tisdag 30 mars 2021

Wonder Woman 1984

 1980-talet blir mer och mer vanligt som spelplats för filmer och TV-serier, dränkt i ett nostalgiskt skimmer av cerise och guld och med lagom höga frisyrer och axelvaddar. Det är litet oklart varför den nyaste filmen om Wonder Woman är förlagd till just den tiden, men det är trevligt. Liksom många andra samtida filmer och serier, som WandaVision, sista säsongen av Agents of Shield och Oscarsnominerade Mank, är det inte bara scenografin utan också handlingen och i viss mån filmatiseringen som får färg av tidsandan i Wonder Woman 1984. Det syns i hur olja och oljeschejker i Mellanöstern spelar en viktig roll, och i att huvudskurken inte är ett CGI-byggt jättemonster utan en vanlig människa som bit för bit färgas av krafter han inte kan kontrollera och alltså inte behöver så många specialeffekter. 


Men jo, visst jobbar effektavdelningen också, speciellt med Wonder Womans gyllene lasso som hjälper henne att stoppa tjuvarna i den andra stora öppningsscenen i en inomhusgalleria. Läckert, litet roligt och hjärtevärmande men förstås djupt imponerande. Vem vill inte vara lika snygg och kompetent som hon? Till och med som sitt mänskliga alias, Diana Prince, glänser hon litet mer än alla andra på jobbet på Smithsonian Institute. 

Vi minns att Wonder Woman och hennes amazoner på hemön Themyscira har en lång historia på jorden och kunskaper om gamla gudar och även människans bakgrund som de flesta andra har glömt. Det är en artefakt från en sådan uråldrig och halvglömd gud som kommer till institutet och väcker allas intresse - Dianas, kollegan Barbaras och inte minst kvacksalvaren Max Lords. 

Det är mycket action i denna actionfilm, precis som det skall vara, och också några vackra scener som färgen i det osynliga/genomskinliga planet genom jublande fjärde juli-fyrverkerier. Wonder Woman är stark och snabb och använder sina litet osannolika hjälpmedel - lasson, armbanden, tiaran - självklart och effektivt. Det var ju alltid litet av en fälla att låta just en kvinnlig hjälte drivas av medkänsla, men det blir tydligt och vackert när hon ställs mot motståndare som tar sin kraft från andra människor och inte bryr sig om att hon lider. De kraftfulla inledningsscenerna från Themyscira hjälper oss att se hur Wonder Womans uppväxt byggt både hennes styrka och känsla för rättvisa. Med det som bakgrund är det fint att få se Lynda Carter blixtra förbi i en liten men viktig roll! Det ger mersmak för ytterligare äventyr med amazonen som vill människornas bästa. 

söndag 28 mars 2021

Haydn, Brahms, Schumann på Konserthuset Play

 Att Haydn-symfonin som spelas har nummer 39 betyder inte att den skrevs av en gammal, trött kompositör. (Över hundra symfonier skulle det komma att bli.) Nej, Symfoni nr 39 i g-moll Tempesta di mare (1765-8) skrevs av en 33 år ung Joseph Haydn, som ett inlägg mot rationaliteten från dem som hellre hängav sig åt brusande Sturm und Drang. Och visst hör vi energin och det prövande i melodierna, nästan litet vågat för sin tid kan man tänka. Den mycket välkomne Alan Gilbert leder Kungliga Filharmonikerna i ett precist men inlevelsefullt framförande av symfonin. 

Foto: Jan-Olav Wedin

Nästa verk på programmet är Johannes Brahms Haydnvariationer (1873), vilka bygger på Chorale St. Antoni vilken senare visade sig inte vara skriven av Haydn, men namnet förblir. De två första delarna i verket verkar tydligare inspirerade av kompositören från seklet innan, då de låter mer traditionella och sammanhållna i formatet. I de efterföljande variationerna blommar musiken ut i mer böljande och ibland dramatiska klanger, än en gång fint hanterat av dirigenten och orkestern.

Under svåra personliga förhållanden komponerade Robert Schumann Symfoni nr 2 i C-dur (1846); dålig hälsa inklusive depression och tinnitus gjorde att det tog lång tid att färdigställa symfonin. Ändå är musiken övervägande positiv och upplyftande, men visst kan man höra annat i de inledande harmonierna och i Adagiot - inte bara vemod utan verklig sorg, om än återhållen och stillsam. Men till den mäktiga finalen Allegro molto vivace segrar livsglädjen i dansanta melodier och klanger, och tack vare de skickliga musikerna på scenen, Alan Gilbert och den generösa strömningstjänsten hos Konserthuset Play så går tonerna hem till oss med styrka och skönhet.

Länk till konserten på Konserthuset Play

lördag 27 mars 2021

Handens rörelser av Felicia Stenroth

Ida har en ganska bra gemenskap med de andra som jobbar på call centret, och extra mycket med Linn. Fast det är svårt att bli nära vänner när man har så ojämna scheman: Ida kollar varje kväll om hon jobbar nästa dag och timmarna är oregelbundna. Man vet aldrig riktigt vem som skall vara där när man kommer.

Boken Handens rörelser är berättad i korta kapitel, med korta meningar som (med flit) bara rör sig på ytan av vad som händer, inte går ned i den oro och rotlöshet som säkert ligger under ytan. Lika slumpmässigt hur mötena med jobbarkompisarna sker berättar boken om Idas två andra viktiga förhållanden: med Edita och med mamman som kallas Sofia, inte mamma. Från barndomen kommer minnen av ett liv ur hand i mun, där Sofias slitiga arbete inte ger tillräckligt med pengar för att behålla det de har. I förhållandet med Edita läser vi om kyssar, övernattningar och planer på en semesterresa som Ida vet att hon inte kommer att ha råd med, men ingen säkerhet om att detta är äkta kärlek, något att lita på.

Det är begripligt att Ida känner rotlöshet och osäkerhet, med jobb, vänskap och kärlek alla i olika former av lösa förbindelser, och med minnen av ett barndomshem som kunde tas ifrån henne. Men berättelsen lägger så många lager av samma vilsenhet på varandra att boken själv väger lätt: kronologin är upphuggen och scener kommer ibland igen i nästan samma form, mötena med människorna är korta eller avkortade, Idas återhållsamhet inför andras intresse blir till en passivitet som sätter tonen från början till slut. Även en bok om att inte känna sig höra till behöver litet mer engagemang från huvudpersonerna och från författaren.

torsdag 25 mars 2021

Ma Rainey's Black Bottom

 Året är 1927 och Ma Rainey skall spela in en ny låt på skivbolaget i Chicago. Men hon är sen, och medan inspelningsteknikerna stressar upp sig hinner kompbandet samlas och bryta sina världsbilder mot varandra. Där är Toledo, Cutler och Slow Drag, äldre och erfarna musiker, och där är också trumpetaren Levee, ung och full av energi och den självsäkerhet man har när man vet att man är bra och att man kan förändra världen med vad man kan. Levee retar de äldre männen för att spela jugband-musik och vill istället spela efter sina egna arrangemang, men de andra är avvaktande. De vet vad skivbolaget och inte minst Ma Rainey vill ha. 

Slow Drag berättar en historia vi hört många gånger, om musikern som sålde sin själ till djävulen, men hans framförande är så starkt och inpassen från de andra så äkta att man sitter trollbunden ändå. Gruppens ålderman Toledo fnyser åt snacket om att "have a good time". Det måste finnas något mer i världen än det, det måste gå att göra världen bättre för den svarte mannen. Han kan inte göra det ensam, han kan inte säga åt någon annan vad han skall göra, men de måste alla hjälpa till. 

Det utspelar sig många små maktkamper, på olika nivåer, mellan olika personer, utan säkra utgångar. När Ma Rainey och hennes flickvän Dussie Mae kommer fram får den stora sångerskan vad hon begär, för hon vet sitt värde för skivbolaget. Men utanför inspelningslokalen kan en svart människa inte vara säker på att behandlad med respekt. Dussie Mae prövar sin skönhets magi på scenen genom att lockande vicka på rumpan under klänningen - både Ma Rainey och Levee åtrår henne, och där har hon sin makt för en tid till. Men det stora slaget står mellan Ma Rainey och Levee, var sina poler i en värld där deras begåvning ger dem fotfäste och kanske ett eget imperium. 

Filmen Ma Rainey's Black Bottom bygger på en pjäs med samma namn av August Wilson och det märks - INTE för att den verkar som filmad teater utan för att replikerna och karaktärerna är så omsorgsfullt skrivna OCH i det här fallet helt sömlöst inlevelsefullt framförda av de skickliga skådespelarna. Det går att hoppa in i vilken dialog som helst och fastna i stämningen. Vi får inte bara höra männe slänga käft med varandra, eller Ma Rainey etablera sin position, utan också grymma berättelser från det utsatta livet som svart människa i Amerika. 

Och så musik! Fantastisk musik, framförd från själen, den som kan få både lyssnaren, dansaren och musikern att känna sig som världens kung. Detta är som sagt inte filmad teater, utan regissören George C. Wolfe har gjort det bästa av varje scen; kommit nära, flyttat sig, dragit sig tillbaka när det behövs. Denzel Washington har lovat att spendera största delen av sitt återstående liv på att filmatisera August Wilsons pjäser, och om de blir hälften så bra som Ma Rainey's Black Bottom blir de bättre än det mesta.

onsdag 24 mars 2021

Innan jorden blev rund med Helsingborgs stadsteater

 Man behöver inte vara många på scenen, eller ha magnifik scenografi, för att berätta spännande historier ur den nordiska mytologin, tvärtom kan det fånga mystiken extra bra om man utyttjar tomhet och närhet och det nödvändiga i att återvända ansikten och rekvisita. Men Helsingborgs stadsteaters uppsättning av gudasagorna missar den chansen, och lägger sig alltför nära en sorts skolteaterkänsla som även elever tycker är genant. Det börjar redan i den tillkämpade öppningsscenen med ekorren som springer upp och ned längs trädstammen, och dyker upp då och då i ett överspel i några scener som blir pinsamt. 

Likt många liknande pjäser lider Innan jorden blev rund också av att persongalleriet är så stort och de viktiga händelserna så många att man måste hasta från spännande scen till spännande scen. Att läsa eller få höra en kortfattad legend om Loke, Höder, Balder och misteln kan räcka när den egna fantasin fyller ut mellanrummen, men på scenen räcker det inte utan de olika gestalterna och händelserna hinner inte få den tyngd de behöver. 

Den mest kraftfulla scenen är när Völvan ur mörkret spår Ragnarök. Det är enkelt men effektfullt iscensatt, och det gör att de sista scenerna ändå lämnar ett bättre spår av pjäsen än den dryga timmen innan.

Länk till Innan jorden blev rund på Riksteatern Play

Foto: Sören Vilks

måndag 22 mars 2021

Sourcery av Terry Pratchett


Problemet med dem som vill göra världen till ett bättre ställe, är att deras uppfattning om vad som är ett "bättre ställe" inte alltid överensstämmer med det stora flertalets. Nu är Ankh-Morpork en ganska sjaskig stad, så man tänker sig att varje förändring borde vara en förbättring. Men när gator och gränder städats upp och floden Ankh flyter blank och blå så känns det som att det inte blev helt rätt utan mer konstigt.

Något annat som är konstigt är att trollkarlarna i staden så länge har hållit sig innanför murarna till Unseen University, när de faktiskt har makten att ta makten över Ankh-Morpork och styra upp så att livet blir, återigen, bättre. Fast nej, det är inte så konstigt, för många av akademikerna vid institutet trivs mycket bra med att bara puttra omkring i de mörka gångarna och salarna. Förutom att man bör vakta på att ingen kollega försöker mörda en för ens plats i hierarkin. Fast jo, visst är det spännande när en nytillommen magiker med fantastiska krafter rör om i grytan och samlar herrar akademiker till en armé som skall överta först Ankh-Morpork, sedan hela Discworld.

Nu finns det starka krafter även i den dammiga, småputtriga trollkarlstraditionen som vet att dylika maktdemonstrationer förr eller senare kommer att leda till något farligt. Den motvillige förkämpe som väljs ut för att strida för den sidan är den allra mest oduglige av alla trollkarlar, vår kamrat Rincewind! Kom också ihåg att användandet av alltför stark magi hotar att riva ett hål i rumtiden och släppa in ännu otäckare varelser.

I Sourcery får vi upptäcka ytterligare ett av Skivvärldens spännande länder och seder. Ypperlig kompetens står mot fumliga nybörjare som har mer vilja än vett (och ibland inte ens vilja), men som vi vet så är det oftare än inte så att kunskap och skicklighet går bet mot klantighet parad med extremt stor tur. Kanske kommer Discworld att klara sig ännu en gång från alla förödande krafter som är på väg att släppas loss av maktfullkomliga världsförbättrare...

Fler böcker av Terry Pratchett:
The Colour of Magic
The Light Fantastic
Equal Rites 
Mort

Good Omens

lördag 20 mars 2021

Pretend It's A City

 Vi är några som älskar stora städer. Inte alla som bor i stora städer verkar göra det, eller ens fatta att de bor i en stor stad. Till skillnad från verkligt urbana städer som London och New York dräller stockholmare omkring ivägen för andra - inte bara lantisar på besök, utan infödda stockholmare är dåliga på att röra sig så smidigt som möjligt vare sig i folkhav eller på folktomma gator.* Fran Lebowitz, som i decennier har kommenterat livet rappt och roligt, hittar sengångare att irritera sig på även i hemstaden New York, staden som aldrig sover och där alla är på väg någonstans. 

Det är skönt att tillsammans med henne tänka sig den sarkastiska repliken "Pretend it's a city!" till de turister som stannar och gapar över sevärdheter - särskilt när, som sagt, även storstadsbor behöver fatta att de inte kan stanna strax innanför tunnelbanedörren därför att det kommer tio personer bakom. (Tänk dig ALLTID att det kommer tio personer bakom dig och rör dig framåt så att alla kommer dit de är på väg!) 

De sju avsnitten i serien med samma namn som repliken har olika titlar och teman, men det genomgående är Fran Lebowitz vassa reflektioner över fenomen i tiden eller händelser ur hennes eget liv, och det är mycket underhållande. Inklippt är snuttar ur intervjuer som andra - Alec Baldwin, David Letterman med flera - gjort med henne, och i en av dem förklarar hon för en häpen Spike Lee hur onödigt och ointressant sport är - fantastiskt att höra någon häda så, och jag hade gärna fyllt på med några egna reflektioner! 

Ledsagaren genom serien är en annan stor New York-älskare, Martin Scorsese, och deras långa vänskap gör samtalen avslappnade men inte privata och obegripliga. Scenerna från Lebowitz egen intervju med Toni Morrison, en annan långtida vän, är också fulla av värme och humor. I en tid när många av oss saknar stadens utbud och myller är Pretend It's A City en tröst tills vidare.

