Bland de många verk av Magritte som visas på Nordiska Akvarellmuseet finns gouacher, teckningar och skisser som inte tidigare ställts ut, och bara det gör ju utställningen till en sevärdhet... men framför allt är den det för att det är en fröjd att se och inspireras av René Magrittes lekfulla ompusslanden av hur verkligheten brukar se ut.
 |
| De Chirico Kärlekssången |
Det gläder mig att få veta att Magritte inspirerades av en annan konstnär jag fascineras av, de Chirico och hans målning Kärlekssången. Och ännu finare är det att Magrittes inspiration drev honom in på en helt egen väg, vilket vi får se i hans första surrealistiska verk Le Jockey Perdu, den förlorade jockeyn, ett motiv som kommer att återkomma flera gånger. Den visar det Magritte senare konkret skrev ut, "Det här är inte en pipa", för jockeyn på den framrusande hästen är ju egentligen bara en avbild, något som står still inför våra ögon och alltså kan placeras var som helst, till exempel i en skog av bowlingkäglor. Från 1925 och framåt skapade Magritte flera collage som blickade mot en drömvärld olika vår.
Utställningen är baserad på en lös kronologi men mer på teman tillsammans med perioder i Magrittes liv, såsom hans tid hos de franska surrealisterna och senare de belgiska surrealisterna som ville distingera sig från de franska dylika och senare också upplevde inre stridigheter. Vid den tiden gjorde Magritte en lång räcka med roliga tankeexperiment med hus som han uttryckte i bild på flera olika sätt, och också berättade om i brev till vänner.
Likaså förtydligade han vad som var skillnader och likheter mellan ett objekt och dess illustration, med ord och med bild och hybrider av bådadera.
Den inverterade sjöjungfrun, kvinnan med fisköverkropp som ligger till synes passivt på en strand i en känd tavla, kan tack och lov också ses i mer aktiv form i några andra av Magrittes skisser.
Magrittes levebröd vid sidan om hans kreativa skapande var en reklamfirma han drev tillsammans med sin bror. De skapade filmaffischer, skivomslag och ren reklam, men deras kunder ville inte kännas vid Magrittes surrealistiska tendenser. De smyger sig dock in i ljuvlig form i de två affischerna för textilarbetarnas förbund, dock är det oklart om de någonsin trycktes.
Några få kunder såg sig gärna lierade med den uppfinningsrike konstnären, såsom månadstidningen Le Centaure och modehuset Norine. Det månadsmagasinet hade jag gärna velat (kunna) läsa, och klä mig i det senaste från Norine!
Humor får några väggar - Magritte ville att humor gärna skulle vara litet oroväckande!
Genom åren och in på 1960-talet fortsatte René Magritte att leka med och utveckla de teman han börjat tänka på flera decennier tidigare. Bilderna är suggestiva, inte bara pusselbitar satta på nya ställen utan en åskådare kan ibland läsa in något som får marken under fötterna att gunga.
Det var mycket trevligt för undertecknad att stöta på den målning med ett datum svindlande långt in i framtiden som jag först såg i en utställning på Staatsgalerie Stuttgart för tjugofem år sedan! Tiden går...
Bland tavlorna i sista rummet får jag till slut också en förklaring på det runda objektet, halverat på mitten, som dyker upp i så många av Magrittes verk - det är en "grelot", en bjällra, kallas den. Fast de objekt vi har sett i tavlorna genom åren ser inte ut att vara så oskyldiga och funktionella små pinglor, de har oftare en mystisk, undflyende karaktär, nästan utomjordiskt obegriplig. Där finns nog mer att utforska. Det är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar