När Nikita var fjorton försov han sig och blev kvar i Paris när klasskamraterna åkte tillbaka till Moskva. I några dagar drev han omkring på gatorna tills Nina lät honom flytta in i sin våning. Vi känner till exilryssarna som flydde den växande sovjetiska diktaturen och med förfining skrev om känslostormar och en smärtsam nostalgi, utspridda över världen och inte minst i Paris. Men generationen efter är en blek, söndrig kopia av dem och Paris är inte heller det himmelrike som ryssen och de andra inflyttade tror, det uttalar sig Nina om varje dag i bitska, oemotsagda monologer.
I sextonde, sade Nina där vi satt på Weplers uteservering, sitter alla dessa ryssar och gråter till toner av valser och romanser om svarta ögon och vit snö, om trojkor, snöyror och lökkupoler. Hon bläddrade irriterat en sida vidare i tidningen. I sjuttonde sitter en gammal grek bland sina usla tavlor som ingen vill köpa och lyssnar på rebetiko och fäller salta tårar. Liksom portugiserna, i trånga bleka rum med fördragna fönster och kors över sängarna sitter i Billancourt, äter bacalhau medan Amália ylar i kassettbandspelaren. Armenierna äter sina barndomsrätter i Clamart. I Marais sitter gamla argentinska psykoanalytiker och lyssnar till La Luna Tucumana och snörvlar, och chilenare i något höghus sluter sina ögon till Valparaiso de mi amor eller någon salsa som de dansat till som barn på familjefester. [...]
Ninas haranger är fascinerande i sitt vältaliga nedsablande av allt, precis allt, därför att hon inte är gnällig utan så självsäker i sina avfärdanden. När hon skåpar ut det läsrumslösa biblioteket hon besöker som en toalett med bokhyllor hämtas hon av vakter men en annan av besökarna stämmer in och håller med henne. Efter hand kommer vi ur hennes mun få höra att inte bara den nuvarande generationen utan även de tidigare mästarna, förutom Tsvetajeva, också var eländiga, för att inte tala om hur meningslöst livet är, och att ha drömmar, och till och med besvikelserna.
Vi kan njuta av Ninas svada men det var nog inte så bra för tonårspojken Nikita att översköljas av den tillsammans med Ninas knappa och svårbegripliga omsorger. När vi möter honom har han vuxit upp till en man som känner "avsmak, äckel och leda" av allt och vars insomningsritual består i att fantisera om att sticka en kniv i sig själv och skära. Nikita var ett tomt kärl; längtan till Paris inympades i honom av klasskamraten Oksana, och när illusionen om Ljusets stad brast fyllde Nina honom med sina cynismer. Likt Nina har han blivit översättare, i Paris och sedermera i Bryssel.
Trots de upprepade krossandena av drömmen om Europa befäster boken Europa just de kosmopolitiska drömmarna, och utmanar dem också. För att läsa några oöversatta rader på engelska är ju inget problem för dagens läsare, men kanske inte lika lätt att förstå de instuckna franska meningarna, och de många replikerna och diktraderna på ryska med kyrillisk text kommer ännu färre att kunna uttyda. Det är som att Maxim Grigoriev vill knuffa oss till att bli sanna pan-européer med alla grannländernas språk tillgängligt för konversation och referenser. Själv är jag mäkta stolt att mina kvällsstudier låter mig kunna förstå så mycket som en fjärdedel av de ryska orden som jag stavar mig igenom i boken.
Boken ger en målande bild (i enbart gråskalor) av en desillusionerad kvinna och en desillusionerad man som inte kan se skönhet eller hopp någonstans - inte kan och framför allt inte vill. Ändå är boken inte betungande utan full av Ninas energi, och som läsare kan man faktiskt bli inspirerad till att aktivt välja just det som Nina och Nikita förvisat ur sina liv: nöje, glädje och några stunder av lycka.
Fler böcker av Maxim Grigoriev:
Städer
Regnet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar