torsdag 13 februari 2025

Captain America: Brave New World

Den nya världsordningen börjar med olycksbådande musik, medan den nyvalde presidenten väntar på att hyllas av konventsdeltagarna. När han träder fram, på valnatten och även senare, är det i skydd av skottsäkert glas. Låt oss redan nu gissa att glaset inte kommer att skydda honom för alltid. Presidenten i fråga är hämtad från en tidigare film, The Incredible Hulk, liksom efterverkningarna från den filmen leder till konflikterna i den här (även om några av skådespelarna är utbytta).


Det är numera Sam Wilson som bär Captain Americas sköld. Vingarna har han kvar, uppgraderade till vibranium av vännerna i Wakanda. Alltså behöver världen en ny Falcon, och till det börjar den unge Joaquin Torres sin "training on the job" efter att redan ha varit Sam Wilsons sidekick i The Falcon and the Winter Soldier.


Men i den här världen och den här tiden är det inte enkelt att vara hjälte, särskilt inte när presidenten inte verkar vara helt att lita på. Det tar emot en del att vara superhjälte i tjänst åt ett land som i trettio år fängslade och experimenterade på Isiah Bradley som hade kunnat vara en annan Captain America. Kanske är ändå misstron mellan de inblandade på väg att försvinna, kanske går det att ställa saker till rätta igen? Nej, inte när en illvillig intelligens från skuggorna styr både människor och stora politiska skeenden till konfrontation och blodig hämnd för gamla oförrätter. Även människor som vill göra det rätta kan luras och utnyttjas till det.


Vibranium är ett fantastiskt material, men nu får det konkurrens av adamantium! Stora mängder av adamantium har upptäckts i den Celestial Island som framträdde i Stilla Havet i slutscenerna av filmen Eternals. (Det gör det extra roligt att filmen uttryckligen citerar Harry Styles, eftersom han var Blorko i Eternals.) Men hur skall världens länder kunna komma överens om utvinningen och fördelningen av adamantium? Ett möjligt världskrig blir alltför troligt.


Superhjältefilmernas tid är inte över, men de största stjärnorna är inte längre med i leken och såväl Marvel som dess nya huvudrollsinnehavare behöver hantera det, genom att skapa TV-serier och filmer på andra plan än de bombastiska galax-omspännande äventyr vi har sett de senaste tjugo åren. Captain America: Brave New World är en paranoid thriller, med inslag av superkrafter och omänskliga hjältar, men också en viktig kärna av mänsklighet. Sam Wilson får både ta emot och själv ge uppmuntran om hur ingen kan vara felfri, och att hjältarna man trodde var osårbara inte behöver vara det för att fungera som inspiration för andra. Och emellan paranoian och kamratskapet innehåller filmen också en hel del actionscener i luften och på marken med hus - Vita Huset! - som krossas, precis som det skall vara i en superhjältefilm.

tisdag 11 februari 2025

Use of Weapons av Iain M. Banks

Den tredje boken jag läser i Iain M. Banks inflytelserika bokserie ger inte heller ett uttalat inifrån-perspektiv av Culture. Huvudpersonen Zakalwe är en person som rekryterats av Culture och utför uppdrag åt dem, men väljer att inte inlemmas helt. Efter ett tag börjar han gå sin egen väg och arbeta delvis i andan av Culture, men något steg längre och med mer fördömande och mindre förstående attityd än Culture brukar uppvisa. Det är kanske inte så lyckat. Parallellt med handlingen som fortskrider kronologiskt framåt, möter vi Zakalwe i en serie tillbakablickar som istället hoppar kronologiskt bakåt. I de scenerna är han (ibland bokstavligen) djupt nere på botten och/eller inbegripen i stridshandlingar som inte verkar gå mot någon bra upplösning. I ögonblicken av störst fara väntar han på att bli räddad av en Culture-kapsel. Det är inte alltid som den kapseln kommer när han önskar det som mest.

Ytterligare en aspekt av Cultures filosofi och argument mot dem dyker upp i berättelsen. Culture är emot terraformning. Varför då? Även de som är fullvärdiga medlemmar kan ifrågasätta det. 

När bokens andra huvudperson Diziet Sma och hennes ledsagande drönare Amtiskaw-Skaffen söker upp Zakalwe för ett nytt viktigt uppdrag är han trött på stridandet. "No soldiering" nämner han som villkor. Men hans militära kunskaper har alltid varit det som efterfrågats främst. I den baklänges genomlysningen av hans liv kommer vi närmare det såriga minne som han vill täcka över genom att tvinga sig vidare i livet. Det var nog så att de taktiska militära kunskaper han förskaffat sig genom årtiondens strider på olika mark hade behövts som bäst i just det första slag då han ännu inte kunde väga långsiktiga konsekvenser mot kortsiktiga vinster.

Fler böcker av Iain M. Banks:

söndag 9 februari 2025

Tysk expressionism på Moderna Museet

Moderna Museets utställning Tysk expressionism fokuserar på konstnärsgruppen Brücke, som bildades 1905 i Dresden av de fyra arkitekturstudenterna Ernst Ludwig Kirchner, Fritz Bleyl, Erich Heckel och Karl Schmidt-Rottluff. Senare anslöt Emil Nolde, Max Pechstein och Otto Mueller, och 1911 flyttade gruppen till Berlin men föll sönder och upplöstes 1913.

Erich Heckel, Mann in jungen Jahren (1906)

Med synliga, kraftiga penseldrag och oväntade färgställningar ville man visa sina känslor snarare än att avbilda sina motiv exakt. 

Emil Nolde, Weisse Stämme (1908)

Samtida strömningar som Jugend / Art Deco gav förstås influenser även till Brückes konstnärer, även om de sökte egna uttryck.


Fritz Bleyl, Der Pelikan (1904)

De uppskattade träsnitt till stor del för mediets inneboende egenskaper, och kunde låta träets ådring bli en del av sina verk.

Ernst Ludwig Kirchner, Augustusbrücke in Dresden (1905)

Ernst Ludwig Kirchner, Burg Rabenstein (1904-05)

Kanske är det orättvist som betraktare ett drygt sekel senare, men efter hand verkar de vågade färgvalen bli ett självändamål, en möjlig provokation mot en klandrande kritikerkår, men likväl svårt att ta till sig och uppskatta.

Erich Heckel, Junger Mann und Mädchen (1909)

Max Pechstein, Das glebschwarze Trikot (1910)

Karl Schmidt-Rottluff, Roter Giebel (1911)

Dock kan det vara lyckat som i Ernst Ludwig Kirchners bilder från Berlin, där den gröngula färgskalan förstärker känslan av att moderniteten skapat en kall tillvaro där människan inte funnit sig tillrätta.


Ernst Ludwig Kirchner, Nollendorfplatz (1912)


Ernst Ludwig Kirchner, Fünf Frauen auf der Strasse (1913)

fredag 7 februari 2025

Black Doves

Att en av de Svarta Duvorna har nått ända in i regeringen (via giftermål) är en högvinst för spionorganisationen Black Doves. Helen sändes på ett mindre uppdrag till politikern Wallace Webb för ett tiotal år sedan, blev kvar vid hans sida och är nu gift med en minister som kanske en dag till och med blir premiärminister. Informationen hon kunnat läcka till Black Doves genom åren har de kunnat sälja vidare till högstbjudande, för de är inte allierade med någon regering eller nation.


Men vid sidan av den offentliga familjelyckan hade Helen en älskare, Jason. När serien Black Doves inleds blir han mördad, nästan samtidigt som två andra personer han samarbetat med. Sorg och vrede får Helen att piska upp sina gamla spiontrick, vilket rör upp för mycket damm för hennes handler Reed som kallar in Helens gamla spion-kollega och vän Sam Young för att hantera undersökningen.


Samtidigt har Kinas ambassadör i Storbritannien dött, och landet vädrar fulspel. En internationell kris, kanske till och med världskrig, är på väg att blossa upp, och personerna i Wallace Webbs kretsar gör vad de kan för att dämpa krisen. Det äkta paret Webb pressas hårt på var sina håll, men i Helens fall måste hon även handgripligen slåss mot lönnmördare som bryter sig in i hemmet. Inte otippat finns det kopplingar mellan Helens skurkar och Wallace skurkar. Ju mer hon och Sam nystar i händelserna, desto större och fler konspirationer rullas upp.


Miniserien Black Doves spelar på kontrasterna mellan dödandet och det blodiga våldet å ena sidan, och det trevliga, gulliga och till och med lättsinniga å andra sidan. Allt sker under de glitterdekorerade dagarna innan jul, och såväl Helen som Sam får innerliga samtal från oskyldiga familjemedlemmar i stressade ögonblick. Comic relief fast ändå litet smaklösa är de två tuffa kvinnliga lönnmördarna Williams och Eleanor, rappkäftare och respektlösa och alltid beredda på att dö med vapen i hand.


Låt oss acceptera det, och också att en kvartett frigående lönnmördare kan ta sig an en gisslansituation och hotande tredje världskrig orkestrerat av en organisation som alla varnar dem för. Litet mer irriterande är att några ytterst lösa trådar glöms bort och bara knyts ihop i sista ögonblicket, litet i förbifarten i en stor tråkig infodump. Och hur kan ingen känna igen ministerns fru när hon stegar runt med blod i ansiktet? Men det finns ändå en hel del att uppskatta i Black Doves - snabba handling, action, snygga scener såväl med som utan handgemäng, och den pirrande känslan av spioner som verkar mitt i maktens innersta sfär.

onsdag 5 februari 2025

Your Utopia av Bora Chung

Det stora inflödet av lättsam K-Pop, och K-Beauty som gör redan söta tonåringar till ännu sötare ungdomar utan porer, kan få en att tro att Sydkorea är ett samhälle med fokus på en glädjefull yta, ett lyckosamt syskon till det plågade Nordkorea. Ser man på filmer som kommer från det landet märker man dock ett hotfullt, våldsamt stråk under det vackra, och i samband med att Han Kang tilldelades Nobelpriset i litteratur har artiklar förklarat hur hennes verk synliggör våldsdåd i Sydkoreas ej särskilt avlägsna historia som sopats under mattan av regimen. Allt det här är bra bakgrund när man börjar läsa novellerna i Bora Chungs samling Your Utopia

En historia som den första, The Center for Immortality Research, kan ha ett namn som antyder ett spännande och vedertaget SF-tema, men först röra sig i flera olika riktningar innan handlingen når ett mer oväntat slut. Det gör att de enskilda berättelserna blir som lapptäcken av flera olika intressanta möjligheter, vilka inte alltid hänger samman logiskt men kanske just därför berättar något helt annat och o-vanligt. Mest lyckad är ändå i mina ögon den mest sammanhängande titelnovellen, Your Utopia, en äventyrlig berättelse om ett AI-styrt fordon som blivit kvar då alla människor lämnat den kalla planeten, och som nu försöker överleva i en sönderfallande infrastruktur. Det givande perspektivet med en AI som försöker förstå omvärlden, eller i det här fallet människan inuti, återkommer i nästa historia, A Song for Sleep. 

Sist i boken kommer Author's Note: The Act of Mourning, vilket förklarar bokens tillkomst och den sortens våldsamma händelser jag nämnde i första stycket. Bora Chung har ett språk som är ovant för mig att läsa, med öar av känslor mellan hastiga scenväxlingar, men det är bra att få se världen på nya sätt.

måndag 3 februari 2025

Sweeney Todd på Operan

Stephen Sondheims livliga musikalmelodier går utmärkt att sjunga för Kungliga Operans skickliga sångare. På stora scenen kommer Benjamin Barker åter till London efter femton års straffarbete. Men hustrun och dottern som han har längtat efter i alla år väntar inte där - hustrun är död och dottern Johanna är strängt hållen av den orättfärdige domare Turpin, den som tillsammans med stadsvakten Bamford dömde den oskyldige Barker för att få honom ur vägen.


Kvar finns ändå hans forna barberarverktyg, i våningen där han brukade bo. Det hemska ödet för familjen som bodde där - Benjamin Barker och hans familj! - berättas för honom av Mrs. Lovett, som nu säljer Londons sämsta pajer på bottenvåningen. Med sina gamla rakknivar i hand tar sig Barker ett nytt namn,  Sweeney Todd, och börjar planera sin hämnd.


Karolina Blixt sjunger Mrs. Lovetts sånger med klarhet och personlighet. Kärleken låter som allra vackrast när den inlåsta Johanna sjunger duett med den uppvaktande unge Anthony Hope. Musiken är engagerande och till största delen lättsam, med god effekt i den hurtfriska sången om alla pajer och det nya innehållet som gör dem som delikata och uppskattade. Men när Sweeney Todd precis är på väg att få sin hämnd i första akten, då stannar musiken och handlingen upp och rör sig långsamt, för att inte hasta över utan ge Sweeney och oss alla tid att tänka på vad som skall hända.


I andra akten är såväl handling som musik mörkare, även om vi får en härligt komisk scen med påflugna måsar vid havet. Men de många rundlarna i scenbilden som utgjort stadsbilden rör sig på olycksbådande sätt och blir också till den hotfulla ugnen i Mrs. Lovetts källare, där så många fått en överraskande ände på sina dagar. Den tilltagande oron hos den oskuldsfulle hjälpredan Tobias gestaltas fint av Niklas Björling Rygert. Går det att hoppas på ett lyckligt slut? Kanske för det unga kärleksparet i alla fall?


Foto: Emmalisa Pauly

söndag 2 februari 2025

Disclaimer

Beware of narrative and form, sägs det redan i inledningen av Disclaimer, detsamma antyder TV-seriens titel, och en viktig del i handlingen är en bok med den omvända försäkran att alla eventuella likheter med levande personer INTE är tillfälliga. Boken i fråga är skriven av författaren Nancy Brigstocke, men hittades först efter hennes död av maken Stephen Brigstocke som nu ger ut den under eget namn. Den handlar om sonen Jonathan, en stormande kärleksaffär han hade med dokumentärfilmaren Catherine Ravenscroft, och hans förtidiga död.


Av alla osannolikheter i serien Disclaimer, låt oss börja med dem som rör boken, som den okände Stephen Brigstocke ger ut på egen hand.
  • Den lokala bokhandlaren ställer upp den prominent i sin lilla välbesökta bokhandel.
  • Folk som kommer in köper den direkt och vill ha mer.
  • Alla som får boken hemskickad till sig läser den direkt på en eftermiddag och tycker den är bra, även om de inte läst en bok på åratal innan.
  • När Catherine får boken hemskickad till sig blir hon så upprörd att hon försöker bränna upp den, en kliché som självklart inte upphäver existensen av ytterligare kopior av boken.

Det icke trovärdiga hopar sig inte bara i handlingen utan även i framställningen: dialoger är så stereotypa att de inte låter mänskliga. Handlingen rör sig med myrsteg, förutsägbart, och om man mot all förmodan inte fattade vad som hände kommer en patosfylld berättarröst att upprepa det till dramatisk bakgrundsmusik. Allt detta tycks finnas för att försöka ge Disclaimer en tyngd som historien INTE har. Till en början lät jag mig luras att tro att något djupare faktiskt skulle avslöjas, kanske en meta-berättelse över eller under historien vi såg, men nej. 


Visst spelar Cate Blanchett och Kevin Kline ypperligt, och säkerligen uppskattar någon de ångande sexscenerna mitt i berättelsen, men det är inte värt sju timmars pinsam, seg plåga. Tror den annars skicklige regissören Alfonso Cuarón att vi aldrig har sett en liknande historia tidigare? Tyckte han verkligen att han gav oss något nytt, eller något gammalt i en ny, bra form? Nej. Skäms.

fredag 31 januari 2025

Held av Anne Michaels

De till synes lösryckta styckena kommer att bilda en historia, det kommer att visa sig några sidor in i boken. Till en början är de poetiska observationer av omvärlden, men med en ödesdiger underton. Mannen som försöker förstå vad han ser och vad som händer befinner sig på ett slagfält i Frankrike år 1917. Han försöker fånga sina egna tankar medan han glider mellan död och levande. Kanske blev han kvar i det gränslandet, efter vad vi läser vidare i kommande kapitel.

Anne Michaels var poet innan hon kom ut med sin första roman, och sannerligen är hennes språk genomlyst av lyrik. Bokens stycken som varierar från bara någon mening till flera sidor beskriver med några få ord omgivningar vilka kanske inte är estetiskt fulländade, men betydelsefulla i ögonblicket. Framför allt beskriver Michaels livet, människorna och den inneboende stoltheten i att göra sitt arbete väl, man må vara fotograf, hattmakare eller sjuksköterska i en krigszon. Genom krig men också på andra sätt är döden också alltid nära i berättelserna.

Boken Held är som starkast i sin första halva, där vi huvudsakligen följer John och Helen från början av deras kärlek. Genom hopp i tid och rum möter vi deras förfäder och ättlingar, i kortare och kortare stycken. Visst lyckas Michaels förklara ett helt liv med bara några meningar, men efter hand blir svårare att vara lika intresserad som av Helen, John och dottern Anna. Ändå: Held är luftig och lätt att läsa, men inte alls lättviktig.

onsdag 29 januari 2025

Den komiska tragedin på Teater Brunnsgatan Fyra

Har pjäsen börjat, eller har den inte börjat? "Ni får prata!" säger personen på scenen uppmuntrande till oss i publiken, fast vi är ändå tystna och lyssnar duktigt. Nyss hörde vi utrop av osäkerhet och en press att börja från utrymmet bakom det röda draperiet längst bak. Ute på scenen vidtar publikkontakten. "Visst har inledningen gått bra?" Jag håller (i tystnad) med, trots att den sortens publikfrieri och det insmickrande tilltalet kan irritera mig i andra sammanhang. Men personen på scenen - hans breda leende känns både tillgjort och genuint, falsettrösten är visserligen komisk, och han talar om pjäsen han just spelar istället för att iscensätta något nytt och fiktivt - men allt detta görs med sådan intensitet och äkthet att vår uppmärksamhet fastnar som på en magnet.


