Kleo

Det finns ett visst intresse för pigga seriemördare med eklektiska klädval. I TV-rutan alltså, förmodligen inte i ens eget kvarter. Placerad i det tidiga 90-talets Berlin har serien Kleo många goda förutsättningar för en intressant handling:  den nyss fallna järnridån och den kvarvarande spänningen mellan väst och öst, fulsnyggt mode, och så den forna STASI-agenten Kleos starka drivkraft: hämnd på dem som falskeligen satte dit henne strax innan murens fall. 

I inledningssekvensen har vi sett Kleo döda med effektivitet och ett ganska skrämmande gott humör, och på samma sätt tar hon sig an mysteriet med vem eller vilka som låg bakom de falska bevisen mot henne. Spåren leder ganska snart till hennes egen Opa, en högt uppsatt officer inom Östtysklands säkerhetstjänst, och uppenbarligen med ett stort mått känslokyla till och med gentemot sitt eget kött och blod.

Hack i häl på Kleo följer den västtyske polisutredaren Sven, litet fumligare och snällare och det kan man även se på hans mjuka 90-talskläder. Han tror att han kan bevisa sin duglighet genom att hitta den mystiska mördaren från 1989, men Kleo hittar honom innan han hittar henne. Nu bildar de ett underhållande radarpar enligt mallen tuff-snabbskjutare kontra skrajare-sidekick-vädjande-om-färre-mord. En annan källa till humor är den eländigt flummige västtysken Thilo som flyttat in i Kleos gamla lägenhet.

Det skall sägas att serier om seriemördare sällan faller mig i smaken, men ovanpå det är det många av delarna i Kleo som skaver mot varandra. Serien ger inte tillräcklig tyngd åt den unga Kleos lönnmördarkompetens utan staplar scener av "liten tjej oskadliggör stora gubbar" efter varandra. Kleos hårt inbankade ideologi poppar upp ibland i hennes motivation och minnesbilder, men inte tillräckligt konsekvent för att kännas äkta, och på så sätt fumlar serien bort Ostalgin som kunde tagit en större plats. Nåväl, lodning av känslodjup och saknad kanske man inte skall förvänta sig av en färggrann seriemördarserie. Det blir visst en säsong till, förresten.

In Ascension av Martin MacInnes

Djupt under vattenytan likaväl som i rymden måste människan orientera sig i tre dimensioner, skyddad av en dräkt och med den både sköna och skrämmande känslan av tyngdlöshet och annorlunda rörelsemönster. På farkoster som skall operera under samma förhållanden ställs likartade krav på hållfasthet och flexibilitet under förlorad kontakt med omvärlden. Därför finns det människor med intresse i rymdfart med på fartyget Endeavours forskningsresa till en nyligen upptäckt djuphavsgrav med en botten som tycks djupare än Marianergraven.

Marinbiologen Leigh är med på den unika resan som kökshjälp men får möjlighet att delta i dykningarna då andra i besättningen oroas av de initiala mätningarna. Vi har redan upplevt kraften och lockelsen från djupt vatten tillsammans med Leigh under hennes uppväxt i Rotterdam, och nu läggs ytterligare en dimension på, en antydan till mysterium utöver det att vi överhuvudtaget lever på jorden.

Alla miljöbeskrivningar är långsamt men innerligt lyriska, och Martin MacInnes väver samman filosofisk förundran över fakta som havets närvaro i oss och vice versa, med Leighs upplevelser inom och utom sig själv, och med vad som händer med människorna och miljön omkring henne. Lika målande och levande beskriver MacInnes de nödvändiga vetenskapliga teorierna och tekniska detaljerna, vilket kanske kan kännas som infodump för en del läsare men som för mig är viktiga byggstenar i berättelsen. Som ingenjör uppskattar jag hur MacInnes inte använder vetenskapen som ett svårbegripligt, magiskt element i berättelsen utan håller sig nära nyupptäckt kunskap och presenterar den utan sensation. Och att Leigh benämner panspermi-hypotesen som fantasilös gör henne mer sympatisk i mina ögon.

Redan i bokens första kapitel får vi höra om ett tekniskt genombrott som möjliggör snabbare rymdfärder, i förlängningen ut ur solsystemet, och då till och med bemannade färder. Inte överraskande slussas Leigh efter hand in i förberedelserna för en första sådan resa.

Långsamt och noggrant men inte alls trögt framskrider historien i In Ascension. Det är science fiction i så måtto att vi ger oss ut för att utforska något främmande och spännande i rymden (och faktiskt först även på jorden), men i varje ögonblick är det minst lika viktigt hur Leigh och övriga inblandade människor känner och tänker inför vad som sker, och det är beskrivet med stor psykologisk insikt. Vid några viktiga skeenden i boken kan en kritisk läsare tycka att vetenskapen får ge vika för mystik, men å andra sidan kan vi komma ihåg att tillräckligt avancerad teknik är omöjlig att skilja från magi. Det är en fantastisk resa - nej, flera resor - som Martin MacInnes bjuder med oss på, och jag vill gärna läsa mer av honom.

Trädgården - Konst och natur under sex sekler på Nationalmuseum

Låt oss börja vår vandring genom trädgårdarna i den första och mest ljuvliga: paradiset, det som Adam och Eva sedan blev utdrivna från. Trots de knapphändiga beskrivningarna om dess utseende har det lockat till avbildningar genom århundradena, förstås påverkade av dåtidens drömmar. För dryga hundra år sedan levde de klassiska drömmarna om Edens lustgård fortfarande kvar.

Agnes Suthoff, Paradiset (1914)

Uno Åhrén, Paradiset (1924)

Målningen utförd av en okänd konstnär på 1500-talet visar en intim och kärleksfull bild av Eva i Adams knä, ändå lockad av den förbjudna frukten. 

Joakim Skovgaards målning från 1931 av ormen som frestar Eva är spännande på flera sätt: det nordiska landskapet de befinner sig i, den exotiska arten orm som helt klart inte hittas på våra breddgraders natur, och så ormens position då den samtalar med Eva.

Några fina tavlor av landskap varvar Nationalmuseum in i utställningen, men mig intresserar det mer vad människan har försökt tukta eller inhägna i trädgårdar. Monarker och andra bemedlade på sextonhundra- och sjuttonhundratalet hade möjlighet och önskan att anlägga stora, imponerande trädgårdar. Vi får se kartor och målningar från Versailles och andra utländska trädgårdar.

Lorens Gottman (~1770)

Men även i Sverige och Stockholmsområdet fanns vackra parkanläggningar. Ett tag var det också eftertraktat att ha en grotta eller en ruin i sin park, till den grad att man lät uppföra byggnader som var ruiner redan från början.

David von Cöln, Vy av Ulriksdal med orangeriet sett från söder (1732)

Louis Jean Deprez, Vy av Observatoriet och det stora slottet vid Haga (1790)

Louis Jean Deprez, Borgruin för Sturehov (1790)

Privata trädgårdar med mindre ambitioner kan vara nog så fridsamma, såväl den inbjudande hörnan hos familjen Bohman i Linköping, målad 1887-88 av Johan Fredrik Krouthén, som höstträdgården i Grez-sur-Loing målad av Julia Beck 1883 - det är skönt att det får synas att naturen inte alltid blommar och är prunkande.

Den ytterst moderna synen på samtiden och framtiden som var levande för hundra år sedan återspeglades också i trädgårdsplaneringen, och områdena där inte natur och grönska dominerar är nog så lockande som reguljära parker och trädgårdar. Visst kan man få ro i den Trädgård av vatten och ljus som Gabriel Guévrékian projekterade år 1924-25.

Länk till Nationalmuseums sida om Trädgården

The Plot Against America

Vad händer om landet du bor i börjar peka ut dig som en sämre medborgare, en som skapar splittring och antingen måste assimileras eller flytta ut? Du och din familj har dina egna seder men ni arbetar hårt och bidrar till landets uppbyggnad. Men nu får människorna som alltid har baktalat dig vatten på sin kvarn, när landet väljer en antisemitisk president. Nej, antisemitisk vill han inte kallas, men handling väger mer än ord när president Charles Lindbergh lierar sig med Nazityskland i en icke-angreppspakt.

Det är bra tänkt när en tjock bok filmatiseras till en TV-serie och man inte försöker komprimera den till en film. Dock är Philip Roths bok The Plot Against America så pass informationstät att resultatet på skärmen ändå inte blir lika fullödigt utan mer spretande, med starka scener fast utan det mesta av kittet som förklarar och håller ihop historien. Men å andra sidan är det också en fördel: vi ser inte en kuvad judisk kommunitet som accepterar de alltmer invasiva påbuden uppifrån, utan en ilsket protesterande familjefar, Herman Levin, en impulsiv kusin Alvin som tar värvning i kriget som USA håller sig utanför, en Lindbergh-gillande tonårsson Sandy som tjusas av den nya administrationens idéer, och deras återkommande sammandrabbningar inom familjen.

Vi ser också den alltid kompromissande Rabbi Bengelsdorf vars samarbete med Lindbergh-administrationen skall visa att presidenten alls inte är antisemit, fastän han leende umgås med de höga nazister som driver judeutrotningen i Europa. Rabbi Bengelsdorf spelas av den annars skicklige skådespelaren John Turturro vars accent i onödan ökar irritationen man känner mot honom.

TV-serien The Plot Against America visar väl hur utpekandet av den judiska befolkningen stegras till regelrätt utstötning, och hur gatubråk och vandaliserade butiker inte utreds utan skylls på judarna själva, något som ju i Tyskland ledde till alltmer avhumanisering och ännu mer fruktansvärda konsekvenser. Filmatiseringen är bra men inte lika heltäckande som boken, vilken är läsvärd trots att den bitvis är mycket trögläst.

Fördolt är minnet av människan av Mohamed Mbougar Sarr

Att skriva en bok om en mystisk bok och dess mystiske författare är ett lätt sätt att locka många läsare som är mer förälskade i läsandet än böckerna. Men att skriva den boken riktigt väl, det är desto svårare, liksom att mana fram magin kring den lockande boken-i-boken. De få människor som får tag i de få kvarvarande exemplaren av Omänsklighetens labyrint blir besatta av den, och låt oss först slå fast att det inte beror på magi, utan på bokens litterära kvaliteter. 

Omänsklighetens labyrint skrevs på 1930-talet av en författare som sedan lämnade offentligheten och aldrig mer hördes av. Den enkla förklaringen är att boken avslöjades som ett plagiat och förlaget som gav ut den gick omkull, men så simpelt kan det inte vara. När den nutida författaren Diégane Latyr Faye får och slukar ett exemplar av Omänsklighetens labyrint börjar han efterforskningar kring Elimanes öde, och möter då människor som gjort egna efterforskningar och då mött andra efterforskare; fyrtio, sextio, åttio år tidigare; lager på lager av sökande läsare i olika tidsåldrar och länder.

Till saken hör att författaren T.C. Elimane, är svart, liksom Faye och flera av människorna som han möter under sitt grävande. De är alla medvetna om de fack de oftast placeras i av den samtida, internationella men övervägande vita litteraturscenen: att de skriver för mycket om sina exotiska och spännande bakgrunder, alternativt att de för mycket ignorerar sina unika upplevelser i sina berättelser. Detsamma gällde förstås i än högre grad på Elimanes tid, då kritiker aktivt sökte anledningar att avfärda hans bok redan innan plagiaten uppdagades.

Fördolt är minnet av människan är inte den första boken som med sin egen existens protesterar mot nischandet av litteratur och författare från Afrika; den diskuterar det tillståndet i de första kapitlet och gör sedan det rätta i att den går vidare och med sin egen handling befäster den afrikanska författardiasporans plats i en internationell litteraturscen med kapitel från hela nittonhundratalet; från Amsterdam, Buenos Aires, Paris och andra platser; med afrikanska och haitiska författare i jämbördigt samspråk med andra litterära storheter som Witold Gombrowicz och Ernesto Sabato.

Ärligt talat är det första hundratalet sidor bäst; när vi hör om boken Omänsklighetens labyrint och hur den påverkar sina läsare, och när vi fortfarande vet så litet om den. Spänningen kvarstår när vi får höra handlingen sammanfattad; den låter fascinerande. 

När de hundra första, allra mest lysande sidorna är förbi vidtar sökandet efter Elimane och fortsätter boken ut. Nej, det är ingen evig katt-och-råtta-lek, för i några sekvenser får vi verkligen möta honom eller snarare möta någon som har mött honom, och lära oss mer om hans liv och hans bakgrund. När jag säger att dessa sista trehundra sidor inte är lika briljanta som de hundra första så kom då ihåg att de ändå är på en toppnivå som inte alla böcker når. De är en god balans av konkreta mänskliga erfarenheter och intellektuella utmaningar - och en känsla av något ouppnåeligt.

Fayes återkomst till hembyn/Elimanes by mot slutet följer andan av att varken försöka bevisa sin universella litterära karaktär eller hemfalla åt klichén "hemkomst till det enkla, riktiga livet", utan vara en distanserad, intellektuell blick överlagrad med minnen från andra ställen och tider. Svarta författare och deras verk skall inte (heller) behöva välja sida. En tanke som slår mig är att när Elimanes bok visade sig vara en medveten samling av valda citat ur andra verk, så bevisade det att det går att bygga en berättelse om Afrika med stycken ur västerländsk litteratur. Det är inte två väsensskilda traditioner. Berättelserna hör ihop.

Askungen på Folkoperan

Den uppsluppna stämningen infinner sig redan under ouvertyren, när dirigenten luras att gång på gång drämma till en irriterande fluga (som inte finns). De elaka styvsystrarna Clorinda och Tisbe (Susanna Andersson och Katija Dragojevic) sitter och bråkar, redan halvt klädda i brudklänning så vi vet att de är giftaslystna. Det är nästan litet för skämtsamt när även den förklädde prinsen ramlar nedför trappan till Don Magnificos grågröna hem. Men vi behöver inte oroa oss, för fastän humorn letar sig in i alla framföranden på scenen så finns det ändå en stark kärna av kärlek när den vackra Askungen (Josefine Andersson) och den charmige prins Ramiro (Conny Thimander) sjunger till och om varandra, och eländet i Askungens liv som husa åt sin styvfamilj är kännbart.

Alla sånginsatser är ypperliga, och minsann har sångarna svåra uppgifter i de rasande snabba ordföljderna och koloraturpartierna, men de missar inte en ton. Stämningen är ju övervägande lättsam så det går ändå att skratta åt hur styvsystrarna båda två anser att just hon själv är vackrast av alla, och även uppskatta komiken i Don Magnificos (Peter Kajlinger) upphöjda självbild. Men mest underhållande av alla är prinsens kammartjänare Dandini (Sebastian Durán), som kanske är litet väl förtjust i att få spela prins för en dag medan den verklige prinsen håller sig i bakgrunden och observerar. Sebastian Durán är ett komiskt geni i hela kroppen, från det talande minspelet ut i benen i de för korta byxorna - han har ju lånat prinsens kläder för dagen.

Mindre humor och mer vänlighet möter Askungen hos Alidoro (Sami Yousri) med sin mörka, trygga röst. Han är en rådgivare åt prinsen som också stiger in som Askungens goda fé, och varför skulle inte en herre i regissörsbasker också få ha ett fint trollspö? Ja, varför inte få ge sig hän åt den önskedröm som är lika viktig som Askungens rena hjärta, nämligen att få en jättevacker klänning och få gå på bal? Det är underbart att få se, efter att styvsystrarna saboterat till och med den enkla klänning som Askungen så rörande försökt piffa till med gardintofsar kring midjan.

Med vackra harmonier, roliga scener, fräcka översättningar till svenska och hög energi från början till slut är Askungen på Folkoperan otroligt underhållande. Rollerna är utmejslade med humor som passar dem, och man kan hålla utkik efter roliga detaljer i bakgrunden, särskilt kring prinsens bärstol. Man behöver inte ens börja längta efter det lyckliga slutet, för alla scener på vägen dit är så givande i sig själva och skulle kunna få hålla på någon minut till. Dramaturg Tuvalisa Rangström och regissör Nora Nilsson har skruvat upp Rossinis opera till den nivå som ger maximalt med lycka per minut, och det är fantastiskt.

Länk till Folkoperans sida om Askungen

Foto: Carl Thorborg

The Idol

Jag kisar och letar efter en skämskudde att gömma mig bakom. Den unga starleten Jocelyn och en grupp dansare kråmar sig till World Class Sinner, en låt som låter försvinnande lik tusentals andra. För mig är det svårt att fatta att människor vill fortsätta att fläka ut sig för att synas bland alla andra som gör detsamma, för några ögonblicks kändisskap. Runt om sitter alla som arbetar med den unga stjärnan i olika kapaciteter och diskuterar musiken, hennes mentala tillstånd, ett pinsamt cumface-foto av henne som läckte kvällen innan, damage control för vad som hänt och hur man kan lirka med den gästande reportern från Vanity Fair för att få bästa möjliga press.

Senare på kvällen följer Jocelyn och bästa vännen/assistenten Leia med till en klubb för att festa. Vad spelas där? Jo, en mix av en modern klassiker, Madonnas Like A Prayer. Jocelyn hamnar i djupt samtal med klubbägaren Tedros och nu börjar serien The Idol på riktigt. Båda är överens om hur viktigt det är att skapa musik som håller i längden, som Prince gjorde, och det hörs att de menar allvar i vad de talar om.

När Tedros kommer tillbaka till Jocelyns magnifika villa nästa gång har han med sig några fler vänner från klubben, bland annat lilla Chloe som tror att huset är ett hotell, slänger av sig kläderna och glider ned i poolen, kommer upp och sätter sig och spelar på flygeln naken. Hennes förtjusning är ärlig, som att hon lever i en dröm, och det färgar festkänslan - alla är unga och hoppfulla och tar för sig av vad de upptäcker av livet.

Men det är inte bara så sockersött. Tedros har hittat och samlat några verkliga talanger runt sig, men när han driver dem till vidare artistiska höjder gör han det genom att hitta deras svaga punkter och pressa dem förbi det obehagligas gräns. Nu ser vi honom börja pressa Jocelyn på liknande sätt, via BDSM och en sexualitet i sången som går djupare än det hon hittills exponerat.

Det har berättats om avhoppade regissörer och stora redigeringar i manuset under inspelningen av TV-serien The Idol, delvis för att The Weeknd, som spelar Tedros, inte vill framstå som en komplett skitstövel. Kanske är det därför som serien i de två sista avsnitten följer den väg som de tre första stakade ut. Å ena sidan är det bra för det hade kunnat bli för grymt att se på, å andra sidan gör det handlingen mindre begriplig. När Jocelyn börjar kicka tillbaka mot Tedros grooming ser han ut som ett åskmoln på väg att spricka ut i verkligt, blodigt våld, men hans småaktiga hämndlystnad tar sig andra vägar.

Samtidigt ser vi hur Jocelyns stab inte ens är så lojala mot henne som pengaflödet borde göra dem. Likt Tedros har de öga för talanger och är kvicka att snappa upp någon som lätt skulle kunna ersätta Jocelyn om hon bryter ihop en gång till. Cyniskt och trovärdigt. Och musiken som Tedros och Jocelyn skapar, är den lika evig som Prince verk? Den är helt klart bättre än det första vi hörde, men det beror mycket på produktionen, och den är så fokuserad på Jocelyns mentala tillstånd och hennes S&M-förhållande med Tedros att det är svårt att tro att den kan hålla i längden. Men ändå, The Idol är en sevärd berättelse om en smutsig bransch, några som tuggas ned av den och andra som kommer ut som vinnare.

Western Lane av Chetna Maroo

De tre systrarna närmare sig de tidiga tonåren, när man skall börja komma på vem man själv är och vad man kan göra i världen. Det är alltid svårt när en mamma dör, men på tröskeln in i vuxenlivet är förvirringen redan stor, och att hantera sin sorg och en pappa som inte kan hantera sin sorg är extra svårt. 

Det finns kvar en delad kärlek i familjen: intresset för squash, att spela själv och att prata om de skickliga indiska spelarna och de gånger de överraskande vann över topprankade spelare. Yngsta dottern Gopi, vår berättare, har en talang för spelet som pappan fortfarande har energi att vårda. Stunderna på squashcentret på Western Lane innebär dock inte att far och dotter kommer närmare varandra. Avståndet är fortfarande lika stort. Men squash blir ett fokus i livet för Gopi, och inte minst det trevande intresset för den äldre pojken Ged som hon ibland spelar mot. Fast de långa samtalen mellan Gopis far och Geds mor skaver för Gopi.

Gopis far missar sina uppdrag att reparera vitvaror åt vänner och släktingar och trots att storasyster Mona gör sitt bästa faller hemmet i djupare oordning. Farbror Pavan och faster Ranjan kommer på besök från Edinburgh och ordnar upp för familjen, men det är oroande att de vill att en av systrarna flyttar hem till dem.

Chetna Maroos prosa är återhållen, och å ena sidan uppskattar jag att den inte skriver ut Gopis känslor för tydligt, då vi förstår att de delvis är ett mysterium även för henne själv. Men sparsamheten med bakgrundsinformation och förklaringar i ögonblicket gör att det inte alltid framgår vilken känsla - oro, lycka, förundran - som väcks i Gopi av en detalj i handlingen. Dock kan det säkert vara så att andra läsare befinner sig på samma våglängd som Gopi och Chetna Maroo och har större utbyte av boken Western Lane.

Körkarlen på Strindbergs Intima Teater

En ärlig handling med gott uppsått kan slå fel. Den lilla slumsystern, den stackars lilla slumsystern Edit som ligger på sin dödsbädd, kallar till sig Vera Holm och ber om förlåtelse för att hon bad henne ta tillbaka sin försupne och elake make David Holm. David Holm, som var den förste gästen på slumstationen som frälsningssoldaterna öppnat, och som syster Edit bett för hela året och hoppats att han skall räta upp sitt liv och bli en god människa.

Men David Holm har värjt sig på alla vis mot försöken att leda honom rätt, och återförenad med sin familj plågar han dem grymt. Under åren som suput har han också lett sin yngre bror till spriten, och när han då såg vad han hade gjort var han nära att vända in på den rätta vägen. Så det finns sätt att nå den som verkar vara bortom hjälp. Detsamma hände Georg, supkamraten som själv haft tillfälle att se och betänka vad han lurade in David Holm i, och dessutom hur många andra människor som hamnat i sorgliga omständigheter av andras svek eller egen förskyllan. Det var ju Georg som dog allra sist på nyårsnatten och blev Dödens körkarl, som under hela året nu har fått se de eländiga och ofullbordade liv som människorna lever. 

Skådespelarna Lena Carlsson och Folke Regen glider sömlöst mellan rollerna, och spelar just så innerligt som Selma Lagerlöfs berättelse tarvar. På scenen finns också en kör av fyra kvinnor, frälsningssoldater som många likt David Holm viftar bort men med en ärlig kärlek till människorna de möter. Det är rörande när de mjukt sjunger det kända omkvädet "var glad, var glad" för den döende syster Edit.

Vi ser misslyckanden, svek och förlåtelse på det lilla och det stora planet. Syster Edit förstår att hennes omsorg om David Holm var ett fåfängt och faktiskt egoistiskt hopp som skadade hans familj - en lärdom att dra att god vilja inte löser allt utan faktiskt kan förstöra om den är ogenomtänkt. Å andra sidan ser vi med körkarlen Georgs ögon hur många de här förfelade liven är, alltför många för att en enda skall mäkta med att hjälpa dem alla. Men kanske är det ändå bra att försöka att någon eller några av dem. Har man tur hittar man rätt ord eller syn för att nå fram till dem.

Länk till Strindbergs Intima Teater

Spy/Master

Spionhistorier kan presenteras på vilket format som helst, från snygga agenter som utför vågade, tjusiga trick hur enkelt som helst, till tunga historier där saker går fel och människor blir skadade på riktigt. TV-serien Spy/Master drar åt det senare hållet, och bygger på den sanna historien om hur den rumänske diktatorn Nicolae Ceaușescus högra hand Ion Mihai Pacepa år 1978 hoppade av via amerikanska ambassaden i Bonn till USA.

Här heter mannen Victor Godeanau, och vi ser honom i förtroliga samtal med paret Ceaușescu, och i förhandlingar med tyska representanter om priset på avhoppare. Han är en allvarlig man, närmast butter i uppsyn och ton. När vi möter honom har han just fått nog av att beordras att godtyckligt avrätta en misstänkt spion, och det gör förstås att han inte framstår som alltför solkig i våra ögon, men man bör också minnas att han i åratal gått diktaturens ärenden till den grad att han tagit sig till toppen av den brutala säkerhetstjänsten Securitate. Och här triggas avhoppet inte av någon ädel känsla för rättvisa utan av att han själv känner sig inringad av misstankar, till den grad att hans eget liv står på spel.

Nåväl, låt oss lägga de moraliska dubierna åt sidan och engagera oss i handlingen, vilken kräver uppmärksamhet. Stämningen och spänningen i Spy/Master är inte hög och nervkittlande, utan - även den - tung och trög och jordnära på ett eget sätt. Avhoppet till USA går inte så friktionsfritt som Godeanau hade hoppats. Mannen som tar emot honom, Frank Jackson, töjer på några regler för att gömma Godeanau, men på grund av säkerhetsläget i världen är det inte säkert att USA kommer att kunna ta emot en rumänsk avhoppare utan att riskera andra relationer och processer. Halvhjärtat gömd i Bonn vet Godeanau att den rumänska säkerhetstjänsten snart kan finna honom, och samtidigt oroar han sig för dottern som är kvar i Rumänien. Den utdragna processen ger rumänska agenter chansen att försöka misskreditera Victor Godeanau i amerikanernas ögon.

Det långsamma tempot är en fördel för detta kompakta och verklighetstrogna spiondrama, ända fram till den litet förhastade och uppskruvade avslutningen, men Spy/Master är en bra påminnelse om en annan tid när Europa var delat och misstankarna lika höga som avgrunden mellan Öst och Väst var djup.

Hoppa Hage av Julio Cortázar

Man kan läsa boken som en enkel berättelse från början till slut, eller snarare från början till mitten, där kapitel 56 och den kronologiska berättelsen slutar. Men då är man förmodligen en av dem som grabbarna i Klubben föraktar, "läsaren-honan" som läser okritiskt för att få upplevelser och inte söker efter intellektuell stimulans. Det är ju det de pressar varandra till när de träffas varje kväll till långt in på natten, på kaféer eller i varandras små slitna lägenheter i Paris, där de spelar amerikansk jazz och diskuterar stora författare och tänkare.

Det låter så lockande att vara i början av sitt liv och sin karriär, lyssna på bra musik och namedroppa musiker och författare från ett samtida 1950-tal. Men mellan dem återkommer nålsticken och ett visst poserande, och framför allt huvudpersonen Oliveira har en nedlåtande kvinnosyn som förgiftar berättelsen allt mer. Romansen med kvinnan Maga presenteras som så härligt planlös: de bestämmer inga tider utan väljer att vänta tills de stöter på varandra av en slump, för att snart engagera sig i älskog hemma hos någon av dem. Men Oliveira retar sig på hur litet Maga kan om konst, litteratur och historia, och retar sig ännu mer när hon frågar om något hon inte förstod, särskilt när de är i sällskap med Klubben. Alla männen där är inte riktigt lika misogyna och det är alltid tillfredsställanden när någon sätter dit Oliveira för hans poserande i diskussionerna. Ändå är det övervägande intrycket det att herrarna så gärna vill visa sig smarta genom att ta spjärn mot en oförstående omvärld, att de egentligen inte framstår som så självständiga tänkare som de själva vill tro.

Titeln Hoppa Hage ger (bland annat) en antydan om hur boken skall läsas av en engagerad läsare: efter varje kapitel dirigeras man till ett annat kapitel, sällan det som startar på nästa sida, oftare från första halvan till andra eller vice versa. De 99 sista kapitlen listas som "Umbärliga kapitel" men innehåller ibland fördjupningar till huvudhandlingen, om än oftare luftiga diversioner. De flesta kapitel i båda halvorna är på några sidor eller bara några meningar, men drar ihop sig till ett tiotal sidor när något viktigt händer. Ett av de tyngre kapitlen är det när Oliveiras grisiga människosyn tar sig uttryck i en riktigt feg handling som knäcker Maga, förstör deras förhållande och till slut upplöser Klubben.

Kan Oliveiras intellektuella rigör hålla honom upprätt efter detta? O nej, verkliga problem i livet visar han sig oförmögen att bemästra och efter att ha glidit utför på samhällets stege tar han sig tillbaka till födelsestaden Buenos Aires. Där tar hans liv en form som nästan verkar som att han likt Alice ramlat genom spegeln till en motsatsvärld. Barndomsvännen Traveler har, till skillnad från sitt namn, aldrig rest utanför sin hemstad. Hans hustru Talita tar i Oliveiras ögon ibland gestalten av den kanske döda Maga, en hallucination som förstärks om man minns att Jesu ord till Jairi dotter som han uppväckte från de döda var "Talitha koum".  Tidvis kan man tro att Traveler och Talita är fantasifoster skapade av Oliveira för att hantera sin sorg, och för ett ögonblick verkar Talita också tro det och bli rädd för det. Finns omvärlden ens? Först äger Traveler och Talita en cirkus, sedan köper de ett mentalsjukhus, utan att egentligen behöva slita så hårt med att driva dem. Är människorna utanför Oliveiras huvud bara clowner eller galningar som man bara behöver befatta sig med när man behöver åskådare?

Visst skall man kunna läsa en bok med en otrevlig huvudperson, men det Oliveiras nedlåtande människosyn och i synnerhet kvinnosyn förgiftar efter hand Hoppa Hage mer och mer för varje nytt kapitel. Det är synd, för där finns många passager som vittnar om en intelligent syn på världen som vi ser för litet av idag. Den både poetiska och analyserande blicken på omvärlden kan ta sig uttryck som det här:

"Om yerban tar slut är det slut med mig", tänkte Oliveira. "Min enda sanna dialog är den jag för med den här lilla gröna matekoppen." Han studerade matens märkliga beteende, yerbabladens doftande andning som lyfts fram av det heta vattnet och som sjunker under sugandet tills de vilar i sig själva, i avsaknad av all glans och doft såvida inte en stråle vatten åter väcker liv i dem, en argentinsk reservlunga för sorgsna enslingar.

Det skulle kunna räcka med att bara läsa några kapitel i början och sedan lägga ned boken när man börjar bli irriterad på Oliveira. För egen del kommer hädanefter "Oliveira" att vara ett skällsord, en beteckning på en självgod posör som tror att han blir bättre om han trycker ned andra.

Europeana på Dramaten

År 2001 skrev den tjeckiske författaren Patrik Ouředník boken Europeana, en sammanfattning av Europas nittonhundratalshistoria på dryga hundra sidor. När tusentals boksidor redan har lagts på viktiga händelser i samma historia är det ju inte den fulla berättelsen vi får utan en historia på speed, kanske inte ens helt sann i alla lägen. Det är också så som den två timmar långa uppsättningen på Dramaten blir.

Vi börjar med världskrigen för de är stora, signifikanta händelser. Det är sorgliga detaljer på stor och liten nivå vi får - uppfinnandet av tanksen, uppfinnandet av senapsgasen, halsbandet som skall identifiera en soldat efter hans död men som blir meningslöst om huvudet är skilt från kroppen. Flera av oss har äldre släktingar som var involverade i krigen eller har läst in oss på historien och kanske besökt platserna där blodbaden utspelades. Men det är unga skådespelare som berättar faktasnuttarna för oss, och de sitter i ett modernt hem med ett bord prytt med Mariemekko-duk kring vilket klassiska Myran-stolar står. Kanske skall det dra våra tankar till att när allt detta hände, så var det i nutid för dåtidens människor vilka i sin tur var unga och hade egna planer för livet?

Men dylika filosofiska överlagringar hinns inte riktigt med för bakgrundsmusiken stegras då och då till ett högljutt brus och de tio på scenen börjar dansa galet. Det är svårt att koppla danspartierna till något särskilt grymt som har berättats och dansen tillför inte så mycket. Det dukade bordet vräks omkull en första gång, för att sedan noggrant ställas upp och dukas prydligt igen. Detta kommer att hända flera gånger och är i sig kanske den finaste illustrationen av hur länder slagits sönder och byggts upp igen, även om det egentligen går för lätt på scenen jämfört med verkligheten.

Att skriva eller spela en snabbspolning av nittonhundratalet blir nog inte bättre om det görs kronologiskt, men nog hade det varit bättre om framställandet följt något tema i taget och gått på djupet med det. Nu får vi några fakta i taget men sedan vänder mycket snart historien på nytt tillbaka till något av de två världskrigen.

Mest givande är det när en middagsgäst tar av sig ett lager kläder, glider ned på golvet och börjar väsa och slingra sig runt sig själv. "Är det en dadaistisk performance?" frågar de brydda gästerna och går sin väg en efter en. En åskådare på scenen börjar fråga och ifrågasätta vad som sker - äntligen någon form av handling! Men den ifrågasättande kvinnan får inga svar och flippar ut i ett skrikande och så har den ljusglimten också förvandlats till något obegripligt. 

Efter paus kommer fler ifrågasättanden av vad som berättas - med rätta, för nu blir det mer av korta sammanfattningar av komplexa politiska och filosofiska diskussioner som i verkligheten inte har något entydigt svar men som här framställs som att en stor grupp med kunskap och konsensus har fastslagit detta. Jag påminns om 1970-talets indignationskonst där man skulle nicka och hålla med om att vad som berättades om samhället var dåligt, för att passa in i gruppen av upplysta. Just när man sitter framför en teaterpjäs är det svårt att värja sig mot de faktafel man kan snappa upp, och bara behöva ta emot känslan av att vi inte lever på rätt sätt. Även här på Dramatens scen år 2023 är det som att man borde förstå vilket av det som presenteras som är fel i samhällsgrunden och skaka på huvudet åt det, men jag hoppas att fler med mig har tröttnat på dylikt nu. 

Länk till Dramatens sida om Europeana

Allra sist kommer det in en utomjording på scenen, en självlysande grön med stort huvud och stora ögon. Ja, snälla, ta mig härifrån till en annan värld. Jag är litet trött nu.

I'm a Virgo

Cootie är enorm redan som bebis, och växer upp till att bli dubbelt så stor som alla andra men med normala proportioner på kroppen i övrigt. Familjen håller honom gömd för världen och förklarar att mycket av vad han ser på TV är dåligt, som till exempel den där Bing Bang Burger som han ser reklam för hela tiden. Men är man nitton år gammal så är man nyfiken på världen utanför, och till slut blir Cootie sedd av grannarna och tar sig ut i kvarteret. Förvåningen över den reslige unge mannen blir stor, men han välkomnas in i gänget. Att få vänner känns underbart för Cootie, lika skönt som att lyssna på musik och i synnerhet bas i bilhögtalare på högsta volym. Han förklarar det väldigt fint:

Bass can help you feel the inside of yourself and the rest of the world too. And friendship is like bass.

Boots Riley gav oss den smarta och originella filmen Sorry To Bother You där verkligheten kunde ändra form efter handlingen, och det händer också i TV-serien I'm a Virgo. Den store Cootie måste vika ihop sig för att få plats i vanliga rum, och när han får en liten Bing Bang Burger i sin stora hand undrar man hur han kan äta sig mätt varje dag. Men låt oss inte fastna i det utan vandra vidare i kvarteret. Flora, som Cootie blir förälskad i, har en egen underlig superkraft och i några scener får vi se hur det var för henne att växa upp med den och försöka hantera den.

En TV-serie har mer tid än en film till att berätta brett om människorna och händelserna. Det gör I'm a Virgo litet spretig ibland, men ger oss också den nästan hjärteknipande berättelsen om The Hero. För i världen finns en superhjälte, The Hero, som Cootie också känner till och gillar efter att ha läst om honom i serietidningar. Men just det som Cooties familj var oroliga för händer: Cootie blir utmålad som den ultimata skurken och The Hero står nu inför sitt största hot, tänker han.

Serien I'm a Virgo rör sig inom en stadsdel utan att visa något av världen utanför. Det bidrar till dess sköna sago-känsla men gör också att historien blir mindre engagerande och trovärdig när den vill ta sig an stora problem - energibristen i kvarteret och kapitalismen som idé. Kan händelserna göra något verkligt avtryck i hela världen när de håller sig inom några kvadratkilometer? Det är bättre att inte tänka på det utan låta sig ryckas med av de skönt absurda händelserna kring Cootie.

This Other Eden av Paul Harding

Detta andra Eden skall tömmas på sina invånare. Boken This Other Eden inleds med en autentisk notis om hur de 47 invånarna på Malaga Island år 1912 tvångsförflyttades, några av dem till The Maine School for the Feeble-Minded. I boken heter ön Apple Island och människorna och deras öden är uppdiktade, men ligger ändå nära det som har forskats fram om de verkliga händelserna. 

Men Paul Hardings bok är allt annat än en historisk notis; den är raka motsatsen då den ger kött på benen åt människorna, och doft och ljud och ljus åt deras vardag i enkla hus nära naturen. De är ättlingar till förrymda slavar och utvandrare från Irland och Portugal, eller själva rymlingar från ett liv de inte längre orkade med. Man fiskar och odlar; maten är knapp men detsamma gällde för människorna på fastlandet vid den tiden. En skola har byggts och Matthew Diamond kommer över för att lära barnen att läsa. Men detta är inte nog för de lokala myndigheterna. Människorna lever i smuts, misär, inavel och svält och det accepteras inte i civilisationens grannskap. De skall utvärderas för det väntade beskedet att de inte klarar sig själva och så flyttas till institutioner.

Livet på ön beskrivs med en rik prosa som bara då och då sväller ut i sagolika minnen av händelser som någon inte kan ha upplevt. Det mittersta partiet följer pojken Ethan Honey som fått flytta till en familj för att utveckla sin konstnärliga talang, och genom hans uppmärksamma ögon kan vi känna samma förundran inför allt som finns att upptäcka i världen: tåg, fabriker, lemonad, isen och citronen som skapar lemonaden.

I andra delar av boken får vi ögonblicksbilder av dem som vill städa ut krakarna på Apple Island. De är elaka tankar fulla av förakt och motvilja, men på sitt sätt en motvikt till skildringarna inifrån av ett liv som inte är så idylliskt egentligen.

Vi vet redan hur det slutar. Handlingen framskrider steg för steg efter vad myndigheterna beslutar: Skallmätning och utvärdering. Meddelandet om vad som skall hända. Det officiella meddelandet. Hämtningen av den första familjen. Sorgen över övergreppen från auktoritetspersonerna blir stark vid läsningen. Men minnet av This Other Eden är ändå inspirationen från att läsa om ett liv som människorna har valt att leva utanför samhällets regler men ändå är fullgott för dem.

Camilla George på Fasching

Redan för sju år sedan släppte Camilla George albumet Isang, och öppningslåten från den blir första låten på konserten på Fasching - Mami Wata, inspirerad av en vattenande i västafrikansk tradition, en sorts ond sjöjungfru, men det är ingen ondska utan bara njutning i att lyssna på Georges långa, berättande saxofonsolo som följs av dito från Renato Paris vid flygeln och Rod Youngs på trummor. Camilla Georges musik är inspirerad av det hon hörde som barn - afrobeat, calypso och jazz - och når oss som högkvalitativ jazz från det tighta bandet.

I nästa låt, Creation från senaste platta Ibio-Ibio, är basgången från Jihad Darwish mer framträdande och riktigt skön. Paris fyller i med mjuk fin scat. Låten Ekpe som handlar om ett hemligt sällskap bjuder på melodiska slingor ovanpå ett smattrande komp och ett bra bassolo. Tillika från nyaste albumet är låten The Long Juju Slave Route of Arochokwu. Titeln låter sorglig men musiken är så fin - skönt gungande och laidback, pianot med ett spejsat sound, basen å sin sida extra murrig, och Camilla Georges altsax liksom talande klarspråk.

The People Could Fly från 2018 års album med samma titel handlar om hur människorna kunde flyga innan de fångades och blev slavar. När de återfått sin frihet börjar de lära sig att flyga igen. Med bandets röst är den processen lugn men med ett framåtdriv från kompet, mer mjuk improviserad sång från Paris och en serie av vad man tror är sluttoner - men det kommer en till, och en till, och en till, innan låten på riktigt är slut. Jag gillar verkligen sådana lekar med lyssnarens förväntningar.

Abasi Isang går i fyrtakt men så som de lekande rytmerna slingrar från från de olika instrumenten kan man nästan tro något annat om den här tuffa och snygga låten. Tappin the Land Turtle är ingen trög sköldpadda utan tvärtom glad och groovy, med ett riktigt målande bassolo och ett veritabelt klimax från trummorna. Och sist i ordinarie set - Mami Wata Returns! Men vi får ett extranummer, How Nehemiah Got Free, som innehåller ännu mer av bubblande bas, tickande trummor, porlande piano och självsäker sax. Camilla George och hennes band låter ypperligt på skiva men liveupplevelsen är guld värd.