onsdag 29 november 2023

The Mountain In The Sea av Ray Nayler

Vi är några år in i framtiden, med teknologier som tagit några skutt framåt - AI:er med personligheter som liknar människovänner, det bärbara identitetsskyddet abglanz, och en android som är så människolik att hen skrämmer mänskligheten. Handlingen i boken The Mountain In The Sea förs framåt genom nedslag hos olika personer - bläckfiskforskaren Dr. Ha Nguyen, androiden Evrim, Eiko som fångats som mänsklig slav på ett AI-styrt fiskeskepp, och så ett antal aktörer som lirkar fram bara några halvt begripliga upplysningar av en annan, vilket leder till att någon av dem strax går ett grymt öde till mötes. 

Anledningen till informationsfiskandet och det samvetslösa eliminerandet av människor är både lätt och svårt att utläsa av detaljer i händelserna. En mäktig och resursstark organisation är ute efter kunskap och tillgångar som en annan mäktig och resursstark organisation skyddar, båda uppenbarligen utan hänsyn till spillda människoliv. Mitt i det hela anländer Dr. Ha Nguyen till ön Con Dao, inköpt och avskärmad av konglomeratet DIANIMA, för att forska på bläckfiskar som verkar ha osedvanligt hög intelligens och kapacitet.

Under större delen av boken är forskningsbakgrunden och sammanhangen mellan de olika delarna så lösa, och framställningen så pratig, att det frustrerar en läsare som vill ha mer av hårda fakta och mindre av känslosamma formuleringar. De återkommande citaten från Dr. Ha Nguyens bok How Oceans Think och Dr. Arnkatla Minervudottír-Chans bok Building Minds är också mer av millenial-memes än vetenskapliga utsagor, och handlingen och upptäckterna går onödigt långsamt framåt. Det är under de sista hundra sidorna som trådarna knyts ihop och skapar något mer intressant - kanske inte riktigt så intressant som man hoppats efter den långa upptrappningen och fortfarande litet för löst staplat ovanpå hittepå-vetenskap, så den belöningen känns inte tillräcklig efter att ha läst den tjocka boken.

måndag 27 november 2023

Mitt Inferno på Strindbergs Intima Teater

Vilken ära, men också vilken börda att bli ombedd att skriva en pjäs för Strindbergs Intima Teater! Vår författare, som står framför oss på scenen, läste ju Inferno redan som nittonåring i Paris och känner sig säker på att kunna anta utmaningen att skriva något nytt i Strindbergs anda. Eller? Allteftersom pjäsen fortskrider avslöjas de självsäkra deklarationerna som bluff. Författaren/berättaren Erna är på flykt från familjen, bor på hotell i Malmö och hör pappas pianospel från övervåningen som inte finns där. Så på sätt och vis börjar hon närma sig Strindbergs paranoia i sin skrivkramp och själsliga kaos. Eller?


Kan hon verkligen som kvinna skriva en moderniserad Inferno? Av de kvinnliga författarna hon påminner sig, några ungefär samtida med Strindberg, så begick fem av sex självmord. Virginia Woolf, Viktoria Benediktsson, Tove Ditlevsen... Det är den oron som kryper sig närmare. I morgonrocken hittar Erna stenar. Sedan en rakkniv.

Pjäsens inledning, att låta en person snubbla in i mörkret, deklarera att man är mörkrädd och tala med publiken om vad man skall göra, det skulle lätt kunna bli slapstick men inte i Sandra Huldts skickliga framförande. Hon har Sveriges vackraste leende men de ursäktande, förklarande replikerna blir aldrig underdåniga trots den stora dosen humor. Då och då mörknar hennes röst till en replik som tycks komma från teaterns grundare själv. Då och då stiger hon också in som en sällsynt litterär vaktmästare med sopborste och stort inflytande över vad som skall ske på teatern (och det är inte den där moderniserade Inferno-pjäsen, inte).

För att parafrasera vad Erna själv citerar i pjäsen så är inte den röda tråden i denna pjäs så tydlig, men varje scen och varje sinnesväxling är ett under att se i Sandra Huldts fantastiska gestalt.


Foto: Klara G

söndag 26 november 2023

Den underbara historien om Henry Sugar

Wes Anderson låter det gärna synas i sina filmer att allt är en föreställning: skådespelet drar åt det teatraliska, scenografin är designad som för teater, och i vissa scener får vi med flit se scenarbetare hantera rekvisita och bakgrunder. I hans filmatisering av fyra noveller av Roald Dahl är konceptet genomfört mer konsekvent än någonsin. Skådespelarna vänder sig direkt till kameran, framför sina repliker med snabbheten av en nyhetsuppläsare från 1930-talet och därtill också beskrivningen av vad de själva gör och känner, i tredje person. Det passar förstås extra bra när manuset kommer från Roald Dahl, en författare med sinne för ordval och klokt ihopknåpad handling.


Från denna stiliserade dockskåpsvärld berättar Benedict Cumberbatch Den underbara historien om Henry Sugar, vilken han också spelar. Men det är en berättelse i en berättelse i en berättelse, för för att komma till botten måste vi höra en annan persons historia om en man i Indien som kunde se utan att använda ögonen, och också hans historia om hur han skaffade sig den förmågan. 


Rollistan för den ganska korta filmen är fylld av kända namn, och männen (kvinnorna är försvinnande få) dyker upp i flera roller. Säkerligen har de haft mycket roligt när de har spelat in Den underbara historien, även om det inte märks då de alla dragit ned på gester och röstmodulering till ett minimum för att åstadkomma en stram och precis spelstil. Det tillsammans med de tydliga rekvisitabytena och den oförutsägbara handlingen är mycket underhållande för en uppskattande åskådare.


Efter Henry Sugar släpptes tre andra ännu kortare historier skrivna av Roald Dahl och regisserade av Wes Anderson. Men fy så hemska de är! Svanen är en grym historia om brutal mobbning. Råttfångaren är inget för äckelmagade. Poison är frånstötande på ett eget sätt i de allra sista minuterna, men just i den episoden passar den sammanbitna spelstilen extra bra, så den är ändå sevärd, med en spänning som är hög från början till slut.

lördag 25 november 2023

Den anarkistiske bankiren och En mycket originell middag av Fernando Pessoa

De två berättelserna upptar sammantaget dryga hundratalet sidor, och mer än så vore inte bra. De har det gemensamt att de omsorgsfullt bygger upp en historia som läsaren känner på sig kommer att få ett överraskande, förhoppningsvis tillfredsställande slut, och i den andra novellen kan man till och med föreställa sig vad överraskningen kommer att vara. Således bör fokus vara på detaljerna som bygger argumenten (i första berättelsen) eller stämningen (i andra berättelsen).

I dagens snuttifierade nyhetsbevakning är det sällan vi får höra någon gå till botten med varför hen tycker eller agerar si eller så, eller i det här fallet varför titelfiguren i Den anarkistiske bankiren har valt sin yrkesbana och i och med det anser att han är den mest fulländade anarkisten. Nu kan det i en debatt eller monolog vara svårt att sätta fingret på talarens logiska luckor, överdrivna antaganden och rena missförstånd. Litet lättare går det här, men även när man som läsare vill protestera mot ovanstående är det ändå underhållande att följa med i hur bankiren bygger upp sin livsfilosofi och påpekar hur motivationen till hans val skiljer sig från andras. 

I En mycket originell middag möter vi en civilisation som nått sin höjdpunkt och obekymrat om resten av världen är på väg ned i förfall. Låt oss inte se ned på människor som njuter av god mat, men formuleringar i historien låter oss se det dekadenta i att man i Berlins gastronomiska sällskap beklagar att kokkonsten förflackats. Mat, som ju är livsnödvändig och sorgligt knapp för många! Och här fnyser man åt dess brist på originalitet. Drivande i det gastronomiska sällskapet är en herr Prosit som uttryckligen framställs som råbarkad och dekadent, och det är under hans ledning som handlingen kommer att drivas till sin spets. En mycket originell middag skrevs på engelska av en ung Fernando Pessoa som var mycket inspirerad av Edgar Allan Poe, så låt oss läsa långsamt och uppmärksamt på alla skiftningar i miljö och tankegångar, fram till det rasande slutet.

Fler böcker av Fernando Pessoa:

fredag 24 november 2023

Roads Not Taken på Deutsches Historisches Museum i Berlin

Tyskland har varit skådeplatsen för flera skeenden som förändrat världshistorien. Utställningen Roads Not Taken Oder: Es hätte auch anders kommen können (Det hade kunnat gå annorlunda) på Deutsches Historisches Museum i Berlin visar upp de stora viktiga ögonblicken, baklänges från murens fall till 1848. Museet talar om att visa hur utfallet skulle kunnat blivit något annat, men det syns inte så mycket i utställningen annat än i någon mening här och där. Snarare får man som besökare fundera själv över hur världen sett ut om historien tagit en annan väg, och kanske välja någon i taget av de förevisade händelserna.

Vi börjar som sagt vid öppnandet av Östtyskland och Berlinmurens fall. På en videoskärm visas den avgörande presskonferensen där landets gränser förklarades öppna med omedelbar verkan, skärmen intill visar rader av bilar med förväntansfulla människor på väg mot väst. Fler detaljer kring tiden ges, och man kan i slutet av utställningen spela ett spel som dock med fördel också spelas i början. Det ger en möjligheten att spela en av ett antal aktörer i Leipzig under den kritiska dagen 9 oktober 1989, när en längre tid av demonstrationer kunnat ha slagits ned med våld men istället ledde vidare till uppmjukningen av DDR och i slutändan frihet för landets folk. Det var mycket givande att få leva sig in i olika perspektiv och därigenom få reda på fler detaljer, och jag rekommenderar alla att spela spelet som finns tillgängligt online. länk


Ett tidigare steg på vägen mot ett splittrat (eller enat) Tyskland var den politiska dragkampen på 1950-talet, då man från öst ville att landet skulle enas under Sovjetunionens beskydd medan man i väst, och i västra Tyskland, var mycket orolig för Stalins anspråk och istället ville dra hela landet in i västs intressesfär. Plakaten från båda sidor talar sitt tydliga språk och det blev också en stor valfråga i Västtyskland.








Innan dess skakade Tyskland om världen med andra världskriget. Stauffenbergs misslyckade attentat mot Hitler skedde bara något år innan krigsslutet men det var under det året som de allra flesta tyska soldater dog, och självklart också fruktansvärt många andra från andra länder.


Något annat som hade kunnat hända var att USA hade kunnat spränga en atombomb över Tyskland, men omständigheterna gjorde att det inte behövdes. Men hotet om atomkrig var en realitet som länder levde med efter det, och det gavs information till allmänheten om hur man skulle förbereda sig och sedan agera om det värsta hände.




Med lovvärd tysk grundlighet rör sig utställningen bakåt i tiden, över hyperinflationen, Weimarrepublikens tillkomst, Bismarcks tillträde och även en sväng över det Habsburgska imperiet. Sammanställningen är mycket väl värd ett besök och kan väcka tankar under lång tid efteråt.




torsdag 23 november 2023

Konferensen

En kickoff med jobbet kan vara dötrist och tråkig och alldeles underbar... och också urarta i en blodig mordorgie! Det gör den när en grupp från kommunkontoret åker på konferens i en stugby inför det första spadtaget inför pressen för det nya köpcentret i Kolarängen. Jonas, Ingela och Kaj är jättenöjda, med konferensen och med vad de har planerat för att sätta kommunen på kartan. Men Nadja, Lina och Amir granskar dokumenten och börjar ana oråd när siffrorna inte stämmer. 


Mördaren som smyger sig in på området har planerat sitt dödande kusligt skickligt. Först de som driver konferensanläggningen, och kropparna göms så att ingen anar oråd för tidigt. WiFi-uppkopplingen kraschas så att ingen kan kontakta omvärlden. En efter en mördas brutalt med skvättande blodstänk, men utan att kameran gottar sig i grymma köttsår eller offrens plåga. Offrens skräck får vi dock desto mer av när mördaren till slut börjar sitt slaktande mitt bland de kvarvarande konferensgästerna. Den vardagliga stugbyn och konferenssalarna blir scen för människornas flykt för livet, eller hopplösa försök till att gömma sig eller fly, eller också modiga och desperata försök att försvara sig och slå ut den otäcka, maskbeklädda mördaren.


En del recensenter har klagat på den glättiga tonen i filmen Konferensen, men för undertecknad som vanligtvis inte gillar splatter-historier är det just den som stämmer och gör att filmen känns verklig men inte så verkli att den blir sorglig. När man redan får skratta åt de jobbiga teambuilding-flosklerna blir det anonyma mördandet bara något som är absurditetsskalan vriden till max. Skådespelarna gör bra insatser i sina olika roller, regin och klippningen håller spänningen hög när den skall vara det. Konferensen är en god filmatisering av Mats Strandbergs lika läskiga bok.

onsdag 22 november 2023

Regnet av Maxim Grigoriev

Är de egentligen inte själva en del av gentrifieringen, exileuropéerna som möts och pratar på kaféer i Porto - Etelle, Patricia, Alba, Romain från Frankrike med portugisiska rötter och den nytillkomne Alexandr? De diskuterar det av världens problem som de ser med sina egna ögon, eller åtminstone har hört om i andra hand: hur människor tvingas ut ur sina bostäder medelst hyreshöjningar som deras låga löner inte klarar av, och inte får socialhjälp utan måste flytta till kyffen långt utanför staden. 

Filosoferande och politiserande talar de ofta om hur Airbnb breder ut sig i staden och ibland om vad som borde göras. Men tack och lov har vi i Etelle har en röst emot de enkla förklaringarna och de oformulerade lösningarna. Hon är som en avlägsen släkting till den cyniska Nina från Grigorievs förra bok Europa, men inte med samma avståndstagande från världen och allt i den, utan med en insikt om hopplösheten i omstörtande aktioner mot större samhällsfenomen efter att ha varit djupt inne i den sortens aktivism i sitt tidigare liv. Hennes kallduschar till motargument irriterar Patricia men är en skön motvikt till det riktningslösa ältandet av "borde göra" som skulle kunna uppstå.

Boken är kort och skriven i oavslutade utsagor där man oftast men inte alltid vet vem som sade vad. Trots att staden, gatorna, regnet och diskussionerna bidrar till en känsla av stillastående och trögrörlighet är det uppfriskande att läsa en intellektuell diskussion som tar sig an samtida problemställningar och inte stannar vid gårdagens lösningar (eller?).

Fler böcker av Maxim Grigoriev:

tisdag 21 november 2023

Schnittkes Requiem och Konsert för kör i Katarina kyrka

Det första vi får höra i Katarina kyrkas vackra akustik är Valentin Silvestrovs Prayer for Ukraine, som skrevs redan 2014 men känns extra sann och innerlig idag. Den följs av konsertens första stycke av Alfred Schnittke, Konsert för kör (1984-85). Nu växer klangerna till en mångtydighet som lovar mer än bara harmoni, och sopranerna ropar ut något som låter som oro redan i första satsens tilltal till Skaparen. Det är intressant hur Schnittke omväxlande låter bara kvinnoröster, eller bara mansröster, stå för sången, och hur en enskild röst kan få en egen, litet slingrande melodi, inte som ett soloparti utan som något som anas mitt i klangen från kollektivet.

Innan nästa mästerverk av Schnittke får vi och sångarna hämta andan en stund, men inte tappa koncentrationen, då Oskar Ekberg vid flygeln spelar Dmitrij Sjostakovitjs Preludium och fuga i ess-moll (1950-51). Det verket är spännande på ett annat sätt än Schnittkes musik, och det är bra att få höra klanger av annan art för att bättre kunna uppskatta såväl körmusiken som pianotonerna.

Schnittkes Requiem (1974-75) börjar försiktigt nog, med en enkel melodi och klockklanger som upprepas, men snart blandar sig oron in, inte minst i de desperata ropen i Kyrie - Herre, förbarma dig! Ännu starkare och rent skrämmande låter Dies irae och Tuba mirum - i den mäktiga akustiken i Katarina kyrka, och i Katarina Kammarkörs känslosamma men precisa stämmor, kan man lätt leva sig in i Domedagens kaos och skräck - är detta ögonblicket då min själ skall dömas till eviga plågor? Men kanske finns det hopp då kören visksjunger i Rex tremendae, och sedan ropar till Herren Jesus om förbarmande. Stillsammare och ljuvare toner följer. I Sanctus, Benedictus och Agnus Dei är (mäss)ordningen i det närmaste återställd, för de själar som klarade sållningen vid yttersta domen. 

Låt oss kontemplera Schnittkes tilltag att förstärka Credo med bas, gitarr och trummor, ett ytterst modernt inslag i ett annars mer tidlöst verk. Detta Credo, Trosbekännelse, är starkt och självsäkert, och trumrytmerna förstärker det kraftfulla i sångens harmonier. När melodin från den första Requiem-satsen sedan återkommer i den sista, klingar den ljusare och mer hoppfull.

Katarina Kammarkör klarar av att sjunga med den precision som krävs för de komplexa harmonierna i den stora akustiken, liksom med den inlevelse som krävs för att understryka att det handlar om evigt liv eller död. Det är fint att få höra dem i detta krävande verk i Katarina Kyrkas vackra kyrkorum.

måndag 20 november 2023

Gen V

Ett tag kunde man längta efter gemenskapen på en internatskola för specialbegåvade barn, som Hogwarts eller Xavier's School for Gifted Youngsters. Men det är klart att det mellan allra yttre hot kan förekomma rivalitet och pennalism mellan eleverna på de skolorna också, och självklart är popularitetskampen drivkraften på skolan i The Boys cyniska universum, också påhejad av lärarna och inte minst Vought som äger skolan - och studenterna.


Självklart fångar ju företaget Vought upp de ungdomar som visar sig ha superkrafter och samlar dem på Godolkin University, lätt hybrisartat förkortat till God U. Där går ungdomarna kurser i marknadsföring (av sig själva), diverse sportgrenar där man litet humoristiskt kan slita av sin motståndares armar för de växer ut igen, och så skådespelarklasser. Det är en hel del av ungdomarna som fått krafter som inte är användbara för actionuppdrag, men däremot gör dem intressanta som skådespelare i TV-serier. Det alternativet ligger närmast för Emma Meyer som kan krympa till pyttestorlek. Hon uppträder redan nu som Little Cricket på sin Youtube-kanal med roliga hyss och låtsasfajter med sin hamster.


Ja, det är viktigt att bygga sitt varumärke och få maximalt med följare på sociala medier. Eleverna rankas officiellt efter hur populära de är och konkurrensen mellan dem är oftast knivskarp. Men här och där kan man ändå finna vänskap och kärlek (och jättemycket sex). Cate Dunlap och Luke Riordan har varit tillsammans länge, och med superhjältenamnet Golden Boy tänker alla att Luke kommer att bli den nye Homelander. Men en grym hemlighet i skolans källare driver Luke till en bärsärkagång med dödlig utgång, och den officiella hjälteskalan måste snabbt ritas om.


Liksom i The Boys så skvätter det rejält med blod i Gen V. Inte nog med att det alltid är någon eller några som dödas på de mest splattriga visen i varje avsnitt, utan en av huvudrollerna i serien är Marie Moreau som med telekinesi (hemokinesi) kan manipulera blod, till en början bara sitt eget men snart lär hon sig att göra svårare saker.


Redan vanliga tonåringar är hormon-, känslo- och impulsstyrda, och tänk så mycket som kan gå fel när man har superkrafter och på ett ögonblicks ingivelse i vredesmod kan knyckla ihop en motståndare till en liten boll med tankekraft. Nu är ju vakterna på God U synnerligen våldsbenägna och redo att slå ned på alla försök till uppror av oönskat slag, så det är bara att bereda sig på lemlästningar och exploderande huvuden i serien Gen V. Och också nya varianter på Voughts ambitioner att producera och kontrollera superhjältar på alla sätt de kan.

söndag 19 november 2023

Of Strangers and Bees av Hamid Ismailov

Den muslimske filosofen och vetenskapsmannen Avicenna / Abu Ali Sina levde i Uzbekistan mellan åren 980 och 1037. Eller? Kan ett så klokt sinne, väl fyllt med visdom, försvinna efter bara några decennier? Kanske överlevde det, kanske i form av ett bi, kanske tog Avicenna mänsklig form och reste runt i Europa under de kommande århundradena. I Hamid Ismailovs bok Of Strangers and Bees får vi läsa om en landsman till honom själv och Avicenna, någorlunda samtida med oss, vars sejour i Europa under nittonhundratalets sista decennier speglas av berättelser om en Främling som är på plats under några stora politiskt-religiösa uppror i Europas inklusive Turkiets historia.

Perestrojka har börjat smälta isen men järnridån har inte fallit, Uzbekistan är en del av Sovjetunionen och i Moskva och Tasjkent startar ett utbyte med Frankrikes författarförbund. Vår (ena) huvudperson Sheikhov får resa till Paris med tillsammans med några andra uzbekiska författare. Med fattning, viss förfäran och stor uppfinningsrikedom hanterar de det faktum att deras skrala reskassa knappt räcker till hotell och mat. 

Sökandet efter mat och rum för natten är ett tema som skall återkomma flera gånger på flera kontinenter, ibland under oroväckande omständigheter. Men utan att bli lustiga stereotyper lyckas mannen/männen vi följer gång på gång att skaffa sig uppehälle i Europa och USA genom kontakter med andra uzbeker och med turkar, och ofta med hjälp av människor med judisk bakgrund. Och ibland får Sheikhov in en fot någonstans genom att hänvisa till författaren Hamid Ismailov eller till och med sälja några av hans böcker.

(Minst) Två andra historier löper parallellt genom den tjocka boken; den om Främlingen och en om biet Sina. Berättelsen om biet Sina är fabel-lik; både trogen biens verkliga liv i kupan men med inslag av känslor, dialoger och värderingar ur människors liv. 

Under sin vistelse på olika europeiska platser som tjusar eller skrämmer Sheikhov tycker han sig ibland finna spår av Främlingen från tidigare sekler. I de parallella kapitlen om Främlingen tycks han till en början också söka någon, och röra sig i utkanterna. Efter hand tar dock Främlingen form som en listig magiker som stigen ur Tusen och en natt, men i periferin av hans visserligen imponerande trick kan man tänka sig skador och sorger som kanske inte uppvägs av det han bevisar. Ändå, när Sheikhovs, Avicennas och Sinas liv flätas samman i Hamid Ismailovs bok blir det en rik och spännande berättelse som det är givande att fördjupa sig i.


lördag 18 november 2023

Min europeiska kärlek med Spacetimelab på Ö2scenkonst

Man kan ta tåg eller flyg från ett land i krig till ett land utan krig. Väl där märker man hur stora skillnaderna är mellan de båda länderna, inte bara i miljö och arkitektur utan i mentaliteten. Marina har lämnat ett attackerat Ukraina och flyttat till sin älskare Christian i ett välordnat västeuropeiskt land. På väg från flygplatsen ber han henne spänna fast sig med säkerhetsbältet. Fastän de sitter i baksätet! "Jag är förälskad i en ynkrygg", tänker hon. I Ukraina har man värre hot mot livet att hantera, och där säger taxichaufförerna att man får röka i bilen. Ingen anledning att vara försiktig när omständigheterna är som de är.


Den ukrainska pjäsförfattaren Iryna Serebriakova förankrar kontrasten mellan det gamla och det nya landet i konkreta exempel och miljöer, som hur våghalsig man är i en bil, eller att man kan gå in i en affär och där är fullt av varor som man kan köpa, till och med glass! Det är förståeligt hur mycket av det som västeuropéerna hakar upp sig på framstår som tillgjorda lyxproblem för Marina, som Christians halvvuxne son Ivan som inte funnit sig tillrätta i sin könsidentitet och hur Christian böjer sig inför Ivans utskällningar. Kriget i hemlandet förstärker de skillnader i mentalitet som redan fanns där. Men pjäsen låter också Marina se det som är bra i västlandet och ifrågasätta sitt eget ifrågasättande. Av den anledningen blir den korta pjäsen rik på nyanser och minnesvärd för att den låter konkreta scener ur samtiden bli allmängiltiga.


Iryna Serebriakovas pjäs Min europeiska kärlek är ypperligt översatt till ledig svenska, och väl framfört av Spacetimelab. Pjäsen är huvudsakligen är en beskrivande monolog framförd med inlevelse och god balans mellan känslor och resonemang av Anette Jellne som Marina. Repliker och passande bakgrundsmusik passas in från Oscar Rosberg och Richard Asker vilka spelar Ivan respektive Christian.


Författaren var på plats och efter pjäsen hölls ett intressant samtal inför publik med henne, Torbjörn Elensky och skådespelarna. Iryna Serebriakova berättade hur ett tema för henne när hon skrev pjäsen, själv utflyttad från Ukraina till Västeuropa, var den tacksamhet hon visste att hon borde känna inför att ett annat land tagit emot henne och givit henne trygghet. Där vill jag själv kommentera att det är viktigt att höra röster likt Marinas så att man inte lutar sig tillbaka som en nöjd välgörenhetsivrare. Därtill berättade Serebriakova om hur det gick till när hon själv valde att emigrera. Det var när hennes papegoja hade dött, och när hon trots att hon hade pengar inte kunde skaffa mat och medicin till sin döende hund. Runt sig hörde hon liknande historier från andra: trots utbildning, jobb och pengar fanns inte det man behövde i landet. Man hade det man trodde man borde ha men kunde ändå inte ta hand om och skydda sig själv. Men Serebriakova berättade sedan också om motsättningar mellan människor som emigrerat från Ukraina och de som stannade kvar, även mot dem som stannade kvar i Ukraina men flyttade till de västra delarna, bort från de värsta striderna. Det var mycket intressant att få fler konkreta insikter i hur kriget skakar om ett land, inte bara när bomber krossar byggnader utan i valen som en människa måste göra.

fredag 17 november 2023

Sagan om Drakens återkomst

Filmatiseringen av den långa bokserien The Wheel of Time har väckt en del kritik, dels för att den avviker från böckerna, dels för att handlingen och skådespelarna skulle vara tråkiga. För egen del kan jag inte hålla med om någondera (speciellt som jag bara har läst en bok), och jag är mycket förtjust i världen som målas upp i TV-serien. Historien inleds med spännande och viktiga ritualer för ungdomarna i byn Emondsvall, men festen övergår i panik när stora, tunga och riktigt farliga monster, trollocs, attackerar och dödar flera av byborna.


Till byns räddning har just en mäktig kvinna anlänt - eller kom ondskan tillsammans med henne? Lady Moiraine är en av Aes Sedai, den mäktiga grupp av kvinnor som kan hantera krafterna från Urkällan. Hon kämpar mot de attackerande trollocs och tar sedan med sig fyra av byns ungdomar - Rand al'Thor, Mat Cauthon, Perrin Aybara och Egwene al'Vere - tillsammans med sin väktare Lan. Det kan vara dem som de attackerande trollocs är ute efter. Det kan vara någon av de fyra som kan rädda världen från att falla i händerna på Mörkrets Furste - någon av dem kan vara den återfödda Draken. Lady Moiraine flyr med ungdomarna från de attackerande monstren, men andra faror väntar dem på vägen.


Det är vackert att se Aes Sedai mana fram magin från omgivningen och använda dess starka krafter. Att förloppet utarmar användarens egna krafter gör det till mindre av ett trick och mer allvarligt. Ännu mer allvarligt är det faktum att endast kvinnor kan kanalisera kraften; män som gör det kommer förr eller senare att bli galna och döda dem de älskar mest. Några av våra manliga huvudpersoner oroar sig för just det, andra lockas av kraften trots farorna de redan känner.


Trots att Aes Sedai tränat hårt och svurit eder att endast använda sina krafter som vapen mot ondskan är det många som hyser agg mot dem, inte minst Tuflodens Klokfru Nynaeve som på ett mer jordnära sätt använder kraften till att hela, enligt Klokfruarnas tradition. Kvinnorna som hanterar kraften skiljer sig åt i personlighet och uppdrag i världen: Lady Moiraine är stark och rådig när hon leder de motvilliga ungdomarna men vi ser ändå hennes ständiga oro; Liandrin som hör till en annan gruppering av Aes Sedai är sur och enerverande aggressiv, men intressant på sitt eget vis.


Detaljer i världen där allt utspelar sig vävs in naturligt utan att behöva ta för stor plats; att historien är cyklisk, så att människor som förlorat någon de älskar kan hoppas på att möta dem igen när hjulet vrids nästa gång; att drömmar kan visa sanna scener och möten med varelser som är ute efter en; en uppsättning ondskefulla varelser vars kraft och motivation skiljer sig från legenderna i vår värld; och en mängd lockande och vackra omgivningar, byggnader och klädedräkter. Det är hela den världen och varelserna i den som står på spel, och när våra huvudpersoner tror att de har vunnit striden så har den bara börjat.



torsdag 16 november 2023

Hon som aldrig kände männen av Jacqueline Harpman

Fyrtio kvinnor är instängda i en bur, förmodligen under jord. Vakterna vandrar runt dem, tre och tre, utan att någonsin säga ett ord. Hur hamnade de där? Ingen minns något annat än kaos och oro. Förmodligen blev de drogade. Vår berättare minns inget alls från tiden innan, då hon var ett litet barn när hon placerades med de vuxna kvinnorna i buren.

När den dagliga ransonen av råvaror levereras till de fångna diskuterar kvinnorna hur de skall lagas till, trots att de inte har annat än vatten, en kokplatta, slöa knivar och samma grönsaker och kött varje dag. De har minnen av ett annat liv som de ibland bara motvilligt berättar om när flickan frågar. När berättelsen börjar har hon nyligen kommit in i puberteten så det antas att de har befunnit sig i buren i femton år. Känslor vaknar inom flickan, och utifrån vad hon har hört i brottstycken från kvinnornas berättelser skapar hon egna fantasier om en av fångvaktarna.

Så händer det överraskande: ett larm går, och alla väktare försvinner. Till kvinnornas lycka sitter nyckelknippan i låset så de kan äntligen öppna dörren och lämna buren. Det stämmer att de är under jord. När de har tagit sig uppför trappan finns inga män kvar, de ser inte ens skymten av dem mot horisonten utanför porten. Hur kan de ha försvunnit så snabbt? För oss nogräknade science fiction-läsare är det tacksamt att detta (och andra) mysterium inte bara slarvas bort, för fastän vi inte får svar på alla tekniska frågor kring hur infångandet gick till och hur övervakningen organiserades så slutar inte vår berättare att fundera på det.

Gåtorna kring hur och varför kvinnogruppen (och, vilket de senare upptäcker, andra grupper av kvinnor och även män) fängslades i åratal utan någon som helst interaktion med sina övervakare ger berättelsen en överton av symbolism; människans villkor i en svårbegriplig värld. Mer av handlingen rör sig dock kring det praktiska och vad det betyder att vara människa. Och trots att de överlevande enbart utgörs av kvinnor, handlar det om hur man lever som människa snarare än om hur man lever som kvinna. Trots att kvinnorna ibland talar om relationer i det tidigare livet, om män och barn, fokuserar de på att skapa förhållanden för att leva tryggt och klä sig för (den milda) väderleken, inte till att pynta sig med smink och fina halsband. Förutom det kärleksfulla prydandet med blommor när någon har dött och skall begravas.

När kvinnorna nu fritt kan välja att leva ett värdigt liv utan samhällets krav och traditioner, enbart av vad de själva känner, så gäller det i än högre grad för flickan som aldrig vetat av andra rutiner än de tvingande i grottan. Hon förstår och känner en viss längtan efter det som de andra berättar om livet innan infångandet, men blir inte fast i den längtan utan lever fullt ut efter de nya omständigheterna. När hon till slut blir den sista människan är hon också den allra första och fria människan, med ärvda minnen av andra liv men fri att välja vad hon vill av det som finns.

onsdag 15 november 2023

Makaya McCraven på Fasching

På scenen står ett smörgåsbord med rytmskapande prylar. När konserten börjar går gitarristen Matt Gold och basisten Junius Paul dit och skakar fram rytmer på några i taget av prylarna. Men det är Makaya McCraven som är perkussionisten par excellence här, och bakom sitt trumset är det han som skapar takten på riktigt. Medan Matt Gold börjar en vacker melodi på gitarren smattrar trummorna mjukt som ett vårregn men ändå distinkt.



Makaya McCravens musik låter bra på skiva men ännu starkare live. Nästa stycke låter enkelt och gungande i melodin men samspelet mellan instrumenten på scen gör en trollbunden. Härnäst inleder Junius Paul ensam en låt med ett fantastiskt bassolo, lekande lätt och snyggt, och fortsätter slingorna under resten av låten medan gitarren tar över, och efter hand växer i styrka, och efter ytterligare ett tag växlar även trummorna upp till en kraftfull men behärskad extas.


Namnen på låtarna undflyr mig förutom de få gånger McCraven explicit nämner dem, som efter paus när gruppen spelar The Bounce. Efter inräkning spelar alla instrument rytmslingor som är på gränsen till att bryta sig ut från det konventionella, och det låter bra på ett nytt sätt. Ännu en låt bjuder på McCravens mjukt smattrande trummor, och ännu fler låtar på den kontrollerade explosion han kan skapa så säkert och så snyggt. Som extranummer får vi Kenny Dorhams Sunset som båder låter likt och annorlunda mot vad vi har hört under den intensiva och givande konserten.

måndag 13 november 2023

The Marvels

Det är mycket som har hänt i Marvel Cinematic Universe, och det händer ännu mer i filmen The Marvels. Det är bra att ha koll på bakgrundshistorierna för de tre superhjältar som sammanstrålar i filmen, men kanske funkar det lika bra om man snubblar in i handlingen och blir lika överraskad som de över vad som händer. Vi har mött Captain Marvel i sin egen film, där mötte vi också Monica Rambeau, dottern till hennes bästa vän, och hon i sin tur fick egna superkrafter i serien WandaVision. I en charmig ungdomsserie mötte vi Ms. Marvel som beundrar Captain Marvel något otroligt, och sedan hux flux bytte plats med henne.


Det är där som filmen The Marvels tar sin början, efter ytterligare några inledningsscener med tillbakablickar och så några ledtrådar till vad som skapar oredan. För när några av de tre huvudpersonerna använder sina krafter samtidigt, så byter de plats med varandra, var de än är i universum. Så helt plötsligt hamnar Captain America i familjen Khans vardagsrum... och Kamala Khan virvlar genom rymden, tack och lov klädd i Monica Rambeaus astronautdräkt och snart inhalad av Nick Fury som nu sköter sitt arbete från S.A.B.E.R:s rymdstation. Men kom ihåg att det oftast är i stridsscener som man använder sina superkrafter, så medan Captain America pokulerar med familjen Khan, är lilla Ms. Marvel i blickfånget för riktigt hämndlystna rymdskurkar.


Inte alltför mycket hinner hända henne innan de tre sammanlänkade kvinnorna har samlat sig på samma plats, och börjat träna på att inte tappa fattningen när de byter plats med varandra - ett coolt och roligt montage till Beastie Boys Intergalactic. (En annan minnesvärd användning av bakgrundsmusik är Memories från Cats till en härligt överlastad flerken-scen.)


Huvudskurken i filmen The Marvels är Dar-Benn och alla de hämndlystna kree som hon leder i en personligt driven vendetta mot Captain Marvel. För några ögonblick kan vi förstå att hennes vendetta drivs av sorg, men hon är så svekfull och brutal att all sympati ångar bort. Där krossar hon en vacker bosättning och så måste den stackars skrull-diasporan fly en andra gång. Näst i tur står de skönsjungande, färggranna varelserna på den ännu mer böljande bebyggda planeten Aladna, men först efter några ljuvliga scener som får en att vilja flytta dit och leva ett liv av sång och dans.


Många actionfilmer har svällt till en speltid på över två timmar, men The Marvels håller sig en kvart hitom den gränsen. Dock är det mer dåligt än bra, då det som sagt är mycket som händer och många förhistoriescener som måste varvas in. Klippningen är tidvis för hetsig, och det hade varit fint att få stanna upp i några av de viktigare scenerna där action och känslor förenas. En stor fördel är den charmiga Ms. Marvel vars entusiasm piggar upp handlingen, tack och lov utan att hon tonårstruligt klantar till något stort som de andra måste fixa. Jag hade ändå gärna sett Captain Marvel vara mer genomgående sur, men det finns många ouppklarade känslor mellan henne och Monica Rambeau och visst måste Carol Danvers få vara mänsklig ibland. Som noggrann MCU-tittare är det kul att kunna pricka av en snabb cameo, och mid-credits-scenen är inte helt oväntad men lovande.


lördag 11 november 2023

Study for Obedience av Sarah Bernstein

Lokalbefolkningen i byn dit vår namnlösa berättare har flyttat ogillar henne från första stund. Detta trots att de verkar tycka om hennes bror, som har köpt en stor villa dit systern tagits för att sköta markservicen och mer därtill. Byborna är kyliga och rent av fientliga när hon vill handla i affären eller köpa en kopp kaffe, vänder bort blicken och skyddar sina barn från att se och bli sedda av henne. Vår berättare ifrågasätter inte detta, hon är van eller tränad sedan barnsben att uppfatta sig som oviktig, och att passa upp på sin bror är ett naturligt led i hur familjen fostrat henne till att vara sina syskons tjänare.

I knew that, wherever I went, I was being swindled: as far as I could tell, none of the shops marked out the prices of the items on sale, at least not in any of the numerical systems familiar to me, and since I could not ask, I had to be satisfied with whatever amount was rung up by the person at the till. Because I could not understand the language in which any of this happened, however, the sense of shame I was accustomed to feeling was far less acute than in my previous life, and I satisfied myself with that knowledge.

Till det hela kommer att berättaren i en sekvens instinktivt börjar samla grenar och fläta korgar, och sedan väver små figurer av gräs vilka hon en natt går runt och placerar hos människor hon uppfattar som viktiga i byn. Ett konstigt tilltag som förstås inte gör grannarna mer vänligt sinnade.

I byn där historien utspelar sig bodde vår berättares nära förfäder innan de drevs bort. Detaljer i berättelsen avslöjar att familjen har judisk bakgrund, men det är oklart till vilket land berättaren och hennes bror har flyttat. Förutom några ytterst precisa och samtida detaljer som Microsoft Teams så är miljöbeskrivningarna suddiga, med litet mer engagemang när det är naturen som beskrivs - en natur som ibland är rogivande, ibland verkar vilja förskjuta berättaren lika mycket som byborna.

Den luddiga berättelsen, det otydliga språket med många upprepningar och berättarens självutplånande personlighet gör det frustrerande att läsa Study for Obedience. På de sista sidorna kommer ett försök till en diskussion om en människas rätt att leva då en stor grupp av andra människor arbetat för att utplåna henne och hennes familj. Det är en ytterst viktig diskussion som kan ge plågsamma men givande svar, men enligt min mening vaskar Sarah Bernstein bort den i underligheter.

torsdag 9 november 2023

Dansen på Teater Galeasen

Valeria kommer med dåliga nyheter till Katja och brister ut i hulkande gråt varje gång hon upprepar eller bara hör dem igen - Katjas mor har just dött. Men Katja är inte så berörd av det, och är faktiskt förvånad själv över hur litet hon känner. Det är istället Valeria som lever sig in i Katjas känslor och fiskar fram fler detaljer. Men snart är scenen slut och efter litet tvekan inser publiken att vi skall applådera dem vi just har sett. Och strax därpå upprepas scenen - samma personer, samma väntrum på sjukhuset, i stort sett samma handling, till och med delvis samma repliker, men med modifikationer i historien och personligheterna som förändrar allt.


Båda skådespelerskorna på scen är under av balans i sina känsloväxlingar och hamnar inte i stereotyper. Frida Beckman gör Katjas ibland distanserade, ibland arga repliker utan att bli elak, Sandra Huldts gråtattacker är komiska men inte pajasartade. Emil Hernried som sjuksköterskan och David Rangborg som Andrej har initialt sidoroller men efter hand är det även de som står i fokus. Men från första minut i den tredje scenen intar Ia Langhammer platsen som Katjas mamma med en egen, stark personlighet som får dynamiken att skifta. Och fortfarande är det samma relationer och händelser som upprepas i olika versioner, med samma tema - döden.

Pjäsens eget uttalade tema är att allt är en dans, hela livet. Klokt nog lägger den krokben för sig själv när den ställer frågan om Auschwitz också var en dans. Det gör den också när den låter personerna på scenen börja dansa och vi påminns om att alla är olika bra på att dansa, så om livet är en dans så går det bättre för några och sämre för andra. Skall vi låta det vara så, som en av aktörerna tycker? Eller?


De pjäser som Teater Galeasen tidigare har spelat av Ivan Vyrypaev har haft ett intressant format där skådespelarna inlett med att stå på rad och berätta sin historia för att först efter ett tag börja interagera med varandra, och då urarta i kaos och litet krystade deus-ex-machina-slut. Men hans skicklighet med ord och repliker finns kvar i pjäsen Dansen (även tack vare översättaren Nils Håkanson). Formatet med omtagningar med mutationer, "tänk om...", alternativa liv och möjligheter, är något som syns på flera håll i samtiden - först i populärkulturen och då främst science fiction, men mer och mer i "finkulturen" och det är välkommet, för alla olika sätt att hantera idéerna bidrar med ytterligare några tankeväckande frågor och försök till svar. Dansen är den bästa pjäs av Vyrypaev som jag har sett och jag ser fram emot att se fler från hans penna.