* En gång drullade en kille med hörlurar in i mig när vi var HELT ENSAMMA på Kungsbron. Det hela blev värre av att jag precis hade kommit hem från London och imponerats av hur alla kunde hålla kurs så att man inte stötte in i varandra ens i den värsta trängseln. Klarar man inte av att hålla uppsikt på läget och välja den mest effektiva kursen kan man inte kalla sig stadsbo.

torsdag 18 mars 2021

Porträtt av Lars-Erik Larsson på Konserthuset Play


 Genom moderna klassiker som Pastoralsvit och Förklädd Gud gjorde sig Lars-Erik Larsson älskad av många svenskar under nittonhundratalet. Det är värt att via Kungliga Filharmonikernas porträtt av denne gode kompositör göra sig bekant med flera av hans verk. Konsertouvertyr nr 1 (1934) är lyriskt vackert och visar stor variation, och detsamma gäller för En vintersaga "Fyra vinjetter till Shakespeares drama" (1938) - den senare är så vänlig och inbjudande att det till och med är litet svårt för mig att förknippa musiken med Shakespeares mestadels sorgliga svartsjukedrama. Melodier och harmonier samverkar till att skapa lågintensiva stämningar.

Mer dramatik bjuds vi däremot på i Symfoni nr 3 (1945), där alla satser bär på stora gester och några dessutom på en litet oroande hetsighet. Men symfonin går inte på högvarv hela tiden, de enskilda satserna varierar sig i uttryck och blir även tidvis mildare. Dirigent Christian Lindberg leder de engagerade och skickliga Kungliga Filharmonikerna till att presentera Lars-Erik Larssons vackra och inbjudande musik, som verkligen förtjänar att höras oftare, så att det låter vackert även strömmat hem till oss lyssnare. O, att få vara på plats och lyssna en annan gång!

Länk till Porträtt av Lars-Erik Larsson på Konserthuset Play

onsdag 17 mars 2021

Systervälde av Stefan Dahlström

 Elin är tonåring, men har ändå bara levt i fyra år, för hon liksom många andra med henne är framställda för att bli soldater i den sioraandiska armén. De fyra åren har Elin levt med sin mamma och sina systrar och gått i skolan, ett nästan normalt liv förutom att en del tittar snett på henne för att hon är framodlad. Och nu är det också dags att rycka in till soldatutbildningen, för att därefter placeras där hon behövs i kriget. Bara inte Lawn, den hemskaste krigsskådeplatsen av alla! Därifrån kommer nästan ingen tillbaka.

Det sioraandiska riket är ett apartheidvälde, där dionesser - män - förvisats till hemländer men några av dem släpps in i servicefunktioner för de starkare sioraanderna - kvinnorna. Det hade varit intressant att få veta mer om hur det sioraandiska imperiet är förgrenat, över jorden och ytterligare ett antal planeter, för att få bakgrund till striderna som soldaterna skickas ut till och motiv för krigen, som tycks ha pågått länge utan utsikt om slut.

Jag är mycket förtjust i militär SF, när den berättar om hård exercis, disciplin och hur (ibland även motvilliga) rekryter tränas till att bli starkare, hårdare och smartare i strid. Därför är det frustrerande för mig, och förstås ännu mer för Elin och de övriga i hennes grupp, hur inkonsekvent och till synes ogenomtänkt deras soldatutbildning genomförs. Utrustning saknas eller är undermålig, övningarna tycks inte syfta till annat än skräck och bestraffning, kraven på lydnad är stränga men efterlevs litet si och så av de inryckta.

Två tredjedelar genom boken kommer några givande scener, när Elin på permission ställs till svars för att hon är soldat av några mer priviligerade kvinnor. Vid det laget har hon hunnit ifrågasätta sin uppgift under en längre tid, och hennes engagerade svar höjer sig över den annars ganska platta dialogerna. Händelser som följer gör att hon blir än mer osäker på sin ställning i världen. De scenerna ger tyvärr inte så stort avtryck på resten av historien och Elins karaktär som de borde kunnat göra, förutom i just de ögonblick där det behövs för handlingen.

Boken Systervälde är full av miljöer och detaljer som säkert tilltalar dem som läser böcker mer visuellt, som om de ser en film framför sig. Själv hade jag önskat mer utfyllnad av bakgrund för såväl huvudpersonerna som hela världen vi läser om, och personligheter vars känslolägen inte flippar så starkt såväl mellan som under scener.

måndag 15 mars 2021

Travelers

 Det är nu allt börjar gå åt helsicke. Miljöförstöring, sjukdomar, terrorattacker, krig, naturkatastrofer och annat utarmar jordklotet och utplånar större delen av befolkningen. I framtiden finns bara en bråkdel av mänskligheten kvar, och lever sammanträngda under svåra omständigheter någorlunda skyddade från omgivningen. Går det att hejda den här utförsräckan? Teknologin har i alla fall fortsatt att utvecklas till att frambringa en kraftfull AI som kallas The Director, och en metod för att skicka personer tillbaka i tiden.  


Det är inte en hel människa utan en personlighet som kan skickas tillbaka i tiden för att ta plats i en annan människas sinne. Det är en smärtsam process, och av den anledningen, och för att orsaka minimal oönskad förändring i 2000-talet skickas en Traveler bara till en person som strax kommer att dö. Och då med eventuell kunskap om hur hen skall göra för att överleva, samt med den information man från framtiden kunnat samla in om personens liv, för att den nyanlände resenären skall kunna glida in i det livet obemärkt. Resenärerna skickas oftast i grupper om fem, där olika personer har olika specialkunskaper och uppgifter. 


Men överföringen går inte problemfritt för teamet vi följer. Traveler 3569 trodde hon skulle hamna i bibliotekaries kropp, men Facebookprofilen de läst var påhittad, en övning för den utvecklingsstörda Marcy, och nu undrar hennes handläggare David varför hennes personlighet ändrat sig över en natt. Samtidigt hamnar Traveler 3326 i kroppen av Philip som är på väg att dö av en överdos, och måste hantera hans heroinberoende. De andra i gruppen - Carly och Trevor - har egna svårigheter med att passa in, och teamledaren Grant MacLarens fru sedan tio år tillbaka ser mycket konstigt hos sin make. 


Vi får inte se fler än några korta ögonblicksbilder från framtiden våra Travelers har lämnat, vi får höra några kommentarer om det hårda liv de har haft, och vi kan se deras glädje över solsken, grönska, god mat och rent vatten. Det sistnämnda hade jag gärna sett mer av - den positiva chocken över att hamna i en (än så länge) bättre värld! Men alla Travelers är tränade i åratal och hängivna sin uppgift att rädda världen, även om det sker till priset av deras egna liv. 


Travelers är inte bara en enkel "veckans uppdrag"-serie, även om det ofta är just så det går till - teamet får ett uppdrag från framtiden och ibland apparater och hjälp att utföra det av andra team på plats. Men redan första säsongen går djupare än så, när teammedlemmarna genomför sitt största och viktigaste uppdrag, ett som kanske är det sista de behöver klara av för att ha räddat framtiden. Det är fint att få se de olika personerna försöka hantera sina känslor under och efter den bedriften, och det är gjort med allvar och inlevelse. 


Efter en välgjord första säsong för andra säsongen in mer av tvivlet och motgångarna vi redan sett en del av. Alla som skickas tillbaka är inte övertygade om uppdraget de har. Alla är inte ens sända av The Director, och nu kan teamet inte lita på dem de möter och inte heller på vem som har sänt dem deras senaste uppdrag. Även inom teamet vi följer växer misstron på den stora planen och på varandra. Dessutom är det så att de ju faktiskt har förändrat framtiden med sitt agerande, så för Philip som lärts all relevant historia börjar tidslinjerna flimra framför ögonen efter de nya uppdateringarna. 


Travelers innehåller många avsnitt fyllda av spänning, andra med mer personliga ögonblick och flera gripande livsöden. Lyckades de rädda världen från katastrof? Det vet vi inte än. Men vi kan väl göra vårt eget bästa under tiden. 

lördag 13 mars 2021

Furstinnan av Amalfi på Dramaten Play

 John Websters pjäs Furstinnan av Amalfi från 1613 spelas inte ofta på svenska scener, och när det var dags att sätta upp den på Dramatens stora scen slog en pandemi till och stängde ut publiken. Bra att vi kan få se den ändå på Dramaten Play, otur att den är såpass beskuren att stämningen blir lidande. Låt oss hoppas på en seriös omstart när vi alla kan ge pjäsen det intresse den förtjänar! 


Handlingen bygger på historiska händelser från italienska trakter under århundradet innan pjäsens tillkomst: när furstinnan av Amalfi blir änka vill hennes bröder gifta bort henne med en lämplig make för att stärka sina egna maktpositioner. Men den unga kvinnan vill styra sitt eget liv, och gifta sig med mannen hon älskar. Den mannen är Antonio Bologna, som efter en tid i Frankrike återvänt och ser hur falska italienarna är. Detta tilltalar furstinnan, och likaså dras Antonio till hennes uppriktiga karaktär, och de båda gifter sig i hemlighet. Men bröderna spionerar på sin syster och upptäcker vad de båda älskande försökt dölja. Att furstinnan valt sin egen väg kan inte accepteras - då vill bröderna hellre se henne död. 


På Dramaten Play är pjäsen nedklippt till en halvtimme av nyckelscener - intensivt, men tyvärr med för litet tid för att utveckla handlingen och fördjupa känslolägena. Vi får ta furstinnan på orden att Antonio är rättrådig, för vi hinner inte se så mycket mer av det. Men visst går det att läsa ut en del av trådarna av konspiration, svek och bedrägeri, och en viktig scen är effektfullt genomförd framför kameran. Skådespelarna är engagerade, och scenrummet av ornerade väggdetaljer mot tomma bakgrunder bidrar till känslan av rikedomar som till varje pris måste försvaras mot resten av världen. Än en gång vill jag uttala min önskan om att se Furstinnan av Amalfi i stort format, på en verklig scen med publik och med den tid som pjäsen kräver. Tills dess är det värt att lägga en halvtimme på Suzanne Ostens uppsättning från 2020.

Länk till Furstinnan av Amalfi på Dramaten Play

Foto: Sara P Borgström

torsdag 11 mars 2021

Lives of Girls and Women av Alice Munro


Alice Munros enda roman liknar hennes novellsamlingar i så måtto att de olika kapitlen i princip är avslutade berättelser som fokuserar på en eller två större skeden i berättarens liv, där hon undermedvetet plockar upp nya kunskaper om världen och sig själv. Nu är det samma huvudperson, plats och persongalleri genom hela boken, så visst är det också en roman där vi kan följa den fysiska och mentala utvecklingen för flickan Del Jordan och hennes närmaste.

Vi känner igen detaljer från Munros andra böcker och hennes eget liv (fast omskapade till fiktion): fadern som föder upp rävar, småstaden Jubilee i Ontario. Invånarna håller ögonen på varandra och den som sticker ut startar ett surr av skvaller och outtalade men likväl tvingande fördömanden. Dels egen mors gamla önskningar om att förändra sitt liv vaknar upp igen och hon flyttar in till stadskärnan och börjar sälja uppslagsverk. Men inte ens hon, med sina förhoppningar om barnens framgång, är fri från avoghet.

Always when people tell you you will have to face this sometime, when they hurry you matter-of-factly towards whatever pain or obscenity or unwelcome revelation is laid out for you, there is this edge of betrayal, this cold, masked, imperfectly hidden jubilation in their voices, something greedy for your hurt. Yes, in parents too; in parents particularly.

 I det sista kapitlet går bästa vännen Naomi och Del åt olika håll med sina livsplaner; arbete, kärlek, äktenskap. Naomi följer banan för den som vill höra till det övre medelklasskiktet i en småstad, med ett respektabelt jobb, äktenskap och välskött hushåll. Det där välordnade livet som är så svårbegripligt för en del andra, inklusive Del; hur man kan välja att nöja sig med vad alla andra har och gör, och inte minst hur man hittar den minst fåniga av alla uppvaktande unga män. Förvisso får Del sin beskärda del av klämmande, fumliga manshänder och en föraning om kärlek som gör att hennes livsval inte blir så enkelt som det länge verkade. Epilogen som följer är som den sista delen i Marcel Prousts stora verk, där (den begynnande) författaren ser tillbaka på omgivningarna och människorna med nya ögon. Liksom Munros debutbok, Dance of the Happy Shades, är Lives of Girls and Women ett gediget verk av en fullödig författarröst.

Fler böcker av Alice Munro:
Dance of the Happy Shades
The View from Castle Rock
Too Much Happiness

tisdag 9 mars 2021

WandaVision

 Efter sammandrabbningar som skakade planeter, universa och dimensioner tar vi oss till hemmets lugna vrå, och vad är hemtrevligare än 1950-talet? Ett välinrett hem i svartvitt är den nya platsen där vi träffar AI:n Vision i fysisk form och Wanda Maximoff, två av hjältarna från Avengers-filmerna. Platsen är även ny för Wanda och Vision, och de kommer inte ens ihåg hur de kom dit. Men Vision jobbar på kontor och Wanda är hemmafru så båda gör allt de kan för att fylla sina roller utan att avslöja sina superkrafter för grannarna. 

Stämningen är forcerat lättsam och parets dilemman får lustiga lösningar som förväntat i en 50-talskomedi, men burkskratten ekar kusligt för visst är det något som skaver? Är de fångade av någon illasinnad skurk? Behöver de ta sig för något avgörande för att bli fria? I avsnitt efter avsnitt rör sig komediserien framåt genom 60-, 70-, 80- och 90-talen. Grannarna och kollegorna finns kvar i olika tappningar, inte minst den skönt påflugna och frispråkiga grannen Agatha. 

Låt oss dock komma ihåg det sorgliga faktum att Vision är död. Två gånger om. Första gången dog han för Wandas hand, för att rädda världen, men Thanos omintetgjorde hans offer och dödade honom en gång till inför Wandas ögon. Därför vill man kanske å ena sidan unna dem två deras familjelycka. Å andra sidan ser vi snart att febril aktivitet pågår utanför deras bubbla av kärlek - tekniker och agenter som försöker nå Vision och Wanda från en värld som mer liknar vår (eller snarare Marvel Cinematic Universe). 

Även när en tittares misstankar om sakers beskaffenhet har bekräftats fortsätter serien att utvecklas och överraska. Och inte minst använda sig av TV-serieformatet, MCU-kunskap och andra easter eggs som glädjer en trogen följare. Paul Bettany är en skicklig skådespelare och hans känslolägen lyser igenom även hans röda maskering, och Kathryn Hahn är som alltid magnifik som grannen Agatha. När säsongsfinalen närmar sig har sympatierna för familjen djupnat, och det går inte längre att bara hoppas på en bombastisk slutuppgörelse utan att tänka på de inblandade människorna (och AI:n). Fast det får vi, men tillsammans med ögonblick som känns i hjärtat, och en öppning mot fler äventyr.

söndag 7 mars 2021

Stråkkvartett för pandemins vårdpersonal

 Lei Feng Johansson, Göteborgsbaserad tonsättare, skrev sin senaste stråkkvartett, Stråkkvartett nr. 3 till den hårt arbetande sjukvårdspersonalen under coronapandemin: "Stycket är tillägnat alla vita änglar som arbetar i vården." Det börjar med en fin melodi som upprepas en gång var av de fyra instrumenten - fast litet annorlunda, och när de spelar tillsammans blir det ingen exakt harmoni. Det känns bra, som ett tecken på hur människor är litet olika och att planer inte faller perfekt ut även om alla vill samma sak. Och så ropar de alla i ett högt oväsen!  


Den fina melodisekvensen från öppningen kommer tillbaka flera gånger. Jag tycker att den låter som något som kunde ha skrivits för hundra år sedan, av nyskapande kompositörer som Ravel, Debussy eller Satie. Därför blir jag glatt överraskad när jag läser Lei Feng Johanssons ord om att melodin kommer från en kinesisk folkmelodi. Fin musik kommer från hela världen och ibland är den i synk med något på andra sidan jordklotet.

Vi får även höra ett annat verk, Cymbeline för mandolin och stråkkvartett av David Bruce. Verket är en hyllning till den keltiske solguden Cymbeline. Ensemblen spelar den första och den sista (tredje) satsen, vilka står för soluppgång och solnedgång. Mandolinens toner ger musiken en klang som jag nu tycker låter asiatisk, men också förstås kan tolkas som en kelt som ser solens rörelse in i och ut ur världen i spännande kaskader av toner.

Tillsammans tar de två verken bara en halvtimme att lyssna på, men det är en fin och fantasieggande halvtimme och det är generöst av GöteborgsOperan att bjuda oss på det!

Länk till konserten på GOfilm

De skickliga musikerna i ensemblen är:

Yongmei Zhang Gustafsson, violin
Mattias Johansson, violin
Martin Cederstrand, viola
Jani Fleivik, violoncell
Göran Österberg, mandolin

fredag 5 mars 2021

Such A Fun Age av Kiley Reid

 25 är en rolig ålder för väldigt många, när man börjat tjäna pengar och är ute och festar med vänner för att man inte har någon familj att sköta om. Emira har visserligen en familj, eller rättare sagt ett barn i synnerhet att sköta om, Briar som hon tar hand om tre dagar i veckan för att Briars mamma Alix Chamberlain skall kunna skriva på sin bok.

Men Emira festar också med sina väninnor, och det är mitt under en sådan fest som familjen Chamberlain i halvpanik ringer henne för att komma och hjälpa dem med Briar. Emira tar Briar till närbutiken, där några sippa personer börjar misstänka att Briar är kidnappad. Vi känner pulsen öka tillsammans med Emira när hon inser att hon - småberusad, partyklädd och framförallt med mörk hudfärg - riskerar att misstros och föras bort.

Flera i Emiras närhet vill att hon skall väcka åtal mot butiken eller väktaren för vad hon utsattes för, men själv är Emira lättad att det är förbi och vill inte göra någon stor sak av det. Rent allmänt är det så att Emiras vänner och bekanta mer än hon själv vill att hon skall göra mer av sitt liv och höja ambitionerna på flera områden. Och visst ger det en känsla av osäkerhet att vara den som tjänar minst på sina två halvtidstjänster, och inte har några planer på att plugga eller söka mer prestigefyllda jobb. Men Emira vill inte känna sig pressad av någon annan till att ändra sig, för i det ligger en nedvärdering av hennes liv just nu. Och det enda Emira är riktigt säker på är att hon tycker om att ta hand om Briar, detta lilla energiknippe vars många roliga kommentarer lyser upp hela boken.

Inledningen av Such A Fun Age kändes för lättviktig och inte så lockande. Där var festscenerna med Emira och hennes vänner, och där var kapitlet om hur Alix Chamberlain skapade sin karriär som bloggare och en form av coach, vilket fick mig att först tänka att boken skulle passat bättre som film. Men handlingen är så klurigt ihopsatt att den blir riktigt spännande, och samtidigt hinner vi märka hur alla har planer för vad Emira borde göra, planer som de inte har stämt av med Emiras önskningar. Emira själv är ingen idealisk huvudperson; hennes omsorger om Briar är kloka och fina men hon är riktningslös och utan större intresse för omvärlden. Men det ger inte omvärlden rätt att bestämma hur hon skall leva sitt liv. Tids nog kommer Emira att landa med båda fötterna på en plats där hon kommer till sin rätt.

onsdag 3 mars 2021

The Dig

Vad kan finnas i de stora gravhögarna man stöter på i landskapet? Att de ligger en bra bit bort från det vi idag kallar civilisation kittlar fantasin ytterligare - hur kan omgivningen ha sett ut och hur gick det till när gravhögarna restes, och förresten, för hur länge sedan restes de? Det går bara att få reda på genom att gräva, målmedvetet och försiktigt, med kunskap om jorden och vad den kan ha gjort med det som begravts i den. 


Edith Pretty har några stora, fantasieggande högar på sin mark i Sutton Hoo och nu har hon äntligen gjort slag i saken att anlita en erfaren utgrävare, Basil Brown. Att hon norpat en skicklig utgrävare irriterar grävledarna från näraliggande Ipswich museum; de behöver ju Brown till en viktigare undersökning av en romersk villa. Men Edith Pretty står på sig, och Basil Browns intresse är också väckt. Meter för meter tar han sig in i den mest lovande högen. Även när man kan Suffolks jord så väl som han är det ett tungt och ibland farligt arbete. De oundvikliga regnovädren gör marken till lervälling, och det är viktigt att skydda platsen så att inget skadas av insipprande vatten. 


Efter mödosamt arbete hittar Brown och hans assistenter järnspikar - tecken på att högen innehåller ett helt skepp, och därtill är gravplats för någon viktig person. Nu väcks uppmärksamheten hos inte bara Ipswich museum utan även British Museum, som med pompa och pondus utnämner sig till att leda utgrävningen. Nu går det att sätta sig in i dilemmat för alla inblandade: de som började utgrävningen och insisterade på att fortsätta vill inte bli utmanövrerade när deras arbete ger riklig frukt. Men helt klart är detta ett fynd som kräver mycket arbete och analys av historiekunniga, så tillskottet av kunniga utgrävare i form av de erfarna arkeologerna Stuart och Peggy Piggott med flera var nödvändigt. Men nog hade styrningen från British Museum kunnat ske med mer respekt för Basil Brown, vars insats inte ens erkändes under den första tiden då fynden ställdes ut. 


För fantastiska fynd gjordes det i Sutton Hoo, och de som är intresserade känner nog redan till den fascinerande hjälmen som bär platsens namn. Det kan kännas litet irriterande att vi inte får se fler detaljer av alla de ting som hittades och som skrev om förståelsen av 600-talet. Filmen The Dig fokuserar istället på arbetet och samarbetet mellan de inblandade. För det ändamålet har man också prånglat in några kärlekshistorier som inte har täckning i verkligheten, vilket för min del var fullständigt onödigt. Mer relevant är handlingens koppling till döden - det är ju någons gravplats man gräver upp. Det speglas i Edith Prettys vacklande hälsa, och ännu mer i det annalkande kriget och alla unga liv det kommer att kräva. Året är 1939, och det är svårt att motivera arkeologiska utgrävningar när hela landet står under hot. Men som filmen låter Basil Brown säga - klok, jordnära men med en törst efter kunskap och förståelse - så behöver vi förstå vår historia för att gå in i framtiden. 

måndag 1 mars 2021

Trädgårdsgatan med Helsingborgs stadsteater

 Två mödrar och två döttrar betyder tre personer, men en av döttrarna spelas av två skådespelerskor i olika åldrar, så i Helsingborgs stadsteaters uppsättning av Trädgårdsgatan ser vi en kvartett av rutor med en kvinna i varje. Förutom när någon lämnar sin plats, förstås. Vi ser en coronaanpassad föreställning, strömmad från teatern hem till vem som vill, med skådespelare, regissör och andra på nödvändigt avstånd från varandra.

Det är sällan föräldra-barn-relationen löper smärtfritt. Vad vi får se är mycket av de många ganska hårda grälen mellan den yngsta dottern (i två uppsättningar) och hennes mamma, men inte bara det. Den yngsta dottern syns som nybliven student med förhoppningar om livet, och som äldre kvinna, tilltufsad av livet.  

Foto: Jörgen Dahlqvist

Det är tacknämligt att det alltid är tydligt i dialogerna vilka två som talar med varandra och i vilken tidsperiod. Ibland växlar det med flit hastigt mellan två dialogpar, så att vi ser hur konflikter återkommer med flera års mellanrum. Det är inte konstigt att pengar är ett återkommande problem, i pjäsen likväl som i verkligheten för många, och det är fint att se det framfört med detaljerna. Flickan behöver så ofta låna pengar, till saker som mor och mormor har svårt att förstå - ut och festa med vännerna? Skaffa tatueringar? Och varken mor eller mormor har obegränsat med pengar att låna ut.

Men vi ser också flickans ångest och hur det vi ser som onödigt för henne är den livsviktiga kopplingen till vännerna som hon behöver just då. "Kommer jag någonsin att bli glad igen?" ropar hon i sina inre plågor. Fast även mor och mormor har sina sorger som de har fått hantera och plöja ned i sitt inre medan de har tagit sig igenom livet. Och de har båda också haft stora förhoppningar för sina respektive döttrar, de skall arbeta för att hon skall få ett bra liv. Men just i de här fyra fyrkanterna ser vi hur svårt det är för dem alla att se varandras specifika smärta för att kunna förstå och hjälpa.

En pjäs med talande huvuden har svårare att engagera än en där skådespelarna rör sig över ett golv och kanske har scenografi och rekvisita att använda sig av. Här blir det också litet svårare av att handlingen inte lika mycket är en serie kronologiska händelser, utan nedslag i känslotillstånd och ögonblicksbilder av konflikter. Förvisso är det vad pjäsen vill vara, men det gör handlingen än mer svårgripbar. Men engagemanget från skådespelarna är äkta, och särskilt scenerna mellan Evamaria Björk och Birgitta Rydberg glöder. För den som längtar efter teater ligger Trädgårdsgatan bara ett klick bort.

Länk till Trädgårdsgatan på Helsingborgs stadsteater