MetropolCon 2026 i Berlin

silent green kulturquartier är en spännande arena för ett science fiction-konvent. Längs en lång bred ramp inomhus - vilka maskiner kan rulla ner där? - och nedför några trappor till kommer man till Betonhalle där öppningsceremonin och därefter flera andra intressanta föredrag hölls. Därefter besökte jag i tur och ordning föreläsningar i ett par av Atelier-salarna, där de människobyggda betongrummen, metallgallren och glasfönstren ramas in av spirande murgröna som på nära håll ser skir, men också ytterst målmedveten ut, och nog inte bör underskattas.

Den första föreläsningen jag bevistade hölls av Johannes Kaminski och Dr. Olesia Medukha, där den senare har ukrainsk bakgrund och nu forskar i Bratislava. Temat var Fragile Futures: SF's Complicated Dialogue with Future Foresight, och Johannes Kaminski kunde berätta om en hel del Climate Fiction som är aktuell och uppmärksammad i västvärlden. Dock, när Dr. Medukha redovisade för sin forskning på ryska dystopier visar det sig att CliFi där lyser med sin frånvaro. Det kan bero på att arbete för att uppmärksamma klimatproblem är bannlyst i Ryssland, och också på att man där ser helt annorlunda vägar till dystopia. Varje politisk riktning - vänster, höger, liberalism - kan i böcker drivas till en dystopi där förtrycket riktas mot den vanliga människan medan toppskiktet stannar vid makten. Sedan finns förstås också historier som belyser Rysslands plats i världen, allt från ett välde som sträcker sig över Östeuropa och till och med världsvitt, till ett scenario där Ryssland är utplånat, i ord och i geografi.

I en paneldiskussion om publicering av europeisk fantastisk litteratur i Europa, framkom det att engelska är lingua franca i Europa idag. I fler och fler länder läser fans böcker på engelska, oftare på grannlandets språk. Därtill är det oftast lättare att ha en engelsk översättning av en bok att visa upp för intresserade förlag, även om det gäller att översätta från ett europeiskt språk till ett annat. En del författare skriver också på fler än ett språk och kan ha olika röst beroende på språk de väljer.

Sist på kvällen fick jag bekanta mig närmre med den polske konstnären Jakub Różalski, vars kreativa konst blivit underlag för brädspel och rollspel, men fascinerar även på egen hand. Konstvetaren Vinga som höll presentationen visade ett antal verk och via dem berättade hon om vad som karakteriserar Różalskis stil, dieselpunk ruralism. I landskapsscener som lånar stil och motiv från höjdpunkterna i 1900-talets polska realism smyger han på ett skickligt sätt in enorma mech:ar. De får stå i bakgrunden, omvärvda av dimma och lera så att de framstår som lika naturliga som bondens draghästar. Men ofta står de litet skevt gentemot övriga landskapet så att de ändå utmärker sig. Dock, personerna i bilderna ser oftare mer uppmärksamt mot följena av soldater än mot maskinerna. Bilderna är skapade digitalt men är försedda med synbara "penseldrag" och spår av "duken" för att förhöja känslan av realism och därmed svindeln gentemot det oväntade.

Min fredag inleddes med ett mycket intressant föredrag som Miguel Puente Pattison redan hållit för sina arbetsgivare i EU som arbetar med forecasting scenarios.  Under titeln Economic policy insight from science fiction classics gick han igenom hur science fiction är ett medel för tankeexperiment, med aspekter av teknik, ekonomi, politik, och hur människor reagerar i utopierna och dystopierna, vilket lagstiftare, ingenjörer och ekonomer kan förbise. Hans lista på exempel tog sin början i Gilgamesh-eposet, som berättar om konstruktionen av den första staden med arbetsdelning mellan olika kunskaper, men också om konsekvenserna av en oreglerad makt. Över Odysséen, Frankenstein och Jules Verne kom vi också till HG Wells vars verk visar hur okontrollerad kapitalism leder till uppdelning av människor och förfall, när tekniken istället borde användas till att frigöra, inte förslava människor. Dune och Star Wars berättar om monopol, kontroll av handelsrutter och hur svarta marknader och smugglare kan utgöra ett motstånd. Star Trek visar däremot ett samhälle av post-scarcity. Asimovs robot-romaner presenterar olika grader av automatisering, och hur det påverkar människorna. Med dessa och många fler exempel, väl utbroderade med förklaringar, kom Miguel Puente Pattison till två uppmaningar till dem som bygger regelverken för att motverka att vi hamnar i någon av dystopierna:

Avoid Orwellian planning

Prevent corporate feudalism

Även andra föredrag och paneldebatter under dagen handlade om att skapa en bättre framtid, och bland vad som föreslogs att göra på gräsrotsnivå var förstås att läsa - science fiction för de möjliga framtiderna; huvudpersoner som är olika dig för att utmana din syn på världen; bara läsa mycket för att få empati för andra människor; bilda bokklubbar och höra andras tankar om det man läser; och dela med sig av sitt överflöd för att skapa en bubbla av vänlighet som kan sprida sig i världen.

Bakom den litet dystra rubriken How Not To Become an Astronaut dolde sig ett mycket uppmuntrande föredrag av Dr. Emma J King. För varje steg av uttagningsprocessen för att bli astronaut för ESA vände hon med humor och energi en negativ ingång till något positivt och givande, och även när hon ungefär halvvägs igenom inte valdes att gå vidare, hade hennes förberedelser och upplevelser fått goda efterverkningar på hela hennes liv.

Min lördag började med ett föredrag i Betonhalle.

Lördagen började i Betonhalle med ett föredrag om JB Priestley och Nevile Shute.

Lördagen började med ett föredrag av Marina Dudenhöfer i Betonhalle.

Loop the Loop to the Flipside - Time loops and alternate realities in JB Priestley's time plays and Nevile Shute's novels hette det mycket spännande föredraget, som väckte mitt intresse för - ja, det som titeln berättar, och jag  ser fram emot att både läsa JB Priestleys historier från 1930-talet och se BBC:s teateruppsättningar från 1980-talet av dem som skall finnas på YouTube.

Sedan lyssnade jag på en diskussion om Fermi-paradoxen och hur man skall göra för att höras eller inte höras av civilisationer på andra planeter, följt av ett föredrag av Jannis Radeleff om hur människor i tidigare eror kan ha tolkat sjukdomstillstånd som porfyri (där solsken ger skador på huden; tandköttet blöder, drar sig tillbaka och blottar långa tandhalsar) som något de kallade för vampyr, eller också varulv. Därefter hörde jag en panel debattera Michael Endes Den oändliga historien och tänkte att det vore på tiden att läsa om den boken. 

Deltagare från forna Sovjetstater eller Öststater i Sovjetunionens skugga höll en intressant paneldebatt om hur det influerat science fiction i deras hemländer. Sovjetunionen kan ju sägas vara som ett rymdimperium, med ambitioner långt in i framtiden och en kult kring rymdfart alltsedan Jurij Gagarins prestation. Dock, i kulturen fanns ett tryck på att man måste skriva social realism. Men då science fiction befann sig i ett mellanläge - "tolererad" - mellan godkänd och förbjuden litteratur, kunde man ta sig större friheter där och till och med berätta om små gröna män med marknadsekonomi. En del av panelen saknade de gamla sovjet-berättelserna som inte hade så mycket action utan mer var två personer som diskuterade filosofi över flera boksidor, och de saknande också framtidstron (att kommunismen skall segra!) från förr, och dess uttryckliga solidaritet som man saknade under 1990-talet. Under 2000-talet, berättade ukrainska Alona Silina, kom en hel del lättläst SF från Ryssland som talade om att Ukraina borde återvända till Ryssland, och beskrev heroiska tidsresenärer som åkte tillbaka och ändrade i historien.

Från den panelen lösgjorde sig bulgariske Joro Penchev och höll ett inspirerande om än inte helt hoppingivande föredrag om nanobotar - kan de inte hjälpa oss med de jättetråkiga sakerna som att damma bokhyllan och hålla oss friska inifrån kroppen? Efter genomgången av vad som går och inte går att göra verkar det svårt, men vi kan väl fortsätta att forska fram teknik som kan göra det vi vill slippa? Om inte nanobotar, så kanske mikrodrönare.

The Testaments

När fertiliteten sjunker till minimala nivåer blir barn en statussymbol. I den fundamentalistiskt kristna diktaturen Gilead är det dessutom önskvärt att samhällets ledare har fulltaliga familjer, med manligt överhuvud, en undergiven hustru och barn. (Och ibland en Tjänarinna som hålls fången för att föda barn åt familjen.) I flera fall har barn till oönskade medborgare kidnappats och tilldelats en sådan finare familj. Ett av dem är Agnes Mackenzie, som inte vet att kvinnan hon kallade mor inte var hennes biologiska mor.

Agnes går tillsammans med andra tonårsflickor i en skola för att lära sig att bli goda hustrur och framför allt lydiga under religionens pålagor. Det kan kännas bra att veta att man har en uppgift i livet - att bli en god hustru - och vara omhuldad för sin potential - att föda barn. Men allteftersom flickorna får sin första mens och flyttas till nästa steg mot vuxenlivet, börjar äktenskapets realitet att kännas mer skrämmande än spännande. Det blir inte minst tydligt när de giftasmogna flickorna skall presenteras för möjliga makar på en speciell balkväll. För de skall självklart giftas bort med samhällets toppar, och de är alla män i hög ålder som lystet sträcker sig efter de unga flickorna som drillats till att vara kyska.

Bland skolflickorna klädda i plommonfärgade kläder finns också vitklädda flickor, "Pearl Girls", som frivilligt kommit till Gilead från den syndfulla omvärlden. Men en av dem, Daisy, är inte där för att underkasta sig, utan som spion från gerillarörelsen Mayday. Det är ett livsfarligt uppdrag, för Gilead straffar såväl statsförrädare som slarviga skolflickor hårt.

Margaret Atwoods ganska röriga och platt skrivna bok The Testaments har fått liv i den välgjorda filmatiseringen med samma namn. Tittarfavoriter från The Handmaid's Tale som Aunt Lydia och June Osborne själv dyker upp i handlingen, men framför allt följer vi plommonflickorna och pärlflickan i tankarna om hur framtiden kan bli, det tyst viskade skvallret om det de inte får prata om, växande förälskelser - allt detta under skuggan av tyrannerna som förbjudit dem allt annat än disciplin och foglighet, och vill att de skall vara en skara av identiska, utbytbara unga kvinnor. Det gör det så plågsamt att se entusiasmen hos naiva Hulda, motviljan hos Becca, den alltid så välinformerade skvallerbuttan Shunammite, den hoppfulla Agnes, och Daisy med sina hemligheter - alla skall de formas efter andra mäns vilja. Men inte kan en diktatur som Gilead bestå för evigt? Den första säsongen höll spänningen högt. Låt oss se hur det går i andra säsongen.

Neurobiest av Aiki Mira

I Berlin år 2100 växer nya ekosystem på taken, tillsammans med människor som är genetiskt modifierade efter hur de önskar. Aruke har stängt av det som hämmar musklernas utveckling på sig och sin käraste Kenoah, så de är båda storväxta och muskulösa. Även växter och djur är genmodifierade till nya varianter, litet olika för varje tak de bebor. Men en egenhet i Arukes kropp verkar hon vilja hålla hemlig även för Kenoah. Under smärta bringar hon fram - inte för första gången - ett föremål format som ett ägg men med mer omfattande egenskaper.

Kapitlen i Berlin varvas med kapitel från SymBiom tio år tidigare, ett forskningscentrum i Amazonas där en - eller flera? - av karaktärerna från Berlin-kapitlen också befinner sig. Den 14-åriga Prima har motvilligt följt med sin mor och styvmor för att leva där och försöka destillera och återframställa den känsla av gemenskap med naturen som ursprungsbefolkningen där hade. Detta försvåras eller underlättas av att hela området är syntetiskt återskapat efter att ha skövlats under de tidigare decennierna. Men forskning i skärningsområdet biologi, zoologi och psykologi är svårberäknelig, och nya processer och entiteter växer fram ur floran och faunan, utanför forskarnas kontroll eller förståelse.

Den allt genomsyrande närhetskänslan till naturen är det allra mest eftertraktade även i Berlin år 2100. Den största megastjärnan - Mega-Celeb - är Riva Lux som i sina framträdanden delar med publiken hur hon själv delar kropp med ett utvalt djur. Detta har väckt Arukes intresse och en undran om de båda har något gemensamt i sitt förflutna.

Aiki Mira är bra på att beskriva miljöer som pulserar av liv, miljöer ur en framtid med oväntade livsformer i symbios med högteknologi eller nya sorters biologi. Mindre bra beskrivet är logiken i övergångarna mellan dem, och vad teknologin kan göra - det sistnämnda blir ibland litet som magi som kan ske litet efter önskemål. Det gör att de med flit utlagda mysterierna kring identiteter ibland orsakar mer av irritation än ögonblick av spänning. Men det är ändå intressant att för ett tag försjunka i Aiki Miras kreativa, myllrande framtid.

Fler böcker av Aiki Mira:

Proxi

1984 med Berliner Ensemble

Fyra män spelar Winston Smith, och hans inre tankar blir till diskussioner mellan dem, eller en ordlek där de avslutar varandras meningar, eller en talkör där alla fyra säger samma sak samtidigt. På så sätt verkar han mindre ensam i sina tankar än hur man annars kan tänka sig att en människa i ett totalitärt system känner sig, men det låter honom också framstå som en fullödig människa i ett samhälle som vill att alla skall tjäna staten utan invändningar. Scenografin med två spegelväggar satta som en kil låter ibland de fyra männen bli till en oöverskådlig folkmassa. 

Julia spelas av bara en skådespelerska, men en trio sångerskor i likadana trenchcoats kvadruplerar henne, och bidrar med klanger av Annunziata Matteucci som låter eviga och svårfångade; tidvis som gregoriansk sång, tidvis som folkmusik från avlägsna länder.

I Luk Percevals uppsättning ställs Winstons och Julias inställning till livet tydligare mot varandra, när hon sorglöst klättrande på strukturerna som håller upp spegelväggarna berättar hur hon söker hemliga ögonblick av lycka utanför det tvingande livet i diktaturen, som nu den otillåtna kärleksförbindelsen med Winston. Samtidigt söker Winston fortfarande utvägen i ett uppror mot Big Brother; det revolutionära brödraskapet som ingen egentligen vet om de finns.

De följande turerna av hopp, svek, förnedring och tortyr i historien är välkända och nästan ordagrant minnesvärda. När O'Brien förhör och plågar Winston är det hans röst som framförs unisont av den manliga skådespelarna, medan Winston är en ensam stämma, utan chans mot diktaturens allomfattande apparatur som täcker allt och kommer att finnas kvar i tusentals, miljontals år.

Länk till Berliner Ensembles sida om 1984

Foto: Jörg Brüggemann

Göbeklitepe, Taş Tepeler and life 12,000 years ago på James-Simon-Galerie Berlin

För 12000 år sedan byggde människor i sydöstra Turkiet stora utsmyckade stenstrukturer där många kunde samlas. De var precis i början av att bli bofasta efter att ha levt som nomader, och fynden har förundrat arkeologer som dittills hade sett att större (religiösa) byggnader uppfördes först efter att människor varit bofasta en längre tid.

Det internationella Taş Tepeler Project (Taş Tepeler betyder bokstavligen stenhögar) har i provinsen Şanlıurfa lokaliserat och börjat utforska platserna Karahantepe, Sayburç, Çakmaktepe och den mest kända, Göbeklitepe. Några av de funna artefakterna ställs ut på James-Simon-Galerie Berlin tillsammans foton från av fyndplatserna och en film från utgrävningen i Karahantepe.

Områdena är inte (bara) nedsjunkna i jorden av år och slitage, utan grävdes ned en bit i marken och försågs med T-formade pelare som utsmyckades med bilder av människor och djur. Även runt om i samlingsplatserna placerades skulpterade huvuden, litet  som extra deltagare i vad som försiggick i cirkelns mitt.

De äldsta delarna är från för 12000 år sedan, men många föremål som grävts fram är från 8500-9800 år gamla, så människor har varit samlade på dessa platser under flera tusen år. Statyer och mindre föremål som liknar djur - fåglar, grodor, jaguarer - har hittats, inklusive vad som liknar avbildningar av masker och människor som bär djurmasker.

De äldsta tydligt könade människostatyetter som hittats var av män, vars erigerade penisar utmärkte dem även mitt under jaktscener.

Efter hand började man även göra avbildningar av fertila kvinnor, ofta i mindre format.

Konstnären och fotografen Isabel Muñoz har fotograferat flera av föremålen på plats, och hennes skarpa foton i svartvitt frilägger platserna och artefakterna i tiden så att det känns som att vi är där när de var levande och viktiga för människorna i trakten.

Se på bilden högst upp till vänster, där handen håller runt hörnet om pelaren!

Det är givande att se filmen från utgrävningen av Karahantepe, både det noggranna arbetet och de gemensamma måltiderna bland arkeologerna, på en plats som samlat människor till gemenskap i årtusenden. Det är också en svindlande överlagring av dåtid, nutid och framtid när det digitala kartläggandet av fyndplatserna skapar en tredimensionell karta över exakt var varje föremål och jordlager kommer från, i en bild man kan röra sig inuti. Utställningsboken Building Community (finns på engelska, tyska och turkiska) är ett ymnighetshorn av information och ytterligare fascinerande foton.

Länk till James-Simon-Galeries sida om Building Community

Malina med Berliner Ensemble

Låt oss inte fastna vid att Ingeborg Bachmann själv hade ett problemfyllt förhållande med Max Frisch, men det är ett faktum att hon vet hur det känns när hon i boken Malina beskriver en intellektuell kvinnas tvångsmässiga dragning till en man som förminskar henne i ett misogynt Wien på 1960-talet. 

I insceneringen av hennes roman Malina spelas de tre rollerna på scenen - Ivan, Malina och jag - av tre kvinnor i likartade kläder, frisyrer och glasögon, så att man även när de efterhand formas in i distinkta ser hur de lever i symbios. I alla fall ur jagets synvinkel. Ivan, som bor bara något hus bort, har en gång stått för glädjen som avbröt en pågående depression. Men nu drar han sig undan, vill sällan träffas, och när de träffas kommer han med förolämpande uttalanden och förslag som det kärlekstörstande jaget ivrigt vill uppfylla. Alla de deprimerande böckerna i hennes bokhyllor, och i hela världen - ska hon verkligen skriva en nedslående bok till? Hellre skriva en som gör alla glada när de läser den, tycker han. En kommentar som visar hur litet han känner kvinnan, men hon låter den omforma hennes personlighet och uttryck i den litterära världen - tills han sablar ned hennes självförtroende ännu en gång.

Det kan vara ytterst frustrerande att se en kvinna underkasta sig en dålig man för de få smulor av kärlek han kastas ut, men Berliner Ensembles hantering av Ingeborg Bachmanns precisa språk ger historien en distans och intelligens som det är lättare att engagera sig i för någon som inte vill vältra sig i känslor. Den enorma telefonluren visar hur viktigt ett telefonsamtal, och väntan på det, kan vara. Små detaljer som schackspelandet och att Ivan förväntar sig ett varmt mål mat känns som lovande kopplingar till mannen när han inte ger någon ömhet.

Mot slutet av pjäsen kommer en passage där kvinnans drömmar om den förvirrande barndomen berättar hur pappans behandling av henne slog undan benen för hennes liv som kvinna. De tre kvinnorna på scenen stöttar varandra men i slutändan är det bara en av dem som finns kvar.

Länk till Berliner Ensembles sida om Malina

Foto: Jörg Brüggemann

Spider-Noir

I ett New York plågat av brott vandrar en man med superkrafter likt en spindel i människohamn: han har förmågan att skjuta stark, klibbig tråd från sina händer och med dess hjälp avväpna skurkar, eller ta fäste på en skyskrapas höjd och svinga sig genom luften. Men han använder inte krafterna längre, för han är trött och desillusionerad, även om han tragglar vidare på det godas sida som privatdetektiv. Tid och plats är ett alternativt 1930-tal, och TV-serien Spider-Noir är starkt inspirerad av noir-filmernas hårda stämning och stilfulla scenografi.

I den här versionen av Spider-Man, som vi först mötte på vita duken i Spider-Man: Into The Spider-Verse, ligger första världskriget bara några år bort i tiden, och det var i ett tyskt fångläger som Ben Reilly fick smittan som gav honom spindelns superkrafter. Men i lägret pågick många andra brutala experiment på amerikanska fångar. Nu har ett par av dem återkommit till New York City som hantlangare åt den lokala brottsbossen Silvermane, med sina egna versioner av superkrafter som gör dem till farliga motståndare för dem som försöker sätta sig emot Silvermane.

Det är inte bara med våld och hot som olika intressenter försöker styra staden, utan medelst svartmålning, intriger och komplotter. Ett uppdrag placerar Ben Reilly mot nattklubbssångerskan Cat Hardy. Ah, vilken uppenbarelse - en regelrätt femme fatale, vacker och förförisk, till synes i fara för andras konspirationer men med egen agenda och kapacitet att styra händelser i skymundan eller öppen dager.

Motvilligt tvingas Ben Reilly än en gång att använda sina superkrafter, men också sin slutledningsförmåga som detektiv när trådarna han följer går djupare in i hans egen historia än han skulle vilja minnas. 

Spider-Noir går att se antingen i svartvitt eller i True-Hue, där den senare varianten har extra lysande färger, som om den svartvita filmen blivit färglagd i efterhand. Det kommer tillfällen där den svartvita stämningen läcker in i det färggranna universat kring mellankrigstidens spindelman. Oavsett vilken version man väljer är Spider-Noir snyggt filmat med scenografi och rolltolkningar i fascinerande noir-stämning, och det är en fröjd för ögat.

Death of the Author av Nnedi Okorafor

I boken Death of the Author är själva science fiction-berättelsen inbäddad i historien om dess författare, Zelu. Zelus historia utspelar sig fem minuter in i vår framtid, med självkörande bilar, smarta AI-appar i telefonen och, vilket spelar en stor roll, ett exoskelett som låter Zelu resa sig ur rullstolen hon varit bunden vid sedan en olycka i tolvårsåldern. 

Det är av uppgivenhet efter att ha blivit avskedad från sitt arbete med att leda Creative Writing som Zelu börjar skriva en boken som blir hennes största succé. Från att aldrig ens ha läst science fiction skriver hon en berättelse om robotar och AI:n i en postapokalyptisk värld övervuxen med periwinkle grass. Så fort hon har sänt den till sin agent får hon miljonkontrakt på att skriva två böcker till och ett filmkontrakt för den första boken. Redan innan den har blivit utgiven får Zelu miljontals följare på sociala medier, och när boken blivit tillgänglig läses den av människor över hela jorden. Även Zelus privata liv blir till en Askungesaga, när den ene tech-biljonären efter den andre erbjuder henne exklusiva gåvor. Det är på det viset som hon får den unika möjligheten att utrustas med ett avancerat exoskelett som låter henne gå igen.

Men Zelu möter även motgångar. Efter några ilskna repliker i en offentlig intervju droppar hennes följare på sociala medier av. Och hennes stormiga familj - föräldrar, de många syskonen och släkten i Nigeria - tycks aldrig ha annat än klagomål på henne även under de största framgångarna. I de instuckna kapitel som utgör intervjuer med Zelus närstående bedyrar alla att de älskar henne, men det är svårt att se det som mer än tomma ord när deras interaktioner mest utgörs av gräl. 

Överhuvudtaget består boken Death of the Author av många ordrika förklaringar av någon känner eller vad som händer, ofta en räcka av rena överord i upprepning. Men om förklaringarna hade haft täckning i vad som faktiskt händer i boken så hade författaren inte behövt skriva oss läsare på näsan vad vi skall tycka om handlingen.

"I did it," she whispered. She burst into tears. The ending was breathtaking. It was dramatic and poignant and pacey - everything she'd wanted it to be.

I synnerhet hopas många exalterade kommentarer över boken-i-boken, Rusted Robots. Alla som läser den ropar till Zelu att det är den BÄSTA bok de någonsin läst och att hon är en FANTASTISK författare! Men de kapitel ur Rusted Robots som varvas in då och då är högst mediokra och är skrivna med lika platta karaktärer, ogrundad handling och banal dialog som den övriga boken. Då och då skimrar det till av spännande skildringar av framtidens miljöer, alltid övervuxen av periwinkle grass. Men det är svårt att tänka sig att boken Rusted Robots skulle ta hela världen med storm, inklusive den stora andelen läsare som inte intresserar sig för science fiction. Jag kan inte tycka att Death of the Author, eller Rusted Robots, är en underbar och livsomvälvande bok bara för att Nnedi Okorafor respektive Zelu skriver att det är det som läsaren skall tycka.

Fler böcker av Nnedi Okorafor:

Kabu-Kabu

In Bloom på Ashmolean Museum Oxford

Som svensk kan man få hicka när nationalhjälten Carl von Linné bara är ett av tjugofem viktiga namn inom den tidiga forskningen om blommor och andra växter, men å andra sidan är det fint att ibland få ett annat perspektiv. 

I utställningen In Bloom - How Plants Changed Our World på Ashmolean Museum i Oxford möts man först av stora, tunga, imponerande böcker från 1700-talet, en tid då européernas kunskap om världen vidgades via dedikerade naturforskare på upptäcktsresor till andra kontinenter. 

Jacob Bobart the Elder and Jacob Bobart the Younger's Hortus Siccus or a Collection of Plants (1660)

De gjorde sitt bästa för att frakta hem exemplar av spännande nya växter, men också att måla av dem så noggrant som möjligt i full blom i sin naturliga miljö. Böckerna var tänkta för vetenskapliga bibliotek men också för intresserade privatpersoner.

The Scythian Lamb, from Elizabeth Blackwell's A Curious Herbal (1739)

Orchard Oriole and Southern Catalpa from Mark Catesby's The Natural History of Carolina, Florida and the Bahama Islands (1754)

Blossom of Banana with Life Stages of Bullseye Moth from Maria Sibylla Merian's Metamorphosis Insectus Surinamiensium (1726)

Aloe Africana maculata from Johann Jakob Dillenius' Hortus Ethamensis (1732)

The Blue Passion Flower from Robert J. Thornton's The Temple of Flora (1798-1810)

På 1800-talet skapade man även undervisningsmodeller av exotiska blommor i trä, metall och papier-mâché.

St John's Wort, European Grape (1860-1880)

Saxifrage, Great Burnet, Common Nettle (1860-1880), Robert Brendel and Reinhold Brendel

Kärleken till blommor tog sig in i människors hem i form av dekorationer och tavlor. Ett rum visar hur rosor av olika slag smyckat föremål och väggar.

Pen Box (qualamdan, gol-o bolbol), late 19th century, Iran

Study of Wild Rose (1871), John Ruskin

Yueji Rose in Vase and Rock (1877), Ju Lian

Study of Oriental Poppy (1879), May Morris

Även idag älskar vi blommor till utsmyckning, men med århundraden av skönhet i minnet har modern konst också börjat förhålla sig personligt till blomstren genom att vrida och vända på dem, presentera dem i nya material eller blåsa upp dem så att de blir större än betraktaren.

What Is In A Name? (2022), Anahita Nourozi

Pollinator Pathmaker, Early Spring, Midsummer (2025), Alexandra Daisy Ginsberg

New Ecologies (2025), Justine Smith (sedlar: dollar, rubel, yuan, rial, pund, hryvnia, shekel, won)

Molly Goddard, Poppy, East London (2019), Kate Friend

Utställningen på Ashmolean visar upp ett fint urval från alla dessa eror och användningar. Själv blev jag fascinerad av vad jag fick se och läsa om Ferneries, inomhusrum för att odla ormbunkar och andra växter som trivs i mörka, fuktiga rum.

Länk till Ashmoleans sida om In Bloom

Fernery at Woolpits (1942), Kenneth Rowntree