måndag 31 oktober 2022

Åren av Annie Ernaux

Vid familjemiddagarna traderas historierna från förr: hur det var under kriget, vad som blev av den där släktingen, den där julen. Barnen som sitter med och lyssnar får minnena som något att ta vara på och väva in i sina liv. Bland annat av den här anledningen passar det att Annie Ernaux bok Åren berättas i en kollektiv form, där "man" gjorde si och "man" tyckte så, under de många decennier som boken sträcker sig över.

För några år sedan funderade jag på om inte Orhan Pamuk är så uppskattad av europeiska läsare för att han i stora partier berättar om vardagslivet i Turkiet, förklarar hur det var och ger detaljer om möbler och vanor. Men detsamma gör ju även Alice Munro, när hon berättar om det specifika livet på den kanadensiska landsbygden vid mitten av 1900-talet. Och nu har vi ytterligare en Nobelprisad författare som berättar nutidshistorien mitt utifrån Europas centrum, än en gång med just sin egen röst och sitt eget val av detaljer och framförande.

Ernaux berättelse rullar på nästan lika stadigt och snabbt som skeenden i en historiebok, men genom sitt val av detaljer och ögonblicksbilder ger hon den mer liv än fotnoter och faktaredovisningar har. Hon berättar ur en närtid som många av oss antingen kommer ihåg eller känner till på samma sätt som barnen i bokens början fick del av förhistorien de inte själva hade upplevt. En dag kommer även ögonblicken från nittonhundratalet att falla i glömska. Och redan i bokens sista fjärdedel hålls det nya familjemiddagar där ungdomarna inte alls bryr sig om historien före dem själva, och de äldre kan känna hur tiden och framtiden springer förbi dem.

Det kollektiva "man" som är berättare byts ibland ut mot en "hon", vars upplevelser och tankar inte alltid är samstämmiga med det som alla andra ("man") tycks tänka och göra. Mot bokens slut kan vi med "henne" känna hur erfarenheterna från förr lagras över det som händer nu och känns lika nära - fast på ett annat sätt än Marcel Proust beskrev det, även om "hon" länge letat efter en madeleinekaka för att förlösa sin berättelse.

Sträckläsning av boken kan kännas övermäktigt. Men även om man läser Åren med tillbörliga pauser går det ganska fort - och så har man rutschat igenom hela århundradet. Glömt något, minns mycket, ett finger i varje tidsålder och kanske med större acceptans för att man själv kommer att försvinna från världen.

söndag 30 oktober 2022

The Handmaid's Tale på Den Kongeliga Opera i Köpenhamn

En del av kittlingen med att läsa The Handmaid's Tale de närmsta åren efter den kom ut var att handlingen var så omtumlande och annorlunda mot vart (väst)världen befann sig. Seder från kvinnoförtryckande diktaturer, på våra gator? Men bokens författare Margaret Atwood har läst många böcker från USA:s första sekler och påpekar i en intervju i operans programblad att innan Amerika blev ett land för frihet grundades det av puritaner. Nu har vi sett dem hämta mer kraft ur folklagren och driva igenom mer och mer av en agenda som tvingar och skambelägger dem som de vill hålla i schack, men också kvinnor som protesterar med livet som insats. Vi har också sett en TV-serie som skickligt utvecklar handlingen från boken. Men Poul Ruders opera The Handmaid's Tale skrevs redan innan den, för 22 år sedan, och det passar mycket bra att sätta upp den igen.


Inte mycket scenografi behövs då scenen ofta fylls av Tjänarinnor i sina röda klänningar, blåklädda Hustrur, högt uppsatta män i kostym eller mörkklädda och tysta manliga väktare. De kommer ofta in i en lång rad och håller samman inom sin grupp, för nu är ju mänskligheten uppdelad i olika skikt, även männen fastän de i bottenskiktet inte märker det själva.


Det är ironiskt att i det danska originalet så kallas Offred för Tilfred och i en genitivböjning blir hon Tilfreds - raka motsatsen till vad hon är i sin påtvingade roll som livmoderssubstitut i den nypuritanska världen. Vi ser henne inte klaga rätt ut, däremot falla samman i sorg och saknad efter dottern som togs ifrån henne. Och det är lätt att sätta sig in i hur motbjudande det är först att delta i befruktningsceremonin, men sedan kanske ännu värre när hennes husbonde vill vara vänskaplig med henne. Andra som visar sin motvilja med större gester är Moira som gång på gång flyr från uppfostringsanstalten, och Janine som blir galen och faller tillbaka i repliker från Tiden Innan.


Vi ser andra scener från Tiden Innan, där vår huvudperson är tillsammans med sin mor, maken Luke och sedan också deras dotter. Och dag efter dag händer det saker som kringskär kvinnors frihet och får dem att besluta sig för att lämna landet. I en gripande scen sjunger Offred en stafett med sitt gamla jag - ett ord, till och med en stavelse var - för att sedan falla in i en skir och vacker sång om hur ljuvligt det var att känna dotterns armar kring halsen.


Musiken är ofta dramatisk och den intressanta instrumenteringen klingar väl från orkestern i det stora operahuset. Det är oundvikligt att de flesta rösterna i operan är kvinnliga. Högst och starkast ljuder Aunt Lydias (Gisela Stille) höga sopran - hon hör till moralpolisen som så gärna vill tukta och straffa de fertila kvinnorna och ingen skall kunna missa hennes påbud. Vackrare och varmare klingar den vänliga rösten från Ofglen (Sara Swietlicki) och framför allt huvudpersonen Offred (Hanna Hipp).

Jag hade glädjen att få höra premiären på denna uppsättning tillsammans med kompositören, Dronning Margerete och en jublande publik i ett fullsatt operahus, ett minne att bevara länge.


lördag 29 oktober 2022

Our Flag Means Death

Låt ingen säga att piratlivet är smutsigare och jobbigare än det där kamratskapet till sjöss på en båt med en bekväm hytt för kapteten som du drömt om! Det vill i alla fall inte kapten Stede Bonnet (Rhys Darby) höra, the Gentleman Pirate, som lämnade gods och familj för att bli pirat. Nu för han befäl över skeppet Revenge och styr det med metoder som besättningen förvånas över - regelbunden lön, trots avsaknad av plundring, och semester!


Dock blir de upphunna av kronans män inklusive en tråkig bekant från barndomen, kapten Nigel Badminton, lysande spelad av Rory Kinnear. Hans sarkastiska mobbning väcker ett oanat raseri hos kapten Stede Bonnet och si, så löser sig några problem medan några nya uppstår.


Piraterna på Revenge är sympatiskt tafatta, och i periferin lurar ständigt typer som man tror skall övermanna Revenge, eller lura dem. Historien om den värste piraten av dem alla, Blackbeard, har berättats så länge att Blackbeard har broderats ut till ett övernaturligt monster med lysande röda ögon. Är han det? Tja, eftersom vi vet att han spelas av det komiska geniet Taika Waititi så längtar vi förstås efter att få se honom dyka upp, och minsann om han inte tar såväl skeppet Revenge som oss tittare med storm.


Det är roligt att upptäcka att många av företeelserna i Our Flag Means Death bygger på sanna händelser och platser, och även den ökände Blackbeard och the Gentleman Pirate Stede Bonnet som lämnade sin familj på Barbados för livet som piratkapten år 1717. Men detta är en komediserie, och även om några människor dör blodiga dödar är stämningen lättsam och handlingen utsmyckad med roliga detaljer och välkända komiker i några av birollerna. Och ändå växer det fram ett stråk av allvar medan serien fortgår. Lämna oss inte strandade, låt det komma en andra säsong av Our Flag Means Death!

fredag 28 oktober 2022

Conversations With Friends av Sally Rooney

Din personlighet formas av dem du umgås med, särskilt när du är ung och söker din väg i livet, särskilt av din partner eller bästa vän, särskilt av någon som är eller har varit bådadera. När Frances och Bobbis förhållande tog slut fortsatte vänskapen och det kreativa samarbetet, och tillsammans är de ett uppskattat inslag på Dublins intellektuella spoken word-scen. Det är där som Melissa får upp ögonen för dem och vill porträttera dem för en tidskrift.

Trots att Frances är den som skriver huvuddelen av texterna de framför, är hon van vid att alla betraktar Bobbi som snyggare, smartare och mer attraktiv att vara med. När Melissa bjuder hem dem båda till sig lämnas Frances kvar vid matbordet med Melissas make Nick, och de börjar samtala i kölvattnet av de två andra kvinnorna.

Den smygande attraktionen mellan Frances och Nick tecknas mycket väl - ögonkast, tillfälliga möten och ögonblick där Frances kan vara nöjd över hur hon framstår som uppskattad av andra i Nicks ögon. Det finns många trösklar som borde hejda dem båda på vägen - först och främst att Nick är gift, förstås; att han är 32 och etablerad som vuxen och Frances bara 21; att Frances hittills endast haft en relation med en annan kvinna; och så de pågående och krävande diskussionerna mellan Bobbi och Frances där de ifrågasätter kapitalism, relationer och kärlek. Det senare har manövrerat Frances till en distans gentemot världen och de närmaste personerna i hennes liv. Vi får höra hennes retsamma, cyniska repliker i konversationerna med Nick och kan känna igen en ung persons försök att inte öppna sig för mycket för att inte låta sig såras. Men sarkasmerna slår ofta över i elakheter mot Nick, samtidigt som Frances håller inne med både hur mycket hon längtar efter honom och hur dåligt hon mår, både mentalt och fysiskt. För bit för bit tar kroppens reaktioner större plats i berättelsen, och tidvis kan det verka som att Frances egen kropp straffar henne för vad som händer. 

Det är svårt att se på hur Nick tar emot Frances "underhållande" förolämpningar som en slagpåse, och tar på sig att be om förlåtelse i komplicerade situationer. Inte omöjligt, för visst finns det människor som liknar Nick, men delvis verkar han också framtänkt som en icke-snövit prins i en flickas drömmar. Eller som en man med dåligt självförtroende, vilket är sorgligt.

Allt eftersom månaderna går växer frågan åt vilket håll de båda skall ta sin relation. Det som först var hemligt sprids till en person i taget, men det gör inte situationen lättare för dem. Däremot är det givande för läsaren hur skickligt Sally Rooney låter trycket utanpå och inuti Frances skifta, och hela tiden vara högt, medan de yttre förhållanden förändras. Det gör Conversations With Friends mycket läsvärd.

Fler böcker av Sally Rooney:

torsdag 27 oktober 2022

Adressat Okänd på Stadsteatern

Ah, kulturlandet Tyskland! Martin Eisenstein är litet avundsjuk på vännen Max Schulse som har flyttat tillbaka till hemlandet efter flera år i USA. Martin skriver till honom för att berätta hur det går för deras gemensamma konstgalleri i San Francisco. Max skriver tillbaka och berättar hur familjen har funnit sig tillrätta på sitt gods i München, och hur de börjat bekanta sig med tongivande personer i staden. Borgmästaren kommer till den stora middagen ikväll!


Breven seglar fram och tillbaka över Atlanten. Året är 1932 när skrivandet börjar, datumen tickar vidare in på 1933 och 1934. Efter ett tag, och ganska hastigt, vänds den förnöjsamma stämningen på Martins sida till en oro över vad som händer i Tyskland. Max svarar till slut med ett högröstat försvarstal för Hitler och hur det tyska folket skall upprättas igen efter åren av skam efter krigsslutet (första världskriget). Och dessutom ber han Martin att inte skriva igen - att få brev från en man med hans judiska efternamn är inte lämpligt för en man med ambitioner i det tyska samhället.


Hittills har de båda skådespelarna varvat sina monologer - ett brev var i tur och ordning. Men så slutar Max att svara. När Martin sänder ett par brev till synes ut i tomma intet blir känslan av att vara övergiven stark. Det förstärker den oro vi kan känna tillsammans med Martin över hans syster som mot alla förmaningar stannat i Tyskland. Inte heller breven till henne får han längre svar på, han får dem istället i retur - Adressat Okänd.

Men även på Max sida växer desperationen. De många breven från en judisk man gör honom suspekt och nu är läget i staten sådant att även han kan hamna i fara. De båda männens vänskap sätts på prov när faran för livet blir reell. 

Scenografin med datum som skrivs på paneler är onödig, snarast störande. Det männen reciterar ur sina brev, skickligt och inlevelsefullt, är tillräckligt för att ge liv åt deras personliga situationer och händelserna omkring dem. De båda skådespelarna Sven Ahlström (Martin) och Fredrik Gunnarson (Martin) är ytterst engagerade och närvarande i den här berättelsen om liv och död under en förtryckande regim. De talar från en specifik tid och plats men det som händer dem sker fortfarande i världen under liknande former.


Foto: Sören Vilks

onsdag 26 oktober 2022

The Bear

Jargongen i restaurangkök kan vara mycket hård. Maten måste vara klar i rätt tid, ibland många rätter på samma gång, och ju finare restaurangen är, desto fler detaljer är det livsviktigt att få till perfekt. Många av oss blir arga under stress och i alltför många kök är det accepterat att de erfarna kockarna tar ut sin ilska på de nya eller de med lägst rang. När Carmy kommer tillbaka till Chicago och tar över sin brors restaurang The Original Beef of Chicagoland vill han skapa en bättre stämning, och börjar med att kalla alla i köket för chef (kock, inte chef) som ett tecken på respekt.


Men stressen finns där ändå, inte bara för att få färdig maten i tid, utan för att det finns mycket gammalt groll mellan personerna i köket. Det är för att Carmys bror Michael tog sitt liv för fyra månader sedan som Carmy fick ansvaret för restaurangen. Michaels bästa vän Richie jobbar också på restaurangen och bär på en massa ilska och tar ut den på Carmy, ibland i rejäla fighter på samma sätt som de säkert bråkat sedan de var barn.


Carmy har jobbat på de finaste restaurangerna i NYC, gett ut en bok och vunnit priser för sin matlagning. The Beef å andra sidan är ett ställe där stammisar vill ha maten som den alltid smakat, och inte för tjusig. Men Carmy vill föra in litet av finsmakarrätterna, och höja kvaliteten på de gamla klassikerna. De anställda i köket reagerar på olika sätt på det. Tina har jobbat där i åratal och vill inte bli tillsagd hur hon skall sköta sitt jobb. Men Marcus, kökets konditor, blir inspirerad och jobbar extra hårt på att få fram avancerade desserter med perfekt smak och konsistens.


Vid Carmys sida står den nyanställda Sydney, en ung kock som utbildat sig på Culinary Institute of America men inte har så mycket konkret erfarenhet. De två talar ändå samma språk och Sydney är till god hjälp när Carmy försöker rätta upp metoderna och processerna i köket.


The Bear är inte en uppvisning i matporr där läckra rätter paraderar och kittlar tittarens smaklökar, förutom Marcus arbete med chokladtårtor och en underbar macka i första avsnittet som ursäktar allt. Det är istället en i raden av berättelser om miljöer som är hårda, där du lätt kastas ut på backen eller mals ned till trasor för att det är så tufft, men där du gör allt för att hålla dig kvar och bli den bäste därför att resultatet är något underbart. Men det kräver också sitt pris i själen på den som står mitt i allt. I flashbacks ser vi Carmys sadistiske chef från tidigare kök, och av Carmys nattliga drömmar förstår vi att han mådde skralt redan innan han ärvde restaurangen med haltande ekonomi och ännu fler problem. Men precis som kockarna som vill tillbaka och rostas vid elden vill man se mer av det hetsiga käftandet och de jobbiga överraskningarna mellan väggarna på The Original Beef of Chicagoland, för de goda karaktärsskildringarna och för blicken in bakom serveringsluckan.


Fotnot

För att förbereda sig inför rollen och träna in handlaget fick Jeremy Allen White som spelar Carmy jobba med topp-kockar i ett par olika högt rankade restauranger. Lionel Boyce som spelar Marcus fick gå i lära på Hart Bageri i Köpenhamn. Den ende med verklig TV-kockskarriär i bakfickan är Matty Matheson som spelar Fak, en barndomskompis och hantverkare som gärna skulle vilja höra till proffsen i köket.

tisdag 25 oktober 2022

Sagan om den stora datamaskinen av Olof Johannesson (Hannes Alfvén)

Den lagom korta boken Sagan om den stora datamaskinen håller en trevlig ton när den berättar för oss hur jorden och livet på den kom till. Framställningen är kortfattad men kunnig, och nämner hur mänskligheten var ett steg på evolutionens väg mot datamaskinerna - redan de allra första raderna framställer utvecklingen i skenet av dator som ett slutmål, och sektionen som de första kapitlen ligger i heter Den fördatiska tiden. Datans uppkomst.

