Alla gånger vi önskade oss en tvilling som kunde gå till skolan istället, då tänkte vi sällan på att den tvillingen inte heller skulle vilja gå till skolan. De personer som har undergått severance har dock blivit försäkrade om att deras innie kommer att trivas och gilla sitt jobb. Därför har många människor låtit företaget Lumon operera in en pryl som gör att den person som går till jobbet inte kommer ihåg något alls av arbetsdagen, utan tycker sig få gå hem igen i nästa ögonblick. Ett liv med bara fritid och lönechecken från arbetet man inte minns!
Å andra sidan kommer ens innie, den persona som utför det dagliga arbetet, aldrig ha någon fritid eller se något av världen utanför, speciellt som kontorslokalerna ligger under jord. Är de då nöjda arbetare som utför sitt jobb med glädje? Det finns olika sätt att motivera sina anställda. Dylan G. radar stolt upp fingerfällorna och suddgummina han vunnit som månadens bäste medarbetare på avdelningen Macro Data Refinement. Irving B. känner lojalitet med företaget, dess historia och de mystiska, närmast religiösa ritualer och föreskrifter i handboken som de har att följa. Mark S. har en mer pragmatisk syn på sitt jobb, och har just blivit ledare för den lilla arbetsgruppen. Vad hans innie dock inte vet, är att hans outie blivit kontaktad av den före detta kollegan Petey, som inte bara lämnat Lumon utan genomgått en operation för att integrera sina båda uppsättningar av innie- och outie-minnen, med oroande biverkningar som följd.
Inget tycks dock kunna motivera Peteys ersättare, den nyanställda Helly R. som tar till drastiska metoder för att försöka säga upp sin anställning. Men i slutändan är det ens outie som bestämmer, och dag efter dag kommer hon tillbaka till kontoret, mot sin vilja. Det är en kuslig påminnelse om att de arbetande innies är livegna och i stort sett oförmögna att lämna sitt arbete. Straffen som utdelas av arbetsledarna för de anställdas missteg är också gammaldags sadistiska på ett kuriöst sätt, sammanvävda med den kult kring Lumons grundare som odlas i ritualerna på arbetsplatsen.
Som utomstående är det lätt att fascineras av denna intrikata men ändå naivt konstruerade arbets-religion. Än en gång påminns man om att innies inte har minnen av någon annan värld att jämföra med, och kanske låter man sig som Irving B. hänföras av detaljerna att lära sig och följa, och den bakomliggande antydda mysticismen. Tillsammans med honom får vi också utforska andra delar av Lumon, svåråtkomliga då de ligger långt långt bort i de kritvita, labyrintlika korridorer som de anställda är förbjudna att rita kartor över.
Som tittare kan man fascineras av själva jobbet som utförs. Det liknar ett dataspel men har en känslomässig dimension. Om man är riktigt intresserad så har en engagerad följare byggt en
realistisk simulator. Dock kan man undra vad det abstrakta arbetet verkligen innebär, till att börja med på avdelningen Macro Data Refinement men även på de övriga, ännu mer obskyra avdelningarna. I scenerna från världen utanför Lumon ser vi protester och ifrågasättanden både av praktiken att genomgå severance och av vad Lumon producerar, även om det senare är diffust. Men vi får också se att det finns människor älskar företaget och dess produkter, och frivilligt hänger sig åt grundar-kulten.
Blått och grönt är i de flesta fallen lugnande färger, men i de mestadels kritvita miljöerna på Lumon är inslagen av färg rent artificiella och har en motsatt effekt - en påtvingad harmoni som än mer inskärper hur begränsad världen är. Fokus blir därför desto större på de fyra människorna i arbetslaget, deras managers och i periferin andra anställda, liksom mystiska detaljer i inredningen. I andra säsongen sker mer av handlingen utanför Lumons avskilda kontorskomplex, och gränserna mellan inne och ute luckras upp av flera anledningar. När vi faktiskt får svar på flera av våra frågor så finns det ändå mystik kvar, samtidigt som den nya händelseutvecklingen drar oss djupare in i Lumons grepp.
