till vilket ämbete eller som har ambitioner till det. Regelbundet går rivaliteten till blodiga upplösningar, med tortyr av motståndare, hängningar och halshuggningar av dem som i slutändan stod på fel sida.

Det var våldsamma tider även utanför politiken; vi hör om mord som begås och ibland om stölder som straffas med döden så snart man hittar den skyldige, i synnerhet om han kommer från någon rivaliserande stad. För det är inget enat Italien vi befinner oss i: under många år krigar Florens med Pisa och andra områden. Efter några år lierar sig Florens med kungen av Frankrike vilket staden och Landucci själv uppskattar, trots att de franska soldaterna återkommande plundrar och beter sig illa även i sina allierades trakter.

De känsloyttringar som ändå dyker upp i Luca Landuccis dagboksanteckningar gäller ofta sorg över människors grymhet och en önskan om att Florens och dess invånare skall bli bättre kristna och sluta plåga varandra. Därför gläds han innerligt när broder Girolamo, som vi i eftervärlden känner som Savonarola, startar sina predikningar och stränga uppmaningar om bot och bättring. Man kan haja till åt hur han kräver att kvinnor skall hålla sig undan från den första stora processionen, och senare hur självutnämnda moralpoliser slår bort hårprydnader och annat från kvinnor på gatorna. Uppenbarligen har dessa kvinnofientliga påbud god inverkan på stadens unga män vilket får våldsbrotten att minska, och det ger ju anledning att fundera på hur dessa mäns moral är beskaffad om man måste stänga in kvinnor för att männen skall bete sig anständigt. Men säkert är den moraliska uppryckningen till gagn för alla som nu slipper utsättas för brott och trakasserier.

Hur var det då till slut att leva mitt bland sådana fantastiska byggnader och konstskatter? Man kan skönja att Luca Landucci och hans närmaste är stolta över sitt Florens och dess rikedomar, och att kyrkornas prakt och de utsmyckningar som uppfördes till underhållning var till för alla invånare. Det är skönt att höra. Det är ännu skönare att veta att så mycket av rikedomarna finns kvar för alla oss idag att se och förundra oss över.

Mefisto på Dramaten

Teatern vill gärna fånga strömningarna i samtiden, kanske också påverka dem när manusförfattare, teaterdirektörer och skådespelare ser att samhället driver åt fel håll. 

I Klaus Manns berättelse Mefisto som tar sin början år 1926 är det just vad en teatergrupp vi får följa vill med sin kabaré. Men redan inom gruppen går åsikterna isär om vad det är som behövs för att få Tyskland på fötter, det Tyskland som förnedrades efter (första) världskriget och där inflationen lett till att en skottkärra med sedlar inte räcker till mer än en strömming. De flesta i truppen lutar åt vänster - champagnekommunister som de kallas av gruppmedlemmen Hans Miklas (Melinda Kinnamann), som öppet luftar sin motvilja mot ensemblens judiska medarbetare och dras till nationalsocialisterna.

Ariane Mnouchkines bearbetning av Klaus Manns bok, eller kanske Natalie Ringlers uppsättning på Dramaten, flyttar in familjen Mann i handlingen och sveper undan alla tvivel om att Mefisto var en nyckelroman. Den framgångsrike pjäsförfattaren Sebastian (Hamadi Khemiri) kommer till vännerna i kabarégruppen och vi ser mycket av pjäsen genom hans ögon; det är med hans syster Erika (Melinda Kinnamann igen) som Hendrik Höfgen (Danilo Bejarano) gifter sig för att få legitimitet, och gruppen samlas hos syskonens kända författarfar som kallas Trollkarlen och för en ovanligt kulturell och intellektuell diskussion med honom och andra representanter för de mer reaktionära krafterna i samhället.

Uppsättningen av Mefisto är splittrad på ett skönt sätt; dialoger och scener flyter in i varandra, personer som inte har huvudfokus syns vid sidan av dansande eller hånglande med varandra. Det ger en känsla för energin och idéflödet från den tiden, men det gjorde flera ur publiken märkbart rastlösa.

Det är dock litet synd att denna långa upptakt lämnar så liten plats åt hur Hendrik Höfgen först bit för bit säljer ut sin själ till nazisterna för att behålla sin plats i rampljuset, för att sedan inse att han nu bara kan skämmas för sig själv. Mer intressant är banan för Hans Miklas. Därtill är Hamadi Khemiris Juliette en fröjd att se. Uppsättningen Mefisto på Dramatens stora scen är inte helt lyckad men tillräckligt bra för en kvälls eftertanke och underhållning blandad med självrannsakan.

Länk till Dramatens sida om Mefisto

Foto: Sören Vilks

Peacemaker

Bara några år efter filmen Suicide Squad kom, aningen obegripligt, en ny version av filmen, nu med namnet The Suicide Squad och några av rollerna inklusive deras skådespelare från första versionen - Harley Quinn, Rick Flag och Amanda Waller. Den nya filmen hade DCEU:s bjärta, glada färgskala och mycket mer humor vilket gjorde det splattriga våldet mer underhållande. TV-serien Peacemaker spinner direkt vidare på den filmen, med flera direkta flashbacks från filmen och, viktigast av allt, samma råa och roliga ton.

Peacemaker är superhjälten som vill ha fred, hur många han än måste döda för att uppnå det. Vi kan anta att han varit litet väl urskillningslös i sina upprensningar eftersom han satt på fängelset Belle Reve. Men han släpptes fri för uppdraget i The Suicide Squad, och nu släpper Amanda Waller ut honom igen för att ingå i ett team med några av hennes utvalda agenter. Agenterna i fråga är mycket skeptiska till att jobba ihop med en "kille med en toalettring på huvudet" och Peacemaker har också sina dubier om dem. Det resulterar i många kreativa förolämpningar och underhållande skrikgräl hela serien igenom, och för undertecknad är det ärligt talat lika barnsligt roligt varje gång.

Peacemaker / Chris Smith spelas av John Cena, WWE-stjärnan med humor, självdistans och karisma nog att låta antihjälten vara tuff, klantig och full av tvivel och komplex från den hårda barndomen. Peacemakers sidekick är örnen Eagley som kan vara hjälpsam ibland och skitjobbig andra gånger. En annan villig sidekick är den efterhängsne superhjälten Vigilante som dyker upp överallt där Peacemaker är på uppdrag och till slut får hjälpa teamet på heltid. 

Fightscenerna och våldet är ymnigt och blodigt, men så överdrivet att det fortfarande är underhållning. Att Peacemaker och Vigilante och även några av agenterna är alltför snabba att "döda för det godas skull" är något som tas upp såväl i rappa replikväxlingar som i Peacemakers minnen och begynnande självinsikt. Nordisk hårdrock, lyteskomik och personliga aversioner är alla ämnen för taskiga skämt och också anledningar att enas som vänner. För när jordens framtid eller en annan teammedlems liv står på spel, då tvinnas lojaliteten och kämpaandan samman till något som är svårt att stå emot även för utomjordiska fjärilar. Bra att Peacemaker skall få en andra säsong!

Den underjordiska solen av Andrea Lundgren

Mela blev bergtagen som barn. Det är inte bara fantasier från ett naturälskande barn, även hennes mor som är jordnära och inte någon drömmare, även från henne hör vi det så att vi kan lita på det: i några minuter var Mela borta och Katja kunde inte hitta henne. Mela nämner också att hon genom den stora stenen såg sin mor springa iväg och leta.

En väl emottagen debutbok har inte gett den vuxna Mela ro i själen, tvärtom ligger depressionen närmare än någonsin. Hon kommer tillbaka till barndomstrakterna och får bo i huset där hon växte upp. Moderns och grannarnas omsorger om henne är konkreta men djupa: ett hus att bo i, en hund till sällskap. 

Vantrivseln i livet tar sig uttryck i en längtan nedåt i marken, att gräva sig ned och komma tillbaka till stället hon var en gång; och också i korta replikskiften med de vänner hon träffade då. Men alla dessa försök att röra sig utanför det vanliga är så korta och intetsägande att det blir frustrerande. Mest håller sig romanen kvar i det vi fått läsa så många gånger; en ung kvinna med depression, porträtt av människor som betytt mycket för henne, tidshopp mellan olika perioder som format hennes liv, och den tappar kontakten med det som hade kunnat göra den originell och intressant: känslan av att det övernaturliga skulle kunna vara verkligt och vara ett alternativ till livet Mela lever. 

Det är som att svenska läsare antas vara, eller kanske är, alldeles för förnumstiga för att kunna hantera det, till skillnad från engelsktalande läsare och författare som kan låta det övernaturliga berika sina berättelser, som de Bookerprisvinnande The Seven Moons of Maali Almeida och Lincoln in the Bardo och Nobelprismottagare som Olga Tokarczuk och Kazuo Ishiguro. Hur många fler ångestdagböcker behöver den svenska litteraturscenen? Vad skulle hända om författarna försökte skriva med en blick för det fantastiska, som till exempel Johannes Anyuru gjort i Ixelles? Om den svenska publiken och kulturetablissemanget inte uppskattar det så får de skylla sig själva och fortsätta nöja sig med tråkiga böcker.

Himmelrikets nycklar på Strindbergs Intima Teater

Sankte Per har tappat nycklarna till himmelriket. Kan en smed hjälpa honom att smida nya? Men smeden skall ut på resa bland människorna, så Sankte Per följer med. Jag hör till den stora skara som inte känner till vad August Strindberg skrev i sin pjäs Himmelrikets nycklar men det gör inget här, det finns ingen anledning att jämföra med något annat i det smart moderniserade sagospelet. Dock, vid en titt i efterhand visar det sig att Anna Petterssons uppsättning faktiskt följer handlingen i originalmanuskriptet men på sitt egna sätt. Och Strindbergs saga är även den en skön lek med figurer ur litteraturhistorien, så varför inte spinna vidare?

Den Narcissus som Smeden, Läkaren och Sankte Per först stöter på är förstås influencer och fantastiskt beroende av rätt sorts publikkontakt och att hennes reaktioner skall synas i kameran. Riktigt nära publikkontakt sker för övrigt ett par gånger under den första timmen, det får man vara beredd på när man sitter på de första bänkraderna.

Självklart blir det några scener om ålfiske och när Ålefiskarns vals dras några varv för mycket huller om buller blir det en bra illustration av hur fantastiskt inkrökt och banal svensk samhällsdebatt ofta är. När Don Quixote anländer för att fira Romeo och Julias bröllop är gästlistan så diverse att man kan tänka sig en Monte Pythonsk villervalla inne i festsalen.

Rollfördelningen glider sömlöst mellan de fem skickliga skådespelarna på scenen, Ann-Sofie Andersson Kern, Anna-Lena Efverman, Lisbeth Johansson, Bodil Malmberg och Teresia Pettersson. Vi har många goda skådespelare i stockholmstrakten men jag är väldigt glad att nu få se begåvade människor från andra teatrar.

Och plötsligt ser vi dem inte alls. Ljud och musik blir kuslig och in på scenen smyger ett gäng läskiga gubbar. Ögonen syns igenom, och maskerna är mycket trovärdiga - så mycket att de hamnar i uncanny valley, där de blir extra otäcka för att de bara nästan liknar verkliga människor. Men så börjar gubbarna dansa till Cottoneyed Joe och plötsligt är de roliga! Och så dämpas musiken och deras gester gör dem läskiga igen. Se där skådespeleriets kraft. De två timmarna på Strindbergs Intima Teater är omtumlande och underhållande, och väl använd tid.

Länk till Strindbergs Intima Teater

Foto: Per Bolkert

The Patient

Kvaliteten på manuset och hela serien märks i replikskiftet mellan psykologen och hans patient. Det är ingen dialog där båda följer en snitslad bana för att ge information eller föra handlingen framåt. Det är två människor som desperat vill ha diametralt olika saker av den andre, och kämpar för att hitta rätt ord. Psykologen, Alan Strauss, är dessutom halvt paralyserad av rädsla, vi hör det på hans röst som är spänd och svag. Patienten, Sam Fortner, har kedjat fast honom vid en utdragssoffa i sin källare och vill att han skall hjälpa honom med sitt problem: att han dödar människor som irriterar honom. Även om vi inte skulle tro på att han har dödat ett flertal människor redan (men vi tror på det) är det en skrämmande situation för Dr. Strauss att vara i.

Genom sin egen ångest och rädsla måste Dr. Strauss försöka påbörja terapin som Sam begär. Varje ord måste vägas på guldvåg för det gäller liv och död för såväl honom själv som Sams möjliga offer. Sam slår ifrån sig flera av förslagen och fastnar ofta i sin djupt liggande ilska, och Dr. Strauss måste behålla fattningen och lirka vidare med Sam.

Under de tio halvtimmeskorta, intensiva avsnitten släpper TV-serien The Patient aldrig den grundläggande konflikten och det absurt farliga i vad Sam gör mot Dr. Strauss - livet i källaren blir aldrig vardag, sessionerna går endast ytterst långsamt mot ett möjligt förändrat beteende. Dr. Strauss återkommande minnesglimtar av livet innan fångenskapen innehåller många problem och sorger som måste kännas så onödiga nu. Mer eller mindre möjliga flyktscenarier blixtrar genom hans tankar. Att se Sam i sina vardagsmiljöer är kusligt när vi vet vilken pyrande härd av våld han är.

Steve Carell gör en mycket god insats som den tillfångatagne Dr. Strauss - känslor lyser igenom fastän han är i det närmaste förstenad av skräck. Domhnall Gleeson som redan tidigare kunnat framstå som såväl charmig och snäll som komplicerad gör rollen som Sam makalöst bra. Sams ansikte förvrids i vånda över ilskan inom sig och vi vet att han känner den genom hela kroppen - men vi luras inte för ett ögonblick att känna sympati för mannen som låter sina aggressioner ta överhanden och mörda människor som gått honom emot.

De flesta av avsnitten slutar i hisnande cliffhangers. Är man inte beredd på att fortsätta med ett program till kan det vara bättre att stoppa uppspelningen under någon lugn stund några minuter innan sista scenen. Historien är tung och oroande och det kan vara svårt att orka med mer än ett avsnitt om dagen. Trots att The Patient är en så grym historia är den ändå mycket sevärd.