tisdag 29 juni 2021

Small Axe: Alex Wheatle

 I Steve McQueens filmserie Small Axe är den fjärde delen baserad på den verkliga personen Alex Wheatle, numera en känd och uppskattad författare. Vägen dit var svår och bitvis grym. Som barn blev Alex lämnad till ett fosterhem med kärlekslösa uppfostringsmetoder. Som tonåring får han flytta till ett enkelt rum i Brixton och möts av unga svarta människor, självsäkra och säkra i sina identiteter. Alex själv har språk och manér av den helvita världen där han uppfostrades men aldrig välkomnades. De nya vännerna Dennis och Rita skrattar åt honom men lär honom att tala, gå och klä sig som de hippa ungdomarna år 1980. 

Och självklart lär han sig också att hålla undan för polisen, tills det inte går och han kastas i fängelse för inblandning i Brixton Riot. Det är där han får uppmaningen av sin cellgranne, brysk men genuint välmenande, att läsa sig till kunskap, och främst då kunskapen om att den svarte mannen inte alltid måste underkasta sig. Där tog Alex Wheatles liv en ny vändning. 

Steve McQueens har öga för scener som känns på djupet. Det gäller den härligt kaotiska julmiddagen hemma hos Dennis, och ännu mer när Alex går därifrån och övermannas av förvirring och sorg över att börja förstå hur det är att höra till en familj. En annan stark scen är när han och en skolkompis sitter och skrattar och pratar om musik. I nästa ögonblick är Alex i fullt slagsmål med en annan klasskamrat som hånar dem för deras musik. Och strax efteråt är han övermannad, inknuten i en tvångströja och kastad på ett golv som bestraffning. Kameran stannar kvar på honom länge, men inte så länge som vi förstår att han måste ha legat där. 

Trots att de enskilda scenerna är så starka, och alla medverkande skådespelare fantastiska i sina roller, så får de inte tillräckligt med fördjupning och tyngd. Den röda tråden mellan de olika ögonblicken blir mycket tunn. Men ändå är filmen mycket bra och verkligen sevärd.

söndag 27 juni 2021

Stravinskij, Aho och Saariaho

 Med det mindre vanliga kammarmusikinstrumentet ackordeon tar den finske musikern Janne Rättyä plats på scenen i Grünewaldsalen tillsammans med Cecilia Zilliacus på violin, för ett framförande av Igor Stravinskijs melodiska Suite Italienne (1934) i en version för violin och ackordeon. Ackordeonet passar utmärkt som ersättare för pianot i de många lekfulla och ibland dramatiska variationerna i sviten.

De valda verken i konserten är till största delen hyllningar och nickningar till tidigare kompositörer, i vissa fall till andra på programmet. Kati Raitinen ansluter på scenen för att tillsammans med Rättyä spela Philippe Hersants Strophe – Hommage à Henri Dutilleux för cello och ackordion. Denne Dutilleux dyker senare upp i konserten med en Hommage à Bach ur Au gré des ondes, version för cello och ackordion (2014), här dock med violin och ackordeon. Det är en innerlig och vemodig hyllning till den store Bach med de två instrumenten fint kompletterande varandra.

Även Kaija Saariaho vill hylla Bach, eller snarare ge en paus från honom, i sina Sept papillons för solocello (2000) som är tänkta att spelas emellan Bachs verk. Det är nästan det som sker här, när Dutilleux' Bach-hyllning inramas av fjärilarna nummer två och fyra, inte alltid så lätt fladdrande men på ett sätt så att till och med de djupa tonerna känns passande i ett fjärilsformat.

Och dessa fjärilar är i sin tur omgivna av Philippe Hersant - först den nämnda Strophe och sedan av Lully Lullay, version för cello och ackordion (2017). Hersants imponerade och intresserade mig mycket i den här konserten. Det som vid första tonerna verkade som lekfulla eller dramatiska cellomelodier ovanpå enkla ackord från ackordeonet var inte så simpelt alls. När jag valde att fokusera på ackordeonet så hade det intrikata harmonier som i sig var vackra melodier. Tillsammans blev de två stämmorna dock ännu bättre. 

Sist i konserten var det dags för ett uruppförande, Kvartett för ackordeon och stråktrio av Kalevi Aho. Nu anslöt Riikka Repo på viola för att fullborda stråktrion, och tillsammans tog sig de fyra på scenen an detta litet krävande verk som inte väjde för dramatiska, nästan aggressiva klanger. Sammanlagt var detta en mycket varierad konsert, bitvis svårsmält och bitvis ljuvlig, och ensemblen var uppenbart nöjd över att äntligen få spela det nyskrivna verket efter lång väntan. 

Länk till konserten på Konserthuset Play

lördag 26 juni 2021

Noumenon Infinity av Marina J. Lostetter

Precis som i den första boken, Noumenon, så startar generationsskeppen i Noumenon Infinity sin långa (åter)resa till Dysonsfären på premisser som jag finner skrattretande dåliga. Den här gången behöver de övertyga de förslöade människorna på jorden om att de har en anledning att resa, och den är att någon gissar att om man bygger färdigt Dysonsfären/nätet så kommer man att få jättemycket energi som man kan ta med sig tillbaka till jorden så att jordens befolkning kan göra allt man vill för all framtid! Åhå, hur skall man baxa hem den här energin då? Det vet de inte än men de får de klura ut när de kommer fram. Och än en gång reser skeppskonvojen i hundratals år utan att planera för vad de skall göra när de kommer fram. Inte en enda av de hundratusen klonerna på skeppet verkar ha det som uppgift.

Andra recensenter jag hittat är mycket mer entusiastiska över de här böckerna, och i synnerhet persongalleriet som de finner rikt och djupt mänskligt. Där har jag svårt att hålla med, och det inte bara för att vi än en gång möter generationer av kloner som förväntas ha samma namn och färdigheter som sin ursprungsmänniska (om än med vissa variationer den här gången).

Parallellt med Noumenon-konvojen får vi också följa en annan konvoj av skepp från en annan forskningsinriktning som skulle undersöka SD-driften, den hyperrymdsfärdväg som rymdskepp använder sig av. De båda konvojerna kommer att hamna i omständigheter som är mycket konstiga och svårbegripliga, och det är det mest intressanta med boken. Då och då får jag känslan av att Lostetter enbart har skrivit ned det mest udda hon kunde tänka sig och inte har någon underliggande (outsagd) förklaring till varför det sker som sker - detta då vetenskapligheten och logiken i handlingen redan lämnat så mycket att önska. Jag väljer ändå att hänge mig åt den spännande känslan av att hamna inför något som är så förvirrande udda att våra mänskliga hjärnor inte kan förklara det. Men i slutändan är även Noumenon Infinity en frustrerande banal upplevelse för mig.

Fler böcker av Marina J. Lostetter:

torsdag 24 juni 2021

Small Axe: Red, White and Blue

 "Be the change you want to see in the world" är ett krävande uppdrag som inte alla klarar att bära. I Steve McQueens serie av filmer under samlingsnamnet Small Axe har vi kommit en bit på väg från polisbrutaliteten mot den västindiska befolkningen i London i Mangrove. Polisen har förstått att de behöver öppna för icke-vita poliser, kanske mest för att få bättre resultat i områdena där de är i majoritet. Men polisbrutalitet och kränkande behandling av svarta människor är fortfarande vardagsmat, vilket vi ser i en scen från Leroy Logans barndom.  

Denne Logan är det ändå som väljer att söka till aspirantutbildningen, trots eller kanske på grund av den grundlösa misshandel som ett par poliser utsatte hans far för. Han väljer att göra något som i en diffus framtid kommer att vara bra för hans likar, fastän det kommer att kräva mycket av honom själv. Och att flytta iväg för polisutbildningen är verkligen ett steg tillbaka för Logan, som doktorerat och arbetar med utredningar i ett rättsmedicinskt labb, och just skall flytta in i ett eget hem med sin gravida hustru. 

Glänsande resultat på skriftliga och fysiska prov räcker inte för att göra Logan till en av grabbarna. Väl tillbaka på stationen som polis lever kollegornas rasism kvar, rätt i ansiktet på Logan utan skam. Och hans tidigare vänner och bekanta, till och med fadern, ser honom som en som svikit och gått till fiendesidan. Ingenstans är han längre hemma - utom hos sin stöttande hustru, tack och lov. 

Leroy Logans protester mot diskrimineringen av honom själv och av intagna misstänkta är inte desperat utan bestämd och stark. När han höjer rösten mot grova övertramp är det med en säkerhet om vad som är rätt och vad som är orätt. Det är fantastiskt att kunna vara så stark under sådan dålig behandling, och det är inte alla människor som orkar det. John Boyega spelar Leroy Logan just så säkert som den viktiga rollen kräver. Filmen Red, White and Blue innehåller många detaljer som sätter stämningen och förklarar personernas tankegångar, och ger historien den tyngd den förtjänar.

tisdag 22 juni 2021

Higdon och Glass på Konserthuset Play

 Jennifer Higdons Sky Quartet (1997) är en lyrisk historia om den vida blå himlen och molnen hon har upplevt väster om Mississippi. De fyra satserna i kvartetten beskriver morgonhimlen, de allra blåaste skyarna, en storm och till sist himlens enorma vidder. Musikens byggs upp av täta harmonier och har ett lugnt driv framåt, vilket är ett format jag är mycket förtjust i och Higdon gör det mycket bra. Likaledes gott är framförandet, av Anna Stefánsson (violin), Seohee Min (violin), Nadine Jurdzinski (viola) och Hanna Dahlkvist (cello) ur Kungliga Filharmonikerna.

Det är fint att få höra Philip Glass Stråkkvartett nr 2 "Company" (1984) strax efteråt, då det finns vissa likheter mellan de båda kompositörernas musikformat men också olikheter som gör de framströmmande, rika harmonierna unika mellan dem båda. De energiska tonflödena i Glass stråkkvartett går att känna igen från hans andra verk. "Company" komponerades till en scenversion av Samuel Becketss kortroman med samma namn och det går att föreställa sig en handling och utlevda känslor av musiken.

Som avslutning får vi mer av Jennifer Higdon; fantastiska variationer över Amazing Grace (2003) som leker med den ikoniska melodin och får den att låta mer som sig ibland och fullkomligt borttrollad ibland. Vilken extraordinärt fin konsert! Den är mycket väl värd att höras flera gånger.

Länk till Higdon och Glass på Konserthuset Play



måndag 21 juni 2021

Noumenon av Marina J. Lostetter

 Nu har det hänt! Man har upptäckt en stjärna vars ljus obstrueras av något. Det tycks vara en Dysonsfär! Hastigt och lustigt sätter de samlade jordiska forskningsresurserna samman en konvoj om nio generationsskepp bebodda av hundratusen kloner som skall färdas dit. Inte så hastigt, kanske, eftersom de hundratusen utvalda människornas kloner skall uppfostras och drillas till sina kommande arbeten under tjugofem år på Island.

Det är mycket som är svårsmält med handlingen i Noumenon - förutom allt ovanstående, så därtill det faktum att den här konvojen får designas av doktoranden som upptäckte Dysonsfären. Och varken han eller någon annan astronom verkar fortsätta att forska på vad det är för data man kan samla in från stjärnan under de tjugofem åren som går innan avfärd.

Mina invändningar mot det praktiska upplägget fortsätter att hopa sig för varje blad som vänds. De hundratusen klonerna är dedikerade till arbete och nya kloner från samma linje kläcks med jämna mellanrum. Det dröjer förvånansvärt länge innan några börjar protestera mot att ha sina liv bestämda från början, och vara nummer tre i raden av biologiskt identiska människor som antas ha liknande egenskaper i varje generation.

Nu är centrum i boken varken de vetenskapliga upptäckterna eller människorna på skeppet (vilka oftare ges manér än personligheter), utan skeppets AI vilken i smyg getts en personlighet av doktoranden från första kapitlet. Vi får se några tillfällen där AI:ns ingripande, mot uppenbar programmering, räddar skeppen och besättningen från inre stridigheter och blodiga uppror. Men lika litet som människorna så får den här snälla AI:n en övertygande personlighet i mina ögon. Och fokuset på AI:n gör det inte mindre frustrerande att besättningen är helt villrådig om vad de skall göra när de äntligen kommer fram (ingen planerade för det vare sig innan avfärd eller under de hundra årens resa?) och sedan i nästa kapitel läsa "Efter tjugotvå år vid Dysonsfären var det nu dags att åka hem."

Fler böcker av Marina J. Lostetter:
Noumenon Infinity

lördag 19 juni 2021

Small Axe: Lovers Rock

 Det är lördag kväll, vi är på väg till festen! År 1980 släpptes de svarta ungdomarna i västra Londons Ladbroke Grove inte in på de fina uteställena, men vi skall få se hur magiska hemmafesterna kan bli ändå. Arrangörerna flyttar undan möbler och börjar laga mat i huset som öppnas för dans och umgänge. Patty och Martha klär upp sig för kvällen och tar bussen till festhuset, och behöver inte ens betala de 50p som inträdet kostar. 

Festglädje kan vara mycket svårt att visa på film, men i Steve McQueens Lovers Rock sluts vi sömlöst in i musiken och stämningen. Dansgolvet är fullt av par som rör sig till DJ:ernas musik och uppmuntrande snack. Någon bjuder upp en annan och den täta dansen två och två kan leda till något djupare. Men det kan vara svårt att veta vilken relation som är bäst för en själv. Dialogerna är rappa och utmanande, och du behöver vara både självsäker och beredd på en retsam replik som tar ned dig på jorden, och alla klarar inte det. En del av de unga männen är obehagligt påträngande mot de unga kvinnorna. En del som kommer till festen bär på egna problem och det gäller att hålla ett öga på dem när de aggressivt dansar ur sig sin sorg. 

Mitt i det intensiva par-dansandet finns det också människor som dansar ensamma, sjunger med och bara älskar att röra sig till musiken. En riktigt rolig scen är också när låten Kung Fu Fighting spelas och dansandet blir till tuffa men mjuka kampsportsrörelser. Och när musiken senare tystnar och alla på golvet sjunger vidare länge, länge känns den starka gemenskapen äkta och inkluderande.  

I utkanten av festen lurar saker som när som helst kan peta hål på bubblan av glädje: ett gäng med vita killar sugna på bråk, poliser på jakt efter något som verkar bryta mot lagen, någon som tar sig för stora friheter med en annan. Men lyckan överväger och kanske går det att hitta äkta kärlek efter alla partnerbyten på dansgolvet.

torsdag 17 juni 2021

Tintagiles död på Dramaten Play

 Maurice Maeterlincks pjäs Tintagiles död (1894) skrevs ursprungligen som marionetteater. Tidens anda var symbolism och ett nytt sätt att presentera människans villkor i en svårbegriplig värld, och Materlinck skrev själv i en essä att han ville ”visa fram en själs tillvaro i sig själv mitt i en oändlighet”. Berättelsen om barnet Tintagile och hans systrar liknar en grym saga, med en drottning som dödat alla i sin familj för att behålla makten, alltså inte bara motståndare utan de som i andra fall skulle blivit hennes efterträdare. 

De enda som finns kvar av familjen i palatset är barnbarnen Ygraine och Bellangère, och Tintagiles som varit på annan plats men nu blivit eftersänd av drottningen. Det skrämmer Ygraine något fruktansvärt - om han är begärd av drottningen är det säkerligen inte för något gott. Oron är maximal från första mötet, för även den lille pojken känner sig illa till mods av vad som händer. Ygraine försöker trösta honom genom sina tårar men han är rädd och vill inte leka. 

Likt slottets invånare ser vi aldrig drottningen, men att hon är instängd i sina egna salar gör henne till ett ännu mer diffust och otäckt hot. För sina konkreta illgärningar har hon istället tre tjänarinnor, och deras viskningar när de skall hämta den sovande Tintagiles från hans systers famn är lika kusliga som deras utseende. Ygraine vågar sig ut i de mörka salarna och finner sin stackars fångade bror. Deras desperata samtal genom den tunga, låsta dörren är samtidigt ett prov på äkta känslor av rädsla, och en så udda situation att man kan läsa den som en allegori över desperation och kosmisk ensamhet. 

Regissören Wilhelm Carlsson hade planerat att spela pjäsen i Dramatens vackra marmorfoajé, men när coronan kringskar möjligheterna till publik ännu mer fick han den goda idén att låta fotograferna Mats Bäcker och Marcus Gårder ta stillbilder som nu satts samman till ett bildspel som harmonierar med de inspelade rösterna. Det är mycket, mycket bra, för då kommer vi åskådare så nära handlingen i både ord och bild att pjäsens känslostormar kan förbli små men intensiva: desperationen i Ygraines (Lena Endres) röst och rädslan i Tintagiles (Stina Ekblads) ögon. Trots de sköna omgivningarna är de maktlösa inför ett grymt öde de inte fått välja själva.

Länk till Tintagiles död på Dramaten Play



tisdag 15 juni 2021

Network Effect av Martha Wells

 I fyra kortromaner hackade sig Murderbot in i våra hjärtan. Ypperligt kompetent i att hantera både fysiska och elektroniska hot medelst listigt skriven kod eller rent våld, hjälpte den sina hjälplösa, klumpiga mänskliga klienter samtidigt som den utforskade mörkade partier i sin egen historia. Skulle konceptet hålla för en hel roman? Ja, Martha Wells är en skicklig författare som med lätt hand leder Murderbot vidare till nya upptäckter och nya krångliga situationer med nya människor att försvara.

Network Effect följer upp händelser i de tidigare berättelserna, så det är en fördel att ha dem i minnet när man följer med Murderbot och gruppen av forskare från Preservation på sitt uppdrag. Allt ser ut att rulla på enligt planen... tills det dyker upp ett mystiskt skepp som släpar vår huvudperson genom ett maskhål till en grupp ovanligt svåra motståndare. Ibland har man kunnat tycka att Murderbot kan hacka pilotsystem och drönare alltför lätt, men här stöter den på problem, och dessutom en antropomorf fiende som låter lika cynisk som Murderbot själv.

Vad gäller att låta dryg finns det dock ingen som kan mäta sig med Murderbots gamla hatkärlek ART, skeppet som den liftade med en gång och som har så mycket mer och snabbare processorkapacitet att skryta med. Men nu får vi tillsammans med Murderbot försöka hantera den förvirrande känslan av sorg när den upptäcker att ART är raderat från sitt skepps styrsystem och ersatt med en fientlig AI.

Det är nästan litet fusk, men ändå charmigt, när huvudpersonen vi följer är så väldigt introvert och stressad av mänsklig kontakt att de flesta av oss läsande nördar känner oss som mingel-proffs i jämförelse. Men visst är vi många som sympatiserar med dess ständiga längtan efter att se om favoritavsnitten från underhållningsserien The Rise and Fall of Sanctuary Moon, eller nya avsnitt av Timestream Defenders Orion. Att se på serier är ju både avstressande och en träning i att förstå mänskliga känslor. Vem vet när man får nytta av en bra replik från Sanctuary Moon?

Bit för bit har de tidigare berättelserna avslöjat hur resursstarka företag styr utforskandet och exploaterandet av nyupptäckta planeter, och hur de ofta utnyttjar människor som inte kan sätta något emot. I Network Effect får vi veta mer om hur några försök till kolonisation har gått till och hur cyniskt de större företagen intrigerat för att få så stor del av kakan som möjligt. Denna bit information kanske är viktigare för oss läsare än för Murderbot, som fokuserar på sin närmiljö för att kunna skydda sina människor. När boken är slut känns det litet frusterande att Murderbots fokus är så smalt och inriktat på just de människor den känner ansvar för, men vi läsare har fått några intressanta pusselbitar till världsbygget och kan lätt föreställa oss nya, spännande äventyr i kommande böcker.

Fler böcker av Martha Wells:
The Murderbot Diaries

Recensionen är även publicerad i SF-Forum 137

söndag 13 juni 2021

Den underjordiska järnvägen

 Någonstans under slavarnas fötter finns den, en tunnel med en räls där det då och då går riktiga tåg som kan ta dem till en annan del av landet där de kan vara fria. Men att fly från sina "ägare" är farofyllt även om man hittar till den hemliga ingången till stationen. Och en del slavjägare slutar inte att leta vid delstatsgränsen utan jagar vidare efter rymlingarna. Så är fallet med slavjägaren Ridgeway, som är nästan besatt i sin iver att fånga in Cora som rymde från bomullsplantagen i Georgia. 

Caesar ville absolut ha med sig Cora när han flydde till den underjordiska järnvägen. Coras mor Mabel rymde för flera år sedan och ingen har hittat henne - det borde betyda att Cora för tur med sig. Men Cora som blev kvarlämnad och dubbelt plågad i sin ensamhet känner sig inte lyckosam. Men de två lyckas ändå fly och ta sig genom några olika delstater i den amerikanska Södern. Varje delstat skiljer sig i hur de behandlar sina svarta invånare, men ser man igenom alla skillnader är det tydligt att allt är grundat i en rädsla för den Svarte Mannen.

Colson Whiteheads suggestiva roman The Underground Railroad bygger på hans egen missuppfattning om vad nätverket för att hjälpa flyende slavar verkligen var, och från den tänkta järnvägen drog han olika attityder mot svarta till sin spets och broderade ut dem i var sina delstater. I den tio avsnitt långa serien med samma namn har regissören Barry Jenkins lyckats ypperligt med att ge de olika miljöerna helt olika stämningar, lätt drömska men alltid med mindre eller mer dissonans och i vissa fall grymt, grymt våld. 

Serien är inte bara en räcka av drömlika scener utan också ytterst realistisk och otäck att se. Det nedlåtande beteendet av vita människor i maktpositioner, det påtvingade tunga arbetet, det ständigt hotande våldet, och det faktiska våldet som torterar, stympar och ofta dödar - allt detta bidrar till att krympa och förstöra livet för en så stor grupp människor. Då och då kommer scener där de svarta huvudpersonerna och bifigurerna står uppställda och tittar in i kameran, en och en eller i par eller i grupper. När kameran långsamt sveper över dem hinner vi tänka "Vem säger att dessa människor inte har rätt att välja sina egna liv? Hur kan någon ta sig rätten att tvinga, tortera och döda dem?" För några sekunder är serien ett vittnesbörd över alla namnlösa människor som försvunnit ur historien. 

Huvudsakligen svindlar det dock när man ser de olika sätt som de vita inbyggarna vill hantera andra människors närvaro. I North Carolina dödas alla svarta man stöter på och alla som hjälpt dem att gömma sig. I Tennessee brände man ned hela landskapet för att röka ut ursprungsbefolkningen och nu finns inget levande kvar. Kanske hade det varit bäst att stanna i South Carolina, där de förrymda slavarna fick klä upp sig fint och lära sig hur bordsskick och artiga fraser. Men även det samhället byggde på någon konstig hemlighet som fick hela bygget att skeva. 

Skådespeleriet i serien är genomgående lysande. I huvudrollen som Cora visar Thuso Mbedu trötthet, rädsla, sorg och oro i ansikte, röst, kroppshållning ut i minsta por. Joel Edgerton gör slavjägaren Ridgeway till en driven hämnare som balanserar på randen till galenskap men inte blir ett fradgetuggande monster. Det är skrämmande att se hans maskot, den lille svarte pojken Homer (Chase Dillon) som i vuxenkläder allvarligt och lojalt utför allt som Ridgeway begär. Även människor som snart försvinner ur serien bär sin vikt: de hade vatten och en varm filt till medmänniskor på flykt; de plågades och dödades för någons illviljas skull; de försökte bygga något bra tillsammans; alla förtjänar att minnas. Det är många gånger som det gör ont att se Den underjordiska järnvägen, men det är en välgärning att se den och påminnas om historien.

fredag 11 juni 2021

Sea Pictures på Konserthuset Play

 Inte bara hav utan mark innehåller konserten Sea Pictures med Kungliga Filharmonikerna. Det inledande verket, Open Ground (2006) av Victoria Borisova-Ollas, är inspirerat av Salman Rushdies bok The Ground Beneath Her Feet, vilken innehöll fantasieggande tankar om en annan verklighet, parallell med vår egen men inte helt lik den. Musiken börjar också litet mystiskt och spännande men erupterar snart i större disharmoni och hotande klanger, kanske för att illustrera bokens signifikanta jordbävning, och sedan också ett enträget parti som får mig att tänka på försöken till kontakt från den ena världen till den andra, det i mitt tycke mest spännande i boken. 

För framförandet av Edward Elgars Sea Pictures (1897-99) får Kungliga Filharmonikerna sällskap av den firade mezzosopranen Katarina Karnéus. Bilderna vi får höra sjungas fram går från mjuka och lyriska i Sea Slumber Song över en käresta som längtar efter sin utresande sjöman, en man som kanske inte helt motvilligt kommer till ro i havets famn. Musiken går från stillsam till dramatisk utan att förlora sin melodiösa lätthet, och Katarina Karnéus fyller varje sång med innerlig känsla.

Det avslutande verket, Symfoni nr 103 "Pukvirveln" (1795) av Joseph Haydn, inleds förstås med sin kända trumvirvel och fortsätter att bjuda på igenkännliga melodier, lätta att älska. Med över hundra symfonier i ryggsäcken visste Haydn hur man skulle underhålla, men det är inget uttjatat eller trött över detta stycke. Vår ypperliga orkester ger under ledning av Jukka-Pekka Saraste musiken den aning av tyngd och allvar som behövs för att symfonin inte skall bli en bagatell. Sammantaget är konsertens program mycket välvalt och tilltalande.

Länk till Sea Pictures på Konserthuset Play

torsdag 10 juni 2021

Phoenix Extravagant av Yoon Ha Lee

 Hwaguk är ockuperat av Razanei, som nu övertagit styret och favoriserar sina egna framför de infödda Hwagugi. Vad göra - kämpa emot övermakten eller acceptera de nya förhållandena och göra det bästa för sig och sina närmaste? Jebi har valt det senare, skaffat sig ett falskt pass med ett Razanei-namn och tagit provet för att bli statlig konstnär. När hens syster Bongsunga får reda på detta blir hon rasande och kastar ut Jebi. 

Av spänningen mellan ockupationsmakt och kuvad befolkning hinner Yoon Ha Lee måla upp några intressanta scener. Förhållandena har stora likheter med Japans invasion av Korea, men också stora skillnader mot historien. Razanei köper upp inhemsk konst - sådant som vördats i landet i århundraden, nu i händerna på människor som inte förstår deras värde. På gatorna patrullerar Razanei tillsammans med automata - robotar som får liv genom de tecken som målas på deras masker. Det arbete som Jebi till slut får visar sig vara något helt annat än vad hen föreställt sig.

Varför stanna vid människoliknande automata? Djupt under Rustningsinstitutet, dit Jebi inte helt frivilligt flyttas, finns en mekanisk drake. Den hålls kedjad tills man har kommit på varför den löpte amok och massakrerade Hwagugiska rebeller, eller snarare tills Razanei kan styra den bättre själva. För ett poetiskt ögonblick jämförs draken i djupet med de mytiska drakar som bodde under havsytan och bjöd in människor till sig. En annan effektiv bild är hur Jebi från sitt krypin kan höra skramlandet av drakens kedjor där den går runt, runt innanför en målad cirkel.

Tyvärr faller det mesta av magin bort när Jebi finner en väg att kommunicera med draken. Nu blir såväl draken som Jebis väktare till karaktärer som författaren låter bete sig just som det passar för handlingen, inte som personer med egen vilja. Nya vänskaper får snabbt också större vikt än gamla, och förtroenden skiftar och överförs litet väl enkelt. 

I trilogin som inleddes med Ninefox Gambit byggde Yoon Ha Lee upp ett galaktiskt imperium med lång historia, intrikata konspirationer och ytterst komplexa stridstekniker, och det krävdes en angenäm ansträngning för att följa med i intrigen. Phoenix Extravagant är dess raka motsats, med platta karaktärer, snabbt växlande relationer, krigföring som inte verkar genomtänkt och magi och teknik som räddar dagen litet godtyckligt. Phoenix Extravagant är lättläst men också lättviktig och lätt glömd. 

Fler böcker av Yoon Ha Lee:
Ninefox Gambit
Raven Stratagem
Revenant Gun

tisdag 8 juni 2021

Dips

Visst vill man tänka sig att Sveriges relationer med utlandet sköts av erfarna människor med stor ödmjukhet och självdistans. Därför blir det extra roligt att se raka motsatsen i den respektlösa komediserien Dips. Nog är de erfarana, de uråldriga diplomaterna som sköter utbildningen av den nya generationen, och nog är den generationen i sin tur vittberest då de flesta är barn till andra diplomater. Men i den nyaste kullen finns nu inte bara en ur den kategorin, Jens Stråhle (Jesper Rönndahl) som tänker sig att diplomatjobbet är en sinekur, utan också den rakryggade Fanny Båtsman (Moa Lundqvist) med ambitionen att rätta till all världens orättvisor.    

Deras handledare Mimmi Hamilton (Marie Agerhäll) vill på minimal insats ha maximal utdelning, i form av en stationering i ett bra land som Italien eller chefspositioner, men lyckas sällan runda sin chef Hendrick Tür (Kristian Luuk) som är en utmärkt torr straight man mot den unga trions alla infall. Trots att Fanny och Jens initialt placeras på Protokollenheten som sysslar med bordsplacering och andra praktiska detaljer är de snart invecklade i reella kriser, ofta skapade av dem själva, med såväl vänligt som fientligt inställda länder.  


Jag är ytterst förtjust i TV-serier där händelser utanför rutan och okommenterade bakgrundsdetaljer är minst lika roliga som det som sker närmast kameran. Att föreläsaren raskt bläddrar igenom alla OH-bilder under en lektion i hur man för sig på viktiga middagar och hänvisar till de informella reglerna stör ingen av den välbärgade trainee-kullen förutom Fanny. När ett viktigt möte skall hållas i VR har IT-Laszlo placerat sig själv i en gyllene tron och oops, Kerstin hade visst glömt att välja kläder innan mötet så hon är naken.

Det har hittills gjorts två säsonger av Dips och jag hoppas verkligen på fler, även om det kanske inte är optimalt för världsfreden.


söndag 6 juni 2021

Circus Days And Nights

 Den underbara uppsättningen av Satyagraha inspirerade Philip Glass till att fullborda den opera han länge velat göra av Robert Lax diktsamling Circus Days And Nights (2000). När vi nu ser resultatet måste jag, och kanske även andra, påminna mig om att detta inte är Satyagraha utan något annat. I Satyagraha såg vi Cirkus Cirkör upprepa sina makalösa konster länge, långsamt, så att rörelserna blev lika trollbindande som musiken. Men nu är vi på en cirkus, och flera cirkuskonster utförs samtidigt och vill dra uppmärksamheten till sig. Med instrument som bastrombon och accordeon blir musiken också mindre meditativ, mer cirkus-festlig. 

Men när jag följer mitt favoritnummer med blicken, gungbrädan på vilken två akrobatbröder turas om att svinga upp varandra i höga och imponerande hopp, förstår jag mer om vad det är vi skall se. En av bröderna Cristiani kliver upp som tredje man balanserande ovanpå två andra, men när han hoppar ned landar han på sin sida av gungbrädan och brödernas dans fortsätter. Och den kommer igen flera gånger under kvällen. Det är det vi skall se, att cirkusartisternas arbete inte tar slut, du kanske tar en kort paus men sedan hoppar du in igen i ditt nummer. Och nästa dag fortsätter det, och nästa dag...

Det som först presenteras för oss ur cirkusshowen är finalen, det allra farligaste numret med La Louisa i dödstrapetsen. Cirkusdirektören ropar ut för oss hur livsfarlig uppgiften är, men - artisterna får ju allt att se så lätt ut, så varför skall vi tro honom den här gången? Och (nästan) alla nummer vi får se är farliga på olika sätt. Ändå är det den här gången, när vi lyssnar med full uppmärksamhet, en god påminnelse om att de flesta i manegen är en hårsmån från döden varje dag.

Vi åskådare brukar gå till cirkusen någon gång om året och uppleva något utanför vår vardag. Men för människorna som bär upp cirkusen pågår arbetet hela tiden. Sången berättar för oss hur cirkusartisterna tar ned tältet på kvällen efter föreställningen, kör hela natten till en ny stad, bygger upp tältet, ställer sig i kön för mat och sedan har två timmar på sig att repetera sina egna nummer innan den nya showen börjar. 

Robert Lax, vår berättare, blir inbjuden till måltid och firande med artisterna. Skall det skingra cirkusens magi att lära känna dem som människor? Nej, för nu berättar sången mer poetiskt om artisterna, som om det nästan är deras dans som bygger upp hela världen och leder solens gång. Högt uppe under himlen balanserar lindansaren Mogador.
Under hans fötter böljar världen
som en tunn och slak lina

Det är en ynnest att kunna skapa ett ögonblick av skönhet. Och i en underbart vacker sångsekvens, med artisterna suggestivt dansande kring honom, får den unge Robert Lax höra de kända men alltid lika förlösande orden:

Why don't you join the circus and come with me?
From the mountains to the sea

Mogador berättar om hur det inte är publikens blickar eller den egna hårda träningen som leder honom genom sina nummer, utan ett mörkt moln som omsluter honom, och han är inne i det, och han äger det. Vi ser en ballerina som klättrar upp till trapetsen ivrigt, som om hon klättrar hem. De lysande linorna i cirkustältet sträcker sig långt upp mot mörkret under Malmö Operas höga tak.


När vi ser ett farligt nummer och förstår hur riskfyllt det är kan vi hålla andan under en minut och sedan andas ut för att det farliga är över. Men för artisterna på cirkusen kommer faran tillbaka varje dag, om och om igen. För allra sist i operan kommer finalen igen, det farligaste numret av alla, dödsvirveln. 

I Circus Days And Nights kan man ibland nästan glömma bort musiken för att cirkusnumren tar hela uppmärksamheten. Det är inget fel med det, för vad vi får, och som är magiskt tillsammans, är akrobatik, skönhet, styrka, skicklighet, harmoni, poesi och en aning kosmologi. Det var också så att vid andra gången som undertecknad såg föreställningen blev det ännu bättre upplevelse (trots många tekniska problem) med möjlighet att se nya detaljer och försjunka i de meditativa kvaliteter som ändå fanns i musiken och akrobatiken. Så fint att Robert Lax upplevelser från cirkuslivets kunde ta form igen som musik och rörelser inför våra öron och ögon. ... Have you known such a thing?

Länk till Circus Days And Nights på Malmö Opera

fredag 4 juni 2021

The Four Profound Weaves av R.B. Lemberg

 En väv är som en berättelse av sin egen tillkomst; man kan se trådarna och föreställa sig arbetet som har gjorts för att allt skall komma på rätt plats. Men när man bara ser den färdiga väven kan man aldrig veta precis hur den gick till, bara ana om vävaren varit extra skicklig i sitt värv. Surun'-kvinnorna är kända för sina fantastiska mattor, och de kan skapa magi med vad de väver in i dem - vind, sand, hopp! Uiziya har väntat i fyrtio år på att hennes moster Benesret skall återvända och lära henne de sista av The Four Profound Weaves, trots faran som omvärver Benesret och de magiska vävarna.

Berättarrösten i kortromanen The Four Profound Weaves växlar mellan Uiziya och den namnlöse mannen, som också väntade i fyrtio år tills han äntligen antog manlig form, den han känt inom sig hela livet. Bland Surun' är det inte ovanligt att byta kön, och där hjälper vävarna och de gudasända fåglarna i transitionen, men den namnlöse mannen kommer från folkslaget Khana, och de har mycket strängare regler för vad män och kvinnor får göra.

Att en mäktig samlare köper på sig de underbara mattorna är både väntat och en styggelse - varför skulle en vindmatta som det virvlar rosa fjärilar från låsas in i ett palats där ingen får se den? Men dessutom är denne samlare den grymme härskaren i Iyan, som lurat och plågat den namnlöse mannen och hans älskade. Tillsammans med Uiziya ger han sig av för att söka upp Benesret, för att lära sig de sista mysterierna och kanske få hämnd på härskaren i Iyan.

R.B. Lembergs språk är väl balanserat så att inget överförklaras, men man kan för sitt inre öga se de unika mattorna och magin som glimmar kring dem. The Four Profound Weaves utspelar sig i Birdverse, en värld som Lemberg i flera andra historier berättat fram med traditioner, tro, magi och motsättningar vilket ger god underbyggnad åt den här originella och spännande kortromanen. 

Recensionen är även publicerad i SF-Forum 137

onsdag 2 juni 2021

Jupiter's Legacy

 Raden av berättelser om superhjältar som slåss mot skurkar och räddar mänskligheten har steg för steg fått ge plats för berättelser där moralen inte är lika entydig. Även om en del av "nedsmutsningarna" har varit illa gjorda (som Stålmannen i de senare filmerna) så har många andra varit originella och lyckade studier av hur absolut makt korrumperar absolut. Även Jupiter's Legacy finner här sin egen väg, som raka motsatsen till exempelvis The Boys. I en värld lik vår, alltså med brott och brottsoffer som ropar på straff och hämnd, insisterar The Utopian/Sheldon Sampson fortfarande på att alla med superhjältekrafter i The Union of Justice skall följa hederskodexen: inte döda, inte lägga sig i politiska spörsmål. 

Detta är förstås ett hedervärt försök att stoppa människor med övernaturliga krafter från att bli domare och bödel eller diktatorer utan jämförbart motstånd. Men det blir allt svårare i en värld där man också möter superskurkar med motsvarande krafter, motståndare som i sin tur inte drar sig för att döda. Vi får se just detta i första avsnittet, i en kamp mot ärkefienden Blackstar. Striden sätter tonen för serien: kraftmötet är på riktigt, varje slag skadar, blod och uppriven jord smutsar de inte perfekt sittande superhjältedräkterna i omoderna färger, för Utopian och Lady Liberty/Grace Kennedy-Sampson dessutom opraktiskt vitt. 

Parallellt med handlingen i nutid får vi se hjältarnas origin story, en visuellt tilltalande och välgjord utveckling från depressionstiden till en ännu oförklarad och övernaturlig kraftöverföring till huvudpersonerna. Trots att detta är intressant är förloppet utdraget över alla de åtta avsnitten i första säsongen, vilket gör att det ibland tappar i spänning. (Och vi vet fortfarande inte varifrån alla superskurkar kommer ifrån.)  

Detsamma gäller i än högre grad ett annat huvudspår med den rebelliska Chloe, dotter till The Utopian och Lady Liberty. Upproriska och utlevande ungdomar intresserar mig sällan, och Chloe är prinsessan av fadersuppror då hon kommer till familjemiddagar och förolämpar föräldrarna, knarkar, festar, trashar sitt fotomodellsjobb och stjäl knark för att kunna knarka mer. Visst förstår man hennes plågade inre då man ser hur the Utopian pressar hennes kämpande bror Paragon/Brandon Sampson. Och visst är detta en trovärdig bild av en pressad människa som flytt in i ett drogberoende hon inte kan ta sig ur, men det blir jättetråkig teve och det får alldeles för stor plats i Jupiter's Legacy. 


TV-serien är baserad på en bokserie uppskattad av många konnässörer av tecknat, vilka påpekar att första säsongen bara tog upp första albumet och att det riktigt skruvade inte kommer förrän senare. Jag ser gärna mer av Jupiter's Legacy så jag hoppas på åtminstone en andra säsong, trots att den första var litet väl spretig och ofokuserad.