onsdag 28 juli 2021

In Treatment

 Psykologen Paul Weston och hans samtal med sina väldigt olika patienter fascinerade följare av serien In Treatment för över tio år sedan. I tillfälle av att en fjärde säsong släpptes tog jag igen den tredje säsongen, som jag hade missat, och började alltså med en runda av Paul Weston och de tre patienterna Sunil, Frances och Jesse. Ofta känns det frustrerande att se dialogerna: den äldre, besvikne mannen Sunil och i synnerhet den unge, ilskne Jesse tycks tolka händelser i sina omgivningr ytterst negativt och Paul Weston ger inga förslag på mer välvilliga (snarare realistiska) tolkningar. Men det utdragna lyssnandet som jag ser som passivt var Westons sätt att få sina patienters hela världsbild och få deras förtroende som en som hör dem, vilket är extra viktigt när personerna i vanliga fall känner att alla i världen är emot dem. 

Vart fjärde avsnitt utgörs av Paul Westons egna terapisessioner, nu med en yngre kvinnlig psykolog som han träffar för första gången. Det är nästan humoristiskt att se hur den tidigare så korrekte och nästan sammanbitne Weston far ut i misstroende, ilskna anklagelser och närmast barnsligt oförstående under de regelbundna samtalen. Mer än någonsin får vi anledning att tänka oss att psykologen fått som verktyg en förståelse för olika konfrontativa beteenden och vilka nycklar man kan pröva på patientens olika låsningar. Psykologen Adele anstränger sig för att hålla sig neutral, och även om alla skådespelarinsatser i säsongen är lysande så är det de två stridande psykologerna (Gabriel Byrne och Amy Ryan) liksom den ytterst taggige Jesse (Dane DeHaan) som står för verkliga underverk. 

Fjärde säsongen kommer i ett liknande format - tre patienter i var sitt avsnitt, ett avsnitt för psykologen själv - men med en ny psykolog och omständigheter förändrade av corona-pandemin. Dr. Brooke Taylor tar emot patienter i sitt hem, och med Eladio samtalar hon via nätet då familjen han jobbar för har gått i karantän. 

Från början ser vi hur den nya säsongen skiljer sig från de gamla, och därigenom hur vårt samhälle har förändrats. Utan regelrätt produktplacering får vi ändå se många statusskapande detaljer - kaffebryggaren, den lilla koppen, smoothien, handväskan, bilen du kör och inte minst Dr. Taylors vackra hem, designat av hennes far. På liknande sätt är patienterna mycket mer redo att berätta om sina liv och vad de ser som sina problem. Vi har alla blivit vana att presentera oss för världen på de sätt vi vill synas.  

Dr. Brooke Taylor är också mycket annorlunda i relationerna till sina patienter. Hon svarar på frågor om sig själv, och mycket riktigt kallas hon "relatable" av en av dem. Redan i första scenen får vi också se hur hon tar ett samtal från Eladio utanför kontorstid. Det här gör mig besviken av flera anledningar. Visst kan jag föreställa mig att det här också är ett bra sätt att möta och hjälpa sina patienter, även om det inte är vad jag skulle föredra. Men det är sorgligt att man gått ifrån det fokuserade drama som Dr. Paul Westons möten var där nästan allt avhandlades i ord och det var en angenäm ansträngning att hänga med, för att istället låta terapeutens privatliv spilla in i varje avsnitt. Dr. Taylors möten med sin AA-sponsor Rita känns ärliga, men kompis-pratiga på ett sätt som man kan se i så många andra serier.  

Med det sagt finns det några guldkorn, framför allt möten med Colin som suttit i fängelse för bedrägeri och nu har så många undanflykter, ursäkter, anklagelser mot andra och en önskan att Dr. Taylor skall gilla honom. Den enda svaga länken i hans serie är avsnittet där han drullar in sent och de båda blir personliga. Några sessioner med Eladio, där han reflekterar över sitt beroende av familjen han jobbar hos, deras handikappade sons beroende av Eladio och hur det skulle kunna vara möjligt att vara vänner trots alla dessa begränsningar, är riktigt bra. Och relationen med pojkvännen Adam är en mycket fin beskrivning av någon som är bra för henne men också dålig för henne då han kanske är den som för henna tillbaka in i alkoholberoendet. Uzo Aduba och Joel Kinnaman gör en fantastisk dans där, men trots detta och goda skådespelarprestationer är inte säsong fyra lika bra som de tre tidigare.

måndag 26 juli 2021

Petit Palais i Paris

 Till världsutställningen i Paris år 1900 byggdes det lilla palatset, Petit Palais, strax intill det stora palatset Grand Palais. Litet till namnet men ändå imponerande, med stora, generösa proportioner i salarna och den inneslutna trädgården i mitten, mosaikgolv, vackra slingrande räcken kring de rundade trapporna och många andra fint uttänkta detaljer. Under de efterföljande decennierna smyckades byggnaden ytterligare med muralmålningar och byster av stora män. 

Specialutställningar visas regelbundet men de permanenta samlingarna är minst lika intressanta och kan besökas utan inträdesavgift. Direkt vid inträdet finns ett antal skulpturer från det sena 1800-talet uppställda - eller rättare sagt är det inte slutresultatet, bronsskulpturerna som vi ser, utan gipsmodellerna som användes för att skapa gjutformerna. Detta beror på att många av skulpturerna i fråga smältes ned under första världskriget, så det är lyckosamt att modellerna finns kvar. Det skapades många skulpturer från 1870 och framåt och de flesta som visas avbildar minnesvärda personer ur historien, som Jean-Baptiste Lully som steg från bagerilärling till hovkompositör, så han bär både på instrument och bagarmössa. Och två bacchanter som slåss, en mycket realistisk scen som skulptören Alexandre Jean Joseph Falguière fick direkt inspiration till av ett gatuslagsmål. 

Vi ser också en namngiven mästerkock från 1400-talet vars fikonrätter var berömda, och symboliska scener från ockupationen av Paris 1870. Det är kanske inte så konstigt att man väljer konkreta händelser ur historien att förevigas som staty, vilket ju är ett nästan orubbligt monument som kan tänkas finnas kvar länge. Men vi får också se några statyer (modeller) från 1900-talet vilka börjar välja andra sorters motiv; namnlösa dansöser i rörelse, en mor med sina barn. 


Skulpturerna följs av salar med exklusiva föremål; skrivverktyg i emalj med noggranna miniatyrmålningar, byråer med fantastisk intarsia och design. I de följande salarna tilltar andelen målningar från 1800-talet och framåt, trevligt arrangerade tematiskt, inget i övermått. En vägg är dedikerad till badande damer! Inte överdrivet voyeristiskt utan sympatiskt, i sällskap med små glada barn. Litet speciella är den dekorativa triptyken av Maurice Denis, med baderskor, sångerskor respektive poetissor. 

En sal med konst med kristna motiv tilltalar mig mycket då det mäktiga innehållet verkar utfört med uppriktighet av konstnären, vilken här i många fall är Gustave Doré. Kring Jungfru Maria bärande på Jesusbarnet har han målat en skara av ljuvligt vackra änglar i lysande vitt, vilka i sin tur beundrar det vackraste och viktigaste de kan tänka sig, Jesus Kristus född till människobarn. Och den ännu större La Vallée des Larmes visar en skinande Kristusgestalt i den bortre ändan av en mörk tåredal, där de fattiga och svaga - människor på kryckor - har mer bråttom att klättra upp och ta sig till sin frälsare än den mer tveksamma kungafamiljen i bildens mitt.






















Från 1875 är Emmanuel Frémiets imposanta staty av Jeanne d'Arc, inte någon vän liten flicka i för stor rustning utan en stark kvinna djupt försjunken i bön men redo att möta fiender av denna värld. Statyn finns på nedervåningen där även mycket fantastiskt hantverk är utställt, liksom prerafaeliter, medeltida verk och hemlighetsfullt skimrande smycken från 1900-talets första år, och det ikoniska porträttet av Sarah Bernhardt, målat av Georges Clairin. Museet har också flera väl bevarade altartavlor och reliefer från medeltiden. Det goda urvalet gör att detta litet mindre museum är mycket väl värt ett besök. 

Länk till Petit Palais 

 

lördag 24 juli 2021

The Invisible Life of Addie LaRue av V.E. Schwab

"The devil is in the details" - sagorna lär oss att vi behöver vara försiktiga när vi önskar oss något av en mäktig individ, vare sig den som skänker gåvan menar väl eller har baktankar. Adeline La Rues önskan om ett fritt liv där ingen annan människa bestämmer hur hon skall leva besvaras av en av makterna som svarar om natten. Ingen människa kräver längre att Addie skall göra si eller så - för de glömmer henne så fort hon kommer utom synhåll. 

Kapitlen i boken om Addie växlar mellan nutid, 2014 i New York City, och den första tiden efter gåvan/förbannelsen, 1714 i en liten fransk by, där Addie snart får upptäcka vidden av vad som har hänt henne. Ingen känner igen henne, vare sig föräldrarna, barndomsvännen eller den kunniga Estele som lärde henne om rösterna som svarar när man ber om hjälp. Inte heller kan hon hyra rum, för de hon betalar hyran till glömmer henne strax och kastar ut henne på gatan. Trehundra år senare har Addie blivit listigare; stjäl kläderna hon vill ha och sover över hos tidigare älskare som är tillfälligt bortresta. Eller hos nya älskare, sådana som varje kväll upptäcker en ung kvinna som liknar någon ur deras drömmar, när Addie varit hos dem vecka efter vecka och blivit glömd varje morgon.

Medan historien rör sig framåt genom seklen från 1714 till 2014 får vi veta mer om avtalet hon slöt och den mäktige i mörkret som hon slöt det med, och som väntar på att hon skall ge upp och ge sin själ åt honom. Men likt en spegelbild av Faust håller Addie fast vid livet, så länge hon hittar nya upplevelser och överraskas av världen.

V.E. Schwabs berättelse är spännande från början, med intressanta detaljer och en genomtänkt historia som inte tappar farten på de många sidorna. Språket är rikt men flyter lätt, och miljöerna som skildras lockar. När Addie väl slipper frysa och vara hungrig är det lätt att tillsammans med henne njuta av vad livet bjuder, och de hemliga avtryck hon ändå lyckas lämna.

torsdag 22 juli 2021

Raised by Wolves

 Tolv människobarn är det tänkt att Mother och Father skall föda fram och uppfostra på planeten Kepler-22b. Det håller på att bli bara fem av det första halvdussinet foster, men i sista stund bringas minstingen Campion tillbaka till livet av Mothers sång. Barnen växer upp omhändertagna av de två androiderna med människoliknande egenskaper på planeten med inte helt människovänlig natur. Man planterar och skördar carbos ovanpå skeletten av de jättelika ormar som förhoppningsvis är helt utdöda. 


Barnen och deras vårdare är sända av ateisterna, inte bara för att jorden de lämnar är förorenad och döende utan också på grund av det pågående kriget med de övermäktiga Mithrastroende. Både Mother och Father är uppbyggda av teknologi från Mithraskulten men har hackats och förbytts till hängivna ateister. Dock har även de Mithrastroende sikte på Kepler-22b, men då de ser det som en synd att enbart sända androider och embryon i överljudsfart kommer de fram till planeten då Mother och Father har levt där i tolv år - och endast Campion har överlevt av de sex syskonen. Misstänksamhet, övervåld från de landande Mithraskultisterna och Mothers överlägsna förmåga att skydda de sina leder till att fem nya barn fogas till kolonin, hämtade från det avancerade skeppet som just har anlänt. 

Motsättningarna mellan de två sidorna blir mer intressanta för att det inte handlar om två olika religioner, utan mellan att tro på Sol eller att inte tro på någon gud alls. Då kan både vi tittare och aktörerna i dramat vara mer uppmärksamma på när någon börjar känna av en tro på något högre, eller till och med säga sig vara gudasänd med ett budskap om vad man måste göra. Det finns också ytterligare en poäng i att den förhärskande religionen inte är någon vi kan se från vår egen samtid, utan en med riter och böner vi svagt kan känna igen men med mysterier som är inte så litet påtagliga. Vad de möter på Kepler-22b kan tolkas som religiösa reliker, ditsatta av Sol, eller också som spännande tecken på en kommande First Contact med ett intelligent släkte som dittills hållit sig undan. 

TV-serien Raised by Wolves bygger på den intrikata tecknade serien med samma namn, och det märks att historien är skriven av någon som tänkt ut såväl en komplex bakgrundshistoria som detaljer i vardagslivet. Till det senare hör scener där Mother i bakgrunden väver de grova tyger som blir kläder till barnen, och robotmedikus Karl vars korta framträdande i serien blev en publikfavorit. De två skådespelarna Amanda Collin och Abubakar Salim gör Mother och Father exemplariskt; med inbyggd drivkraft att ta hand om barnen och mänskliga reaktioner och känsloyttringar för att ge dem vuxna förebilder under sin uppväxt - och Mothers ljuvligt stela leende är både litet skrämmande och tröstande på samma gång. 

I sista avsnittet händer väldigt mycket på en gång, och en del kan verka snabbt ihoprafsat och strida mot logiken vi tidigare har kunnat lita på. Dock finns det ingående diskussioner och teorier på nätet som gör händelserna mer begripliga, och det finns också en intervju med skaparen Aaron Guzikowski där han förklarar nästan för mycket av vad som hänt och kommer att hända. För egen del hoppar jag över att lyssna på den intervjun och väntar på den just färdigfilmade säsong två av Raised by Wolves för fler förklaringar och fördjupningar av mysterierna på Kepler-22b. 


tisdag 20 juli 2021

Andrées Orgelsymfoni och Stenhammars Serenad

 Elfrida Andrée Orgelsymfoni nr 2 i Ess-dur (1892) skrevs för orgel och blåsorkester, vilket var en intressant och klok idé. Orgeln och blåsinstrumenten kompletterar varandra på ett spännande sätt, och Andrée använder sig av det väl. I första satsen är en trumpets fina meloder en god accent mot orgeln, men i finalen är det de samlade klangerna av alla instrumenten som skapar en minnesvärd harmoni. 

Wilhelm Stenhammar skrev sin Serenad i F-dur (1913) inspirerad av sin vistelse i Italien, men ville ge klangerna en nordisk sensibilitet. Det är just så ljuvligt det låter i första satsen, lyriskt och betagande. I scherzot börjar jag istället tänka på en operaouvertyr, då musiken är så berättande, och satsens innehåll verkar tidvis inspirerat av såväl Tjajkovskij som Verdi. Trots att det hela tiden klingar skönt är det som att historien rör sig åt många olika håll utan ett mål. Men det går inte att klaga på den skickliga kompositionen som låter hela orkestern komma till sin rätt och låta så vackert.

Länk till konserten på Konserthuset Play




söndag 18 juli 2021

The Galaxy, and the Ground Within av Becky Chambers

Det är svårt nog att förstå sig på andra människor, och i en galax där kontakt med andra intelligenta civilisationer sker dagligen finns det ännu fler språk, seder och dödliga allergier att lära sig. Ouloo tycker om att göra allt hon kan för att erbjuda miljöer och mat som passar de många olika varelser som stannar till på hennes värdshus på den karga planeten Gora, och det är inte utan att jag också skulle vilja vara gäst hos henne och det småsura tonårsbarnet Tupo. Becky Chambers har alltid varit bra på att låta maträtter vara både en källa till nöje och trygghet, och något nytt och spännande att våga sig på.

Jag tycker om historier som inte använder sig av konflikter för att driva handlingen framåt. De fem personer som samlas på the Five-Hop One-Stop är ofta förvånade över de övrigas egenarter men övervägande uppskattande, hjälpsamma och villiga att förstå. Och ändå, eftersom de (vi) alla bär på oro och har bråttom vidare på sina resor, är inte allt bara solsken och regnbågar. Av korta inskjutna beskrivningar kan vi tänka oss hur personerna ser ut, av namnen hur de talar. En ny bekantskap är folkslaget Akarak, som överlever genom att samla skrot - att de samlar sådant som andra fortfarande tycker sig äga är ett rykte som föregått gästen Speaker.

Det är med stor sympati som alla deltagare i berättelsen presenteras - om inte alla vore utomjordingar skulle jag vilja säga humant och medmänskligt. Det är djupt tilltalande men mot sista tredjedelen av boken är det på väg att bli för sockersött även för mitt blödande hjärta. Dock är jag ändå glad över att Becky Chambers har skrivit en så sympatisk bok och jag längtar fortfarande efter att få stanna till hos Ouloo och Tupo på Five-Hop One-Stop, gärna med några intergalaktiska medresenärer att lära mig seder och språk av.

Fler böcker av Becky Chambers:
The Long Way to a Small, Angry Planet
A Closed and Common Orbit

fredag 16 juli 2021

Loki

 Loke drar till sig mångas intresse och gillande - The God of Mischief, en som inte lyder auktoriteterna utan gärna vill störta dem. Det var fallet redan innan Marvel gav den charmige och opålitlige asaguden ansikte, och nu har han fått en egen TV-serie, en av de viktiga byggstenarna i Marvel Cinematic Universe. Därför är det bra att serien Loki börjar med att konfrontera Loke och oss tittare med några av de gånger han har varit grym och orsakat lidande, faktiskt även för sig själv - och allt som han kommer att ställa till med fram till sin egen död. 


Vilka är det som sätter sig till doms över Loke? Inte Avengers eller de övriga asarna utan den hittills okända myndigheten TVA, Time Variance Authority. När Loke stal tesserakten i den välkända hisscenen skapade han en förgrening på tidslinjen och en alternativ verklighet. Men just det är det som TVA är satta att stoppa, så alltså måste Loke fångas in och antingen "beskäras" eller hjälpa till i jakten på en ännu mer hotfull "tidsvariant" som skapar kaos längs hela den Heliga Tidslinjen. 

En annan fälla som serien inte faller i är att låta Loke trixa sig ur den krångliga situationen med ett belåtet leende. Hans övervakare, TVA-Agenten Mobius M. Mobius, är redan beredda på det. Utan att så enkelt landa i "Loke börjar tvivla på sig själv" har de två några filosofiska samtal som ger nya infallsvinklar på de val som Loke gjort under sitt liv. Men samtidigt väcks frågan om vad TVA är och vad deras auktoritet vilar på? Vi ser en skönt gammaldags myndighet, med tungt designade lokaler, obegriplig men obeveklig byråkrati och en panoramavy mot en ändlös, myllrande fantasistad. 

Flera spännande miljöer bjuder serien Loki på: gruvplaneten Lamentia med karg natur och en stad full av neonskyltar på främmande språk, och en skräpvärld proppfull med underbara Easter Eggs. Och inte minst en fin sång på norska, känslosamt sjungen av Loke. Humorn finns med från början till slutet, men slutet innebär också ett allvar som kommer att ha konsekvenser för de kommande filmerna och serierna i MCU.



onsdag 14 juli 2021

Rising Stars: Cristina Gómez Godoy

 Oboe är ett själfullt instrument, och det är roligt att en av 2021 års Rising Stars är oboisten Cristina Gómez Godoy. Konserten i Grünewaldsalen inleds med ett stycke som tar väl vara på oboens unika ljud och möjligheter, Francis Poulencs Sonat för oboe och piano. Dock gör den litet mer traditionellt klingande Introduktion och polonaise för oboe och piano av Adolphe-Édouard-Marie Deslandres detsamma fast annorlunda, då den även låter oboisten visa sin skicklighet i lustiga drillar och fina melodier. 

Oboemusiken varvas av att Gómez Godoys ackompanjatör vid flygeln, Mario Häring, spelar tre solostycken för piano av Claude Debussy; Pagodes, La soirée dans Grenade och Jardins sous la pluie, alla ur Estampes för piano. Även om det hade varit bra att låta oboen ta mer plats i programmet, lät det fint att få Debussys rika klanger bryta av.

