Mitt i vintern, på en naken scen där det svarta golvet har skrapmärken, går det att känna sig förflyttad till sommaren. Lars Noréns pjäs Tiden är vårt hem på knappa fyra timmar placerar oss på den skånska gården där några av rollerna har vuxit upp och andra har sprungit och lekt som barn. Men det har gått ett tjugotal år sedan dess och ambitionerna med livet börjar kännas ihåliga för åtminstone några av dem. Publikens föreställningsförmåga fyller på gräs och solsken kring de välanvända utomhusmöbler där Anna och Harald växlar repliker som nålstick, efter att de kört ned från Stockholm för semester och vila. Särskilt Anna är bitter då hon funderar på om de tio åren med Harald varit bortkastade.
Gästerna, barndomsvännerna, trillar in några i taget. Prick är gift med Nils och deras mjölkkoimperium växer sig allt större i trakten. Liksom för Anna (och hennes bror Jakob) dog Eriks far nyligen. Eriks projekt att göra om det gamla huset till ett museum över faderns gärningar och socialdemokratins historia i bygden är litet rörande, och man kan ana att hans liv som lärare inte mäter sig med Annas och Jakobs - krigskorrespondent respektive läkare vilka båda har flyttat till Stockholm och givit ut böcker. När hustrun Greta ansluter hamnar diskussionen på en konkret och (för mig) simpel nivå om att armaturerna måste sättas upp i det nya huset. Och när den svårt alkoholiserade brodern Tomas dyker upp försöker de båda fly fältet.
I de många scenerna vill man röna ut vad relationen är mellan dem som talar, och också i varje ögonblick varför någon reagerar som hen gör. Det är ypperligt skrivet och väl spelat, trovärdigt och utan att bli stereotypt. Dock blir det ibland jobbigt när några av dialogerna sker parallellt, som en mångstämmig scen ur en Mozart-opera. Pricks och Nils dotter Julia är en omogen tonåring med en möjlig diagnos som gör henne svåruthärdlig ibland, och det är vemodigt att se hur hon söker kontakt med alla inklusive Jakobs dotter Muller, som säkert varit hennes lekkamrat men nu är några steg före henne in i vuxenvärlden.
Ännu mer sorgligt är det att se hur besvikelser och en längtan efter ett helt annat liv har krupit in hos nästan alla på scenen, vare sig de stannat i trakten eller gett sig ut i världen, och hur de skadar sig själva och andra när de tröskar efter lycka i gamla eller nya fåror. Det tycks finnas speciellt många outtalade band mellan flera av männen på scenen. Bitterljuvt är det också att höra hur bildade alla är; sjunger och citerar långa stycken på tyska och franska, talar om Proust och Pessoa och faller i andakt inför Chet Baker. Och ändå räcker dessa eviga värden och sköna uttryck för kultur inte för att mätta hungern hos människorna på scenen. Dock är vi många som låter oss mättas av Norén och annan högklassig kultur, och kanske omvärdera våra egna ångranden och åtaganden när vi ser dem utspela sig på en scen som nu.
Länk till Tiden är vårt hem på Stadsteaterns hemsida
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar