För sju år sedan spelade Dramaten Lars Noréns pjäs Om kärlek. I mina ögon var det en sekulär gudstjänst för teaterbesökare, och samtidigt en litet retsam lek från författarens sida; några tablåer av relationsproblem som hölls samman av en åskådare och uttolkare. Jag upplever den ordlösa föreställningen Stilla Liv som ett fortsättande på den tråden: handlingen är reducerad till en räcka av urscener där åskådaren själv måste lägga till igenkänningen för att inte tappa intresset.
I en inledande scen tycks en båt föra alla medverkande, med bylten tryckta mot kroppen, i hamn, där livet vidtar. Vardagliga sysslor utförs litet prövande och huller om buller med varandra. Mina tankar går till J.M. Coetzees The Childhood of Jesus, där nyanlända utan minnen får påbörja sina nya liv enligt rutiner som tycks både vettiga och absurda. Några djupt kristna referenser tycks glimma till; ett av barnen ligger framstupa som prästerna framför den korsfäste i långfredagsmässan, men hon är vänd snett ut från scenen. I en annan scen knäböjer en man i tur och ordning framför fyra sittande kvinnor och klär på dem vita sockar, likt prästen i skärtorsdagsmässan tvättar församlingsmedlemmars fötter. Men här är nåden begränsad; den tredje kvinnan får ett slag av mannen och sockarna kastade i sitt knä. Vad säger det om världen på scenen?
Scenerna förvandlas snart till ett mer konkret om än tidsobestämt tidigt svenskt nittonhundratal; tungt arbete, en auktion där barn ropas ut till lägstbjudande. Efter hand utkristalliserar sig en tråd mellan ett par av scenerna; en flicka som blir gravid, blir fördömd av sin familj, begraver sitt döda barn. Eller mer glädjerikt; älskande som finner varandra - men även här kan lyckan svärtas av en borttappad vigselring.
Nästan alla av de ljusare scenerna leder vidare till något sorgligare: gräl, galenskap, mentalsjukhus, elchocker, död. Återkommande är scener där en åldrad människa förbereds för sin död eller tas om hand efter den. Det kan verka dystert, men mildras av det faktum att de namnlösa människorna inte hinner beröra åskådaren personligen. Just när det faktiskt är på väg att nöta ned mitt intresse till noll går pjäsen mot ett mjukt, fint slut. Det är skickligt gjort av författaren, och jag har fått njuta av att se några svenska årtionden gestaltas i utvalda (svartsynta) scener av goda skådespelare. Jag unnar Lars Norén den här skrivövningen, och han har utfört den skickligare än många andra författare skulle kunna drömma om. Men samtidigt saknar jag den Norén som kan bygga intrikata relationer med människor som sticker i varandras smärtpunkter och göra det lika spännande som en biljakt. Och ännu hellre vill jag se honom skriva vidare i andan av Om kärlek eller Fördold (minus den farsartade uppsättningen).
Länk till Dramatens sida om Stilla Liv
I en inledande scen tycks en båt föra alla medverkande, med bylten tryckta mot kroppen, i hamn, där livet vidtar. Vardagliga sysslor utförs litet prövande och huller om buller med varandra. Mina tankar går till J.M. Coetzees The Childhood of Jesus, där nyanlända utan minnen får påbörja sina nya liv enligt rutiner som tycks både vettiga och absurda. Några djupt kristna referenser tycks glimma till; ett av barnen ligger framstupa som prästerna framför den korsfäste i långfredagsmässan, men hon är vänd snett ut från scenen. I en annan scen knäböjer en man i tur och ordning framför fyra sittande kvinnor och klär på dem vita sockar, likt prästen i skärtorsdagsmässan tvättar församlingsmedlemmars fötter. Men här är nåden begränsad; den tredje kvinnan får ett slag av mannen och sockarna kastade i sitt knä. Vad säger det om världen på scenen?
Scenerna förvandlas snart till ett mer konkret om än tidsobestämt tidigt svenskt nittonhundratal; tungt arbete, en auktion där barn ropas ut till lägstbjudande. Efter hand utkristalliserar sig en tråd mellan ett par av scenerna; en flicka som blir gravid, blir fördömd av sin familj, begraver sitt döda barn. Eller mer glädjerikt; älskande som finner varandra - men även här kan lyckan svärtas av en borttappad vigselring.
Nästan alla av de ljusare scenerna leder vidare till något sorgligare: gräl, galenskap, mentalsjukhus, elchocker, död. Återkommande är scener där en åldrad människa förbereds för sin död eller tas om hand efter den. Det kan verka dystert, men mildras av det faktum att de namnlösa människorna inte hinner beröra åskådaren personligen. Just när det faktiskt är på väg att nöta ned mitt intresse till noll går pjäsen mot ett mjukt, fint slut. Det är skickligt gjort av författaren, och jag har fått njuta av att se några svenska årtionden gestaltas i utvalda (svartsynta) scener av goda skådespelare. Jag unnar Lars Norén den här skrivövningen, och han har utfört den skickligare än många andra författare skulle kunna drömma om. Men samtidigt saknar jag den Norén som kan bygga intrikata relationer med människor som sticker i varandras smärtpunkter och göra det lika spännande som en biljakt. Och ännu hellre vill jag se honom skriva vidare i andan av Om kärlek eller Fördold (minus den farsartade uppsättningen).
Länk till Dramatens sida om Stilla Liv
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar