torsdag 9 juli 2020

The Light Brigade av Kameron Hurley

The Light Brigade är en känd term från ett viktigt och grymt anfall under Krimkriget 1854, och också inspirationen till Kameron Hurleys bok med samma namn, en inspiration som hon kanske har dragit för stora växlar på. Det handlar om militär SF, en genre jag annars är gillar av flera anledningar: den disciplin jag önskar att jag hade, fysisk styrka och styrkemätningar, och i flera fall ett tilltagande ifrågasättande av krigets anledningar. Men Kameron Hurleys bok är osammanhängande på så många plan att den tyvärr inte håller, trots en del intressanta ingredienser.

Vi börjar i ett scenario som för tankarna till Starship Troopers: en attack som slår ut hemstaden Sao Paolo får vår huvudperson Dietz (och många andra) att ta värvning för att få hämnas - och i slutändan också få medborgarskap. Fienden är (de mänskliga) kolonisatörerna på Mars, som plötsligt slutade samarbeta och utplånade en av jordens megastäder. Dock får vi inte mer information om några andra attacker från marsborna, endast att deras framstående teknologi terraformat planeten väl och att de nu börjat avgifta jordens nedsmutsade mark efter inbjudan från de stora företagskoncerner som nu styr jorden.

Vår huvudperson Dietz har tagit värvning hos Tene-Silvia Corporate Corps. En viktig del av stridstekniken är att militärerna beamas upp - blir till ljus - och strålas ned på platsen där de skall sättas in. De har injicerats med, bland annat, medel som skall förbereda deras kroppar på att hantera det, men Dietz' värden visar att hon inte är lämplig för den här metoden. Dock är omsättningen på soldater så hög att man till slut även skickar ut henne på ett uppdrag med ett team. Men när hon väl strålats på plats är allt fel. Uppdragsbeskrivningen stämmer inte med det hon hamnar i, platsen är någon helt annanstans, och hennes medstridande är inte desamma som hon skickades iväg med.
Detta sker gång på gång och snart förstår Dietz att förflyttningen när hon blir till ljusstråle inte bara är rumslig, utan även skickar henne till andra platser i tiden. Det är sina egna uppdrag hon hamnar i, men inte i kronologisk ordning. Kan hon använda det hon ser från framtiden för att rädda sina vänner, kanske till och med förändra hela kriget? För bit för bit inser hon att kriget aldrig är menat att ta slut, och kanske är fienden uppdiktad, som en anledning för de sex stora företagen att krossa varandra militärt.

Från Starship Troopers till The Forever War med en del Altered Carbon inkastat i mitten. Det kan låta orättvist att jag jämför med andra böcker, men det är svårt att låta bli när The Light Brigade inte står på egna ben. Det är desto mer förvånande då Kameron Hurley tidigare har skrivit så originella och gedigna böcker som God's War och Infidel. Dietz, hennes vänner och deras relationer är tunt gestaltade. Fienden, socialisterna/kommunisterna på Mars är lika övertydligt framställda som halmgubbar av såväl Tene-Silvia som författaren själv att det känns manipulativt. Fastän de många militära uppdragen är actionfyllda hade sekvenserna däremellan behövt struktureras om enligt "show, don't tell", och flera av dialogerna blir politiska infodumpar av pinsamt dåligt slag. När kronologin i handlingen är omkastad är det inte konstigt att såväl huvudpersonen som vi läsare är förvirrade, men under större delen av boken hanterar Dietz sin kunskap och nya händelser slarvigt, och när urladdningen närmar sig på slutet sticker varken scenerna eller Dietz nya insikter ut från allt som försiggått under de första 350 sidorna. The Light Brigade är en stor besvikelse från början till slut.

Fler böcker av Kameron Hurley:
God's War
Infidel

tisdag 7 juli 2020

Lena Cronqvist på Waldemarsudde


Det var flickorna och deras lekar med små föräldrar som var mitt första intryck av Lena Cronqvists konst, och det intrycket var så starkt att jag inte letat mig vidare på flera år. Därför är det dubbelt bra att få se den gedigna utställningen av Lena Cronqvists verk på Waldemarsudde, med många flickor men också den långa vägen dit.


Tavlor från tiden omkring 1970 vittnar om svårigheterna Cronqvist levde igenom då - förlossningsdepressionen och än mer den fyrkantiga behandlingen på dåtidens sinnessjukhus. Tavlorna visar konkret hur läkare målar över de färgrika bilder hon skapar, eller hur hon själv i brokiga kläder försöker fly från en färglös, fyrkantig korridor och dess väktare. Några av tavlorna skrämmer bara på genom sin otydlighet och suddiga teknik, medan andra är noggrant utförda men ändå visar så mycket oro.


Några år senare har Cronqvist funnit en god medelväg i sin målning, tydligare utförda motiv men utan skarpa kanter, litet friare men ändå stabilt. Vi får se flera moderna madonnor - kvinnor med sina barn i armarna, där varken barn eller mor blickar så stillsamt mot varandra eller in i evigheten som de idealiserade madonnabilderna från konsthistorien. Byxorna går inte att knäppa, i ett hörn syns en T-baneskylt utanför fönstret; livet är ett ständigt tragglande som inte verkar ta slut.



I varje sal finns dock någon liten underbar bronsflicka, så konkreta och starka i sin lek! Det är trösterikt att låta dem dyka upp redan tidigare än kronlogin egentligen medger. Nu kommer vi till de laddade målningarna med stora flickor som manipulerar små föräldrabarn/dockor. De går att läsa som uppgörelser med föräldrar som inte räckte till, en hämnd på gestalter som förminskade de växande barnen tills flickorna äntligen blev större och starkare. Men med serierna av tavlor från de svåra mödraskapsupplevelserna i bakhuvudet funderar jag på om man skulle kunna se rollerna som omvända; är kanske konstnären själv en av de otillräckliga föräldrarna? Dock identifierar jag mig fortfarande som mest med flickorna; litet surt stirrande in i kameran eller upptagna med lekar som ingen annan förstår.


1970-talets vävda sviter av Adam och Eva-bilder är skönt tredimensionella i hur väven bucklar sig av de olika tjocklekarna och färgerna på trådarna. Men än mer förundras jag av de fantastiska bronsbysterna och statyetterna av lekande flickor och andra ansikten. Bronsbordet fullt av huvuden är en skatt att titta på från alla håll och njuta av.






På senare tid har Lena Cronqvist bland annat målat tavlor i vitt (med litet färg) på svart botten. Ansiktena får en liten annan form än tidigare. Något jag gillar med Cronqvists tavlor är hur de samtidigt är djupt personliga och allmängiltiga. Men jag gillar också de storslagna verken som visas här, med änglar som hämtats från Giottos mästerverk för att hänga över ganska vanliga människor och situationer. (Eller en parad med nakna flickor under paraply, vilket nästan kan räknas som vanligt i Lena Cronqvists motivsamling.) Våra enkla liv ekar också i evigheten.

Länk till Waldemarsuddes sida om utställningen





söndag 5 juli 2020

Upload

Om du har pengar, kan du få det bättre här i livet - och även i döden. I framtiden kan du ladda upp din personlighet och dina minnen till en, faktiskt, felfri kopia av dig själv som kan få promenera runt och "leva" lugnt på något som liknar ett lyxigt pensionärsboende. Det vill säga, ju mer du kan betala, desto trevligare ställe har du råd att hamna på. Vår huvudperson Nathan befinner sig på Lakeview som är en spatiös herrgård med generös frukostbuffé. Men även där skiljer sig gästernas sviter, kläder och aktiviteter åt beroende på hur mycket man har betalt för deras vistelse. Och Nathans uppladdning till Lakeview skedde på flickvännen Ingrids bekostnad, så det är hon som bestämmer vad Nathan får för kläder, som en levande klippdocka.


Upload är en lättsam komediserie med ett mysterium i botten, men i förbifarten ställer den en hel del frågor man kan fundera över. Känns det tryggt att vara uppladdad, när ens existens är beroende av att någon annan betalar? Är det värt det att vara uppladdad i lågbudgetvarianten som sitter i ett omöblerat rum, särskilt när du själv inte kan arbeta i uppladdningsvärlden och skaffa mer pengar för att förändra din situation? Är du riktigt död om du faktiskt syns på en skärm och kan interagera med de levande nästan exakt som förut? Hur coolt det än är att faktiskt vara med på sin egen begravning så är det något som skaver.


En annan aspekt får vi genom den sympatiske Dave, vars dotter Nora jobbar på företaget Horizen som driver Lakeview. Nora vill gärna att hennes sjuke far skall anmäla sig för uppladdning eftersom det kan vara aktuellt snart. Men Dave tvekar. Han längtar ju istället efter att få komma till himlen och få se sin älskade fru igen.

 

På Lakeview finns en hårt arbetande AI-betjänt i många upplagor. Utanför, i vår värld, finns många människor som arbetar för att hålla igång Lakeview. Noras arbete på Horizen är att vara "ängel", en som svarar och hjälper till när kunderna, de uppladdade, ropar på dem. Nora är en av änglarna som arbetar för Nathan. Vacker ung kvinna och stilig ung man - när känslor börjar spira är det självklart helt emot Horizens regler. Allt blir förstås svårare av att Nathans tillvaro är beroende av den ännu levande flickvännens välvilja, och ännu mer komplicerat när Nathan, Nora och några andra börjar upptäcka oegentligheter med hur Nathan dog och att någon har stulit och raderat bitar av hans minne.


Även om processen med att ladda ned och upp kompletta personligheter svårligen kommer att låta sig göras på länge så visar serien Upload en intressant och trovärdig bild av livet år 2033. Självkörande bilar, skönhetsoperationer och livsförlängande idéer som uppladdning för dem som har pengar kontrasteras mot lågavlönade jobb, extra hetsigt Tinder-svajpande och nu också med betyg på dejten. Upload är underhållande och rolig, men inte bara rolig, och det är bra att det kommer att komma en säsong till.


lördag 4 juli 2020

Tehanu av Ursula K. Le Guin

De första böckerna om Övärlden tog läsaren, och huvudpersonerna, till platser långt borta på krävande äventyr. I den fjärde boken, Tehanu, är vi tillbaka där allt började och håller oss inom en mindre omkrets. Där slog sig Arha/Tenar ned och levde som en vanlig bondhustru efter barndomen som översteprästinna. Dit kommer också Ged, tillbaka till sin barndomsö, nu urlakad på sina krafter och halvt på flykt från dem som minns honom som ärkemagiker.

Halvvägs genom livet insåg Ursula K. Le Guin, som ju länge sysselsatt sig med manligt och kvinnligt och likheter och skillnader, att hennes böcker om Earthsea och de uteslutande manliga magikerna målade upp en ensidig bild. Jag förstår henne fullkomligt; som barn var det inget konstigt att läsa om en värld som bara gav tillträde till pojkar och män, men nu några decennier senare vill jag inte så enkelt acceptera den blinda fläcken. Tehanu var Ursula K. Le Guins sätt att åtgärda den bristen, men tyvärr blir det tydliga målet en stor brist i historien. Så konstigt! Det är inte bara handlingen utan karaktärsskildringar och dialoger som hanteras klumpigt med för mycket av allt. Och detta av en författare som annars kan säga så mycket med några återhållna meningar!

Den vardagsmagi som kvinnorna alltid sysslat med ställs mot den ambitiösa och i värsta fall högmodiga magi som de utbildade trollkarlarna utför. Delar av den kvinnliga magin förklaras i en stor infodump av en av invånarna, på ett förenklat bondskt talspråk som känns litet pinsamt att läsa, och en diskussion mellan Tenar och Ged blir ytterligare en stor infodump. Manlig ondska kryper in från flera håll och gör livet för Tenar och fosterdottern Therru svårt. Det är tråkigt att den svartvita framställningen fläckar en historia som skulle kunna vara så intressant; om två människor som haft stora krafter och förlorat dem, och om ett barn som finner sin plats i en värld som misshandlat henne sedan hon föddes. Tyvärr är Tehanu inte någon bra bok.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed
The Word for World is Forest

The Lathe of Heaven
Five Ways to Forgiveness
The Telling

A Wizard of Earthsea
The Tombs of Atuan
The Farthest Shore

torsdag 2 juli 2020

Lundgren & Backenroth på Konserthuset Play Jazz

Jazzkonserterna i Konserthusets Grünewaldsal har ofta varit utsålda när populära artister har spelat. Därför är det extra tacksamt att konserten med Jan Lundgren och Hans Backenroth från den 17:e april livestreamades och också spelades in och finns tillgänglig på Konserthusets Play-sida. Visst har vi kunnat höra dessa båda musikaliska klippor i Jazzradion ända sedan nittonhundratalet, men med både ljud och bild från Grünewaldsalens scen får vi lyssnare den extra kontakten med musikerna som vi alla kan behöva i dessa tider.


På programmet står såväl kompositioner av Jan Lundgren själv som utvalda favoriter av andra. Lundgrens egna Open Your Mind inleder konserten vackert. Nästa låt, Waltz for Ruth, är skriven av basisten Charlie Haden och de fina basgångarna hanteras kärleksfullt av Hans Backenroth. Charlie Parkers Moose the Mooche är en energiinjektion, snabb och hetsig men inte utan styrsel, och det spiller överpå Lundgrens Blue Silence som följer.

Hans Backenroth är en av våra bästa basister med en god känsla för melodi som lyser igenom var han än spelar men speciellt i den här intima sättningen. Tillika är Jan Lundgren en med rätta känd och uppskattad pianist med bred repertoar. Flygel och kontrabas räcker för att skapa underbar musik. Kamerna låter oss följa de båda männen och deras virtuosa fingrar ur vinklar vi annars får längta efter att se från.

I Hans Backenroths eftertänksamma arrangemang av Povel Ramels Den sista jäntan turas instrumenten om med att ta hand om melodin. Den följs av Jan Lundgrens Dance of Masja som porlar fram med kraft och skönhet. Den skrevs ursprungligen för en uppsättning av Tjechovs Måsen men är värd att leva vidare på egen hand. Vi hinner få ytterligare två av hans kompositioner under den timslånga konserten: den kärleksfulla Love in Return och den roliga Leklåt. Visst känns det konstigt att inte höra välförtjänta applåder efter varje låt, men förhoppningsvis känner vi alla den starka och nödvändiga kärleken mellan musiker och publik. Ännu några vänliga ord från Jan Lundgren och den likaledes vackra och vänliga Come Sunday av Duke Ellington avslutar den välkomponerade konserten med hoppet om att kärleken och musiken kan flöda även när allt är litet konstigt och svårt.

