söndag 11 april 2021

The Trial of the Chicago 7

 Fler och fler unga män kallades in för att sändas till Vietnam, efter att tusentals redan hade dött i ett krig som många ansåg var orättfärdigt. Protester växte runt om i landet och erupterade i demonstrationer med blodig utgång under Demokraternas partikonvent år 1968. Efter Richard Nixons seger i det efterföljande valet, väljer den nye högste åklagaren/Attorney General, att utse åklagare till att väcka åtal mot de personer som kunde pekas ut som instiftare till upploppen. 

De utpekade männen insisterar på att de inte har samarbetat för att piska upp upploppsstämningarna, och när man ser på dem är de en mycket brokig skara: de propra unga studentledarna Tom Hayden och Rennie Davis, Lee Weiner och John Froines vars roller i det hela är osäkra, den äldre pacifisten David Dellinger och de båda hippies/yippies Abbie Hoffman och Jerry Rubin. Den påtvingade sammankopplingen skapar motsättningar även inom gruppen. Hayden och Davis ser hur Hoffmans och Rubins flummiga domstolstrots riskerar inte bara fällande domar och långa fängelsestraff för de inblandade, utan även generell motvilja mot fredsrörelsen och en mer repressiv samhällsutvecklling. Men filmen låter oss också förstå Hoffmans och Rubins genuina vilja att förändra världen, och hur de har tagit de vägar de har behövt när andra varit stängda för dem. 

Efter några korta scener som introduktion av parterna i målet, startar rättegången. Därifrån gör filmen tillbakablickar till scener från dagarna av upplopp, och vi får se att de anklagade faktiskt kan bindas till en hel del försvårande omständigheter. Det gör att det inte längre är lika lätt att hoppas att "den goda sidan" skall vinna - särskilt inte som domaren, Julius Hoffman, är en auktoritär typ som hanterar lagen efter eget godtycke. Frank Langella gestaltar honom utmärkt, utan överspel vilket gör det än mer kusligt: en domare som i hela sitt liv har haft rätten på sin sida och nu har makten att avvisa även giltiga och relevanta juridiska invändningar. Det syns inte minst i hans nedlåtande behandling av den åttonde mannen på de anklagades bänk, Black Panther-ledaren Bobby Seale. 

Det är inte ovanligt att en manusförfattare/regissör renodlar vissa personligheter och vrider på händelser för att förbättra dramaturgin, och redan under första titten på The Trial of the Chicago 7 kan jag gissa att Aaron Sorkin har gjort en hel del av det slaget. Ytterligare tittar i historiens facit visar förvrängningarna ännu tydligare och det gör att filmen i mina ögon tappar i trovärdighet, trots mycket goda skådespelarinsatser och dramatiska scener om vad som står på spel. Jag vill ändå rekommendera filmen, men då med en kompletterade genomläsning av följande jämförelse med verkligheten: 

Hollywood vs History

fredag 9 april 2021

Ett informellt samtal om den nuvarande situationen med Borås Stadsteater

 Vad gör man på jobbet egentligen? Pratar i telefon, knattrar på datorer, flyttar postit-lappar, skriver i böcker. Man har en chef som kan vara riktigt sträng. För barn som försöker lära sig förstå världen finns det många regler som verkar konstiga men är jätteviktiga, så då är det säkert så i ännu högre grad på jobbet. Pjäsen Ett informellt samtal om den nuvarande situationen är baserad på vad barn leker och tänker om vuxnas jobb. Den skrevs av John Ajvide Lindqvist och Tomas Alfredsson och spelades redan för nästan tio år sedan på Dramaten, men den är värd att plocka upp flera gånger och det är roligt att kunna se den strömmad i en uppsättning från Borås Stadsteater. 


Det är nog flera i gruppen om som skulle vilja vara chef, men trots flera försök till det under pjäsens gång är det en av de fem på scenen som gång på gång tar tillbaka befälet. Hon delar ut uppgifter och ibland skäll, och när hon delar ut frukt så är hon strikt mot en av dem för han skall vara sist idag. Ofta går hon ut och talar i mobiltelefon, och hu! När pjäsen börjar dra sig mot sitt slut har hon meddelat att den större chefen är på väg, och han är sträng och han ser otäck ut på bilden på telefonen! De måste klara av något innan han kommer. Oron växer - men också inspirationen! 

Kring det trekantiga bordet och ofta upp på det kliver och klättrar de villrådiga små tjänstemännen. På vardera sidan finns en vattenautomat och en kaffeautomat och så ett par sittsäckar att sitta i och ha rast. Vem har inte stått i ett ändamålsenligt inrett kontorslandskap och frågat sig vad ens egen roll i det hela är och om det ens har någon betydelse? Kanske kan man känna sig litet mer fokuserad än teamet på scenen, men kanske inte lika produktiv som de, engagerade i något de inte förstår men ger allt för.

Länk till Ett informellt samtal om den nuvarande situationen på Borås Stadsteater

onsdag 7 april 2021

Pañcatantra


 För över tvåtusen år sedan i Indien skrevs ett stort antal fabler av sedelärande art ned på sanskrit och samlades i Pañcatantra, vilket betyder fem böcker. Formatet är att kung Sudarshana vill uppfostra sina slarviga unga söner till att bli kloka prinsar, redo att regera, och ber den vise mannen Vishnuparman att lära dem om livet, människor, samarbete och svek. Detta berättas medelst fabler i fem böcker med var sina teman.

Första boken heter Splittring mellan allierade, och ramberättelsen där är hur lejonet Pingalaka, skogens kung, luras av sina rådgivande sjakaler Karataka och Damanaka att misstänka och attackera tjuren Samjivaka utan anledning. Detta åstadkommer de genom många, många målande berättelser dels om sina egna företag men ännu mer i liknelser om vad andra djur (och ibland även människor) varit med om i form av svek och förluster. Och så här eggar de sedan i sin tur upp Samjivaka till att misstro Pingalaka:

Redan på avstånd lyfter han handen till hälsning,
blicken är mjuk och full av känsla,
han avstår halva sin sittplats,
gärna vill han kramas hårt,
på angenäma ord och frågor har han svaret redo,
inombords döljer sig gift, utanpå är han idel sötma,
en enastående skicklig bedragare detta.
Vad är det här för ett häpnadsväckande
skådespelarmanér som usla människor instuderar?

Det är till och med så att en figur i den fabel som berättas själv kan börja berätta en fabel för att illustrera sin belägenhet! Dessa berättelser-i-berättelsen kan nästla sig ganska långt, och flera i rad kan ibland tarvas för att det riktigt skall framgå vad någon vill säga. 

Djuren i berättelserna har olika egenskaper och vi kan känna igen hur de karakteriseras i de fabler de flesta av oss har vuxit upp med i Europa, även om djurarterna och en del karaktärsdrag skiljer sig från dem som lever i Pañcatantra. Kortare verser inlagda i de sedelärande berättelserna presenteras ofta med "Det här är bra sagt:" eller "Det här är också klokt sagt:" utan att man så ofta får veta var det först sades. Kanske var det något som samtida lyssnare kände igen genast, eller kanske var det ett berättartekniskt grepp för att låta lyssnaren förstå att det inte bara är den som för ordet som hittar på i stunden, utan flera andra tycker också så.

Dock kan vi då och då i de förklarande noterna läsa när det hänvisas till Arthasastra, en annan bok på sanskrit från ungefär samma tid som handlar om statsvetenskap, finanser, krig, juridik, skatter och liknande. I fe generösa men inte överväldigande noterna mot slutet av boken får vi veta hur nämnda växter ser ut och vad vissa uttryck betyder, såsom "de tre vassa kryddorna" och "att gå till de fem elementen".

Boken om splittring är den längsta, men därifrån går vi vidare till en bok om Att finna sig allierade, med trevliga exempel från djurvärlden, sedan en berättelse om kråkorna och ugglorna, och de korta böckerna Förlust av det Vunna och Förhastade handlingar. De flesta av historierna är inte direkt tillämpbara på vår tid, men de är alla underhållande, och boken om att finna sig allierade är inspirerande. Det är en stor glädje att Rolf Jonsson har gjort en nyöversättning av denna centrala bok.

måndag 5 april 2021

Mank

 Citizen Kane anses vara ett mästerverk i filmhistorien. Hur kunde den debuterande Orson Welles skapa något så lysande, såväl historia som skådespelarinsats? David Finchers film Mank närmar sig frågan från sidan, då den fokuserar på den andre manusförfattaren, Herman Mankiewicz. Plockat ur verkligheten är att han gjorde sin insats medan han återhämtade sig från en allvarlig bilolycka, och det är den ena huvudtråden. Den andra följer Mank i hans liv i Hollywoods stall av författare och på de fester hos William Randolph Hearst som ofta sägs varit inspiration till Citizen Kane. 


David Fincher flyttar oss tillbaka till 1930-talet med alla medel som står till buds: inte bara är Mank filmad i svartvitt, även ljudet är litet dämpat och ofta med ett kvarblivet eko från inspelningsstudion, som dåtidens filmer ofta har. Skådespelarnas manér och uttal är tidstypiskt, liksom horderna med män i kostym eller skjortärmar och de vackra unga kvinnorna i ornamentala biroller. Till och med ser vi skakiga framskrapade cirklar i övre högra hörnet när det är dags att byta filmrulle i maskinrummet! 

Allt detta är underhållande detaljer, men i samma anda finns även seriösa inslag: några ord växlade på tyska med hushållerskan Fräulein Freda vars familj lyckades fly Europa i tid, och den unga engelska sekreteraren Rita Alexander med sin oro för maken som är stridsflygare i aktiv tjänst. Det framförs lika innerligt som om detta verkligen var som stod på spel vid tiden för när Mank spelades in, och är gripande i sin enkelhet. 

Grandiosa är å andra sidan festerna hemma hos W.R. Hearst och Marion Davies. En nattlig spatsertur på ägorna går förbi ett påkostat privat zoo med apor, giraffer och elefanter. Att man namedroppar storspelare ur populärhistorien som Louis B. Mayer, Irving Thalberg och Upton Sinclair kan inte kallas för skryt när de just satt därinne och kastade rappa repliker mellan sig i aftonklädsel. Och ändå finns där ett känsla av tomhet i Hearst moderna palats, samma tomhet som ekar i Citizen Kane. 


Men alla dessa fina inslag räcker inte för att ge filmen liv. Där finns ingen skillnad mellan dramatik och lugn, inga hastiga vändningar i handlingen, inga scener av oro eller förväntan på något som skall hända. Jo, visst finns det litet av det, men det är inte tillräckligt distinkt för att höja sig över filmens lunk. Inte heller blir Mank, trots enstaka lysande scener, en stillsam historia att försjunka i. Filmen hamnar mitt emellan och blir ingetdera. Men som sagt finns där minnesvärda ögonblick, som samtalet i trädgården mellan Mank och den starka Marion Davies, och så kanske Manks egen Rosebud, berättelsen om positivhalarens apa.

lördag 3 april 2021

Musik för blåsare och piano på Konserthuset Play

 Under en soppkonsert den 13 november 2020 skedde ett uruppförande av Maria Lithell Flygs Blåskvintett "Lament and Tear" av Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett. Tack vare att konserten finns på Konserthuset Play har vi alla möjlighet att höra den, och flera gånger om vilket den förtjänar. Visst är det en klagan vi hör, men åh så bitterljuvt som Maria Lithell Flyg uttrycker de känslor vi själva inte helt kan undgå under ett långt liv. De långsamma klangerna i inledningen övergår i abrupt snabba toner nästan som i en attack, men klingar sedan ut i skönt sorgliga harmonier igen. Vilket nöje att få höra det här!

Mer nöje och vemod följde strax då den sympatiske Bengt Forsberg tog plats vid flygeln efter att ha berättat om styckena han skulle spela, komponerade med stark inspiration av folkmusik av Percy Grainger för c:a hundra år sedan. One More Day My John handlar om en kvinna som väntar på sin makes återkomst från sjön. Det låter lovande och underbart, men hur kan man vara säker på när skeppet anländer, och ens att det kommer fram? Lika dubbeltydig är titeln The Merry King, för den som berättar talar om hur han kommer att hämnas på den glade kungen som stal hans älskade. Sist i sviten kanske vi bara kan glädjas åt de vackra, välkända tonerna i Irish Tune from County Derry



Så återkom den skickliga blåsarkvintetten till scenen för Ludwig van Beethovens Kvintett i Ess-dur för piano och blåsare op 16 (1796). Verket skrevs med djup respekt för Mozarts fantastiska mästerverk i genren, och visst kan vi höra influenserna i den lättsamma hanteringen av melodierna, om än med tilltagande klanger av Beethovens eget djup. De goda musikerna spelade alla kunnig och engagerat, både individuellt och väl samspelt. Vilken fin konsert och vilken glädje det är att kunna lyssna på den igen! 

Länk till konserten på Konserthuset Play

torsdag 1 april 2021

Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk


 När man är ett förtryckt folk under fattiga omständigheter lever längtan efter den Messias som religionen utlovar. Med ett kompletterande uttolkningssystem av numerologiska egenheter hos ord och andra mystiska tecken är det genom århundradena många unga män som har diskuterat, rådbråkat och tolkat de religiösa texterna och verkliga händelser i världen för att utröna om Messias har kommit, och om hur trosutövningen skall gå till för att nå den sanna kunskapen och en lyckligare existens.

På sjuttonhundratalet fanns människor som eventuellt hade sett Messias, som då befann sig i Turkiet under begränsad rörelsefrihet men kunde ta emot besökare. Men denne Sabbatai Zvi konverterade (under hot) till islam. Var han ändå den rätte? En i raden av de nödvändiga Messias som skall komma?

En av de många unga ivriga männen som diskuterade detta och fördjupade sig i den judiska trons mysterium var Jakub Lejbowicz. Hans sökande utökningar av tolkningar och profetior, och efter vad vi läser i Olga Tokarczuks bok även den fysiska attraktion han utövade på människor i sin omgivning, drog till sig fler och fler lärjungar. Kanske var det rätt av Sabbati Zvi att konvertera till islam? Kanske går vägen till sanningen genom alla de tre stora religionerna, kanske bör även Jakobs följare konvertera? Treenigheten som nämns i kabbalistiska texter verkade peka mot kristendomen. Efter en sejour hos islam i Turkiet, där också flera av Jakobiterna levde under lång tid, drog man sig mot Polen för att kristnas.

Olga Tokarczuks tusensidiga verk Jakobsböckerna berättar om Jakub Lejbowicz som blev Jakob Frank, liksom hans lärjungar också tog sig kristna namn. De berättar också om många av personerna i skaran som följde honom och även om några i dess periferi - den polske biskopen som skrev den allmänbildande boken Det Nya Aten, hans väninna som blev en välgörare för Jakobiter. Några i Jakobs skara hör till dem som följer hans teologiska utvikningar, andra känner att de kommer att få en trygghet som katoliker och slippa de grymma trakasserier för sin judiska börd som kan slå till när som helst.

Över tusen sidor (numrerade baklänges) är inget man läser i ett nafs och det var bra att ha tid till att kunna läsa hela boken i ett svep. På så sätt stannade (de flesta av) personerna i minnet och förvecklingarna kändes inte för utdragna. Det som mest slog mig under läsningen var några ögonblicksbilder då allt som beskrivits i ett kort kapitel sågs utifrån och man fick en mer kritisk bild av något som ändå inte förskönats av Jakob och hans närmaste. Det gäller läkaren Aschenbach, och i ännu högre grad Jakobs hustru Chaja som dock hänger sig åt tron han utvecklar och deltar i hans nyfunna riter till jungfruns ära.

Den stora gruppen av Jakobs lärjungar flyttar vidare genom Europa till de tyskspråkiga delarna och hamnar i cirklarna kring kejsaren i Wien. När boken kommer fram dit är det fascinerande att tänka, vilket några av människorna i sällskapet gör, hur de tagit sig från urfattiga gårdar i Polen och Turkiet till dessa kretsar. Olga Tokarczuks digra berättelse bygger på verkliga personer och händelser, dokumenterade och ihågkomna genom århundradena fram till idag, och det är ett gott verk hon har gjort när hon har gett dessa människor liv igen. 

Fler böcker av Olga Tokarczuk:
Gammeltida och andra tider
Styr din plog över de dödas ben

tisdag 30 mars 2021

Wonder Woman 1984

 1980-talet blir mer och mer vanligt som spelplats för filmer och TV-serier, dränkt i ett nostalgiskt skimmer av cerise och guld och med lagom höga frisyrer och axelvaddar. Det är litet oklart varför den nyaste filmen om Wonder Woman är förlagd till just den tiden, men det är trevligt. Liksom många andra samtida filmer och serier, som WandaVision, sista säsongen av Agents of Shield och Oscarsnominerade Mank, är det inte bara scenografin utan också handlingen och i viss mån filmatiseringen som får färg av tidsandan i Wonder Woman 1984. Det syns i hur olja och oljeschejker i Mellanöstern spelar en viktig roll, och i att huvudskurken inte är ett CGI-byggt jättemonster utan en vanlig människa som bit för bit färgas av krafter han inte kan kontrollera och alltså inte behöver så många specialeffekter. 


Men jo, visst jobbar effektavdelningen också, speciellt med Wonder Womans gyllene lasso som hjälper henne att stoppa tjuvarna i den andra stora öppningsscenen i en inomhusgalleria. Läckert, litet roligt och hjärtevärmande men förstås djupt imponerande. Vem vill inte vara lika snygg och kompetent som hon? Till och med som sitt mänskliga alias, Diana Prince, glänser hon litet mer än alla andra på jobbet på Smithsonian Institute. 

Vi minns att Wonder Woman och hennes amazoner på hemön Themyscira har en lång historia på jorden och kunskaper om gamla gudar och även människans bakgrund som de flesta andra har glömt. Det är en artefakt från en sådan uråldrig och halvglömd gud som kommer till institutet och väcker allas intresse - Dianas, kollegan Barbaras och inte minst kvacksalvaren Max Lords. 

Det är mycket action i denna actionfilm, precis som det skall vara, och också några vackra scener som färgen i det osynliga/genomskinliga planet genom jublande fjärde juli-fyrverkerier. Wonder Woman är stark och snabb och använder sina litet osannolika hjälpmedel - lasson, armbanden, tiaran - självklart och effektivt. Det var ju alltid litet av en fälla att låta just en kvinnlig hjälte drivas av medkänsla, men det blir tydligt och vackert när hon ställs mot motståndare som tar sin kraft från andra människor och inte bryr sig om att hon lider. De kraftfulla inledningsscenerna från Themyscira hjälper oss att se hur Wonder Womans uppväxt byggt både hennes styrka och känsla för rättvisa. Med det som bakgrund är det fint att få se Lynda Carter blixtra förbi i en liten men viktig roll! Det ger mersmak för ytterligare äventyr med amazonen som vill människornas bästa. 

söndag 28 mars 2021

Haydn, Brahms, Schumann på Konserthuset Play

 Att Haydn-symfonin som spelas har nummer 39 betyder inte att den skrevs av en gammal, trött kompositör. (Över hundra symfonier skulle det komma att bli.) Nej, Symfoni nr 39 i g-moll Tempesta di mare (1765-8) skrevs av en 33 år ung Joseph Haydn, som ett inlägg mot rationaliteten från dem som hellre hängav sig åt brusande Sturm und Drang. Och visst hör vi energin och det prövande i melodierna, nästan litet vågat för sin tid kan man tänka. Den mycket välkomne Alan Gilbert leder Kungliga Filharmonikerna i ett precist men inlevelsefullt framförande av symfonin. 

Foto: Jan-Olav Wedin

Nästa verk på programmet är Johannes Brahms Haydnvariationer (1873), vilka bygger på Chorale St. Antoni vilken senare visade sig inte vara skriven av Haydn, men namnet förblir. De två första delarna i verket verkar tydligare inspirerade av kompositören från seklet innan, då de låter mer traditionella och sammanhållna i formatet. I de efterföljande variationerna blommar musiken ut i mer böljande och ibland dramatiska klanger, än en gång fint hanterat av dirigenten och orkestern.

Under svåra personliga förhållanden komponerade Robert Schumann Symfoni nr 2 i C-dur (1846); dålig hälsa inklusive depression och tinnitus gjorde att det tog lång tid att färdigställa symfonin. Ändå är musiken övervägande positiv och upplyftande, men visst kan man höra annat i de inledande harmonierna och i Adagiot - inte bara vemod utan verklig sorg, om än återhållen och stillsam. Men till den mäktiga finalen Allegro molto vivace segrar livsglädjen i dansanta melodier och klanger, och tack vare de skickliga musikerna på scenen, Alan Gilbert och den generösa strömningstjänsten hos Konserthuset Play så går tonerna hem till oss med styrka och skönhet.

Länk till konserten på Konserthuset Play

lördag 27 mars 2021

Handens rörelser av Felicia Stenroth

Ida har en ganska bra gemenskap med de andra som jobbar på call centret, och extra mycket med Linn. Fast det är svårt att bli nära vänner när man har så ojämna scheman: Ida kollar varje kväll om hon jobbar nästa dag och timmarna är oregelbundna. Man vet aldrig riktigt vem som skall vara där när man kommer.

Boken Handens rörelser är berättad i korta kapitel, med korta meningar som (med flit) bara rör sig på ytan av vad som händer, inte går ned i den oro och rotlöshet som säkert ligger under ytan. Lika slumpmässigt hur mötena med jobbarkompisarna sker berättar boken om Idas två andra viktiga förhållanden: med Edita och med mamman som kallas Sofia, inte mamma. Från barndomen kommer minnen av ett liv ur hand i mun, där Sofias slitiga arbete inte ger tillräckligt med pengar för att behålla det de har. I förhållandet med Edita läser vi om kyssar, övernattningar och planer på en semesterresa som Ida vet att hon inte kommer att ha råd med, men ingen säkerhet om att detta är äkta kärlek, något att lita på.

Det är begripligt att Ida känner rotlöshet och osäkerhet, med jobb, vänskap och kärlek alla i olika former av lösa förbindelser, och med minnen av ett barndomshem som kunde tas ifrån henne. Men berättelsen lägger så många lager av samma vilsenhet på varandra att boken själv väger lätt: kronologin är upphuggen och scener kommer ibland igen i nästan samma form, mötena med människorna är korta eller avkortade, Idas återhållsamhet inför andras intresse blir till en passivitet som sätter tonen från början till slut. Även en bok om att inte känna sig höra till behöver litet mer engagemang från huvudpersonerna och från författaren.

torsdag 25 mars 2021

Ma Rainey's Black Bottom

 Året är 1927 och Ma Rainey skall spela in en ny låt på skivbolaget i Chicago. Men hon är sen, och medan inspelningsteknikerna stressar upp sig hinner kompbandet samlas och bryta sina världsbilder mot varandra. Där är Toledo, Cutler och Slow Drag, äldre och erfarna musiker, och där är också trumpetaren Levee, ung och full av energi och den självsäkerhet man har när man vet att man är bra och att man kan förändra världen med vad man kan. Levee retar de äldre männen för att spela jugband-musik och vill istället spela efter sina egna arrangemang, men de andra är avvaktande. De vet vad skivbolaget och inte minst Ma Rainey vill ha. 

Slow Drag berättar en historia vi hört många gånger, om musikern som sålde sin själ till djävulen, men hans framförande är så starkt och inpassen från de andra så äkta att man sitter trollbunden ändå. Gruppens ålderman Toledo fnyser åt snacket om att "have a good time". Det måste finnas något mer i världen än det, det måste gå att göra världen bättre för den svarte mannen. Han kan inte göra det ensam, han kan inte säga åt någon annan vad han skall göra, men de måste alla hjälpa till. 

Det utspelar sig många små maktkamper, på olika nivåer, mellan olika personer, utan säkra utgångar. När Ma Rainey och hennes flickvän Dussie Mae kommer fram får den stora sångerskan vad hon begär, för hon vet sitt värde för skivbolaget. Men utanför inspelningslokalen kan en svart människa inte vara säker på att behandlad med respekt. Dussie Mae prövar sin skönhets magi på scenen genom att lockande vicka på rumpan under klänningen - både Ma Rainey och Levee åtrår henne, och där har hon sin makt för en tid till. Men det stora slaget står mellan Ma Rainey och Levee, var sina poler i en värld där deras begåvning ger dem fotfäste och kanske ett eget imperium. 

Filmen Ma Rainey's Black Bottom bygger på en pjäs med samma namn av August Wilson och det märks - INTE för att den verkar som filmad teater utan för att replikerna och karaktärerna är så omsorgsfullt skrivna OCH i det här fallet helt sömlöst inlevelsefullt framförda av de skickliga skådespelarna. Det går att hoppa in i vilken dialog som helst och fastna i stämningen. Vi får inte bara höra männe slänga käft med varandra, eller Ma Rainey etablera sin position, utan också grymma berättelser från det utsatta livet som svart människa i Amerika. 

Och så musik! Fantastisk musik, framförd från själen, den som kan få både lyssnaren, dansaren och musikern att känna sig som världens kung. Detta är som sagt inte filmad teater, utan regissören George C. Wolfe har gjort det bästa av varje scen; kommit nära, flyttat sig, dragit sig tillbaka när det behövs. Denzel Washington har lovat att spendera största delen av sitt återstående liv på att filmatisera August Wilsons pjäser, och om de blir hälften så bra som Ma Rainey's Black Bottom blir de bättre än det mesta.

onsdag 24 mars 2021

Innan jorden blev rund med Helsingborgs stadsteater

 Man behöver inte vara många på scenen, eller ha magnifik scenografi, för att berätta spännande historier ur den nordiska mytologin, tvärtom kan det fånga mystiken extra bra om man utyttjar tomhet och närhet och det nödvändiga i att återvända ansikten och rekvisita. Men Helsingborgs stadsteaters uppsättning av gudasagorna missar den chansen, och lägger sig alltför nära en sorts skolteaterkänsla som även elever tycker är genant. Det börjar redan i den tillkämpade öppningsscenen med ekorren som springer upp och ned längs trädstammen, och dyker upp då och då i ett överspel i några scener som blir pinsamt. 

Likt många liknande pjäser lider Innan jorden blev rund också av att persongalleriet är så stort och de viktiga händelserna så många att man måste hasta från spännande scen till spännande scen. Att läsa eller få höra en kortfattad legend om Loke, Höder, Balder och misteln kan räcka när den egna fantasin fyller ut mellanrummen, men på scenen räcker det inte utan de olika gestalterna och händelserna hinner inte få den tyngd de behöver. 

Den mest kraftfulla scenen är när Völvan ur mörkret spår Ragnarök. Det är enkelt men effektfullt iscensatt, och det gör att de sista scenerna ändå lämnar ett bättre spår av pjäsen än den dryga timmen innan.

Länk till Innan jorden blev rund på Riksteatern Play

Foto: Sören Vilks

måndag 22 mars 2021

Sourcery av Terry Pratchett


Problemet med dem som vill göra världen till ett bättre ställe, är att deras uppfattning om vad som är ett "bättre ställe" inte alltid överensstämmer med det stora flertalets. Nu är Ankh-Morpork en ganska sjaskig stad, så man tänker sig att varje förändring borde vara en förbättring. Men när gator och gränder städats upp och floden Ankh flyter blank och blå så känns det som att det inte blev helt rätt utan mer konstigt.

Något annat som är konstigt är att trollkarlarna i staden så länge har hållit sig innanför murarna till Unseen University, när de faktiskt har makten att ta makten över Ankh-Morpork och styra upp så att livet blir, återigen, bättre. Fast nej, det är inte så konstigt, för många av akademikerna vid institutet trivs mycket bra med att bara puttra omkring i de mörka gångarna och salarna. Förutom att man bör vakta på att ingen kollega försöker mörda en för ens plats i hierarkin. Fast jo, visst är det spännande när en nytillommen magiker med fantastiska krafter rör om i grytan och samlar herrar akademiker till en armé som skall överta först Ankh-Morpork, sedan hela Discworld.

Nu finns det starka krafter även i den dammiga, småputtriga trollkarlstraditionen som vet att dylika maktdemonstrationer förr eller senare kommer att leda till något farligt. Den motvillige förkämpe som väljs ut för att strida för den sidan är den allra mest oduglige av alla trollkarlar, vår kamrat Rincewind! Kom också ihåg att användandet av alltför stark magi hotar att riva ett hål i rumtiden och släppa in ännu otäckare varelser.

I Sourcery får vi upptäcka ytterligare ett av Skivvärldens spännande länder och seder. Ypperlig kompetens står mot fumliga nybörjare som har mer vilja än vett (och ibland inte ens vilja), men som vi vet så är det oftare än inte så att kunskap och skicklighet går bet mot klantighet parad med extremt stor tur. Kanske kommer Discworld att klara sig ännu en gång från alla förödande krafter som är på väg att släppas loss av maktfullkomliga världsförbättrare...

Fler böcker av Terry Pratchett:
The Colour of Magic
The Light Fantastic
Equal Rites 
Mort

Good Omens

lördag 20 mars 2021

Pretend It's A City

 Vi är några som älskar stora städer. Inte alla som bor i stora städer verkar göra det, eller ens fatta att de bor i en stor stad. Till skillnad från verkligt urbana städer som London och New York dräller stockholmare omkring ivägen för andra - inte bara lantisar på besök, utan infödda stockholmare är dåliga på att röra sig så smidigt som möjligt vare sig i folkhav eller på folktomma gator.* Fran Lebowitz, som i decennier har kommenterat livet rappt och roligt, hittar sengångare att irritera sig på även i hemstaden New York, staden som aldrig sover och där alla är på väg någonstans. 

Det är skönt att tillsammans med henne tänka sig den sarkastiska repliken "Pretend it's a city!" till de turister som stannar och gapar över sevärdheter - särskilt när, som sagt, även storstadsbor behöver fatta att de inte kan stanna strax innanför tunnelbanedörren därför att det kommer tio personer bakom. (Tänk dig ALLTID att det kommer tio personer bakom dig och rör dig framåt så att alla kommer dit de är på väg!) 

De sju avsnitten i serien med samma namn som repliken har olika titlar och teman, men det genomgående är Fran Lebowitz vassa reflektioner över fenomen i tiden eller händelser ur hennes eget liv, och det är mycket underhållande. Inklippt är snuttar ur intervjuer som andra - Alec Baldwin, David Letterman med flera - gjort med henne, och i en av dem förklarar hon för en häpen Spike Lee hur onödigt och ointressant sport är - fantastiskt att höra någon häda så, och jag hade gärna fyllt på med några egna reflektioner! 

Ledsagaren genom serien är en annan stor New York-älskare, Martin Scorsese, och deras långa vänskap gör samtalen avslappnade men inte privata och obegripliga. Scenerna från Lebowitz egen intervju med Toni Morrison, en annan långtida vän, är också fulla av värme och humor. I en tid när många av oss saknar stadens utbud och myller är Pretend It's A City en tröst tills vidare.

* En gång drullade en kille med hörlurar in i mig när vi var HELT ENSAMMA på Kungsbron. Det hela blev värre av att jag precis hade kommit hem från London och imponerats av hur alla kunde hålla kurs så att man inte stötte in i varandra ens i den värsta trängseln. Klarar man inte av att hålla uppsikt på läget och välja den mest effektiva kursen kan man inte kalla sig stadsbo.

torsdag 18 mars 2021

Porträtt av Lars-Erik Larsson på Konserthuset Play


 Genom moderna klassiker som Pastoralsvit och Förklädd Gud gjorde sig Lars-Erik Larsson älskad av många svenskar under nittonhundratalet. Det är värt att via Kungliga Filharmonikernas porträtt av denne gode kompositör göra sig bekant med flera av hans verk. Konsertouvertyr nr 1 (1934) är lyriskt vackert och visar stor variation, och detsamma gäller för En vintersaga "Fyra vinjetter till Shakespeares drama" (1938) - den senare är så vänlig och inbjudande att det till och med är litet svårt för mig att förknippa musiken med Shakespeares mestadels sorgliga svartsjukedrama. Melodier och harmonier samverkar till att skapa lågintensiva stämningar.

Mer dramatik bjuds vi däremot på i Symfoni nr 3 (1945), där alla satser bär på stora gester och några dessutom på en litet oroande hetsighet. Men symfonin går inte på högvarv hela tiden, de enskilda satserna varierar sig i uttryck och blir även tidvis mildare. Dirigent Christian Lindberg leder de engagerade och skickliga Kungliga Filharmonikerna till att presentera Lars-Erik Larssons vackra och inbjudande musik, som verkligen förtjänar att höras oftare, så att det låter vackert även strömmat hem till oss lyssnare. O, att få vara på plats och lyssna en annan gång!

Länk till Porträtt av Lars-Erik Larsson på Konserthuset Play

onsdag 17 mars 2021

Systervälde av Stefan Dahlström

 Elin är tonåring, men har ändå bara levt i fyra år, för hon liksom många andra med henne är framställda för att bli soldater i den sioraandiska armén. De fyra åren har Elin levt med sin mamma och sina systrar och gått i skolan, ett nästan normalt liv förutom att en del tittar snett på henne för att hon är framodlad. Och nu är det också dags att rycka in till soldatutbildningen, för att därefter placeras där hon behövs i kriget. Bara inte Lawn, den hemskaste krigsskådeplatsen av alla! Därifrån kommer nästan ingen tillbaka.

Det sioraandiska riket är ett apartheidvälde, där dionesser - män - förvisats till hemländer men några av dem släpps in i servicefunktioner för de starkare sioraanderna - kvinnorna. Det hade varit intressant att få veta mer om hur det sioraandiska imperiet är förgrenat, över jorden och ytterligare ett antal planeter, för att få bakgrund till striderna som soldaterna skickas ut till och motiv för krigen, som tycks ha pågått länge utan utsikt om slut.

Jag är mycket förtjust i militär SF, när den berättar om hård exercis, disciplin och hur (ibland även motvilliga) rekryter tränas till att bli starkare, hårdare och smartare i strid. Därför är det frustrerande för mig, och förstås ännu mer för Elin och de övriga i hennes grupp, hur inkonsekvent och till synes ogenomtänkt deras soldatutbildning genomförs. Utrustning saknas eller är undermålig, övningarna tycks inte syfta till annat än skräck och bestraffning, kraven på lydnad är stränga men efterlevs litet si och så av de inryckta.

Två tredjedelar genom boken kommer några givande scener, när Elin på permission ställs till svars för att hon är soldat av några mer priviligerade kvinnor. Vid det laget har hon hunnit ifrågasätta sin uppgift under en längre tid, och hennes engagerade svar höjer sig över den annars ganska platta dialogerna. Händelser som följer gör att hon blir än mer osäker på sin ställning i världen. De scenerna ger tyvärr inte så stort avtryck på resten av historien och Elins karaktär som de borde kunnat göra, förutom i just de ögonblick där det behövs för handlingen.

Boken Systervälde är full av miljöer och detaljer som säkert tilltalar dem som läser böcker mer visuellt, som om de ser en film framför sig. Själv hade jag önskat mer utfyllnad av bakgrund för såväl huvudpersonerna som hela världen vi läser om, och personligheter vars känslolägen inte flippar så starkt såväl mellan som under scener.

måndag 15 mars 2021

Travelers

 Det är nu allt börjar gå åt helsicke. Miljöförstöring, sjukdomar, terrorattacker, krig, naturkatastrofer och annat utarmar jordklotet och utplånar större delen av befolkningen. I framtiden finns bara en bråkdel av mänskligheten kvar, och lever sammanträngda under svåra omständigheter någorlunda skyddade från omgivningen. Går det att hejda den här utförsräckan? Teknologin har i alla fall fortsatt att utvecklas till att frambringa en kraftfull AI som kallas The Director, och en metod för att skicka personer tillbaka i tiden.  


Det är inte en hel människa utan en personlighet som kan skickas tillbaka i tiden för att ta plats i en annan människas sinne. Det är en smärtsam process, och av den anledningen, och för att orsaka minimal oönskad förändring i 2000-talet skickas en Traveler bara till en person som strax kommer att dö. Och då med eventuell kunskap om hur hen skall göra för att överleva, samt med den information man från framtiden kunnat samla in om personens liv, för att den nyanlände resenären skall kunna glida in i det livet obemärkt. Resenärerna skickas oftast i grupper om fem, där olika personer har olika specialkunskaper och uppgifter. 


Men överföringen går inte problemfritt för teamet vi följer. Traveler 3569 trodde hon skulle hamna i bibliotekaries kropp, men Facebookprofilen de läst var påhittad, en övning för den utvecklingsstörda Marcy, och nu undrar hennes handläggare David varför hennes personlighet ändrat sig över en natt. Samtidigt hamnar Traveler 3326 i kroppen av Philip som är på väg att dö av en överdos, och måste hantera hans heroinberoende. De andra i gruppen - Carly och Trevor - har egna svårigheter med att passa in, och teamledaren Grant MacLarens fru sedan tio år tillbaka ser mycket konstigt hos sin make. 


Vi får inte se fler än några korta ögonblicksbilder från framtiden våra Travelers har lämnat, vi får höra några kommentarer om det hårda liv de har haft, och vi kan se deras glädje över solsken, grönska, god mat och rent vatten. Det sistnämnda hade jag gärna sett mer av - den positiva chocken över att hamna i en (än så länge) bättre värld! Men alla Travelers är tränade i åratal och hängivna sin uppgift att rädda världen, även om det sker till priset av deras egna liv. 


Travelers är inte bara en enkel "veckans uppdrag"-serie, även om det ofta är just så det går till - teamet får ett uppdrag från framtiden och ibland apparater och hjälp att utföra det av andra team på plats. Men redan första säsongen går djupare än så, när teammedlemmarna genomför sitt största och viktigaste uppdrag, ett som kanske är det sista de behöver klara av för att ha räddat framtiden. Det är fint att få se de olika personerna försöka hantera sina känslor under och efter den bedriften, och det är gjort med allvar och inlevelse. 


Efter en välgjord första säsong för andra säsongen in mer av tvivlet och motgångarna vi redan sett en del av. Alla som skickas tillbaka är inte övertygade om uppdraget de har. Alla är inte ens sända av The Director, och nu kan teamet inte lita på dem de möter och inte heller på vem som har sänt dem deras senaste uppdrag. Även inom teamet vi följer växer misstron på den stora planen och på varandra. Dessutom är det så att de ju faktiskt har förändrat framtiden med sitt agerande, så för Philip som lärts all relevant historia börjar tidslinjerna flimra framför ögonen efter de nya uppdateringarna. 


Travelers innehåller många avsnitt fyllda av spänning, andra med mer personliga ögonblick och flera gripande livsöden. Lyckades de rädda världen från katastrof? Det vet vi inte än. Men vi kan väl göra vårt eget bästa under tiden. 

lördag 13 mars 2021

Furstinnan av Amalfi på Dramaten Play

 John Websters pjäs Furstinnan av Amalfi från 1613 spelas inte ofta på svenska scener, och när det var dags att sätta upp den på Dramatens stora scen slog en pandemi till och stängde ut publiken. Bra att vi kan få se den ändå på Dramaten Play, otur att den är såpass beskuren att stämningen blir lidande. Låt oss hoppas på en seriös omstart när vi alla kan ge pjäsen det intresse den förtjänar! 


Handlingen bygger på historiska händelser från italienska trakter under århundradet innan pjäsens tillkomst: när furstinnan av Amalfi blir änka vill hennes bröder gifta bort henne med en lämplig make för att stärka sina egna maktpositioner. Men den unga kvinnan vill styra sitt eget liv, och gifta sig med mannen hon älskar. Den mannen är Antonio Bologna, som efter en tid i Frankrike återvänt och ser hur falska italienarna är. Detta tilltalar furstinnan, och likaså dras Antonio till hennes uppriktiga karaktär, och de båda gifter sig i hemlighet. Men bröderna spionerar på sin syster och upptäcker vad de båda älskande försökt dölja. Att furstinnan valt sin egen väg kan inte accepteras - då vill bröderna hellre se henne död. 


På Dramaten Play är pjäsen nedklippt till en halvtimme av nyckelscener - intensivt, men tyvärr med för litet tid för att utveckla handlingen och fördjupa känslolägena. Vi får ta furstinnan på orden att Antonio är rättrådig, för vi hinner inte se så mycket mer av det. Men visst går det att läsa ut en del av trådarna av konspiration, svek och bedrägeri, och en viktig scen är effektfullt genomförd framför kameran. Skådespelarna är engagerade, och scenrummet av ornerade väggdetaljer mot tomma bakgrunder bidrar till känslan av rikedomar som till varje pris måste försvaras mot resten av världen. Än en gång vill jag uttala min önskan om att se Furstinnan av Amalfi i stort format, på en verklig scen med publik och med den tid som pjäsen kräver. Tills dess är det värt att lägga en halvtimme på Suzanne Ostens uppsättning från 2020.

Länk till Furstinnan av Amalfi på Dramaten Play

Foto: Sara P Borgström

torsdag 11 mars 2021

Lives of Girls and Women av Alice Munro


Alice Munros enda roman liknar hennes novellsamlingar i så måtto att de olika kapitlen i princip är avslutade berättelser som fokuserar på en eller två större skeden i berättarens liv, där hon undermedvetet plockar upp nya kunskaper om världen och sig själv. Nu är det samma huvudperson, plats och persongalleri genom hela boken, så visst är det också en roman där vi kan följa den fysiska och mentala utvecklingen för flickan Del Jordan och hennes närmaste.

Vi känner igen detaljer från Munros andra böcker och hennes eget liv (fast omskapade till fiktion): fadern som föder upp rävar, småstaden Jubilee i Ontario. Invånarna håller ögonen på varandra och den som sticker ut startar ett surr av skvaller och outtalade men likväl tvingande fördömanden. Dels egen mors gamla önskningar om att förändra sitt liv vaknar upp igen och hon flyttar in till stadskärnan och börjar sälja uppslagsverk. Men inte ens hon, med sina förhoppningar om barnens framgång, är fri från avoghet.

Always when people tell you you will have to face this sometime, when they hurry you matter-of-factly towards whatever pain or obscenity or unwelcome revelation is laid out for you, there is this edge of betrayal, this cold, masked, imperfectly hidden jubilation in their voices, something greedy for your hurt. Yes, in parents too; in parents particularly.

 I det sista kapitlet går bästa vännen Naomi och Del åt olika håll med sina livsplaner; arbete, kärlek, äktenskap. Naomi följer banan för den som vill höra till det övre medelklasskiktet i en småstad, med ett respektabelt jobb, äktenskap och välskött hushåll. Det där välordnade livet som är så svårbegripligt för en del andra, inklusive Del; hur man kan välja att nöja sig med vad alla andra har och gör, och inte minst hur man hittar den minst fåniga av alla uppvaktande unga män. Förvisso får Del sin beskärda del av klämmande, fumliga manshänder och en föraning om kärlek som gör att hennes livsval inte blir så enkelt som det länge verkade. Epilogen som följer är som den sista delen i Marcel Prousts stora verk, där (den begynnande) författaren ser tillbaka på omgivningarna och människorna med nya ögon. Liksom Munros debutbok, Dance of the Happy Shades, är Lives of Girls and Women ett gediget verk av en fullödig författarröst.

Fler böcker av Alice Munro:
Dance of the Happy Shades
The View from Castle Rock
Too Much Happiness

tisdag 9 mars 2021

WandaVision

 Efter sammandrabbningar som skakade planeter, universa och dimensioner tar vi oss till hemmets lugna vrå, och vad är hemtrevligare än 1950-talet? Ett välinrett hem i svartvitt är den nya platsen där vi träffar AI:n Vision i fysisk form och Wanda Maximoff, två av hjältarna från Avengers-filmerna. Platsen är även ny för Wanda och Vision, och de kommer inte ens ihåg hur de kom dit. Men Vision jobbar på kontor och Wanda är hemmafru så båda gör allt de kan för att fylla sina roller utan att avslöja sina superkrafter för grannarna. 

Stämningen är forcerat lättsam och parets dilemman får lustiga lösningar som förväntat i en 50-talskomedi, men burkskratten ekar kusligt för visst är det något som skaver? Är de fångade av någon illasinnad skurk? Behöver de ta sig för något avgörande för att bli fria? I avsnitt efter avsnitt rör sig komediserien framåt genom 60-, 70-, 80- och 90-talen. Grannarna och kollegorna finns kvar i olika tappningar, inte minst den skönt påflugna och frispråkiga grannen Agatha. 

Låt oss dock komma ihåg det sorgliga faktum att Vision är död. Två gånger om. Första gången dog han för Wandas hand, för att rädda världen, men Thanos omintetgjorde hans offer och dödade honom en gång till inför Wandas ögon. Därför vill man kanske å ena sidan unna dem två deras familjelycka. Å andra sidan ser vi snart att febril aktivitet pågår utanför deras bubbla av kärlek - tekniker och agenter som försöker nå Vision och Wanda från en värld som mer liknar vår (eller snarare Marvel Cinematic Universe). 

Även när en tittares misstankar om sakers beskaffenhet har bekräftats fortsätter serien att utvecklas och överraska. Och inte minst använda sig av TV-serieformatet, MCU-kunskap och andra easter eggs som glädjer en trogen följare. Paul Bettany är en skicklig skådespelare och hans känslolägen lyser igenom även hans röda maskering, och Kathryn Hahn är som alltid magnifik som grannen Agatha. När säsongsfinalen närmar sig har sympatierna för familjen djupnat, och det går inte längre att bara hoppas på en bombastisk slutuppgörelse utan att tänka på de inblandade människorna (och AI:n). Fast det får vi, men tillsammans med ögonblick som känns i hjärtat, och en öppning mot fler äventyr.