The Stranglers

Några takter av Waltzinblack, och så kommer The Stranglers in på scenen och dundrar igång med Toiler on the Sea, sedan (Get a) Grip (on Yourself), Duchess, Something Better Change, Nice 'n' Sleazy. Musiken låter hård men inte skramlig, som den skall, så att de smarta melodierna och texterna går fram. Bandet väl samspelta efter en lång och pågående turné, men de är inte trötta - Jean-Jacques Burnel och Baz Warne står längst fram och ser mycket nöjda ut hela kvällen. Vi får inte mycket mellansnack - litet mer senare men först bara "Gokväll Stockholm" från Baz och litet till, men killarna har bra publikkontakt med första raden och ut över hela Berns packade golv.

För den sorgsna berättelsen The Last Men on the Moon från senaste skivan blir soundet mer spejsat, och det är ju helt rätt. Vi är inne i en litet mjukare del av setet, mjukare men fortfarande allvarligt och litet omskakande, med Skin Deep, Don't Bring Harry och Water. Många hängivna fans har sjungit med i alla låtar, och stämningen och inlevelsen är hög hela tiden, men i Always the Sun slår allsången förstås rekord. Sedan får Jim Macaulay slå valstakt på sina trummor ett tag innan resten av bandet har samlat sig till fina Golden Brown.

SWEDEN! (All Quiet on the Eastern Front) - Let me tell you about Sweden! Det är jättekul att få sjunga med i den intensiva låten om Sverige! Efter den eruptionen blir det ju tyvärr en liten dipp. Walk On By och This Song är bra låtar, men även om The Stranglers cover av dem är bra så kan de inte mäta sig med bandets egna musik. Och energin stiger igen när Baz tar på sitt bredaste, slemmigaste smil för den grabbiga Peaches.

Sedan litet mer ödesdiger stämning i Nuclear Device (The Wizard of Aus) och även White Stallion, medan Relentless låter litet jämntjock. Men än en gång stiger stämningen till max med Hanging Around och Tank, sista låtarna i ordinarie set.

Vi vet (hoppas) att vi skall få extranummer men vi får faktiskt ett extra extranummer, när Jean-Jacques och Baz kommer in och slår sig ned på var sin stol med var sitt instrument för ett stillsamt framförande av The Lines och And If You Should See Dave... Jean-Jacques talar om covid-pandemin och människorna de förlorat - vänner och kollegor och inte minst Dave Greenfield, den ikoniske keyboardisten som gav en skönhet åt även de punkigaste av The Stranglers låtar med sina vackra slingor. 

Men det slutar litet hårdare förstås - killarna frågar efter "raggare" och vi får en ögonblicksbild av störiga typer på de många pubspelningarna som bandet började med. 

Sedan får vi den äldsta låten de spelar, Go Buddy Go, och så som en intensiv slutpunkt No More Heroes.