måndag 28 februari 2022

Kustobservationer av Anna Fock

 Tillvaron för Liis präglas av extra många "mellan-lägen", de som gör att man känner av sin rotlöshet extra tydligt. Universitetsstudierna i språk blev inte klara, och nu bor hon i ett litet kollektivhus och arbetar som korsordskonstruktör och hyttstäderska på Sverigefärjan - två veckor på båten, två veckor i land. Ända sedan studietiden, då hon gled ut ur gemenskapen utan att märka det själv, har hon känt sig utanför i de flesta sammanhang. Bästa väninnan har man och barn, ytterligare ett tecken på hur Liis är ur fas med de flesta.

Det är också svårt att ta tag i sitt liv och börja något nytt när man är fast i något man inte vill släppa. Var pojkvännen Madis den stora kärleken i Liis liv, den som försvann? De två verkade höra samman för Liis, men han var ändå en av alla de andra som tycks hitta ett mål och följa det, bort från henne. När han flyttade till Thailand, bort från Estlands mörka vintrar, följde inte Liis med och nu saknar hon honom djupt.

Det är på flera sätt bra att Anna Focks korta roman Kustobservationer utspelar sig i Tallinn. Liis besök på namngivna kaféer och barer blir inte ett daterbart namndroppande av stockholmska miljöer, och att inte känna igen platserna helt bidrar till stämningen av att inte vara rotad. Främst är det ändå Estlands nutidshistoria som ger känslan av att vara avkapad vid rötterna. Ledtråden kommer sent, vid Liis besök hos sin mor som hon inte har större kontakt med, och minnena av välgörenhetspaket hon fick som barn. Ovanpå fattigdomen och bristen på mat och nöjen har Estland byggt en ny, flott värld där människor hittar ny mening med livet eller låtsas som att de gör det. Men grunden är inte helt stabil.

Det är inte ovanligt att känna sig rotlös i trettioårsåldern och det är inte säkert att den känslan varar för alltid - livet kan förändras och bli till något man känner sig hemma i även några år efter att "alla andra" kommit dit. Anna Focks roman kan vara en igenkännande nickning och en liten tröst för den som är mitt i samma situation, och en sympatifylld påminnelse för dem som hittade hem till slut.

Fler böcker av Anna Fock:
Absolut Noll

lördag 26 februari 2022

Allt för Alla på Stadsteatern Fri Scen

Några uppspelade scener från irriterande lifestyle-influencers påminner oss om att vi alltid har varit intresserade av tips på hur man skall leva för att vara lycklig och också passa in bland andra. För hundra år sedan fanns inte youtube men Hemmets husmoderslexikon och välmenande råd i tidningar som Idun och Allt för Alla. De här tidningarna med artiklar och inte minst alla smånotiser och annonser är en fascinerande bild av tidsandan och kvinnorollen.


Anna Littorin, Lisa Hansson och Jonna Sandell i gruppen KEL Show & Performance agerar fram råden som givits om hur man skålar vid en middag, hur man lagar god mat och håller sig vacker, med sympati men så att det litet absurda i det hela också lyser igenom. Jämfört med inslagen från vår tid, är de gamla råden mer av konkreta regler som inte tar hänsyn till individuella avvikelser men kanske just därför lämnar litet svängrum. Våra samtida influencers släpper dock in omvärldens blickar in på bara kroppen och har ogenomtänkta råd för allt. Just denna perfekta ytan kan i värsta fall hållas blank genom att man sopar alla problem under mattan, och i det långa loppet kan det gå illa. 

Då känns det tryggare att lyssna på det återkommande inslaget Brittas Life Hacks - det verkar inte finnas någon ände på hur många ytor som kan skrubbas rena med hjälp av en del vatten och en del ättika! Olle Sarri har regisserat de goda skådespelerskorna fint till en föreställning med mycket humor och också några allvarliga, personliga scener.




torsdag 24 februari 2022

The Book of Boba Fett

Tusen år av plågor i sarlaccens inre låter extra grymt när man tänkt sig ett vanligt, trevligare liv på dryga hundra år. Sedan man såg Boba Fett falla ned i sarlaccens grymma käft är det många fans som har önskat att han på något sätt överlevde, och det är ingen stor spoiler att säga att ja, Boba Fett lyckades ta sig ur magsäcken vars syror både plågade, närde och närde sig på sina offer. Men när han tagit sig upp till ytan är han utmattad och desorienterad, och vips är några raska Jawas där och snor hans skyddande beskar-rustning, och därefter tas han till fånga av Tusken Raiders.


TV-serien The Book of Boba Fett växlar i de inledande avsnitten mellan en nutid, ett par år efter flykten från sarlaccen, och tiden med sandfolket, inte i drabbande återblickar utan som två parallella historier. Handlingen i båda historierna rör sig länge framåt långsamt och till synes planlöst. Vi får se hur den fångne Boba Fett genom olika handlingar bit för bit får sandfolkets förtroende och respekt. Men trots att sandfolket är tänkta att presenteras som nobla och kunniga om det karga ökenlandskapet är det ändå flera gånger som de framstår som klantiga och slarviga med att ta tillvara på vatten, vilket ju borde vara viktigast av allt.


Fem år senare har Boba Fett installerat sig som Jabba the Hutts efterträdare, som ledare för brottssyndikaten i Mos Espa. Det kan till en början vara svårt att förlika sig med att en huvudperson man vill känna sympati för vill vara crimelord, men senare i serien förklarar Boba Fett det med att han så ofta sänts ut på lönnmördaruppdrag av dåliga anledningar - nu vill han vara den som styr, och inte beordra brott i onödan. Ja, om vi tänker på att Boba Fett var prisjägare är det här förstås ett steg upp. Men även med den hårda, vaksamma Fennec Shand vid sin sida verkar hans styre även för mina oskyldiga ögon svagt och godtyckligt, och inte överraskande är kuppförsöken många och varierade. Krrsantan är ingen snäll wookie utan en butter, fientlig sådan, och många fler motståndare smyger sig på Boba Fett från alla håll.


Min gamla dröm om att få se en komediserie med allvarliga undertoner och musikaliska inslag från Cantinan på Mos Eisley går nästan i uppfyllelse tack vare de återkommande besöken på The Sanctuary, en nöjesklubb i Mos Espa med ett underbart blandat klientel och sköna musiker vi redan känner och älskar. På gatorna ser vi försäljare med härligt svårbegripliga varor, men jag undrar som alltid varför gatorna inte myllrar av fler varelser. Kanske för att de behöver hålla sig ur vägen för shootouts och större attacker, förstås.


Takten i berättandet är som sagt långsamt, nästan meditativt men litet frustrerande i de första avsnitten. Så kommer ett avsnitt betitlat Return of the Mandalorian, och från och med det dyker många (ny)gamla favoriter upp såväl på Tatooines sandiga yta som på mycket frodigare planeter. Det är nästan så mycket fan service att man blir övermätt, men å andra sidan är det roligt att se historien ta fart och få den ton av rymd-western som gjorde The Mandalorian så bra. The Book of Boba Fett borde varit smartare skriven och tightare klippt på många ställen, men det är ändå underhållande att se den, särskilt som man får sjunga med i Ludwig Göranssons engagerande vinjettmusik i slutet på varje avsnitt.

onsdag 23 februari 2022

Felet med Eden av E.P. Uggla

När Ava vaknar ur sin koma får hon det fruktansvärda beskedet att hennes mamma och lillebror är döda. De överlevde inte smittan de fick på planet hem från semestern. Men snart blir det ännu svårare: inte heller världen hon kände till finns kvar. Många dog av influensan som svepte över världen, och nästan bara ungdomar under tjugofem överlevde. Familjeliv och egna hem ligger i det förflutna. Istället lever de kvarvarande ungdomarna i en form av internatskola.

En sträng internatskola dessutom, kliniskt ren och inte överraskande befolkad med sura tonårstjejer som inte lyfter ett finger för att hjälpa sin nya rumskamrat. Det kan verka litet slarvigt i den noggrant styrda världen att den nyväckta Ava inte får någon information om när nästa lektion börjar, var klassrummet ligger eller ens hur hon klickar igång manicken som skall ge henne den informationen. Men även om hon vetat det skulle hon nog förr eller senare hamnat under lärarens onda öga och blivit klassens hackkyckling åtminstone för ett tag. I andan av en komplicerat elitistisk ideologi ställs eleverna mot varandra i såväl intellektuella som fysiska utmaningar.

Men några av klasskamraterna och lärarna är ändå litet mer hjälpsamma mot den eftersläntrande Ava, och i skymundan uppstår några vänskaper och ett nytt hopp hos Ava. Boken virvlar med i tonåringens känslostormar - saknaden efter den gamla världen, den desperata längtan efter att få se en vän igen, den pirriga känslan inför den populäraste klasskamraten vars snygga utseende dyker upp i Avas tankar många, många gånger.

Stämningen är ofta grym och då bor Ava ändå i Lustgården, den finaste av nivåerna i den nya världen Eden. Efter hand uppdagas att det finns flera nivåer under dem, ända ned till Inferno, och hur illa måste det inte vara där?

Som läsare kan man ana tidigare än Ava att inget i Eden egentligen är vad det ser ut som, och det som sker i Lustgården inte är rimligt. Några av saker känns orimliga och även osannolika även efter att mer och mer information kommer fram om hur det faktiskt ligger till. Felet med Eden är första boken i en tänkt serie, så säkert finns det ännu mer att avslöja om Eden. Språket är lättläst, med många  återkommande känslosvall och beskrivningar av människors utseende som är beundrande, avundsjuka eller trånande och som tonåriga läsare säkert kan relatera till. Därför går det snabbt att läsa sig framåt när man vill veta så mycket som möjligt i den spännande upplösningen.

*** recensionsexemplar ***

måndag 21 februari 2022

Bartók och Prokofjev i Konserthuset

Såväl Bela Bartók som Sergej Prokofjev har skrivit musik som många finner svårlyssnad. Men verken av de båda männen i den här konserten är mycket njutbara och lätta att tycka om. Det börjar med Béla Bartóks Pianokonsert nr 1 där solostämman framförs av Martin Helmchen, med den virtuositet och intensitet som stycket kräver. Musiken är melodisk och närmast dansant. Så smyger sig där in några toner som man först kan tro är slintningar på tangenterna, men nej, det är början till avsteg från de traditionella klangerna som blir litet mer vågade för varje takt.


Det andra stycket på programmet är Sergej Prokofjevs Symfoni nr 7. Att den är mer tillbakahållen i harmonierna beror ju tyvärr på kompositörens anpassning till Sovjetregimens hårda kritik av den föregående symfonin, något man inte kunde ignorera utan att utsätta sig för fara. Därför inleds symfonin sökande, nästan ängsligt, men tar sig ton mer och mer och är inte desto mindre komplex och rik i världen av toner som den skapar. Dirigent Dima Slobodeniouk leder Kungliga Filharmonikerna väl i båda verken, och konserten är en fin presentation av två viktiga Östeuropeiska kompositörer.

lördag 19 februari 2022

Station Eleven

Viruset rasar genom folkmassorna och utplånar nittionio procent av världens befolkning. Några får tidiga varningar av vänner och släktingar som ser hur illa det är på väg att bli, och hinner bunkra upp med mat och förskansa sig säkert.


TV-serien Station Eleven följer några av dem som överlever och några som inte överlever. Den rör sig tillbaka i tiden när människor kunde vara olyckliga trots att de slapp hotet från viruset, och framåt tjugo år till dem som lever sina liv i skuggan av allt som försvann och det som blev kvar. 


Bit för bit får vi se hur allvaret i situationen blir tydligt för några personer bland miljarderna på jorden. Miranda är på säljmöte hos kunder i Asien, långt hemifrån i helt okända miljöer och ändå med en chans att rädda sig. På en flygplats i Severn City inser några av de strandade resenärerna att de kanske är mer skyddade där än på sina verkliga slutdestinationer, och att de har en chans att bygga ett nytt men annorlunda liv.


Filmatiseringen av boken Station Eleven har ändrat en del i handlingen och gett historien ett nytt fokus. Huvudpersonen Kirsten tas om hand av Jeevan och hans bror Frank och överlever den första vintern i Franks välutrustade lägenhet. Men när vi ser henne tjugo år senare är hon vuxen men har fortfarande kvar barnets otålighet, impulsivitet och starka rädsla för att förlora sina närmaste. Hon reser med the Traveling Symphony som spelar musik och Shakespeare för de små samhällena som byggts upp, och de är välkomna nästan överallt. 


Men det finns också grupperingar och enskilda personer som snarare än att samarbeta lever på att döda och stjäla från andra, eller till och med odlar en sorts dödskult i ruinerna av civilisationen som inte höll vad den lovade. Det är deprimerande att se angreppen från de här grupperna särskilt som de ofta kommer som cliffhangers i slutet på ett avsnitt och oron hänger kvar tills nästa avsnitt är avklarat.


Kanske är inte framtiden som beskrivs i Station Eleven sannolik, sammanhängande eller logisk i alla sina delar, men filmatiseringen är en fantasifull och drömlik berättelse med underbara sammanträffanden som underhåller på samma sätt som Shakespeares pjäser har gjort i hundratals år och kommer att fortsätta även efter apokalypsen.



torsdag 17 februari 2022

A Desolation Called Peace av Arkady Martine

 Palatsintrigerna var intrikata och slutligen ytterst blodiga i första boken A Memory Called Empire. Mitt i allt fanns den nyutnämnda ambassadören från Lsel, Mahit Dzmare, med sin föregångare överlagrad i sitt minne via imago-tekniken som är förbjuden och avskydd i Teixcalaan-imperiet. Och i periferin lurade ett hot från en okänd ras av utomjordingar.

Att uppmärksamma Teixcalaan på detta hot låg i den lilla satellitstationen Lsels intresse, som ett sätt att undgå att bli uppslukade av det stora imperiet. Många av dem som Mahit Dzmare möter hänvisar också till konfrontationerna som kriget som hon startade - litet svårsmält, då det väl borde ligga i Teixcalaans intresse att bemöta en fiende som uppslukar skepp och planeter även inom imperiets gränser. Dessutom finns det också aktörer på Lsel som vill att kriget inte skall vinnas utan fortsätta för alltid så att Lsel skall skyddas från Teixcalaans erövringslusta. Också det är svårbegripligt, för även Lsel är ju möjligtvis hotade av de annalkande utomjordingarna.

Den teixcalaanska namnkonventionen med en siffra följt av ett substantiv blir överraskande personligt, med detaljer såsom att det finns olika former av uppräkningsorden och hur smeknamn formas, till exempel att Three Seagrass kallas Reed av sina närmaste vänner. Återigen följer vi nämnda Three Seagrass och Mahit Dzmare, men också den elvaårige tronföljaren Eight Antidote i hans försök att förstå och också influera vad som händer i kriget mot utomjordingarna, och yaotlek (överbefälhavare) Nine Hibiscus som hanterar sex rymdflottor och deras myteribenägna generaler vid fronten mot hotet utifrån.

Handlingen blir mycket spännande när människorna till sist lyckas ta sig öga mot öga med representanter för de hotfulla utomjordingarna. Men det är ungefär då som andra element i historien och världarna vi läser om börjar närma sig det osannolika. Det gäller både hur människor handlar, och hur olika teknologier fungerar. Det gör att bokens slut blir otillfredsställande, men därmed inte sagt att den är dålig i sin helhet. Tvärtom läser jag gärna mer av Arkady Martine, från Teixcalaan-imperiet eller andra helt nya platser i rymden.

Fler böcker av Arkady Martine:
A Memory Called Empire
Rose House

tisdag 15 februari 2022

Den stora skrivboken på Uppsala Stadsteater

Agota Kristofs korta och intensiva bok Den stora skrivboken har blivit monolog på Uppsala Stadsteater, även den kort och intensiv. Texten står utskriven på väggen och golvet där Simon Reithner står, och han reciterar den snabbt och brutalt, det vill säga så brutalt som bokens handling faktiskt är. 


Ett par skor symboliserar den andre tvillingen och aktören vi ser arrangerar skorna så att de står eller ligger likadant som hans egna. Två liv som levs i stereo, tur att de två har varandra när omgivningen är så grym. Eller ibland obegripligt generös. De två kan också driva varandra till att vara så kalla och handlingskraftiga som de behöver för att klara sig i den ogästvänliga världen.

Foto: Maria Lilja

Med en så minimal koreografi och dramatisering kan man för ett ögonblick undra vad det är för skillnad mellan vad man ser och en ljudbok. Där skulle jag vilja säga att en ljudbok nog skulle kräva, och få, ännu mer av dramatisering, medan Simon Reithners lågintensivt ursinniga monolog rinner på i just så rasande tempo att man, liksom i boken, inte har tid att reflektera över det som händer utan bara måste acceptera, precis som pojkarna och alla i byn som lider av kriget på olika sätt. Det var en upplevelse att läsa Den stora skrivboken och de två efterföljande böckerna, och det var bra att bli påmind om hela historien på det här sättet. Även för någon som inte läst boken kan monologen ge samma överraskande och bestående intryck.


Foto: Julia Mård


söndag 13 februari 2022

Falling Water

Burton är säkerhetschef för ett stort bolag. Det finns alltid saker att städa upp efter de vårdslösa anställda, men nu händer det ovanligt underliga saker inför en stor affär med internationella deltagare.


Taka är polis och stöter på flera konstiga detaljer i fallen han utreder - en självmordssekt, alla klädda i gröna skor, med kopplingar till en avsides beläget grupp som också verkar ha kopplingar till hans mor, som varit paralyserad i flera år.


Tess är skicklig på att urskilja trender som kommer att växa sig stora, men har en oro i sitt liv - hon är säker på att hon har fött ett barn, men alla säger till henne att det aldrig har hänt. Hon rekryteras av tech-miljonären Bill Boerg för att drömma aktivt och visar sig vara en naturbegåvning, ytterst skicklig i att finna andra personer som drömmer samtidigt. Även Burton och Taka börjar få livliga men mystiska drömmar och händelserna där börjar också dyka upp i deras vakna vardag. 


Drömvärlden vi får se är just så suddig och svårgripbar som drömmar är, med svårbegripliga skeenden och en egen logik. Bit för bit märker vi hur de tre personernas drömmar och vakna upptäckter börjar handla om liknande saker, litet skrämmande för stunden och oroväckande på ett djupare plan. För i drömvärlden finns det aktörer som verkar kunna manipulera människor och händelser med efterverkningar även i vår värld, och det är oroväckande hur hemma de känner sig och hur målmedvetet de jobbar på alla plan för att deras grymma planer skall gå i lås.


Första säsongen av Falling Water är mycket spännande, med internationella konspirationer och rivaliserande grupper med oklara mål och där det är svårt att veta vem man kan lita på. De hypnotiska stämningarna i drömmarna och deras oförklarade potential är förvirrande och lockande.


Helt i onödan gjordes en andra säsong med en mycket mer banal inriktning. Nu möter vi en drömmare som plågar andra och det blir till simpla skräckscener. Våra drömmare kastar om sina allianser hux flux och kastar sig in i sina drömmar närmast som partytrick. Litet intressant är sidohistorian där en av skurkarna från säsong ett går i tjänst hos en iskall och spännande kvinna med stort inflytande bakom kulisserna i politiken, men i övrigt är serien pinsamt dålig, och då den slutar i limbo är det bättre att bara se första säsongen och strunta i den andra.



fredag 11 februari 2022

Svart krabba av Jerker Virdborg

Befälsordningen är tydlig, och soldaten är längst ned i kedjan och måste alltid lyda order. Karl Edh är sänd från sitt kompani långt upp i norr till en ny grupp på västkusten, på order av den lätt mytiske Radd. Det är oklart varför, för resan är lång och besvärlig och säkert också farlig. Under upptakten till uppdraget hinner vi få en bild av Sverige (?) i krig. Fiendens bakgrund skrivs aldrig ut, men vi får veta att vi har gjort stora landförluster och ingen plats verkar längre säker. Bit för bit tunnas också stridsledningen ut och blir osäkrare, särskilt på gräsrotsnivå där det är svårt eller till och med förbjudet att få en helhetsbild av läget.

Väl framme i Tessenøy, slutmålet, får Edh veta att han skall utföra ett specialuppdrag tillsammans med tre andra. Man håller inne med informationen i det längsta, men till slut kommer ordern, och då följer starten mycket snart. Det gäller att frakta en hemlig last till en annan försvarspunkt, på en farlig rutt genom skärgården där fienden också har posteringar. Färden skall gå över den tjocka isen och bland annat är Edh utvald för sina tidigare prestationer i skridskotävlingar.

Uppdraget är riskabelt i sig själv; att hastigt ta sig genom fiendeland i iskallt väder över is som kanske inte alltid håller. Till det hela kommer att misstron inom gruppen är stor. Två av de övriga satte in sitt översittarbeteende redan vid första mötet och glädjande nog käftade Edh tillbaka. Men nu är det svårt att veta om de går att lita på, och om de å sin sida litar på vår huvudperson. Dessutom var han redan innan kriget bräcklig mentalt, och flera års strider, dödliga attacker i hans närhet och det osäkra läget har gjort sitt till.

Jerker Virdborg beskriver mycket precist och trovärdigt den dysfunktionella gruppdynamiken; den fysiska smärtan av att skrinna, falla, vara utmattad och skadad och tvinga sig vidare; den psykologiska förvirringen inför det skiftande landskapet och ovissheten om vad som kan vänta på nästa holme. Miljöskildringarna av mörker och gråskalor av is blir mycket levande. Språket flyter lätt och naturligt liksom läsningen, och om spänningen varierar i art från nålstick över skräck till utdragen terror, så är den hög och lockande från början till slut.

Fler böcker av Jerker Virdborg:
Försvinnarna

onsdag 9 februari 2022

Romantiska symfonier i Konserthuset

 Under senare år har man kunnat höra en hel del av Louise Farrencs kammarmusik i Konserthuset, men nu fick vi äntligen höra ett orkesterverk, nämligen hennes Symfoni No 1 i C-moll (1842). Symfonin börjar stilla, nästan försiktigt, men fler och fler instrument ansluter, till slut hela orkestern, och så tar sig musiken ton med den stora säkerhet och självkänsla den är värd. Dirigent Antonello Manacorda leder de goda Kungliga Filharmonikerna till att få musiken att klinga elegant i de mjukare partierna, och stort men inte bombastiskt i den starka sista satsen.

Felix Mendelssohn-Bartholdy var en stor förebild för Farrenc, så det lämpar sig förstås att följa upp med ett av hans orkesterverk, nämligen Symfoni nr 3 i A-moll "Den skotska" (1824). Där får Antonello Manacordas handlag musiken att klinga ljusare och lättare än jag är van vid, och det är inte odelat till nöje, men förstås fortfarande vackert och njutbart. Musiken är fantastiskt målande och varierad men inte spretig, i båda symfonierna och i programmet som helhet.

Länk till konserten på Konserthuset Play

måndag 7 februari 2022

Luke Cage

Under några år kom det en handfull TV-serier med Marvel-hjältar i mindre skala än de storfilmer vi har sett. De fokuserade på personer med speciella gåvor som använder sina krafter för att bekämpa brott i kvarteren där de bor i New York. Av dem - Daredevil, Jessica Jones, Luke Cage, Iron Fist, The Punisher - är Luke Cage enligt min mening den mest lyckade. Såväl huvudkaraktärer som bifigurer dyker upp i varandras serier, och det är roligt för oss referenssugna tittare, men de två säsongerna av Luke Cage kan med fördel ses på egen hand.


Mannen Luke Cage är sannerligen rotad i sin stadsdel, Harlem, och vi ser Harlems invånare flockas kring den store osårbare mannen som dyker upp på gatorna och stoppar kriminella i sin gärning. Ungarna vill ha selfies, någon gör en app som håller reda på var han syns till, människor ropar på hans hjälp, och bovarna vill förstås slå ut honom. Det är inte bara smågangsters som vill ha bort honom, utan i synnerhet de som får sin inkomst av skumraskaffärer bakom en respektabel fasad. Och från polisens håll är man inte helt nöjd med att ha en fristående brottsbekämpare som krånglar till deras egna utredningar.

 

Serien Luke Cage låter oss lära känna sina karaktärer på alla sidor, såväl i handling som i lugnare scener och tillbakablickar, och vinner stort på att ha goda skådespelare i alla viktiga roller. En viktig mittpunkt i serien och i Harlem är nattklubben Harlem's Paradise, där dess ägare och den informelle spindeln i nätet, Cornell "Cottonmouth" Stokes, kan blicka ut över sina gäster innan han sluter några nya ljusskygga avtal. Och varje kväll/varje avsnitt får vi höra fantastiska gästartister: Esperanza Spalding, The Delfonics, Rafael Saadiq, och Faith Evans inte mindre än två gånger. Passande, då en stor tavla av hennes avlidne exmake Notorious B.I.G. hänger inne på Cottonmouths kontor. Även mellan musikinslagen bubblar bakgrundsmusiken i Blaxploitation-stil.


Luke Cage är övernaturligt stark, och hans kropp står emot det mesta och kan hela sig själv efter värre skador. Tungt och beslutsamt står han i kulregnet och slår sedan lätt ned de stackare som fortfarande inte har fattat vem de har att göra med. Han behöver inte röntgensyn, flygförmåga eller liknande för att göra det han skall och imponera djupt. Som Method Man säger i avsnittet han gästar: “You know, there’s something powerful about seeing a black man who’s bulletproof and unafraid.”


I andra säsongen dyker det upp en nästan jämnstark motståndare till Luke Cage, Bushmaster från Jamaica som får sin styrka från obeah. När Luke Cage står i vägen för hans anspråk på makten över Harlem, leder det till handgemäng på hög nivå, men också till riktigt grymma hämndaktioner. Kampen måste ske på flera plan och det är viktigt att veta vems lojalitet man kan räkna med. Och även om Luke Cage vinner den striden - var det den sista, eller kommer det alltid att komma fler som vill ta över Harlem? Det vet vi inte, men det känns ändå bra att ha Luke Cage på plats i Harlem.




lördag 5 februari 2022

The Last Gift av Abdulrazak Gurnah

Strax innanför dörren faller Abbas ihop. Han har känt den länge, tröttheten och värken som långsamt växer sig starkare, och just den här dagen har dess grepp om honom blivit starkare än tidigare, men han hinner hem och kollapsar i sitt eget hem. Diagnosen är diabetes, men känslan är att det är livets alla misstag och motgångar som har till sist har vuxit honom över huvudet.

Sin barndom och ungdomstid har Abbas aldrig talat om med sin fru och sina barn, hur mycket de än har bett honom om det. Denna tystnad har påverkat familjen på sitt sätt, och adderat till den rotlöshet som invandrare och barn till invandrare kan känna. Berättelsen rör sig till hustrun Maryam, som hittades som nästan nyfödd utanför det lokala sjukhuset i Essex. I hennes vandring mellan olika fosterhem tyckte man att det passade att placera det bruna barnet hos två andra bruna människor, Ferooz och Vidya från Mauritius respektive Indien. Maryam vet inget mer om sin bakgrund, och efter att hon lämnade fosterföräldrarna för att rymma med Abbas finns varken far- eller morföräldrar, eller en bakgrundshistoria, för de två barnen Hanna och Jamal.

Hanna och Jamal har valt olika metoder för att förstå och finna sin plats i världen. Jamal studerar migration och folkförflyttningar på universitetet. Där upptäcker han att situationen med avklippta familjeband och okända rötter är vanliga hos världens många flyktingar. Men varje livsöde är ändå unikt, så mycket mer än den där siffran i statistiken, just så som vi får se när vi läser om några av de människorna i The Last Gift.

Hanna kallar sig Anna och föredrar att forma ett nytt liv tillsammans med sin vita pojkvän Nick. Den tomhet hon ändå känner, och vardagsrasismen hon möter, väljer hon att bortse ifrån så långt det går. Men ibland gör det ont på djupet även för Anna.

They liked to keep things light between them, and it gave Anna a mature sense of proportion that she could refuse to see her past as exceptional. She laughed at life's tragedies to avoid the lure of solemn self-importance, which is what she thought a sense of the tragic implied. She thought Nick's laughter was similar but with its own difference.

Abdulrazak Gurnahs prosa är mättad med huvudpersonernas reflektioner; få dialoger och desto fler återgivningar av vad som sägs och görs samtidigt som handlingarna förklaras och ofta analyseras. Utan att ha många miljöskildringar ger texten genomgående god förståelse för omgivningarna och människorna i dem, vare sig det är i England eller Abbas barndomshem och andra länder han har besökt. För till sist börjar Abbas äntligen berätta om sitt liv för Maryam och i förlängningen också för barnen. Hemligheten han har burit på var inte en fullkomlig överraskning för en resonerande läsare, men tillsammans med Maryam kan man känna hur omskakande det är att få reda på den.

De fyra huvudpersonerna i Gurnahs berättelse är alla måttfulla, tänkande människor, och även om de kanske för den sakens skull kan kännas orealistiska för några läsare, finns det säkert flera med mig som uppskattar att följa dem i deras resonemang, och själv få leva sig in i de känslor som Gurnah beskriver i återhållsamma ordalag. The Last Gift är en välskriven och helgjuten historia.

Fler böcker av Abdulrazak Gurnah:

torsdag 3 februari 2022

Solitaire på Dramaten

I sina sista pjäser rörde sig Lars Norén från de knivskarpa replikerna i utmejslade medelklassmiljöer som han gjorde så bra, mot det existensiella - namnlösa, ibland ordlösa aktörer som är utslängda i existensens villkor och försöker finna fotfästet - och gjorde det också fantastiskt bra. Förutsättningarna i hans sista pjäs Solitaire liknar inledningarna i den replikfria föreställningen Stilla Liv och också om J.M. Coetzees The Childhood of Jesus - människor som anlänt till en plats under underliga omständigheter och försöker förhålla sig till det.

Det står tio människor ihopträngda på scenen. Vi ser inga väggar men de talar om att de inte kan gå någonstans och att de har svårt att få plats. Det är underligt, och underligt är det också att de talar så öppet; de är inte tystna och förlägna som vanliga svenskar som köar, väntar eller bara trängts samman. Underligt är också att de alla verkar ha varit på väg åt helt olika håll, så hur har de hamnat på denna plats? Vi kommer att få veta att de inte är fast i en hiss, och de är heller inte är uppsamlade av en diktatorisk stat. Det är alltså något högre och starkare än så, men fullständigt ogripbart, som håller dem fångna.



En av männen tycker sig höra ett ljud - som av en port som skrapar över grus medan den öppnas och stängs! Och han hör trafik utanför porten, och människor som går... men vi som hör honom kan gissa att det är hans önskedrömmar och fantasi som talar. 

Man trängs, man talar om vart man var på väg, om att man skulle behöva gå, att man borde vara någon annanstans. Människor berättar brottstycken ur sina liv och vad som plågar dem just nu, fysiskt och psykiskt. En av dem utbrister att hon inte borde vara där, hon har inte gjort något... hon är inte jude, inte svart, inte muslim... inte homosexuell... eller vad som nu kan vara anledningen till att de är placerade där. 

En av de tio på scenen faller ihop och dör. Är det det som är meningen med samlingen? Skall alla till slut dö? Är det vägen ut? En av dem som först verkade mest sympatisk visar upp ett närmast psykopatiskt beteende. En av de jobbigaste personerna är den som hårdast kämpar för rättvisa när gruppens moral kommer i svajning. Fler och fler dramatiska händelser äger rum på den lilla ytan, och strax intill en människas katastrof kan någon annan stå oberörd. Det blir som en miniatyr av vårt liv på jorden; vi vet att andra plågas medan vi lever gott.

Under den dryga halvannan timmen varieras stämningar och repliker så att handlingen aldrig känns stillastående. Kropparna är fast men tankarna maler kring det som en gång gjorde dem till människa. Det finns ingen förklaring och inget enkelt slut och det är bara att acceptera. Ypperligt manus, regi och skådespelare ger en på djupet omtumlande upplevelse.


Foto: Mats Bäcker


tisdag 1 februari 2022

Muppets Now

 Drivna av pandemin har fler och fler digitaliserats, till och med de älskade karaktärerna i The Muppet Show. Muppets Now är ett halvdussin program med inslag som presenteras på modernt vis, strömmade och sända över nätet (i TV-serien alltså, fast i verkligheten via strömningstjänsten Disney+). Precis som i originalshowen där vi fick se minst lika mycket av vad som hände bakom kulisserna som på scenen, så följer vi inspelningarna utan filter, från att den stressade IT-redaktören Scooter försöker lägga upp inslagen i tid till att programmet avslutas och komplimangerna och kommentarerna om vad han borde göra annorlunda ploppar upp.

Självklart har Miss Piggy ett livsstilsprogram, som råkat få den litet olyckliga titeln "Pigsty(le)". Men hon är förstås samma underbara diva som alltid och visar sitt sköna liv och småpratar med väninnan Linda Cardellini med flera.


En gäst som återkommer flera gånger är den sympatiske Taye Diggs, som straight man till de kära virrande mupparna. Dr. Bunsen Honeydew visar tillsammans med den hunsade assistenten Beaker olika vetenskapliga experiment, vilka absolut inte lämpar sig för upprepning hemmavid.

Den Svenske Kocken är med i ett mattävlingsprogram! Varje vecka kommer nya kändiskockar eller kockande kändisar såsom Danny Trejo till "Økėÿ Døkęÿ Køøkïñ". De står på var sitt håll och lagar sina rätter så goda och snygga som möjligt - åtminstone gör gästkockarna det. Hur klarar sig Svenske Kocken? Kanske får han sin revansch med sista avsnittets uppgift - köttbullar!




Det är roligt att se alla kända och älskade muppar i nya miljöer men i samma härligt kaotiska stil. Muppets Now är en vitamininjektion och ett skönt avbrott från vardagen.