Misantropen på Dramaten

Rollen som hovnarr och sanningssägare är ytterligt frustrerande när de utpekade människorna redan har genomgått en snällhetsrevolution och känner sig oberörbart goda. Kungen har inte längre ensamrätt på att klippa det röda bandet vid invigningar, och hovet utgörs av PR-kvinnan Clitandre och Philinte på HR. Och så Vivianne, den drivande kraften för upplysning - man kan känna igen det som woke eller PK, men i sammanhanget passar ordet upplysning bra.

Liksom i (Macbeth) så utökar Jens Ohlin och Hannes Meidal handlingen med ett barn, i det här fallet Célimène som här är dotter till hovnarren Alceste. Han påminner henne gång på gång om att de två skall stå emot poserandet vid hovet med uppmaningen "Get real!". Att Vivianne är Alcestes mor har säkert sin del i att Alceste är så intensivt aggressiv mot den performativa snällheten, även om den låter ärligt menad hos några av de inblandade.

Molières klassiska har blivit rejält omstuvad och moderniserad för att bli relevant för samtiden. Eller...? Under en stor del av pjäsen kan (och bör) man vara osäker på vilken botten som Meidal och Ohlin står på, det vill säga hur långt i samhällsdebatten de satt sig i samklang och, så att säga, "vad de själva innerst inne tycker". Kommer pjäsen att i slutändan ta parti för det omstöpta hovets ivrande för allas lika värde, eller kommer det att vara cynikern Alcestes frätande kommentarer som skär igenom alla värdegrunder, eller något annat? Det är utmanande men bra att hålla alla dessa perspektiv i huvudet samtidigt.

Under de första scenerna kan man irritera sig på att skådespelarnas framförande på rimmad vers låter som nödrim ur en skolbok där man själv skall gissa slutklämmen, vilken framförs med schwung. Men så gör Philinte entré, spelad av Johan Holmberg som än en gång visar vilken ypperlig skådespelare han är. I hans mun låter verserna helt naturliga, med bara en aning eftertryck på rimorden innan meningen flödar vidare. Ja, så skall det låta! (Ända tills den nya revolutionen bryter sig loss från rimmen.)

Nästa lysande skådespelarstjärna på scenen är Omid Khansari. Ur en lucka i golvet klättrar den missbildade och svårhanterade Oronte, ropande i en otäck falsett som då och då sjunker till ett ännu läskigare morrande om tortyr och plågor, ackompanjerat av en surrande slagborr. Men, kom ihåg värdegrunden, alla människor är lika mycket värda! Vi skall behandla Oronte vänligt, så blir han vänlig tillbaka. Fast det känns inte mindre farligt när han rusar fram och tillbaka över scenen ropande "Oronte är kanske bäst! Oronte är kanske bäst!"

Nej, fasaden av jämlikhet börjar krackelera när människorna inte längre orkar hålla emot, påhejade av sanningssägaren Alceste, hetsade av suget efter makt, makt över andra och inte så litet sadism. Och det är det flersidiga krackelerandet, de olika personernas vitt skilda motiv för sina handlingar, som gör att pjäsens handling inte är så svartvit som den snygga scenografin, utan undviker att servera en entydig moralkaka. Det är mycket skickligt iscensatt.

Länk till Dramatens sida om Misantropen

Foto: Mats Bäcker

Franz K.

Filmen om Franz Kafka av Agnieszka Holland är splittrad i utförandet. Det hade kunnat vara lyckat, men det drar åt för många olika håll och en del av gimmickarna känns som genvägar. Tillbakablickar till barndomen och hopp till signifikanta scener är förstås inget ovanligt, men i den här filmen har de svag förankring i den pågående handlingen i nuet. Vi får se Franz Kafka pressas mellan familjens förväntningar och arbetet på försäkringsbolaget å ena sidan, och vänkretsens och systerns uppmuntrande till fortsatt skrivande å andra sidan. Fastän miljöerna och scenerna är genomtänkta saknar de sammanhang och handlingen hoppar hit och dit, om än till största delen kronologiskt framåt.

Till de lyckade knepen i filmen hör att iscensätta den blodiga handlingen i novellen I straffkolonin och korsklippa den med åhörare som vämjes och lämnar uppläsningen. Det ger också en välbehövlig svindel att låta en museiguide i våra dagar berätta att för varje enskilt ord som Kafka skrev, har man skrivit tio miljoner ord om honom och hans verk. Museibesökarna som tittar in på Franz Kafkas bevarade skrivbord stirrar genom seklet tillbaka på honom i hans skrivarstuga.

Mindre lyckat är hur Franz vänner och släktingar talar in i kameran för att prata om vad som hände utanför bild, eller hur han tänkte och kände eller hur de runt omkring honom tänkte och kände. Det är alltför mycket av att berätta istället för att visa, och även om man kunnat acceptera någon kommentar eller två, så blir det alldeles för mycket av den varan mot slutet av filmen. Med det sagt är det ändå en glädje att få en återblick på upphovsmannen till en av litteraturens största och mest fantasieggande gåtor.

The State of the Art av Iain M. Banks

Ett par av berättelserna i samlingen The State of the Art utspelar sig uttryckligen i the Cultures universum, och många känner nog en kittling av att i titelnovellen få se jorden genom Cultures ögon, närmare bestämt upplevt av Diziet Sma som vi möter på fler ställen i den klassiska bokserien. Ja, att se hur jorden år 1977 utvärderas som en möjlig kandidat för Contact och senare inlemning i Cultures post-scarcity leverne är spännande, men också ganska frustrerande eurocentrisk. Diziet Sma rör sig mellan London, Paris, Berlin och även New York för att undersöka kulturyttringar, och även om det antyds att andra ambassadörer studerar ekonomiska och politiska system, låter det som att stora delar av jordens länder och i synnerhet de fattiga delarna och diktaturerna inte väger särskilt tungt i helhetsbilden. Mot slutet av novellen blir det ändå ganska intressant att se hur argumenten för och emot jordmänniskors kaotiska, orättvisa liv i ljuset av de vidare möjligheterna inom Culture, men diskussionerna på vägen dit har varit litet väl långrandiga.

Ett par andra kortare noveller lindar inte in sin kritik mot kapitalism och religion tillräckligt väl i handlingen för att det skall bli mer än plakatpolitik och förutsägbara överraskningar till slut. Några andra berättelser är dock riktigt givande, i synnerhet Descendant där en man och hans AI-försedda rymddräkt hinner fundera och diskutera vad som är liv och meningen med livet under en livsfarlig färd över en ogästvänlig planetyta. Det avslutande kapitlet om hur Culture fungerar är aningen överlastat men innehåller matnyttiga detaljer varur man kan hitta mer information om just det man undrat över själv.

Fler böcker av Iain M. Banks:

Consider Phlebas

The Player of Games

Use of Weapons

The Algebraist

Eurotrash på Teater Galeasen

Varannan månad besöker Christian sin gamla mamma, men nu har hon kallat honom att komma i förtid. Christians litania av nedgörande kommentarer om alla han möter och Schweiz i synnerhet tar inte stopp vid honom själv, heller inte vid den dementa mamman och hennes bostad, men det faktum att han inte håller sig själv för bättre än någon annan är det som gör hans dräpande kommentarer humoristiska istället för motbjudande. I Teater Galeasens iscensättning av boken Eurotrash blir Christians inre monolog ännu mer effektiv i formen av en svada som pågår medan omgivningen servar honom genom att sälja en tröja, hämta öl och ta betalt av honom.

Inte oväntat är maman själv lika bitsk mot såväl Christian som vem som helst som går henne emot. Hennes självsäkerheten i även de mest orimliga kraven adderar än mer komik till de bådas ständiga smågrälande. De far ut på en resa med taxi genom Schweiz, till ställen som figurerat i den enas eller andras historia. I en plastpåse ligger tusentals schweizerfranc som mamman tagit ut från banken, i necessären ligger stomipåsarna hon regelbundet behöver hjälp med att byta. Men det är inte bara pliktskyldigt som Christian stöttar hennes infall; sympatin lyser igenom i den delade historien av övergrepp och krigsförbrytelser som man måste skratta åt för att inte krossas av.

Enkelt och effektivt skalar Teater Galeasen fram det essentiella ur bokens handling och iscensätter det övertygande. Johan Wahlström och Fredric Odenborg kliver in i och ut ur roll efter roll i scenerna kring den ständigt kommenterande Christian (David Rangborg). Pjäsens lysande drottning är förstås Monica Stenbeck som maman, tillräckligt gammal och nära sitt slut för att skita i vad som passar sig. Med list och vackra historier lyckas Christian gång på gång avleda hennes försök att ta sig till Afrika, men egentligen ser det ut som att inget kan stoppa henne från att komma dit hon vill.

Länk till Teater Galeasens sida om Eurotrash

Foto: Markus Gårder

Wonder Man

När nu multiversum-begreppet blivit mainstream, vänder sig Marvel åt ytterligare ett håll för meta-kickar, nämligen flera lager av fiktion. Wonder Man är en etablerad superhjälte med historia i Marvels tecknade universum. I TV-serien med samma namn, och alltså i MCU, är han likaledes (och enbart) en fiktiv superhjälte med filmer och följare. Ett av hans fans sedan barndomen är Simon Williams (sic!), som nu i vuxen ålder försöker få genombrott som skådespelare. När han får höra om en nyinspelning av den ikoniska Wonder Man-filmen känner han sig kallad till sitt livs roll!

Helt kongenialt är att den andra huvudpersonen i TV-serien (den vi ser) är Trevor Slattery, skådespelaren som anlitades för att spela The Mandarin under händelserna i Iron Man 3 och Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings. Slattery spelades då och nu av den skicklige skådespelaren Ben Kingsley, som gör honom skönt avslappnad med en accent à la Ringo Starr. När Simon Williams och Trevor Slattery möts, refererar de pjäser, TV-serier, skådespelare och roller inklusive ett par roller som Ben Kingsley spelat i vår verkliga (?) värld.

Den här Marvel-serien är alltså bara en superhjälteserie i sidohandlingen. Huvudtema är istället kallet till skådespelaryrket, och de förvrängningar och krokben som Hollywood lägger för konsten. Vi får se många fina scener när Slattery och Williams bollar klassiska pjäscitat - King Lear, Vredens druvor, Amadeus - och när de når höjder av skådespelarkonsten som man annars sällan ser i actionserier. Men därtill också stor komik i händerna på den excentriske europé som skall regissera den nya Wonder Man-filmen, och inte minst när Simon Williams blir petad från sin gästroll i American Horror Story för att han gnetar för mycket med rollens backstory och motivation.

Superhjälteinslaget är som sagt inte det som överväger i Wonder Man, men är ändå det som driver hela handlingen. Att Simon Williams faktiskt har superkrafter är något han har hållit hemligt i hela sitt liv och måste hålla hemligt om han skall få arbeta som skådespelare. Vad han inte vet är att Department Of Damage Control redan har honom i siktet och väntar på minsta anledning att sy in honom som en fara för allmänheten. Vi kan ana att Simons krafter kommer att spela större roll allteftersom tiden går... kanske ännu mer i en andra säsong?

Ni lyser i mörkret av Liliana Colanzi

Liliana Colanzi håller inte igen; redan på första sidan, i första stycket, händer något brutalt som snart överträffas av vad som händer på nästa uppslag. Det är en grym värld som Colanzi beskriver, och några av dem som lever i den har lärt sig att de måste vara lika grymma själva för att överleva.

Men i den grottan som den första novellen utspelar sig sker också vackrare händelser; kärleksmöten mellan två älskande från fiendestammar, och generationerna av insekter och fjärilar som får liv av den rika fladdermusspillningen. Dock, dödande och ny tillväxt sker om och om vartannat i cykler, sedan dinosauriernas tid och in i framtiden, i den här tidslinjen och eventuellt på liknande sätt i en annan tidslinje.

En mer indirekt form av brutalitet sker på en annan nivå i andra noveller, i trakten kring  den hårt bevakade Anläggningen där det är svårt att säga vad den suger upp och släpper ut, förutom produkterna som alla måste köpa. Förutom likgiltigheten för människoliv sprids efter hand en skrämmande övernaturlig smitta genom staden. Även när människorna skall skyddas från den onda omvärlden, som i den sista novellen, är det mot deras egen vilja och över deras döda kroppar om de inte lyder.

Liliana Colanzi skriver om en cynisk värld i ett spektrum av många likartade cyniska världar. Det går inte att förneka att liknande förhållanden och människor som utnyttjar andra finns i vår samtid. Ändå, trots att jag inte egentligen önskar att få läsa mer om hemskheterna som sker, så vill jag säga att berättelserna är så kortfattat skrivna, och i ett sådant virrvarr av övernaturligt, statligt sanktionerat och personligt våld, att de inte lämnar något bestående intryck, förutom kanske tidsloopen i den första novellen.

Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein på Dramaten

Tillsammans med brodern Leo återvände Gertrude Stein till det högkulturella Europa där hon tillbringat flera av barndomsåren. De båda bosatte sig i Paris under 1900-talets första år, och i sin gärning som konstsamlare kunde de finna nya, lovande målare inom de kreativa riktningar som konsten tog vid tiden. De lärde känna konstnärerna och många andra kreativa människor i den kulturens medelpunkt som Paris var, och flera av böckerna som Gertrude Stein skrev speglar det livliga umgänget.

Pjäsen Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein från 1982 låter oss möta Gertrude Stein på väg att vräkas från våningen i Paris där hon levt tillsammans med Alice B. Toklas, vilken dock ligger och sover under föreställningens gång. Gertrude Stein berättar för oss om sitt liv i utvalda scener, från när hon och brodern upptäcker Matisses konst och vidare genom decennierna. Vilken namedropping det hela kunde ha blivit, till uttråkningens gräns! Men istället berättar hon om några av tillfällena - till exempel några möten med Pablo - och sätter den lätt uppslupna och ibland kaotiska stämningen för oss.

Med sitt sätt att skriva ville Gertrude Stein med litteraturen fånga upp strömningarna i konsten; upprepningar i språket skulle spegla kubismen som Picasso uttryckte i bilder. Pjäsen lånar en del av Gertrude Steins stil utan att slå över från det i stort sett kronologiska berättandet. I andra akten kommer så brytningen med brodern då han tröttnar på modernismen och kritiserar Gertrude Steins litterära stil. Tråkigt, men Gertrude Stein låter sig inte avledas då hon har funnit sin plats i livet, bland de rörliga intellekten och utforskande konstnärerna i Europas kulturella centrum.

Johan Rabaeus framför den två timmar långa monologen lugnt och säkert, med nyanser i röst och gester som understryker men inte distraherar från texten. På scenen ser vi tavlor, pärmar och böcker som antingen bildar möblemang eller sticker upp ur scengolvet, en fin bild för hur kulturen är stommen i Gertrude Steins liv; marken under hennes fötter och allt som omger henne. Vilket härligt liv! Under två timmar framför Dramatens stora scen kan man låta sig inspireras och fundera på att försöka underhålla lika kreativa sammanhang idag.

Länk till Dramatens sida om Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein

Foto: Sören Vilks

The Bride!

År 1935 gjordes filmen Bride of Frankenstein, där det jagade monstret önskar sig inte bara en vän utan en motsvarande kvinna att älska och älskas av. Maggie Gyllenhaal plockar upp idén och låter historien utspela sig året efter, i ett trettiotal som har kvar en del av tjugotalets dansande glädje, men börjat mörkna och hårdna. På flera ställen ser vi affischer från Bauhaus Wiener Ausstellung, trots att vi är i Chicago.

Längs de mörka, regnvåta gatorna haltar en man med dolt ansikte fram. I ett av husen begär han att få möta Dr. Euphronius, vars verk han nämner med beundran. Men det är Dr. Cornelia Euphronius som redan står framför honom, kvinnan som dolt sig bakom förkortningen C. Och det är hon som skulle kunna uppfylla "Frank"s önskan, att uppväcka en död kvinna till att bli hans brud.

Men först har vi sett Mary Shelley tala till oss från andra sidan graven, och sedan ta plats i partyflickan Ida. Två frispråkiga själar i samma kropp! Det är en oväntad fröjd att se Idas paroxysmer när Mary Shelleys alliterationer och iterationer spricker fram ur hennes stämband. Men hon är i sällskap med farliga personer, och maffiabossen Lupino ser ogillande på. Än en gång får man en överraskning i hur vacker scenen är när Ida störtar till sin död. Vi tittare kan tröstas av att vi vet att hon snart kommer att väckas upp till ett annat sorts liv.

Genom de stelnade ärren och missbildningarna i ansiktet lyser förtjusningen fram. Frankenstein (monstret har tagit över namnet) är betagen i flickan som fått liv i en spännande ceremoni, den här gången utan onödigt sammantråcklande av lemmar från olika lik. Från början presenteras hon som hans brud, att de två var på väg att gifta sig men att det skedde en olycka. De båda ger sig ut bakgatorna och hamnar på en uppsluppen, dekadent danskväll där Fever Ray sjunger. Men monster blir alltid utstötta och snart måste de båda två ta till flykten. 1930-talet var också decenniet då Bonnie och Clyde rasade fram längs vägarna, men våra två huvudpersoner är inte ute efter att råna eller döda. Dock följer i deras spår en mobb av efterföljerskor som har mer lust på blod och hämnd.

Filmen The Bride! spelar på ett underbart sätt med fantasifulla detaljer, som när en hel balsal dras in i en Monster Mash; alla gånger som glamour ställs mot förruttnelse; och de bitande kommentarerna från Mary Shelley som både är aktör och åskådare. Sidohistorien med de två detektiverna som följer monsterparet är inte lika givande, men riktigt underhållande på flera plan är dansinslagen med  filmstjärnan Ronnie Reed som Frankenstein beundrar så mycket. Regissören har tagit in familjemedlemmar i flera roller - maken Peter Sarsgaard som en detektiv, brodern Jake Gyllenhaal som Ronnie Reed. Huvudpersonerna spelas mer än ypperligt av Christian Bale som den rörande och fine Frank, och Jessie Buckley som den oberäkneliga och fascinerande Ida/The Bride! Den egensinniga handlingen kommer till sin rätt i färgerna, ljuset och skönheten i det slitna och fula.

Parmenides av César Aira

Det är svindlande och uppmuntrande att tänka på att det finns verk som har överlevt i tusentals år, exempelvis religiösa skrifter från olika kulturer, liksom teaterpjäser och traktater från antiken. De måste ha skrivits av någon (eller några). Vi kan forska och spekulera i hur det gick till, och hur det dagliga livet och arbetet upplevdes av människorna i fråga. César Aira har tagit sig an en sådan situation och skrivit en berättelse om det som är kort men rik på tankar och även på komik.

Bokens huvudperson är Perinola, en ganska uppskattad poet i den grekiska kulturvärlden femhundra år före Kristi födelse. Av boktitelns Parmenides blir han kallad till ett uppdrag: Parmenides vill ha hans hjälp för att skriva en bok med alla de tankar han har om världen och livet. 

Skriven år 2006 är det fascinerande hur César Airas bok föregriper dagens genvägar till kreativitet via AI, där man formulerar sina önskningar och en annan entitet producerar själva verket. Perinola själv snuddar vid tanken att han genom detta kommer att bli någon sorts... spök-skrivare... Men det är i den här processen som den lågintensiva humorn infinner sig. Parmenides håller långa utläggningar för Perinola om vad han vill skriva, eller rättare sagt hur han vill att det skall vara formulerat: Lättförståeligt, men med klokhet. Börja med stora idéer och sedan röra sig mot konkreta exempel ur livet, eller kanske gå den rakt motsatta riktningen. Perinola försöker med kloka frågor och förslag få Parmenides att specificera sina tankar, men vid varje möte instämmer Parmenides förnöjt med frågorna och ger samma nebulösa icke-svar som förra gången.

Parmenides är en välbeställd man med inflytande i trakten, ersätter Perinola rundligt för hans insats, är allmänt generös och sätter ingen press på Perinola att faktiskt skriva något under åren de umgås. Efter inre överläggningar låter Perinola de återkommande samtalen fortgå, och kan under tiden dessutom, utan avoghet mot den generellt sympatiske Parmenides, formulera tankar om skillanderna i liv mellan fattiga och rika, och om skrivandets konst i sig.

Till en början kan boken Parmenides kännas trögläst då dess långa bisatsfyllda meningar fyller sidorna i det ovanligt lilla bokformatet. Det behöver dock inte dröja länge förrän man ser förbi det och sveps med i berättandet. Som vi kan minnas från filosofins historia, eller kvickt dubbelkolla via valfritt medium, så existerar boken Om Naturen av Parmenides, eller åtminstone fragment därav och därtill samtida mycket uppskattande omdömen om verket. Vi kan gissa att något faktiskt kommer att komma ut från de bådas långvariga samarbete, men njuta av den intellektuella resa som boken bjuder på innan den kommer fram till slutet.

I bomullsfältens ensamhet på Dramaten

De två på scenen bär båda varsin tung, fluffig päls - ett pansar man kan svepa in sig i för att se rik och stark ut, även om man inte har något annat i världen. Föreställningen är inramad av musik av Jean-Philippe Rameau, som visserligen inte var samtida med Racine eller Molière. Men det är som att Bernard-Marie Koltès har tagit två pundares ord och klätt dem i en språkdräkt av formalitet och niande lånad från dessa båda giganter i fransk teater. 

I tur och ordning pratar de på i flera minuter om det de vill få fram, med många detaljer och omtag och annat man känner igen från människor som försöker snacka för att inte visa hur litet de har på fötterna. Ingela Olssons gestalt säger sig kunna erbjuda vad som helst, till och med sådant som köparen inte kan sätta ord på, och svävar då och då ut i självskryt och hot. Lena Endres gestalt försöker förneka att hon vill köpa något, att hon alls ens ville bli tilltalad, och lägger stor möda på att beskriva hur hon var på en rak väg från ett upplyst fönster till ett annat och inte alls ville bli tilltalad av den andra. 

För mig ligger det humor i att tänka att detta varit två stapplande, framhostade monologer, säkert tryfferade av fula ord, av två personer på samhällets botten som nu fått en tjusigare presentation och placerats på världens scener inför betalande människor. Andra ögonblick av komik är inflätade i handlingen med flit och lockar till skratt.

Med en halvtimme kvar får föreställningen en aning av Kafka-(icke)-logik då de båda i snabbare takt börjar bolla filosofiska applikationer på situationen mellan varandra. De båda skådespelerskorna på scenen gör en massiv prestation när de framför de komplicerade textmassorna som om de ärligen kom inifrån dem själva. 

