Solitaire på Dramaten

I sina sista pjäser rörde sig Lars Norén från de knivskarpa replikerna i utmejslade medelklassmiljöer som han gjorde så bra, mot det existensiella - namnlösa, ibland ordlösa aktörer som är utslängda i existensens villkor och försöker finna fotfästet - och gjorde det också fantastiskt bra. Förutsättningarna i hans sista pjäs Solitaire liknar inledningarna i den replikfria föreställningen Stilla Liv och också om J.M. Coetzees The Childhood of Jesus - människor som anlänt till en plats under underliga omständigheter och försöker förhålla sig till det.

Det står tio människor ihopträngda på scenen. Vi ser inga väggar men de talar om att de inte kan gå någonstans och att de har svårt att få plats. Det är underligt, och underligt är det också att de talar så öppet; de är inte tystna och förlägna som vanliga svenskar som köar, väntar eller bara trängts samman. Underligt är också att de alla verkar ha varit på väg åt helt olika håll, så hur har de hamnat på denna plats? Vi kommer att få veta att de inte är fast i en hiss, och de är heller inte är uppsamlade av en diktatorisk stat. Det är alltså något högre och starkare än så, men fullständigt ogripbart, som håller dem fångna.

En av männen tycker sig höra ett ljud - som av en port som skrapar över grus medan den öppnas och stängs! Och han hör trafik utanför porten, och människor som går... men vi som hör honom kan gissa att det är hans önskedrömmar och fantasi som talar. 

Man trängs, man talar om vart man var på väg, om att man skulle behöva gå, att man borde vara någon annanstans. Människor berättar brottstycken ur sina liv och vad som plågar dem just nu, fysiskt och psykiskt. En av dem utbrister att hon inte borde vara där, hon har inte gjort något... hon är inte jude, inte svart, inte muslim... inte homosexuell... eller vad som nu kan vara anledningen till att de är placerade där. 

En av de tio på scenen faller ihop och dör. Är det det som är meningen med samlingen? Skall alla till slut dö? Är det vägen ut? En av dem som först verkade mest sympatisk visar upp ett närmast psykopatiskt beteende. En av de jobbigaste personerna är den som hårdast kämpar för rättvisa när gruppens moral kommer i svajning. Fler och fler dramatiska händelser äger rum på den lilla ytan, och strax intill en människas katastrof kan någon annan stå oberörd. Det blir som en miniatyr av vårt liv på jorden; vi vet att andra plågas medan vi lever gott.

Under den dryga halvannan timmen varieras stämningar och repliker så att handlingen aldrig känns stillastående. Kropparna är fast men tankarna maler kring det som en gång gjorde dem till människa. Det finns ingen förklaring och inget enkelt slut och det är bara att acceptera. Ypperligt manus, regi och skådespelare ger en på djupet omtumlande upplevelse.

Länk till Dramatens sida om Solitaire

Foto: Mats Bäcker