fredag 30 april 2021

Cryptonomicon av Neal Stephenson

Det är egentligen för ren science fiction och svindlande idéer jag läser Neal Stephenson, men jag vill också läsa alla böcker han har skrivit för att jag vet att de är byggstenar i hans skrivna värld, och handlingen i Cryptonomicon lät så teknisk att den lockade i sig själv. Kryptografi är ju fascinerande, både teknikerna som används och de tillfällen när de måste användas för att dölja något för en illasinnad motpart.

I den del av handlingen som utspelar sig under andra världskriget får vi bland annat följa några briljanta matematiker som blir djupt involverade i de Allierades dekryptering av meddelanden som uppfångas från motståndarsidan. När man så knäckt den tyska Enigma-koden står man inför ett dilemma: om man använder sig av all information man uppsnappat kommer kloka hjärnor i Tyskland förstå att koden knäckts, byta till en annan krypteringsmetod och så kanske göra så att de allierade går miste om den viktigaste kunskapen om trupprörelser och planerade attacker. Alltså måste man låta bli att agera på en del information, och sorgligt nog låta några av sina egna segla in i lagda fällor, för att inte avslöja hur mycket man vet.

Eller kan man skapa andra förklaringar? En av våra unga matematiker, Lawrence Pritchard Waterhouse, blir del av den hemliga grupp som planterar fabricerade bevis för att västmakterna snappat upp sina kunskaper via gammaldags spionage, och korsar därför världen på svårförklarade uppdrag tillsammans med en annan av bokens huvudpersoner, den handlingskraftige Bobby Shaftoe, sergeant i USA:s marinkår.

Andra halvan av handlingen utspelar sig nästan i våra dagar, närmare bestämt i slutet av 1990-talet när tillväxten av internet och allt man började se som möjligt att göra via internet också öppnade upp för det nödvändiga i att bygga den nödvändiga infrastrukturen för det. Aktörerna i det spelet är barn eller barnbarn eller i vissa fall samma personer som vi möter i WWII-partierna, och att de bär samma namn komplicerar läsningen litet extra under det första hundratalet sidor, förutom det faktum att handlingen gör stora hopp mellan dåtid och nutid, mellan länder, mellan huvudpersoner, och mellan nyckelscener i personernas liv. Jag uppskattar egentligen böcker som låter läsaren fylla i och förstå vad som hänt, även om det kräver noggrann läsning av de många detaljerna i kapitlets första stycken, men efter sjuhundra sidor blev det ibland irriterande.

Ja, Neal Stephenson kan snöa in på detaljer som inte har direkt bäring på handlingen, vilket är intressant ibland och jättejobbigt ibland. Det jag gärna kunde varit utan är de många beskrivningarna av erektioner och utlösningsfrekvenser, tillsammans med den allmänna grabbigheten och rasismen som väl skall vara stämningsmarkörer i de tidiga kapitlen. Det är också intressant fast litet frustrerande hur handlingens centrum glider från en jättestor sak till en annan jättestor sak och lämnar lösa ändar dinglande efter sig.

Som sagt är Cryptonomicon inte en SF-bok, men den har några element som gör att den ändå bitvis känns som fantastik. De kommer i form av hallucinationer/drömmar/minnen av en jätteödla eller en brinnande zeppelinare, och också i det faktum att våra unga matematikersnillen gärna ser igenom den fysiska världen till den logiska uppbyggnaden bakom tinget. Det sistnämnda, tillsammans med närvaron av den driftige ordensprästen Enoch Root, för tankarna till mästerverket som Stephenson skrev senare, Anathem. Till detta kommer också att han stakar ut några nyskapade länder i världen han skriver om: sultanatet Kinakuta och de brittiska öarna Inner Qwghlm och Outer Qwghlm där de senare utgör en småtrevlig och humoristisk hemmafyr i berättelsen.

Dryga elvahundra sidor var några hundra sidor för mycket, och jag är glad att jag hade så många lediga timmar att det bara tog några veckor att ta mig igenom boken. Cryptonomicon är inte omistlig, men har ändå ökat min aptit på att läsa fler (och bättre) böcker av Neal Stephenson.

Fler böcker av Neal Stephenson:
Snow Crash
The Diamond Age
Anathem
Seveneves

onsdag 28 april 2021

Krypton

 I sista stund lyckades Jor-El skicka iväg en raket med sitt barn från planeten Krypton, strax innan den gick under. Barnet, Kal-El, kom till jorden och blev där tidernas störste superhjälte. Men hur kunde det teknologiskt högstående Krypton så ihärdigt förneka den förestående faran, och misstro Jor-Els varningar?   

Detta vore intressant att se i en TV-serie om Stålmannens födelseplanet, och till en början är det just det vi får se i serien Krypton. För att inte komma för tätt inpå händelserna och människorna vid tiden för Kal-Els födelse börjar den hos hans farfar, Seg-El. I de första scenerna är han bara ett barn när hans egen farfar, Val-El, döms till döden för sin hädiska forskning om andra planeter och hotande faror. Se där, en föraning om den tjurskallighet som skall komma att leda till Kryptons undergång. 


Huvudsakligen följer vi dock Seg-El som ung man i staden Kandor, med vänner både i högre och lägre samhällsskikt trots att släkten El förlorat sin ställning efter domen mot Val-El. Det är fascinerande att börja fördjupa sig i Kryptons civilisation, med arkitektur och teknik som ser organisk och hård ut på samma gång, och med ett eget skriftsystem. Det är också intressant att möta medlemmar ur familjen Zod, sedan länge höga officerer i Kryptons armé, drivna av sin egen stolthet och hårda fostran sedan barnsben. Den Brainiac vi tidigt får en skymt av är genuint otäck, och matchas av den samlande religiösa gestalten Voice of Rao i sin kusliga mask. 

Kopplingarna till den Stålmannen vi känner är också trevliga, till exempel blinkningen till Nordpolsfortet. Kandor ligger skyddat från ett iskallt snölandskap med många stormar, och där hittar Seg-El sin farfars hemliga forskningsstation. Men väldigt snart hopar sig orimligheterna i handlingen. Val-El återkommer som AI i hologramform och guidar ungdomarna med vad han har upptäckt om Brainiac, som reser från värld till värld, tömmer dem på vad han vill ha och lämnar dem att dö. Mina frågor är legio. Vilka världar då? Hur gick det till i de olika fallen?  HUR kan man se så mycket genom ett teleskop? Inte får jag något svar, men däremot skickas Seg-El och hans kompis ut för att hitta det världsförstörarfrö som Val-El sett Brainiac släppa ned i närheten. Utan att ha sett det förut hittar de det på en loppmarknad och ser också att det aktiverats. Aj då! 

Det är förståeligt att man vill väva in kända personer och företeelser från Stålmannens tid i serien Krypton, om inte annat så för att locka tittare. Redan i första avsnittet träffar vi Adam Strange som rest tillbaka i tiden med Zeta-strålar. Den grymma besten Doomsday dyker upp (och håller sig undan tills han behövs för handlingen igen), liksom hårdrocksgangstern Lobo. Och innan första säsongen är slut får vi höra befallningen "Kneel before Zod!" Men i andra säsongen börjar intrigerna krångla till historien som vi känner till den, och det är fara värt att Stålmannens födelse blir rejält annorlunda eller kanske inte blir av alls. Detta trots att handlingen inte egentligen rör sig framåt utan bara trampar på stället med huvudpersoner som byter sida flera gånger i rebellgruppens strider mot den förtryckande armén. Därtill är antalet inblandade personer så begränsat att man som tittare tänker att de inte har råd med fler skådespelare. Det hjälper litet att alla människor i Kandor är skitsnygga, men det hjälper inte hela vägen. 


måndag 26 april 2021

Fyra tonsättare i Konserthuset

 Amanda Maier-Röntgens Sonat h-moll för violin och piano (1873) bär på dramatik från första början, i intensiva toner men alltid skönt melodisk. Musiken griper tag, som en vän som vill berätta något viktigt. Med Stefan Lindgren vid flygeln spelar Lola Torrente på fiol intensivt och inlevelsefullt denna sonat, så rik på känslor och nyanser.

Chanson d’amour (1893) av Amy Beach är intensiv på ett stillsammare sätt och ytterligt romantisk. Sopran Chrisina Högnabba sjunger melodin med text av Victor Hugo, lyhört ackompanjerad av Hanna Dahlkvist (cello) och Stefan Lindgren (piano). 

Nadia Boulanger är en skicklig kompositör och hennes Tre stycken för cello och piano (1911) har ett inre driv, fastän tempot i de två första är återhållet. I sista stycket blir det hetsigt utan att gå överstyr, och man kan tänka sig att rytmen kommer från det moderna stadslivet. De två stämmorna turas om att spela samstämmigt, som eko av varandra eller i motsatsförhållande där en spelar långsamma och en annan snabbare slingor.

Konsertens sista verk involverar alla fyra musiker på scenen. Paula af Malmborg Wards Den magiska tonen för sopran och pianotrio (1994) med text av Ulla-Britt Edberg har harmonier som kan låta svårfångade och avskräckande, men vid andra genomlyssningen är det lättare att upptäcka humorn i musiken och även det engagerande i upplägget. Detta var en väl sammansatt konsert som jag är mycket glad att jag och alla andra kan höra flera gånger via Konserthuset Play!

Länk till konserten på Konserthuset Play

lördag 24 april 2021

Madame de Sévignés brev i urval av Arne Melberg

Av de över trettonhundra brev Madame de Sévigné skrev under sitt liv har Arne Melberg valt ut, översatt och samlat ett antal av dem i en lagom stor volym. Breven skrevs under senare halvan av 1600-talet till Madames släktingar och vänner, men de var redan då tänkta att läsas av flera än sin mottagare, vilket var bruket då. Dessa brev och en djup uppskattning av dem dyker upp i många senare litterära verk, inte minst i Marcel Prousts mästerliga bokserie där både hans mor och mormor läste och älskade breven. Därför var det med stora förväntningar jag tog mig an samlingen - och blev lika snopen som den unge Marcel när han för första gången såg Berma på scen.

Madame de Sévignés kärlek till sin dotter, gift Madame de Grignan, är stor och ingående. Vi får dra oss till minnes att de båda ofta bodde några dagsresor från varandra, att farorna var fler på den tiden (barnsäng, olyckor och sjukdomar utan bot) och att de dagliga breven tog sin tid att komma fram, så att vi kan förstå hur Madame de Sévigné i detalj vill gå in på hur dottern lever, klär sig och äter för att skydda sig. I mina öron låter omsorgerna ändå kvävande och moderns förmaningar irriterande. Överraskande är också hur litet intresse Madame de Sévigné tycks visa sin dotters dotter, lämnad hos sin mormor som spädbarn för en längre period, men kanske får vi då påminna oss om att små barn löpte ännu större risk att dö tidigt så att man inte vågade fästa sig för mycket vid dem, och att alla inte älskar bebisar heller idag.

Dock har urvalet varit klokt i det att de första breven inte gäller familjeangelägenheter utan är en rapport från rättegången mot vännen Monsieur Fouquet, som står anklagad för förskingring och majestätsbrott. I en tid utan snabba nyhetsmedier var ju liknande berättelser brevledes en viktig nyhetsspridning, bättre ju mer detaljerade och sannfärdiga de var och inte minst hur levande förloppet framställs, vilket Madame de Sévigné var skicklig på. Det är bra att ha i minnet när man senare läser rapporter från umgänget vid hovet - det som låter som skvaller om vem som har kungens gunst eller ej är ju faktiskt något som kan betyda ruin eller ära för dem och dem de är associerade med.

Det första brevet vi får läsa är från 15 mars 1648 och nämner sonen Charles födelse några dagar tidigare. Senare i boken möter vi honom, och förstås den två år äldre dottern Françoise (Madame de Grignan) men i vuxen ålder och på egen fot i världen, och minsann även Madame de Grignans yngsta dotter Pauline som ung tonåring. Tiden går!

Jo, visst förstår jag att många tycker att breven är underhållande, och Madames många citat från Racines pjäser och andra samtida eller historiska verk lär ha snappats upp och fyllts med innehåll av brevens mottagare. En gång nämner hon hur dottern har beskrivit en måltid som Noaks ark, och det är roligt att försöka föreställa sig vad som ingick i den. Mest minnesvärt är ändå hur bräckligt livet var vid den tiden; hur lätt man kunde få en skada eller sjukdom som inte kunde botas, och som mycket mer ofta än idag ledde till en tidig död.

fredag 23 april 2021

Crashing

Pete Holmes jobbar på att slå igenom som stand-up-komiker. Hans fru Jess jobbar för levebrödet för dem båda två. Det är inget konstigt, tycker Pete, det händer ofta att en partner jobbar medan den andra till exempel pluggar till läkare. Fast skillnaden är att medicinstudierna oftast leder till ett mycket välbetalt jobb, medan Petes chanser att ens få in en fot i nöjesbranschen än så länge varit nära noll - detta inser Jess men inte Pete. Det är i sig inte en ursäkt för att Jess är otrogen med lärarkollegan Leif, men det är så som deras äktenskap kraschar och Pete måste försöka klara sig själv. 


Nu har han tur - i alla fall med att hitta någonstans att sova i New York, åtminstone de mesta nätterna. Han får faktiskt krascha några dagar i taget hos en del riktigt framgångsrika komiker såsom Artie Lange, TJ Miller och Sarah Silverman. Med hans egen ståuppkarriär går det trögare. Vi får följa honom verkligen från botten, när han står på ett gathörn och raggar besökare till en mindre klubb för att ens få chansen att köra ett set- Inte hjälper det att den Pete vi ser är tafatt och inte så värst kul. Alla andra är mer snabbtänkta och roliga än han; komikerna han sover över hos, till och med Jess och Leif! 


Det här är förstås en del av seriens premisser - en fumlig kille som snubblar sig igenom motgångar och kanske kommer att nå framgång till slut? Och som han (och Jess) kommer från en djupt kristen bakgrund är hans föräldrar inte så glada över vad han håller på med, så det behövs en hel del frigörelse från familj och annat i Petes liv. I den första säsongen är det dock svårt att engagera sig i hans vedermödor, när han inte ens verkar bra på den komedi han så gärna vill hålla på med!  

Men då och då får vi se Pete på scenen och faktiskt låta ganska rolig - mer och mer rolig och självsäker allteftersom serien fortgår. Under tiden får man också veta en hel del om förutsättningarna, kraven och (de få och eftertraktade) möjligheterna för dem som vill leva som ståupp-komiker, och alltsomoftast få höra rappa inpass av etablerade komiker som passerar i Petes liv. Det är den stora behållningen med serien Crashing, tillsammans med några (färre än man tror) underhållande set på stora och små scener.

onsdag 21 april 2021

Ideation med Playhouse Teater

 De flesta av oss behöver inte fatta beslut som gäller liv och död, och man kan se det som en lyx att inte behöva välja mellan två dåliga (och dödliga) vägar. Man kan också se det som en egotripp att vara den som räknar fram det minst dåliga alternativet, och i bästa fall ligger ansvaret hos någon som håller huvudet kallt och rationellt kan välja det som verkar bäst för flest.

De managementkonsulter som är samlade i Aaron Loebs pjäs Ideation vill säkert se sig som tillhöriga den sista gruppen. De är en utvald grupp inom sin konsultfirma som har fått ett uppdrag att diskutera och framföra en lösning på inom en och en halv timme. Frågeställningen är ytterst hemlig och får inte spridas utanför mötesrummet. 

Presentationer av Aaron Loebs pjäs brukar avstå från att beskriva uppdraget i fråga, och om någon inte vill bli spoilad föreslår jag att man slutar att läsa här. Dock är det inte avslöjandet utan hanterandet av frågan som är det viktiga i pjäsen, så man förlorar knappast något på att läsa vidare. Ämnet är dessutom extra aktuellt i dessa pandemitider.

Vad det gäller är att hantera en smittsam och dödlig sjukdom, eller rättare sagt de smittade och avlidna personerna. De behöver så snabbt och effektivt som möjligt avskiljas från den övriga befolkningen, för sjukdomen är MYCKET smittsam och MYCKET dödlig. Hur gör man det? Varje förslag väcker nya frågor, vilket förstås är nödvändigt. Nu behöver våra tänkare gå in på led i hanteringen som blir mer och mer detaljerade och personliga. I nästan varje ögonblick kan vi koppla in ett dubbelseende: det som föreslås är ytterst rationellt och en räddning för de hittills friska, men samtidigt grymt och hjärtlöst mot de drabbade, både de smittade och deras närmaste.

Det är skickligt av skådespelarna på scenen - Kristian Grundberg, Therése Jirek, Stefan Marling, William Spetz, Rojan Telo - att de framför även sina mest extrema argument utan cynism. Och också att pjäsen inte förfaller till en förment humanism som vägrar att sätta sig in i frågan, utan att man angriper problemet seriöst. Men efter hand börjar uppdragets realitet att väcka verklig oro hos de utvalda tänkarna, vilket lyfter pjäsen till en andra nivå av hypotetiskt tänkande och tvivel. Ideation är en intellektuell utmaning på fysisk botten, och trots att den passade mycket bra som reading vore det välkommet om den sattes upp som pjäs.

Länk till Playhouse Teaters sida om Ideation

måndag 19 april 2021

Dread Empire's Fall - The Praxis av Walter Jon Williams

 Mänskligheten var inte den starkaste civilisationen i universum, men vi fick vara med som jämlikar efter att de mäktiga Shaa besegrat oss och inlemmat oss i sitt imperium. Likt ett framtida intergalaktiskt Romarrike plockas besegrade folk in i armén och den genomgripande civilisationen vilken är uppbyggd efter Shaas alltomfattande Praxis, en hierarkisk tankeskola. Efter de överlägsna härskarna Shaa är alla raser likvärdiga och har tillgång till den ibland oförklarade tekniken och de maskhål som Shaa har utvecklat respektive upptäckt.

Jon Walter Williams är bra på att skriva space opera i ett universum av generellt överflöd, och The Praxis är första boken av ett flertal i serien Dread Empire's Fall, med lutning mot militär SF men också med civila inslag, och ett flertal olika livsformer vars egenarter tecknas fram, pälsstrå efter hårtufs. Genom nedslag hos olika människor under tiden strax efter att den sista av Shaa har avlidit och tagit många hemligheter med sig i döden, får vi inblickar från flera håll i hur imperiet är uppbyggt, och hur livet kan arta sig i skuggan av dess traditioner.

De två huvudpersonerna, Caroline Sula och Gareth Martinez, har båda tagit sig långt i armén genom duglighet och list - från Sulas sida inte bara list utan dessutom kriminell förslagenhet. Från olika håll gör de viktiga insatser då människor och andra allierade raser måste slå tillbaka det noggrant planerade Naxid-myteriet - Naxid, det folkslag som först inlemmades av Shaa anser sig vara näst i tur att ta kontrollen över imperiet. Att upproret signaleras på bokomslaget men inte sker förrän i senare tredjedelen av boken gör inget, då historien innan dess är en intressant och underhållande beskrivning av andra spännande händelser, inte minst Sulas brokiga bakgrund.

Den tjocka boken är snabbläst, och trots att jag läste den styckevis under en period av flera månader gick det lätt att ta upp tråden igen varje gång. För ögonblicket verkar inte någon av de efterföljande böckerna vara tillgängliga, men om det dröjer flera år innan jag hinner läsa vidare litar jag på att det blir enkelt att direkt sätta mig in i vad som händer, in medias res. 

Fler böcker av Walter Jon Williams:
Aristoi
Implied Spaces
This Is Not A Game

lördag 17 april 2021

Space Force

 Den initiativrike presidenten i USA bestämmer: Vi skall ha en rymdstyrka! Space Force låter imponerande och handlingskraftigt. Men dess ansvarsområde och mål är otydliga, och de engagerade anställda famlar alltsomoftast blint efter nya överraskande händelser, även de på och kring den ansvarige generalen, Mark Naird (Steve Carrell). Den här förvirringen gör dels att deras uppdrag och utförande spretar åt alla håll, och dels att komediserien Space Force inte blir så rolig som den skulle kunna vara. 

Bland skådespelarna finns några komiska ess vars begåvning inte tas till vara. Det gäller PR-snubben F. Tony Scarapiducci som spelas av Ben Schwarz som var den skönt irriterande Jean-Ralphio i Parks and Recreations, och det gäller i synnerhet forskaren Dr. Chan Kaifang som spelas av Jimmy O. Yang som var den genialiskt irriterande Jian-Yang i Silicon Valley. Båda rollerna kunde ha renodlats mer och getts större plats, kanske genom varsitt avsnitt där deras egen humor får glänsa. 

Komiska snillen ser vi många av bland stabscheferna, såsom Jane Lynch, Diedrich Bader och Patrick Warburton, och scenerna när övriga militära grenar mobbar general Naird för hans röriga Space Force hör till de bästa, inte minst den direkta rivaliteten mellan Space Force och flygvapnet, lett av general Grabaston (Noah Emmerich). 

