fredag 31 maj 2019

Lenny Kravitz på Gröna Lund 2019

Trots det gråa vädret stod tusentals människor framför scenen för att höra det musikaliska geniet Lenny Kravitz. Han inledde med Fly Away och Dig In, gamla låtar men stadigt lika bra. Från början var sången litet för svag för att vara perfekt, men det lät ändå bra och efter hand lyftes sången fram bättre i ljudmixen. Nästa låt, American Woman, är också en klassiker som lät riktigt bra live, men mynnade ut i en litet för lång gitarrsolosektion som sedan gled över i några takter av Bob Marleys Get Up Stand Up.


Fields of Joy lät klar och bra från den stillsamma början över hela den växande ljudstyrkan. Freedom Train lämnade plats för en av de många bra låtarna på senaste skivan, Who Really Are The Monsters? I mellansnacket innan Stillness of Heart talade Lenny Kravitz i generella ordalag om att söka sig inåt och samarbeta i den här viktiga tiden. Sedan följde ett långt och drömskt intro som fint plockade upp ackord från låten som skulle komma, It Ain't Over 'Til It's Over. Efter Can't Get You Off My Mind följde den andra låten från nya skivan, den intrikata Low med snygg och minnesvärd melodi.

I Belong To You, Bankrobber Man och Where Are We Runnin'? är alla bra låtar men stod inte ut speciellt i konserten. Så gled trummorna sömlöst över i en enkel men igenkännbar takt, gitarren vrålade till i sitt perfekta riff, och Are You Gonna Go My Way som sista ordinarie låt satt perfekt. Och så ett extranummer: fina, fina Let Love Rule, där Lenny Kravitz under en tiominuters improvisation tog sig upp till VIP-läktaren och tillbaka igen. Kanske var det mest kul för honom själv, men det är honom väl unt att ha så roligt på scenen som han såg ut att ha! Vi i den stora publiken kan bara tacka för ännu en fantastisk konsert med Lenny Kravitz på Gröna Lund.

torsdag 30 maj 2019

The Calculating Stars av Mary Robinette Kowal

I år kan vi fira 50-årsjubiléet av att en människa landade på månen. I Mary Robinette Kowals bok The Calculating Stars, den första i en serie som kommer att leda fram till hennes tidigare långnovell The Lady Astronaut of Mars, har rymdprogrammet startat tidigare. Ett meteoritnedslag av samma magnitud som det som i förlängningen fick dinosaurierna att dö ut har utplånat Washington DC och större delar av USA:s östkust. För att undkomma den annalkande klimatkatastrofen behöver mänskligheten bygga kolonier på de närmaste himlakropparna.

Att rymdprogrammet startas redan på 1950-talet betyder att man har tillgång till piloter med erfarenhet från andra världskriget - inklusive skickliga stridspiloter av kvinnligt kön. Tidsandan gör att männen som bestämmer hellre, med en artig blinkning, inte vill släppa in kvinnorna i astronautprogrammet. Men vår huvudperson, Elma York, vill inte låta sig hindras av fördomar, särskilt inte när man planerar att starta kolonier på månen och Mars. I sitt arbete som computer har hon insyn i programmet, och envist tar sig hon och en grupp andra kvinnor närmare chansen att komma till astronautträning. Det finns många män i beslutande positioner som inte vill se dem där, inklusive en med personligt agg mot Elma, men också andra som ser kvinnornas kompetens och duglighet.

De första kapitlen av boken avskräckte mig med sin småputtriga ton och det återkommande nojsandet mellan Elma och hennes make Nathaniel. Den tog upp svåra problem som sexuella trakasserier i en miljö där du är beroende av din chefs godkännande, och det faktum att svarta människor förbises i viktiga situationer, men den gjorde det med så lätt ton att det irriterade mig. Efter hand, när handlingen fokuserade på de viktiga beräkningarna, de tunga testerna för de blivande astronauterna och inte minst uppskjutningarna av rymdraketerna, blev boken riktigt spännande. Som ett extra plus nämner Robinette Kowal på de sista sidorna hur mycket av berättelsen som är grundat i verkliga händelser. De kommande delarna i serien Lady Astronaut kan nog bli riktigt intressanta.

tisdag 28 maj 2019

Philip Glass Ensemble på Cirkus

I över femtion år har Philip Glass Ensemble funnits, med varierande medlemmar, men nu tar de plats på Cirkus tillsammans med mannen som gett dem namnet och musiken. Gruppen inleder med musik från operan the CIVIL warS och fortsätter med vackra Dance IX. Tyvärr låter ljudet litet plastigt, och även om det jämnar ut sig efter ett tag skulle det varit skönt med skirare klanger emellanåt. Men det är gott att få höra musiken och försjunka i de många upprepade slingorna. Och det är spännande att se hantverket; inte några inprogrammerade melodier som bara är att starta med en knapptryckning. Nej, det är maestros egna fingrar som flyger i trioler över klaviaturen, medan Michael Riesman och Mick Rossi jobbar lika hårt med sina repetitiva slingor respektive ackord. I blåssektionen arbetar Andrew Sterman, Peter Hess och Jon Gibson lika inlevelsefullt med sina saxofoner och flöjter, och Lisa Bielawas överjordiska sång fullbordar klangerna.


Ensemblen tar en paus och fortsätter sedan med tre stycken från Glassworks: Floe, Facades och Rubric. Vi får ett avbrott från den mest intensiva minimalismen i ett stillsammare stycke där blåssektionen skapar underbara harmonier. Sista ordinarie verk på programmet är Act III från The Photographer. Det är fascinerande hur musiken stegrar sig till ett crescendo - men inte för att ta slut, som de flesta andra stycken, utan det fortsätter så i flera minuter. Ett klimax som varar så länge att man får börja lyssna efter detaljerna, inte bara svepas med av energin! Publiken applåderar entusiastiskt och så får vi ett extranummer, EOB: Spaceship, en bra avslutning på en minnesvärd kväll.

söndag 26 maj 2019

The OA

Vad var det som hände med Prairie under de sju åren som hon var borta? Hon vill inte berätta för sina (adoptiv)föräldrar, men hon berättar det för en udda grupp av människor som hon samlar kring sig. Varför kommer de tillbaka och lyssnar till henne varje natt? Något med hennes historia gör den både trovärdig och osannolik. Har hon hittat på alltsammans? De övernaturliga inslagen och det hon nu begär av sin lilla skara gör en tveksam till allt - om det inte vore för att hon var blind när hon försvann, men nu kan hon se.


Vi får en smakbit av de kosmiska konspirationerna redan i första avsnittet, när Prairie berättar om sin barndom i Ryssland. Under en drunkningsolycka lämnar flickan sitt liv men tas emot av en vänlig kvinna i ett rum fullt av stjärnor. Därifrån återvänder hon till ett liv som utvecklar sig annorlunda än vad barnet hade kunnat tro. Ryska Nina adopterades och fick namnet Prairie, men nu vill hon kalla sig "The OA" som står för the original angel, men också minner om ordet "away" när man säger det högt.


Det liv som den halvvuxna Prairie sedan hamnade i blev ytterligare något annat, en grym tillvaro som kanske skrämmer bort några tittare, och kanske är svårsmält även den men som ju tyvärr händer i olika varianter alltför ofta i vår värld. Prairies upplevelse som barn för henne samman med Hap, en man som ser något speciellt hos människor som varit nära döden. Hans intresse är stort men respekten för människan så liten att han håller Prairie och fyra andra fångna i en klaustrofobisk men fascinerande konstruktion i sin källare för att utföra makabra experiment på dem.


Instängd utan att kunna fly, i händerna på en maktfullkomlig person, är en fruktansvärd situation att vara i. Det är här serien The OA går en annan väg än den vi har sett de senaste åren; inte våld, inte list, inte uthållighet eller rättvisa kommer att rädda de fångna. Istället måste de gå inåt och utforska sina utomkroppsliga upplevelser. Det de lär sig därifrån kommer att göra dem fria. Det är en otrolig och litet flummig idé som flera plan av människor måste övertygas om; de fem fångna i källaren, de fem samlade kring Prairie, och vi som ser på serien. Alla måste tro för att det skall fungera. Det är det förtroendet som The OA begär av oss.


De fem som Prairie samlar kring sig när hon behöver berätta sin historia är en mycket blandad krets. Alla av dem får inte lika mycket uppmärksamhet under seriens gång - inte än i alla fall. Där är Jesse som tar droger för att döva sin ensamhet, "French" under tryck att prestera väl och skapa sig ett bättre liv, Buck som måste skaffa testosteron illegalt för att transitionera till den han är, och Steve, den våldsamme arge killen som levererar deras droger. Och så Betty, lärare i skolan där de alla går, ensam och osäker liksom de andra.


Första säsongen slutade med möjligheten att tänka sig att (nästan) allt var Prairies fantasier, ett sätt att hantera något som var för hemskt för att tänka på. Men det har kommit en andra säsong, och seriens skapare har mappat ut fem säsonger sammanlagt, något vi kan hoppas på att det blir av. För det som kunde verka som stickspår och slarvig planering i första säsongen var förebud om händelser i andra säsongen, som har en helt annan karaktär än den första. Vi ser de fem i Prairies nyaste cirkel, lämnade av henne och med ett nytt uppdrag som de måste förstå och sedan våga sig in på.


Samtidigt fortsätter historien på en annan plats, en som är lik vår värld men tack vare olika detaljer har en helt annan stämning och andra förutsättningar. Människor över hela världen lockas att spela ett spel på mobilen där de pusslar och gissar sig fram till en lösning ingen ännu har nått. De som kommit längst har hittat till ett hus där mystiska saker verkar hända. Men genomgående stöter vi i den här dimensionen på saker som känns underliga för oss men som man kan förstå är litet mer naturliga där - fast bara litet, inte helt och hållet. Drömscener förebådar verkliga händelser, och verkligheten öppnar upp sig till något större. Händelser, platser och människor vi såg i första säsongen dyker i den här dimensionen upp i andra sammanhang. Några frågor ges förklaringar men nya gåtor vävs in i handlingen, och i de allra sista minuterna tas ett stort kliv in i en cliffhanger som gör väntan på en tredje säsong till ett plågsamt nöje.


fredag 24 maj 2019

Kafkas Processen, balett på Operan

Franz Kafka, mannen som gav oss livets absurditeter och komik under pressen från obönhörliga auktoriteter, har fått sin betydelsefulla bok Processen gestaltad som balett på Kungliga Operan, koreografi och scenografi av landsmännen tillika bröderna Jiří Bubeníček och Otto Bubeníček. Musiken är hämtad från samtida banbrytande kompositörer som Alfred Schnittke och Arvo Pärt, med traditionella judiska folksånger invävda.


När vi först ser vår huvudperson vaknar han upp i form av en skalbagge med sex ben. Efter en tids sprattlande, trasslar sig två av benparen loss och blir till de två män som släpar bort Josef K. till häktningsförhandlingar. Josef K. får en kort tid av vanligt liv, i arbetet på banken som är skönt gestaltad i rutform på flera plan; och i hopp om kärlek från två håll tillsammans med kvinnorna i huset där han bor, Frau Grubach och Fräulein Bürstner, i två pas de deux av olika karaktär.


Så är det dags att inställa sig till domstolen. Josef K. letar sig fram till den överfulla rättegångssalen, där han informeras om att han är en timme och fem minuter sen. Futiliteten i att försöka höra, förstå och följa domstolens kryptiska instruktioner understryks av dansarna med fyrkantiga huvuden och orden som upprepas eftertryckligt av Mieskuoro Huutajat, den finska skrikkören. Josef K:s resonemang om den bristande logiken i att inte få veta vad han blir anklagad för faller för döva öron. En senare scen, klippt ur ett brev från Franz Kafkas dominante far, berättar mer om känslan av litenhet inför en auktoritet som ständigt ser dig som skyldig och aldrig ger dig chansen att försvara dig, den som barn till hatiska föräldrar bär inom sig från tidig ålder.


Det är oundvikligt men ändå synd att kvinnorna i uppsättningen alltid är sexualiserade; boken hinner ge dem mer personlighet men på scenen är det deras frivola inviter som definierar dem utan att vi får mer nyanser i deras karaktärer. Men det vore också synd att klippa bort absurda men minnesvärda scener som när ett samlag pågår i rättssalens myller medan Josef K. försöker tala, eller advokatens sköterska Leni som alltid blir attraherad av den ödesdigra auran kring en man anklagad av domstolen. Till det kan vi lägga de tre skrattande barnkvinnorna hos domstolsmålaren Titorelli, vilka målar upp ett bekymmerslöst liv i domstolens skugga, något som nu är långt från Josef K:s nuvarande tillvaro.


Musiken till baletten är välvald, koreografin och scenografin är fascinerande och alla på scenen är skickliga och engagerade. Den originella, absurda historien med sitt hastiga och antiklimaktiska slut är värd att framföras på många olika sätt, och baletten Processen är en mycket bra variant som Operan kan vara stolt över att sätta upp.

Länk till Operans sida om Processen


onsdag 22 maj 2019

Urtidsbilder av Simon Stålenhag och Anna Davour

Är det någon som inte har haft en dinosaurieälskarperiod som barn? Vare sig man hade det eller ej är boken Urtidsbilder en fröjd för ögat och tanken. Anna Davour berättar om varelser som levde på vår jord för flera miljoner år sedan, ja, många av dem för flera HUNDRA miljoner år sedan. Simon Stålenhags illustrationer följer hans inarbetade, fascinerande stil vilket i det här fallet blir en hundraåttiogradig omsvängning mot vad han tidigare visat. I hans tidigare böcker hade vi igenkännbara barndomsmiljöer som motpoler till de futuristiska skapelserna. Här ser vi vackert tecknade urtidsdjur i miljöer som är främmande för oss men hemma för dem.


På varje uppslag finns en bild som täcker en och en halv sida och en kort text om det vi ser och litet mer. Det är en god balans rakt igenom: bildkomposition, ordmängd och innehåll. Från de inledande bilderna av en het jord med obeboelig yta dyker bilden på det första djuret, Ammonit, upp med en tidsmarkör på ofattbara 407 miljoner år. I stort sett kronologiskt rör sig boken framåt i tiden, med välvalda grupperingar kring olika teman.


Vi får se några av de varelser som levde på det område som sedan blev Europa, till exempel  Mastodonsaurus. Ett annat tema med förgreningar in i vår tid (för tvåhundra år är ju en blinkning i de här perspektiven) är de dinosaurier som hittades av den skarpögda Mary Anning under tidigt 1800-tal, bland annat Plesiosaurus, Ichtyosaurus och Dimorphodon.


Jag vet inte i hur hög grad Simon Stålenhag har kunnat använda sig av senare års rön om dinosauriers kolorering, men hans färgval växlar mellan fantasifulla och rimliga, precis som jordens djur gör än idag. Vi ser ödlevarelser med färgschatteringar som får dem att smälta in i sitt omgivande landskap, och andra i pråliga färger som säkert signalerar viktiga budskap till potentiella partners och rivaler. Anna Davours texter är korta men hinner berätta mycket om djuret och dess sammanhang. Urtidsbilder är en fantastisk och fantasieggande bok som jag hoppas att många kommer att bläddra igenom många gånger.

Fler böcker av Simon Stålenhag:
Ur varselklotet


*** recensionsexemplar ***

måndag 20 maj 2019

Wine Country

Tjejtripp! Rebecca fyller femtio, och som så många andra vill hon spela ned det, siffrorna och födelsefirandet. Men det är en lysande anledning att dra ihop det gamla kompisgänget, tjejerna som jobbade ihop på ett pizzaställe i tjugoårsåldern och nu har valt olika vägar i livet. Garanterat roligt får man ju om man hyr ett hus i Napa Valley och åker på vinprovningar, eller hur? Abby står för planerna och till slut landar alla sex vännerna i huset de hyrt.


Precis som en vinhelg i Napa står för en garanterad rolig upplevelse gör "kompisgäng på firarhumör" det som förutsättningar för en film. Fast på samma sätt som vinhelger kan gå fel för att alla gillar olika så finns det olika tolkningar av hur en lyckad festfilm skall vara. Och det vet gänget bakom den här filmen, och de har låtit djävulens andra advokat ifrågasätta djävulens första advokat. Det blir varken en dråplig partyfilm eller en gripande uppgörelsefilm, utan bådadera och litet till, avpassat för en publik i ungefär samma ålder som skådespelerskorna.


Visst har vi några förutsägbara stereotyper i Abby som överplanerat resan och Catherine som snackar i jobbtelefonen hela tiden. Men även mycket av det där mellanläget där allt är bra men inte underbart, och också småfåniga motgångar som inte kommer att bli den där katastrofhistorien man berättar om tio år. Det här gänget har sett både värre och bättre, tar det mesta med ro och säger ifrån om den odrägligt unge busschauffören/paellakocken snackar för mycket om sevärdheterna.


I filmer om kompisgäng gäller det att man som tittare känner sig som en del i gruppen för att vilja hänga med i internskämt och halvsmälta oförrätter. I vissa scener i restauranger och andra offentliga platser är kvinnorna jobbigt högljudda och påträngande. Men de flesta av skådespelerskorna är mina idoler sedan länge - Amy Poehler, Tina Fey, Rachel Dratch, Maya Rudolph, Ana Gasteyer - och mesta tiden är jag så nöjd med att vara med i deras gäng: sjunga med i älsklingssånger, bitcha om den yngre generationen, vara nöjd med att inte vara lika vild som förr.


Den där loja känslan räcker förstås inte för en snärtig avrundning på helgen, så det blir ändå några pyrande konflikter och en påklistrad slutkläm på historien. Onödigt i mina ögon, men jag är fortfarande nöjd över att ha haft en rolig helg med vännerna.


lördag 18 maj 2019

Hugh och Nancys många världar på Dramaten

Du har förstått hur världen är uppbyggd men alla skrattar åt dig. Det kanske inte gör någonting, för det finns minst en annan dimension där man förstår dig och låter dig utveckla dina teorier om många parallella världar. Hugh Everett framförde 1957 sin teori om att det finns många parallella världar grundat i den kvantfysik han studerat, men utan tillräckligt med stöd från sina kollegor lämnade han forskarvärlden efter sin disputation och började arbeta för Pentagon. Många år efter hans död samlades hans papper ihop till en presentation av Everett, hans liv och hans teori i ett TV-program och en bok, under överinseende av sonen Mark Oliver Everett.


Den alldeles nyskrivna musikalen Hugh och Nancys många världar dramatiserar familjen Everetts liv. Det är egentligen inte Hugh Everett som står i centrum utan hans hustru Nancy, som renskrev hans artiklar. Historien börjar i 1950-talet och egentligen står flickvännen, senare hemmafrun Nancy i periferin av Hughs teoribyggen, karriärskliv och vårdslösa privatliv. Men för oss i publiken står hon i centrum - dubbelt upp. För den Nancy vi ser möts av en annan Nancy från en parallell dimension, en där livet utfallit nästan likadant men inte exakt, som vi skall se. De båda Nancy blir vänner med varandra i en underbar duett är ord och toner studsar fram mellan Nancy:ar och dimensioner.


Många musikaler har en eller ett par fantastiska sånger som publiken kommer ihåg och nynnar på när de går hem från föreställningen. Så är inte riktigt fallet med musiken av Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander. Men trots det är den första och den sista sången i pjäsen mycket vackra och innerligt sjungna av Helen Sjöholm som vår ursprungliga Nancy.

Vi får se ett liv (två) med många motgångar för för hela familjen Everett. Den "fria kärleken" är roligare för alla i omgivningen än för Nancy. Dottern Liz lockas av hippieidealen men kommer tillbaka tilltufsad av droger. Hugh missköter sig själv och avståndet mellan honom och familjen blir bara större. Förståelsen och kärleken kommer som en överraskning i efterhand, men då är det redan sorgligt. Jag skulle egentligen önskat mig att få se litet mer av hur livet viker åt olika håll för de två olika Nancy; det hade varit spännande och en god illustration av Hughs teori. Föreställningen är nästan tre timmar lång och skulle kanske vunnit på att man kortat ned eller utelämnat en del scener, men jag gillar ambitionen att visa så mycket av familjen Everetts liv. Över huvud taget tycker jag om idén och det goda framförandet av den här nyskrivna musikalen på ett ovanligt ämne.

Länk till Dramatens sida om Hugh och Nancys många världar



Foto: Sören Vilks
 

torsdag 16 maj 2019

Trail of Lightning av Rebecca Roanhorse

Isarna smälte och vattnet steg och dränkte stora delar av världen. Det har gått ett tiotal år, men många märktes av sorg över nära och kära som dog eller kanske bara försvann när områden tappade kontakten med varandra. Dinétah, det tidigare Navajo-reservatet, är isolerat från omvärlden med flit. De höga murarna kring området är rest med magisk kraft av de uråldriga väsen som kommit tillbaka från glömskan. Människorna på området lever någorlunda väl, om än inte högteknologiskt.

Förutom, förstås, att det finns monster som då och då dödar människor. Men med återkomsten av magi i världen väcktes också klan-betingade krafter hos en del utvalda. Maggie Hoskins har krafter, nedärvda och koncentrerade i hennes kropp, som gör henne till en stark monsterdödare. Under några år var hon dessutom lärjunge hos Neizghání, en av de gamla gudarna och den störste monsterdödaren av alla. Men krafterna och den gemensamma historien med Neizghání ger inte Maggie någon status eller välvilja, utan en respektfylld rädsla. Ändå är det henne man vänder sig till när en ny sorts monster har tagit ett av byns barn. Jakten på monstret, och sedan på den som manat fram det, leder Maggie in i farliga men ibland lockande situationer medan hon och vi lär sig mer om världen, människorna och väsendena som finns där.

Rebecca Roanhorse gör ett gott jobb med att beskriva Maggies, och andra utvaldas, krafter som något som inte kommer gratis, och vars effekt kan vara oväntat svår både för bäraren och de som utsätts för dem. Än mer fascinerande beskriver hon Neizghání och skojarguden Ma'ii; båda framstår som kraftfulla och farliga, som om de har en egen logik och leker med krafter som kan förgöra en. Maggies längtan och känsla av förlust som fått henne att stanna i tiden efter att Neizghání lämnade henne för ett år sedan känns också tydligt. Jag gillar hur berättelsen inte verkar röra sig över så stora ytor, utan låter Maggie och hennes nye hjälpare Kai upptäcka nya (ofta skrämmande) lager i landskapet där de lever.

Det har riktats kritik mot Rebecca Roanhorse från människor inom Navajo-kollektivet. Kritiken gäller att hon skriver om Navajo-kulturen när hon själv inte är Navajo (hon har rötter från Ohkay Owingeh Pueblo men är gift med en Navajo-man). Man kritiserar också att hon i sin historia använder sig av delar ur myterna som är menade att vara hemliga, och att hon använder sig av dem för våld i underhållningssyfte när kulturen i grunden är fredlig. Som utomstående och mångårig läsare av fantasy och science fiction kan jag bara säga att Roanhorses beskrivning av myterna och människorna känns respektfull, och att hennes användande av fantastiska element ur Navajo-legenderna ligger i linje med hur andra myter och traditioner används i fantasyberättelser. Men det är självklart viktigt att lyssna på kritiken från människor som fått se sig orättvist beskrivna i århundraden redan.

tisdag 14 maj 2019

Stefan Otto No Ragrets på Stene Projects

Jag ångrar ingenting! Jag skall ha den här tatueringen på halsen, dricka den tionde shotten innan stängning, prova köra MC efter några öl för jag känner mig säker, balansera på broräcket för jag är kung över världen! Det ligger något skönt i att göra något som är farligt eller förbjudet, och tröskeln blir extra låg efter alkohol. Och dumdristigheten blir ett partytrick och ett personlighetsdrag i en del bekantskapskretsar, oftare bland killar än bland tjejer. Det är dubbeltydigt: ruset av att våga är starkt och skönt, men handlingarna kan leda till dåliga konsekvenser, i värsta fall kroppsskada och förstörda liv.


"No Ragrets" är det perfekta uttrycket för den känslan. En felstavad tatuering, som sitter där för livet och (kanske) vittnar om ett ögonblick av dåligt omdöme. Men om man menar vad man säger så skiter man i att det står fel och börnar på ändå. Våghalsimagen blir dubbelt befäst. Fast i andra kretsar är "No Ragrets" beteckningen på just den där dumme, obetänksamme som man inte vill vara eller är tacksam att man är några steg bort ifrån.


Stefan Ottos utställning No Ragrets på Stene Projects visar några aspekter av den manliga våghalsigheten. På en rad av pungkulor - rynkiga, håriga, fula, ömtåliga - är fler felstavade varianter av No Ragrets intatuerade. En rad med tavlor av målade masker ser skrämmande ut: tomma, stirrande ögonhålor och en air av ilska. Men de flesta av dem är målade i ljusa, hudnära pastellfärger, och de skrapiga penseldragen och inristade bokstäverna signalerar mer osäkerhet än aggressivitet.


En filmsekvens visar ett (pojk)rum med ett öppet fönster, ett skrivbord, en dator med flimrande bildskärm, och tre affischer. De två första är bilder från filmerna The Shining och Clockwork Orange, den tredje ett mörklagt, snedvridet huvud. Båda filmerna är våldsamma, men också klassiker som världen inte borde vara utan. Men är de allt man ser och älskar och ser om igen (och så kan det ju vara för en del) så blir ens världsbild begränsad. Filmen låter det se ut som att rummet omväxlande fylls med vit och svart rök som sugs ut igen, som andning som dras in och ut ur lungorna. Om det är från det rummet en ung man tar sin livsluft så tror jag inte att det räcker för ett fullödigt liv.

Jag är glad att Stefan Otto tar upp den här varianten av manlighet, problematiserande men inte fördömande. Verken är få men tänkvärda.

Länk till Stene Projects


söndag 12 maj 2019

Yvonne, Prinsessa av Burgund på Teater Alma


Ah, där kommer de vackra människorna promenerande! Hovet, klädda i vitt och lysande av självsäkerhet, för det är de som sätter tonen och vet hur allting skall vara!


Men vem är det där? En flicka i oformlig klänning med en liten hatt. Hennes blick söker hela tiden något att fästa på, munnen öppnas för att nästan säga något, men hon kommer aldrig fram till något, rör sig bara osäkert i en riktlöshet som är så intensiv att den drar ögonen till sig. Ett lätt byte för hovmännen Cyril och Cyprian, vana retstickor som slår ned på allt som sticker upp. Men idag väljer prins Filip en annan väg än den vanliga. Han stoppar mobbningen och tar den underliga flickan i försvar. Är det inte något väldigt speciellt, antingen naturvidrigt eller helt enligt naturen, att även den här människan skall vara älskad av någon? Prins Filips tvärtom-handling sätter något större i rullning, och så utser han den konstiga Yvonne till sin förlovade.


Kungaparet och alla vid hovet blir upprörda och pressar den passiva Yvonne till att niga tillbörligt, eller svara på någon fråga, eller åtminstone le! Och minsta handling som Yvonne råkar utföra triggar omgivningens respons åt nya, extrema håll. Trolovningen är på samma gång oundviklig och katastrofalt oönskad. Yvonne, Prinsessa av Burgund! Planer på att avsluta situationen, inklusive den oförstående Yvonne, ältas på flera håll.


Witold Gombrowicz moderna klassiker är en fantastisk pjäs: dess överdrivna absurditet och invecklade psykologiska diskussioner är komiska men har ändå en kärna av realism. De skickliga skådespelarna på Teater Alma fyller sina roller perfekt; spelstilen gestaltar det absurda utan att bli till parodi, en mycket fin balansgång. Alla på scenen är ypperliga och väl samspelta, men jag vill ändå speciellt nämna Cecilia Kent som kung Ignatius, stark som ett lejon; Jacob Hellichius som prins Filip med stor kroppslig komik; och Henny Åman som den trängda, förvirrade Yvonne. Det senaste årets pjäsval, regi och framförande har gjort Teater Alma till en av de mest intressanta teaterscenerna i Stockholm, och jag ser fram emot vad teatern och de enskilda personerna kommer att göra framöver.

Länk till Teater Almas sida om Yvonne, Prinsessa av Burgund

lördag 11 maj 2019

Enda vägen av Anna Jakobsson Lund

Hur kan man störta ett system som har hållit makten i ett hundratal år, och där de som styr har makten och rätten att slå ned protester? Men det måste göras, för snart kommer Systemet att införa en metod att hjärntvätta misshagliga personer i stor skala, och efter det kan det bara bli svårare och blodigare att sätta sig upp mot missförhållanden. Rörelsen av motstånd måste trappa upp sina aktioner innan det är för sent. Vi fortsätter att följa Ava, Leymah och Levi från de tidigare böckerna, och de många andra som är engagerade i kampen mot Systemet. Vissa misstänkta förrädare har visat sig vara oskyldiga, styrda av de verkliga förrädarna som stigit fram ur skuggorna.

Bit för bit upptäcker Rörelsen att det centrala datasystemet som styr samhället är manipulerat till de styrandes fördel. De hittar också resterna av nätet som fanns innan kollapsen och Systemets totala övertagande! De ser hur människor betedde sig; fria, obekymrade, ibland korkade, men ändå fria att göra sina val och forma sina liv utanför ett system med orättvisa lämplighetsbedömningar. En hjälp är också att höga tjänstemän inom Systemet sett missförhållandena och sympatiserar med rebellrörelsen - om nu de är att lita på.

Som sagt tidigare vet jag att många tycker mycket om de här böckerna och är engagerade i handlingen och huvudpersonerna. Själv hör jag tyvärr inte till dem; berättarrösten är på ett plan som inte berör mig. För mig blir karaktärerna platta och motgångar och framgångar i handlingen alltför enkla. Jag är ändå glad att Anna Jakobsson Lund hittat en läsarskara som gillar hennes verk, och att de nöjda läsarna hittat en författare som talar till dem.

Fler böcker av Anna Jakobsson Lund:
Tredje Principen
Aldrig Ensamma

torsdag 9 maj 2019

What We Do in the Shadows - TV-versionen

Den fantastiskt roliga filmen What We Do In The Shadows har en handling som egentligen passar ännu bättre i TV-serieformat, så det är bra att det är just så som filmen har fått sin uppföljning. Förutsättningarna är desamma: dokumentärfilmare följer en grupp vampyrer som bor tillsammans i ett hus - mäktiga varelser som dricker blod och kan förvandla sig till fladdermöss, men inte riktigt har hängt med när världen runt dem har utvecklats.


Istället för Nya Zeeland befinner vi oss på Staten Island, även det en bit vid sidan av händelsernas centrum. Våra vampyrer tog sig dit från Europa för något hundratal år sedan och tog sig inte längre in i Amerika än så. De som bor tillsammans är Nandor the Relentless, vampyr sedan den ottomanska eran; Nadja, en eldig vampyr med östeuropeiska rötter, den engelske ädlingen Laszlo Cravensworth som Nadja gjorde till vampyr och gifte sig med. Och så Colin Robinson, som de övriga helst vill slippa. Ja, alla vill slippa honom, för han är en energivampyr. När han tråkar ut din med långrandiga samtal med sin entoniga röst, det är då han när sig på din energi. Man börjar snabbt fundera på vilka av ens jobbarkompisar som kanske i hemlighet är energivampyrer!


Nu glömde vi nästan Guillermo. Det gör Nandor också, fastän Guillermo tjänat honom troget i tio år. Skall Nandor någonsin uppfylla Guillermos dröm och göra honom till en vampyr? Guillermo hoppas fortfarande!


Ja, våra vampyrer är starka, kan flyga och tömma en människa på blod, men de är bortkomna vad gäller världen av idag. De stiliga mantlarna och pipkragarna som väckte respekt för trehundra år sedan ser ut som utklädningskläder idag. Vampyrerna vet att de måste följa samhällets lagar någorlunda väl för att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet och eventuella vampyrjägare. Men de skall ju ta över Amerika! Det första, trevande steget blir att på laglig väg ta över Staten Island, via kommunfullmäktige.


Förflyttningen från film till serieformat har skötts väl av seriens skapare Taika Waititi och Jemaine Clement. Den nya serie är genomsyrad av samma humor, har behållit den roliga fiendskapen med varulvarna, är litet uppdaterad för de nya omgivningarna och har också nya uppslag och huvudpersoner man gärna vill följa. Nadjas äventyr med en gammal älskare hon ser återfödd i en lokal man är over the top roliga, och Colin Robertson är så tråkig att jag skrattar intensivt, kanske av lättnad för att det inte är jag som dräneras på energi. Första säsongen av What We Do in the Shadows lovar gott, och jag hoppas att serien kommer att fortsätta några säsonger till.


onsdag 8 maj 2019

Tjajkovskijs Vita nätter i maj

De vita nätterna i S:t Petersburg är legendariska; ljusa nätter under försommaren som låter staden leva alla dygnets timmar. I Pjotr Tjajkovskijs svit Årstiderna är det Maj som fått titeln Vita nätter, även om det är först i slutet av maj som fenomenet brukar inledas.


 Jag tycker mycket om när Årstiderna spelas av en hel orkester, men de tolv styckena skrevs ju faktiskt ursprungligen för piano. Här spelas Maj av en verklig mästare, Sviatoslav Richter, som ger musiken just den personliga inlevelse som gör att vi lyssnare som ännu inte upplevt de vita nätterna kan känna oss förflyttade till de magiska stunderna.

måndag 6 maj 2019

Before Mars av Emma Newman

Tredje delen i Emma Newmans tetralogi Planetfall utspelar sig på en ny plats i universum, nämligen på Mars. I föregående delen After Atlas läste vi om de populära first person shooter-spelen som utspelar sig på Mars, med äkta miljödata från expeditionen som befinner sig där. Nu landar vi på expeditionens bas tillsammans med huvudpersonen Anna Kubrin, geolog och konstnär. Ganska snart framgår det att expeditionen och, ja, alla rättigheter till planeten Mars ägs av den maktfullkomlige Stefan Gabor. Vi känner redan till hur hänsynslös han är i affärer och får en föraning om hur snarorna redan ligger runt medlemmarna, på väg att dras åt när som helst.

Genom Annas ögon får vi strax efter ankomst ytterligare en olycksbådande varning, skriven i hennes egen handstil, på skisspapperen hon själv packade ned för sex månader sedan. Hur har den lappen kommit till? Och varför varnade hon sig själv för psykologen på Marsbasen Principia? Den varningen och några fler underliga omständigheter gör Anna och oss misstänksamma. Som läsare kan man börja spekulera i vad som hänt bakom kulisserna, men Emma Newman rycker då och då under mattan för den enklaste gissningen och skjuter in detaljer som skulle kunna peka åt ett annat håll. Har någon fejkat Annas ankomst till Principia - är detta en upprepning av en vistelse som gick snett och måste raderats? Men hon skickar ju videomeddelanden till sina närmaste på Jorden och får svar, om än med några timmars försening på grund av avstånden.

I minnesbilder från Annas barndom ser vi varför hon oroar sig för vad skiftningarna i verkligheten beror på. Fadern blev paranoid och våldsam för att han hörde röster som ingen annan hörde. Är det det som drabbat Anna nu?

I andra minnesbilder möter vi Stefan Gabor och hans trophy husband Travis hemma hos Anna och maken Charlie, vid den middagen där Travis fick syn på Annas målningar av Marslandskap och fick den lysande idén att skicka Anna till den existerande Marsbasen. Målningar av Mars, målade på Mars och med äkta Marssand inkorporerat i bilden - det skulle kunna bli en fantastisk inkomstkälla för GaborCorp nu när tittarsiffrorna för dokusåpan på Principia faller.

Jag tycker egentligen om hur Emma Newman vill låta den röda tråden - Pathfinder, Atlas och alla som vill följa dem - vävas in i berättelser där vi både kommer närmare huvudpersonerna och får en större bild av tiden de lever i. Känslan av en ständigt närvarande och invasiv övervakning blir för mig mer påtaglig än någonsin tidigare när jag läser Planetfall-böckerna. Jag gillar också hur icke-binära personer tar plats i handlingen utan att definieras av sin icke-binäritet utan som individer med egna agendor. Men ibland blir Newmans förklaringar och litet för långa och övertydliga, särskilt i beskrivningarna av Annas ambivalenta relation till sin make och lilla dotter, även om det är bra att för ovanlighets skull få läsa om en kvinna som känner distans från sitt moderskap.

Before Mars utspelar sig ungefär samtidigt som After Atlas, det vill säga i väntan på att tidskapseln från Suh-Mi skall öppnas. Därför känner vi till en del viktiga saker som kommer att hända, och det lägger ytterligare sordin på den tryckta stämningen på Marsbasen Principia. Liksom i After Atlas tycker jag att några viktiga logistiska detaljer i upplösningen inte faller på rätt plats, vilket i och för sig är lätt att glida över i Newmans säkra prosa och den stigande spänningen. Before Mars är ännu en pil (nej, flera!) skjuten mot den stora urladdningen som borde komma i sista delen, Atlas Alone.

Fler böcker av Emma Newman:
Planetfall
After Atlas

lördag 4 maj 2019

I Kill Giants


Jättar är stora, dumma varelser som förstör det som kommer i deras väg. Barbara vet mycket om de olika sorters jättar som finns, och hon vet också hur man kämpar mot dem. Nu ser hon omen kring huset där hon bor, och förbereder sig på kommande strider. Klokt lägger hon ut fällor i skogen, och prövar olika lockbeten för att kunna lura dem dit hon vill.


I skolan har hon lagt ut skyddande amuletter och ristat in besvärjelser. Vad tycker klasskamraterna om den udda flickan med kaninöron och en hjärtformad väska som ingen får röra? De flesta lämnar henne i fred, men mobbaren Taylor stör sig på Barbara och bråkar ofta med henne. Barbara behöver inga vänner, och inga samtal med den vänliga psykologen Mrs. Mollé, för hon har viktiga uppgifter som kallar på henne. Men Sophia, den nya grannflickan som just flyttat in från England, vill lära känna Barbara, och det blir början på en vänskap som inte är enkel men ändå viktig för dem båda.


Filmen I Kill Giants går en fin balansgång mellan fantasy och fantasi. Till en början ser vi världen med Barbaras ögon, och de monster hon ser och de besvärjelser hon utför känns verkliga och viktiga. Men den jobbiga vardagen bryter in, och vi börjar ana att jättarna är symboler för något annat som Barbara försöker hålla ifrån sig. Hon håller till i källaren i huset vid havet, där den utmattade storasystern Karen måste ta hand om Barbara, en tonårsbror och arbetet. Scenerna när Barbaras närmaste försöker få henne att närma sig sanningen är gripande exempel på en omvärld som försöker nå fram till en människa som är fast i sin egen föreställningsvärld. Men filmen behåller hela tiden också sympatierna för Barbara och hennes viktiga kamp mot jättarna, och det är väldigt bra gjort genom den mycket sorgliga men stärkande upplösningen.


Filmen är baserad på en seriebok med samma namn, och är mycket fint regisserad och spelad av alla inblandade.