lördag 14 december 2019

Born To Be Bad i Berwaldhallen

Konserter med musik från filmer är alltid något speciellt, och särskilt om de har ett intressant tema och väl valda stycken på temat. Och så brukar det ju vara i både Konserthuset och Berwaldhallen när Orvar Säfström plockar fram musik från kända filmer inom fantasy, science fiction och skräck. Nu var det filmskurkarnas tur att stå i fokus. Konserten öppnade med en av de grymmaste skurkarna med den mest medryckande musiken, nämligen Imperial March från Star Wars V: The Empire Strikes Back. Skulle vi inte alla vilja ackompanjeras av den när vi stegar fram med vår svarta mantel fladdrande bakom oss? Men det var nästan litet synd att börja med den ikoniska musiken då varken orkestern eller publiken kändes riktigt uppvärmd.


Så kom Danny Elfmans Waltz to the Death från Tim Burtons första Batmanfilm. Det var skönt otäckt att låta sig svepas med i de fina valstonerna i visshet om att Jokern snart skulle vända det vackra till något hemskt. Och minsann, färre och färre stråkar spelade de fina melodierna och så tog resten av orkestern över med mörkare tongångar. Lika nyanserat och målande i sitt berättande var John Ottmans Main Theme/I Work for Keyser Söze/The Greatest Trick från The Usual Suspects. Med filmen Hellraiser i bakhuvuet kändes Christopher Youngs The Hellbound Heart/Re-resurrection kuslig från början till slut, även när musiken inte innehöll några hotande disharmonier.

I musiken som spelades från The Silence of the Lambs, Main Theme/Lecter Escapes, fanns ett långt stycke av Bachs Goldbergvariationer inlyft, ett klassiskt verk som den annars så grymme Hannibal Lecter gärna avnjöt tillsammans med... blodiga maträtter. Howard Shore hade skrivit den musiken, och också sista stycket i första akten, den sorgliga Gollum's Song från Lord of the Rings: The Two Towers. Den efterlängtade Sabina Zweiacker äntrade scenen och sjöng den vackra, vemodiga melodin. Efter paus fortsatte den ljuvliga smärtan i Ramin Djawadis mycket välskrivna musik från Game of Thrones, först hjärtslitande i Jenny of Oldstones och sedan iskallt i Winter is Here.

John Carpenters tema till filmen Halloween är enkelt, oförglömligt och ruggigt. I arrangemanget för hel orkester växte det till något stort utan att förlora sin kärna, och drog med rätta ned stora applåder från publiken. Så följde Marc Shaimans musik från Stephen King-filmen Misery: Number One Fan, inklusive Beethovens Månskenssonaten i övertjusigt arrangemang av Liberace. Jag har ju sett Bruce Willis spela den fångade författaren i Misery, men mer känd är han förstås från Die Hard, och från den filmen fick vi höra Michael Kamens The Nakatomi Plaza/Gruber’s Arrival/The Vault, med inslag av (åter igen) Beethovens An die Freude vilken ju ackompanjerade Alan Rickman som Gruber.


Den gode Rickman spelade ju i Harry Potter-filmerna men var inte med i scenen vars musik nu spelades från Harry Potter and the Goblet of Fire, nej, det var uppgörelsen mellan Harry Potter och Voldemort, tonsatt av Patrick Doyle, där den dramatiska händelsen tack och lov ledde ut i ljus och hjälp från Harrys döda föräldrar.

Sista ordinarie musiken på programmet var det mycket dramatiska stycket The Beginning/Vampire Hunters av Wojciech Kilar från filmen Bram Stoker's Dracula. Men det fick ju inte sluta än! Mer musik, mer sång krävde de intensiva applåderna. Så då vände man sig till en ur-skurk inte direkt från film, men väl från opera: Nattens Drottnings Aria ur Mozarts Trollflöjten, där förstås Sabina Zweiacker sjöng den hämndlystna drottningens vredesord. Det var en pampig avslutning på ännu en välplanerad och välspelad filmmusikkonsert!

torsdag 12 december 2019

Teresa Solar på Galleri Index

Galleri Index utställningslokal är liten och har lågt i tak, och det ger en extra spänning åt de föremål som ställs ut under namnet RIDE RIDE RIDE. Man kommer nära objekten, måste gira mellan dem litet försiktigt för att inte välta något, och se dem från kortare avstånd än det kanske var tänkt. En del av föremålen ser ut att vara hämtade från nöjesfält, i lockande och litet onaturliga färger och former. Sett på håll kan man längta efter att klättra och klappa på dem, men på nära håll känns de mer avskräckande och faktiskt mer autonoma; vad har jag för rätt att klättra på den här gula formationen?

Det mesta som är samlat har milda färgställningar och mjuka former. En häst står så underligt ihopsjunken att jag har svårt att hitta dess huvud, en annan har magen onaturligt långt utdragen på längden, men eftersom det är en leksak kan man fortfarande tänka sig att den skall vara just så för att passa in i någon specifik lek.

Denna häst har sin gudomliga motsvarighet i Nut, nattens gudinna i det gamla Egypten. Här finns hon, utsträckt över oss som natthimlen, som varje kväll sväljer solen och varje morgon föder fram den igen.

Teresa Solars utställning är som sagt komprimerad på en liten yta, men trots att verken är så få och relationen mellan dem är oklar är det spännande att gå mellan dem och känna hur jag verkligen inte vill röra dem fastän de är så nära och inbjudande.

Länk till Galleri Index sida om Teresa Solar


tisdag 10 december 2019

Tiamat's Wrath av James S.A. Corey

Med överväldigande kraft tog Winston Duarte och hans armé från Laconia makten över solsystemet, alla koloniserade världar och stationen i den mystiska mittpunkt där alla stjärnportar är förbundna. Likt de flesta andra diktatorer ser Duarte det som att han binder samman mänskligheten och leder dem mot ett bättre liv under hans styre. Det rättfärdigar såväl blodspillan som andra grymheter på vägen mot ett nytt tusenårigt rike. Duarte och hans män hade turen att hitta en planet där ringens arkitekter lämnat (tvingats lämna) sina verkstäder inklusive ett halvfärdigt skepp, och så haft en utmärkt utgångspunkt för att undersöka och utveckla vapen med den underliga men ytterst funktionella teknologin. Och utan samvetsbetänkligheter använder han sig också av mänskliga subjekt - statsfiender och andra fångar - för experiment med vad protomolekylen gör med levande vävnad.

Elvi Okoye, som vi mötte i Cibola Burn, leder de vetenskapliga undersökningar av de öppna världarna, speciellt de som verkar underliga och inte gästvänliga för mänskliga bosättningar. Det är en fantastisk möjlighet att få kartlägga dessa lämningar från byggarna och lära sig mer av vad de kunde och gjorde, men den smutsas av två aber: att de ständigt hetsas vidare mot nya världar med större militärt intresse av amiral Sagale, och att ett av deras verktyg för utforskning är en människa smittad med protomolekylen, inlåst och isolerad förutom under de korta perioder hennes tjänster behövs.

Vi har redan exempel från historien där diktaturers grymma experiment gett resultat som vår övriga civilisation kunnat använda sig av, och det är det vi upplever igen i Laconias experiment som inte hejdas av humanitära invändningar. Därtill arbetar Laconia med något som å ena sidan är smart och förutseende, å andra sidan fruktansvärt dumdristigt: att använda artefakter i de funna solsystemen för att provocera och på så sätt kartlägga den verkliga motståndaren, de eller den kraft som utplånade ringarkitekterna och som fortfarande med jämna mellanrum sväljer ett skepp eller skapar minnesförluster hos hela mänskligheten på samma gång. Några detaljer börjar uppenbara sig men entiteten/entiteterna är fortfarande ytterst icke-mänskliga och svårgripbara och ofattbart kraftfulla.

Samtidigt har den underjordiska motståndsrörelsen, inklusive de huvudpersoner vi följt i de sju tidigare böckerna, unika chanser att slå tillbaka mot Laconia och bli kvitt deras järngrepp kring den övriga mänskligheten. Planeringen och utförandet av de hemliga operationerna är mycket spännande, och det känns skönt att få se en möjlighet att bli kvitt den välvillige men hårde tyrannen Duarte. Ändå kan man oroa sig för utvecklingen: om man krossar Laconia, krossar man då chansen att strida mot de mörka krafter som försöker utplåna mänskligheten?

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War
Abaddon's Gate
Cibola Burn
Nemesis Games
Babylon's Ashes
Persepolis Rising

söndag 8 december 2019

Derry Girls

Det är tidigt 1990-tal, och på Nordirland pågår ännu konflikten mellan katoliker och protestanter. Men är man tonåring så är man allra mest upptagen av det som händer i ens närhet, och så är det för Erin och hennes vänner på flickskolan i Derry: Clare, Michelle och kusinen Orla. I gänget ingår även James, Michelles kusin, som svårbegripligt nog får börja i deras klass fastän han inte alls är en flicka. Men hans allra största handikapp är att han talar med brittisk accent eftersom han är född i England.


Nytt skolår och nya, höga ambitioner, både i studierna och i privatlivet, vilket kan vara nog så svårt att kombinera. Clare och Erin är duktiga flickor men oj, så mycket annat som kommer emellan, särskilt när de alltid blir överglänsta av Jenny, den duktigaste av duktiga flickor. De är bra på att tänka ut halvbra planer som misslyckas med fantastiska resultat. Erin pendlar mellan ett tillstånd på gränsen till panik och ett tillkämpat lugn, som till exempel när hon skall prata med John Paul som hon är förtjust i. Michelle däremot hymlar inte om att hon är killtokig och (utanför kameran) framgångsrik med det.


Det blir litet tjatigt att alla rutinmässigt kallar James gay trots hans protester, men det är komiskt att de alla avfärdar honom som ful fastän han är jättesöt, till den grad att Erin blir övertygad om att den ukrainska gäststudenten måste vara ute efter James pengar när hon säger att han är snygg. Och över dem alla vakar den blasérade syster Michael, alltid med en sarkastisk kommentar i mungipan när eleverna går överstyr.


Humorn i Derry Girls är inte så sofistikerad, ofta förutsägbar men rolig ändå. Det är speciellt underhållande att få se allt hända i den speciella miljön som Derry var. The Troubles smyger sig in i vardagen också, ibland som ett komiskt inslag men ibland med en påminnelse om hur farligt och blodigt livet kunde vara. Serien är tonsatt med popmusiken från det tidiga nittiotalet och det gör det lätt att leva sig in i, eller minnas, hur det viktigaste i livet kunde vara att få gå på konsert med Take That. De två korta säsongerna är intensiva och roliga, och det skall bli kul att se den tredje säsongen som är planerad till 2020. Och varför inte en spinoff med syster Michael i huvudrollen, som många önskar sig?


fredag 6 december 2019

Jeremy Pelt Quintet på Fasching

Den konstintresserade Jeremy Pelt går på museum när han kommer till nya städer, och Rodin-muséet i Paris har han besökt flera gånger när han haft chansen. Så det blev skulptören Auguste Rodin som inspirerade konceptalbumet The Artist, och i Stockholm startar han den europeiska delen av turnén där han och hans tighta kvintett framför musiken från skivan.


Efter en generös inledande presentation av bakgrunden till musiken och medlemmarna i bandet spelar man de fem delarna i The Rodin Suite utan uppehåll. Musiken är drömsk utan att vara flummig, och alla musiker på scenen är helgjutna pelare till en fin helhet. Sättningen är trummor, bas, piano, trumpet och vibrafon. Vibrafon är alltid bra! Chien Chien Lu trakterar sitt instrument skickligt och med känsla.

Efter den sammahållna sviten tar musikerna en paus och återkommer med B-sidan av albumet - härligt att höra det uttrycket idag när inte alla har hållit i en LP-skiva! Men först spelar de Re-Invention, en låt de har spelat sedan 2005 och återuppfinner varje gång de framför den. Coverlåten While You Were Gone spelas också med den äran. De övriga fina låtarna från The Artist-skivan är litet mer melodiska än den första sviten. De börjar ofta mjukare, växer till ett stort sammanhållet crescendo, växlar ned i nyans och växer upp igen, som i fina Watercolor och helt fantastiska Ceramic. Victor Gould vid flygeln och Chien Chien Lu på vibrafon excellerar i en lång soloduell där de turas om att ha stafettpinnen några takter i taget. Basisten Corcoran Holt är stadig och skicklig. Jag brukar sällan älska trumsolon men när den geniale Allan Mednard spelar får jag inte nog utan skulle kunna lyssna en timme till. Vi har redan kunnat höra hur viktig han är för det övergripande soundet hos kvintetten: till och med de enkla taktslagen han lade under ett stillsamt parti var rikare än bara 1-2-3-4. Fem skickliga musiker som spelar ambitiös och skön musik - Jeremy Pelt Quintet blev en av många lyckade konserter på Fasching.

onsdag 4 december 2019

Children of Time av Adrian Tchaikovsky

Inte nog med krig, terrorism och miljöförstöring; rymdskrot spritt i övre atmosfären dolde de inkommande solstrålarna och orsakade en ny istid. Endast spillror av mänskligheten överlevde men till slut började istiden lätta. Fast när isarna smälte blottlades också ännu fler infrusna föroreningar, och den hemska sanningen stod klar: jorden är alltför förgiftad för att kunna bebos. Hoppet står till vad den Gamla Civilisationen påbörjade innan krigen förstörde allt: ett antal planeter, terraformade till idealiska förhållanden.

Det är i ett sådant projekt boken Children of Time börjar, ett uplift-projekt styrt från ett skepp med det kongeniala namnet Brin 2. Planeten det svävar över är terraformat till perfektion, med flora och småfauna hämtade från jorden. Kolonisationen är tänkt att ske via evolution: ned på planetytan skall man släppa "en tunna apor och en flaska virus" - ett nanovirus som är designat att snabba på evolutionen hos aporna och göra dem mer intelligenta och samarbetskunniga.

Men saker och ting går fel och tunnan med apor brinner upp vid inträdet i atmosfären. Övriga ryggradsdjur är genetiskt omprogrammerade att inte vara mottagliga för nanoviruset. Men... där finns ju andra livsformer, sådana som genforskarna inte tänkte på. Nanoviruset får fäste hos spindlar och myror, och speciellt ett spindelsläkte gynnas av det och utvecklas till att planera, samarbeta och bygga samhällen som ser mycket annorlunda ut än våra människosamhällen.

Medan detta pågår är ett generationsskepp på väg från Jorden, byggt tack vare ihopsamlade kunskaper av den Gamla Civilisationen och på väg mot den terraformade planet man hittat koordinaterna till. I princip hela den kvarvarande mänskligheten ligger nedsövd i lastrummen, medan en kärna på ett halvdussin personer utgör besättningen som väcks och agerar när något viktigt beslut måste fattas.

Den vi följer i besättningen är historikern Holsten. Hans roll är viktig i så måtto att han är den med mest kunskap om den Gamla Civilisationen och dess språk - språket har förändrats på de århundraden som mänskligheten gömde sig för istiden. Så när de stöter på artefakter och kanske till och med människor från forntiden behöver de Holsten för att översätta och tolka. Dock hör han inte till de viktigaste, som kapten, tekniker och säkerhetsansvarig, så gång på gång känner vi med honom förvirringen när han väcks till nya kriser eller möjligheter och snabbt måste försöka förstå vad läget är nu. Adrian Tchaikovsky är mycket skicklig och inkännande när han skildrar vilsenheten i dess olika former, existensiell eller konkret, och hur slitaget på så väl skeppet som människor förändrar den lilla spillran av liv under de århundraden som de är på väg.

Parallellt får vi följa utvecklingen på den terraformade planeten. Spindlars livslängd är kortare än människors, men smart nog väljer Tchaikovsky att återanvända namn på spindlarna så att läsaren kan identifiera sig med dem fastän handlingen växlar. Vi har ofta en Portia i huvudrollen, ibland en Bianca och allt mer frekvent en Fabian. För till en början är hanspindlar oviktiga bifigurer; mindre till växten än honspindlarna och dessutom en närande måltid efter parningen, så i samhället som byggs är hanspindlarnas liv inte mycket värda. Det är fint att få läsa hur generationer av kloka hanspindlar lyckas visa att de är och bör vara jämbördiga med honspindlarna.

När man skriver om utomjordiska civilisationer finns alltid risken att man beskriver invånarna som, ungefär, varelser med samma vanor och utseende som människor fast med gröna fjäll. Här får vi istället se ett samhälle uppbyggt av helt andra behov och möjligheter än våra, och det är fascinerande! Bit för bit gör spindlarna och myrorna upptäckter som liknar de människor gjort under sin utveckling, men de hanteras litet annorlunda och får andra användningsområden bland våra åttafotiga huvudpersoner.

Så kommer det då till att människor ställs mot spindlar, när skeppet med de sista överlevarna från Jorden vill landa och befolka spindlarnas planet. Vid det laget ligger läsarens sympatier hos båda civilisationerna, och det är spännande, otäckt och ofta hjärtslitande att läsa vartannat kapitel ur den enas, vartannat ur den andras synvinkel. Människornas uråldriga skräck inför de meterstora spindlarna ställs inför spindlarnas svindel inför de stora och konstiga proportionerna hos varelserna de vet är deras skapare.

Children of Time berättar en, nej flera mycket spännande historier, och väver också in reflektioner om situationen att veta att man är skapad av någon, eller att man är någons efterföljare och kanske förlorar något viktigt i att försöka återskapa det som föregångarna gjorde. Det kan låta avskräckande att titeln på uppföljaren är Children of Ruin, men jag tror faktiskt inte att det behöver vara så dystert.

tisdag 3 december 2019

Transparent

I mogen ålder kommer Morty Pfefferman ut inför sin familj som den han innerst inne alltid har varit, Maura. Efter hand kommer vi att få veta att hustrun Shelly har vetat en del, men för de tre barnen är det en nyhet. Men de är mottagliga och öppna för förälderns förändring, och beslutar raskt att kalla Maura för "mappa" för att skilja på vilken av föräldrarna de ropar efter. Trots barnens acceptans är det ändå ett svårt steg och inte alls lika lätt att ge sig ut i världen som kvinna. Maura möter fördomar och otrevligheter i vardagen, men omtanke och hjälp att finna sig själv hos vännerna i trans-gemenskapen.


Eftersom vi kommer in i historien just när Maura kommer ut för sin familj skulle man kunna tänka sig att det är den händelsen som knuffar de tre vuxna barnen in i nya experiment med sexuella identiteter och åtrå. Men vi hann se en hel del av Sarah, Josh och Ali redan innan Maura kom in i deras liv, så vi har facit på att de faktiskt var så otroligt självupptagna och forcerat sexualiserade redan innan. Sarah lämnar sin man och går tillbaka till flickvännen från college, Ali prövar sex i nya konstellationer, och häradsbetäckaren Josh testar att bli den perfekte maken och familjefadern åt en klok kvinna han möter. Självklart är det bra viktigt finna det levnadssätt som känns rätt för en själv, men gemensamt för de tre är att de på sin upptäcktsfärd hinner såra många andra med sin egoism. Om däremot att någon av vännerna eller älskarna skulle göra något liknande mot dem är det ingen hejd på hur svikna och sårade de känner sig.


Trion av självupptagna vuxenbarn med forcerat frisinnad sexualitet får förstås Maura att framstå som den mest sympatiska och normala, och det är seriens behållning att se henne utvecklas, misslyckas, såra andra och bättra sig och bli en som förstår och hjälper. Det är lätt att känna vikten av scenerna när Maura är ute och dansar och betraktar sig själv i spegeln vid dansgolvet. Ännu mer givande är det att se de problem som Davina möter, en transsexuell väninna som inte haft lika mycket stöd och resurser i livet som Maura men ändå blivit en människa som vet sitt eget värde och kan vara generös mot andra.


De tre vuxna barnens utveckling är i jämförelse med Mauras begränsad. Ett tag i andra säsongen möter de olika typer av svårigheter och skulle ha en chans att växa genom att hantera dem, men snart faller de tillbaka i nya banor av pippande och navelskådande. Den okände tonårssonen Colton, djupt kristen och boende i Kansas, dyker upp och försvinner med sin heder och personlighet i behåll, men utan att ha gjort avtryck. Och varje gång den annars lysande skådespelerskan Kathryn Hahn dyker upp som den lätt nojiga och superliberala rabbi Raquel tänker jag "Åh nej, stackare, måste hon vara med den jobbiga familjen en säsong till?" Litet, litet grand kan jag känna sympati för den förvirrade Josh som alltid känner att han måste uppfylla önskningarna hos den som står framför honom, utan att komma ihåg att det alltid bara leder till sorg för dem båda. Men allra mest såg jag klart hela serien för att få fortsätta irritera mig så grundligt på de egoistiska barnen och deras alltmer tramsiga mamma Shelly. Och för att få se åtminstone litet av Davina och hennes värld.


söndag 1 december 2019

En värsting till syster på Chinateatern


Det blir ofta bra komedi och en del drama när man tussar ihop två motsatser och tvingar dem att samarbeta. I En värsting till syster, som var en succé på bio för snart trettio år sedan och detsamma på Broadway, är det de stillsamma Mariasystrarna i svartvitt som får en ny syster i form av den färgstarka Deloris Van Cartier (Gladys del Pilar). Vi såg Deloris sjunga rivigt i snyggt glittrande kläder på en nattklubb i första scenen, en sångerska som längtar efter att bli upptäckt. Men nu gäller det att inte bli upptäckt, när hon måste gömma sig för sin våldsamme pojkvän Curtis, som inte gillar att Deloris berättat för polisen att hon såg honom döda sin hantlangare.


Klostret och kyrkan de hör till håller på att tyna bort, för ingen kommer längre till söndagsmässan. Kanske inte att undra på, när man hör hur falskt de kära systrarna sjunger... Men det kommer ju Deloris snart att råda bot på, om hon nu kan få doket att sitta fast när hon smiter iväg för en öl på baren tvärs över gatan. Fast när systrarna sjunger om vad de älskar mest med livet i klostret, då låter de riktigt bra! Det är ljuvligt att se dem rada upp allt det roliga, till exempel att få gå upp klockan fyra och ägna några timmar åt bön. Entusiasmen är äkta och det är gulligt att se dem, litet tafatta men fulla av glädje över sitt liv! Allra mest lyser syster Maria Patrick (Birgitta Rydberg), litet kantig i sina rörelser men full av energi.


Inte alls kantiga utan säkra och skickliga i sina dance moves är Karl Dyall som Curtis, och Kim Sulocki som poliskommissarien Eddie - den senare åtminstone i sin fantasi, för i verkligheten är han litet fumlig och osäker. Men i tur och ordning smyger de båda in en skön '70-talsstämning i musiken och dansen.


Hos systrarna i klostret, där smyger Deloris å sin sida in en hel del känsla för musik och dessutom mycket tuffare musik än den de sjungit dittills. Men det gillas inte av Abbedissan, trots att söndagsmässorna äntligen börjar dra folk. När Suzanne Reuter sjunger hennes sånger förstår vi att hon inte är en missunnsam tråkmåns utan faktiskt vill något annat med sitt kloster än det som händer framför hennes ögon. Fast om påven vill komma och höra dem... och om kyrkan kan räddas från nedläggning...


En värsting till syster är full av medryckande musikalnummer med stark sång och snygg koreografi i den fina scenografin. Gladys del Pilar som Deloris Van Cartier drar fram som en stormvind överallt dit hon kommer, och Mariasystrarna börjar skaka loss de också i fantastiska sångnummer. Häromåret stod snälla mormoner och delade ut Mormons Bok efter alla föreställningar av Book of Mormon. Kanske borde S:ta Eugenias körer stå utanför Chinateatern nu och locka besökare till kyrkan runt hörnet? En värsting till syster är en riktigt rolig och underhållande musikal som får åtminstone mig att vilja sjunga högt i nunnedok översållat med glitter.

Länk till Chinateaterns sida om En värsting till syster


lördag 30 november 2019

The End of Eternity av Isaac Asimov

De lever inte för evigt, men de kallas Eternals, de som arbetar med att styra människans utveckling i önskad riktning. Efter mänskligheten upptäckte förmågan att resa i tiden på 2300-talet, både uppströms och nedströms, utvecklades och förfinades tekniken och teknikerna som kontrollerar tidsresorna, handeln mellan epokerna och vad som får göras vid vilken tid. Eternals räknar inte år utan sekler, och seklerna som räknas uppgår till inte bara hundratals utan tusentals. Från dessa sekler hämtas dugliga män som invigs i kunskapen om Eternity, Evigheten.

Ja, bara män, för det har visat sig att det ger för stora efterverkningar på Reality, Verkligheten, när man plockar ut kvinnor för att tjänstgöra i Evigheten. Men det visar sig också snart att frånvaron av kvinnor gör de tjänstgörande männen inte så litet enögda och lätta att driva från vettet. Vår huvudperson, Andrew Harlan, är ett extra tydligt exempel på det. Från att ha önskat att göra om de frigjorda kvinnorna i det 482:a seklet till lydiga hemmafruar utan minsta dröm om fritt sex, riskerar han snart inte bara sin egen karriär utan hela Verkligheten för Noÿs, den första kvinnan han får i sin famn.

De kloka herrarna som fått lära sig sanningen om Evigheten arbetar med att forma Verkligheten till den bästa utvecklingsvägen för mänskligheten. Hur avgörs vilken utveckling som är bäst? Det bestäms av the Allwhen Council efter noggranna undersökningar i de olika seklerna av utsända Observers, varav Harlan är en av de allra skickligaste. Små ändringar vid en tid kan hindra ett utbrott av en dödlig epidemi något sekel senare, och sådant är väl bara bra att stoppa? Harlan är duktig på att räkna ut den minsta förändring som behövs för den önskade Reality Change. Men nu behöver han också räkna ut hur han kan gömma Noÿs för Eternals ögon så att han kan få ha henne för sig själv.

Skriven 1955 ger boken The End of Eternity uttryck för en kvinnosyn som får en att gnissla tänder, och den egoistiske Harlan som verkar mer upptagen av sina känslor än av kärleksföremålet självt är inte en huvudperson jag hejar på. Men tack och lov skall det visa sig att både Eternity och Reality är mer komplicerade än the Allwhen Council kunde räkna ut. Skall Harlan kunna böja evigheten runt sin vilja? Eller kommer de små sprickorna i Eternals tjänstvillighet att bli större tills Evigheten tar slut? Efter ett hundratal sidor av irriterande självgodhet hos huvudpersonen blir de sista kapitlen en rask och spännade resa genom tusentals år och ännu fler möjliga Verkligheter.

torsdag 28 november 2019

Sneaky Pete

Efter tre år i fängelse borde det vara skönt när datumet för frihet närmar sig. Men inte när man vet att gangstern man lurade väntar på att ta i med hårdhandskarna. Tur nog för Marius Josipovic så har hans cellkamrat Pete i tre år pratat öronen av honom om sin lyckliga barndom, på gården hos de snälla morföräldrarna som han tyvärr inte har sett på tjugo år. Eftersom Marius haft bedrägeri som sitt levebröd är det ett lätt val för honom att smita från sitt eget liv och dyka upp som den förlorade dottersonen hos familjen Bowman, med minnen av soliga somrar och lekar med kusinerna.


Första avsnittet, ja, hela första säsongen av Sneaky Pete innehåller många spännande ögonblick när Marius/Pete måste läsa av förväntansfulla ansikten, tänka snabbt och chansa på att säga något som låter som att han verkligen är Pete. När mormor och morfar, Audrey och Otto, välkomnar Pete med mat och värme blir det till mer än ett nytt lurendrejeri för Marius, som inte hade så mycket av någotdera när han själv växte upp. Men jodå, flera av familjemedlemmarna är misstänksamma, och även de som inte är det, som den ständigt småbråkande kusinen Taylor, ställer honom ofta mot väggen med gamla minnen: "Kommer du ihåg när vi..."


Men redan i andra avsnittet rycks Pete/Marius och vi tittare ur det hemtrevliga mottagandet med en påminnelse om den brutala verkligheten. Gangstern han bedrog, Vince, vill ha hämnd och pengarna han blev blåst på. I scenerna från strax innan Marius sattes i fängelse ser vi Vince kallblodigt mörda hans kumpan, så när Vince hotar att klippa fingrarna av Marius' bror vet vi att det inte bara är tomt prat.


Det finns en chans att rädda brorsan och det egna skinnet. Familjen Bowman har en firma för betalningar av borgen, så av och till hanterar de stora summor. Men i den branschen behöver man vara en god människokännare och därtill försiktig med folk som försöker lura en, så det är inte något lätt trick Marius har framför sig. Å andra sidan passar det utmärkt att han börjar jobba för familjeföretaget, med sina kunskaper inom området som han hittar på en god ursäkt för.


Att lägga vantarna på summan som skall rädda bröderna från Vince visar sig bli riktigt krångligt; det är många detaljer som skall klaffa, det måste göras i flera steg, och gång på gång är det något som går snett och nya planer måste smidas. Inte minst verkar familjen Bowman själv vara inblandad i saker som kan bli farliga för dem alla. Det är spännande när Marius/Pete håller många bollar i luften, i förbifarten gör ett trick som visar sig vara centralt för fortsättningen, och måste hålla masken - rätt mask inför rätt personer. Och hela tiden känner man allvaret, i det konkreta hotet från Vince och hans ännu mer blodtörstiga underhuggare.


Andra säsongen av Sneaky Pete följer tidsmässigt direkt på den första, och nu gäller hotet familjen Bowman. Marius Josipovic har brutit mot bedragarnas första bud och fattat tycke för människorna han tänkte lura, förutom att hans eget liv står på spel, så nu gäller det att lista sig fram till de kontakter och den information han ljugit om att han hade. Även tredje säsongen handlade om ett, två, flera lurendrejeri invecklade i varandra, med några som inte får känna till något, andra som vet allt och ytterligare några som hela tiden ändrar spelet och rycker undan mattan för Marius. I tredje säsongen börjar känslan av upprepning att smyga sig in, och det var lämpligt att avsluta efter den, men det var också fint att få stanna kvar i tio avsnitt till med människorna man lärt känna. Precis som Marius kände jag vänskap för familjen Bowman, och särskilt Audrey och Otto och den starka kärleken mellan dem båda. Bland genomgående starka skådespelarinsatser lyser deras litet extra, Margo Martindales och Peter Gerety, liksom den snabbtänkte men alltmer bekymrade Marius/Pete/xxx, väl spelad av Giovanni Ribisi.


tisdag 26 november 2019

Lisa Stansfield på Lilla Cirkus

För trettio år och fem dagar sedan utkom skivan Affection, och det är främst från den som Lisa Stansfield har valt låtar till sin turné. Affection inleder konserten, följd av Mighty Love och Sincerity, fina melodier i starka arrangemang. På 1990-talet kunde man förundras över den klara, rena klangen när man spelade Lisa Stansfields album i sin första CD-spelare, men idag låter de litet väl platta och det är bra att musiken får mer kött, blod och framför allt själ när de spelas live av de goda musikerna.


Snart är det dags för en av jättehittarna, This Is the Right Time, och många i den lyckliga publiken ställer sig upp och dansar. Alla på scenen är skickliga och engagerade, och fastän låtarna klickar fram efter en fastlagd turnéspellista märks det att musikerna och vår fina sångerska gillar vad de gör så mycket att det flödar över till oss som lyssnar. Det är alltid bra att ha trumpet, tenorsax och tvärflöjt på scenen, och speciellt bas och percussion hjälper till att skapa ett starkt driv även i de långsammare låtarna.


Poison låter riktigt bra, och redan i You Can't Deny It och Big Thing börjar vi höra ljudmattan vi längtar efter - den som inleder superhitten All Around the World. Det går inte att hejda sig, alla ställer sig upp och dansar och njuter. Jag brukar inte gilla när sångare låter publiken sjunga istället för dem, men här känner jag mig tacksam mot Lisa Stansfield som låter oss sjunga den härliga refrängen som vi har längtat efter. Inte för att hennes röst inte räcker, för den är verkligen lika rik och fyllig som alltid, hurra! Energin flödar genom nästa stora hit, The Real Thing, och dansgolvskänslan håller i sig genom What Did I Do To You? och Never Ever till Lisas och Coldcuts People Hold On.

Det var sista ordinarie låten, men publiken skallar "Lisa! Lisa! Lisa!" och förstås kommer bandet tillbaka. Hittills har mellansnacket hållit sig till ett par gulliga och uppskattade "Tack så mycket!", men nu blir Lisa Stansfield personlig, berättar att hon är stolt europé och uppmanar oss att hålla samman och älska varandra. "We need to luv each uthah!" Hela konserten har varit fylld till brädden av kärlek och soul men nu får den sin fullbordan i Live Together. Kärleken kan nog vinna även i dessa konstiga tider.


måndag 25 november 2019

Persepolis Rising av James S.A. Corey

Persepolis Rising utspelar sig trettio år efter boken närmast före, Babylon's Ashes. Man har hunnit återuppbygga jorden, Belters har funnit sig i rollen att fördela och ge service åt skeppen som reser mellan världarna, och kolonister har etablerat sig på många av de trettonhundra planeter som kan nås via den fortfarande mystiska, alien-byggda zonen. Men under tiden har man även vuxit till sig och byggt vidare på sin flotta på Laconia, och deras ledare Duarte har stora planer för sig själv och det imperium han ämnar att leda. Det är inte helt osannolikt men mycket frustrerande att se hur mänskligheten tappat i vaksamhet mot det solsystem, Laconia, från vilket Marco Inaros fick flera av sina skepp, vapen och annan teknologi när han ville krossa den bräckliga stabiliteten mellan jorden, Mars och asteroiderna och sätta sig själv som ledare.

Men även efter trettio års dedikerad rustning hade det varit svårt att stå emot de slagskepp som seglar ut från Laconia-ringen. Hoppet kanske ligger i att de högteknologiska skeppen börjar väcka upp de fientliga krafter som utplånade civilisationen som skapade ringarna och kopplingarna mellan solsystemen? Ett svårkontrollerbart scenario hur det än skulle kunna gå. Hotet ligger där och gnager, men till största delen handlar Persepolis Rising, liksom de två böckerna innan, om människors härsklystnad och onödig förstörelse, vilket jag inte är så förtjust i. Det börjar bli dags att släppa fram de monster vi hittills bara sett som skuggor i berättelsen, och jag hoppas att det är det som kommer att hända i bokseriens två sista delar.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War
Abaddon's Gate
Cibola Burn
Nemesis Games
Babylon's Ashes
Tiamat's Wrath 

lördag 23 november 2019

Edward Burne-Jones på Waldemarsudde

Under senare hälften av artonhundratalet framträdde i England rörelsen Arts and Crafts som fokuserade på hantverk och skönhet i motstånd till industrialiseringen som präglade landet. Till de engagerade hörde konstnären Edward Burne-Jones (1833-1898). Han målade en väg bort från materialismen och mot ett skönare liv, inte genom revolution eller krossande av maskinerna utan mot något mer överjordiskt, ofta ledsagad av gudomliga eller andra väsen.


På Waldemarsudde visas många av Edward Burne-Jones målningar. Några av dem är porträtt av hustrun Georgiana, och av andra vänner och bekanta ur societeten. De flesta är dock inspirerade av berättelser ur Bibeln, legender, antiken och gudasagor från olika kulturer. De är oftast centrerade kring en eller flera huvudpersoner, med bakgrunder som kan vara avskalade eller detaljrikt uppbyggda för att rama in personen i mitten. Människorna är stilla, med ordnade anletsdrag, en blick långt i fjärran och blek hy, ävenså den etiopiske kungen Cophetua och tiggarflickan vars kärlek han sökte vinna. Och när Sankt Göran dödar draken, som knappt är större än en hund, ser han inte alltför ansträngd ut.


Denna estetik är väl genomförd och mycket tilltalande, kanske speciellt i tider när nedsmutsning och ett högt tempo stressar själen, då som nu. Man kan lätt sympatisera med önskan att bli visad vägen till något eller någon som löser alla ens problem, såsom i det sena verket Love and the Pilgrim där (den androgyna) pilgrimmen lotsas ur ett taggigt snår av Kärleken, och när så den sanna kärleken inte hittas i bekantskapskretsen utan materialiseras ur en grönskande berså.



Kristna motiv och att utsmycka kyrkor var viktigt för Burne-Jones. I den vackra altartavlan The Annunciation and the Adoration of the Magi (Bebådelsen och De tre vise männens tillbedjan), kan man se den stora omsorgen han lagt ned på att med äldre tiders teknik lagra de kungligt dova färgerna och guldet på varandra tills de står ut från bilden. De skimrande gloriorna kring de heligas huvuden är kärleksfullt skapade. Detsamma gäller för gloriorna skapade med annan teknik i gobelängen som vävts på samma tema. På den imponerande gobelängen skimrar gloriorna istället som såpbubblor.


I utställningen finns även ett samtida antal verk av nordiska konstnärer, inspirerade av honom och av Arts and Crafts. Det är fint och inspirerande att få se de lockande motiven, vackert utförda av människor som drömde om att bringa ett skönare liv till mänskligheten.

Länk till Waldemarsuddes sida om Edward Burne-Jones


torsdag 21 november 2019

Tolvskillingsoperan på Folkoperan


I ett lyckat samarbete mellan Stockholms Stadsteater och Folkoperan blandas skådespelare med goda röster, operasångare med fin scennärvaro och burleskartister med läckra kroppar och förmågan att knixa på dem på scenen. Tolvskillingsoperan vänder andra operors traditionella teman i sin motsats. Tidigt i operna får vi se herr och fru Peachum oroa sig för att deras dotter har varit borta hela natten. Men det är för sent att rädda hennes dygd, ty den unga Polly Peachum har visserligen gift sig, men i en rövarceremoni, med Londons gangsterkung Macheath, Mackie Kniven. Och det upprörda föräldraparet är inte heller några änglar: de organiserar Londons tiggare, instruerar dem i vilka skador och sorger som ger mest slantar och lever själva gott på den andel de tar av tiggarnas skärv.


Mackie Kniven och hans gäng står för egna lagar i den undre världen, och med en värld där det verkar som att några alltid kommer att ha rikedomar och andra aldrig komma i närheten av dem så finns det många som inte misstycker när han tar för sig av vad han vill ha. Han beundras även av dem med säker ställning i samhället, inte minst kvinnor, och inklusive Polly som i honom ser raka motsatsen till vad hon blivit uppfostrad till, vilket är just vad som lockar i en tid när allt ställs på huvudet.


Blandningen av röster, från de kraftigaste operastämmorna till de som sjunger mer känsloburet (men minst lika bra för det), förstärker stämningen av en värld där allt är huller om buller. Den alltid lysande Maja Rung sjunger sina sånger, inklusive Sjörövarjenny, med perfekt inlevelse. Richard Hamrin som Mackies förkastade älskarinna Jenny har en ljuvlig stämma och fyller varje ton med vemod. Burleskartisternas rafflande uppträdanden är just rätt för stämningen av fest, framåtanda och krossade tabun. Tolvskillingsoperan berättar en grym historia, eller snarare flera grymma historier och några till i skuggorna av det vi ser, men det grymma och det sköna är förenat i en rasande blandning som blir en stark och minnesvärd föreställning.

Länk till Folkoperans sida om Tolvskillingsoperan

Foto: Mats Bäcker

tisdag 19 november 2019

I full blom av Edward Blom

Många drömmer om att få berätta om och förklara sitt liv och sin motivation, och minst lika många intresserar sig för just andras liv i bok- och bildform. Själv läser jag sällan biografier eller berättelser ur verkliga livet därför att jag ser det som att fiktionen ofta kan ge en sannare bild än rena avskrifter av vad som hänt, och därtill i en bättre form. Men Edward Bloms bok I full blom är mer än en självbiografi, och mycket läsvärd. Utförligt och vältaligt berättar Edward Blom om delar ur sitt liv, med sömlöst invävda förklaringar till varför han har valt att göra si eller så, vilket i andra kapitel utvecklas till helgjutna resonemang om hans filosofi illustrerat med exempel som inte bara är förklarande utan inspirerande.

Vare sig kapitlen har prosaiska rubriker som "Tåg" eller "Om arkiv", eller mer fantasifulla som "Och här och där små krogar" bjuder de på ett innehåll som är intressant och tankeväckande oavsett om de är rent underhållande eller allvarligare. "Min inre tant" har underrubriken "Om lyckan att mangla och samla på små porslinsföremål" och ger oss det stora nöjet att få läsa:

Det måste även vara tanten i mig som älskar prydnadssaker. Herren inom mig uppskattar stora statyetter och glest utspridda tennpokaler, en rejäl palm i ett hörn, några svärd på väggen och högkvalitativa stora oljemålningar. Men tanten i mig kan aldrig hålla fingrarna i styr! Långsamt fylls varje nytt hem, som först varit så stiligt inrett, med små, små prydnadssaker: någon souvenir som minner om en resa, något vackert porslinsfat med en hund på, ett litet vinglas från Tyskland...

I alla beskrivningar lyser Edward Bloms entusiasm och uppriktiga glädje igenom, även när det gäller sådant som i vårt anglofila och ungdomsfixerade tidevarv sticker av: Tyskland som ett hemland för romantik och världslitteratur, glädjen i riktigt gamla traditioner, och inte minst den katolska tron och den katolska kyrkan. Flera av dessa sympatier har jag gemensamt med den gode författaren, om än ofta i lägre grad, och att läsa hur han så självklart beskriver sina intressen får mig gång på gång att tänka "Äntligen! Bra att det sägs!"

Till ett liv hör alltsomoftast sorger, och bit för bit avslöjar Edward Blom mer av sin återkommande oro och rena panikattacker som hämmat hans liv. Det är beskrivet ärligt men utan självömkan, med samma klokhet och reflektion som övriga episoder i boken och livet.

Det bör nämnas att jag själv känner Edward Blom sedan innan han blev offentlig person. Det fick mig att undra om I full blom skulle kännas överflödig eller för personlig. Men tvärtom är jag mycket glad över att få lära känna den gode mannen djupare. När kända namn och inflytelserika personer smyger in på boksidorna med viktiga insatser i rättan stund ger det också ett bra komplement till bilden: likaväl som företagsledare och kändisar hör till Edward Bloms vänkrets så har jag och andra enkla själar i vår närhet omfattats av hans generositet och omtänksamhet.

För många är Edward Blom säkert bara en kul figur med ett liv diametralt motsatt deras eget, men förhoppningsvis kommer många andra att inspireras av hans kärlek till bildning, Gud, familjen och det goda livet. Inte behöver vi kopiera honom i allt, nej, lägg hellre samma omsorg om att njuta och lova det som gör just en själv lycklig. Det sista kapitlet i boken, Om originalitet, går in på precis det och genomsyras av samma människokärlek och självdistans som vi känt av genom de dryga trehundra sidorna innan. Underhållning, allvar och inspiration gör I full blom till en fin och läsvärd bok.

måndag 18 november 2019

Modern Love

Egentligen håller jag inte berättelser ur verkligheten för mer sanna och intressanta än uppdiktade historier, men många andra gör just det. Ett stort steg bättre än de forcerade "realitysåporna" är TV-serien Modern Love, vars åtta avsnitt bygger på olika läsarberättelser som presenterats i dagstidningen The New York Times.


De första två episoderna var uppriktigt sagt för söta och tillrättalagda för min smak, vilket gjorde mig orolig när många andra bekände hur mycket de älskat dem. Men det var lätt att titta vidare på halvtimmesavsnitten, och jag såg också fram emot att några favoritskådespelare skulle dyka upp. Tredje avsnittet gav mig full utdelning: Anne Hathaway naket och äkta gestaltar kvinnan Lexi och hennes berg- och dalbana från toppen till botten i sin bipolära sjukdom. Det är gripande och kan säkert hjälpa många att förstå hur livet som bipolär kan vara.


Nästa avsnitt hade också en äkta och litet rå ton. Tina Fey och John Slattery spelar ett äkta par som skaver rejält mot varandra och är på väg att bryta upp äktenskapet. Sarahs utfall mot sin make är hårda men förståeliga - och samtidigt hinner man se och förstå även hans sida i spelet.


Två litet mer småputtriga avsnitt följs av ytterligare två bra historier; ett homosexuellt pars väg till att adoptera ett barn, och en berättelse om kärlek på ålderns höst. Det är litet intressant hur de olika episoderna skiljer sig åt så mycket i handling och tonläge, och kanske är det meningen att olika avsnitt skall tilltala olika tittare. För egen del känner jag inte att jag har lärt mig mer om mysteriet att leva och älska av att se de här berättelserna ur verkliga livet, men de har varit lagom god underhållning.


lördag 16 november 2019

Alphaville på Fryshuset

Efter de tongivande hitlåtarna på 1980-talet gick inte Alphaville i träda, och den pågående turnén kommer hack i häl på två skivor inspelade under 2010-talet. Men det är förstås musiken från de första skivorna som lockat oss i publiken mest av allt, och efter Starman-introt kommer The Jet Set, medryckande och lätt att sjunga med i.


På en konsert med ett syntband vill man gärna att ljudet skall vara krispigt, så att minsta blipp låter som en budbärare från maskinframtiden. Alphaville hade tidens underbara synt-sound, och säkert är det många fler än jag som saknar det idag. Ljudet på Fryshusets scen är tyvärr mullrigt, och det är inte bara för att gitarr, bas och trummor tar lika stor plats som synt och sång. Men vi kan acceptera det och uppskatta konserten ändå. Efter inräkningen "Eins-zwei-drei-vier" låter Dance With Me mäktig, om än inte lika klar som på albumet.

Så kommer det klassiska introt till Big In Japan och jublet stiger. Marian Golds röst håller än, trots att han blivit litet andfådd, men det kan vi förstå efter hans running man-dansande under de första låtarna. Av ursprungsmedlemmarna är bara Marian Gold kvar, dock inte hans episka lugg, men alla på scenen är fulla av energi och är uppenbart glada att spela för oss, särskilt den unge och hyperentusiastiske syntföraren Carsten Brocker.


De nyare låtarna, som I Die For You Today och Next Generation, har inte samma energi som de tidiga hitlåtarna, men har samma sound och är bra i sig. Ett längre mellansnack med tack till den trogna publiken leder upp till ett innerligt framförande av Flame, följt av ett välkommet tyskt sjok: Summer In Berlin och To Germany With Love. Kom ihåg att de skrevs innan Berlimuren och järnridån föll, under det ödesmättade året 1984!

Efter Nevermore och A Victory of Love kommer vi tillbaka till superhitsen. I den dova ljudbilden låter inte Sounds Like a Melody så skimrande vacker som den borde, och inte heller efterföljande Forever Young, vilket väl är det som hejdar mig från att försjunka djupt i nostalgi och gråta floder över min dödlighet. Det är sista ordinarie numret, men strax kommer bandet tillbaka för en riktigt bra och drivande Red Rose från konceptalbumet Afternoons In Utopia. Kvällens sista låt blir sista låten från förrförra årets skiva, Beyond the Laughing Sky. Det är en litet seg men säkert välmenat långsam avslutning, och tillsammans med bandet kan vi i den nöjda men stillsamma publiken runda av spelningen prick klockan tio, som utannonserat.

fredag 15 november 2019

The Holy Machine av Chris Beckett

I alla världens länder tilltog den organiserade religionen och lierade sig (igen) med makten. Våldsamma upplopp och utrensningar pekade ut ateister och de som var alltför involverade i vetenskap. Nu är religion påbjuden i alla länder, även i västvärlden. En sekulariserad stadsstat, Illyria, har lyckats ta form i Europas mitt. Där ger man dock bara medborgarskap till vetenskapsmän och andra högutbildade personer (och deras barn, även om de inte skulle vara tillräckligt intelligenta). Så där finns en stor grupp av gästarbetare från grannländerna som utför mindre kvalificerat arbete.

Planen är att ersätta gästarbetarna med robotar. Illyria har redan kommit långt med såväl artificiell intelligens som tekniken för att göra robotarna människolika och ändamålsenliga. Och vad är det som ligger högt på listan över vad människor efterfrågar? Jo, sex såklart, sex utan kompromisser och besvikelser. När vår tafatte huvudperson George misslyckas att komma nära kvinnan han är förälskad i blir han istället stamkund på en av bordellerna som erbjuder mer eller mindre människoliknande robotar för sex. Och George blir kär i den vackraste av dem alla, Lucy.

Chris Beckett har skrivit trilogin om Dark Eden, böcker med spännande historier, djup psykologisk insikt och ett lättflytande men inte simpelt språk. Hans debutbok The Holy Machine lider av en hel del brister som Beckett tack och lov har arbetat bort i sina senare verk. Han har en del spännande idéer till grund för sin historia. Det är dels hur vi ser att Illyrias sekularism nästan blivit till en religion i sig själv och att staten utövar repression mot oliktänkande, i det här fallet religiösa gästarbetare som redan lever under sämre villkor än medborgarna. Dels är det också spåret med hur en artificiell intelligens utvecklar självmedvetande, något som är bättre beskrivet än i de flesta andra historier som vill beskriva något sådant.

Men i The Holy Machine är alla mänskliga huvudpersoner mer endimensionella än Lucy, vare sig de är religiösa fanatiker, George som snubblar in i Illyrias motståndsrörelse för att imponera på en kvinna, eller Georges mamma som tillbringar alltmer tid i den virtuella värld som tack vare en haptisk dräkt känns bättre än verkligheten. Motsättningar mellan mänskligt och artificiellt, eller mellan religion och vetenskap, målas i enbart svartvitt. Därtill är språket torftigt, och alldeles för många meningar slutar med tre punkter... Men jag är mycket glad att Chris Beckett fick fortsätta att ge ut böcker efter den här svaga debuten, eftersom han skrivit så mycket bättre verk sedan dess.

Fler böcker av Chris Beckett:
Dark Eden
Mother of Eden
Daughter of Eden