Generellt gäller att serien Space Force borde packats tätare med fler och fräckare skämt. Nu får vi några mer hjärtevärmande och inte så roliga scener med Nairds dotter Erin och hans chaufför kapten Angela Ali. John Malkovichs släpige forskarchef Dr Mallory bidrar med en humor som går på tvärs mot de övriga, men det är OK på sitt sätt. 

Det finns några guldblänk i serien, som när general Naird ansluter till lägret som simulerar ett läger på månen, och de udda existenser som senare intervjuas och faktiskt skickas på expedition till månen. Och med allt ovanstående sagt fick jag ändå smak för det småputtrigt halvkul i serien och hoppas på att andra säsongen blir skarpare och roligare! Hallå Steve Carrell, jag hoppas att du läser det här! 


torsdag 15 april 2021

Deutsch, Schubert, Brahms i Konserthuset

 Den österrikiske tonsättaren Bernd Richard Deutsch skrev sitt verk Mad Dog (2011) inspirerade av målningen Dynamism of a Dog on a Leash målad av den futuristiske målaren Giacomo Balla år 1912. Vi ser en vilt viftande svans och kan tänka oss att den lilla hunden är litet vild hela dagen lång. Och det är det som Deutsch illustrerar med sitt stycke i tre satser; ett dygn i hundens liv. Det blir aldrig riktigt lugnt och harmoniskt, och ibland verkar det vara rena kaoset kring vovven. Det är roligt, fast kanske inte något jag kommer att lyssna på igen.


Mer lättlyssnat och underbart inbjudande är Franz Schuberts Symfoni Nr 2 (1814-1815). Den får mig att minnas hur det kändes att som ung upptäcka mer och mer av musikhistoriens kompositörer och glädja mig över att den sköna musiken tycktes oändlig och välkomnande. Blåsinstrumenten har fina uppgifter i de porlande melodierna, och Alan Gilbert dirigerar hela orkestern säkert och engagerat genom alla sköna harmonier.

Ännu mer igenkännbar och sångbar är konsertens sista stycke, Johannes Brahms Akademisk Festouvertyr (1880) och vi är många som har sjungit åtminstone några av melodierna som sticker upp från de annars ganska så mäktiga klangerna. Musiken gör sig väl även hemma hos oss lyssnare framför skärmar och högtalare. Det blir ett roligt avslut på ett fint program, som kan höras på Konserthuset Play.

Länk till konserten på Konserthuset Play


tisdag 13 april 2021

A Pale View of Hills av Kazuo Ishiguro

 Det är inte ovanligt att minnen från tidigare perioder i livet fyller ens tankar, särskilt inte under livets höst då man inte längre arbetar, barnen har flyttat ut och, som i Etsukos fall, maken inte längre lever. Men även Etsukos dotter Keiko är död - hon tog sitt liv ensam på sitt studentrum och hittades först efter några dagar.

Etsuko bor numera på den engelska landsbygden, och dottern Niki som hon fick med sin brittiske make är på besök. Men den största delen av boken A Pale View of Hills berättar om Etsukos minnen av tiden i Japan då hon var gravid med Keiko. Vi befinner oss med henne i ett land vars självbild kastats omkull av andra världskrigets utgång. Traditioner förbyts i modernare vanor, amerikaner och amerikanska influenser dyker upp både här och där, och den gamla nationalistiska ideologin svartlistas tillsammans med männen som lärde ut den. Till dem hör Etsukos svärfar, Ogata-San. Under några veckor bor han hemma hos det unga paret - att de har flyttat ifrån honom hör till de här nymodiga idéerna. Far och son står inte varandra nära, och dialogerna försvåras ytterligare av att den äldre mannen inte vill säga rakt ut vad han tänker på utan fördröjer och lindar in sina önskningar i artighetfraser.

Parallellt med men strikt separat från samvaron med svärfadern berättas om bekantskapen med Sachiko och hennes dotter Mariko, vilka bor i ett av de gamla, oelektrifierade husen intill de nyuppförda byggnader där Etsuko och hennes make bor. Det är tydligt och till viss del förståeligt att Sachiko råkat på obestånd efter kriget men inte vill erkänna hur svårt det är för henne att hanka sig fram. Men dottern mår lika tydligt inte bra, och moderns överslätande fraser när Mariko ofta rymmer från huset i kvällsmörkret lyser både av tillkämpad vänskaplighet och brist på intresse för dotterns bästa.

Distansen som skapas av den påbjudna artigheten i scenerna från Japan finns kvar i annat format i Etsukos familj i England. Redan innan hon flyttade till en annan stad drog sig Keiko undan från familjen, och Etsuko och Niki kan bara beröra omständigheterna, eller visa vänlighet mot varandra, med många reservationer. Bilderna från Japan är desto mer intensiva och bär ofta på ett hot; människor beter sig oförutsägbart och miljöerna är detaljrikt skildrade. Sachikos oupplysta hus, dess omgivning och den korta vägen dit om kvällarna kan nästan läsas som spökhistorier. Men trots perspektivskiftet som får hela historien att svaja till så är boken främst en psykologisk skildring av sorg och skuld som man inte vågar närma sig.

Fler böcker av Kazuo Ishiguro:
An Artist of the Floating World

söndag 11 april 2021

The Trial of the Chicago 7

 Fler och fler unga män kallades in för att sändas till Vietnam, efter att tusentals redan hade dött i ett krig som många ansåg var orättfärdigt. Protester växte runt om i landet och erupterade i demonstrationer med blodig utgång under Demokraternas partikonvent år 1968. Efter Richard Nixons seger i det efterföljande valet, väljer den nye högste åklagaren/Attorney General, att utse åklagare till att väcka åtal mot de personer som kunde pekas ut som instiftare till upploppen. 

De utpekade männen insisterar på att de inte har samarbetat för att piska upp upploppsstämningarna, och när man ser på dem är de en mycket brokig skara: de propra unga studentledarna Tom Hayden och Rennie Davis, Lee Weiner och John Froines vars roller i det hela är osäkra, den äldre pacifisten David Dellinger och de båda hippies/yippies Abbie Hoffman och Jerry Rubin. Den påtvingade sammankopplingen skapar motsättningar även inom gruppen. Hayden och Davis ser hur Hoffmans och Rubins flummiga domstolstrots riskerar inte bara fällande domar och långa fängelsestraff för de inblandade, utan även generell motvilja mot fredsrörelsen och en mer repressiv samhällsutvecklling. Men filmen låter oss också förstå Hoffmans och Rubins genuina vilja att förändra världen, och hur de har tagit de vägar de har behövt när andra varit stängda för dem. 

Efter några korta scener som introduktion av parterna i målet, startar rättegången. Därifrån gör filmen tillbakablickar till scener från dagarna av upplopp, och vi får se att de anklagade faktiskt kan bindas till en hel del försvårande omständigheter. Det gör att det inte längre är lika lätt att hoppas att "den goda sidan" skall vinna - särskilt inte som domaren, Julius Hoffman, är en auktoritär typ som hanterar lagen efter eget godtycke. Frank Langella gestaltar honom utmärkt, utan överspel vilket gör det än mer kusligt: en domare som i hela sitt liv har haft rätten på sin sida och nu har makten att avvisa även giltiga och relevanta juridiska invändningar. Det syns inte minst i hans nedlåtande behandling av den åttonde mannen på de anklagades bänk, Black Panther-ledaren Bobby Seale. 

Det är inte ovanligt att en manusförfattare/regissör renodlar vissa personligheter och vrider på händelser för att förbättra dramaturgin, och redan under första titten på The Trial of the Chicago 7 kan jag gissa att Aaron Sorkin har gjort en hel del av det slaget. Ytterligare tittar i historiens facit visar förvrängningarna ännu tydligare och det gör att filmen i mina ögon tappar i trovärdighet, trots mycket goda skådespelarinsatser och dramatiska scener om vad som står på spel. Jag vill ändå rekommendera filmen, men då med en kompletterade genomläsning av följande jämförelse med verkligheten: 

Hollywood vs History

fredag 9 april 2021

Ett informellt samtal om den nuvarande situationen med Borås Stadsteater

 Vad gör man på jobbet egentligen? Pratar i telefon, knattrar på datorer, flyttar postit-lappar, skriver i böcker. Man har en chef som kan vara riktigt sträng. För barn som försöker lära sig förstå världen finns det många regler som verkar konstiga men är jätteviktiga, så då är det säkert så i ännu högre grad på jobbet. Pjäsen Ett informellt samtal om den nuvarande situationen är baserad på vad barn leker och tänker om vuxnas jobb. Den skrevs av John Ajvide Lindqvist och Tomas Alfredsson och spelades redan för nästan tio år sedan på Dramaten, men den är värd att plocka upp flera gånger och det är roligt att kunna se den strömmad i en uppsättning från Borås Stadsteater. 


Det är nog flera i gruppen om som skulle vilja vara chef, men trots flera försök till det under pjäsens gång är det en av de fem på scenen som gång på gång tar tillbaka befälet. Hon delar ut uppgifter och ibland skäll, och när hon delar ut frukt så är hon strikt mot en av dem för han skall vara sist idag. Ofta går hon ut och talar i mobiltelefon, och hu! När pjäsen börjar dra sig mot sitt slut har hon meddelat att den större chefen är på väg, och han är sträng och han ser otäck ut på bilden på telefonen! De måste klara av något innan han kommer. Oron växer - men också inspirationen! 

Kring det trekantiga bordet och ofta upp på det kliver och klättrar de villrådiga små tjänstemännen. På vardera sidan finns en vattenautomat och en kaffeautomat och så ett par sittsäckar att sitta i och ha rast. Vem har inte stått i ett ändamålsenligt inrett kontorslandskap och frågat sig vad ens egen roll i det hela är och om det ens har någon betydelse? Kanske kan man känna sig litet mer fokuserad än teamet på scenen, men kanske inte lika produktiv som de, engagerade i något de inte förstår men ger allt för.

Länk till Ett informellt samtal om den nuvarande situationen på Borås Stadsteater

onsdag 7 april 2021

Pañcatantra


 För över tvåtusen år sedan i Indien skrevs ett stort antal fabler av sedelärande art ned på sanskrit och samlades i Pañcatantra, vilket betyder fem böcker. Formatet är att kung Sudarshana vill uppfostra sina slarviga unga söner till att bli kloka prinsar, redo att regera, och ber den vise mannen Vishnuparman att lära dem om livet, människor, samarbete och svek. Detta berättas medelst fabler i fem böcker med var sina teman.

Första boken heter Splittring mellan allierade, och ramberättelsen där är hur lejonet Pingalaka, skogens kung, luras av sina rådgivande sjakaler Karataka och Damanaka att misstänka och attackera tjuren Samjivaka utan anledning. Detta åstadkommer de genom många, många målande berättelser dels om sina egna företag men ännu mer i liknelser om vad andra djur (och ibland även människor) varit med om i form av svek och förluster. Och så här eggar de sedan i sin tur upp Samjivaka till att misstro Pingalaka:

Redan på avstånd lyfter han handen till hälsning,
blicken är mjuk och full av känsla,
han avstår halva sin sittplats,
gärna vill han kramas hårt,
på angenäma ord och frågor har han svaret redo,
inombords döljer sig gift, utanpå är han idel sötma,
en enastående skicklig bedragare detta.
Vad är det här för ett häpnadsväckande
skådespelarmanér som usla människor instuderar?

Det är till och med så att en figur i den fabel som berättas själv kan börja berätta en fabel för att illustrera sin belägenhet! Dessa berättelser-i-berättelsen kan nästla sig ganska långt, och flera i rad kan ibland tarvas för att det riktigt skall framgå vad någon vill säga. 

Djuren i berättelserna har olika egenskaper och vi kan känna igen hur de karakteriseras i de fabler de flesta av oss har vuxit upp med i Europa, även om djurarterna och en del karaktärsdrag skiljer sig från dem som lever i Pañcatantra. Kortare verser inlagda i de sedelärande berättelserna presenteras ofta med "Det här är bra sagt:" eller "Det här är också klokt sagt:" utan att man så ofta får veta var det först sades. Kanske var det något som samtida lyssnare kände igen genast, eller kanske var det ett berättartekniskt grepp för att låta lyssnaren förstå att det inte bara är den som för ordet som hittar på i stunden, utan flera andra tycker också så.

Dock kan vi då och då i de förklarande noterna läsa när det hänvisas till Arthasastra, en annan bok på sanskrit från ungefär samma tid som handlar om statsvetenskap, finanser, krig, juridik, skatter och liknande. I fe generösa men inte överväldigande noterna mot slutet av boken får vi veta hur nämnda växter ser ut och vad vissa uttryck betyder, såsom "de tre vassa kryddorna" och "att gå till de fem elementen".

Boken om splittring är den längsta, men därifrån går vi vidare till en bok om Att finna sig allierade, med trevliga exempel från djurvärlden, sedan en berättelse om kråkorna och ugglorna, och de korta böckerna Förlust av det Vunna och Förhastade handlingar. De flesta av historierna är inte direkt tillämpbara på vår tid, men de är alla underhållande, och boken om att finna sig allierade är inspirerande. Det är en stor glädje att Rolf Jonsson har gjort en nyöversättning av denna centrala bok.

måndag 5 april 2021

Mank

 Citizen Kane anses vara ett mästerverk i filmhistorien. Hur kunde den debuterande Orson Welles skapa något så lysande, såväl historia som skådespelarinsats? David Finchers film Mank närmar sig frågan från sidan, då den fokuserar på den andre manusförfattaren, Herman Mankiewicz. Plockat ur verkligheten är att han gjorde sin insats medan han återhämtade sig från en allvarlig bilolycka, och det är den ena huvudtråden. Den andra följer Mank i hans liv i Hollywoods stall av författare och på de fester hos William Randolph Hearst som ofta sägs varit inspiration till Citizen Kane. 


David Fincher flyttar oss tillbaka till 1930-talet med alla medel som står till buds: inte bara är Mank filmad i svartvitt, även ljudet är litet dämpat och ofta med ett kvarblivet eko från inspelningsstudion, som dåtidens filmer ofta har. Skådespelarnas manér och uttal är tidstypiskt, liksom horderna med män i kostym eller skjortärmar och de vackra unga kvinnorna i ornamentala biroller. Till och med ser vi skakiga framskrapade cirklar i övre högra hörnet när det är dags att byta filmrulle i maskinrummet! 

Allt detta är underhållande detaljer, men i samma anda finns även seriösa inslag: några ord växlade på tyska med hushållerskan Fräulein Freda vars familj lyckades fly Europa i tid, och den unga engelska sekreteraren Rita Alexander med sin oro för maken som är stridsflygare i aktiv tjänst. Det framförs lika innerligt som om detta verkligen var som stod på spel vid tiden för när Mank spelades in, och är gripande i sin enkelhet. 

Grandiosa är å andra sidan festerna hemma hos W.R. Hearst och Marion Davies. En nattlig spatsertur på ägorna går förbi ett påkostat privat zoo med apor, giraffer och elefanter. Att man namedroppar storspelare ur populärhistorien som Louis B. Mayer, Irving Thalberg och Upton Sinclair kan inte kallas för skryt när de just satt därinne och kastade rappa repliker mellan sig i aftonklädsel. Och ändå finns där ett känsla av tomhet i Hearst moderna palats, samma tomhet som ekar i Citizen Kane. 


Men alla dessa fina inslag räcker inte för att ge filmen liv. Där finns ingen skillnad mellan dramatik och lugn, inga hastiga vändningar i handlingen, inga scener av oro eller förväntan på något som skall hända. Jo, visst finns det litet av det, men det är inte tillräckligt distinkt för att höja sig över filmens lunk. Inte heller blir Mank, trots enstaka lysande scener, en stillsam historia att försjunka i. Filmen hamnar mitt emellan och blir ingetdera. Men som sagt finns där minnesvärda ögonblick, som samtalet i trädgården mellan Mank och den starka Marion Davies, och så kanske Manks egen Rosebud, berättelsen om positivhalarens apa.

lördag 3 april 2021

Musik för blåsare och piano på Konserthuset Play

 Under en soppkonsert den 13 november 2020 skedde ett uruppförande av Maria Lithell Flygs Blåskvintett "Lament and Tear" av Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett. Tack vare att konserten finns på Konserthuset Play har vi alla möjlighet att höra den, och flera gånger om vilket den förtjänar. Visst är det en klagan vi hör, men åh så bitterljuvt som Maria Lithell Flyg uttrycker de känslor vi själva inte helt kan undgå under ett långt liv. De långsamma klangerna i inledningen övergår i abrupt snabba toner nästan som i en attack, men klingar sedan ut i skönt sorgliga harmonier igen. Vilket nöje att få höra det här!