Det avslutande stycket av Charlotte Bray, This other Eden för oboe och piano, introducerades av Cristina Gómez Godoy som något vi borde sjunka in i och lyssna på som när vi hörde de mer kända musikverken för första gången. Det är ett krävande och tidvis explosivt verk, och det var roligt att se och höra hur det engagerar musikerna att få spela något som inte liknar det mesta.

Länk till konserten på Konserthuset Play

tisdag 13 juli 2021

The Ministry for the Future av Kim Stanley Robinson

Av en SF-författare som koloniserat Mars förväntar man sig kanske en högteknologisk organisation, möjligen med tillgång till tidsresor, mellan pärmarna till boken The Ministry for the Future. Men det vi bjuds är cli-fi, en skönlitterär gestaltning av klimatförändringarna "en minut in i framtiden". Med avstamp i, ungefär, dagens läge, får vi följa bildandet av just ett internationellt ministerium med uppgift att arbeta mot den globala uppvärmningen. Men först hamnar vi i helvetet, i en konkret och grym skildring av en fruktansvärd värmebölja i Indien som får landets befolkning att börja kämpa extra hårt för att något sådant aldrig skall hända igen.

Det finns inte en snabb lösning på problemet utan många, och ännu fler måste utvecklas och appliceras under resans gång, och ofta med motstånd från dem som tjänar på att bevara status quo. Boken följer till stor del två personer, ordföranden för ministeriet Mary Murphy och Frank May som har ett helt annat livsöde. Deras historier varvas med konkreta berättelser från fältet, till exempel arbetet i Arktis med att hejda avsmältningen av glaciärerna, eller från människor i olika länder med sina specifika engagemang i frågan. Då och då bladas det in korta presentationer av fenomen som marknaden eller naturen, fakta om världens oljeanvändning, eller diskussioner mellan namnlösa röster där framförda teorier möter motstånd.

Kim Stanley Robinson smyger återigen in några saker som han tycks vara svag för: ETH Zürich, fenomenet Matratzenlager, och nu också det talande uttrycket "do the needful". I tidigare böcker från hans penna, främst 2312, har hans korta, snabba skildringar av framgångsrik teknologi skapat en känsla av hopp om att tekniken skall kunna rädda klimatet. Det är bra att han nu ger sig ned på marknivå och ger sig in i hur många stötestenar det kan finna på vägen, då det gör handlingen mer realistisk. Men så kommer det ändå några snabba (positiva) händelseutvecklingar som är så hastigt och luftigt tecknade att tvivlet på detta magiska tänkande ändå dyker upp. Det börjar redan tidigt i boken - tjoff, tjoff, tjoff så har hela Indien bestämt sig för att göra allt det här utan att det leder till diskussioner eller protester i världens största demokrati. Det sker några gånger till, liksom i ögonvrån, och bidrar till att göra handlingen mindre trovärdig.

En annan gren av handlingen som av flera skäl sker i skuggorna är ren eko-terrorism, när man med våld eller hot tvingar utvecklingen att ta den riktning man önskar. Vi får höra hur sprängningen av flera flygplan runt om i världen gör att folk drar ned på flygandet, men vi får inte veta mer om liven som spilldes. Kanske alla räknades som "skyldiga" i aktivisternas ögon. För det talas också om lönnmord på ett antal personer som driver utvecklingen i fel riktning, som om det inte oftast är en grupp av människor som är överens om målen för sin fabrik, sin organisation, sitt land, och en likasinnad eller tio skulle kliva in och fortsätta om ledaren dödades. Det enda konkreta exemplet som ges där är när lönnmördare tar sig in hos VD:n för en vapentillverkare, för det kan ju alla vi snälla vara överens om att vapen är dåligt, även om de endast indirekt påverkar planetens genomsnittstemperatur.

Det är ändå en styrka med boken och ministeriet vi följer, att man inser att det inte går att fixa miljön utan att också ta sig an hela systemet, ekonomin, girigheten. Här kommer dock tyvärr ytterligare några tjoff-tjoff-tjoff-lösningar, även om de lyckosamma exemplen verkar trevliga och lockande.

Någon som läst KSR:s tidigare böcker 2312 och New York 2140 hinner oroa sig under handlingens gång, för de böckerna skildrar ju en förorenad jord med högt vattenstånd, i sämre skick än de övriga planeterna i solsystemet. Är det den världen som även den här jorden är på väg mot, eller skall vi få litet mer framtidshopp av The Ministry for the Future? Det kan vi faktiskt inte vara säkra på, varken i boken eller i vår egen verklighet. Arbetet för en bättre värld får inte ta slut.

Fler böcker av Kim Stanley Robinson:
2312
New York 2140

söndag 11 juli 2021

Halston

 För ett tiotal år sedan hade tillräckligt lång tid gått för att en ikonisk modedesigner från '70- och '80-talen skulle ha hunnit falla i glömska och sedan ägnas några sporadiska hyllningsartiklar då och då. Nittiotalet med sin grunge skulle ändå inte ha varit den bästa scenen för Halstons tjusiga klänningar, bekymmerslöst draperade kring glamourösa discodrottningar. Men modevärlden vill bli tagen på allvar och etablera sin historia, och Roy Halstons liv innehåller tillräckligt mycket drama och glitter för att fylla den underhållande miniserien med samma namn som han och hans märke. 

När inte ens Jacqueline Kennedy bar sina vackra små pillerburkar längre blev det svårt att klara sig för hattmakare. Men Roy Halston svepte vidare till klänningar, och draperade fina tyger stiligt kring snygga kvinnokroppar, i synnerhet sin musa Elsa Peretti. Det var sent sextiotal, tiderna förändrades och det propra var på väg att ersättas av glamour och festkänsla som tog plats, och där var Halstons verk helt rätt. En annan musa som satte hans design i strålkastarljuset var Liza Minnelli, inte minst i filmen Cabaret. 

Vänskapen mellan Halston och Liza Minnelli är en fin konstant i serien om Halstons liv, i möten där båda kan lägga ifrån sig de divalater som världen förväntar sig av dem. Krysta Anne Rodriguez spelar Liza Minnelli inkännande, och Ewan McGregor ger den flamboyanta Halston ett inre liv av oro, förväntan eller lycka även när han är som drygast mot dem som försöker tygla honom. För Halston är ett geni av sorten som inte vill lyssna på förnuftiga framtidsplaner eller tomma pengapungar när hans skaparkraft kräver rum fyllda av orkidéer och återkommande resor till Frankrike. Just i Frankrike ställs hans kreativitet på prov i det spännande Slaget Om Versailles, där klassiska franska designers (såsom Yves Saint Laurent och Pierre Cardin) ställdes mot amerikanska designers (såsom Halston och Oscar de la Renta).  


Att bara skapa klänningar räcker inte för att hålla sig på topp och hålla en budget, och likt de flesta andra modehus började Halston sälja resväskor och parfymer i företagets namn. Vi får se den tålmodige företags-VD:n  David J. Mahoney likaväl som alla Halstons partners lirka med sitt klädsnille för att få honom att uppfylla sina åtaganden. Halstons tilltagande kokainmissbruk spädde på hans divalater och gjorde honom mer och mer till en belastning för företaget och sig själv. 

Men serien Halston är ingen eländesskildring, för lyxen, glittret och det goda livet står hela tiden i centrum med inskjutna tillbakablickar på en svår barndom eller vredesutbrott mot dem som står Halston närmast. Man skulle kunna säga att serien inte är svart nog, eller så kan man uppskatta att den inte blir till en upplysningsfilm om faran med knark. Genom sitt dåliga beteende mot dem som vill honom väl, och bortslarvandet av det egna företaget, låter TV-serien mannen Halston behålla sin värdighet och ger oss tittare underhållning in i det sista.

fredag 9 juli 2021

Rising Stars: Aris Quartet

 Ännu en konsert med unga, lovande musiker i Europasamarbetet Rising Stars från våren 2021 finns att tillgå. Det är stråkkvartetten Aris Quartet, ursprungligen från musikhögskolan i Frankfurt am Main, och de har format sitt namn nästan som ABBA fast tvärtom, då A-R-I-S är sista bokstäverna i medlemmarnas förnamn.

Erwin Schulhoffs Fem stycken för stråkkvartett är alla inspirerade av var sina danser. Vi hör glädjen och energin i till exempel den första, Alla Valse viennese: Allegro, men det går inte så enkelt att dansa sig lycklig för de sträva harmonierna och aggressiva tonerna tycks påminna om en hårdare värld som tränger sig på de virvlande paren på dansgolvet. 

Nästa stycke är det nyskrivna in-side för stråkkvartett av Misato Mochizuki. I en intervju innan konserten berättar violinisten Noémi Zipperling entusiastiskt att cellistens knackande på instrumentet är frammanandet av en gudomlighet, och därefter lockas flera andra andar fram. De övriga instrumenten ansluter ett i taget i långa, långsamma tonföljder och några ytterligare knäppanden, och skapar en mystisk stämning.

Jag erkänner frivilligt att det som tilltalar mig mest av konserten är det sista verket, Stråkkvartett i G-dur op 161 av Franz Schubert. Det är också Schuberts sista verk, utgivet postumt och länge förbisett, men så gott att kunna klinga så starkt och säkert efter sin död! Det är verkligen en erfaren kompositör som låter instrumenten samarbeta på ett sätt som ibland nästan låter som att de jagar varandra. Några upprepningar blir nästan meditativa trots att de är så energiska, och ändå låter musiken alltid melodisk och harmonisk. Det var skönt med den fina avslutningen på konserten. 

Länk till konserten på Konserthuset Play

onsdag 7 juli 2021

Mexican Gothic av Silvia Moreno-Garcia

Alla byggstenar i en klassisk gotisk skräckroman skall vara lockande och skrämmande på samma gång. I en stor herrgård med tunga draperier och inredning som är imponerande men gammal och sliten lever en familj avskilt från resten av världen, med en snårig skog tätt inpå knutarna som försvårar resan dit och ännu mer flykten därifrån. En ung kvinna har tagits dit som brud men är nu försvagad och halvt galen av onda drömmar. Just denna historia är vad Silvia Moreno-Garcia berättar i boken Mexican Gothic, med den varianten att huset är beläget i Mexico och den engelska familjen Doyle känner en extra nivå av avsmak för de många brunhyade människorna som befolkar landet. Sonen i huset, Virgil, har ändå äktat den föräldralösa Catalina. Men nu skriver Catalina ett desperat och förvirrat brev för att be sin kusin, Noemí Taboada, komma och ta henne därifrån.

Detta är självklart lättare sagt än gjort. Det är 1950-tal, och även en frigjord kvinna som Noemí har inte mycket att sätta emot de stränga regler som råder i huset. Trots sympati och stöd från Virgils kusin Francis är det knappt att Noemí får komma till tals med sin väninna, och när de äntligen får träffas beter sig Catalina underligt. Snart börjar även Noemí att gå i sömnen och drömma underliga drömmar som ligger otäckt nära verkligheten.

Silvia Moreno-Garcia har blivit en driven författare som skickligt manar fram stämningar och beskriver de konstiga och otäcka händelserna så att de känns mycket verkliga, för Noemí likaväl som läsaren. Med en tredjedel kvar av boken kommer visserligen ett parti av infodumpar, såväl i form av hallucinationer som muntliga förklaringar, vilket bryter av mot hur insikter och nya kunskaper krupit in i berättelsen fram tills dess. Men snaran dras nu åt även kring Noemí och spänningen fortsätter att stiga hela vägen fram till de sista sidorna. Mexican Gothic är ett utmärkt verk i sin genre.

Fler böcker av Silvia Moreno-Garcia:

måndag 5 juli 2021

Small Axe: Education

 Kingsley är bråkig i skolan, och sjunger fula ord under musiklektionen. Kanske inte så ovanligt för en tioåring. Han har också väldigt svårt för att läsa. Efter det senaste bråket kallar rektorn till sig Kingsleys mamma och berättar om en specialskola han skulle kunna gå till. Familjen känner viss skepsis mot att skicka pojken till ett annorlunda ställe, men broschyren verkar övertygande och Kingsley sätts på bussen som tar honom till hans nya skola. 

Redan på skolbussen märks det att några av barnen är riktigt udda. Ännu tydligare blir det i klassrummet, inte minst de många gånger som läraren inte ens bryr sig om att vara i klassrummet under lektionen. Barnen bråkar och gör vad de vill, och mer och mer gör Kingsley som de, för det är väl så man skall vara när man går på den skolan? 

År 1971 lät läraren och politikerna Bernard Coard trycka en bok där han redogjorde för hur det brittiska skolsystemet skickade oproportionerligt många barn med karibisk bakgrund till skolor likt Kingsleys, där de inte fick lära sig något, inte hjälptes med sina inlärningsproblem, och sedan släpptes ut med mindre värd utbildning och lägre chanser att ta sig vidare i livet. En klok aktivist, Hazel, tar sig in sidovägen på Kingsleys skola för att undersöka om barnen verkligen blir hjälpta. 

I filmen Education, den sista i serien Small Axe, får vi goda prov på hur samarbete och stöttning kan göra stor skillnad både för enskilda personer och hela människogrupper. Kingsleys mamma får boken How the West Indian Child is Made Educationally Sub-normal in the British School System, och kallas tillsammans med andra föräldrar till ett möte hållet av Hazel och Mrs. Morrison. Med sympati och djupa bakgrundskunskaper förklarar de båda kvinnorna hur familjerna blivit lurade, och vad de kan göra för att överklaga och hjälpa sina barn till en bättre framtid. 

Mötet är en sådan stöttande gemenskap, ännu starkare är känslan när Kingsley kommer hem till den kloka Mrs. Bartholomew som inte bara har en helgskola utan har byggt sitt hem kring ett genuint intresse för barnen hon möter och en vilja att lära och lära ut och uppmuntra framstegen i varje aspekt av livet. Det är underbart att se hur Kingsleys nyfikenhet på livet och lärandet väcks igen. Vilken dröm att få komma hem till en familj som Mrs. Bartholomews, eller ännu bättre, att själv vara den som stöttar och uppmuntrar någon som behöver förstå hur mycket hen egentligen kan.

lördag 3 juli 2021

Rising Stars: Diana Tischenko

 Det spännande samarbetet Rising Stars från European Concert Hall Organisation har tack och lov inte stått still under pandemin. En av de sex unga artister som prisats år 2021 är den ukrainsk-tyska violinisten Diana Tishchenko, och hon uppträdde i Konserthuset i det efterlängtade musikutbytet under våren, ackompanjerad av pianisten Zoltán Fejérvári. 

Första stycket är ECHO:S beställningsverk A Box of Darkness with a Bird in its Heart för soloviolin av Vasco Mendonça. Trots att jag aldrig hört musiken förut kan jag höra att Tischenko spelar det felfritt, och därtill med en ypperlig inlevelse och god hantering av instrumentets klanger. Vi kan uppleva den mörkerfyllda lådan och fågeln i dess mitt som först stillsamt gör sig hörd och sedan också flaxar och strävar efter att ta sig ut.

Den underbare kompositören Franz Schubert kan förmedla vemod som ingen annan, och det presenteras först i hans Fantasi i C-dur för violin och piano D 934, men musiken rör sig vidare till styrka och självsäkerhet och även lycka. De två instrumenten låter rikt tillsammans, som att de vore fler än bara två.

Sofia Gubajdulinas Lindansare för violin och piano balanserar verkligen, först försiktigt, med lätta steg Sedan med större säkerhet men inte utan drama, med uppbackning från flygelns strängar. Det var fint att få höra den unga och kunniga violinisten Diana Tischenko, och jag hoppas att hon kommer tillbaka till Konserthuset.

Länk till konserten på Konserthuset Play

torsdag 1 juli 2021

Black Sun av Rebecca Roanhorse

I kapitel efter kapitel räknar vi ned till den mytomspunna Konvergensen, med några hopp i dagar och ibland flera år tillbaka i tiden. Vi följer flera personer som rör sig mot den centrala staden Tova för Konvergensen, medan några redan är där. En av huvudpersonerna har sedan tidigare en viktig roll som Solgudens prästinna, andra är på väg att finna sina verkliga krafter.

De flesta i och omkring Tova är genom sin folkgrupp associerade med något djur - kråka, jaguar, till och med vatteninsekten skräddare. Men även om de minns sin tillhörighet så har den makt de tidigare haft knäckts av den nya religionen kring Solguden. För Kråkans folk är såret färskt - massakern på deras folk lever kvar i minnet och det puttrar missnöje och en vilja till uppror hos flera av dem.

Det är en styrka i Rebecca Roanhorses bok Black Sun att hon inte ställer homogena folkslag mot varandra, för inom varje gruppering finns olika viljor och inbördes avundsjuka som gör att händelser inte faller ut som det var tänkt. Just mot Solguden smids blodiga planer på flera håll, för under Konvergensen, den solförmörkelse som infaller under vintersolståndet, är solen som svagast och kan berövas sin makt. Men är det så säkert att det som kommer istället är bättre?

Under läsningen blir huvudpersonerna mer och mer levande och helgjutna, och inför det sista kapitlet är engagemanget starkt för dem alla, fastän det verkar som om inte alla kommer att komma levande ur Konvergensen. Där finns Serapio, pojken som tränats hårt och grymt inför sitt öde, Naranpa som kämpat sig från de fattigaste kvarteren till att bli Solgudens prästinna, och Xiala vars mystiska relation till havet gör henne både till en skicklig kapten och någon som sjömännen värjer sig mot. Vid sidan av dem skymtar många andra intressanta människor och detaljer från den fascinerande staden Tova, trakterna däromkring och folken som lever där. Boken öppnar upp för en fortsättning som kan bli lika bra som Black Sun bland människorna, djuren och magin i världen som kallas Meridian.

Fler böcker av Rebecca Roanhorse:
Trail of Lightning

tisdag 29 juni 2021

Small Axe: Alex Wheatle

 I Steve McQueens filmserie Small Axe är den fjärde delen baserad på den verkliga personen Alex Wheatle, numera en känd och uppskattad författare. Vägen dit var svår och bitvis grym. Som barn blev Alex lämnad till ett fosterhem med kärlekslösa uppfostringsmetoder. Som tonåring får han flytta till ett enkelt rum i Brixton och möts av unga svarta människor, självsäkra och säkra i sina identiteter. Alex själv har språk och manér av den helvita världen där han uppfostrades men aldrig välkomnades. De nya vännerna Dennis och Rita skrattar åt honom men lär honom att tala, gå och klä sig som de hippa ungdomarna år 1980. 

Och självklart lär han sig också att hålla undan för polisen, tills det inte går och han kastas i fängelse för inblandning i Brixton Riot. Det är där han får uppmaningen av sin cellgranne, brysk men genuint välmenande, att läsa sig till kunskap, och främst då kunskapen om att den svarte mannen inte alltid måste underkasta sig. Där tog Alex Wheatles liv en ny vändning. 

Steve McQueens har öga för scener som känns på djupet. Det gäller den härligt kaotiska julmiddagen hemma hos Dennis, och ännu mer när Alex går därifrån och övermannas av förvirring och sorg över att börja förstå hur det är att höra till en familj. En annan stark scen är när han och en skolkompis sitter och skrattar och pratar om musik. I nästa ögonblick är Alex i fullt slagsmål med en annan klasskamrat som hånar dem för deras musik. Och strax efteråt är han övermannad, inknuten i en tvångströja och kastad på ett golv som bestraffning. Kameran stannar kvar på honom länge, men inte så länge som vi förstår att han måste ha legat där. 

Trots att de enskilda scenerna är så starka, och alla medverkande skådespelare fantastiska i sina roller, så får de inte tillräckligt med fördjupning och tyngd. Den röda tråden mellan de olika ögonblicken blir mycket tunn. Men ändå är filmen mycket bra och verkligen sevärd.