Deadpool & Wolverine

När Deadpool reste i tiden var det väl en lågoddsare att han förr eller senare skulle bli upptäckt av TVA - Time Variance Authority med sina retro-snygga kontor och verktyg som vi lärde känna i Loki. En annan lågoddsare är förstås att Deadpool skulle avvisa erbjudandet som TVA tror ligger i hans eget intresse. Självklart har Deadpool egna, bättre idéer och de involverar många skrevgrepp, klatschar på hans rödklädda rumpa och en fantastiskt blodig mordorgie utövad på de TVA-agenter som sänds efter honom, redan under de första minuterna.

Dog inte Wolverine i en film häromåret? Nej, så enkelt kommer han inte undan, särskilt inte när Disney vill gräva upp och krama ut de sista dropparna av alla Marvel-franchise de har köpt upp. Skämten om Fox, MCU och Disney haglar tätt, för som vi vet bryter Deadpool mycket gärna fjärde väggen och kommenterar sådant som hänt förut både i filmerna och utanför dem.

Många superhjältefilmer innehåller motståndare som är så starka och osårbara att de kan slåss så att husen omkring dem rasar. Nu har vi två huvudpersoner som inte är osårbara utan kan läka sina skador enormt snabbt, och istället får vi se närstrider där Deadpool och Wolverine spetsar varandra med adamantium-klor, katanas, den lilla kniven och annat som finns i närheten. Vi får se plågsamma omvridningar i köttsår, spetsar som tränger rakt igenom kroppar, pistolkulor som ploppar ut efter skottsalvor, under killarnas många och långa homoerotiska handgemäng. Deadpools snuskiga kommentarer och flirtar passar bra som en barnförbjuden variant av en Harlekinromans där de båda först avskyr varandra och sedan faller i varandras armar, eller åtminstone står sida vid sida mot dem som vill förgöra dem. Och de skurkarna kan inte regenerera, så har man slicat av ett par fötter eller ett huvud så faller de samman i en blodig hög.

Men alla motståndare stoppas inte så lätt. En annan cool ingrediens i Loki-serien var the Void, där Wolverine och Deadpool förstås hamnar när saker inte går som de planerat. För ett tag sträcker sig crossover-trådarna ända till Mad Max, för i den här obygden har några av de förvisade samlat sig till en bilburen mördarkaravan i postapokalyptisk estetik. Wolverine får visa framtassarna i en fight mot en frenemy vi inte sett på länge, men det är inte den mest överraskande cameon. O nej, här plockas och blandas alla som kan behövas från crossovers och möjliga hjältar från parallella tidslinjer/filmfranchises, och det är fräckt och det är roligt! 

Hade inte folk börjat tröttna på multiversum ändå? Det har filmens skurkar, och de har en jättemaskin som lägger tyngd bakom orden. Men när vi vet vilka roliga varianter av oss alla som lever på de olika tidslinjerna så vill vi inte se dem beskäras, vare sig av en dryg byråkrat eller en maktgalen tomrumsprinsessa. Inte ens när en hel armé av galna Deadpoolare står emot oss!

I rappt tempo haglar det av smarta och snuskiga skämt, avhuggna kroppsdelar och referenser till filmer och verkliga händelser. Kemin mellan Deadpool och Wolverine är skönt påtaglig, särskilt när Wolverine börjar käfta tillbaka mot den drivande Deadpool. När MCU släpper filmer med sådan här självdistans och höghastighetshumor blir man mer benägen att också gilla de reguljära superhjältefilmerna, världsbygget de jobbat på i decennier och vad som kan hända härnäst i multiversum. Och så kan vi tänka på att Disney också äger Star Wars, och bäva litet för hur långt Deadpool kan sträcka sig i sina crossovers...

The Mimicking of Known Successes av Malka Older

Kring den stora planeten har man byggt ringar för människorna att bo på. Det vill säga, ringarna är banor för de automatiserade vagnar som tar en mellan de plattformar man byggt ut till små samhällen. Den stora planeten är Jupiter men nu kallar man den Giant, och mänskligheten fick fly dit efter att jorden förgiftats till obeboelighet. En atmoscarf att svepa runt huvudet skyddar mot Giants giftiga atmosfär, vilken bara är delvis avskärmad och alltså bjuder på vindar och ibland stormar.

Världen vi möter är litet halvt gammaldags, cozy academic - man har inte så mycket teknologi i vardagslivet utan knatar uppför branta trappor och dricker te hos varandra efter att ha hälsat på portvakten. Men när Investigator Mossa besöker sin gamla studiekamrat Pleiti är det för att be om hjälp med ett underligt dödsfall: en universitetslektor verkar ha fallit av den glest befolkade plattformen längst österut. Hur gick det till? Blev han knuffad? De bådas undersökningar ger oss fler inblickar i det nya livet, och längtan tillbaka till det gamla. I djurparken som litet retsamt kallas Mauzooleum syntes mannen tätt inpå sitt försvinnande. Det föranleder ett besök för förhör men också en kort redogörelse för den nogsamt kurerade skaran av djur vars gener forslades från jorden och väcktes till liv på den nya planeten.

Det finns en hel del logiska luckor i berättelsen The Mimicking of Known Successes, som till exempel hur man trots den uttalade resursbristen kan bygga ringar runt hela den gigantiska planeten vilka bara utnyttjas delvis, och som inte tycks undersökas och underhållas regelbundet men ändå håller för konstant trafik mellan de befolkade plattformarna. En annan är hur Mossa orkar baxa hem både en utslagen Pleiti och ytterligare en misstänkt, båda medvetslösa, trots att vi fått veta att gravitationen är starkare än på jorden. 

Dock är stämningen i kortromanen så pass lockande att jag är beredd att vänta med svaren på dylika frågor, och fortsätta läsa i världsbygget som Malka Older har påbörjat. Blandningen av nybyggaranda i en farlig, utomjordisk miljö, balansen mellan nostalgi och framstegstro, och de ymniga kafébesöken har mig fast. Betänk det faktum att Pleiti sysslar med att läsa barnböcker från nittonhundratalet för att få ledtrådar till var och hur kaniner levde och livnärde sig! Det är sällan jag faller för enbart mysigheten i en historia, men hukande i Jupiters stormar känns det som det rätta att sysselsätta sig med.

Peaux Duo i Kungsholms kyrka

Marimba är ett välljudande instrument som jag alltid är glad att få höra. Rasmus Jönsson Hansson och Filip Korosec i Peaux Duo trakterar inte bara en utan varsin och en extra av dem, och bjöd på ett fint program med verk som de båda unga männen själva arrangerat för sin mer ovanliga konstellation av instrument. 

Gabriel Faurés Nocturne No.1 i Ess-moll (1875) klingade inledningsvis sakralt i kyrkans fina akustik, och utvecklades efter hand till större och mer sagolika klanger. En annan fransk kompositör av spännande verk som gör sig utmärkt på marimba är Maurice Ravel, från vars Miroirs (1904-05) duon spelade sats 2, 3 och 5. De hade en drömsk klang, tidvis nästan mardrömslik, och de var genomgående väl framförda och väl mottagna.

Den mycket begåvade Lili Boulanger hann skriva minnesvärd musik under sin korta levnad. Under de skickliga musikernas klubbor växte fram mer distinkta och engagerande melodier inramade av lyriska klangar, i hennes 3 Morceaux (1914) vilka ursprungligen var skrivna för piano.

Tigran Hamasyans musik ligger mer åt jazzhållet till, men där är ju marimba och vibrafon också ytterst hemma. Hans vackra Fides Tua (2017) blev mycket mjuk och fin i Peaux Duos tappning. 

Passacaglia (2006) blev så populär att kompositören Anna Ignatowiz-Glinska numera har hört den till leda. Det har inte vi! Det var som att musiken berättade en historia med många olika skeenden och det lät bra i kyrkorummet.

Som extranummer fick vi höra ett stycke av ynglingarnas vibrafonlärare Anders Åström, Mad At Dance, som tydligen alla slagverkselever har spelat någon gång. Helt klart är verket skrivet både som en utmaning för den som framför det, och som en uppvisning av vibrafonens räckvidd och möjligheter. Därmed inte alls sagt att det låter som en etydövning, tvärtom var stycket fullt av liv och lek, och en fin avslutning på en väluttänkt konsert i sommarkvällen.

The Sympathizer

Året är 1975, och inom kort skall Saigon och dess styre falla för nordvietnamiska styrkor. Vår huvudperson, endast kallad the Captain efter sin position i den Sydvietnamesiska polisens specialstyrka, glädjer sig i hemlighet då han i själva verket är spion för kommunisterna i Nordvietnam. Men hans plats som högra hand till polischefen the General ger honom unika möjligheter att övervaka och påverka exilvietnamesernas motstånd, så han övertalas att följa med vid evakueringen till USA, där han redan tillbringat ett år i college.

TV-serien The Sympathizer lyckas förmedla känslan av livsfara när utvalda och icke-utvalda i sista minuten ruschar genom staden mot planen som skall ta dem till USA - oron över om man skall hinna och vilka som skall lämnas kvar, och i säkerhet ombord även den djupa känslan av sorg över vilka som inte kom med.

Väl på plats i USA upplever vi tillsammans med the Captain slentrianmässig rasism underblåst av ren dumhet i de distinkta miljöer han hamnar i. Professor Hammer är universitets specialist på Orientaliska studier och i nedlåtande välvillighet ger han the Captain till uppgift att vid en tjusig fakultetsfest hålla ett tal där han redovisar för skillnaderna mellan sin orientaliska sida och sin västerländska sida. Ja, the Captains far var en vit man vilket hans stålgrå ögonfärg vittnar om. I tillbakablickar ser vi pojken retas av andra barn men till sist bli vän med dem, inklusive Bon som nu finns i hans grannskap i USA.

Egentligen är hela huvudhandlingen tillbakablickar från en senare tid, tillbaka i Vietnam, där revolutionen som vanligt äter sina barn och the Captain för sina fångvaktare måste redovisa för sina förehavanden i USA för att bevisa att han alltid varit lojal mot kommunismen. Det är ju svårt att bevisa när han som spion var så djupt involverad i motståndsrörelsen i exil, och mot sin vilja var tvungen att göra saker för att stötta dess mål.

Ytterligare en unik anhalt under the Captains tid i USA är hans tid som konsult på filmen The Hamlet, som i serien står för Apocalypse Now som ju hade en känt kaotisk inspelningsperiod. The Captains påpekanden om vietnamesiska replikernas korrekthet löses delvis, men hans invändningar faller inte alltid demonregissören Niko Damianos i smaken - han vill ju visa det stackars vietnamesiska folket som "oskyldiga, anspråkslösa, fogliga". Mellan alla smärre katastrofer finner the Captain ett ögonblick av verklig och välförtjänt stillhet och hemkänsla i kulisserna som föreställer en vietnamesisk by.

The Sympathizer innehåller fler liknande stunder då äkta känslor av nostalgi, uppgivenhet, förvirring och sorg tar plats mitt i scener av kaos, hot och våld. Det kokta ägget som the Captain får till föda i fångenskap ger en minnesbild av de dekorerade ägghalvor som serverades på universitetsfesten. Serien balanserar skickligt realism med ytterst absurda situationer som den orientaliska fakultetsfesten, eller när Ned Godwin, "General Napalm", är inbjuden till festen för the Generals mors långa liv, ger henne en kniv (det betyder fiendskap!) och morrande håller tal om hur kapitalismen skall segra.

Nästan alla de signifikanta vita männen i serien spelas av samma skådespelare, Robert Downey Jr. Man kan gärna fundera över betydelsen av det, samtidigt som det hela tiden funkar i ögonblicket, då RDJ ju är en ypperlig skådespelare. Står han för att hotet utifrån är detsamma varifrån det än kommer? Att alla vitingar ser likadana ut? I tredje avsnittet samlas alla fyra personer som RDJ spelat för ett möte med the Captain - svindlande. Oavsett vad man läser in i det är det en av många sevärda scener i den gedigna och välgjorda serien The Sympathizer.

Cosmonaut Keep av Ken MacLeod

Vi skulle kunna vara i en fantasyberättelse från en medeltida värld, med ett slott där det skall hållas fest för en gästande handelsdelegation, folk som arbetar med att sortera fisk på en båt, lekande kraken som skymtar längre bort och över alltsammans en synlig gud i skyn. Men kraken är navigatör på rymdskeppen som färdas mellan planeterna, gudarna avgör vilka som får kunskap om stjärnnavigationen, en av fiskräknarna är inte människa utan saur, och längre bort på planeten Mingulay jagas de stora tunga dinosaurier som inte utvecklade intelligens och talförmåga.

Handlingen i Cosmonaut Keep sker parallellt i två olika tidsplan. I en nära framtid i Skottland följer vi efterdyningarna av att mänskligheten fått kontakt med en utomjordisk intelligens. Det skulle kunna vara oerhört intressant, men precis som i boken Newton's Wake av samme författare blandas det spännande bort medelst trögfotat språk och komplicerade politiska intriger. EU är numera kommunistiskt, inlemmat i den ryska intressesfären och dess repressiva politik, och därmed officiellt på kant med USA. Men vår huvudperson Matt Cairns lyckas fly till Amerika med de ritningar till ett stjärnfararskepp som utomjordingarna delat med mänskligheten, och därifrån till den internationella rymdstationen som dessutom gjort myteri.

Från början kan man gissa kopplingarna mellan de två planen av berättelse, och bit efter bit fogas till pusslet. Att slottets namn är Cosmonaut Keep ger en antydan om vilken faktion av jordbor som bosatt sig på Mingulay. Det har också att göra med att kommunismen till skillnad från kapitalismen inte är lika expansiv vilket utomjordingarna uppskattar - det är oklart hur Matt känner till det - och hur mycket han i en diskussion med USA-piloten Camila än försöker framställa kommunismen i teorin som fördelaktig så låter det egentligen sorgligt.

Att presentera handlingen längs två olika avsnitt av tidsaxeln ger i det här fallet bara några få ögonblick av minimala överraskningar och kosmiska sammanhang. När de två stråken knyts ihop och boken avslutas är några av frågorna obesvarade. De två efterföljande böckerna i trilogin kommer kanske att fylla i luckorna, men då de säkert är lika tråkigt skrivna kopplar jag av min nyfikenhet och avstår från att läsa vidare.

Fler böcker av Ken MacLeod:

Newton's Wake

Rachmaninovs Vigilia på Berwaldhallen Play

Under Sergej Rachmaninovs jubileumsår förra året (150 år sedan hans födelse) framförde Sveriges Radios musiker flera av hans verk vid konserter som nu för en tid kan ses på Berwaldhallen Play. Hans Rachmaninovs Vigilia (1915) framfördes av Radiokören i Högalidskyrkan under ledning av chefsdirigent Kaspars Putniņš. Att höra verket på plats ger förstås den största upplevelsen av musikens mäktighet såväl som dess nyanser, men det är också en glädje att kunna höra den i efterhand.

Kom, låt oss tillbedja, inleder kören så vackert och hoppfullt. Texterna är hämtade från den rysk-ortodoxa kyrkans Vigilia och musiken är skapad med kompositörens djupa kännedom om både ryska kyrkans vesper och grekiska hymner, men ändå unik och ny. Lovsångerna till Herren fortsätter, med olika karaktär i de olika sångerna: stillsamt bedjande, oroligt vädjande, starkt ropande. Ibland stiger en mans- eller kvinnostämma ovanför de sköna harmonierna, ibland blir musiken till och med dansant. Det är inte pompöst stora klanger som avslutar verket utan ett mättat men hoppfullt utrop till ledaren och förkämpen, något som säkert bidrog till att Rachmaninovs Vigilia kunde approprieras av det gudlösa Sovjetunionen bara några år senare. Och vem skulle vilja avstå från denna skönhet.

Länk till Rachmaninovs Vigilia på Berwaldhallen Play

Fly Me to the Moon

De många smarta killarna i prydliga vita skjortor är på god väg att uppfylla löftet att sätta en man på månen innan decenniet är över, fastän faciliteterna verkar fatta eld litet väl ofta. Men bryr sig det amerikanska folket om dem längre? Än viktigare, vad tänker senatorerna och de andra som har makt att dra in deras budget? Litet i hemlighet sänder man in ett PR-geni, Kelly Jones (Scarlett Johansson) som har flera framgångsrika reklamkampanjer i bagaget. Hon om någon kan väcka allmänhetens intresse för den kommande månfärden! På höga klackar stegar hon in på NASA:s säkerhetsklassade område, stökar om bland de stillsamma nördarna och låter dem representeras av stiligare, mer vältaliga män med personliga historier om sin längtan till rymden. Till och med uppskjutningschefen Cole Davis, spelad av den certifierade snyggingen Channing Tatum, blir utbytt för att han inte har tillräckligt med karisma!

Filmen Fly Me to the Moon mixar humor, allvar och snygga vyer med mått som aldrig går till överdrift men som ibland överraskar. Flera scener när Kelly Jones vänder upp på ned på allt ger goda skratt, men handlingen stannar inte där utan tar nya vägar. Med seriösa filmer om det hårda arbetet och risktagandet med att bygga raketer i minnet, får man då och då tillfälle att sympatisera med teknikerna som faktiskt inte bara kan skruva dit en kamera utan att riskera raketens och besättningens säkerhet.

En annan passande omväg som filmen tar är, förstås, den romantiska komedins månbelysta stig, för visst gnistrar det mellan Kelly Jones och Cole Davis. Flirt och retsamma repliker övergår i djupare känslor, och eftersom romansen inte får ta över hela handlingen känns varje sådant ögonblick välkommet och äkta.

Men vad är äkta? För Kelly Jones är inte det hon säger offentligt lögner, utan något som skall övertyga och sälja något viktigt. Det håller inte Cole Davis med om. Därför måste Kelly hålla det hemligt för honom och övriga jordens befolkning att de står beredda att filma en fejkad månlandning i en studio intill den verkliga sambandscentralen. Vad som än händer får man inte visa en katastrof i direktsändning, utan en lyckad landning som skall bevisa att USA är mer framgångsrikt än Sovjetunionen!

Mixen av romantik, teknik, allvar, humor och stiligt sextiotalsmode är noggrant måttad och unik för Fly Me to the Moon, och om den inte är allas kopp te så kommer den att ge goda skratt och magkänslor för många andra. Där finns snabba insidesskämt att roas av, som att Scarlett Johanssons make i verkliga livet, Colin Jost, spelar en extra korkad senator vars stöd de lurar till sig genom att berätta om ryssarnas hotande Killer Lunar Laser Eliminator. Men där finns också ögonblick av ärlighet som påminner om att det helt och hållet fingerade också kan vittna om sanningen. Precis som en biofilm, som får en att känna pirret i magen inför raketuppskjutningen tillsammans med alla skådespelare på bioduken som håller andan.

Mammoths at the Gates av Nghi Vo

När Chih återvänder efter fyra år på resa står det mammutar vid portarna till klostret Singing Hills. Efter hand får vi veta vad de har lärt sig under sin tid ute i världen: stridstränade mammutar är ytterst svåra att stå emot. De som styr dem, kan styra utfallet i en konflikt. De som drivit dit sin trupp är Vi In Yee och Tui In Hao, barnbarn till den välkände advocat Thien An Lee. Men i klostret har han i fyrtio år levt som Cleric Thien, och även varit dess ledare. Personen som bilagt tvister och skapat sämja både i världen och undandragen från den, skapar alltså efter sin död tvist mellan de två grupperna vilka båda vill bevara deras kropp och sina minnen av dem.

Minnet är en mycket viktig pelare i Singing Hills. Förutom att samla in och skriva ned berättelser, har munkarna till sin hjälp niaxin, besjälade fåglar med ypperligt minne - likt bandspelare bevarar de vad de hör och kan återberätta det när som helst under sina långa liv. En munk och en niaxin knyts ofta till varandra med starka band. Nu sörjer niaxinen Myriad Virtues sin långtida vän Cleric Thien så djupt att hon har klippt av några vingpennor och inte längre kan flyga.

Trots att de två gruppernas minnen av personen Thien verkar oförenliga, bjuder klostret in de beridna besökarna till sin minnesceremoni. Där visar det sig att såväl gästerna från yttervärlden som personen Thien har andra sidor än man trodde. Men det leder ändå inte till försoning, istället skärps konflikten och ett våldsamt slut på den tycks nära.

Mammoths at the Gates är den fjärde berättelsen om världen i och kring klostret Singing Hills, och det märks att Nghi Vo har tänkt ut mycket kring dess historia och omgivningar. Än bättre är det att hon kan förmedla dessa känslor och bakgrundshistorier så väl i den precis lagom långa kortromanen: klostrets historia, niaxins historia eller myter, och de personliga historier och upplevelser som har format Cleric Thien och vår berättare Chih. Språket är mycket vackert utan att vara för blommigt, istället är det rum, föremål, klädedräkter och personer som är beskrivna med sinne för deras skönhet även om de är medfarna, ja, kanske just då. Trots att berättelsen är den fjärde i raden är den komplett i sig själv och väcker mitt intresse för vad som kommer före och efter den.

Carl Fredrik Hill & Fanny Churberg på Sven-Harrys

Det är svårt att tänka sig idag att den konst som Carl Fredrik Hill och Fanny Churberg avvisades och förkastades - i Churbergs fall med utsagorna att tavlorna var råa och vilda. För ett modernt öga innehåller deras landskapsmålningar så mycket skönhet och harmoni - i och för sig också aningar om inre oro, men på en så estetiskt tilltalande form och med imponerande handlag i målningarna.

Fanny Churberg Aftonrodnad över sjö (1878)

C F Hill Höstlandskap Afton i Fontainebleu (1874/75)

De båda levde ungefär samtidigt - Carl Fredrik Hill mellan åren 1849 och 1911, och Fanny Churberg mellan åren 1845 och 1892, och rörde sig i samma kvarter i Paris under läroåren. De tillbringade tid vid staffliet nere på kontinenten, men Fanny Churberg återvände till Finland där hon skickligt fångade scener ur naturen. De mossbelupna stenarna ser mjuka och inbjudande ut, som ett pussel av harmonierande färger. På tallarnas grenar syns virrvarret av skuggor som skapas av andra grenar och skrovligheter i barken.

Fanny Churberg Skogsinteriör (1876)

Fanny Churberg Skogsinteriör (1878)

Men som sagt kan man läsa ut tilltagande mentala problem i Carl Fredrik Hills bilder. Trädet och flodkröken är ett motiv han målade flera gånger. Versionen i Sven-Harrys utställning har en skön luddighet som verkar lockande men också ger en overklighetskänsla. Styrkan hos trädet som växer uppåt högt över allt annat har en bräcklighet i den smala stammen, och det skickliga spelandet med mörkt skuggade motiv i starkt motljus skapar kontraster som bidrar till oroskänslorna.

C F Hill Trädet och flodkröken (III) (1877)

Och visst bjuder skogarna och ängarna på scener som inte bara är lugna och sköna utan vittnar om starka naturkrafter som kan forma om och till och med förstöra. 

Fanny Churberg Bergslandskap, Savolax (1874)

På några stegs avstånd samverkar färgerna och formerna i de bådas tavlor till att skapa en helgjuten bild, men många av dem förlorar konturerna när man går närmare och man ser de grova penseldragen. Och ändå kan de skapa den rätta skira känslan av vita äppelblommor eller dimma över en äng.

Länk till Sven-Harrys sida om Carl Fredrik Hill och Fanny Churberg

Fanny Churberg Landskap från Kimito (1879)

C F Hill Blommande äppelträd (1877)

Mother, Couch

David hastar över den tomma parkeringsplatsen med en knallröd handväska i handen. Han är stressad, saker har gått fel, inget är riktigt som det skall. När han kommer in i möbelaffären stiger förvirringen och stressen med varje nytt replikskifte. Butiken är på väg att läggas ned, så flera möbler är täckta med plast i de labyrintartade salarna. Hans bror Gruffud flirtar med expediten. Hans mamma har satt sig i en soffa och tänker inte gå därifrån.

Känslan är att tiden håller på att rinna ut för alla planer David har, medan fler och fler saker går fel. Han skall hämta dotterns födelsedagstårta, men bilen startar inte. Mamma beter sig fortfarande konstigt, och det gör alla andra också. Visst är situationen udda, och ingen har erfarenhet av hur man bäst handlar i läget för handen. Men alla verkar svara på andra frågor än de David ställer, och handlar som om reglerna i vår vanliga värld inte gäller.

Liksom i förlagan, Jerker Virdborgs bok Mamma i soffa, händer det mycket fastän det egentligen inte händer någonting. En underlighet följs av en ny och mer förvirrande underlighet, till den grad att inget verkar normalt längre. Vanliga handlingar som att äta och sova sker nu på helt oväntade och halvt ovänliga platser. Är det en tillfällig avvikelse eller kommer livet aldrig att rulla tillbaka till kända hjulspår igen? När filmen styr bort från boken och över till metafysisk stämning och symboliska vändningar, är det inte en självsvåldig omskrivning av historien av regissören Niclas Larsson, utan ett sätt att låta filmen visa omvälvningarna på ett annorlunda sätt än en text kan göra.

De tre syskonen - David, Gruff och den buttra Linda som snart ansluter - är sammantvingade av omständigheterna, tre vuxna som borde samarbeta men som knappt känner varandra. David är den som försöker ordna upp allt, en roll han har haft sedan han var barn. Han spelas trovärdigt och inkännande av Ewan McGregor, och inte alla skådespelare skulle kunna finna den balans mellan återhållen oro, frustration, förvirring och sorg som David glider mellan. Finns det en lösning på situationen? Kanske är det bäst att sluta fråga, ge upp och bara dras med i det som händer.

Rose House av Arkady Martine

Några år in i vår framtid men inte så väldigt långt levde stjärnarkitekten Basit Deniau. Hans sista mästerverk var huset Rose House i Mojaveöknen, och sammanpressad till en diamant efter sin död skall han finnas kvar där för evigt. Den enda människa som får beträda huset är, till viss del mot sin vilja, hans tidigare student Dr. Selene Gisil. Det är förstås en extra stor lockelse för arkitekter och andra skönhetsdyrkare att huset och dess arkiv av ritningar är låst för omvärlden. Att huset är låst är i sin tur ett stort problem för Maritza Smith, polis i näraliggande China Lake District, när det kommer bud om att det befinner sig en död kropp i Rose House - alltså ytterligare en förutom Basit Deniau.

Vad som hindrar även den mest enträgna besökare från att komma in i byggnaden är Rose House självt, det AI som Deniau byggde och som styr sig självt. Selene Gisil är tillåten sju dagar i huset per år, men när hon anländer i sällskap med Maritza Smith blir det stopp för dem båda. Den list som gör att de till slut släpps in är att Smith presenterar sig som representant för China Lake Precinct, inte som en människa. Efter det behöver Maritza vara noggrann med att ställa frågor till och svara Rose House som om hon är en AI, inte en människa - ytterligt noggrann, för byggnadens kontroll över sina rum och dess innehåll är parad med en aning maktfullkomlighet och ett sinne för rättvisa som för en människa inte är helt förutsägbar. Den här påtvingade förändringen i attityd hos Maritza är spännande och tänkvärd i sig.

Men tillbaka till huvudmysteriet. Vem är människan inuti Rose House, hur kom han in och hur dog han? Det är spännande att plocka upp ledtrådar genom att analysera detaljer och gissa vad som skall komma. Samtidigt är Maritza Smiths oro för sig själv på plats inne i huset påtaglig och befogad.

I A Memory Called Empire visade Arkady Martine sinne för skönhet i detaljer såsom hur meddelanden överlämnades, och i hur byggnader och hela städer kunde planeras och byggas för att inge besökare med beundran och en känsla av hjälplöshet inför något större. Det återkommer, koncentrerat och förhöjt, i Rose House (byggnaden och kortromanen) och ger en rysligt skön upplevelse.

Fler böcker av Arkady Martine:

A Memory Called Empire

A Desolation Called Peace

30 Century Man - Scott Walker enligt Magnus Carlsson på Berwaldhallen Play

Vi har singer/songwriters än idag, men inte på samma sätt som på 1960-talet. Där fanns de med bara en gitarr och en stark röst ensam mot vinden, men också de som likt Scott Walker lät en stor orkester ackompanjera minst lika stora känslor i sina sånger. Han hörde till The Walker Brothers men hade en framgångsrik solokarriär som sträckte sig över flera decennier och också ändrade uttryck mot mer experimentell och svårtillgänglig musik mot slutet. Men det är främst de stora, magnifika låtarna som framförs i hyllningskonserten med Magnus Carlsson, Radiosymfonikerna och ytterligare några utvalda musiker. Tre utsålda konserter blev det, och en inspelning går just nu att se och höra på Berwaldhallen Play.

Evenemanget inleds med välkända låtar skrivna av Scott Walker själv, New Dawn och Plastic Palace People, följt av andras låtar som Walker tog upp och gjorde till sina egna; After the Lights go out och No Regrets, där den senare får ett countrysound tack vare Johan Lindströms pedal steel guitar. Det är en liten omväxling och det är fint, men inte för att det behövs för det är så njutbart att höra den stora, skickliga orkestern fånga upp och spegla texterna. Det är inte så att känslorna svallar på max hela tiden, men de stiger ofta i inbjudande crescendo fram till refrängerna. Sångerna berättar historier på ett sätt vi sällan hör idag - personliga berättelser om kärlek och krossat hjärta, eller lika gärna om världen och dess orättvisor. Jacques Brels Next och senare också den virvlande Jackie är starka historier som täcker allt detta på samma gång.

Med bandet Weeping Willows tog Magnus Carlsson tillbaka det här ärliga, oironiska sättet att med vackra melodier och stora arrangemang öppna sitt hjärta för världen, och det är fint att höra honom sjunga med Radiosymfonikernas kompetenta uppbackning. Däremellan låter det innerligt på ett annat, minst lika fint sätt när Oskar Biens ljusa stämma sjunger Leonard Cohens Suzanne och senare Radioheads Everything In Its Right Place. En annan musiker som blev inspirerade av Scott Walker var David Bowie, och vi får höra hans fina Word on a Wing, och Walker-låten han gjorde en cover på, Nite Flights, här i en snabbare hetsigare version.

I en sväng över de mer experimentella låtar Walker skapade hör vi bland annat Per "Texas" Johanssons maffiga kontrabasklarinett i Epizootics!. Som extranummer på en med rätta bejublad konsert får vi höra 30 Century Man och The Sun Ain't Gonna Shine Anymore, och det är grandiost och just som det skall vara. Dock, så vacker som den här konserten var kan man ändå önska att musiken tog sig ut från konserthallen och fyllde våra radiovågor igen.

Länk till konserten på Berwaldhallen Play

A round of applause

Zeynep och Mehmet längtar efter barn. De har förberett sig noga och är redo - nu kan barnet komma! Men vänta... de har ju glömt att "göra" barnet... Litet klantiga, absurda och roliga - sådana är Mehmet och Zeynep och fortsätter att vara resten av livet, även efter att de har fått sitt barn. 

Och barnet de får är ännu underligare. Vi möter honom med vuxet utseende i en monolog innan han fötts. Han kommer från en apelsinkärna och vill helst tillbaka dit. Genom fönstret i sitt röriga lilla rum ser han en annan person och pratar med honom. Det här är enligt min mening den mest surrealistiska och sköna scenen i hela serien, och när historien fortsätter blir det ofta litet mer tokroligt än genomtänkt. Men det är ändå underhållande att se den lillgamle Metin och hans kloka kompisar växa upp och gå olika vägar i livet, och många av de mest originella scenerna är tänkvärda på sina egna sätt.

Newton's Wake av Ken MacLeod

Maskhålen som förbinder olika planeter i universum är av okänd konstruktion, men på något sätt är de under (legal) kontroll av ätten Carlyle. Lucinda Carlyle hör till den yngre generationen, och när hon leder en grupp utforskare till en ny plats väcker de liv i kraftfulla krigsmaskiner som krossar de flesta i styrkan. Förlusterna i människoliv är inte oåterkalleliga, tvärtom har de dödade gjort backuper av sig själva och kan återuppväckas, men det är mentalt plågsamt för dem och kostsamt för Carlyle, och Lucinda känner av släktens missaktning.

Planeten de hamnat på kallas Eurydice och befolkas av människor som flydde från jorden då en Hard Rapture skedde - under ett världskrig tog USA:s AI över och började tvångsansluta människors sinnen. Långa liv och förmågan att återuppväcka döda gör att aktörer från det kriget återfinns här och nu, något hundratal år senare. Eurydice är teknologiskt framstående och också ytterligt fixerat vid vackra ytor; genetik och skönhetsoperationer gör alla till supermodeller och modet växlar varje dag. Kultur i form av teater och musikaler är uppskattat men vad som ges är otroligt förvrängda skeenden ur mänsklighetens historia, med Leonid Brezjnev som heroisk prins som strider mot Andropov och onda utlänningar.

Vi befinner oss i en framtid som är högteknologisk och därtill innehåller artefakter som förmodligen, men inte helt säkert, är utvecklade av det AI som tog över jorden. Det finns olika faktioner som förhåller sig olika till dessa artefakter och tekniken som går att utvinna från dem: förutom Carlyle finns America Offline (AO), the Knights of Enlightenment (KE) and Demokratische Kommunistbund (DK). Och så Rapture-fuckers, frifräsare som blir upprymda av att vara i närheten av artefakterna. Det görs också skillnad mellan Runners och Returners vad gäller attityden till jorden, ibland omskrivet till Rebels och Reformers för att mildra förolämpningen som uttrycken blivit.

Allt detta beskriver Ken MacLeod i ett textflöde som inte direkt är trögläst, men heller inte så lättydbart eller ens intressant som det skulle kunna vara. Flera mindre trådar lämnas lösa. De ovan nämnda faktionernas intriger och strider framgår efter hand, men till en början gör de läsningen klumpig. Mer spänning i prosan hade också uppskattats när det gäller miljöskildringar och tjusningen av artefakterna, och framför allt inför större skeenden i handlingen, vilka nu mest flyter förbi i ett jämnt tempo. Perspektiven känns små när de skulle kunna visas som stora och svindlande. Kontentan blir att människor alltid slår sig samman i grupper och krigar mot varandra, och kanske är det den sorgliga slutsatsen man kan ta med sig från boken.

Harriet Backer på Nationalmuseum

Självporträtt (ofärdigt) 1910

Redan under sin verksamma tid hyllades Harriet Backer som en skicklig och framgångsrik konstnär, och hennes tavlor prisades vid flera offentliga utställningar i såväl Paris som i Norden. Hon föddes 1845 i Holmestrand, och under 1870-talet studerade hon konst i München och i Paris. Målningarna från studieåren visar historiska motiv och detaljerade interiörer i sköna, mättade färgskalor, med stort djup och sympati för de arbetande människorna hon avbildade.

Vistelser i Bretagne och hemma i Norge gav hennes motiv inspiration av naturen och ljuset och en impressionistisk hållning med en lättare hand i penselföringen.

Väl tillbaka i Kristiania (Oslo) grundade hon 1891 en egen målarskola, och det var unikt att en kvinna undervisade manliga studenter, men helt klart hade hon mycket att lära ut med sin goda teknik och öga för motiv.

Att fånga musik i färger är svårt, men flera porträtt av vänner vid flyglar tydliggör hur mycket hon älskade musik. Många tavlor avbildar också handarbetande väninnor - medan de stillsamt arbetar är de ju idealiska modeller för en person vid staffliet.

Symaskinen och det elektriska ljuset var två relativt nya uppfinningar som grundligt förändrade vardagslivet för många människor.

Under 1900-talet och framåt målade Harriet Backer flera kyrkointeriörer. Hon fångade så mycket i dem: vördnaden i det stilla kyrkorummet, det vackra hantverket och de unika norska detaljerna i färger och inredning, och inte minst hur människorna kommer dit för gemenskap och ibland tröst, och känner sig hemma i de välkomnande rummen. Det är mycket skickligt att fånga allt detta på samma gång, och Harriet Backer hade verkligen öga för både olika omgivningar och människorna som lever sina liv där. Hennes tavlor är både en konstnärlig fröjd för ögat och tidsdokument från förra sekelskiftet.

Länk till Nationalmuseums sida om Harriet Backer