söndag 31 mars 2024

Fyr av Magnus Dahlström

Ensamheten och den karga, utmanande miljön kan driva en fyrvaktare till vansinne, det finns det många fascinerande historier om. I Magnus Dahlström börjar underliga händelser och hallucinationer redan under bygget av fyren. Bokens huvudperson Karl har konstruerat fyren som skall byggas enligt nya idéer som skall vara bättre än de traditionella. Nu leder han uppförandet, och det är både en prestigefråga och en kamp mot väderleken att bli klara i tid, innan vintern kommer.

Tiden är ospecificerad men förmodligen tidigt nittonhundratal, att döma av distansen mellan Karl, Byggmästaren och de anlitade arbetarna, och att Karl, ensam i den blivande fyrvaktarbostaden, har en hushållerska som benämns jungfrun. Karls position som ytterst ansvarig för arbetet pressar honom mellan uppdragsgivarnas förväntningar och arbetslagets behov av ledning när något inte går enligt planerna. Och mindre och mindre går enligt planerna. Viktiga arbetsredskap försvinner eller saboteras. De har visst inte genomsökt ön efter bofasta så noga som de trodde. Men det Karl ser i ögonvrån ser konstigare ut än en vredgad lokalbefolkning.

Karls psyke är redan nära att tappa kontakten med verkligheten och hans tankar far ofta ut i hetsigt repetitiva ordlekar. Det detaljrikt beskrivna konkreta arbetet som han skall leda utan att delta i ställer svårgripbara krav på honom. Det är förståeligt att Karl inte alltid vet vad han skall svara eller göra i svåra situationer för att behålla auktoriteten inför arbetslaget, men därtill börjar han närmast tvångsmässigt utföra fysiska handlingar som blir mer och mer motbjudande. All sympati man kan ha haft för Karl rinner undan samtidigt som man ändå oroas för hans hälsa och vad som kommer att hända.

Handlingen i boken Fyr och det bitvis experimentella utförandet håller inte intresset hela vägen i den korta boken. Samtidigt är det habilt gjort av Magnus Dahlström att faktiskt kunna driva berättelsen så långt utan att helt tappa fokus. Ändå är det bra att minnas att Dahlström utvecklades vidare som författare efter den här boken och polerade sina historier utan att de tappade i mystik, snarare tvärtom.

Fler böcker av Magnus Dahlström:

fredag 29 mars 2024

Arvo Pärt Passio i Katarina Kyrka

Arvo Pärt tonsatte år 1982 passionsberättelsen enligt Johannesevangeliet. Det är ett verk på en dryg timme som sjungs på latin. Vid uppförandet i Katarina Kyrka läste församlingsprästen Camilla Lif i fyra intervaller korta versioner av vad som skulle komma att ske härnäst, och med rudimentära kunskaper i latin och hur passionsberättelsen brukar sjungas gick det att höra vad som hände, mening för mening. Till framförandet följde ett stillsamt och vackert spel med laserstrålar i kyrkorummet av Mikael Israelson. Känslan när alla strålar tillsammans bredde ut sig över kyrkbänkarna var som att sitta trygg under ett tak.


Cappella Catharinae sjöng vackert och effektfullt i sina partier som människokör. Än mer kraftfullt klingade rösterna från John-Erik Eleby och Lars Cleveman i rollerna som Jesus respektive Pilatus. Allra ljuvligast var ändå klangerna från personerna som berättade handlingen; Jennie Eriksson Nordin (sopran), Tove Nilsson (alt), Fredrik Mattsson (tenor) och Erik Arnelöf (bas). Deras röster hade fantastisk ton vare sig de sjöng solo, två och två eller alla fyra samtidigt i de intrikata harmonierna. Fem musiker lade till sina stämmor: Jesper Harrysson (oboe), Jens-Christoph Lemke (fagott), Jannika Gustafsson (violin), Maria Uusijärvi (cello) och Lars Andersson (orgel). De lät sparsamt men tillräckligt, ofta med en röst och ett instrument som följde varandra i melodierna. 

När berättelsen gick mot sitt slut och Vår Herre gav upp andan hedrade kören först hans offer med en svag viskning för att sedan ropa ut sin bön om förbarmande och Amen högt och desperat.

onsdag 27 mars 2024

American Fiction

Böcker och filmer kan få en att förstå andra människors liv. En stor andel vita människor inser att de behöver sätta sig in i hur svarta människor lever så det finns ett sug efter filmer och böcker som ger den autentiska inblicken i svarta människors liv idag - eller? Är det kanske snarare så att man vill läsa det man förväntar sig, det som förstärker ens fördomar? Thelonius "Monk" Ellisons böcker blir numera refuserade för att de inte är "black enough". Hans agent säger "White people think they want the truth, but they don't. They just want to feel absolved."


Närhelst Ellison slår på TV:n, går till bokhandeln eller föreläser på bokmässor möts han av stereotypa beskrivningar av gangsta-livet på samhällets botten, och hyllningar av hur autentiska de är. Hans eget liv är också trasigt och jobbigt men på ett "medelklassigt" sätt, och det är inte det som säljer när författaren är svart. På rent trots börjar Ellison skriva en bok i samma stil som bästsäljaren We's lives in da ghetto, med handling och språk som är så banala att han vrider sig i genans medan han skriver. Men jodå, visst är det den boken som bokförlag och filmregissörer kastar sig efter med fetare kontrakt än han någonsin sett.


Filmen American Fiction bygger på boken Erasure av Percival Everett, en humoristisk/seriös författare som själv inte drar sig för att provocera men nog har sett tendenserna han beskriver. Filmatiseringen är gjord av Cord Jefferson som redan visat hur skickligt han hanterar rapp och smart humor i TV-serien The Good Place. Även American Fiction är full av humor, både dråpliga scener i närmast slapstick-stil och intelligenta vridningar av folks fördomar och uppblåsthet. Visst är de seriösa scenerna sorgliga på riktigt, och även om de strax lättas upp av ett skämt så har American Fiction sympati med sina rollfigurer. Jeffrey Wright är en utmärkt skådespelare i alla scener han gestaltar Ellison: i sitt vanliga liv som stressad collegeprofessor, i sin fejkade roll som gangsta-författare, och mest av allt hur väl det syns att han våndas när han måste säga något som känns svårt.



American Fiction får en att skratta högt gång på gång och det är gott nog, men den har också en tänkvärd handling som säger något om och till såväl fejkande gangstas som dem som villigt låter sig luras av dem och vill att det skall fortsätta så, för enkelhets skull.

måndag 25 mars 2024

Second Foundation av Isaac Asimov

Stiftelsen arbetar för att galaxens världar inte skall förfalla i barbari, i enlighet med vad grundaren Hari Seldon räknade ut. Men så finns också den andra Stiftelsen! Även de är grundade av Hari Seldon, men deras uppdrag och till och med vilken planet som härbärgerar dem är hemligt. Det väcker förstås intresse och oro hos the Mule/Mulan, mutanten vars psykiska krafter och härskarambitioner i förra boken ruckade på Seldons plan. Kan den andra Stiftelsen sticka hål på Mulans imperium? Den oron är drivkraften till händelserna i den första delen av boken Second Foundation: två män sänds ut för att finna planeten där den andra Stiftelsen finns och därigenom låta Mulan förinta sina rivaler.

Nu är det allmänt känt, eller i alla fall känt bland medlemmarna i den ursprungliga Stiftelsen, att den andra Stiftelsen inte använder sig av matematik och psykohistoria för att skapa sin förståelse för mänsklighetens utveckling och planer för hur de bör ingripa, utan av mentala krafter. I den andra delen av boken möter vi Stiftelsemedlemmar som oroas av denna andra Stiftelse och likt Mulan vill eliminera den. 

(Å ena sidan är det konstigt att den första Stiftelsen, efter hundratals år av tyst men okänt understöd från dem, nu ser den andra Stiftelsen som ett hot. De var ju båda grundade för samma mål. Å andra sidan är ett genomgående tema i Stiftelse-böckerna det hur regeringar, administrationer, kungar och First Citizens månar om sin makt och börjar värja sig mot de konspirationer och kuppförsök de tycker sig se i ögonvrån - och nu gör till och med den ursprungliga Stiftelsen det.)

Isaac Asimovs robot- och stiftelseböcker har alltid haft ett drag av detektivhistoria över sig, med motparter som försöker förutse varandras nästa drag och motverka eller överraska den andre. Nu gäller detta tiodubbelt upp, då den andra Stiftelsens medlemmar med sina mentala krafter dels kan läsa och förutse vad motståndaren tänker göra, och dels också forma om hens tankar och önskningar så att hen gör det som gagnar den andra Stiftelsens planer. När din vän sedan åratal tillbaka föreslår något - är det någon som har planterat idén i hans hjärna, fastän han till och med själv är övertygad om att det är hans egen? Kan du ens själv vara säker på att ingen har mixtrat med din egen hjärna? Dubbel-gissningarna blir till trippel-gissningar och människor gör motsatsen till motsatsen till vad de "borde" göra, och de här tankelekarna är mycket stimulerande för en läsare.