Jag säger 'personen på scenen', för det är inte Skådespelaren som talar, det är Rollen. Det skall visa sig att det är stor skillnad mellan Rollen och Skådespelaren. Figge Norling är skådespelaren bakom dem båda två. En lösnäsa, inte en stor röd utan en liten brun, markerar skillnaden, men även ett komplett byte av mimik och röstläge - Skådespelarens dryga stockholmsattityd matchar hans invändningar mot vad som spelas, och är raka motsatsen till Rollens förbindliga förklaringar och berättelser.

Det svindlar när Rollen börjar berätta bakgrundshistorien om sig själv, och om alla andra Roller som väntar tillsammans bortom stjärnorna på att få bli till. Logiken är inte helt sammanhängande - massor av Roller lockas iväg av Shakespeare, men just vår Roll hamnar hos Skådespelaren och måste först locka honom till Thalias tiljor för att ha en chans att förverkligas. Men på samma sätt som man kan bortse från att både Skådespelaren och Rollen har synpunkter på varandra och det skrivna manuset, inklusive sina egna invändningar som också redan är skrivna, så vill man hellre låta sig dras med i framställningen. För trots att Rollen och Skådespelaren främst talar om sig själv(a), så flikas det in några få omsorger om oss i publiken vilka, trots att de är få, känns ytterst äkta och relevanta, och gör handlingen till något allmängiltigt. Men allt skulle falla platt om det inte vore för den ytterst skicklige Figge Norling, som inte bara behärskar den invecklade texten perfekt utan framför allt fyller den med inlevelse, mänsklighet och Kärlek.





tisdag 28 januari 2025

Rivals

Cotswolds i sydvästra England är en idyllisk lantlig miljö en bra bit från London, men landsändan har ett blomstrande TV-bolag i form av Corinium. Corinium styrs av Lord Tony Baddingham, nyrik och ambitiös i att stärka sin makt i TV-sfären och sin ställning i trakten. Alla tycks känna alla, hälften av alla i trakten jobbar på Corinium, och ännu fler än så är otrogna med varandra i det soliga landskapet. 


Till Corinium värvar Tony Baddinghamn skjutjärnsjournalisten Declan O'Hara för att leda en intervjuserie av högre kaliber än de många småtrevliga trädgårdsprogrammen. Familjen O'Hara flyttar in i en av de ymnigt förekommande herrgårdarna, motvilligt (hustrun Maud som fått lämna sin skådespelarkarriär), förväntansfullt (yngsta dottern Caitlin) eller både och (äldsta dottern Taggie).


Persongalleriet i TV-serien Rivals är varierat och klichéfyllt; en mängd typer skall fylla sina roller, driva handlingen framåt och begå äktenskapsbrott med varandra. Där är den självgode TV-stjärnan James Vereker, tech-miljonären Freddie Jones, några traditionstyngda aristokrater, en otillfredsställd ung hustru med egna ambitioner, och så stjärnskottet till producent från USA, Cameron Cook, med ännu mer förutsägbart överraskande egenskaper och repliker än någon annan.


Blyga rosor som blommar upp bjuds vi också på. Där finns James Verekers författande fru Lizzie, vars snubblande steg mot en egen otrohetsaffär tar längre tid och är mer charmig än alla andras frustande sexualakter, och det är faktiskt gulligt. Mer svårsmält är Taggie O'Haras karaktär, som snubblar in på catering till absolut hela traktens alla fester och dessutom hamnar i blickfånget för den tjusige häradsbetäckaren Rupert Campbell-Black.


Till en början är allt detta fräckt nog för att vara underhållande och litet roligt, men halvvägs in i serien är det lätt att få nog, trots de återkommande scenerna med muskulösa, håriga mansöverkroppar. Rupert Campbell-Blacks grooming av den närmast tonåriga Taggie där han varvar sängkammarblickar och -äventyr med traktens alla kvinnor, med ledsna hundögon när Taggie än en gång förebrått honom för bristande moral (alltså även utanför sängkamrar och höloft). Den utlovade andra säsongen väcker ingen förväntan hos mig, inte ens för de härliga hitsen och kläderna från 80-talet.

söndag 26 januari 2025

2084. The end of the world av Boualem Sansal

2084 är förstås en parafras på 1984, och båda årtalen dyker upp i boken, men betyder föga för människorna i Abistan, där tidens gång inte står för någon förändring (än mindre framsteg), och där resor tar dagar, veckor eller år. Vid historiens början har huvudpersonen Ati tillbringat en tid på sanatorium i en av landets ändar, och där stött på pilgrimmer som berättar om sina erfarenheter under resorna mellan de officiellt sanktionerade heliga platserna. Ingen av dem skulle våga säga något hädiskt om Abistan och dess styre, men deras berättelser får ändå Ati att reflektera över den fastlagda historieskrivningen och världsbeskrivningen som i Abistan inte får ifrågasättas.

Likt boken 1984 talar man i Abistan ett språk, Abilang, vars form är en fortsättning på statens maktutövning. Att alla ord är korta och namn enstaviga är ett symptom på förenklingen och fördumningen. När man ett tag talat om Fiender att kämpa mot, kom man på att det motsade den officiella utsagan att Abistan består av hela världen och inte har några gränser eller några länder utanför gränsen. Man fick ändra beskrivningen av fiender till att gälla kättare i landet istället.

Men tanken på en gräns att passera blir en del i Atis analys av den påbjudna tron som får honom att tvivla. I det sexuellt repressiva Abistan är Ati inte ens i närheten av någon kvinna, så det är med vännen Koa han i hemlighet diskuterar sin misstro. Av gudsnamnet Yölah och namnet Abi på guds profet, liksom av fler detaljer i historien, kan vi anta att religionen i Abistan är en muterad islamism.

Ati och Koa reser i flera dagar genom huvudstaden Quodsabad för att vid dess stora ministerium söka upp tjänstemannen Nas och höra mer om den övergivna staden han stötte på under sin pilgrimsresa. Den enorma byggnaden och den byråkrati och gentjänstkultur som krävs för att göra sig hörd är inte oväntat Kafkaartad. I närheten av maktens centrum får så Ati glimtar av ett annat sätt att leva, från innan Abistan fanns - men så får man inte säga, Abistan har ju alltid existerat! Dessa glimtar av en annan värld minner först om avståndet i The Man in the High Castle, men självklart visar det sig att Abistans elit gärna omger sig med den lyx som landet självt inte kan producera.

Att dra paralleller med Orwell, Kafka och Philip K. Dick är inte ett sätt att förminska boken 2084:s betydelse och originalitet. Tvärtom har Boualem Sansal ett personligt språk och en originell infallsvinkel. Hans version av livet i en totalitär stat är desto mer otäck då vi vet att många redan lever så idag.

fredag 24 januari 2025

Matti Bye Trio / Rotem Geffen på Fasching

Det passar bra att Matti Bye inleder med att dedikera konserten till David Lynch. De röda sammetsdraperierna bakom Faschings scen för ofta tankarna till honom, och inte bara musiken som Matti Bye Trio framför, från albumet Capri Clouds, utan också de åtföljande filmbitarna gör sitt till för att skapa stämningen. När de projiceras på det veckade draperiet blir de ännu mer mystiska.


Konsertens första låt, The Cascelot Bridge, börjar med vackert solljus som spelar över vattnet men såväl musik som bild blir mörkare och stormigare efter hand. Därefter kommer vi ut i skogen och, ackompanjerade av mystiska plinganden från Dennis Egberth vid cymbalerna (och trummorna), in i (antar jag) musikstudion vilken ser ut som ett labb för avancerad forskning. 

Ett piggare beat och en starkare, dock melankolisk melodi, bjuds i låten The Collector, vilken kanske flyter ihop med Open Sea för mig där vi ser dansande människor vilket övergår till en fyr på en enslig klippö. Sedan blir det spännande med klasssika alienljud från den moog som Anders Af Klintberg trakterar, tillsammans med space:ade klanger från Matti Bye vid flygeln. Tillbaka från rymden till jorden låter det sedan litet som en europeisk film från 50-talet medan vi kör genom en regnig stad. Allra stillsammast är konsertens sista låt Trees in the park. Jag vet inte namnet på extranumret, men Anders Af Klintbergs lap steel guitar låter litet som en ledsen cirkus, och när den till slut försvinner i falsett upp i molnen, i fjärran, är det en spännande avslutning på en fin konsert.


Men snart efteråt följer ytterligare en konsert med ytterligare en begåvad artist, Nelly Klayman-Cohen som sjunger och spelar under artistnamnet Rotem Geffen tillsammans med Alex Zethson på orgel och synt. Vid flygeln börjar hon med låten The night is the night som sömlöst glider över till tyska, vilket låter lika ärligt och vackert i låten som följer, Ich vermisse dich. Sedan startar Alex Zethson böljande syntljud och närmast hotfulla orgelklanger för nästa låt, Nirvana-covern Lounge Act. 

Rotem Geffens musik låter ofta som något man tycker att man känner igen och tycker om sedan tidigare, och det är inte något dåligt utan ett tecken på att Rotem Geffen rör sig i trakter av melodier som hon och vi vill vara i. Texterna är fantasifulla och poetiska, där vardagen blommar upp i stora känslor och känslorna illustreras med metaforer i övernaturliga färger. Hennes väna röst blir inte ett manér utan är uttrycksfull och stark i sin mjuka klang. 


För låten Malachit Ktana ansluter Isak Hedtjärn med en djuriskt rastlös sopransax till det drömska pianot. Den fina Hide kan inte bli sista låt, publiken applåderar uppmuntrande och Rotem Geffen kommer tillbaka ensam. Tänk att hon låter starkare och tuffare så! Hon ger oss (igen) I Always Know som startar med ett Bom! i flygelns basregister och sjungs med en stark och vacker ton. Ytterligare en mycket fin konsert med en artist värd att lyssna efter.

onsdag 22 januari 2025

A Man on the Inside

Hur trevligt kan det bli? Cozy crime på ett välskött ålderdomshem, där den stilige och bara aningen bortkomne Charles Nieuwendyk checkar in för att ta reda på vem som stal ett dyrbart rubinhalsband. Bortkommen är han egentligen bara i egenskap av att inte vara helt bevandrad i den senaste teknologin, och också litet överförtjust i sin nya roll som spion. För det är ju mest för att få tiden att gå efter pensionen som Charles tar det här uppdraget, via privatdetektiven Julie Kovalenko som i sin tur tar rollen som hans verkliga dotter Emily.


Pacific View Retirement Community är som sagt ett välskött hem i San Francisco, med ljusa trevliga rum, aktiviteter och festligheter, och dagliga menyer med välsmakande rätter. Och bara för att man blir äldre och litet tröttare, så försvinner inte känslolivet. Damerna flockas kring den stilige Charles, vilket också får svartsjukan att stiga hos herren Elliott som blir mycket misstänksam mot sin nyinflyttade rival. Skall han lägga krokben för Charles diskreta undersökningar?


För några kan serien A Man on the Inside kanske tas som en tankeövning inför hur det kan bli för en själv att flytta in på ålderdomshem, hur långt i framtiden det än ligger. Den ljusa tillvaron på Pacific View verkar idealisk, och de boende där är friska och pigga. Men att flytta in där betyder ändå minskade valmöjligheter i det dagliga livet, och en begränsad uppsättning grannar som kan vara nog så påflugna och jobbiga. 


Då och då känner Charles ett styng av dåligt samvete över att misstänka sina medmänniskor, såväl boende som anställda, och snoka i deras förehavanden. Men mest av allt känner han oro för att bli påkommen, och ännu mer känner vi tittare av feelgood-stämningen, får skrocka åt de tuffare åldringarnas påhitt och må gott av de verkliga vänskapsband Charles knyter med människorna. Serien lyckas behålla den trevliga stämningen även när den sveper över sorgen i att någon försvinner in i Alzheimer, eller sorgen över en kär partner som lämnar jordelivet. Inte otippat är en andra säsong planerad.

måndag 20 januari 2025

Beyond the Reach of Earth av Ken MacLeod

Beyond the Reach of Earth
fortsätter historien precis där Beyond the Hallowed Sky slutade. Vi befinner oss i ett universum där en tredjedel av mänskligheten just fått tillgång till FTL-drift, alltså möjligheten att färdas snabbare än ljuset, och nu tycks ha obegränsade möjligheter att resa till nya planeter och utforska och kolonisera dem. 

Det finns dock några hinder på vägen. De övriga två tredjedelarna av mänskligheten har känt till den här överljusdriften i femtio år, och har redan hunnit utforska och kolonisera en hel del. Alla tredjedelarna är dessutom politiska motståndare, och konkurrerar med varandra även när det verkar som att de samarbetar. Mer allvarligt är att de funna världarna redan tycks vara befolkade av en intelligens mycket större och mäktigare än människans, en som lever i och kan manipulera sten och därigenom krossa och slå sönder efter behag, och dessutom infiltrera alla datasystem med sin överlägsna intelligens.

Vi möter också anomalier som att man på en del av planeterna möter mänskliga kolonisatörer som verkar ha bott där längre än människan känt till FTL, och dessutom har minnen av saker som inte har hänt än. Bit för bit smyger Ken MacLeod in möjligheten av tidsresor som bieffekter av multivärldshypotesen. Tyvärr är de passagerna så pass intetsägande att bokens teori inte verkar underbyggd eller sammanhängande. Vi får några spännande scener av vetenskapliga upptäckter och också ren action, det vill säga, som vanligt blir scenerna inte så spännande som de kunde vara på grund av MacLeods jämntjocka prosa och hans tendens att lägga mer krut på de obegripliga och ointressanta politiska förvecklingarna. Även om Beyond the Hallowed Sky och Beyond the Reach of Earth är hans mest rafflande böcker tror jag inte att jag kommer att läsa vidare i den efterföljande boken.

Fler böcker av Ken MacLeod:

lördag 18 januari 2025

Benjamin Lackner Quintet på Fasching

Låt det vara mig förlåtet att jag inte vet vilka låtar som Benjamin Lacker Quintet inleder sin konsert med - de låter ganska lika i sound och framförande. Den första är stillsam, med i mitt tycke banala melodier och inte så imponerande framföranden. Nästa låt går ännu långsammare i samma stil, men lyfts av ett fint trumpetsolo av Mathias Eick. Den tredje låten får vi namnet på: See You Again My Friend. Nu tar sig Maciej Obara på saxofon, och låter säkrare och intressantare. 


Låten efter bjuder på en spännande inledning från kontrabas och trummor (Harish Raghavan respektive Matthieu Chazarenc) - äntligen! Dock blir den litet tråkigare igen när blåset kommer in. Aningen mer intrikat i det lilla formatet är titelspåret från nya albumet Spindrift. Genomgående är det så att Benjamin Lackner lägger eleganta men litet väl simpla ljudmattor vilka kompletteras av övriga musiker, där Mathias Eick sticker ut med skicklighet och vacker ton i trumpeten. Musiken har uppenbarligen fans, men för undertecknas blir det ytterst tråkigt i längden.

torsdag 16 januari 2025

Konklaven

Allvarliga män hastar över en innergård och samtalar tyst med sammanböjda huvuden. Påven är död, och kardinalskollegiet har sammankallats inför uppgiften att välja en ny ledare för kyrkan. Trots att påven var gammal, är sorgen över hans död djup och genuin. I alla fall är den det hos mannen vi främst följer, kardinalen tillika dekanen Lawrence, som nu har i uppgift att leda kardinalskollegiet i sin viktiga uppgift.


Det finns noggranna instruktioner för hur påvevalet skall genomföras, och förberedelserna - salar, dokument, förplägnad, personal - pågår medan de kallade kardinalerna anländer till Vatikanstaten. Männen känner eller känner till varandra, och sorgeyttringarna varvas med oroade eller halvilskna kommentarer om lämpligheten hos de personer som kan ligga bäst till för att väljas. Det handlar om hela inriktningen för kyrkan - en varsam fortsatt liberalisering, eller en återgång till striktare regler? (Detta återspeglar verkliga motsättningar i kyrkan idag, bland såväl biskopar som lekmän.)


Filmen liksom dess rollinnehavare låter de långtida ritualerna ge händelserna tyngd och värdighet, genom att visa omsorgen om detaljer i dukning, presentation av dokument, påbjuden klädsel. Människorna vi ser känner till vikten av att följa traditionerna och foga in sig i som en kugge i hjulen som skall ticka i ytterligare hundratals år. Även i sina upphöjda positioner som kardinaler, även på tröskeln till att väljas till påve minns de flesta av dem att de är kallade till att tjäna kyrkan och dess medlemmar. Men det finns skäl att oroa sig för några av dem. Viskningarna som når dekan Lawrence antyder att några av kardinalerna är olämpliga kandidater. Men när dörrarna snart sluts kring kardinalskollegiet blir det svårt att följa upp misstankarna. Kommer de församlade kardinalerna att ha informationen de behöver för att välja en värdig påve?


Filmen Konklaven är en tät intellektuell thriller, som ger åskådaren tid att känna sig in i huvudpersonernas oro, misstro och tvivel inför vad de själv borde göra. Den långsamma berättartekniken håller spänningen jämn och hög, och låter en fundera över hur de styrande påbuden ändå ger möjlighet till individuella uttryck, meningsutbyten och sympatier med dem som tycker annorlunda.