Mer nöje och vemod följde strax då den sympatiske Bengt Forsberg tog plats vid flygeln efter att ha berättat om styckena han skulle spela, komponerade med stark inspiration av folkmusik av Percy Grainger för c:a hundra år sedan. One More Day My John handlar om en kvinna som väntar på sin makes återkomst från sjön. Det låter lovande och underbart, men hur kan man vara säker på när skeppet anländer, och ens att det kommer fram? Lika dubbeltydig är titeln The Merry King, för den som berättar talar om hur han kommer att hämnas på den glade kungen som stal hans älskade. Sist i sviten kanske vi bara kan glädjas åt de vackra, välkända tonerna i Irish Tune from County Derry



Så återkom den skickliga blåsarkvintetten till scenen för Ludwig van Beethovens Kvintett i Ess-dur för piano och blåsare op 16 (1796). Verket skrevs med djup respekt för Mozarts fantastiska mästerverk i genren, och visst kan vi höra influenserna i den lättsamma hanteringen av melodierna, om än med tilltagande klanger av Beethovens eget djup. De goda musikerna spelade alla kunnig och engagerat, både individuellt och väl samspelt. Vilken fin konsert och vilken glädje det är att kunna lyssna på den igen! 

Länk till konserten på Konserthuset Play

torsdag 1 april 2021

Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk


 När man är ett förtryckt folk under fattiga omständigheter lever längtan efter den Messias som religionen utlovar. Med ett kompletterande uttolkningssystem av numerologiska egenheter hos ord och andra mystiska tecken är det genom århundradena många unga män som har diskuterat, rådbråkat och tolkat de religiösa texterna och verkliga händelser i världen för att utröna om Messias har kommit, och om hur trosutövningen skall gå till för att nå den sanna kunskapen och en lyckligare existens.

På sjuttonhundratalet fanns människor som eventuellt hade sett Messias, som då befann sig i Turkiet under begränsad rörelsefrihet men kunde ta emot besökare. Men denne Sabbatai Zvi konverterade (under hot) till islam. Var han ändå den rätte? En i raden av de nödvändiga Messias som skall komma?

En av de många unga ivriga männen som diskuterade detta och fördjupade sig i den judiska trons mysterium var Jakub Lejbowicz. Hans sökande utökningar av tolkningar och profetior, och efter vad vi läser i Olga Tokarczuks bok även den fysiska attraktion han utövade på människor i sin omgivning, drog till sig fler och fler lärjungar. Kanske var det rätt av Sabbati Zvi att konvertera till islam? Kanske går vägen till sanningen genom alla de tre stora religionerna, kanske bör även Jakobs följare konvertera? Treenigheten som nämns i kabbalistiska texter verkade peka mot kristendomen. Efter en sejour hos islam i Turkiet, där också flera av Jakobiterna levde under lång tid, drog man sig mot Polen för att kristnas.

Olga Tokarczuks tusensidiga verk Jakobsböckerna berättar om Jakub Lejbowicz som blev Jakob Frank, liksom hans lärjungar också tog sig kristna namn. De berättar också om många av personerna i skaran som följde honom och även om några i dess periferi - den polske biskopen som skrev den allmänbildande boken Det Nya Aten, hans väninna som blev en välgörare för Jakobiter. Några i Jakobs skara hör till dem som följer hans teologiska utvikningar, andra känner att de kommer att få en trygghet som katoliker och slippa de grymma trakasserier för sin judiska börd som kan slå till när som helst.

Över tusen sidor (numrerade baklänges) är inget man läser i ett nafs och det var bra att ha tid till att kunna läsa hela boken i ett svep. På så sätt stannade (de flesta av) personerna i minnet och förvecklingarna kändes inte för utdragna. Det som mest slog mig under läsningen var några ögonblicksbilder då allt som beskrivits i ett kort kapitel sågs utifrån och man fick en mer kritisk bild av något som ändå inte förskönats av Jakob och hans närmaste. Det gäller läkaren Aschenbach, och i ännu högre grad Jakobs hustru Chaja som dock hänger sig åt tron han utvecklar och deltar i hans nyfunna riter till jungfruns ära.

Den stora gruppen av Jakobs lärjungar flyttar vidare genom Europa till de tyskspråkiga delarna och hamnar i cirklarna kring kejsaren i Wien. När boken kommer fram dit är det fascinerande att tänka, vilket några av människorna i sällskapet gör, hur de tagit sig från urfattiga gårdar i Polen och Turkiet till dessa kretsar. Olga Tokarczuks digra berättelse bygger på verkliga personer och händelser, dokumenterade och ihågkomna genom århundradena fram till idag, och det är ett gott verk hon har gjort när hon har gett dessa människor liv igen. 

Fler böcker av Olga Tokarczuk:
Gammeltida och andra tider
Styr din plog över de dödas ben