Att tjänstledigheten från lektorstjänsten lades på honom efter ett meningsutbyte med en student är inget som skall rubba David Svartheds frid. Han har sovit gott hela vintern, hållit sig till goda rutiner och börjat sortera anteckningarna till boken han länge har funderat på att skriva. Ett helt bekymmersfritt liv och ett där problemen ignoreras kan se exakt likadana ut, och Ellen Mattsons skickliga penna får oss att se båda på samma gång, utan att skriva det rent ut.Det är februari, och utanför affären halkar David på en isfläck, ramlar baklänges och slår i huvudet. Sedan dess rör sig skuggor i synfältet, en svart fisk simmar in från vänster men försvinner om han griper efter den, eller stannar kvar som harmlöst sällskap vid andra tillfällen.
På nattduksbordet ligger ingen bok, vilket det ju alltid skall göra. Försvann den vid fallet? David börjar se sammanhang i vardagen, stora mysterier strax utom räckhåll som skapat konstigheter i hans liv. När han försöker nysta i dem möter han människor som hjälper honom vidare, men det är osäkert om de går att lita på eller om de ens finns. Gåtorna skiftar form från dag till dag men griper in i varandra och i Davids historia ändå.
Det finns många skäl att oroa sig för David; ensamheten, den långsamma glidningen ut ur samhällskroppen, hälsotillståndet efter fallet. Men det går också att glädja sig åt hur hans sökande efter gåtornas lösning ger en mening i hans liv, hur det får honom att upptäcka sin omgivning och hitta spännande sammanhang strax bortom verkligheten. Februaris dagar är mörka och kalla men dag för dag närmar man sig våren. Den svarta månens år utspelar sig i en skymningstid där drömmarna kanske är på väg att ta överhanden, och om de är starkare än verkligheten så kanske vi kan unna David de upplevelserna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar