In Bloom på Ashmolean Museum Oxford

Som svensk kan man få hicka när nationalhjälten Carl von Linné bara är ett av tjugofem viktiga namn inom den tidiga forskningen om blommor och andra växter, men å andra sidan är det fint att ibland få ett annat perspektiv. 

I utställningen In Bloom - How Plants Changed Our World på Ashmolean Museum i Oxford möts man först av stora, tunga, imponerande böcker från 1700-talet, en tid då européernas kunskap om världen vidgades via dedikerade naturforskare på upptäcktsresor till andra kontinenter. 

Jacob Bobart the Elder and Jacob Bobart the Younger's Hortus Siccus or a Collection of Plants (1660)

De gjorde sitt bästa för att frakta hem exemplar av spännande nya växter, men också att måla av dem så noggrant som möjligt i full blom i sin naturliga miljö. Böckerna var tänkta för vetenskapliga bibliotek men också för intresserade privatpersoner.

The Scythian Lamb, from Elizabeth Blackwell's A Curious Herbal (1739)

Orchard Oriole and Southern Catalpa from Mark Catesby's The Natural History of Carolina, Florida and the Bahama Islands (1754)

Blossom of Banana with Life Stages of Bullseye Moth from Maria Sibylla Merian's Metamorphosis Insectus Surinamiensium (1726)

Aloe Africana maculata from Johann Jakob Dillenius' Hortus Ethamensis (1732)

The Blue Passion Flower from Robert J. Thornton's The Temple of Flora (1798-1810)

På 1800-talet skapade man även undervisningsmodeller av exotiska blommor i trä, metall och papier-mâché.

St John's Wort, European Grape (1860-1880)

Saxifrage, Great Burnet, Common Nettle (1860-1880), Robert Brendel and Reinhold Brendel

Kärleken till blommor tog sig in i människors hem i form av dekorationer och tavlor. Ett rum visar hur rosor av olika slag smyckat föremål och väggar.

Pen Box (qualamdan, gol-o bolbol), late 19th century, Iran

Study of Wild Rose (1871), John Ruskin

Yueji Rose in Vase and Rock (1877), Ju Lian

Study of Oriental Poppy (1879), May Morris

Även idag älskar vi blommor till utsmyckning, men med århundraden av skönhet i minnet har modern konst också börjat förhålla sig personligt till blomstren genom att vrida och vända på dem, presentera dem i nya material eller blåsa upp dem så att de blir större än betraktaren.

What Is In A Name? (2022), Anahita Nourozi

Pollinator Pathmaker, Early Spring, Midsummer (2025), Alexandra Daisy Ginsberg

New Ecologies (2025), Justine Smith (sedlar: dollar, rubel, yuan, rial, pund, hryvnia, shekel, won)

Molly Goddard, Poppy, East London (2019), Kate Friend

Utställningen på Ashmolean visar upp ett fint urval från alla dessa eror och användningar. Själv blev jag fascinerad av vad jag fick se och läsa om Ferneries, inomhusrum för att odla ormbunkar och andra växter som trivs i mörka, fuktiga rum.

Länk till Ashmoleans sida om In Bloom

Fernery at Woolpits (1942), Kenneth Rowntree

The Pitt

Klockan sju börjar dagskiftet på akutintaget på undervisningssjukhuset i Pittsburgh. Några av de tjänstgörande där är medicinstudenter på sina första pass någonsin, och får praktisera sina kunskaper under de mest stressande omständigheter man kan tänka sig. Det är stor variation på vad patienterna som kommer in har för problem. Någon rullas hastigt in från ambulans med krosskador från en fallande högtalare, andra har smärtor som först inte verkar så speciella men visar sig dölja något svårare.

Timme för timme följer TV-serien The Pitt olika läkare och sköterskor när de hanterar vad som händer under sitt skift. När ansvarig läkare för akuten, Dr. Robinavitch som kallas Robby, kliver in på morgonen ser vi med hans ögon alla människor i den redan överfulla väntsalen, men också tillbakablickar till Covid-tiderna när alla var nogsamt maskerade och arbetade under ännu mer osäkerhet.

De olika fallen kan utveckla sig på skilda sätt under timmarnas gång. Medicinska komplikationer kan förändra läget, men också patientens eller anhörigas reaktioner. Många av patienterna ser vi bara blödande, under akut operation, andra hinner vi för ett ögonblick följa som människor påverkade av sin sjukdom eller skada. Mitt under ett katastrofalt läge med många skottskadade patienter stannar kamerans blick för en stund vid en kvinna utan större skador, men som överväldigad av situationen bryter ihop och gråter utan ljud.

Det är tack och lov inte relationer mellan de anställda som står i fokus för serien The Pitt, utan utmaningarna för läkarna och sköterskorna: att i de värsta lägena vara klar i skallen, kunna avgöra läget och veta vad som behöver göras. Men ingen av läkarna kan heller lämna privatlivet helt utanför, och den stressen blandas med kraven på att arbeta snabbt, korrekt och helst utan paus i tolv timmar.

I andra säsongen gör sig också omvärldsproblem påminda. En man som inte har försäkring för att täcka sina vårdkostnader lämnar sjukhuset innan han fått den hjälp han behöver. Vid ett annat tillfälle stövlar ICE in och skapar än mer kaos och oro bland såväl skadade patienter som sköterskor och läkare. Och allt detta sker den fjärde juli, vilket betyder extra många skador av fyrverkerier och fyllebråk.

En trovärdig del i den nyanserade framställningen är att personerna tycker olika om varandra. Den som är en stöttepelare för den ena kan vara en skitstövel för den andra. I andra säsongen märker vi det ännu mer, och där får vi även se den redan så utsatte Dr. Robby krackelera och bete sig som en skitstövel mot några i personalen. Det är bra att ingen framställs som ofelbar. Dock vill jag hoppas att de personliga problemen inte tar ännu mer plats i den tredje säsong som jag redan längtar efter.

The Summer War av Naomi Novik

De grymma händelserna på bokens första sidor får hjärtat att kallna. I sorg och ilska ropar Celia till sin bror Argent att att ingen någonsin kommer att älska honom, ovetande om att anmoderns magi just blommat upp i henne och gör orden till en verklig förbannelse. Mellanbrodern Roric räknas inte, då hans mor var av lägre börd. Celia själv kommer inom några år att giftas bort med en lämplig prins för att befästa faderns ambitioner. Och så följer en kortfattade redogörelse för hur fadern vunnit makt genom sin strategi i strid, där så många spillda liv blivit spelbrickor i kriget mot Summer Lands.

Det är om somrarna, men inte varje sommar, som arméerna kommer från Summer Lands för att fortsätta kriget som pågått i över hundra år. De har en sorglös, vårdslös styrka förstärkt av magi, och om en människa vandrar in i Summer Lands kanske hen kommer ut femtio år senare eller aldrig mer. Även om Celias far lyckats slå tillbaka summerlings på listiga sätt kommer kriget att fortgå så länge de minns hur kungahuset bedrog dem den gången de var på väg att sluta fred.

Efter den dystra inledningen smyger sig dock mer hopp in i berättelsen, i Celias vänskap med Roric och hur de betraktar palatsintrigerna - med humor och förslagenhet, med öga för sin egen plats i historien. Sedan får vi uppleva den målande skönheten i Summer Lands, en skönhet med en farlig skärpa som gör Celias överraskande vistelse där ännu mer skrämmande. Inte nog med att hon själv är fångad hos de obegripliga, fientliga summerlings, hon vet att alla försök att göra sig fri kommer att förlänga kriget mellan de två rikena och döma brodern Argent till ett olyckligt liv. Omständigheterna är nu ännu svårare än på de första sidorna, men eftersom vi har lärt oss mer om såväl summerlings som de tre syskonen, blir det desto mer spännande att följa deras försök att lösa den hårda knuten som bundit dem till ett långt krig.

Fler böcker av Naomi Novik:

Uprooted

Spinning Silver

David Byrne på Rosendal Garden Party

Huvudpersonen själv vandrar in på den tomma scenen, följd av ett par musiker. Starkt och stadigt sjunger han Heaven med minimalt men stadigt komp, medan jordklotet stiger upp bakom personerna på scenens skärmar. "Där är det!" säger David Byrne och pekar, där är vår himmel och vår jord. Sångare, dansare och resten av orkestern dansar in med instrumenten fastspända på magen till de glada rytmerna från Everybody Laughs. Från första början har konserten en positiv ton, som fortsätter när David Byrne berättar att han varit ute och cyklat i skogen idag, och låter bilder av svensk skog fylla skärmarna runt scenen. Sedan fortsätter musikerna med en annan naturupplevelse i And She Was.

David Byrne och Talking Heads har ju skrivit många låtar som beskriver hus, platser, och det som försiggår där - vardag upphöjd till filosofi, ibland mysterium. Från den fascinerande Strange Overtones, över Houses in Motion som låter funkig och mörk, vidare med (Nothing but) Flowers som låter karnevalisk trots att skärmarna bakom visar tomma kontor - vi får tänka oss dem försvunna och överväxta med blommor, som texten säger. Och så vidare till ännu en låt med intrikat melodi och arrangemang, den fantastiska This Must Be the Place.

"Love and kindness are a form of resistance" säger David Byrne i en fortsättning på den generösa, välvilliga stämningen och sjunger What Is the Reason for It? Omtanken om människorna vidgas: "But what about animals?", och så spelar bandet Like Humans Do i karnevaliska rytmer, och dubblerade och klädda i djurmasker på skärmarna bakom sig själva. Ett par gånger under konserten blir applåderna och jublet efter låtarna extra långt - publiken är lycklig att se och höra den genialiske mannen, och David Byrne blir synbart glad av uppskattningen.

When We Are Singing framförs till ett tungt, digitalt beat. Sedan låter Independence Day tyvärr litet skramlig och trött. Slippery People börjar också litet slött, men publiken gillar att höra den och snart tar sig låten och fylls upp av energi. Från nyaste skivan spelas Moisturizing Thing.

Så jagas vår sångare förföljda av en stor skugga och ett uppfordrande trumbeat. Fler instrument fyller på och bygger upp sig till Psycho Killer, till folkets jubel. Sedan är vi uppe i full speed och energi i Life During Wartime. Vilken låt kommer nu? Synten pinglar igenkännbart, basen ansluter, och med inlevelse, som en enträgen föreläsare som vill förmedla något viktigt, pratsjunger David Byrne texten till Once in a Lifetime.

Så drar konserten ned på formatet igen, när några få av musikerna och sångarna sjunger stämsång till Everybody's Coming to My House i ett arrangemang som David Byrne fick höra från ett bröllop i en abyssinsk kyrka. Än en gång, komplext, melodiskt, generöst, inbjudande! Men allt slutar i en ny runda av filosofiska funderingar till en perfekt melodi. På en mintgrön gitarr spelar David Byrne ensam de första tonerna till vad som strax växer till Burning Down the House, bombastisk och fantastisk.

Disclosure Day

Vi kastas in i handlingen genom en följd av spännande actionscener. Från ett intensivt wrestling-spektakel smiter tre av åskådarna ut för att byta något hemligt  och farligt mot en kidnappad flickvän. Snart är en av männen och den befriade flickvännen på flykt med det hemliga materialet, jagade av Wardex, en ytterst hemlig organisation som vill ha tillbaka det till varje pris. Som tur är, så är Wardex specialtränade fältagenter klantigare och mer lättlurade än stormtroopers.

Efter en fantastiskt fånig biljakt (som visserligen innehöll två maffiga scener där en bil kraschar in i och ut ur ett hus) reste sig sällskapet intill mig och gick. Vid det laget hade även min goda vilja gentemot filmen nötts ned till ingenting. Från och med nu kommer jag enbart att skriva ned alla logiska luckor som retade mig. Det kommer att innebära en mängd spoilers, så vill man inte känna till dem så bör man sluta läsa nu.

Daniel Kellner, som killen med hemligheterna heter, visar flickvännen Jane Blankenship filmer av aliens i amerikansk förvaring. Efter bara några gryniga videobilder kan Jane se (eller får för sig) att de är närmare Gud. (Vad nu det betyder.) Och att om världen fick veta det, så kommer det att skaka om vår tro på Gud, vilken vi alla växt upp med och som är något som håller samman världen. Och det kommer att krascha hela samhället. På alla dessa påståenden vill jag svara "nja, det är väl inte helt säkert, va'".

Som fan av både science fiction och vetenskap har jag också några biologiska/tekniska invändningar. Det visar sig att aliensarna, eller åtminstone deras artefakter, kan svänga in sig på samma hjärnvågor som människor (och djur), och hjälpa människor att göra detsamma. De kan till och med förstå alla världens språk och läsa människors tankar. Där vill jag invända att det är mycket osannolikt att en annan livsform, utvecklad på en annan planet under andra förutsättningar, skall kunna koppla ihop sig så sömlöst med våra sinnen.

Följdfel på det: Trots att utomjordingarna uppenbarligen kan alla språk på jordklotet har de ändå bara landat i USA, som vanligt.

Nästa följdfel: När de nu har denna fantastiska teknologi för att synka sig med människohjärnor, varför har de bara använt den på två av alla åtta miljarder människor, för något okänt syfte som de sedan av någon anledning väntade 28 år med att klicka igång?

Och det här med att Det Stora Avslöjandet skulle få hela världen att stanna upp på randen av tredje världskriget. Hallå. Om vi ser på vad som brukar hända vid de tillfällen som fantastiska nyheter av det här slaget läcks, inklusive hemligstämplade UFO-filmer, så är det mer sannolikt att

• några tror att det är sant och att det är en stor nyhet som förändrar allting
• några tror att det är fejk
• några tror att det är sant men att det inte är en så stor grej ändå
• många hör om det men bryr sig inte
• den stora majoriteten av världens människor hör inte ens om det

För vad är det vi i slutändan ska få veta? Vad kan utomjordingarna säga till oss (som de inte sagt på de 79 år de varit här) som skulle förändra det dagliga tragglandet, den storskaliga korruptionen och girigheten som driver människor att göra skit mot varandra?

När jag ändå håller på och klagar: Varför är aliensarna man ser på filmerna små, men alienen man ser på slutet stor? Och varför rita in en (bara en) crop circle? Många fler invändningar dök upp i mitt sinne under handlingens gång, men nu orkar  jag inte lista dem. Jag vill bara avsluta med mitt enda positiva minne från filmen: Elizabeth Marvel gör ett fantastiskt jobb i sin lilla roll som Sister Maura. Trots taffliga repliker och osannolika scenarier är hon trygg och trovärdig.

The Incandescent av Emily Tesh

Magi kan läras ut som ett akademiskt ämne, inklusive många praktiska övningar, och en del av Dr. Waldens elever vid Chetwood School går vidare till att studera det vid Oxford, Cambridge eller andra seriösa universitet. Dr. Waldens specialområde är demoner, klassificerade alltifrån nästan harmlösa imps till mäktiga och farliga demoner av elfte klassen eller högre. De fyra studenterna i hennes sistaårsklass har alla starka magiska förmågor med viss variation, och också självtvivel och personliga problem likt andra sjuttonåringar. 

En klassrumsdiskussion blir ett lämpligt sätt för författaren Emily Tesh att utveckla kunskaperna om demoner, vilket man som läsare kan ha hunnit fundera över redan när Dr. Waldens elever fick kalla fram en fjärderangsdemon och ställa mer eller mindre onödiga frågor till den. När vi förstår att demonernas plan är en ständig strid mellan rovgiriga krafter, är det inte så konstigt att mindre och svagare demoner och imps tycker det är fridfullt att besätta en printer i människovärlden och i stort sett sköta sig själva.

På en flera sekel gammal internatskola finns det mycket energi från årskurser av halvt magikunniga tonåringar, förvirrade av hormoner och en önskan att hävda sig. För demoner är det ytterst lockande, och risken finns att den mäktiga demonen Old Faithful skall bryta igenom till människovärlden igen. Emily Tesh målar mycket inlevelsefullt upp hur magin formar om den synliga verkligheten när något sådant händer, och beskriver strider mellan olika krafter så att det verkligen känns som att livet står på spel i varje stund.

Dr. Sapphire Walden är en skicklig lärare med öga för elevernas potential och problem, även om hon inte är tillräckligt bra på småprat och socialt engagemang för att kunna handleda dem. I gengäld är hon bra på att analysera situationer och se praktiska möjligheter och hinder i såväl stora som små katastrofsituationer, och många läsare kan säkert känna igen sig i hennes sätt att resonera. Men förmodligen är det en förlitan på sin riskaversion och noggranna analyser som gör att Dr. Walden gör sig blind för att hon i praktiken släpper potentiellt farliga aktörer in på bara livet. Visst kan man som läsare redan tidigt identifiera några möjliga hot i skolans omgivning, men det är imponerande hur skickligt Emily Tesh broderar ut handlingen med varierande faror på alla plan - elevernas risktagande, det sociala planet och demonernas plan. Balansen mellan privata problem i människovärlden och hur det får följder i magin är mycket väl hållen, och handlingen växer från fascinerande till ett crescendo av ytterst spännande och farliga planer som måste gå i lås, en resa som är väl värd att följa.

Fler böcker av Emily Tesh:

Some Desperate Glory

Gustavia på Operan

En människa ges år 1760 i present till Sveriges drottning Lovisa Ulrika - vi såg hans hemland invaderas i de inledande animationerna. Men drottningen vill inte ha en slav i sitt hem, utan låter honom uppfostras tillsammans med sonen Gustav och dottern Sofia Albertina. Pojkarna tränas i fäktning och i dans. De är vänner men också rivaler - när Gustav utklassas av Badin, som fosterbrodern kallas, blir han tjurig.

Vilka underbara scener som baletten Gustavia bjuder på! João Felipe Santana gestaltar Badins utveckling från en orolig pojke på främmande plats, till en självsäker man som hemtamt rör sig i de vackra palatskulisser som ramar in Kungliga Operans stora scen. Mot honom agerar Desislava Stoeva som omtänksam drottningmoder och Gabriel Sinclair Jahnke som pojken som i sin tur växer upp till att bli Sveriges kung Gustav III. Och med en övernaturlig lätthet dansar Zane Smith-Taylor över scenen som Louis Gallodier, pojkarnas instruktör i fäktning och dans.

Dansarnas extraordinärt vackra kostymer är designade av Selam Fessahaye. Djupa, glödande blå färger i de kungliga klänningarna, intressanta lekar med svarta konturer i vita dräkter, en återgivning av prinsessan Sofia Magdalenas magnifika brudklänning, och de makalöst skimrande mångfärgade dräkter som bärs under pjäsen-i-pjäsen. Det är extra värt det att från balkongplats se de skickligt snedskurna prinsesskjolarna, likaså den fina koreografin i andra akten när människorna rör sig i mönster över hela scengolvet.

I första akten är scenerna till största delen finkänsligt musiksatta med stycken av  Joseph Bologne, Chevalier de Saint-Georges. Musiken är en fin ny bekantskap och det  ger extra djup åt föreställningen att veta att kompositören var samtida med Badin och har kallats "den svarte Mozart". 

I andra akten får vi se en inte helt belagd romans mellan Badin och fostersystern Sofia Albertina, och de kända problemen med att skaffa en tronarvinge en humoristisk tvist. Drottning Lovisa Ulrika avlider och det ställer de forna fosterbröderna mot varandra. Händelserna i andra akten överskuggas delvis av att musiken nu består av kända verk av Beethoven, vilket tar litet för mycket av uppmärksamheten. Men när Badin och med honom hela baletten väljer en frihet utanför kungahuset passar de energiska takterna från sjunde symfonins final riktigt bra för att ackompanjera livsglädjen och alla möjligheter som ligger öppna för Badin och alla som vill följa hans väg. Baletten Gustavia på Kungliga Operan är in i minsta detalj en mycket välgjord och sevärd föreställning.

Länk till Operans sida om Gustavia

Foto: Håkan Larsson

The Mandalorian and Grogu

Efter ett antal mer eller mindre uppskattade TV-serier vill Star Wars-galaxen återta den stora duken. Det skall göras medelst två redan kända och älskade figurer, The Mandalorian och lille Grogu som vi skall försöka att inte kalla "Baby Yoda". Men han kallas "the Baby" av några i filmen, och gör gulliga bebis-ljud till sina charmigt klumpiga med effektiva rörelser.

Nåväl, etablerad som prisjägare med sin gulliga sidekick får The Mandalorian sina  uppdrag av rebellrörelsen, som efter sin framgång fortfarande måste leta efter officerer från det gamla Rymdimperiet, vilka försöker undergräva den nya republikens auktoritet. Efter ett äventyr på en planet med hisnande berg klädda i snö, skickas The Mandalorian till Nal Hutta för att vaska fram viktig information från Tvillingarna som tagit över brottssyndikatet efter sin äldre bror, Jabba the Hutt.

En stor glädje med Star Wars-filmer är att få se spännande världar och underliga varelser. Det får vi med råge, först på Hutternas träskvärld med intrikata kullar till bostäder, sedan på det nya uppdrag som Mando och Grogu skickas på till planeten Shakari. Den är en utomjordisk variant av den mörka Blade Runner-framtiden, med neon och snabbmatsstånd, och där en deffad Rotta the Hutt slåss i stora gladiatorspel. En Hutt med magrutor! Och vilka fantasifulla, läskiga monster som kämpar på liv och död i ringen! Det blir en rad med actionscener som heter duga.

Litet grand är det som att TV-seriekänslan följt med till biosalongen, när handlingen gör sådana kringelikrokar som en serie annars kan göra. Men det är snarare så att storfilmen The Mandalorian and Grogu har en ovanligt varierad handling, med mer än bara monsterfighter och rymdkrig. Mitt i filmen kommer en lång period i lugnare tempo, där Grogu får ta stort ansvar och visa handlingskraft. Så passande att det sker just på en träskvärld.

Behovet av visuella effekter för Stjärnornas Krig var en drivande kraft för stora framsteg inom området, och vi ser dess effekter i de magnifika scenerierna här. Det gör det ännu bättre att se de mer ryckiga, docklika rörelserna när Grogu och de driftiga små Anzellans tar sig fram på egna ben. The Mandalorian and Grogu har en bra balans mellan världsbygge, tuffa strider och gullighet.

What Stalks the Deep av T. Kingfisher

Alex Easton har varit med om en hel del övernaturliga händelser. Det är just därför som kas före detta officerskollega Denton har bett kan att komma till Amerika. Dentons kusin Oscar försvann när han undersökte en sedan länge nedlagd gruva. Det enkla svaret vore förstås att han omkommit, av ett ras, giftiga gaser eller något annat, men breven han skickade vittnar om underligheter i gruvgångarna, och för sina efterforskningar vill Denton ha stöd av någon som har förståelse för att det finns underligare saker i världen än vad sunt förnuft säger.

Såväl ovan som under jord letar så den lilla gruppen som samlats efter ledtrådar till vart Oscar kan ha tagit vägen. "Vilken tur att jag inte har klaustrofobi" upprepar Easton så ofta att vi kan gissa att ka nog har åtminstone en mindre släng av det, och inte är det konstigt att man känner oro i mörkret under tonvis av sten, med mystiska fotsteg och vagt rött ljus framför eller bakom en i de trånga gångarna. Expeditionerna under jord är spännande skildrade, nästan så att spänningen försvinner när förklaringarna kommer till vad som har hänt. Men det är då som riktigt otäcka saker börjar hända! Den tredje delen i The Sworn Soldier-serien är ett underhållande äventyr, lagom långt för att fylla kortromanens boksidor till brädden.

Fler böcker av T. Kingfisher:

Nettle and Bone

Thornhedge

A Sorceress Comes to Call

What Feasts At Night

Challenger med Kamraterna på Folkoperan

Det skulle bli en folkfest, när rymdfärjan Challenger skulle lyfta från jorden med en civilperson i besättningen, och då specifikt en lärare, som skulle hålla lektioner från rymden och öka barns och ungdomars intresse för vetenskap och teknik. Men på den ovanligt kalla dagen fallerade O-ringarna som skulle isolera bränsletanken, och vid uppskjutningen exploderade Challenger och alla ombord dog. Dramatiken kring den sorgliga händelsen har under kompositör och dirigent Joel Thoor Engström blivit en opera, framförd av de engagerade sångarna knutna till gruppen Kamraterna. 

Aktörerna i dramat har kokats ned till två astronauter, en manager på NASA, och hos leverantören av bränsletankarna (Morton Thokiol) en manager och en ingenjör. Librettot lyfter fram verkliga händelser och repliker från stressen innan uppskjutningen, när ingenjören (Linnea Andreassen) förgäves försöker lyfta problemen med O-ringarna för sin manager (Conny Thimander), vilken i sin tur vill visa företaget Thiokols styrka för managern från NASA (Erik Rosenius). Första gången orden "framsteg, framtid, framfart" sjungs, följs melodin vackert upp i cellon i den eklektiska musikertrion på scen (cello, saxofoner, elpiano, spelade av Mattias Rodrick, Theo Hillborg respektive Karin Haglund). Efter hand fyller musiken på med ljuden från 1980-talet: regelrätta synt-trummor, och klanger à la Jarre och Vangelis.

Första akten är litet tunn, och kunde för min del gärna ha utökats med mer detaljerat tekniskt prat från Ingenjören. Dock vägs den mer än väl upp av den starka akten, där de lyriska dialogerna mellan Astronauten och Läraren (Richard Hamrin och Alexandra Büchel) står för det förunderliga och sublima. Det ställs mot Conny Thimanders inlevelsefulla vridningar under pressen mellan att ta oron för O-ringarna på allvar, och att låta den försenade uppskjutningen gå av stapeln. Inför nedräkningen flätas alla fem röster samman i en stark, välklingande kör full av hopp och förväntan. Men den stora raketen på scenen knycklas ihop och faller till marken. Alla managers slingrar sig när ansvaret skall utkrävas. 

Många operor och dramer genom tiderna har berättat om tragedier, och nu har vi fått en fascinerande blick på ett drama i vår närtid, från för bara fyrtio år sedan som många av oss minns. Kamraterna har av katastrofen gjort en minnesvärd opera.

Länk till Kamraternas sida om Challenger

Foto: Mette Klouman

The River Has Roots av Amal El-Mohtar

Nära staden Thistleford finns magin. Den finns i den undflyende trakten Arcadia, där man kan hamna av en slump och inte alltid komma tillbaka i samma form. Den magin märks också av i floden Liss som flyter mellan trakterna, och i pilträden som växer längs dess stränder. Magin från floden och träden uttrycker sig i grammatik, vilket såväl bokens författare som dess karaktärer använder sig av för att berätta historier och ibland bara för nöjet av att leka med ord.

Systrarna Esther och Ysabel sjunger gärna egna sånger tillsammans, och det är inte bara de finurliga texterna utan också melodierna och deras röster som gör sångerna så speciella. Särskilt för invånarna i Arcadia, som själva inte kan sjunga. En av dem är Rin, och mellan Rin och Esther uppstår en kärlek som ingen annan kan förstå.

Boken The River Has Roots är poetisk och berättar om en magi som ibland är svårbegriplig i de udda former de tar. Kanske är det just det som gör den trovärdig i sin originalitet, men inslagen av magi och grammatik känns inte som att de drar åt samma håll. Rin, Esther, Ysabel och de andra i historien får aldrig riktigt kött och blod, utan förblir märkliga livsöden att berätta om i sagoform. Dock gör det boken i slutändan ganska så lättviktig.