Länk till Konserthusets sida med konserten

onsdag 1 juli 2020

Into the Night

Innan kvällsflyget från Bryssel till Moskva hunnit bordas helt, rusar en beväpnad man in och kapar planet. Han vill lyfta nu, trots att förstepiloten inte ens är ombord. Västerut, de måste västerut, hetsar mannen, Terenzio, för från sitt arbete i NATO har han fått höra att solen dödar. Solstrålningen har förändrats så att den dödar allt liv och enda räddningen är att hålla sig utom räckhåll för den, i ett plan som flyr gryningen.


De få passagerarna på flyget är en brokig skara; en vloggande influencer, en mor med en liten son som skall till Moskva för medicinsk behandling, och ett flertal andra med oklara bakgrunder och mål med sin resa. De härstammar från Belgien, Nederländerna, Italien, Polen, Turkiet och andra länder, vilket leder till (hemliga) konversationer på många olika språk men också ömsesidig misstro mellan flera av dem, oftast bottnande i rasism och andra fördomar.


Det är inte att hitta en vetenskaplig förklaring till vad som hänt med solen som är fokus i serien Into the Night, utan människornas försök till överlevnad på planet de är mer eller mindre tacksamma att vara på. Hinder på vägen är de förödda flygplatserna de hade hoppats att landa på, skador på planet som är svåra att laga i flykten, och allas fientlighet mot alla i olika omgångar. Vi får se några bakgrundshistorier och förstå att några av passagerarna och besättningen lider av att ha lämnat sina älskade efter sig, medan andra bokstavligen är beredda att gå över lik för att överleva en timme till.


Planets flyktväg förändras allteftersom man letar upp nya möjliga skyddsrum från bristfällig information. Varje avsnitt är fyllt av dramatik och nya svåra problem att lösa. Och om de kommer fram med sin decimerade grupp, vad kommer att hända då? Kanske får vi ett svar, kanske får man fortsätta att undra på egen hand.


måndag 29 juni 2020

The Graveyard Book av Neil Gaiman

Ja, spöken är snälla och det som gömmer sig i skuggorna vill dig inte illa. Det där är alltid skönt att läsa för mörkrädda barn och vuxna, och det får vi göra i Neil Gaimans bok om pojken som växer upp på en kyrkogård. Han får spökföräldrar som tar hand om honom, Mr och Mistress Owens, som äntligen får det barn att ta hand om som de önskade sig i livet. Alla de döda på kyrkogården hjälper till att uppfostra pojken, Nobody Owens som kallas Bod. En del av lektionerna och umgänget blir förstås udda, inte konstigt med tanke på att lärarna antingen levde för hundratals år sedan eller är underliga på andra sätt. Ändå blir Bod klok, snabbtänkt och artig vilket kan bli till nytta även bland levande människor.

Men jo, det finns farliga varelser inom kyrkogårdens grindar, men ännu värre är de som lurar i världen utanför. För det var när hela Bods familj mördades som den halvtannat år gamle pojken tultade in i en säker hamn på kyrkogården. Mördaren lär inte ha gett upp sitt sökande, och förr eller senare behöver Bod lämna de vänliga döda och lära sig att leva bland de levande, och då kan den grymme mördaren vänta för att avsluta sitt uppdrag.

Den brådmogne Bod hinner förstås smyga utanför grindarna några gånger och hamna i större faror än han förstår. Även omsorgen om honom är större än han förstår, i form av hans så ofta irriterande lärare Silas och Miss Lupescu, men det finns ögonblick när inte ens de kan hjälpa och faran tar form alldeles inpå den halvvuxne Bod.

Trots de allvarliga stråken i handlingen är tonen i The Graveyard Book lätt, och detaljerna i livet efter döden är livliga och underhållande. De känslor som varelserna Bod möter hyser för honom är tydliga men nyanserade; välvilja, glupskhet, irritation, illvilja, ondska. The Graveyard Book är ett fint äventyr med några viktiga drag av sorg och vilsenhet.

Fler böcker av Neil Gaiman:
Good Omens (med Terry Pratchett)

lördag 27 juni 2020

Vår övergår i sommar på Konserthuset Play

Den här ovanliga vårsäsongen har Kungliga Filharmonikerna fortsatt att förgylla våra liv med konserter, utspridda på scenen inför ett i övrigt tomt konserthus. Men vi vet nu att konserterna som de och andra orkestrar gjort tillgängliga har setts och hörts av många fler än de som får plats i stolarna, så musikerna kan verkligen känna sig stolta och uppskattad trots att de inte får applåder.

Foto: Yanan Li
 Att höra Aaron Coplands Appalachian Spring (1944) är en ljuvlig upplevelse: de inledande sökande tonerna kan höras som vår och spirande grönska som vågar sig fram. Då verket ursprungligen skrevs som en balett finns det en handling till musiken, men man behöver inte känna till den utan kan njuta av de livliga tonerna ändå. Klangerna växer i styrka och melodierna blir snabba och medryckande. Sköna tonsviter smyger fram ur den mäktiga ljudbilden, följer oss en bit, försvinner och kommer åter.

Lika livfullt och ännu mer dansant på sitt eget sätt är nästa verk, Robert Schumann Symfoni nr 1 i B-dur "Vårsymfonin" (1841). Alan Gilbert leder Kungliga Filharmonikerna med skicklighet och glädje genom satserna som har individuella styrkor men utgör en stark och vacker helhet. Mina musikspelare har inte det mest perfekta ljudet men med engagemanget av alla på scenen känns det som att än en gång få vara på plats och uppslukas av känslorna från en lyckad konsert.

Länk till konserten på Konserthuset Play

torsdag 25 juni 2020

Homecoming

De hemvändande soldaterna i USA:s armé behöver hjälp att bearbeta sina svåraste minnen och återanpassa sig till samhället. I en byggnad avskilt från närmaste stad tas en grupp soldater åt gången emot av anställda som låter dem möta olika situationer som fingerade jobbintervjuer, och tala av sig hos terapeuten Heidi. Anläggningen de är i är spatiös och designad ändamålsenlig med en aning lyx, men scenerierna känns ändå klaustrofobiska när man varvat stället med de närvarande några gånger.


Stämningen, bakgrundsmusiken och korsklippning till en senare tidpunkt låter oss från början ana att något inte står rätt till, och det är en del av helhetsupplevelsen med serien Homecoming att låta mysteriet avtäckas långsamt. Självklart är det inte enbart av kärlek och omsorg om medmänniskan som mottagninen är skapad, men ligger det också något verkligt skadligt inlindat i vinstintresset?


Avsnitten på dryga halvtimmen är tätt förpackade med en driven regiidé. Sepiatoner och murrigt foto, långsamma scener där handlingen drivs framåt ordlöst och kräver koncentration, bakgrundssorl från orelaterade händelser som får sippra in i scenerna, musik hämtad från den klassiska musikhistorien vilken stegras till crescendo för att understryka Heidi Bergmans känslolägen. Regissören Sam Esmail tar på sig auteurrollen, och även om hans grepp är övertydliga ibland så uppskattar jag hans ambition och hans konsistenta, intressanta gestaltning.


I första säsongen ligger fokus på Heidi Bergman, spelad av Julia Roberts, en nyutexaminerad terapeut som inte alltid är säker i sin roll och ofta kliver ur den av genuin omtanke om människorna hon möter. Inslagen med chefen Colin Belfast (Bobby Cannavale) som ringer och mikromanagerar henne varje dag är oftast övertydliga men ger några viktiga ledtrådar. I klippen från en senare tid, då arbetet med soldaterna undersöks av en federal utredare, är Heidi Bergman servitris och har nu inga minnen av tiden med Homecoming trots att detta utspelar sig bara något år senare.


Andra säsongen av Homecoming fortsätter snart efter att den första slutade, eller rättare sagt, den rör sig i stora och små cirklar i tiden och låter oss få veta hur det går vidare för några av de inblandade. Små överraskningar avslöjar att saker inte alltid var riktigt som de verkade. Bit för bit närmar vi oss också förklaringen till det inledande mysteriet med kvinnan (Janelle Monáe) som vaknar utan minne i en guppande båt på en sjö. När handlingen loopar tillbaka till det i det sista avsnittet blir det uppenbarade så mycket mer smärtsamt. Visst knyts upplägget ihop litet för utstuderat i de sista scenern men det förtar inte det goda helhetsintrycket av serien Homecoming.




tisdag 23 juni 2020

Lovecraft Country av Matt Ruff

I den mörka skogen utanför herrgården lurar shoggothar. Men innan vi kommer fram dit har vi upplevt än mer påtagliga hot mot livet tillsammans med en av huvudpersonerna, Atticus Turner. Året är 1954 och på väg mot hemstaden Chicago har den hemvändande soldaten flera gånger stoppats av poliser eller andra vita män som vet, de och Atticus, att de kan göra hans liv till ett helvete eller till och med döda honom utan större repressalier. Ett par gånger får jag ta paus i läsningen för att det är så motbjudande, och för att jag vet att det jag läser inte är överdrifter.

Atticus kommer till slut ändå hem till familjen, i vilken fler än han är fascinerade av science fiction, mysterier och skräck. En som ogillar det är Atticus far Montrose, som ofta med genuin ilska ifrågasatt hur sonen kan läsa H.P. Lovecraft vars böcker innehåller så nedsättande uttryck om icke-vita människor. Nu är det dock Montrose som mystiskt har försvunnit tillsammans med en vit man, inte till Arkham men väl till Ardham vilket även det ligger i Massachusetts, i Lovecraft Country.

När Atticus, hans farbror George och barndomsvännen Letitia till slut når fram till herrgården i Ardham är gästvänligheten så stor men noga preciserad att de, med all rätt, tvivlar på hur genuin den är. Sammansvärjningar av uråldriga anor och med kosmiska krafter till sitt förfogande spinner ett nät kring dem, men med välriktat mostånd och hjälp från oanat håll lyckas våra huvudpersoner lämna Ardham helskinnade. Men familjen Braithwaite har satt en klo i dem och fortsätter att spinna konspirationer, till synes till familjemedlemmarnas gagn men självklart med släkten Braithwaites dominans som slutmål.

Boken Lovecraft Country är uppdelad i dussinet äventyr av olika karaktär, där olika medlemmar av familjen Turner och deras närmaste står i fokus. Efter avstampet i Lovecrafts bestiarium rör sig historien i en egen riktning av magi, osaliga andar och universums mysterier blandat med den rasism som var minst lika skrämmande som spöken och monster. Den inledande berättelsen är kanske mest Lovecraftiansk och intrikat sammanspunnen, men det är fascinerande att se hur element från tidigare historier plockas upp och används vidare i senare kapitel. Vissa berättelser faller mig extra mycket i smaken, som Hippolyta Disturbs The Universe med sina ingredienser av serietidningar och genvägar genom galaxen.

Långsamt rör sig delhistorierna mot en större urladdning. Spindeln i nätet är den tveksamme välgöraren Caleb Braithwaite, men är han ens rätt man att satsa på även om hans motståndare verkar ännu mer illvilliga? Det är mycket som måste falla på plats för att de enorma krafter som anropas skall höra, och ännu mer vill till för att de inte skall råka krossa alla som står i närheten av den slutlige vinnaren. Men familjen Turner och deras vänner är alla kloka på olika sätt och deras samlade erfarenheter av intrigerna kanske, kanske kan rädda såväl dem själva som hela världen. Lovecraft Country är tidvis riktigt otäck men till allra största delen underhållande och riktigt spännande.

måndag 22 juni 2020

Eddan på Riksteatern Play

Den Poetiska Eddan berättar om de fornnordiska gudarna, från skapelsen till Ragnarök med asarnas många upptåg däremellan. Med mycket musik och inbjudande koreografi spelade Västanå Teater Jon Fosses dramatisering under turné i Riksteaterns regi.


Vad är det för värld som formas? Völvan berättar för Oden; Völvan som redan från början vet hur det skall sluta. Och så börjar historierna spelas upp för oss, med musik i folkton som hetsar till stora dansscener, klingar mjukt i bakgrunden, eller frammanar stämning när något farligt är på väg att hända. Asarna är klädda i färgrika dekorerade kläder, många i korta vida kappor och kjolar som svänger vackert när de dansar. Snittet härmar inte någon folkdräkt jag känner till, och det är bra, för då blir asarna ett eget folk bortom jordiska moden.


Det finns många berättelser att lyfta fram, men en föreställning kan ju inte få bli hur lång som helst så en del får stryka på foten. Just i början är det en del skeenden som avhandlas litet för korthugget, som till exempel den spännande historien när Fenrisulven läggs i kedjor. Men efterhand är det historier som får större utrymme, som det roliga äventyret när Tor och Loke far till jättarna för att lura dem att ge tillbaka Tors hammare. En mer poetisk och sorgsen scen är när vi får berättat om det olyckliga äktenskapet mellan Njord och Skade.


I pjäsens början är Loke en ganska svag personlighet på scenen, undfallande och ursäktande, vilket är litet synd på en så viktig spelare i berättelsen, en som vi vet är ytterst beräknande och skall komma att bringa asarnas värld på fall. Men så kommer dryckesslaget när Tor blir full och far ut med förolämpningar mot alla närvarande asar - så gott som alla har varit otrogna med alla och inte minst med Loke själv. Asarnas rike börjar falla samman och går mot sitt slut.


Det var en mäktig föreställning Västanå Teater satte upp, och säkert ännu mer imponerande när man satt på plats framför scenen. Filmatiseringen kan inte göra pjäsen riktigt rättvisa. Därtill kommer att asarna framför oss varken riktigt blir gudalika eller människolika, inte heller någon bra blandning utan svårfångade i sina personligheter. Men de fornnordiska sagorna är värda att berättas och återberättas, så det är bra att uppsättningen gjordes och att den finns sparad för fler att se.

Länk till Riksteaterns sida om Eddan


lördag 20 juni 2020

Room 104

En stor glädje med de senaste årens kvalitetsserier för TV är genomtänkt karaktärsutveckling och att få följa personer över längre tid. Men en TV-serie kan vara bra även utan det, i det här fallet för att karaktärerna bara syns i rutan i en knapp halvtimme. Det beständiga i Room 104 hörs i titeln, det är ett rum på ett motell där nya människor checkar in för varje avsnitt. Inte bara människor, för övrigt.


Kända och mindre kända skådespelare och regissörer tar rummet i besittning och sätter sin prägel. Varje episod har nya skådespelare, ny regissör och en egen karaktär - komedi, drama, skräck, musikal och ibland allt på samma gång. Det är snarare regel än undantag att något underligt och ofta övernaturligt händer i rummet, vars upplägg och möblemang vi snart börjar känna oss hemtama i. Det allra första avsnittet är riktigt otäckt, och det kommer några fler av det slaget. Andra är realistiska men det som utspelar sig är ytterst ovanligt och kommer att lämna djupa spår hos de inblandade, om de överhuvudtaget kommer ut därifrån.


Att se ett eller två avsnitt i taget under några veckor har ändå gett serien en familjär känsla, detta trots att inga avsnitt hittills har knutit an till någon föregående eller efterföljande episod. Det har varit en skön upplevelse att inte veta vad som väntar, förutom att det är något helt nytt från gång till gång. Under den ganska korta tiden kan mycket hända, och man hinner engagera sig i personerna. Några exempel på hur avsnitten varierar är det musikdrivna Arnold i andra säsongen, Itchy i tredje säsongen där Arturo Castro gör en fantastisk skådespelarinsats, och Red Tent i första säsongen som kan starta många komplexa tankar om vad som hände. En fjärde säsong kommer under året, och den kommer säkert att vara lika variationsrik och sevärd.


torsdag 18 juni 2020

De afghanska sönerna av Elin Persson

Boken är tunn och texten löper glest över sidorna. Men trots de korta meningarna och de sparsamma beskrivningarna säger Elin Perssons berättelse mycket. Precis som Rebecka, huvudpersonen, får vi försöka förstå och fylla i själva det vi ser och hör. Hon arbetar på ett HVB-hem för ensamkommande, och på just den våning där hon har dagskiftet bor tre killar från Afghanistan. När berättelsen börjar tar hon emot Zaher. Hon plockar fram de toalettartiklar han skall tilldelas och märker upp ett rum med hans namn. Mottagandet och introduktionen följer instruktionerna och är föredömligt formella.

Men pojkarna på HVB-hemmet är människor, och det är Rebecka också. Det är inte stora utbrott eller sammanbrott som får en att undra vad de har varit med om på vägen dit, utan tveksamheter, inåtvändhet och försiktiga frågor. Hamid och Ahmed som har bott på hemmet längre välkomnar Zaher in i den ändamålsenliga svenska världen. Förklaringar, vänliga gester och omfamningar gör livet där personligt och kommer djupare under ytorna som Rebecka dagligen torkar av med rengöringsmedel.

De unga männen väntar och hoppas på uppehållstillstånd, men de undrar också om olika sätt att finna sig till rätta och forma ett eget liv i Sverige. Hus, barn, fru - en blond fru, kanske en som Rebecka? Rebecka vet att hon skall hålla distansen, men att förhålla sig kallt byråkratiskt är omänskligt och att visa allra minsta mänsklighet kan vara den livlina som pojken framför henne behöver.

Redan i den här återhållna beskrivningen av några mestadels stillsamma månader får vi en trovärdig bild av tre unga liv som brutits loss från sina fästen och hamnat i vänteläge någon helt annanstans. Det här är en av många skildringar vi behöver av samtiden idag. Elin Perssons bok De afghanska sönerna är väl berättad och välskriven, och jag rekommenderar den varmt.

tisdag 16 juni 2020

A Midsummer Night's Dream på Globe Theatre

Så grymt! Hermia älskar Lysander, men hennes far har bestämt att hon skall äkta Demetrius. Men Helena älskar ju Demetrius. Och när fadern drar ärendet inför Theseus, hertigen av Aten, understryker han med skrämmande ilska att fadern har rätt att styra som han vill med dotterns liv. John Light spelar Theseus aggressivt, och likaledes när han spelar älvkungen Oberon, men där vågar åtminstone hans hustru Titania stå emot honom med samma styrka i hans planer.


Ack, planer och intriger får vi mycket mer av, men älvornas listiga lekar med de dödliga går snett och blir ännu mer krångliga - och underhållande. Några droppar kärleksdryck i fel ögon och vips, så är plötsligt både Lysander och Demetrius galet förälskade i Helena. Deras passion är så kraftig att till och med kärleken blir skrämmande i den här uppsättningen av Shakespeares älskade komedi A Midsummer Night's Dream.


Kusliga på ett annat vis är skogens älvor och i synnerhet Puck. Matthew Tennyson har udda sminkning och rörelsemönster som visar hur annorlunda, oberäkneliga och opålitliga skogsvarelserna är. Och med hans och Oberons akrobatiska lekar och - till och med! - kyssar, förstår man att det alltid ligger nära till hands att leka med kärleken, även med Titanias känslor. Fast visst unnar man henne den äkta glädjen Titania visar när hon luras att bli förälskad i den åsnehövdade Bottom! Michelle Terry lyser av glädje som varken förr eller senare i pjäsen.


Pearce Quigley i sin tur är fantastiskt rolig i rollen som Bottom, liksom Fergal McElherron som Quince och alla de övriga i amatörteatersällskapet som skall uppföra Pyramus och Thisbe. Självupptagen som Bottom är så är han ändå centerpunkten i det entusiastiska sällskapet. Och fastän framförandet blir fumligt, när det borde vara perfekt i närvaron av hertig Theseus och drottning Hippolyta, så stillnar ändå det kungliga paret inför föreställningen, får sig ett gott skratt och hittar tillbaka till sin kärlek och bereder väg för de unga parens bröllop i äkta kärlek. Men helt och fullt är de inte herrar i sitt eget hus, för de och publiken får en sista påhälsning och välsignelse av Oberon och Titania, och Puck bjuder oss att tänka att kanske vaknar vi också som ur en dröm med svaga minnen av vad vi just sett. Men den här uppsättningen från 2013 i Dominic Dromgooles regi är mycket minnesvärd; full av energi och humor och en aning oro.

Länk till The Globes sida om A Midsummer Night's Dream

Foto: John Haynes

söndag 14 juni 2020

Pure

Alla tänker på sex. Oftare än vi vill medge. Opassande sex, i opassande situationer. "Tänk dig att alla i publiken är nakna" är rådet man ger till nervösa talare. Det rådet behöver inte Marnie, hennes tankar är redan där. När hon står inför vänner och släktingar på föräldrarnas guldbröllopsfest för att hålla tal kommer tankarna och bilderna: alla nakna, alla mitt i sexaktern med varandra - mamma, pappa, bästa väninnan, huller om buller. Hon springer rakt ut, bort från stressen och skammen och på en buss till London. Till sin stora lycka får Marnie bo hos jättesnälla kompisen Shereen - i hennes garderob, men i London får man vara glad för det.


I den anonyma storstaden kan man leva ut sina fantasier utan att råka göra det med någon som känner ens mamma, som i den skotska småstaden hon kommer från. Kanske kan Marnie bli kvitt sina tvångstankar genom att följa upp dem? På en klubb för lesbiska träffar hon en snygg tjej, Amber, och de går hem till henne. Men de krånglande tankarna dyker upp även där och förstör för dem båda. Fast Marnie får ändå chans på ett jobb, på det progressiva magasinet Ethel där Amber jobbar.


Tänka på sex gör ju alla hela tiden, som sagt, och det är det också vad några vänner försöker säga till Marnie som tröst. Men för henne är det uppskruvat till max och ännu mer, för tankarna som tränger sig på gör henne så illa till mods att hon ibland inte kan kontrollera sig. Bit för bit får hon brottstycken till hjälp att hantera det - inte lösa allt, som hon önskar - och hon får också stöd och sympati av dem hon vågar öppna sig för. Men inget går enkelt, för precis som för oss andra är det många som bär på egna problem och inte alltid kan säga eller göra det som behövdes bäst för stunden.


Parallellt med Marnie följer vi bland annat Charlie, som just klarat av ett år som nykter. Han kan vara stark och hjälpsam för Marnie, men möter mikroaggressioner och besvikelser i sitt eget liv när han själv just håller på att finna fotfäste. Joe Cole som spelar honom gör ett fantastiskt jobb när han låter en antydan till smärta dra över Charlies ansikte särskilt i stunder när han vill dölja den.


Många brittiska TV-serier är pärlor från början till slut; intressant handling, skickliga skådespelare, god regi, karaktärsutveckling. Pure är inget undantag, och den låter Marnies komplicerade liv även fyllas av den där energin av att vara är ung, nyinflyttad i en stor stad med många möjligheter, lätt att få nya vänner och fest varje helg. Det finns mycket att skratta åt och njuta av i serien, samtidigt som man tillsammans med Marnie lär sig mer om hur hon kan hantera just sin variant av OCD, och att hon har vänner som bryr sig om henne även om hon flippar ut ibland.

Länk till Rose Cartwright som berättar om hur hon skrev Pure baserat på sitt eget liv