Paper Girls

Halloween är den roligaste eller jobbigaste natten på året. En del av dem som klär ut sig för att skrämmas vill verkligen bråka med dem som är mindre och svagare. Det märker Erin på sitt livs första tidningsrunda, morgonen efter Halloween när ett gapigt killgäng fortfarande är ute och letar efter bråk. Andra är också på dåligt humör och redo att skälla på en liten tjej som råkat kasta en tidning fel. Tack och lov är Erin inte den enda tidningsutbäraren, men strax efter att hon blivit räddad ur en knipa av en annan Paper Girl, Tiff, rapporterar den tredje, Mac, att en fjärde Paper Girl, KJ, blir trakasserad av det lokala grabbgänget.

Stressigt och jobbigt, men värre blir det och mycket mer förvirrande. Flickorna hamnar mitt i en skottväxling mellan personer i underliga kläder. Några ur den ena fraktionen räddar dem genom att ta dem någon annanstans. Nej, egentligen till samma plats, småstaden Stony Stream, men nu är året inte längre 1988 utan 2019.

Strider mellan agenter som kan resa i tiden är en spännande genre - ena eller båda sidorna som vill resa tillbaka i tiden för att förändra något i förhistorien och skapa en bättre framtid, medan motståndare vill förhindra det eller förverkliga en annan vision. Men medan de strider skapar de stora förändringar omkring sig, och hur håller man koll på vad som har gjorts och vad som måste göras o-gjort? I Paper Girls är det inte detta som är huvudspåret, då flickorna kommer in från sidan och bara lyckas plocka upp någon ledtråd i taget. Dock förlitar jag mig i det här fallet på det faktum att TV-serien är skapad efter en seriebok, och att den författaren har tänkt igenom en tidsreseteori med en inre logik som håller.

Visst är det spännande att följa de fyra i deras försök att hitta hjälp och tidsreseprylar för att kunna ta sig hem till 1988 igen, och ännu mer rafflande blir det av den skrämmande målmedvetna tidsreseofficeren som följer flickorna genom tid och rum för att eliminera avvikelsen från tidslinjen. Men viktigast av allt är att få se hur flickornas framtida jag gestaltat sig. De tidiga tonåren är en så speciell tid, när man börjar fundera på sin roll i världen och hur resten av livet skall bli, samtidigt som verkligheten ofta bryter in och lägger krokben för drömmarna. I tur och ordning får Erin, Mac, KJ och Tiff se hur det gick - så olika för var och en av dem, och hur mycket kommer inte den vetskapen att ruska om ett känsligt tonårssinne?

Det är inte förrän i sjätte avsnittet som de jagade flickorna äntligen får en välbehövlig kram av en sympatiserande vuxen. Fram tills dess har de fått hantera livsfarliga situationer så gott det går med motvillig hjälp från andra som inte heller riktigt vet vad de gör. Paper Girls lyckas väl med att balansera det verkliga hotet mot huvudpersonerna med de känslor som flickorna har inför vad som händer och gentemot varandra. Den sura tonårsrebellen är en stereotyp jag ofta tröttnar på, men den truliga Mac med struligt hemliv gör hennes ilska så lätt att förstå och sympatisera med. Man vill gärna se flickorna komma hem till ett lugnt och stilla liv, men också få följa dem mer i förvirring och förståelse. Förhoppningsvis blir det minst en säsong till av Paper Girls.