Takuya Kuroda och hans trumpet kom till New York för snart tjugo år sedan och utvecklade sin skarpa stil på The New School vid Union Square. Fem år efter förra konserten är han tillbaka på Fasching med sitt tighta band. De öppnar med Rising Son, som är skönt slö men inte slarvig, och fortsätter med senaste singeln, Time Coil. Jag gillar verkligen det smattrande, funkiga soundet, och bandet är just så samspelt som man måste vara för att fixa det och ändå hinna ha kul medan man spelar. Kyle Miles på bas kan låta både hård och soft, efter vad låtarna behöver.
Tillsammans med vännen och klasskamraten från The New School, Corey King på trombon, skrev Kuroda den stämningsfulla låten Do They Know, där King också sjunger. Den är bra, men jag föredrar ändå de snabbare låtarna, och det är just vad som följer, när Kuroda och King inleder ensamma med noter som smattrar fram som Humlans flykt. Tyvärr missar jag namnet på låten, men sist i första set kommer en långsam låt igen: Old Picture, också från senaste EP:n.
Tre set, nej fyra set önskar sig publiken! Men vi får förstås två generösa set från gruppen. Andra set inleds med en anekdot från skoltiden, när Roy Hargrove kom till The New School och sade till trummisarna: "Det är OK att spela på ettan" och till trumpetarna: "Det är OK att spela en fin melodi". Det var vad som inspirerade Kuroda till att skriva låten It's OK, som just har en fin melodi. Låten efter, Mala, är inspirerad av en beamaster i London som heter Mala. Kuroda (och säkert hela bandet) tycker den är rolig att spela, och jag gillar dess mer komplexa harmonier och truminsatser från den skicklige Adam Jackson.
Min favoritlåt på sistone har varit den läckra, tighta Midnight Crisp, och där kommer den! Senaste singeln, mycket värd att lyssna på om och om igen. Den följs av Good Day Bad Habit där det tindrar om Lawrence Fields keyboard. Sedan missar jag än en gång titeln på en snabb, funkig och skön låt som avslutar ordinarie set. Men så kommer bandet tillbaka för ett minst lika funkigt extranummer med sång: Think Twice. Vilken spelning! Jag hoppas verkligen att det inte dröjer fem år innan de här begåvade killarna kommer tillbaka till Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar