lördag 16 oktober 2021

Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen av Agota Kristof

Två små pojkar lämnas av hos sin mormor på landet för att undkomma svälten och eländet av det pågående kriget. Den avoga mormodern kallar tvillingpojkarna för horungar. Barnen är mindre känsliga än denna läsare och börjar med en serie övningar för att härda sig. De slår varandra, ligger orörliga, avstår från mat en hel dag trots att mormor frestar med godsaker, allt för att lära sig att tåla livets grymheter.

Agota Kristofs språk är korthugget och lika burdust som händelserna i den lilla staden vid gränsen mot ett annat land. Vi kan ha i bakhuvudet att Kristof skrev på franska, inte sitt modersmål ungerska, men vi kan också minnas att det är pojkarnas ambition att i sin stora skrivbok inte använda ett enda ord i onödan. Som läsare kan man om man vill stanna upp och fylla de knapphändiga scenerna med de känslor som borde finnas under de få orden. Men man kan också läsa det som att i den påtvingat hårda världen finns inget utrymme för känslor och detaljer, bara överlevnad.

Till Mormor säger vi:
- Vi skulle behöva två par gummistövlar.
Hon svarar:
- Något mer ni vill ha? Var skulle jag skaffa pengar till det?
- Mormor, veden är nästan slut.
- Då får vi hushålla med den.
Vi går inte längre ut. Vi gör en massa övningar, vi täljer olika träsaker, slevar och skärbrädor och så studerar vi till sent på kvällen. Mormor ligger till sängs nästan jämt. Det är inte ofta hon går ut i köket. Vi får vara ifred.

I den här karga tillvaron sker ändå ett utbyte av tjänster och varor, ibland med ett stråk av hjälpsamhet som nästan kan tas för omtänksamhet, och ofta, ofta tar sig en perverterad sexualitet in i byteshandeln. Allt tycks de pressade människorna kunna uthärda. Men när en hånad folkgrupp förs bort för att deporteras begår Mormor nästan obegripligt en svårförståelig vänlig handling, och pojkarna följer i hennes spår men på ett grymmare sätt.

De tre böckerna samlade i en svensk utgåva vinner på att läsas i ett svep, så att man kan jämföra vad som INTE stämmer mellan berättelserna. När andra boken Beviset börjar är Lucas ensam kvar i den lilla staden, och ingen han talar med tycks ens minnas hans tvillingbror Claus. De första sidorna i boken är också nästan lyriska i beskrivningarna av miljöer och händelser, tills de förs tillbaka på sitt knapphändiga format. Men nu ser vi mer av vänlighet, svårförklarad och svår att förstå och ta emot för många av människorna som fortfarande lider av tidigare plågor. 

Allteftersom handlingen fortgår skall vi också få möta Claus, men lägg märke till att namnen Lucas och Claus innehåller samma bokstäver men i olika ordning. De två bröderna har inte var sina berättelser utan flera. Är någon av dem sann? Agota Kristofs verk är ännu ett gott exempel på att det viktiga inte är att söka "sanningen" i vad som berättas, och att det förresten sällan går att sätta ett finger på en enda sanning som kan förklara allt.

torsdag 14 oktober 2021

Moonbase 8

När man slår på för stort utan en hållbar plan kan det gå fel. Det såg vi dubbelt upp i TV-serien Space Force, både i dess historier om ett rymdprogram och i hur humorn inte lyckades. Det bästa avsnittet utspelade sig i ett avskilt tält där man simulerade att bo på månen. Det är i en sådan miljö som hela den korta serien Moonbase 8 utspelar sig, med mycket bättre resultat. 


Det går att göra mycket humor med små medel men bra idéer. Det finns något roligt bara i utgångspunkten, att alla inblandade måste låtsas som att de befinner sig på månen och noggrant dra igen alla spännen på sina rymddräkter innan de går utanför dörren. Även när det är för att undersöka vem som rotar i deras saker om natten, alltså något djur eller människa som inte alls bryr sig om att låtsas att det inte finns någon atmosfär. Under en lång period på begränsat utrymme kommer de utsända astronauternas mer udda egenskaper att krypa fram och kanske börja reta någon av de andra.


Loser-perspektivet ger också goda möjligheter till skämt, som att dräkterna och den övriga utrustningen är ganska slitna, att NASA verkar ha dem där ute på nåder och att flera astronauter faktiskt skickas till månen före dem. En av de bärande rollerna spelas av Fred Armisen som är en mästare på de små absurditeterna i en udda vardag, och bara det lyfter serien Moonbase 8. John C. Reilly och Tim Heidecker sköter sina roller bra, och gästskådespelarna skakar om saker och ting, inte minst de dryga ungdomarna från SpaceX-kolonin intill. Kommer NASA/Showtime att avveckla Moonbase 8? För min del får det gärna bli en säsong till.



tisdag 12 oktober 2021

Ett eget rum - Konstnärsrollen under det sena 1800-talet på Waldemarsudde

 Utställningen på Waldemarsudde plockar upp citatet Ett eget rum från Virginia Woolf och utforskar i synnerhet kvinnornas del av konstnärsrollen under det sena 1800-talet. Med rollen som familjemoder utstakad för sig fanns det många invändningar mot kvinnor som plockade upp penseln och till och med ville försörja sig på måleri. Waldemarsuddes fina samling och inlåning av representativa tavlor är exempel på hur kvinnliga konstnärer etablerade sig och sin kompetens. Detta var förstås inte unikt för de kvinnliga målarna: här och där visas också jämförbara verk av manliga konstnärer från samma tid.


Den egna personen är förstås den lättaste modellen att få tag i, och varför inte föreviga sig själv och samtidigt visa sin skicklighet som konstnär. Från verken på väggarna blickar många väl fångade ansikten ut, med uppsyner och detaljer som får en att ana deras personligheter och förhoppningar om framtiden. Två av dessa är Mina Carlson-Bredbergs Självporträtt (1889) och Elin Danielson-Gambogis Självporträtt (1900).


Men det självporträtt jag stannar till längre vid är målat av Beda Stjernschantz (1892). Till skillnad från de andra verken på väggen som målar med ljusa, lösa konturer och spännande omgivningar visar Beda Stjernschantz med en outgrundlig blick upp sig mot en enfärgad bakgrund, och även porträttet självt utgörs av större färgfält med tydligare konturer. När jag jämför med ett foto av henne så har hon till och med strukit ut sina vackra lockar för en stram form på håret.


Min fascination får mig att leta upp mer information och fler verk av Beda Stjernschantz. Denna finländska konstnär hörde under sitt alltför korta liv till symbolisterna. Tavlan Överallt en röst oss bjuder påminner mig om Rita Lundqvists verk från nutid med sin aura av överjordiskhet mitt i barnens lek. Andra tavlor av Beda Stjernschantz trollbinder på andra sätt. Jag hoppas innerligt att få se mer av henne vid andra tillfällen.


Utställningen rör sig vidare från självporträtt till det minst lika vanliga motivet vänporträtt. Även där var det på många sätt fördelaktigt att framställa konstnären i arbete. Danska Bertha Wegmann och svenska Jeanna Bauck hade ett långt och givande förhållande och målade av varandra i olika situationer och med olika uttryck. Bertha Wegmanns Den svenska målaren Jeanna Bauck (1885) är en modig porträttering av en propert klädd kvinna med spefull blick och litet vågade gester.


Anna Sophie Petersen visar i En kväll hos väninnan. Vid lampskenet (1891) ett ypperligt kulturellt sällskap man gärna skulle velat sitta ned med - skickliga konstnärer som samlats bland upphängda skisser och målningar för att höra musik. Den sortens målningar förekom ofta men det ovanliga här var förstås att det endast syntes kvinnor i sällskapet.


De flesta av vänporträtten på Waldemarsuddes utställning är väninnor som målar av varandra. De avmålningar över könsgränserna som syns är av äkta par: en hustru som målar av sin man eller vice versa, som till exempel paret Michael och Anna Ancher. Av de dylika tavlor vi får se är William Blair Bruces Femme sculpteur – Carolina vid kavaletten (1891) imponerande - beslutsam och med leriga händer betraktar konstnären verket hon försöker få form på, och man förstår hur allt annat kommer i andra hand för henne just då.


Flera av konstnärernas interiörer från sina ateljéer är sköna ögonblicksbilder av skaparprocessen och roliga att leta detaljer i. Norska Asta Nørregaards I ateljén (1883) har en fantastisk komposition med ljuset som faller in från fönster högt upp i rummet, och på vänster sida skymtar vi den altartavla till Gjøvik kirke som hon färdigställt året innan.


Många av oss vet att Jenny Nyström målade mycket mer än trevliga tomtar, och i hennes Ateljéinteriör (1886) och andra tavlor med samma motiv får vi verkligen prov på det, i såväl myllret av rekvisita som i det säkra utförandet av verken. Utställningen på Waldemarsudde ger såväl en vacker konstupplevelse som en välförtjänt inblick i livet för de konstnärerna bakom verken.

Länk till Waldemarsuddes sida om utställningen

måndag 11 oktober 2021

Light of Impossible Stars av Gareth L Powell

 En ohelig allians av människor och utomjordingar, Fleet of Knives, kämpar mot en allians av människor med syftet att bekämpa den våldsbenägna mänskligheten så att inte stridigheterna drar till sig de grymma hyperrymddrakarnas uppmärksamhet. Ologiskt, ja, men sådan ser ofta krigets logik ut, och vi får i några kapitel följa en människa som dedikerat sitt liv åt den saken. Men främst följer boken Light of Impossible Stars några människor och skepp på rebellsidan, samt några som i krigets periferi sysselsätter sig med artefakter från en högstående och numera försvunnen ras av utomjordingar.

Artefakterna är dyrbara och bara delvis användbara, men en del av människorna har mer än en aning om hur de kan användas och andra kommer att få veta mer inom en snar framtid. Stora delar av mänskligheten lever på alienbyggda plattor svävande kring en planet nära The Intrusion, en reva i universum in till ett annat universum med andra grundlagar. Utbrott från denna reva skapar då och då kaos i sin närhet, vilket gör att många inklusive rymdarméerna hållit sig borta därifrån länge, men nu närmar sig kriget denna reva av många anledningar.

Det var visst sista boken i en trilogi, Embers of War, som jag råkade plocka upp. Dock är jag nöjd med att bara ha läst den för det känns som att jag fått maximalt av vad som intresserar mig - övergivna artefakter och andra universa - och mindre av ganska platta karaktärer och inte helt sammahängande historier.

lördag 9 oktober 2021

No Time To Die

 Den Bond som Daniel Craig gestaltar var aldrig lika oberörd som de tidigare inkarnationerna. Hans strider ser ut att vara på liv och död på riktigt, och som den goda skådespelare han är ser vi honom också bli orolig och ledsen över spillda liv och hot mot oskyldiga. Att han vill dra sig tillbaka från de hårda uppdragen är inget konstigt, inte heller att han blir upprörd över falskspel från personer han trott han kunnat lita på, även om agentlivet har innehållit bedrägeri och svek som regel snarare än undantag.

Vi lever i en värld där en ensam person med "rätt" vapen kan slå ut världsvida organisationer och institutioner. Nåja, inte helt sant, den personen har också en hängiven organisation bakom sig och en verksamhet som tilltalar ännu fler kriminella organisationer världen över. Medelst attacker som utnyttjar Bonds personliga sorger blir han måltavla för flera av sina gamla fiender och så några nya, med ännu grymmare planer för världen.

Handlingen rör sig mellan flera världsdelar, och alla platser är exotiska och lockande på skilda sätt, vare sig det är en dekadent fest i ett slitet och vackert palats på Kuba eller en luftig och ljus stuga i den norska naturen. På alla ställen lurar nya faror men också nya allierade, ofta i form av stiliga kvinnor med styrka och beslutsamhet under den sköna ytan.


Actionscenerna är många och spektakulära men det är just som man förväntar sig. Den stora urladdningen sker i en tung funktionell bunker byggd på 1950-talet på en ö på omstritt vatten, svårnavigerad men kusligt vacker. Spänningen är hela tiden hög men filmen känns inte överlastad, och de nära tre timmarna är vad den sista delen av Daniel Craigs Bond förtjänar och gör något riktigt bra av. 


torsdag 7 oktober 2021

Matrixen på Uppsala Stadsteater

 Lever vi i en illusion, finns det en helt annan värld bakom slöjan? För över tjugo år sedan kom filmen som fick hela världen att fundera på världen vi ser egentligen är en simulering. Pjäsen Matrixen på Uppsala Stadsteater är en lekfull version av den - litet väl lekfull och skojfrisk till en början, men mer spännande ju mer seriöst man skalar av lagren på löken. Inledningsvis strösslas det friskt med referenser till andra ikoniska filmer som Bladerunner och Spring, Lola, och likt de många smågrälen om vem som skall baka kaka till fiket tar de fokus i onödan, men när de sidospåren dämpats finns det fortfarande humor kvar i den egentliga handlingen, liksom väldigt mycket spänning.


Skådespelarna på scenen hanterar dockor med ansikten gjorda efter deras avbild, och som alltid är det fascinerande att se hur en rörelse på ett stelt dockhuvud kan uttrycka en känsla. Att handlingen gestaltas av dockor betyder också att man kan gå all-in på superfräcka actionscener och, förstås, bullet time. Att huvudpersonen Uno Andersson jobbar på en dockfabrik låter oss se dockor som hanterar dockor! Men det kommer att bli mycket mer meta än så, inklusive några skilda sätt att bryta den fjärde väggen. 


Uno följer en vit kanin och efter en omtumlande upplevelse rycks han ut från sin dockkropp och får upptäcka sig själv som människa, medelst en hel del fysisk komedi. Likheterna med filmen Matrix blir större och större, och självklart finns det bland människorna en kille med det övertydliga förrädarnamnet Brutus Iskariot som gör återbesöken i dockvärlden livsfarliga för den lilla gruppen av människor som lyckats ta kontroll över sina egna kroppar.


Men i den här pjäsen är det inte bara simulationen och verkligheten som ställs emot varandra, det finns många fler livslögner och inofficiella påbud att avslöja, klä av och rövknulla medan våra huvudpersoner försöker hitta sin egen vilja i en historia som de inte verkar kunna styra. Alla provar egna vägar, kaoset tilltar på alla plan, och det är nog den bästa vägen som historien kan ta istället för att ge ett enkelt svar, för halvkontrollerat kaos är ju ändå en stor del av vad livet är. (Eller är det?)

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Matrixen


tisdag 5 oktober 2021

Great Circle av Maggie Shipstead

En bit ovanför Marians huvud, farligt nära trädtopparna, brummar ett flygplan förbi. Året är 1927 och The Flying Brayfogles kommer till den lilla staden Missoula för att visa flygkonster mot pengar. Marian är tolv år gammal men redan fascinerad av bilar, och flygfordonet och dess motor och att ta sig upp i luften med det väcker en längtan som aldrig skall komma att gå över. 

Marian och tvillingbrodern Jamie lever någorlunda bekymmersfritt nära naturen med sin farbror Wallace, sedan en fartygskatastrof som skedde när de var spädbarn. De första kapitlen i boken Great Circle handlar om människor i barnens periferi för att steg för steg närma sig föräldrarna och olyckan som gjorde dem föräldralösa.

Ingen tror väl att en kortklippt flicka som rattar bageribilen kan vara hantlangare åt spritsmugglare under förbudstiden? På så vis kan Marian tjäna pengar och spara till en egen bil, med drömmen om att en dag lära sig flyga och skaffa ett eget flygplan. Men piloterna på flygfältet i Missoula har ingen lust att ta med en liten flicka i sina plan, hur gärna hon än vill betala för flyglektioner. Ingenting händer på den fronten förrän traktens starke man Barclay Macqueen drar i trådarna, men efter det är Marian insnärjd även i hans planer.

Det är inte en utan två böcker som Maggie Shipstead har skrivit. Då och då saxas historien om Marian Graves med kapitel från nutid, där Hadley Baxter, en filmstjärna från en fantasyserie (tänk Twilight) straffat ut sig och blivit sparkad från franchisen. När hon nu måste bevisa sig själv får hon chansen att spela huvudrollen i en film om aviatrisen Marian Graves som försvann under sista sträckan av sin Great Circle, en omflygning kring hela jorden som tog henne över såväl Nordpolen som Sydpolen. Det finns likheter mellan Hadley och Marian: båda förlorade sina föräldrar som barn, och båda har fått betala med sina kroppar för att få chansen att sysselsätta med det de vill. I övrigt är de båda berättelserna vitt skilda i tempo och ton, och det är skickligt av Shipstead att kunna ändra sin berättarröst så radikalt, men det gör det också tydligt hur hetsigt och skränigt det lyxiga Hollywoodlivet är.

Kapitlen om Marian, Jamie och deras samtida är å andra sidan vackrare skrivna, med bitvis lyriska skildringar av naturen, stadslivet och människornas prövande relationer till varandra. Maggie Shipstead har skrivit reseskildringar från Arktis och Antarktis och bilderna därifrån känns så vackra och skrämmande att det svindlar. Marians dragning till tekniken och lyckan av att känna hur planet gör vad hon vill är en fröjd att läsa om. Det är ingen överraskning att höra henne berätta för Jamie hur det under hennes första loop kändes som att hennes hantering av reglagen fick världen att vrida sig kring henne, inte tvärtom. Utan att skönmåla de farligare stunderna innehåller Great Circle så många medryckande beskrivningar att alla de knappt sexhundra sidorna blir läsvärda.

söndag 3 oktober 2021

Nine Perfect Strangers

 Det låter lockande att överlämna sig till en lyxigt spa-liknande reträtt där man blir coachad till att bli en bättre och nöjdare person. Alltså inte bara äta nyttigt i sköna miljöer utan lösa problem inom sig själv som man inte visste att man hade. Dock skulle jag vara på min vakt mot en allvetande guru med en egen, hemlig metod för upplysning, men det är vad som väntar den utvalda skara som gett TV-serien dess namn. 

De nio är utvalda för att utgöra en heterogen grupp som gurun, den ryska Masha, skall lotsa till förlösning. Några är mer eller mindre kända och har hittat reträtten när de letat efter det dyraste som finns, andra är pro-bono-fall som Masha bjudit in för att hon känner att de både skulle utvecklas mycket av sitt deltagande och bidra till dynamiken i gruppen. Alla är inte främlingar för varandra; tre är föräldrar och dotter med en sorglig familjehemlighet, två andra är ett hypermodernt par som håller på att drunkna i pengar och likes, och några andra som ses för första gången gruffar så mycket att man gissar att de kommer att bli bästisar eller nästan.


Och visst kommer vi att se en hel del genombrott, kontaktförsök och omsorg mellan gästerna, medan förtroendet för Masha rubbas och de först så rofyllda spa-medarbetarna börjar fräsa av frustration. Det som livar upp serien är den taggiga men roliga och sympatiska Frances som spelas helhjärtat av Melissa McCarthy, och hur väl Regina Hall gestaltar den timida Carmel och hennes plötsliga raseriutbrott. Som alltid gör Michael Shannon en god insats som familjefadern Napoleon Marconi, och hans fru och dotter spelas lika finkänsligt av Asher Keddie och Grace van Patten.


Halvvägs igenom serien börjar det som ett tag var ett uppfriskande kaos att se ut som pusselbitar som varit redo från början och nu skall glida på plats. Det gör att det är svårt att ta på allvar de allt mer osannolika hoppen i de sista avsnitten, och det är synd. Nine Perfect Strangers är en underhållande serie som börjar spännande men slutar som en bagatell.

fredag 1 oktober 2021

Anna Gréta Sigurdardóttir Trio

 Jazzen som Anna Gréta Sigurdardóttir Trio spelar känns organiskt framvuxen: första låten stillsamt porlande, andra med ett underliggande driv som ger den mer energi. Den mesta musiken på programmet är skriven av Anna Gréta Sigurdardóttir själv, som sitter vid flygeln och också sjunger med komp av Jon Henriksson på ståbas och Karl-Henrik Ousbäck på trummor. 

Mitt i programmet får vi också höra två isländska sånger arrangerade av Anna Gréta Sigurdardóttir, och som alltid låter det isländska språket genuint nordiskt och litet förtrollande. Musikerna kompletterar varandra väl i fina melodier och sköna harmonier. Den skönt tillbakahållna energin som dunkar under ytan kommer igen i flera låtar. Konserten är bara en knapp timme lång men det är en välkomnande och vacker timme, väl värd att lyssna på.

Länk till konserten på Konserthuset Play

onsdag 29 september 2021

Hennes söner av Sogand Sasanpour

 Fru Darijas liv blev inte alls som hon hade drömt om. Hon gick i skola för att bli journalist, och när hon just flyttat till Sverige skrev hon korta dikter. Men nu jobbar hon på en vårdcentral, och är fast i ett liv med make och två barn som hon inte orkar älska fastän de skulle behöva det så mycket. Tryggheten i att ha en man som älskade henne mer än hon honom och som aldrig skulle vara elak mot henne har förvänts i en motvilja mot hans kraftlöshet. 

Tonårssönerna Frank och Kim är odefinierat handikappade, långsamma i tankar, tal och rörelser. De talar en blandning av slang och sludder, och eftersom de har ett begränsat ordförråd och förmåga att föreställa sig vad som händer är frågorna de ställer till varandra och svaren de får raka och ärliga. Lillebror Kim är allra minst skickad att klara sig på Stockholms gator. Han möter ändå människor som verkar snälla mot honom. Men inte helt snälla, för visst hade de baktankar med att ge honom magiskt röka gratis och sedan be honom om tjänster.

Den initiala sympatin för fru Darija försvinner inte men under handlingens gång blir engagemanget för Frank och Kim djupare, de två pojkarna som vet att de är litet fel och att de inte kan göra något åt det. När Kim flyr in i det mjuka drogmolnet är det lätt att förstå vilken lisa det är i hans omtumlande vardag. De skoningslösa beskrivningar av den udda pojken som vaknar upp på offentliga toaletter och kräks litet till visar något som vi kanske har sett på riktigt eller velat slippa se.

Utan att vara en eländesskildring är Sogand Sasanpours berättelse genomgående mycket sorglig att läsa. Ingen av människorna i boken har förmågan att ta sig ur labyrinterna de är fast i, och de har inte heller förmågan eller orken att hjälpa sina allra närmaste. Men det är ändå bra att de här människornas liv fästs på papper av någon som Sasanpour, som har träffat deras likar i yrket som försvarsadvokat. Förhoppningsvis kan vi komma ihåg att känna sympati när vi träffar människor som sitter fast i svåra liv.

tisdag 28 september 2021

Feel Good

 Feel Good kallas för en romantisk komedi, men låt mig börja med att ta avstånd från allt det och sedan säga att den har sina kvaliteter i att den är raka motsatsen. Man skrattar sällan åt vad som händer, romantiken snubblar ofta på mållinjen och jag blir snarare stressad än mår bra när jag ser historien om ståuppkomikern Mae som flyttat från Kanada till England. 


Mae är kvicktänkt och självutlämnande i sina ståupprutiner, och efter en kväll på scenen får hon kontakt med Georgie som gillat det hon såg. De två blir ett par, snabbt och lätt, och det är tur att deras passion är så intensiv för det är mycket som krånglar från alla håll. Georgie dröjer länge med att berätta för sina vänner att hon är tillsammans med en kvinna, och Mae har drogproblem som gör livet jobbigt för henne på olika sätt.


Det är som att allt som kan gå snett gör det vid sämsta tillfälle, och Maes rappa kommentarer till vad som händer låter oftare som att de ökar kaoset snarare än som comic relief - åtminstone för mig, som känner mig dubbelt så gammal och seg som de båda huvudpersonerna. Kanske är det som den enerverande talangjägaren i säsong två säger, att millenials tycker om att höra om ångest och problem i privatlivet, att det är deras version av att ha roligt?


Feel Good tar verkligen upp en del riktigt svåra problem, som Maes distanserade föräldrar och övergrepp i ungdomen vilket säkert bidrog till Maes drogberoende och destruktiva livsstil. Även Georgie har ännu mer distanserade föräldrar och missförstånd på jobbet. Säkert vill inte Feel Good vara en äkta Må Bra-serie som visar hur man kan kommer över sina problem och hamnar i harmoni med sig själv och världen, men det är ändå otillfredsställande att den drar upp så mycket krångel och kastar omkring det litet planlöst. Andra säsongen är mer sammanhållen i framställningen än första säsongen, men fortfarande mer stressande än underhållande. Kanske är jag för gammal för att förstå.

söndag 26 september 2021

Nobelpriskonsert 2020 på Konserthuset Play

 Till Nobelpriskonserten år 2020 bjöds dirigenten Stéphane Denève och pianisten Igor Levit in med vackert resultat. Första stycket som spelades var Ludwig van Beethovens Pianokonsert nr 5 "Kejsarkonserten" (1809), där Levit kastar sig in med kraft och säkerhet i den redan från början så mäktiga musiken. Igor Levit spelar så han lyfter från stolen, självsäkert och obegripligt virtuost. Men också mjukt och innerligt i den stillsammare Adagio-satsen, och i fin samklang med de likaledes blida hornen. Därför blir det nästan litet komiskt när han med återfunnen energi drämmer igång Allegrot, vilket blir ännu en magnifik sats som får en att önska att man suttit på plats och omslutits av ljudet.


Guillaume Connesson skrev sitt verk Flammenschrift (2012) som inspirerad av Goethe och tysk musik, inte minst Beethovens. Det kan jag inte riktigt höra; musiken är så modern att referenserna till klassiska kompositörer är svår att höra. Eldigt kan man dock hålla med om att stycket är.

Nästa verk på programmet skrevs under 2020 av vår svenska kompositör Andrea Tarrodi för Londons Last Night of the Proms. Solus skall berätta om människornas isolering under pandemin, men det är ingen stillsam historia, utan tvärtom mycket spännande. På en bas av triangulerande toner från stråkarna kommer upprepade crescendi från blåsarna. Det är intressant hur ett crescendo, något som brukar vara ett avslut eller ett enskilt utropstecken någonstans, kan upprepas så att det blir en byggsten i musiken. De skickliga Kungliga Filharmonikera låter inte figurerna tappa skärpa trots upprepningarna och det gör musiken fascinerande.


Mer eld! Det avslutande stycket är ur Igor Stravinskijs Eldfågeln-svit (1945). Mjukt och nästan ohörbart låter Stéphane Denève orkestern locka med toner i fjärran som blir mer och mer tilldragande ju "närmare" vi kommer. Dansant och oemotståndligt klingar melodierna, och mot slutet är de på väg att försvinna bort i fjärran igen... men nej, med en kraftfull avslutning får vi minnas att Eldfågeln, och den underbara musiken, alltid finns i vår närhet. Det jag kommer att minnas från den här konserten under Stéphane Denèves taktpinne är de starka och givande kontrasterna mellan fortissimo och pianissimo.

Länk till Nobelkonserten 2020 på Konserthuset Play


fredag 24 september 2021

The Book of Koli av M.R. Carey

 I den värld som Koli lever i, hann tekniken utvecklas en bit bortom vad vi har nu innan ett stort (oavslutat) krig fick civilisationen att kollapsa. De maskiner och redskap som finns kvar från den tiden är oändligt användbara för de numera primitivt levande samhällena, och vårdas och används som skydd mot annan fientlig teknologi och inte mindre fientlig natur. För i Kolis värld är det inte bara djuren som är aggressiva, utan till och med träden och andra växter - stora träd kan röra på sig och attackera människor.

I Kolis by, Mythen Rood, finns tre vapen från den högteknologiska tiden vilka tillsammans med noggranna säkerhetsåtgärder hjälper till att skydda invånarna från den fientliga omgivningen och drönare inställda på att döda. Det är litet konstigt att kunskapen att använda artefakterna bara tycks finnas hos familjen Vennastin, men byborna är vana vid det och vid att Vennastin skyddar och leder dem. Men Koli längtar mer än de flesta efter att få använda forntidens tech, och den längtan kommer att driva honom till både lyckligare och olyckligare omständigheter i livet.

När man börjar läsa The Book of Koli går tankarna lätt till den kusliga klassikern Riddley Walker, men visst finns det rum för fler böcker om en postapokalyptisk värld som fallit från civilisationens höjder och talar en förvanskad engelska. M.R. Carey finner en egen väg och berättar en spännande historia. Dock skulle jag önska att han inte avslutade vartannat kapitel med att låta Koli säga att allt snart skulle komma att bli mycket värre och att det är hans eget fel - det blir tjatigt och stressande. Men världen han målar upp är fascinerande, med fungerande tech som lockande fyrar i det vardagliga och livsfarliga slitet. Det kan nog bli intressant att följa Koli i de följande delarna i trilogin.

Fler böcker av Mike Carey:
Lucifer




onsdag 22 september 2021

Dune

 "När är en gåva inte en gåva?" Planeten Arrakis är den enda källan till den dyrbara och oumbärliga kryddan som bland annat är nödvändig för att navigera i rymden. Men att kejsaren ger Arrakis till ätten Atreides att förvalta är ingen vänlig handling, då han räknar med att de tidigare förvaltarna, ätten Harkonnen, kommer att tvinga sig tillbaka till makten över planeten, och förhoppningsvis krossa det allt starkare huset Atreides. Så det är flerdubbelt tungt för familjen Atreides att lämna sin hemplanet Caladan: man vet att man går in i en fälla, att kejsarens rättvisa inte kommer att skydda dem, och att ökenplaneten Arrakis och dess invånare är hårda och ovälkomnande. 

Denis Villeneuves filmatisering av Dune låter kameran svepa långsamt och ordlöst över små och stora scener av visuell betydelse. Inte bara de böljande sandlandskapen på Arrakis, fantastiskt vackra men livsfarliga, utan också intrikata stenläggningar i dystert men livgivande regn på Salusa Secundus. Stora, majestätiskt framglidande rymdskepp med tekniken dold under estetiska former, som antyder tusentals år av utveckling och ett vidsträckt kejsardöme som är tänkt att hålla i tusentals år till. 

När vi följer medlemmarna i familjen Atreides i dessa miljöer är det inte en annan sorts människa vi möter, utan personer lika oss med många olika känslor inför vad som är på väg att hända. Nej, inte helt lika oss för prins Paul Atreides mor Jessica tillhör sällskapet Bene Gesserit och har tränat sin son i dess kraftfulla teknik att med rösten kunna befalla andra att lyda ovillkorligen. 

I fel händer (både originalförfattarens och regissörens) hade Bene Gesserits krafter kunnat upplevas som trolleritrick att ta till då och då, men här framgår det att såväl den befallande rösten som Bene Gesserits långtgående program för att förädla kungahusens ättlingar är grundade i noggranna analyser och hård träning, en vetenskap olik vår men likväl välgrundad. 

Filmen låter oss lära oss om den sandtäckta planeten, dess invånare Fremen och de skräckinjagande sandmaskarna tillsammans med Paul och hans far hertig Leto. Ätten Harkonnen undertryckte Fremen för att kunna skörda kryddan fritt, men kan ätten Atreides istället sluta förbund med invånarna och utforska hela planetens möjligheter? Filmen slutar halvvägs genom boken, med Paul på en väg som han redan har sett i sina drömmar men som skrämmer honom. Om vi hamnar rätt på Shai-Huluds rygg, kan vi styra historien vidare till en andra film. 

tisdag 21 september 2021

Something Clean på Playhouse Teater

 Playhouse Teater gör ett gott jobb med att snabbt hämta hit pjäser som haft framgång på Broadway; som kompletta uppsättningar eller i form av en reading, där skådespelarna läser sina repliker från manus efter en dags repetition. Selina Fillingers pjäs Something Clean fick goda recensioner vid premiären i New York 2019, och nu har Playhouse Teater läst den för oss som ett smakprov, med skådespelarna Yngve Dahlberg, Ingela Lundh och Antonio Tengroth på rad på scenen bredvid regissören Björn Lönner.

Something Clean behandlar skuldkänslor och verklig skuld och låter sin huvudperson Charlotte försöka ta sig ur ett svårt känsloläge genom att liksom arbeta av de skuldkänslor hon har. Sex månader i fängelse fick sonen för våldtäkten han begick på collegets campus. Skall föräldrarna vara glada över att straffet blev så lindrigt? Förskjuta sin son eller stötta honom ovillkorligt? Utan att berätta vem hon är och vem hon är mor till, börjar Charlotte volontärarbete på en mottagning för offer för sexuella övergrepp.

Att brottas med skuldkänslor och att veta att ens nye vän kanske fördömer en om han får veta vad som hänt är viktiga och svåra frågor som pjäsen tyvärr inte ger så stor plats som de förtjänar. Det finns också flera andra viktiga aspekter av övergrepp, brott och straff som bara plockas fram för syns skull och snabbt försvinner, som att straffet statistiskt sett blir strängare om offret är vitt och förövaren är icke-vit.

I det här fallet är också regin och framförandet för lättsamt: skådespelarna studsar fram sina repliker alltför snabbt och muntert, vilket är extra illa då dialogerna i många fall berättar om svåra händelser med förenklade meningar, eller låter någon byta åsikt utan egentliga argument. Charlottes glättighet hade kunnat vara en fasad för att dölja hennes verkliga oro, men så framstår den inte här. Överlag hade jag önskat mig mer allvar och eftertänksamhet i framförandet. 

Oftast brukar jag efter en reading önska att pjäsen sattes upp i sin helhet, men Something Clean känns för tunn och som att den inte gör tillräckligt av sitt material, så jag passar på den efter den här lyssningen.

Länk till Playhouse Teater



söndag 19 september 2021

The Promise av Damon Galgut

Ett hem är där man bor, en familj är två människor, barnen de fått och de närmaste släktingarna som visar intresse. Det är många konvenanser och upplevda plikter som håller samman familjen Swart, men inte så mycket kärlek och äkta omtänksamhet. Boken The Promise låter oss möta de tre syskonen Swart och deras närmaste under fyra tidpunkter med några års mellanrum, perioder som kan tidsbestämmas av vad som i förbifarten nämns om dagsläget i Sydafrika.

De fyra nedslagen i familjens och landets historia sker i samband med att någon av familjemedlemmarna dör. Alla dödsfallen är så olika varandra de kan vara, och även begravningarna, då de döda har valt begravingsformer som irriterar eller åtminstone krånglar till det för de efterlevande som har sina egna idéer om hur avskedet skall gå till.

I takt med landet omkring dem förändras familjen också, krymper och tappar taget om varandra. Den förste att lämna familjen är äldste sonen Anton, driven av skuldkänslorna efter att ha skjutit ihjäl en svart kvinna under sin tid i armén, men det kan inte helt ursäkta hur han utnyttjar människorna omkring sig under sitt fortsatta självdestruktiva liv. 

Ju fler av familjemedlemmarna som dör, desto svårare är det att hitta och samla dem som är kvar till begravningen. Nästa person att lämna familjen är yngsta dottern Amor, som utan att visa något agg eller hämndlystnad verkar vilja komma så långt bort från familjen som möjligt, till ett liv i stillhet och tjänst åt samhällets svagaste. Det är Amor som genom hela boken driver på att familjens hushållerska Salome skall få huset hon bor i, det som pappan lovade mamman strax innan hon dog men som alla nu helst vill glömma bort. Medan apartheid och de gamla maktstrukturerna nedmonteras går det att jämföra med hur familjen Swart håller fast vid det de ser som sitt. Medan åren går får vi också se hur besvikelsen sipprar in hos dem som trodde att allt skulle bli bra när de själva fick bestämma.

Damon Galguts prosa byter smidigt perspektiv, ofta från en mening till en annan: från en person till en annan, från utsagda ord till en tanke och tillbaka igen, från en scen till en senare tid, utan att man tappar greppet om vem som säger vad. Det är mycket skickligt gjort, inte som ett trick utan så att man känner att man hela tiden är med om det som är viktigast. På liknande sätt illustrerar han med några meningar vad som orsakat förändringarna under åren som gått mellan ett kapitel och nästa. Boken bladar in några övernaturliga händelser utan att bli en spökhistoria, och några lustiga scener utan att bli en komedi, därför att den berättar om ett land och några liv där det finns både bra, dåligt, sorg, seghet och en glädje i att inte ta mer än sin andel av världen.

fredag 17 september 2021

The Chair

 En del vill att gamla traditioner och institutioner skall bevaras för evigt. Låt mig erkänna att jag är en av dem som önskar att de tunga byggnaderna och salarna och tjänsterummen med vackra trädetaljer och fönster skall fyllas av intelligenta, kunskapstörstande ungdomar som andäktigt skriver ned vad deras litteraturprofessorer föreläser för dem. Det önskar även alla de som fick fast tjänst vid (det fiktiva) universitetet Pembroke för några decennier sedan. Men på senare år lockar de bara en handfull studenter till sina kurser.


Att Ji-Yoon Kim får tjänsten som prefekt vid engelskainstitutionen är en dröm som går i uppfyllelse - i fem minuter. Sedan får hon veta hur knapert institutionen har det och att hon måste välja ut en av de gamla lektorerna till att avskedas. Och börja locka fler studenter till kurserna. Men att belöna den som faktiskt fyller sitt klassrum, Yaz McKay, med en välbehövd fast tjänst och hederstitel - det blir inte så lätt när de som sitter på pengarna vill ha ett ord med i laget.


Ji-Yoon Kim har fått ta över prefekttjänsten efter sin kollega Bill Dobson som sjunkit ned i sorg och kaos efter att den älskade hustrun dött. Hans liv är fortfarande i oordning, och i nästan hela första avsnittet snubblar han runt, slarvar ännu mer och kommer försent till sin föreläsning. Men där, i de sista minuterna, längst fram i föreläsningssalen framför lyssnande studenter, kommer han ihåg sin kärlek till litteraturen och till att undervisa och börjar inlevelsefullt att berätta om olika författares vägval under andra världskriget.


Men där sår han fröet till sin egen undergång. En skämtsam Hitlerhälsning i förbifarten spelas in på mobilen av en student, klipps ur sitt sammanhang och sprider sig på nätet. Har Pembroke en nazi-lärare? För Bill är anklagelsen löjlig och han skojar bort dem som vill ställa honom till svars. Hur fungerar det i dessa dagar? Inte alls, studentprotesterna växer och Bill blir en allvarlig belastning för Pembroke.


Några teman i miniserien The Chair är gamla - maktkamp i en ledningsgrupp, svåra balansgångar för den nya chefen som dessutom är ensamstående mor till en busunge - och några situationer är nya - universitetsmiljön, Ji-Yoon Kims koreanska bakgrund och adoptivdotterns mexikanska påbrå. En serie på sex delar ger inte tid för alla ingredienser att få det utrymme de förtjänar. Som en som skulle höra en lastgammal lektor dra samma föredrag som för trettio år sedan hellre än att rappa om Moby Dick med en ung och hipp adjunkt skulle jag gärna ha sett mer fokus på institutionen och de övervintrade lektorerna som känner att de håller på att blåsas bort av tidsandan. Vilken vemodig fröjd det är att se goda skådespelare som Holland Taylor, Bob Balaban och David Morse - fast mycket rynkigare och gråare än för några år sedan. Ändå är det roligt att få se en underhållningsserie i de här miljöerna och ljuda med i T.S. Eliot-citaten.