Summerfolk på National Theatre London

År 1904 skrev Maksim Gorkij pjäsen Дачники, Datjniki, som kan översättas till Datjafolk på svenska. Under namnet Summerfolk spelas den på National Theatre London med en halvstor ensemble, alla klädda skirt och luftigt, passande det obekymrade sommarlivet. Kläder och möblemang går i ljusa nyanser av benvitt, rosa, beige och grått, med grönmålade golvplankor och vertikala träpelare som enkelt tar form som gräs respektive trädstammar.

Den bullrige Sergei Bassov drar boken ur hustrun Varyas händer och förebrår henne för att hon är så inåtvänd, innan han drar ut på mer nöjen med sitt lika högljudda grabbgäng. Brodern Vlass kastar sig i sin systers knä och beklagar sig över att behöva arbeta med bokföringen, när han hellre vill dikta - liksom flera andra i pjäsen är han poet. Det blir lugnare på scenen när där bara är kvinnor, fast lilla Olga är litet väl självutplånande och full av klagomål om än på lägre volym, och man kan skratta åt hennes repetitiva gnäll. Ja, det bjuds faktiskt på en hel del skratt under pjäsens gång.

Det priviligerade sällskapet tillbringar dagarna med litteratur, teater, en del affärssnack, diskussioner och oväntade kärleksförklaringar. Det lättsamma livet tar de alla för givet, trots att de under ett gräl drar upp hur alla är barn till föräldrar som slet hårt som tvätterskor, bönder, färjekarlar på Volga... eller är kanske arbetarklassbakgrunden något som de flesta av dem överdriver, likt folk så gärna gör idag också? Eller snarare har de slutat att bry sig om dem de lämnade, "dragit upp stegen efter sig" som en av dem säger. Hur som helst så räknar de sig nu som intelligentian, den tänkande eliten. Man nämner i förbifarten att man borde engagera sig för arbetarna, men ingen fördjupar sig i konkreta planer.

Och så ofta grälar man, eller har tråkigt, trots att man har alla möjligheter att ha det bra. Det är inte bara Varya som också anar att de ljusa sommarnätternas lycka är bräcklig. Husjungfrun rör sig osynligt mitt bland familjerna, plockar flinkt fram alla ölflaskor och ostar som begärs, och städar undan efter festerna. I gården i datjans skugga gör sig två arbetare påminda med skarpa visslingar eller kommentarer om "datjafolket". Under en omflyttning av dekoren hör vi toner från Sovjetunionens nationalsång.

Dock är det ett tag kvar tills illusionerna krossas. Tills dess upprätthålls de av alla på olika sätt, förutom den desillusionerade Varya. Där maken och några av väninnorna avfärdar henne som alltför perfekt, är det andra som är förälskade i henne. Men hon har redan sett sina drömmar spricka en andra gång, när önskedrömmen om en mer högstämd kärlek visade sig vara tom.

Foto: Johan Persson

Svordomarna i pjäsen är ibland litet svårsmälta, men överlag är det bra att översättningen och moderniseringen låter replikerna och scenerna flyta så lätt. Ganska ofta känns bullrigheten och lättsamheten forcerad, men kanske är det med flit för att understryka att "sommarfolket" fokuserar på sina nöjen och inte vill se vad som ligger därunder. Dock, med det stora persongalleriet vilka alla får minst en förälskelse eller annat bekymmer att hantera blir pjäsen ganska lång och ibland litet seg. Den är ändå mycket väl framförd och sevärd.

Länk till National Theatres sida om Summerfolk

Constellation

De är fem ombord på ISS när det sker en olycka som gör delar av rymdstationen obrukbara, och astronauten Paul skadas och dör. Tre av de överlevande återvänder till jorden, men den svenska astronauten Jo Ericsson stannar kvar för att reparera och underhålla ISS tills vidare. Omgiven endast av halvfungerande apparatur och ett hölje mot den tomma rymden, blir ensamheten total. De välkända korridorerna känns helt annorlunda, och Jo får spöklika visioner av korridorer på jorden och dottern Alices halsband hängande på en skåpknopp.

Återresan till jorden blir svårare av att systemen är skadade. När allt håller på att fallera får Jo till synes hjälp av Paul, som ju skulle vara död. Tillbaka på jorden är allt litet annorlunda. Maken Magnus beter sig annorlunda och är misstänksam mot Jo. Var familjens bil röd eller blå? Värst av allt, dottern Alice kan inte längre tala svenska med sin mamma och hon känns inte som samma barn som innan.

Händelserna följs av ledare från Roscosmos och NASA, Irena Lysenko respektive Henry Caldera, båda före detta astronauter. Men parallellt ser vi också glimtar av en Bud Caldera med en annan levnadsbana än Henry Caldera, i en värld med en litet annorlunda historia av rymdfart. Pusselbitarna är inte tydliga, men för oss åskådare verkar det som att det finns två verkligheter, och att astronauter som dör i rymden kan glida mellan dem och hamna i "fel" universum. 

TV-serien Constellation berättar en spännande historia som delvis låter hela ISS vara som lådan där Schrödingers katt är instängd. Det är intressant att det inte presenteras som att ett av utfallen är det rätta, och att man måste utföra någon handling korrekt för att allt skall bli som vanligt igen. Här ställs Jo och flera andra istället inför två parallella världar där det finns sorg och katastrofer i båda, men av olika slag.

De möjliga vetenskapliga förklaringarna, mysterierna som kvarstår och människornas sorg pressad mellan allt som händer är mycket intressant att tänka på. Tyvärr lider serien svårt av en litet för rörig handling och en genomgående mycket tafflig dialog. Goda skådespelare som Barbara Sukowa, James Darcy och Jonathan Banks försöker men kan inte göra mycket åt sina karaktärers klichéartade beteenden och repliker. Constellation är en serie som blir bättre när man tänker igenom handlingen i efterhand.

Proxi av Aiki Mira

När VR-världen Proxi kraschar, är tre av dess besökare på samma plats och utbyter hastigt sina adresser i den verkliga världen med varandra. Ett dygn senare är de samlade i en husbil på väg för att starta om Proxi. Det postapokalyptiska landskapet som de färdas genom kallas Proto, och är botten av den nu uttorkade Östersjön, bemängd med och omformad av mikroplaster och annat avfall från hetskonsumtionen. 

In der Frontscheibe der SolarCampers wölbt sich ein Meer - kristallin und bunt. Darin schieben sich Dünen zu Wellen. Überall dazwischen wachsen Skulpturen aus Müll, von Sturm und Sonne verschmolzen zu Plastiglomerat. Baumskelette in Neonlaserfarben – Solariumlila, Plutoniumgrün, Ozonblau und Dieselgelb. Nichts können diese Bäume mit ihrer Umwelt austauschen. Weder Wasser noch Gase oder Nährstoffe. Sie durchstechen den Himmel und schreiben in zittrigen Linien, was niemand mehr lesen kann. Ihr Anblick frisst sich in den Körper.

I Proto är de en man, en kvinna och en syntetisk människa av kvinnlig form. I Proxi var de den hyllade sångerskan Monae, en svart panter respektive en förslavad muskelknutte. Det är oklart hur de vet vart de skall bege sig, och varför de är (eller ser sig som) de enda med målet att starta om Proxi, men boken hoppar över det samt eventuella longörer kring hur de samlades, för att istället fokusera på den inte så litet psykedeliska resan de är ute på.

Utanför samlingsstaden och tillflyktsorten Europolis finns bosättningar, grupperingar och till och med nya livsformer som stadsinvånarna bara delvis känner till. De flesta av dem är inte aggressiva, utan den större faran utgörs av agenter som förföljer trion för att fånga in en av dem, den syntetiska människan Dion. I prövningarna som de tre utsätts för har de var för sig egenskaper från Proxi såväl som sina vanliga liv som kan hjälpa dem. Den före detta dataspel-stjärnan Kawi kan, med risk för återfall i sitt beroende, använda sina gaming skills och också sina mekaniskt förstärkta biceps. Tell lär sig bit för bit att uttrycka Monaes hypnotiska röst och gestalt i sin manligt kodade kropp. Så får vi genom de tre äventyrarna lära oss mer om det fascinerande livet i periferin av den postapokalyptiska världen, som de Solartrolls som i Solarståd utvecklat egen teknologi som avslöjar ännu ett lager av energierna som håller på att omvandla världen.

Det förvånar mig litet att vi aldrig får höra att husbilen skakar eller skadas av det, enligt min fantasi, ojämna underlaget, men jag sorterar undan det som ett icke-problem för en författare från landet av ändlös Autobahn och jämnt framglidande lyxbilar. Även om jag hade önskat mig mer tydlig logik kring hur Proxi, övriga VR-världar och gaming-världar hanteras och hur man når dem, ligger behållningen i Aiki Miras bok Proxi i de suggestiva miljöskildringarna, där såväl skönheten som faran i den förgiftade världen genomsyrar våra huvudpersoner och alla andra mer och ju närmare mittpunkten de kommer.

One Flew Over The Cuckoo's Nest på Old Vic London

Männen på scenen har gröna sjukhuskläder men också attiraljer som liksom deras rörelsemönster särskiljer dem och ger en antydan om deras personligheter - en stilig morgonrock i siden, simglasögon i plast. Ett par andra män i mer propra vita skjortor - till och med svarta flugor, som servitörer! - kommer in, knuffar till dem och tvingar fram en ordning som skall duga när sköterskan kommer in med medicinen till dem. Om de trixar så säger hon till dem, bestämt men ganska vänskapligt.

Idag kommer en ny man till gruppen, ännu klädd i sina jeans och rutig skjorta, men högljudd och utåtagerande. Vi vet att det är McMurphy vi ser, och sköterskan är Nurse Ratched, och att de kommer att stötas mot varandra ända till det bittra slutet. Än så länge är det dock roligt att höra McMurphys fräcka kommentarer och se honom kicka igång medpatienterna till olika sorters nöjen. Baseballmatcher, besök av glada tjejer, vilda nattliga fester i hemlighet... En del av det är kanske egentligen inget att rekommendera. Men McMurphy vill ha roligt i sitt liv, och tänker inte låta månaderna på mentalsjukhus vara annorlunda.

Månaderna, förresten. Efter hand går det upp för McMurphy att han inte är inlåst på fem månader, utan att hans tid på kliniken kan förlängas, i synnerhet om han beter sig våldsamt. Samtidigt upptäcker han att flera av de andra inte är inspärrade, utan har skrivit in sig frivilligt. Hur kan de inte vilja vara ute i världen och vara fria? Men Harding, Billy och de andra har personliga anledningar till att känna att de inte klarar sig i samhället.

Handlingen i den långa (litet väl långa) föreställningen är uppskruvad, så det är bara då och då som man hinner reflektera över varför männen är där de är, varför de inte passar in i samhället och hur de borde mötas på ett mer humant sätt. För behandlingen på kliniken är slumpmässig och slår lätt över i grymheter. Något mer att beakta är att alla intagna i den här uppsättningen är svarta män, förutom ursprungsamerikanen Chief Bromden som också bryter sin stumhet med personliga kommentarer. De vithyade sköterskorna och doktorn har svarta vårdare som "muskler" för att hålla de intagna i schack.

Som sagt vet väl de flesta redan hur det kommer att gå i One Flew Over The Cuckoo's Nest. Fenomenet som filmen utgjorde för femtio år sedan behöver inte färga våra blickar när vi ser scenversionen. McMurphy är inte en oproblematisk symbol för friheten vi alla borde söka, utan en ganska jobbig typ. Men ska han och de andra låsas in för det, och riskera den värsta sortens övergrepp när deras personlighet tas ifrån dem för alltid? Aaron Pierre gör en McMurphy sprängfull av energi, Olivia Williams samlade Nurse Ratched blir inte stereotypiskt ond, Giles Tereras vackra sång ger tröst i sorgen.

Länk till Old Vics sida om One Flew Over The Cuckoo's Nest

Men

Harper har hyrt ett hus på landet för en välbehövlig återhämtning efter att hennes make dog en grym död. I tillbakablickar ser vi hur kaotiska och våldsamma deras sista minuter tillsammans var. Stillheten i naturen kring huset känns ytterst vilsam i kontrast, även om den spirande grönskan är litet väl artificiellt ljusgrön. 

Men är en skräckfilm, av det ovanligare slaget, och regissören Alex Garland tar väl tillvara på möjligheterna att föra in skevheter i det normala för oss tittare innan de regelrätta skräckelementen når Harper själv. En av de underliga detaljerna är att alla män i filmen (utom Harpers exmake James) spelas - med ypperlig inlevelse och originalitet - av Rory Kinnear. Jessie Buckley, ännu en skicklig skådespelare, gestaltar tydligt när Harpers upplevelse av en rogivande skogspromenad slår över i en flykt från något skrämmande. För oss åskådare kan vi dock njuta av hur filmen inte försitter chansen att låta det vackra och oroväckande flyta samman i naturscenerna. 

Redan från första välkomnandet till huset har ägaren Geoffrey varit litet fumligt påflugen mot Harper. Andra personer hon möter i trakten är oförskämda och närgångna på andra sätt, och när de avfärdar Harpers oro gör de bara situationen än mer oroande. Värst av alla är till en början den nakne mannen som glor in genom fönstret under en lång tid innan Harper ser honom. Inte bara naken, vilket i sig bryter mot civilisationens kontrakt, utan täckt av en vitgul skorpa av smuts och löv, efter hand mer och mer lik the Green Man.

Efter hand övergår också den psykologiska olusten till konkreta hot och body horror av ett slag som är surrealistiskt och ändå logiskt. Harpers uppgift i filmen är tack och lov inte att vara scream queen, inte heller att vara actionhjältinna, utan att reagera med så mycket sunt förnuft hon kan frammana i de komplett absurda scenarier hon utsätts för. Den här gången räcker det inte med en blodig slutuppgörelse med monstret, vi får både det och så mycket mer; ett ännu bättre slut.

A Prayer for the Crown-Shy av Becky Chambers

I boken A Psalm for the Wild-Built mötte den ambulerande munken Dex roboten Mosscap under en avläggare i den djupare skogen. Det speciella var att vildmarken är robotarnas hem, medan människorna håller sig borta från stora delar av naturen för att den skall få växa fritt. Men där finns alltså också en kommunitet av robotar som reparerar och bygger om varandra, ända sedan de valde att lämna mänskligheten för sig själv. Mosscap är den första robot som någon människa har mött på länge, och nyfikenheten på båda sidor är stor.

Efter att ha lärt känna varandra i första boken är nu Dex och Mosscap på väg tillbaka till mer bebodda områden. I linje med den lättsamma tonen i Becky Chambers berättande behöver vi inte förvänta oss större fientlighet. I det första samhället som de båda resande stöter på blir det snarare så att såväl byborna som Mosscap ivrigt försöker ta reda på hur de kan hjälpa varandra i en ganska humoristisk scen.

Samtidigt försöker Dex komma till rätta med att hen själv har rätt att slappna av utan att ha betalat för det i form av tjänster och omsorg. Den här känslan önskar jag att Chambers hade gett större utrymme. Egentligen verkar den ha varit startpunkten för hela historien, och den återkommer på de sista sidorna, men den hanteras så lättvindigt att det blir en besvikelse för någon som vill ha mer än bara feelgood. Å andra sidan behöver världen rejält mycket feelgood och en försäkran om att det är OK att bara existera och ta emot omsorg, och inte behöva känna att man står i skuld för det. I böckerna ser vi ju också gång på gång vilken glädje det är för såväl människa som robot att kunna hjälpa någon annan.

Fler böcker av Becky Chambers:
The Long Way to a Small, Angry Planet
A Closed and Common Orbit

Record of a Spaceborn Few
To be taught, if fortunate

The Galaxy, and the Ground Within

A Psalm for the Wild-Built

Wes Anderson: The Archives på Design Museum London

Det kommer inte som en överraskning att Wes Anderson har byggt upp ett eget arkiv av föremålen han sparat från sina filmer. För oss som älskar hans cinematografi är det härligt att få se kostymer, delar ur scenografin och detaljer som bara glimtat förbi i filmerna, uppställda nästan lika prydligt som de förekommer i hans filmer.

Från första filmen Bottle Rocket, med charmiga foton av en ung regissör och en lika ung skådespelara Owen Wilson, får vi se skisser av upplägget för filmerna, och rekvisita som är noggrant uttänkt och framställd för att passa in i Wes Andersons estetiska vision. Jason Schwarzman visste vad han gav sig in på när han gjorde ett eget skol-märke inför sin audition till Rushmore.

Böckerna med passande slitna omslag som tecknar familjen Tenenbaums utveckling har titlar som är trovärdiga men ändå framkallar munterhet, likaså de fiktiva tidningsomslagen och teaterprogrammen. Även Moonrise Kingdom begåvades med favoritböcker för barnen i filmen.

I den underbara filmen The Life Aquatic with Steve Zissou exploderade möjligheterna till exotisk rekvisita, i form av spännande fisksorter vilka presenteras med sina namn, och så undervattensskeppet i ljuvligt modellformat. I Fantastic Mr. Fox och Isle of Dogs fick sedan modellbyggandet komma till heders tillsammans med stop-motion-teknik. 

The French Dispatch påminner oss om en drömtid när kultur- och samtidsreportage gavs fria tyglar och en obegrändas budget. Tidskriftens omslag, planeringen för nästa nummer, den ljuvligt snåriga kartan över de offentliga färdmedlen...

Från den fantasifulla filmen och platsen Asteroid City, ännu en avgränsad yta med genomdesignade exteriörer och interiörer, kommer en rad med spännande automater och mycket annan rolig rekvisita i smått format.

Fastän vi besökare inte får röra vid de prydligt uppställda föremålen är det en fröjd att gå omkring bland dem, och tänka på hur glad Wes Anderson själv måste vara när han tänker ut sina scener och flyttar runt människor och föremål i det egensinnigt proportionerliga dockskåp som hans fantasi skapat.

Länk till Design Museums sida om Wes Anderson: The Archives

Mr. Nobody mot Putin

Pavel Talankin, Pasja kallad, jobbar med film på en grundskola i Karabasj. Han hjälper eleverna att filma, och filmar dem också både under skolans högtidligare sammankomster och i mer avslappnade stunder däremellan. Men år 2022, då Ryssland påbörjade sin nesliga invasion av Ukraina, utgick ett påbud uppifrån att lärarna skulle hålla fosterländska lektioner om Rysslands historia och uppgift i världen, och att lektionerna skulle filmas och sändas in som bevis på att man följde de nya reglerna.

Pasja, killen med kameran, tror knappt sina öron men börjar filma som han blivit ålagd. Lärarna å sin sida utför sin uppgift med skiftande entusiasm. En läser stapplande upp ett dekret för sin klass om hur Ryssland gick in i Ukraina för att avnazifiera och demilitarisera landet. Historieläraren Pavel Abdulmanov behöver däremot inga stödanteckningar för att hålla en entusiastisk föreläsning om Ukrainas uselhet och Rysslands storhet i världen. I en senare intervju blir han tillfrågad om vilka historiska personer han skulle vilja träffa, och räknar utan tvekan upp den grymme Lavrentij Berija och andra NKVD-officerer från Stalin-tiden med blod på sina händer.

Snart är det också dags för eleverna att utropa fastlagda svar i patriotisk anda på lektionerna. De filmade skoluppvisningarna blir alltmer nationalistiska. Allt detta fångar Pasja med sin kamera, men förutom att skicka in filmerna till den centrala organisationen, sparar han kopior för att kunna smuggla ut dem och visa vilka galenskaper som sker i Ryssland. Det är ett otroligt modigt val av honom, och må han skyddas från ryska hämndaktioner så länge landet ihärdar med sin förvrängda världsbild. Utan Pavel Talankins filmer hade vi kunnat få höra att ryska skolor tvingas lära ut propaganda, men inte förstått omfattningen av hur barns och ungdomars sinnen förgiftas.

Men för eleverna i Karabasj gör sig kriget och Rysslands storhetsvansinne påmint även på andra sätt. Storebröder, farbröder, andra släktingar och vänner tar värvning och far till Ukraina, och man oroar sig för dem. I värsta fall blir beskedet att de har stupat. Det rimmar illa med hjältesångerna som lärarna leder barnen i.

Till slut måste Pavel Talankin fly med sina hemliga filmer från Karabasj. Karabasj där han växt upp, "världen smutsigaste stad" vars gråa betonghus och oplogade gator han älskar även när det är fyrtio grader kallt! Han har fått en Oscar för vad han lyckades dela med sig om historieförvrängningarna i ryska skolor. Låt oss hoppas att Rysslands aggression kan knäckas så att människor får leva i fred i såväl Ukraina som i Ryssland.