Länk till Dramatens sida om I bomullsfältens ensamhet

Foto: Sören Vilks

Washington Black

Boken Washington Black beskrev ett ovanligt människoöde: Washington Black som tack vare sin begåvning men också stor tur lyckas ta sig från ett liv som slav på Barbados till jordens alla hörn som en fri man. Som miniserie för TV har handlingen blivit mer av ett äventyr, och tonläget formats om till att bli mer enhetlig, men det är till största delen ett lyckat grepp. Framställningen fördjupar sig inte i grymheten i att vara en annan människas ägodel, eller i blodiga bestraffningar, men det finns med hela tiden som ett hot som Washington Black aldrig får glömma.

På Barbados får pojken Wash hjälpa Titch, en son i familjen som äger plantagen och dess slavar, men som hellre forskar i naturvetenskap och vill bygga en ballong. Det andra avsnittet av serien är en fröjd av steampunk, polerad mässing och komplexa instrument, vilket tyvärr inte dyker upp igen förrän i sista avsnittet.

Under tiden får vi följa Washington Black på olika delar av jordklotet, i tidshopp mellan unga och äldre år vilka inte är helt motiverade - en kronologisk framställning hade varit enklare. I alla fall reser barnet Wash med Titch till Arktis, för att sedan ta sig till Nova Scotia där han kan leva som en fri man, sedan till London och till slut till Afrika, för att söka det mytomspunna landet Dahomey. Han är nyfiken och tekniskt kunnig, och kan uppfinna spännande saker. Han har människor omkring sig som stöttar honom, men andra är ute efter hans liv eller hans idéer, så han kan inte känna sig helt trygg någonstans.

Vissa trådar knyts ihop alltför snabbt och välvilligt, andra teman upprepas litet väl ofta när slutet närmar sig hur tröstande de än är, men Washington Black är i slutändan en underhållande och sevärd äventyrsserie.

The Hearing Trumpet av Leonora Carrington

Marian Leatherby bor med sin son Galahad, hans fru Muriel och deras odräglige son Robert. Hon anar att de inte gillar henne och huset är trångt, men hon har det ganska bra i sitt rum med katter till sällskap och dörr direkt mot trädgården. När Marians bohemiska väninna Carmella ger henne en fint utsirad lur för att höra bättre, upptäcker hon dock att familjen planerar att sätta henne på ålderdomshem. Carmella spinner planer för att rädda Marian från detta öde, planer vilka ofta nog inbegriper att gräva tunnlar, införskaffa maskingevär och göra motstånd mot den polisstyrka hon förutsätter hålla Muriel fången. 

Det blir inget med det väpnade upproret, utan Muriel förs av sin familj till ett minst sagt besynnerligt hem för äldre damer. De enskilda byggnaderna för de inneboende har alla originella former; en svamp, en sko och liknande, allt i proportioner för en människa att bo i. Muriel blir inkvarterad i en fyr där möblerna är målade på väggen. Det gnidna paret som förestår anläggningen försöker drilla sina gäster i en egen sektliknande religion. Men via ett intressant porträtt av en abbedissa i matsalen får vår Muriel uppgifter om en ännu mer obskyr men ambitiös religiös sekt, och dras in i en annan konspiration. Parallellt sker dråpligheter och dråp inom boendets omkrets, och dessutom omvälvande händelser i världen utanför.

Boken The Hearing Trumpet har inte bara härligt surrealistisk handling, persongalleri och miljöer, utan är också skriven med en torr men uppfinningsrik humor som är utsökt underhållande.

The maid [...] seems generally opposed to the rest of the humanity. I do not believe she puts me in the human category so our relationship is not disagreeable.

Det är också uppfriskande att handlingen drivs av påhittiga åldringar, i roliga boningar som slitits av väder och vind sedan de byggdes för flera decennier sedan. Leonora Carrington var aktiv konstnär under surrealisternas storhetstid, men skrev The Hearing Trumpet år 1974, när några årtionden gått och hon själv var 57 år gammal. Boken blir ett bevis (och en varning?) för att de surrealistiska drömmarna må ha tappat litet av sin glans, men finns kvar och kan blomma upp när som helst. Vår Marian är heller ingen vissnad ros, utan minns sina spännande epoker i olika världsstäder, och drömmer fortfarande om att besöka Lappland och bli dragen av hundspann. Så som boken utvecklar sig verkar den önskan inte omöjlig att förverkliga, även för en dam på 92 år, så låt heller ingen av oss aningen yngre sluta drömma vilt!

Grande Mahogany på Fasching

Med den tunga funken i hitlåten Bop Your Head inleder Grande Mahogany sin session på Fasching. Över lekande gitarrsound och falsettsång á la Prince i Brixton Funk rör sig musiken vidare till det space:iga introt och den fina melodin i Thundercurls. Och det är inget fel i att låta som Stevie Wonder ibland, vi behöver det vänliga groovet fortfarande. 

Bandets sound förstärks då och då med inspelade slingor av röster eller andra ljud. Fågelkvitter inleder låten Love Is The King, följs åt av en harmonisk gitarr och blir till en sugande ballad. Let us dispense the rhythm börjar likaså sakta, men så slår kompet till som en krokodilkäft och den stora funkmaskinen tuggar igång igen, och SUPER ROCKER tar oss tillbaka till ett groovigt sjuttiotal.

Den långsamma Salford Softie har ett mer experimentellt sound i både uppbyggnad och sång, och jag gillar det. Sedan kommer en rockig version av Hey! It's Alright som skramlar tungt i alla instrument ända till slutet av ordinarie set. Men publiken vill ha extranummer! Bandet spelar Bop Your Head en gång till, och musiken bubblar så att det kokar i rummet. Låtarna liksom hela spelningen är korta men lovande. Framförandet har en viss närhet till kaos av det slag som skulle vinna på mer fokus, men på det stora hela har Grande Mahogany talang och inspiration till bra musik, och jag ser fram emot att höra mer från honom.

Förtrollad vardag. Elsa Beskow på Thielska Galleriet

Kring förra sekelskiftet och ett par decennier framåt begåvades världen med illustrerade sagor för barn som var så kloka och välgjorda att de med rätta läses och älskas än idag. Flera av dem kom från Elsa Beskows penna, såväl egna illustrerade sagor som bilder till till exempel Alice Tegnérs barnvisor. Den första av dem var Sagan om den lilla, lilla gumman, efter en redan känd saga, där Elsa Beskow med inspiration från Arts & Crafts-rörelsen gav illustrationerna en rund form och ramade in dem vackert med girlanger.

I utställningen på Thielska Galleriet kommer många att hitta gamla favoriter som lästes gång på gång i barndomen, och med vuxna ögon upptäcka ännu mer omsorg och skönhet i detaljerna och kompositionen av bilderna. Och ävenså i de roliga rimmen i den bitvis läskiga sagan om Hatt-stugan.

Elsa Beskows historier bjuder på många sago-element; talande djur och andra skogsväsen, blommor och grönsaker som är levande, dansande varelser, och barn som kan krympa till liten storlek, som i den klassiska Putte i blåbärsskogen. Modeller för de många barnen i sagorna var Elsa Beskows egna söner, eller hennes systerdöttrar, men stiliserade så att anletsdragen anonymiserades - inte utslätade! - så att fler barn kunde se sig själva i dem. 

Tomtebobarnen får uppleva många spännande stunder.

Några av sagorna läste jag inte själv som barn men är glad att få se här. Som till exempel den fina Sessalätts äventyr där den nyfikna prinsessan har en god lekkamrat och omtänksam hjälpare i sin far kungen.

En annan fantasifull historia är den om den lilla abborren som blir uppdragen på land av en pojke med metspö. Abborrens fisk-vänner skaffar sig ben för att kunna gå hem till pojken och övertala honom om att släppa ut abborren i vattnet igen! Elsa Beskows sagor och illustrationer är verkligen en guldgruva för många generationer framöver.

Länk till Thielska Galleriet