Visste vi hur lyckligt lottade vi var när den goda musiken strömmade ut ur radion i våra tonårsrum på 1980-talet? Artister levererade en fantastisk låt efter den andra, vi vande oss vid att det var så det skulle vara, och musiken håller med beröm godkänt än idag - Depeche Mode, George Michael, och kvällens attraktion Pet Shop Boys. Spellistan till turnén Dreamworld The Greatest Hits Live är fullmatad med hitlåtar och det är upplagt för många rysningar av glädje och nostalgi.
Två anonyma gatlyktor står uppställda på scenen och många av oss vet att de är ypperlig scendekor till första låten, Suburbia. Till stort jubel vandrar de in, Neil Tennant och Chris Lowe, i vita rockar och futuristiska visir, och den vackra låten från första albumet klickar igång. Bakom Petshop-pojkarna rullar streckade byggnader fram i takt med det framåtpekande beatet. Lika vackra och intrikat konstruerade är låtarna som följer, Can You Forgive Her? och Opportunities (Let's Make Lots of Money). Det bidrar till nostalgin att våldet i den förstnämnda ("break a window") och brottsplanerna i den sistnämnda låten ändå känns oskyldigt och rent jämfört med samtidshändelserna.
Syntpopen var stor på 80-talet och Pet Shop Boys hade (och har!) den perfekta balansen mellan synt och pop. De fina melodierna, väluttänkta arrangemangen och den stadiga rytmen har exaktheten av att vara elektroniskt skapade men därför syns deras genialiska struktur mycket bättre. Det är det som gör att Pet Shop Boys kunde ta en hit av ett samtida band, U2:s Where the Streets Have No Name, och gör den till sin egen, och senare också Elvis-rykaren You Were Always On My Mind.
Jag är mycket förtjust i artister som uppträder framför storbildsskärmar, särskilt om de visar neutrala bildslingor som kompletterar men inte överröstar musiken. De geometriska figurerna, stadssilhuetterna, höghusfönstren och videoklipp av unga Pet Shop Boys är fina följeslagare till musiken. Scenrummet vidgas och fler musiker ansluter för ett mer massivt ljud. Ett block av semester-låtar åtföljs av anekdoter om deras tillblivelse - Single-Bilingual / Se a vida é, Domino Dancing och Monkey Business.
Neil Tennant förstår hur förvånade vi blir av att se honom med en gitarr men hans akustiska version av You Only Tell Me You Love Me When You're Drunk. Mer relationsproblem (men så snyggt) i Jealousy, men sedan får vi alla tröst i Love Comes Quickly. Fler underbara hits tickar förbi och jag hade gärna fått litet mer tröst från It's Alright, men allt låter ändå bara så bra och engagerande. För andra gången hoppade publiken upp för att dansa i stolsraderna, nu till Go West som ju blev en paradlåt under AIDS-eran, så att vi kan väcka till liv minnena av de sorgligare sidorna av 1900-talet med den och med It's a Sin, som är sista ordinarie låt.
Men vi får komma tillbaka till början, till låten som gav Petshoppojkarna deras stora genomslag och pekade ut banan för deras succé: West End Girls. Och så allra sist, som alltid bitterljuv men också hoppfull: Being Boring, ännu en av alla gudomligt inspirerade låtar av genierna i Pet Shop Boys.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar