The Matrix Resurrections

 Platon var säkert inte ens först och många andra har drömt om världen som en avglans av en verklig värld vi inte riktigt når. Men ingen tolkning av grottmyten har präglat vår samtid lika starkt som filmen Matrix - estetik, filosofi och många, många detaljer, och många har sovrat i materialet och byggt sina egna världsbilder på det som talar till dem. Tjugo år senare är det den världen vi är i i filmen The Matrix Resurrections. Thomas Anderson är mannen bakom de epokgörande dataspelen Matrix, vars estetik och filosofi sipprat in i allas medvetande. Men världen har också hetsat vidare längs samma väg som vår egen: snabba klipp på internet, bristande koncentrationsförmåga, ständiga krav på mer, mer, mer. Så nu är det dags att skaka liv i succéserien igen, deklareras det av de högsta cheferna på spelbolaget tillika Warner Brothers (som står bakom Matrix Resurrections).

Thomas Anderson plågas av kravet på att återvända till Matrix-världen. Det skulle ju inte hända, det stod i hans kontrakt. Men världen tuggar lystet på för att få ur de sista dropparna ur allt, och han måste ställa upp som Månadens Smakbit. Tröttheten lyser ur varje por, ensamheten tornar upp sig allt högre när kollegorna hetsar honom att prata med den snygga kvinnan på kaféet Simulatte, och i samtalen med sin psykolog hör vi om hur vår åldrade hjälte är på väg att glida ut ur detta livet.

Samtidigt undrar både han och vi om det ändå inte var så att händelserna i The Matrix var verkligheten och detta bara är en skrapig kopia. Våra misstankar känns befogade, för filmens första minuter var en kopia, bild för bild, av den första Matrix-filmen men med nya aktörer. Nya, unga, starka och snabba precis som Neo och vi medelålders tittare var för tjugo år sedan. [suck] Och märk väl, det är inte längre bara människorna mot maskinerna. I en alltmer detaljerad värld med program som uppvisar känslor och har livshistoria och familj går det inte att så kategoriskt skilja ut dem som icke-liv. Så nu möter vi en ny Morpheus, och den nya spelaren Bugs, båda väl bevandrade i Matrix-världen från vardera hållet. Det är en stor fördel att båda skådespelarna (särskilt Jessica Henwick) är så skickliga och säkra när de med höga insatser kastar oss in i något som är välbekant och nytt på samma gång.

Tillsammans med Thomas Andersons tjattrande kollegor kan vi undra om vi inte borde få något nytt och bättre än bullet time, hur revolutionerande det ändå var den första gången. Och det får vi verkligen, tillsammans med nya scener av virtuos videospelsaction - kulor, handgemäng, biljakter, explosioner. Länge hoppas vi på att Neo väcks till forna dagars styrka, men vi förstår också att det inte kommer att räcka. Makterna som satt honom och hela världen i det mörka, regniga ekorrhjulet verkar vara för starka och varför kämpa emot när alla andra verkar vilja låta sig nöjas med kattbilder och folk som klantar sig? Men nej, det är inte omvärldens förväntningar och sänkta ambitioner som skall styra, det är viljan att hitta sin inre styrka och bli det bästa man kan bli trots tufft motstånd. Det är det som är hoppet och äventyret för Neo, Trinity, Bugs, Morpheus och alla oss andra.