Orkestern

Vi som går på klassiska konserter och njuter av harmonierna i musiken kanske någon gång ägnar en tanke åt medlemmarna i orkestern och hoppas att de skall vara lika tillfreds med livet som vi åhörare är under timmarna i konserthuset. I den danska komediserien Orkestern kommer vi dock in bakom kulisserna och ser hur konflikterna sjuder och bubblar över, under repetitionerna och alla timmar däremellan.

Den första personen vi möter är den nyutnämnde chefen Jeppe Nygren som, det märker vi snart, är litet för vek för att hantera en arbetsplats med så många nya regler och vanor och därtill ett hundratal divor i olika varianter. Två andra huvudpersoner utkristalliserar sig som varandras motpoler: Simon och Bo på första respektive andra klarinett. Man tänker sig ju att det är naturligt att Bo hoppar in på första klarinett på veckans konsert när Simon med kort varsel blivit värvad till en orkester i Prag, men nej, det skulle skapa uppror i orkestern får Jeppe veta - efter att han gett det positiva beskedet till Bo.

Bo är verkligen en socialt inkompetent och allmänt motvalls människa, till den grad att det är komiskt att se honom (ovetande) trampa i klaveret eller vara elak mot sin klarinettstudent som han egentligen gillar. Men faktiskt är Simon ännu mer irriterande; dryg och överlägsen, och dessutom häradsbetäckare i orkestern och dess omkrets, som det kommer att visa sig. Detta ger en hel del roliga situationer i de första avsnitten.

Tyvärr håller inte serien riktigt hela vägen; en del intriger blir för komplicerade för att vara trovärdiga, och Jeppes distanserade och ansvarslösa fru Regitze är en våt filt över alla scener som hänger på henne. Serien är ändå kul nog för att följa till slutet och se på alla nyanser av divighet som kan förekomma i den klassiska musikvärlden.