Det är glädjande att nu få möta en företagsam och intelligent kvinnlig huvudperson, den unga flickan Arcadia, som skall komma att styra handlingen till hisnande höjder av kontraspionage-tänkande. Låt oss bortse från de tråkiga kommentarerna i böckerna om hur de smartaste kvinnorna inte kan bli bra äkta makor, som om deras kvinnlighet utarmas av att kunna analysera situationer och planera vad som är bästa vägen framåt. Likt sin mormor gör Arkady Darell, och andra kvinnor i Stiftelse-böckerna, en viktig insats för galaxens civilisationer.

Denna sista del i den ursprungliga Stiftelse-trilogin slutar i en tillfredsställande osäkerhet, men i våra dagar har vi två efterföljande böcker som, det vet kanske de flesta, ger fler detaljer och knyter samman större spår.

Fler böcker av Isaac Asimov:

lördag 23 mars 2024

Hotell Vita Hästen på Folkoperan

Lass efter lass av gäster kommer till Hotell Vita Hästen och vill ha frukost och middag och rum, helst med balkong. Det är ju bra för affärerna, men stundtals fullt upp för hovmästaren Leopold. Dock får vi höra honom lära ställets portier några listiga knep för att hålla gästerna på plats. Och så flyter han ju fram i kärlekslycka - han är förälskad i hotellets värdinna Josepha! De flesta andra skulle kanske avskräckas av hennes barska lynne och ännu mer av att hon sagt upp de fem tidigare hovmästarna som blivit kära i henne, men inte Leopold.


Nu får han veta att hans störste rival skall komma till hotellet - Dr. Siedler (Magnus Roosmann), för vilken Josepha (Stina Ekblad) tindrar med ögonen! Nu tar Leopold alla chanser han får att strö grus i maskineriet och få Dr. Siedler ur vägen. Leopold är kärlekskrank, komisk och småaktig, och det krävs en skicklig skådespelare som Jonas Karlsson att balansera det så väl som han gör så att det blir humor av högsta klass.


Nya gäster anländer, några i taget, i form av såväl nya möjliga kärlekspar som affärsrivaler - båda kategorierna med möjlighet att riva upp lugnet i det vackra österrikiska landskapet. För att inte tala om att herr Giesecke (Lennart Jähkel) från Berlin ständigt muttrar om att han hellre skulle velat åka till Sassnitz som han brukar. Han får dock svar på tal av Professor Hinzelmann (Magnus Ehrner) i en lovsång till naturen omkring den, den gode professorn som måste vända på slantarna för att vart trejde år kunna resa till Vita Hästen med sin dotter.


Folkoperans scen är så gott som tom på rekvisita och kulisser men fylls ut av sångarnas och aktörernas berättelser och åskådarnas inlevelse. Den lilla sjumannaorkestern får springa fram och tillbaka över scenen flera gånger! Musiken går i dur och stämningen är huvudsakligen god, trots tillfälliga hot i form av åskoväder, affärsförvecklingar och krossade hjärtan. När handlingen skall knytas ihop blir det bråttom, skall alla förtjusta par få varandra, kommer någon att stå med hjärtesorg när sommaren är slut?


Till en början är det mest talskådespelarna som har större sånginsatser, och visst har de goda, stadiga röster; Stina Ekblad joddlar charmant, och visst spelar inlevelse i texten stor roll för hur sången framstår. Ett undantag är den rara Ottilie (Alexandra Büchel) vars klara fina sopran får klinga nästan från början av föreställningen. Men det är ändå ljuvligt att efter paus få höra mer och mer sjungas av de reguljära operasångarna. 


Operetten Hotell Vita Hästen skrevs och framfördes år 1930 i Berlin, i en tid av politisk och ekonomisk oro. Historien hade hämtats från en populär pjäs från tidigare år och handlingen är även förlagd till en tidigare tidsperiod, enklare och lyckligare. 2024 års uppsättning börjar med att hela ensemblen reser sig från golvet, och slutar med att de åter lägger sig ned, som dockor man plockade upp för att roa sig med och sedan lägger undan. Såväl 1930 som 2024 blir operetten en succé med utsålda föreställningar - människor är oroliga och vill bli roade av något glatt. Hotell Vita Hästen skriver inte publiken några politiska ambitioner på näsan men är heller ingen banal fars utan rapp och smart, något som till stor del ligger i framförandet. Och framförandet är ypperligt, och mycket uppmuntrande för oss lyckliga åskådare.


fredag 22 mars 2024

Mr. & Mrs. Smith

Högriskuppdrag var bådas val. Nu har de fått ett nytt liv, nya namn, ett vackert inrett hus i New York och en äktenskapslicens. Gifta vid första ögonkastet är vad som gäller för Jane och John Smith. Att uppträda som ett gift par är en bra täckmantel för de båda nyblivna agenterna, det har deras mystiska arbetsgivare bestämt.


De kastas genast in i sitt första uppdrag, vilket i förstone verkar litet väl enkelt - kanske skall uppdragsgivaren börja med att testa hur väl de kan samarbeta och utföra det de ålagts? Men insatserna stiger snabbt, kanske litet väl snabbt för att vara rimligt. Att eliminera människor som står ivägen för uppdraget, eller som utgör uppdraget, blir snabbt rutin. Samtidigt börjar John och Jane att fatta tycke för varandra och leva sig in i det fejkade äktenskapet. Det är inte oväntat, men tyvärr slarvigt hanterat i serien.


Trots att det uppenbarligen är meningen, så skär det sig i serien mellan hur nonchalant de två skjuter skurkar och småpratar om tidigare livsfarliga uppdrag, och hur det framställs som att  känslorna de har för varandra är äkta men svåra att erkänna. Ännu mer skaver det när de båda har fjompiga tonårs-gräl om sina känslor mitt under uppdragen. Då blir det tydligt att detta inte är en agentserie utan ett relationsdrama i tuff miljö, men tyvärr ett relationsdrama mellan två känslomässigt omogna människor som beter sig "charmigt-fumligt" och missförstår varandra på det där sättet som skall få en att önska att allt skall lösa sig och de skall falla i varandras armar. 


Tittare som förväntat sig en seriös agentserie har förmodligen redan från första avsnittet vridit sig av genans över hur klantigt John och Jane Smith sköter sitt jobb - övertydligt stirrande på personerna de sätts att övervaka, ingen misstänksamhet mot människor som söker deras vänskap, oproffsigt beteende under uppdragen. För att inte tala om hur irrationella deras uppdrag och uppdragsgivare är. För dem som ser logik och allvar i arbetet som huvudsaken är TV-serien Mr. & Mrs. Smith en besvikelse, men för dem som vill se ett relationsdrama mellan millenials under skottväxling i vackra miljöer är den nog helt rätt.

onsdag 20 mars 2024

Existential Physics av Sabine Hossenfelder

Existentiella frågor är frågor som "Hur uppstår medvetande?", "Vad händer efter döden?" och "Vad är meningen med livet?". Många religioner besvarar dessa frågor med hänvisning till gudomlig undervisning, och många människor tyr sig till det. Andra vill hellre bara tro på saker som går att bevisa och av dem går en del så långt som att säga att de "tror på vetenskapen" även i existentiella frågor. Men Sabine Hossenfelder är en forskare med såväl god insikt i framstegen inom vetenskap som ligger nära frågorna om livets mening, som noggrannheten att klara ut när vetenskap faktiskt inte ge förklaringar på dessa frågor.

Hossenfelder är själv inte religiös men vet att många av hennes forskarkollegor är det. I de intervjuer med forskare som varvas in i boken Existential Physics börjar hon med att fråga om den hon talar med tror på Gud. Intervjuerna är ett bra sätt att släppa in andra röster, och ge perspektiv på de mer teoretiska kapitlen. Genomgående i boken är också att Hossenfelder visar ett öppet sinne för andras tolkningar av verkligheten och tar dem på allvar medan hon undersöker dem, men inte fastnar i ett försiktigt "det kan vara si, men det skulle också kunna vara så".

Att bena ut just hur långt som vetenskapen kan uttala sig, och när dess representanter går för långt och talar om saker de inte har belägg för, gör Hossenfelder klart och tydligt i kapitel efter kapitel. Komplexa teorier om universums expansion, kvanteffekten och uppkomsten av liv på jorden förklaras på en nivå som bör vara begriplig även för någon med icke-vetenskaplig bakgrund. Med grund i den här tydligheten visar hon sedan hur teorierna (och experimenten) kan förklara detta (t.ex. hur flercelligt liv uppstod) men inte detta (t.ex att Gud inte finns), eller att en förklaringsmodell (t.ex. multiversum, eller att vi lever i en simulering) är osannolik.

För egen del får jag när jag läser boken stöd i några tankar jag redan har tänkt, ny information i frågor jag själv inte har tänkt färdigt om, data som strider mot det jag har hållit för sant och lugnande besked om möjligheter som har oroat mig. Visst skall man inte slå sig till ro med att läsa enbart en människas svar på de existentiella frågorna, men att läsa en så gedigen och också underhållande genomgång av det samtida vetandet med en filosofisk vinkling av en så klarsynt forskare som Sabine Hossenfelder är en bra början. 

Nu finns Existential Physics även på svenska, Existentiell fysik, så det finns ingen anledning att skygga för att läsa den! Sabine Hossenfelder har också en uppskattad podcast, Science with Sabine, för den som föredrar ljudmediet.

tisdag 19 mars 2024

Lazarus på Göta Lejon

Han ägde världens uppmärksamhet och mycket av dess rikedomar, men när hans raket skulle lyfta och ta honom tillbaka till hemplaneten fängslades han och utsattes för inhumana experiment. Thomas Newton från boken och filmen The Man Who Fell To Earth åldras inte och är fortfarande ung och vacker, men han är fast på jorden och fast i en depression som har varat i fyrtio år. David Bowie spelade Thomas Newton i filmen, och till musikalen Lazarus plockade han samman stycken från sin låtskatt för att berätta fortsättningen på historien.


Nu sitter Thomas Newton i en enkel lägenhet på Andra Avenyn i New York - New York, en stad full av energi och all underhållning man kan önska sig, men Thomas Newton vill bara dricka gin och äta sockrig skräpmat. De enda som besöker honom är hans agent Michael, hans assistent Elly - och de många personerna som dansar fram i hans tankar och virvlar upp plågsamma minnen från förr.


Men Flickan som nu stiger in i Thomas Newtons fantasier vill något annat än plåga honom, hon vill hjälpa honom vidare, vilket visserligen är plågsamt nog för honom med allt det innebär. Och samtidigt kommer också en annan, någon som både kan se och ses av andra människor och också se fantasibilderna i Newtons hjärna. Han heter Valentine men om han nu är skyddsängel för älskande så är det bara en liten del av hans grymma personlighet. Simon J. Berger gestaltar honom ypperligt, inte illvilligt utan med en charm som gör att man vill vara hans vän, och en lätt road min inför allt han ställer till.


Det är inte helt begripligt varför man på Göta Lejon gör valet att spela nästan hela musikalen Lazarus bakom en heltäckande duk på vilken filmer av vad som händer projiceras. Det gör till exempel att de inledande scenbytena inte hänger samman lika väl som om alla synts på scenen samtidigt och fokus flyttat från ett par till ett annat. Fördelen med metoden är att nyanserna i skådespeleriet framgår tydligare, vilket de flesta aktörer förvaltar väl, dock tyvärr inte huvudpersonen som hade behövt visa bara en aning av värdighet och styrka även i sin djupaste misär. Men det låter oss se alla fina detaljer i Michaels (Christopher Wollter) framförande av The Man Who Sold The World och framför allt varenda känsla som drar fram över Flickans (Tove Styrke) oskyldiga ansikte.

I musikalen finns några bifigurer som i var sina scener tar stor plats men egentligen bara utgör byggstenar för huvudhandlingen, och det känns litet onödigt. Den första dialogen mellan assistenten Elly och hennes svartsjuke make hade potential att spegla Thomas Newtons intensiva depression efter att ha fallit från de högsta topparna och förlorat allt, och visa hur vardagstristessen kan ge en annan form av depression, men det hela mynnar ut i fars.


Det är ganska givande att tänka in sig själv i huvudpersonens ställe och försöka förhålla sig till de olika krafter som drar i honom och som kanske är verkliga, kanske är fantasier, kanske är bra för honom eller kanske drar honom djupare ned i sorg och misslyckande. De tre platinablonda tonårsflickorna är fascinerande, och fastän många av aktörerna tittar rakt in i kameran så verkar just de här tre se på oss som att de vet något som inte vi kan förstå. Sånginsatserna är genomgående goda, och några av de nya arrangemangen på låtarna är spännande att höra, men på det stora hela känns Göta Lejons uppsättning av musikalen Lazarus umbärlig.

söndag 17 mars 2024

Bigbug

Så lätt och enkelt livet blir om vi låter maskinerna ta över slitjobbet! Eller kanske inte helt enkelt, för romantiken och spelet mellan två som försöker närma sig varandra kan ju vara komplicerat, men oh så underhållande. Vi är ju i en framtid med franska förtecken, signerad av den infallsrike regissören Jean-Pierre Jeunet, så den människolika hushållsroboten Monique har ett antal specialredskap att koppla in för att tillreda en delikat måltid av samtidens tillgängliga ingredienser. Vad sägs om ravioli med gräshoppor och maskkaka? Och mänsklig foie gras!!!


Jo, samtidigt som man kan leva ett bekvämt liv ser vi också människor som degraderas för nöjes skull, kanske inte helt frivilligt, i nöjesprogrammet Homo Ridiculus på TV. De som verkar ha mest kontroll är de iskalla (och talrika) androiderna i Yonyx-serien, såväl i TV-programmen som i sin väktarroll på gatorna och snart också i allas hem. 


För hux flux så är en statskupp genomförd, Yonyx låser dörrarna till alla hus och vips är mor och dotter Barelli inlåsta med sina tillfälliga gäster - Alice Barellis exmake och hans nya fru; mannen Max som Alice försöker charma liksom hans son Leo, och grannfrun Francoise. Och så husets androider - och tack och lov så har Alice inte uppdaterat dem på flera år, så de är fortfarande lojala mot sina människor!


Medan människorna på olika desperata sätt försöker ta sig ut genom de stänga dörrarna, diskuterar husrobotarna vad de kan göra för att bevisa sin lojalitet mot de stackars stressade människorna. De är hushållsroboten Monique, en städrobot med dammsugararm, en Asimo-liknande leksaksrobot och spel- och hjärntränarroboten Einstein. Vad skall de göra för att visa att de är på människornas sida? De bestämmer sig för att försöka bli mer lika människorna själva. Vad är unikt och också viktigt för människor? Erotik är ett förslag. Humor är ett annat. Det ger upphov till dråpliga scener när de sympatiska vännerna i metall provar på att vara sexiga eller berätta roliga historier.


Stämningen är lättsam och de instängda människornas bekymmer går att skratta åt, samtidigt som man kan oroa sig för vad som möter dem om de lyckas ta sig ut - tiotusentals starka, hänsynslösa Yonyx som vill styra människorna efter nya regler? Kanske vore det bättre att stanna inne i det stiligt designade huset med en inglasad trädgård mitt i vardagsrummet? Bland de många välgenomtänkta detaljerna i filmen Bigbug finns också Alices antika pappersböcker och en penna som hon skriver med ibland! Den blandningen av futurism och tradition är tilltalande. Om gräshoppsraviolin är tillräckligt smaklig så skulle jag nog välja det livet.

lördag 16 mars 2024

Era anklagelser är meningslösa av Pär Thörn

Låt oss skaka om verkligheten och det välordnade livet ett tag. Det första kapitlet i Pär Thörns bok Era anklagelser är meningslösa är uppbyggt av några ingredienser och stilgrepp att gilla. Det första är att huvudpersonen är på kant med samhället, eller rättare sagt på glid och även om han inte skäller ut andra utan blir utskälld så har han en upprorsande i sig (som han inte vågar släppa ut). De andra är att berättelsen antyder vad som kommer att hända ("Vi befinner oss i en kuststad. Om femtio år kommer den att ligga under vatten.") och att historien tråcklar in detaljer om nästa person som huvudpersonen möter, i detta fallet närlivsexpediten Siri Lindelöf som medan hon torkar upp senapen som den förste mannen spillt fantiserar om hur klickarna är ett annat solsystem.

Fördjupandet i sidodetaljer fortsätter i senare fristående kapitel. Innan dess möter vi två andra män varav den förstes inre/halvoffentliga monolog svajar mellan det möjliga och det osannolika i ett försvar av något han dömts för som han fortfarande vill bestrida. Den andre mannen direktrapporterar från en febrig och farlig expedition i ett exotiskt land medan han skaffar sig mat på det enklaste av sätt: genom att fylla sin kundvagn med allt han behöver och önskar i en livsmedelsbutik.

Men stilgreppen upprepas så länge i varje kapitel, och utan variation, att de blir till just stilgrepp i en text istället för något som faktiskt berättar om verkligheten ur en surrealistisk synvinkel. Trådarna med detaljer om människor som skymtar förbi, och profetiorna om vad som kommer att hända dem om någon minut eller flera år, återkommer i fler och fler av kapitlen. Andra återkommande pusselbitar i berättelserna är människor som är eller har varit engagerade anarkister, men nu är fullt inlemmade i samhällsbygget. 

Ett citat ur en av de sista historierna kan illustrera varför innehållet och tonen i den här boken inte engagerar den här läsaren, men kanske väcka intresset hos någon annan:

Medan jag kastade upp kom jag oväntat på en idé till en fantastikberättelse:
I inledningsscenen huggs ett träsktroll i ryggen med en lärdomsmagisk dolk och den vidriga ondskefulla varelsens språk omvandlas hugg för hugg från gutturala läten, via enkla satser till långa resonemang om krigets, strategins och själva tillvarons natur innan den jättelika ruttnande besten faller död och blödande på marken. Vidundrets snabba språkutveckling gör dolkbäraren vansinnig eftersom ett troll som låter som en blandning mellan Gandalf Grå, den tidige Ludwig Wittgenstein och Carl von Clausewitz är en fullständig orimlighet.

fredag 15 mars 2024

Dix und die Gegenwart på Deichtorhallen i Hamburg

Som titeln anger så är det inte bara tavlor av Otto Dix som visas i Deichtorhallens många och rymliga salar, utan även samtida verk av konstnärer som verkar i hans anda. Dock finns där tillräckligt många verk av Otto Dix själv för att ge en god bild av hans konstnärsskap. Utställningen är inte arrangerad kronologiskt utan efter teman, vilka inte alltid är tydliga i sin framställning, och min presentation här tar fasta på några teman tillsammans med en mer kronologisk ordning.




Notera de spetsiga välmanikyrerade naglarna

Otto Dix (1891-1969) studerade konst i Dresden, och målade under sin livstid många traditionella porträtt i djupa, mättade färger. Men han skapade också ofta bilder med något fult, oroväckande och ofta samhällskritiskt element, vilket drog på honom allt mer häftig kritik från samtida kritiker och politiker (Konrad Adenauer igen) allteftersom nittonhundratalet fortskred.





Dix var en del av Dresden Sezession och senare Berliner Secession, och inspirerades även av Dada då han mötte George Grosz under åren kring 1920. Men redan innan dess hade hans sinnen skakats om av upplevelserna som soldat under första världskriget, där han stred vid slaget vid Somme, östfronten och Flandern. En serie etsningar/målningar från 1924 visar en sådan bredd av skräckscener att man kan föreställa sig hur djupt de minnena måste ha satt sig hos Dix och hans medsoldater.








På storstädernas gator såg man många krigsinvalider, människor som skadats och nu drog omkring i grupp och försökte klara livhanken. Att avbilda dem var inte uppskattat. Utställningen visar en animering av Dix mest kända bild, gjord av Yael Bartana: Entartete Kunst Lebt (2010), där fler och fler av krymplingarna ansluter och stapplar fram i en oändlig marsch.




En annan fascinerande film i utställningen är Julian Rosefeldts Deep Gold (2013/2014), egentligen en pendang till Luis Buñuels L'Âge d'Or men en god illustration av energin, dekadensen och hängivenheten i mellankrigstidens Berlin. Utklädda eller helt nakna människor rör sig inte bara på nattklubbar utan ute på de sönderbombade gatorna, dockor och kostymer med påsydda genitalier symboliserar den explicita sexualiseringen, Peaches sjunger några relevanta strofer av sin musik och helhetsintrycket är både skrämmande och inbjudande.


Utställningen Entartete Kunst i München 1937 innehöll flera av Otto Dix verk. Han fick lova att enbart måla okontroversiella motiv, vilket han motvilligt gjorde med vissa undantag - förutom de tavlor där han kunde smyga in samtidskritik finns det en oro även i de till synes harmoniska landskapen. När andra världskriget bröt ut blev han kommenderad till fronten igen.




Efter kriget och fransk krigsfångenskap fokuserade Dix på att gestalta efterkrigsplågor och religiösa motiv, de sistnämnda ofta de med en underton av oro även i förment lyckliga scener.