Feng Yongxus förmåga att gråta av Sanja Särman

Det finns många skäl att känna sig osäker i tonåren. Förutom möjligheten eller tvånget till att välja sin väg i världen känns pressen från andra människor antingen för att de verkar starka och lyckade i livet, eller för att de rent ut hotar och mobbar en - klasskamrater, främlingar på internet. Feng Yongxus liv har ännu ett lager av alienation då hon delar lägenhet, eller faktiskt bara ett rum, med sin kroniskt sjuke far som försöker skaffa sig evigt liv medelst specifika rörelser ur en esoterisk lära från hemlandet. Modern och den äldre systern visar minimalt intresse för Xus liv, men drar ibland iväg henne på tillställningar utan att acceptera motfrågor.

Till en början mot sin vilja, men snart med nyfikenhet, hamnar Xu på en mötesplats online för människor med sexuella fetischer. En cynisk äldre läsare kan gissa att bakom de lockande avatarerna och beskrivningarna finns vanliga människor, kanske socialt klumpiga typer vars intressen i själva verket är futtiga, men för några ögonblick har vi tillsammans med Xu upplevelsen av att det finns en värld av nya möjligheter och någon vars underlighet matchar ens egen.

När Xu får kontakt med en man på webbsiten och tolkar hans meddelanden ur sin längtan efter en större mening och något nytt bakom den banala vardagen, är det en fortlängning av hur boken redan från början har velat förhöja handlingen med en ornerad framställning. Tyvärr har det lett till långsökta liknelser, metaforer med inneboende motsägelser och ett överlastat språk.

Innan systern kommer kontaktar hon Xu för att komma överens om protokollet för besöket; de avviker nästan aldrig från den ordning de kommit överens om. Det är alltid systern som försöker genomdriva det ena eller andra projektet och Xu som låter henne hållas. [...] 

Det rör sig oftast om att försöka inhämta upplysningar om livet pappan levde förut. De mest obetydliga detaljer. Som till exempel farmoderns namn. Namnen på hans bröder. Hans systers namn. Deras egna halvsyskons namn. Med sådant skulle de nöja sig. De skulle inte be om mer. Några minuter hade räckt för att avsluta en sådan undersökning. [...]

Xu vet att systern inte blir sårad när pappan höjer rösten och sluter sig inne i sin rustning av nonsens. Under samtalen löper hon graciöst som en lindanserska mellan två ytterligheter, mellan sin längtan att få veta något, vad som helst, om hur det var förut, och en befriande likgiltighet inför såväl pappan som Xu.

Läsningen snubblar över de onödigt komplicerade formuleringarna, vilka liknar en pubertal önskan att låta riktigt djup och svår men borde lämnats kvar när författaren själv lämnade tonåren. De blir en belastning fastän de också illustrerar hur Xu ser den ganska sjaskiga verkligheten genom ett förskönande filter. Det skapar också distans och ett ointresse för personerna, vad som händer med dem, och vad den hemliga underliga sexakten innebär.

1984 på Stadsteatern

Kulturhuset Stadsteaterns stora scen blir tät i 2025 års uppsättning av 1984. Den nästan kala scenen blir till höga väggar, ett trångt rum, en öppnad dörr till hallen, en inrutad arbetsplats, knivskarpa kanter; tack vare den mycket skickliga ljussättningen. Den klaustrofobiska känslan ökas genom att åskådarna givits hörlurar där inte bara dialogerna utan också Winston Smiths inre monolog hörs. Och i en sträng och grym diktatur är det knappt att han vågar låta sig själv spekulera fritt inuti sitt eget huvud. 

De flesta känner till Storebrors slagord och ryser när vi ser skuggan av dem i delar av vår egen värld: Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. Orden jackar enkelt in i pjäsens handling. Winston arbetar ju själv på Sanningsministeriet, med att redigera gamla tidningsartiklar så att där står det som Partiet just nu uttalar som sanning. Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.

Snabbt och enkelt läggs handlingen ut för oss i de välvalda scenerna. Tyranniet tar sig in i människors hem och till och med in i deras hjärnor. Winston är rädd, men längtan efter något annat finns där ändå. När Julia dyker upp i hans liv blir deras förbjudna kärlek till en ljuspunkt. 

De två får en chans till att bli en del av en motståndsrörelse. Men har de ens någon chans att lyckas, i en så totalt genomreglerad diktatur? Deras kontaktman säger redan vid första mötet att någon förändring inte kommer att ske i deras livstid, det är deras döda skelett som kommer att få uppleva den. Så stark är deras övertygelse att de ändå säger ja. Men vad Storebrors diktatur i slutändan vill åstadkomma är att så så starka tvivel på medmänniskorna att kärleken nöts ned och ingen trygghet finns annat än att lyda Partiet.

Länk till Stadsteaterns sida om 1984

Foto: Sören Vilks

Severance

Alla gånger vi önskade oss en tvilling som kunde gå till skolan istället, då tänkte vi inte alltid på att den tvillingen inte heller skulle vilja gå till skolan. De personer som har undergått severance har dock blivit försäkrade om att deras innie kommer att trivas och gilla sitt jobb. Därför har många människor låtit företaget Lumon operera in en pryl som gör att den person som går till jobbet inte kommer ihåg något alls av arbetsdagen, utan tycker sig få gå hem igen i nästa ögonblick. Ett liv med bara fritid och lönechecken från arbetet man inte minns!

Å andra sidan kommer ens innie, den persona som utför det dagliga arbetet, aldrig ha någon fritid eller se något av världen utanför, i synnerhet eftersom kontorslokalerna ligger under jord. Är de nöjda arbetare som utför sitt jobb med glädje? Det finns olika sätt att motivera sina anställda. Dylan G. radar stolt upp fingerfällorna och suddgummina han vunnit som månadens bäste medarbetare på avdelningen Macro Data Refinement. Irving B. känner lojalitet med företaget, dess historia och de mystiska, närmast religiösa ritualer och föreskrifter i handboken som de har att följa. Mark S. har en mer pragmatisk syn på sitt jobb, och har just blivit ledare för den lilla arbetsgruppen. Vad hans innie dock inte vet, är att hans outie blivit kontaktad av den före detta kollegan Petey, som inte bara lämnat Lumon utan genomgått en operation för att integrera de båda uppsättningarna av minnen, med oroande biverkningar som följd.

Inget tycks dock kunna motivera Peteys ersättare, den nyanställda Helly R. som tar till drastiska metoder för att säga upp sin anställning. Men i slutändan är det ens outie som bestämmer, och dag efter dag kommer hon tillbaka till kontoret, mot sin vilja. Det är en kuslig påminnelse om att de är livegna och i stort sett oförmögna att lämna sitt arbete. Straffen som utdelas för de anställdas missteg är gammaldags sadistiska på ett kuriöst sätt, sammanvävda med den kult kring Lumons grundare som odlas i ritualerna på arbetsplatsen.

Som utomstående är det lätt att fascineras av denna intrikat men ändå naivt konstruerade religion, och än en gång påminns man om att innies inte har minnen av någon annan värld att jämföra med, och kanske som Irving B. låter sig hänföras av detaljerna att följa och den bakomliggande mysticismen. Tillsammans med honom får vi utforska andra delar av Lumon, svåråtkomliga då de ligger långt långt bort i de kritvita, labyrintlika korridorer som de anställda är förbjudna att rita kartor över.

Man kan också dras till själva jobbet som utförs. Det liknar ett dataspel men har en känslomässig dimension. Om man är riktigt intresserad så har en engagerad följare byggt en realistisk simulator. Dock kan man undra vad det abstrakta arbetet verkligen innebär, såväl på Macro Data Refinement som på de övriga, ännu mer obskyra avdelningarna. I scenerna från världen utanför Lumon ser vi protester och ifrågasättanden både av praktiken att genomgå severance och av vad Lumon producerar, även om det är ytterst diffust. Men vi får också se att det finns människor älskar företaget och dess produkter, och frivilligt hänger sig åt grundar-kulten.

Blått och grönt är i de flesta fallen lugnande färger, men i de mestadels kritvita miljöerna på Lumon är inslagen av färg enbart artificiella och har en motsatt effekt - en påtvingad harmoni som än mer inskärper hur begränsad världen är. Fokus blir desto större på de fyra personerna i arbetslaget, deras managers och i periferin andra anställda och detaljer i inredningen. I andra säsongen sker mer av handlingen utanför Lumons avskilda kontorskomplex, och gränserna mellan inne och ute luckras upp av flera skäl. När vi faktiskt får svar på flera frågor så finns det ändå mystik kvar samtidigt som den nya händelseutvecklingen drar oss djupare in i Lumons grepp.

The Imposition of Unnecessary Obstacles av Malka Older

Hon fick mig igen, Malka Older, med ännu en lagom tunn bok om skälvande romantik, god mat och hett te i universitetsmiljö, och så cozy murder i skuggan av Jupiter. De logiska luckorna från förra boken The Mimicking of Known Successes finns kvar, och vi får väl fortsätta att ignorera dem och bara följa med Mossa och Pleiti i de nya efterforskningarna efter folk som har försvunnit från universitetet. Förhoppningsvis har de inte fallit av någon av plattformarna mot Giants ogästvänliga yta, men hur och varför har de försvunnit utan ett ljud?

Precis som i förra boken är vår huvudsakliga berättare Pleiti osäker på om Mossa har varma känslor för henne, trots att de föll i varandras armar både då och nu igen. Än en gång kan Pleiti lämna sina charmerande studier av gamla böcker som skall ge inblick i jordens ekosystem, och följa Pleiti på långa, äventyrliga undersökningar utan att hennes anställning vid universitetet i Valdegeld ifrågasätts. Däremellan och föralldel under tiden hinner de med goda måltider och många koppar av rykande hett te.

Nu får vi också veta litet mer av historien om hur Jupiter och dess månar koloniserades. Bokens dragningskraft ligger för många inklusive undertecknad i den hittills nämnda handlingen, och i den genomsyrande längtan hos många av bifigurerna att skapa bördig mark, fungerande ekosystem och ett gott samhälle. Det är fint när det faktum att man lever på byggda ringar kring Jupiter smyger sig in i talesätt, som "I saw the chance to switch rings" när Pleiti går från tal till handling. Mer av samma fungerar ett tag till, när nivån på cozy mystery är så trevlig som här.

Fler böcker av Malka Older:

The Mimicking of Known Successes-av.html

Rösterna av Malin Fredrika och Anders Fager

I en kreativ kretsgång blev Malin Fredrika inspirerad av Anders Fagers böcker, varpå de sedan i någon form av symbios skapade ett antal tavlor med fantasieggande bildtexter. Tavlorna ställdes ut och såldes (säljs) med tillhörande texter, och utställningskatalogen visar dem sammanställda.

Varje sida är som ett kort utsnitt ur en större historia, som man får tänka sig själv. Vi får se underliga varelser som rör sig i skogarna på landsbygden, eller byggs ihop och vaknar till liv - medvetet eller som en överraskning.

Monster och de döda har nog lika stor chans som vi alla i Tinder-tidevarvet. Formella men svårbegripliga regler definierar förhållanden och svarsfrekvens. Och vem vet varifrån din nästa appdejt kommer?

Det är svindlande och bra att se alla ögonblicksbilder samlade i utställningskatalogen.

Fler böcker av Anders Fager:

Samlade svenska kulter

För gudinnan

Thunderbolts*

Superhjälteeran är över; filmkritiker säger det och till och med huvudpersonerna i Thunderbolts* säger det själva. Men ibland kan det bli lyckat när en historia går från att berätta i stora, heroiska gester till att fokusera på bifigurer och detaljer i bakgrunden som vi tidigare bara anat. Nu är det inte riktigt den vägen som filmen Thunderbolts* tar, även om den bitvis har mer av psykologiskt djup och förklaringar som man annars får läsa in själv som tittare. Nej, vad vi vet från början är att Thunderbolts* handlar om antihjältar, varav några till och med varit bad guys i tidigare filmer. 

Ännu svårare än att forma ett team av ett halvdussin självgående och sinsemellan olika hjältar, är det att forma ett stridsdugligt team av livströtta antihjältar. Men något som ofta fungerar är att behöva samlas mot en yttre fiende. Det är vad som händer i Thunderbolts*, när Yelena Belova, John Walker, Bucky Barnes, Ghost och Red Guardian inser att de måste försvara sig mot den lömska Valentina Allegra de Fontaine, som dittills utnyttjat dem alla för sina egna skumraskaffärer.

Vad den inbördes grälande gruppen möter är då inte en superskurk, utan en anti-hjälte med extremt negativa krafter. Förutom de vanliga superkrafterna i övermått har den de möter, Sentry, en mer otäck förmåga att förinta människor i ett svart mörker. Det är ett konkret tecken på den depression och det självhat som härjar inom honom, och det kommer att bli svårare att fightas mot med handgemäng och vapen. Men självklart blir det också en hel del maffiga scener med bilar som flyger och hus som pulvriseras - New York är aldrig säkert!

Humor och rappa repliker är oftast en viktig del i actionfilmer, och Thunderbolts* hör till de filmer där de retsamma och cyniska skämten får ta stor plats. Det passar bra, i synnerhet för Yelena och Red Guardian i deras fumliga försök att reparera sin far-dotter-relation. När jättefilmerna inte är lika stora längre, är det här ett givande spår för MCU att fortsätta i.

Tecken som föregår jordens undergång av Yuri Herrera

Det är många steg som måste tas när Makina ska åka till sin bror: viktiga män som skall uppsökas, tjänster som ska utföras eller inkallas, meddelanden som ska överlämnas. Efter en kedja av sådana händelser finns en ny kedja på plats med möten och överlämnande som till slut ska ta Makina till platsen dit brodern rest. Väl där kommer Makina att få starta en ny kedja av efterfrågningar i samhällets mer undanskymda skikt för att kanske nå fram till brodern.

Även om vi kan ana, och mot slutet få bekräftat att det rör sig om en resa från Mexico till USA, så beskriver Yuri Herrera miljöerna och handlingarna som från en avlägsen, mytologisk plats i tid och rum. Vi märker inte av något folkmyller, utan varje person som dyker upp är enstaka och spelar en roll i skeendet. Sökandet efter brodern har också en egen form som är mer besvärjande än logisk:

Makina hade frågat efter sin bror på randen till den där avgrunden. Hon gick fram till dem hon hörde tala det latinska språket, hon försökte porträttera honom i ord, härmade hans sjungande sätt att tala, nämnde hans favoritfärger, berättade om marken han skulle göra anspråk på, uppgav hans födelseort, räknade upp allt han kunde göra, bad dem vara snälla och försöka minnas om de hade stött på honom någonstans.

Makina måste vara hård mot många av dem hon möter, och därför lyser ögonblicken av vänskap och hjälp mycket starkare. Det avskalade språket och de få orden i den tunna boken döljer mycket mer, men är tillräckligt rikt för att ge en levande bild av vad som händer. Mysteriet som är varje människas liv lyser emot oss.

Effekten på Stadsteatern

Tristan och Connie är två frivilliga försökspersoner som skall prova en medicin under en given tidsperiod. Vid inskrivningen är Tristan flirtig och retsam, ja riktigt irriterande, mot Connie och försöksledaren Dr Lorna James, vilka båda behåller fattningen. För den här medicinska studien behöver dock försökspersonerna hålla sig inom faciliteterna, alltså vara avskilda från omvärlden och sina vanliga liv. Connie och Tristan har bara varandra att umgås med, och ganska snart börjar de dras till varandra. Men är det bara en effekt av pillren de får? Connie är själv medicinstudent och resonerar klokt om den möjligheten, men Tristans argument baserade i hans egna känslor och kännedom om sig själv är inte helt ologiska.

Tristans och Connies närmande till varandra varvas med diskussioner mellan Lorna och hennes handledare Dr Toby Sealey. De scenerna är mer lösryckta både från huvudhandlingen och från varandra, och verkar först mer som en distraktion och inte så värst intressanta.

Lucy Prebbles pjäs Effekten (The Effect) är inte dålig, men heller inte så givande som man skulle önska. Några suddigheter i logiken fläckar handlingen; det sägs inte vad medicinen är tänkt att åstadkomma, delar av praktiken vid dylika tester borde vara tydligare för Lorna och Connie, och vad gäller att mäta effekten av medicineringen så är ju försökspersonernas omständigheter minst lika stort inflytande här - vem skulle inte dras till (eller börja hata) den enda andra människan de har att umgås med hela dagarna? Utan att ha sett pjäsen på engelska känns det också som att det som var quick banter i originalet, med repliker som studsas fram mer för hur de låter än för vad som sägs, hamnat fel i både översättning och framförande, då några ord ges stor tyngd i hur de sägs men inte påverkar handlingen i lika hög grad. Som sagt, pjäsen Effekten på Stadsteatern är inte dålig, men heller inte så givande som man skulle önska.

Länk till Stadsteaterns sida om Effekten

Foto: Leonard Stenberg

Paradise

Att presidenten blir skjuten i sitt eget hem är en katastrof under de flesta omständigheter. Att president Cal Bradford blir skjuten, utan minsta spår av förövaren, är desto mer oroväckande då alla de tiotusen invånarna i den idylliska småstaden är noggrant utvalda och säkerhetsprövade. Xavier Collins som leder Secret Service-styrkan är (nog) lojal mot presidenten, men har också sett hur han och övriga i den innersta kretsen slarvat med gränserna mellan arbete och privatliv. Närhet och förtrolighet kan skapa en falsk känsla av trygghet som öppnar för missgrepp på flera plan.

Alla i ledningen känner varandra, och gammalt groll och nya allianser kan få falska misstankar att uppstå medan andra ledtrådar missas. Xavier Collins vet att han själv kommer att bli misstänkt, och också att han behöver se kritiskt även på dem han hittills har litat på.

Bit för bit får vi fler detaljer kring omständigheterna som lett till att tiotusen människor lever ett drömliv under hårt kontrollerade omständigheter. Ytterligare avslöjanden på nya plan gör att varje avsnitt av serien Paradise bjuder på överraskningar och dramatik.

Presidenten själv hade dessutom börjat inse att han själv är en bricka i ett spel som andra spelar, och hann lämna ledtrådar till större gåtor att förhoppningsvis hittas av välvilliga efterlevande. Konspirationer och mörklägganden går hand i hand eller emot varandra medan Xavier Collins försöker lösa större brott än mordet på presidenten. Paradise ser ut att få en fortsättning, som då säkert får ett annat format än den täta, klaustrofobiska stämningen från första säsongen, men förhoppningsvis samma höga nivå på misstro och spänning.

Nattens skola av Karl Ove Knausgård

Det är inte nödvändigt att foga in Nattens skola i Morgonstjärnan-sviten, den kan gärna läsas fristående eller till och med som introduktion till de övriga tre. Berättelsen om Kristian Hadeland släpper in skuggor av det som gestaltats tydligare i Morgonstjärnan och Det tredje riket: underliga händelser som kan vara övernaturliga eller ha helt naturliga förklaringar, djävulens närvaro på jorden, och dödens i livet. I denna moderna Faust-historia har en uppsättning av  Christopher Marlowes Doktor Faustus själv plats, men inte underligt är väl det, hur många konstnärer har inte fascinerats av den eller liknande kittlande historier om gränser mellan verkligt och overkligt.

Kristian Hadeland har en blick på verkligheten som är skarp och analytisk, men också distanserad. När vi möter honom som tjugoårig fotografistudent har han svårt att ta kritik, och reagerar ofta negativt till den grad att han blockerar eller lämnar dem som förnärmar honom. I sina tankar fantiserar han om hur motparten upplever hans frånvaro som ett grymt straff. På liknande vis dagdrömmer han om succé och beundran för sin konst, och visst kan många av oss nog känna igen tankarna, men i Kristians fall blir de som en yttring av hur andra människor finns till som spelpjäser i hans liv utan att han har någon äkta anknytning till någon av dem.

Det är intressant hur boken låter en oöverlagd handling, som kunde vara helt betydelselös, leda till en annan, följt av ännu ett steg i förloppet som blir katastrofalt. Den där orsakskedjan och hur den hade kunnat undvikas, eller bortförklaras, surrar i Kristians huvud. Det är skickligt gjort av Knausgård att beskriva de tvångsmässiga tankarna utan att det blir repetitivt. Likaså lyckas han väl med att förmedla insikten om att det här har förändrat livet för alltid, både i vad som kommer att hända och i hur Kristian kommer att se på livet och sig själv efter det här.

I Morgonstjärnan, Vargarna från evighetens skog och Det tredje riket återkom personer, platser och handling mellan böckerna. De är alla historier som pekar fram mot något, en händelse eller insikt som kommer att vara en omvälvande kulmen på vad som har hänt. När Nattens skola placerar sig i ett spår vid sidan av, kan man börja undra om Knausgård har planer på att skriva den stora upplösningen, eller om han kommer att fortsätta ge oss antydningar och ledtrådar då och då i alla böcker under resten av livet. Det kanske är bäst att förbereda sig mentalt på att det kan bli så.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden

En tid for alt
Min kamp
Min kamp 2 
Min kamp 3 

Morgonstjärnan

Vargarna från evighetens skog

Det tredje riket

Omställningen på Norrbottensteatern

Man drömmer stort om vad tekniken skall åstadkomma, bygger med sikte på framtiden och tänker sig att allt skall bli annorlunda och bättre. I trakterna kring Luleå har det hänt ett par gånger nu, och på Norrbottensteatern berättar några människor om hur det har påverkat deras liv, i pjäsen Omställningen.

Det är snarare människorna som påverkas som står i fokus än själva byggandet av fabrikerna och tekniken, och det är bra. Den historien berättas i periferin, för det är ändå de olika omställningarna som knuffar människornas liv i nya riktningar. Handlingen tar sin början i Stålverk 80, som öppnade nya möjligheter för såväl lokalbefolkning som för dem som lockades dit från andra ställen, en del så långt bortifrån som Kina. Med egna insatser - investering i en stor byggmaskin, till exempel - kunde man få mycket jobb och en god slant. Men när uppgifterna skiftade kunde några människor trilla mellan kugghjulen och falla bort, till egna tragedier.

Fram i vår tid får vi se ivern och energin i uppstarten av Northvolt. Spännande arbetsuppgifter, fin sammanhållning på jobbet och inte minst en bra lön gör stämningen god på jobbet. Men parallellt får vi höra de offentliga uttalanden från VD:n, litet undanglidande men desto tydligare tecken på att allt är på väg utför.

Att berätta om de många omställningarna genom människorna som lever genom dem är ett bra sätt att skapa engagemang i livsödena. Historierna är oftast mycket väl valda och dramatiserade för att ge bakgrundsdetaljer och en bredd kring vad som berättas. Oftast fungerar det bra att några av historierna berättas sida vid sida, men då och då varvas omskakande scener med en mening i taget i två parallella berättelser exakt samtidigt. Det splittrar framställningen så att ingen av dem får full uppmärksamhet, och det är synd.

Skådespelarna på scenen är mycket väl samspelta och grundade i vem de spelar för ögonblicket, och det går alltid att se och höra vem det handlar om fastän de glider in och ut ur rollerna. Den enkla rekvisitan är allt som behövs när handling och miljö skapas så trovärdigt av orden som sägs.

Foto: Josefin Wiklund

Dream Scenario

Det är inte konstigt att då och då drömma om någon man är bekant med, inte heller att personen dyker upp i de udda situationer som drömmar kan skapa för oss. Men nu dyker collegeprofessorn Paul Matthews upp i flera människors drömmar på en gång, till och med många som inte ens känner honom. Oftast står han bara och tittar, eller vandrar obekymrat förbi, till och med i de hemskaste mardrömmarna. Det är ju faktiskt ganska roligt! Den annars propre professor Matthews gör till och med paus i sin föreläsning för att lyssna på studenternas konstiga berättelse. 

Inget tyder på att Paul Matthews själv styr hur han dyker upp i folks drömmar, men i en värld som letar efter ledning och distraktion på samma gång blir han en kultfigur även i verkliga livet. Den inbundne, förbisedde Paul Matthews blommar upp, skämtar och ler på sin nya plats i strålkastarljuset. Kanske är det läge att casha in på sin berömmelse? Kan han kanske få skjuts till att skriva den där boken om evolutionsbiologi han haft planer på så länge? 

