Moderniseringar av pjäser är ibland onödiga eller krystade, men när Alexander Mørk-Eidem lyfter Tjechovs klassiker Onkel Vanja till Dalsland i nutid och kryddar med samtidsmarkörer blir det helt perfekt. Vår Vanja, som här heter Janne, har drivit gården så gott det går med god hjälp av systerdottern Sonja. Förutom det har han också engagerat sig i lokalpolitiken, men att få budgeten och planerna att gå ihop i en avfolkningsbygd är ett tröstlöst arbete.
Det är inget att undra på att tvivlet växer om att allt jobb var förgäves, på gården eller i trakten. Den känslan dras till sin spets när Alexander och hans unga fru Helena kommer på besök från Stockholm - Alexander är änkling efter Jannes syster och far till Sonja, och har levt ett framgångsrikt liv som litteraturvetare och sluppit smutsa ned sina händer med praktiskt arbete.
Detaljerna från nutiden är lyhört upplockade och inmängda i pjäsen: Alexanders roll i skandalen kring Svenska Akademien, konspirationsteorierna som mor Mariann försjunker i, och så är det coronatider. Irritationer och frustrationer kommer fram i Jannes diskussioner och halv-gräl med vännerna Hawaii och Micke, väl spelade av Jan Mybrand och Björn Bengtsson. Mickes engagemang i skogens bevarande ("träddagis" som Janne säger) är ju också helt begripligt i dagens värld.
Men den som bär upp hela föreställningen är Jörgen Thorsson som Janne, som på sin genuina dialekt formulerar sig med mer energi och ilska än vad Tjechov skrev, fullständigt trovärdigt och en fröjd att se i alla fall innan sorgen blir för djup. För det är oftast roligt att höra människorna snacka skit om varandra eller gräla öppet, men allvaret som ligger under glöms inte bort för det.
En annan viktig person i föreställningen är Sonja, vare sig hon röjer upp i gubbarnas spritromantiska röra eller tvekar inför möjlig kärlek eller hjärtesorg. Hon spelas ypperligt av Isabelle Kyed; bestämd och stark när det behövs, charmig och rörande när hon vågar öppna sitt hjärta för en vän. Hela övriga ensemblen är också samspelad och trovärdig, och de olika människoödena väcker vår inlevelse i den uppdaterade och välformulerade situationen. När pjäsen går mot sitt kända slut kan vi tillsammans med personerna på scenen fundera över vilket slags liv som är värt att leva - för människorna vi har sett, för oss själva, för dem vi skulle vilja vara.
 |
| Foto: Sören Vilks |
2 kommentarer:
Hej Jenny!
Jag håller med om att de två karaktärerna som sticker ut verkligen är Sonja här spelad av Isabella har glömt efternmanet och honom Morbror Janne som har en härlig dialekt som här spelas av Torsten har glömt efternamnet. Det jag minns mest är Sonjas tråande blickar efter den snygge läkaren Micke och hennes obesvarade kärlek till honom.
Marika Frykholm
Ja, det var många svåra och sårande situationer för stackars Sonja, och Isabelle Kyed spelade dem väldigt bra.
Skicka en kommentar