Men nej, mötet med PR-firman Thoughts? går inte som han hoppades. Faktaböcker är inte vad allmänheten vill ha, eller i alla fall inte vad PR-byrån vill ha, hellre då en produktplacering som man kan tjäna pengar på.

Om ens persona på sociala medier är någorlunda möjlig att styra över, så är Paul Matthews turné genom människors drömmar det inte alls. Kanske var det hans försök att använda sig av sin mystiska berömmelse som förändrade allt. Allmänhetens fascination med den tystlåtne mannen vänds i fruktan och hat, och precis som innan så spiller nattens upplevelser över på den verklige mannen i dagsljus. Nu blir Paul Matthews hatad av alla, och vem vet vilka galningar som kan vilja göra honom illa på riktigt.

Bakom varje hörn i filmen Dream Scenario väntar nya underligheter, och det är en skön känsla att låta sig överraskas och förundras. Men filmen är också en reflektion över de tillfälliga kändisar som blir virala för en kort period. För massan som vill bli underhållen är de ett av hundratals klick, förutom för några som blir besatta och går all in, och främst för personen i mitten som förstår eller inte förstår vad som händer och hur de skall hantera det. En bra kommentar till de mest förflackade delarna av vår samtid.

The Mercy of Gods av James S. A. Corey

Det skulle kunna vara en underbar händelse: first contact med en massa vitt skilda livsformer från olika planeter, med spännande forskningsuppgifter i ett välinrett laboratorium. Men omständigheterna är de allra sämsta: labbgruppen har tvingats dit under grymma förhållanden, övriga livsformer är möjliga hot, och kanske står inte bara deras egna liv utan hela mänsklighetens framtid på spel om de misslyckas med sitt uppdrag.

De första kapitlen av boken The Mercy of Gods är oerhört deprimerande. En överväldigande anfallsstyrka av utomjordiskt ursprung slår ned allt motstånd och placerar hela mänskligheten under hård kontroll. Varje försök till uppror krossas grymt och effektivt av varelserna som landat. Men kanske kan ett frö av hopp finnas kvar hos läsaren: redan i förordet, som är en tillbakablick på händelserna från en senare tidpunkt, så avslöjar en bibliotekarie ur ockupationsmakten hur angreppet på människorna blev början till slutet för deras egen ras, Carryx. När berättelsen rör sig mellan de olika personerna i den tillfångatagna forskargruppen, får vi också höra tankarna från ett medvetande som tjuvåker i kroppen på en av dem. Detta medvetande är från en annan civilisation som är i krig med Carryx sedan länge, och försöker via människorna få en chans att oväntat överlista Carryx inifrån.

En annan McGuffin att ha i bakhuvudet är det faktum att planeten som invaderades av Carryx inte är jorden, utan planeten Anjiin. Hur människorna hamnade där har försvunnit i historiens dunkel, men om vi känner författarduon James S. A. Corey rätt från deras episka bokserie The Expanse, kan det nog bli ett viktigt spår i handlingen några böcker framåt i den här nya serien.

Efter hand, när forskargruppen vi följer kommit på fötter i det påtvingade nya labbet, lättar trycket i handlingen litet grand. Historier om att försöka klara sig under otillräckliga omständigheter, skapa något värdefullt och kanske bygga motstånd i skymundan, är det många som uppskattar. I det här arbetet fångas gruppdynamiken väl, när framgången både bygger på och utmanas av att några av de inblandade har ett nödvändigt ingenjörstänk, andra letar strukturer bortom det uppenbara, och ytterligare andra håller på att brista av sorg och uppgivenhet. När så gruppen får frivillig och ofrivillig kontakt med andra livsformer i labbcentrat uppstår en sense of wonder av de korta inblickarna i hur andra lösningar på livsformers motorik och omvärldsuppfattning lösts av evolutionen på andra planeter. När boken slutar är Carryx fortfarande Apex Predator i sin närmaste omgivning, men kanske kommer det slutna, hårda systemet kring dem att kunna utmanas.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War
Abaddon's Gate
Cibola Burn
Nemesis Games
Babylon's Ashes
Persepolis Rising

Tiamat's Wrath

Leviathan Falls

Stulna juveler med Norrbottensteatern

Helt upp över öronen förälskad är kvinnan på scenen, Majvor, och hon beskriver i njutningsfull detalj kärleksakten hon just genomfört, med mannen med det prosaiska namnet Rune Nyström. Men egentligen är inte deras förhållande rätt, för han är hennes psykoterapeut. När han själv vaknar får vi höra att han är medveten om det, han benämner det till och med som våldtäkt på sin patient, men han genomförde det ändå som en sorts avslutning på hennes terapi. Och att han friade till henne var också en form av avslutning på relationen, berättar han för sin mer rättrådige assistent Gillis.

Rent allmänt verkar Rune behandla människorna omkring sig som biroller utan egna känslor. Dottern Camilla står ständigt gömd bakom en gardin, receptionisten Linnea är ytterligare en av alla kvinnor som faller för Rune och gärna upplåter sin kropp för hastiga sexmöten med honom. I Kristina Lugns berättelser kan man ofta se hur några människor liksom lyckas med allt de tar för sig, medan andra inte riktigt förstår hur man skall leva. Nu är Majvor inte helt bortkommen i världen, för hon är en känd författare, men på något sätt är hon ändå en som andra kan styra och ställa med i känslolivet.

Runes lust efter nya kvinnor har inga gränser, och man kan undra hur många fler krossade hjärtan han skall lämna efter sig på sin väg. Men i pjäsen Stulna juveler finns ändå spirande kärlek av mindre utlevande men mer äkta slag, mellan några blygare personer som man som publik önskar all lycka. Framför allt är pjäsen en av de mest finurliga av Kristina Lugns språkkonst, där ett litet mer formellt ord som används på en oväntad plats ger en extra aspekt på vad som sägs och görs. Därtill får vi några musiknummer, kända låtar med nya texter av Lugn. Hela ensemblen är väl samspelt och framför ypperligt en av Sveriges moderna klassiker.

Länk till Norrbottensteaterns säsongsprogram om Stulna juveler med mera

Foto: Josefin Wiklund

Becoming Karl Lagerfeld

För oss som såg modevärlden utifrån från 80-talet och framåt var Karl Lagerfeld en fixstjärna att beundra och lyssna på. TV-serien Becoming Karl Lagerfeld visar honom däremot under några år på 70-talet, fram till 1981, då hans status var osäkrare och då även Paris klassiska modehus till slut började skakas om. Den Karl Lagerfeld vi ser behandlas då och då nedlåtande för sin tyska bakgrund, och för att han lånar ut sin talang till så många modehus. 

Dramatiseringen ställer Lagerfeld mot periodens stjärna Yves Saint Laurent, och där de båda har en rivalitet blandad med vänskap och förståelse, framställs Saint Laurents mångårige partner Pierre Bergé som en aggressiv väktare av Yves Saint Laurents rykte och mentala hälsa, inte minst under hans destruktiva affär med Lagerfelds livspartner, den utlevande Jacques de Bascher. 

Serien ger oss några glimtar av modevisningar och arbete i ateljéerna, men framför allt är det i alla andra scener som vi ser den epokens stil och kläder, burna och uppvisade av människorna som skapar dem eller lever i skaparnas närhet. Det är kostymer och klänningar som i färger, mönster och accessoarer börjar bryta sig loss från det klassiska snittet. Färgställningarna och mönstren är vågade och bör bäras med stor självsäkerhet. Än om man kanske inte vill lyfta looken direkt till vår tid, är det inspirerande att se omsorgen om kvalitet, stil och innovation i såväl klädval som inredning.

Daniel Brühl gestaltar skickligt Karl Lagerfeld med sin mimik, men ger honom mänsklighet och en möjlighet för oss att engagera oss i hans val även när de sårar dem omkring honom. I motgångar tröstar han sig med sötsaker, och mot seriens slut har såväl hans rondör som karakteristiska solfjäder och hårpiska gjort entré. Historien slutar just i ett ögonblick av begynnande triumf för Karl Lagerfeld, lämnande en öppning för en andra säsong, även om detta halvdussin avsnitt är gott nog.

Service Model av Adrian Tchaikovsky

Charles är en valet (vad jag skulle kalla för butler) åt en gentleman i ett större hushåll. Charles är också robot, vilket betyder att han inte klagar eller tycker att det är underligt när han år efter år lägger ut kläder för resor som inte blir av, eller dagligen frågar husets system efter husfruns planer, och varje dag får svaret att ingen kvinna bott i huset på sjutton år. Strikt följande alla rutiner dröjer det också extra länge innan Charles registrerar att allt han rör i får underliga fläckar - eftersom han själv har blod på sina händer.

Som kontrast till berättelser med adaptiva AI:n som får egen vilja och blir smartare än människan, är Adrian Tchaikovskys bok Service Model en (över)tydlig bild av servicesystem som inte är ett iota mer än sin programmering, och som fastnar i improduktiva loopar när något inte följer de antagna förutsättningarna. Redan tidigt får vi intrycket att ett brett förfall på alla områden inte bara skett i Charles hushåll utan sedan en längre tid på alla områden i hela samhället.

  [] a new robot strode through the open door. It was a chrome humanoid chassis clad in a white coat, with a stethoscope about its neck.

    Charles, I am Doctor Namehere. I am substituting for Doctor Madeline Nyx who has been retired owing to a lack of demand.

    Charles considered the circumstances under which there could be both a high volume of calls for doctorial assistance, and simultaneously a lack of demand.

När jag säger att boken påminner om ett antal andra verk, är det inte för att minimera dess originalitet, utan för att jag uppskattade referenserna. Till att börja med är ödsligheten i den robot-täta byggnaden och kvarteret utanför en möjlig illustration av hur det robot-täta samhället Solaria i Isaac Asimovs The Naked Sun gled mot sitt förfall. Därefter, då alla kvarvarande robothjälpare stenhårt följer sina protokoll, hamnar vi i en komisk variant av mordutredning à la Agatha Christie. Och när Charles till slut lämnat sin tjänst, inställer sig på Central Services och stöter på andra robotar, är det lätt att för sitt inre ge dem former av de annars så självständiga robotarna i Futurama.

Som valet har Charles en lista av uppgifter att följa, och när omständigheterna gör det omöjligt måste han hitta nya uppgifter som någorlunda stämmer med hans kompetensområden. Från Central Services ger han sig ut i en uppenbarligen kraschad civilisation i sällskap med den defekt robot som kallar sig the Wonk och insisterar på att Charles smittats av the Protagonist Virus och fått fri vilja.

Vad vi ser under de bådas äventyr bland de som lever kvar i ruinerna, människor såväl som robotar, är dock ett stenhårt fasthållande vid ursprungsprogrammeringen eller ofta en rent destruktiv tolkning av originalinstruktionerna. Ändå sker en viss förändring i Charles, numera Uncharles, då han bara ibland slaviskt följer uppmaningar som skulle resultera i hans förintande, och ibland faktiskt väljer och väljer bort vad som är lämpligt eller olämpligt i vissa kritiska situationer. Jag själv som tycker att författare alltför lättvindigt låter AI:n utveckla fri vilja uppskattar verkligen den här långsamma, endast gradvisa förändringen i Uncharles, och tvetydigheten i om han egentligen har en egen vilja eller bara tolkar sina instruktioner annorlunda med mer erfarenhet. Och det sista andra verket jag jämför Service Model med är Voltaires Candide, en annan resa genom elände och prövningar, även om det inte går att jämföra rakt av vad  huvudpersonernas till slut kommer fram till för insikter om världen och livet.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Cage of Souls
The Tiger and the Wolf
Children of Time
Children of Ruin

Doors of Eden

Shards of Earth

Eyes of the Void

Lords of Uncreation

Dogs of War

Echnaton (Akhnaten) på Komische Oper Berlin

Publiken är andlöst stilla när operan börjar, och slutar, i tystnad. Först ser vi bara en gestalt, en svart silhuett mot scenens vita väggar. Personen går mot oss och stannar, och den nedsjunkande ridån hamnar emellan oss. När scenrummet öppnas igen lyser två röda ljus genom dimman, långsamt cirkulerande runt på den stora rundeln i golvet. Är det ljusen som leder de döda till dödsriket? När röken tunnas ut ser vi att det är en matt svart likbil, med grälande passagerare. Folket samlas för begravningen av farao Amenhotep III. Men han är inte död, han skall leva i evigheters evigheter! Folkets extatiska hyllning varar länge, i den sköna repetitiva minimalism som är perfekt för att skapa känslan av mäktighet och evighet.

Likaså förmedlar musiken och den stora folkmassan mäktighet och evighet vid kröningen av den nya farao, Akhnaten. Nu är folkmassans kraftfulla jubelrop blandade med kärlek och löften om trohet, när hans många grandiosa titlar räknas upp. Akhnaten är klädd i lysande brons och är stilla under den långa scenen av hyllningar tills han tar ton med sin ljuvliga, ljuvliga countertenor och ökar skönheten i musiken dubbelt.

Det är kongenialt med Philip Glass statiska (men inte stillastående) musik att handlingen i operan Akhnaten (Echnaton på tyska) främst framförs i talade ord mellan eller under ett antal utvalda, utdragna scener. De sju dansarna har en viktig roll i att hålla uppe spänningen, med sina tillika repetitiva rörelser med fascinerande variationer.

Uppsättningen på Komische Oper i Berlin är modernistisk, med personerna på scenen oftast klädda i svart eller vitt i den vita fyrkantiga låda som utgör världens centrum. Det får varje inslag av färg att lysa extra starkt, som i sista scenen innan paus, där Akhnaten och Nefertiti i långa rosa släp långsamt rör sig över scenen, sjungande om att älska varandra för evigt.

Men när Akhnaten och Nefertiti bygger en ny värld av sin kärlek och religionen kring solguden som Akhnaten grundat i sitt nybyggda palats, så negligerar de omvärlden till den grad att Egypten hotar att falla sönder. Folket klagar och generalerna gör uppror mot Akhnaten. Utanför den starkt belysta kuben fanns annat han hade behövt se och göra. Riket, farao och kärleken varade inte i evigheters evighet. Eller gör de det ändå? Slutscenen är vemodig, men tack vare Philip Glass starka musik kom några timmar av evigheten tillbaka till oss. Publiken gav hurrarop och stående ovationer för den gudabenådade countertenoren John Holiday och den skickliga orkestern, som i den mjuka, vackra akustiken med säker hand berättade historien med fantastisk musik.

Länk till Echnaton på Komische Oper Berlin