Nu måste jag snabbt anmärka på språkbruket i den här boken skriven år 1966.
dator - datorer - datorerna säger vi idag, men
data - dator - datorna är benämningarna i boken. Dock kommer jag att hålla mig till de beteckningar vi använder idag i min recension som håller en annan språklig nivå än vår berättarröst.

Vem är det då som berättar egentligen, och för vem? Om man tar frågan på allvar kan man få lätt svindel. För vi får höra hur datorerna som utvecklades efter hand visade sig vara snabbare och bättre än människor på att planera och fatta goda beslut, och därför lades mer och mer ansvar hos datorerna. De historiska skedena framställs så enkla och smidiga som i just en saga, som ju boken titulerar sig, eller som en historieskrivning av vinnaren som nu vill sopa alla motgångar under mattan.

För att så effektivt som möjligt kunna planera och styra samhällets resurser får datamaskinerna tillgång till människors position och hälsotillstånd via tekniken med det oroväckande namnet teletotal men vår förnumstiga berättarröst påminner om att detta är det allra bästa sättet att leda samhället, och någon som inte vill gå med på att låta sig ses nog inte har rent mjöl i påsen, eller hur? Efter en genomgripande civilisationskrasch är mänskligheten ännu mer nöjd med att låta datorerna ta över ännu mer av planerandet och styrandet under uppbyggnaden av en ny form av samhälle med människa och dator i symbios.

Sagan berättas som sagt som en historieskrivning, utan huvudpersoner eller ens namngivna personer. När någon eller rättare sagt några driver handlingen framåt är det snarare i form av en grupp människor som på något sätt krånglar till det för datorerna, vilka ju har människans bästa i hågen trots allt krångel på vägen. Övriga mänskligheten ser snett på krångelmakarna och så tas istället ännu ett steg på vägen mot att låta allt skötas av datorerna, som ju själva inte har någon maktlystnad eller moraliska brister. Tja, förplägnad och kultur hålls tillhanda i det nya samhällssystemet så kanske är det inte så dumt att låta datan styra allt?

måndag 24 oktober 2022

Takuya Kuroda på Fasching

Takuya Kuroda och hans trumpet kom till New York för snart tjugo år sedan och utvecklade sin skarpa stil på The New School vid Union Square. Fem år efter förra konserten är han tillbaka på Fasching med sitt tighta band. De öppnar med Rising Son, som är skönt slö men inte slarvig, och fortsätter med senaste singeln, Time Coil. Jag gillar verkligen det smattrande, funkiga soundet, och bandet är just så samspelt som man måste vara för att fixa det och ändå hinna ha kul medan man spelar. Kyle Miles på bas kan låta både hård och soft, efter vad låtarna behöver.

Tillsammans med vännen och klasskamraten från The New School, Corey King på trombon, skrev Kuroda den stämningsfulla låten Do They Know, där King också sjunger. Den är bra, men jag föredrar ändå de snabbare låtarna, och det är just vad som följer, när Kuroda och King inleder ensamma med noter som smattrar fram som Humlans flykt. Tyvärr missar jag namnet på låten, men sist i första set kommer en långsam låt igen: Old Picture, också från senaste EP:n.

Tre set, nej fyra set önskar sig publiken! Men vi får förstås två generösa set från gruppen. Andra set inleds med en anekdot från skoltiden, när Roy Hargrove kom till The New School och sade till trummisarna: "Det är OK att spela på ettan" och till trumpetarna: "Det är OK att spela en fin melodi". Det var vad som inspirerade Kuroda till att skriva låten It's OK, som just har en fin melodi. Låten efter, Mala, är inspirerad av en beamaster i London som heter Mala. Kuroda (och säkert hela bandet) tycker den är rolig att spela, och jag gillar dess mer komplexa harmonier och truminsatser från den skicklige Adam Jackson.


Min favoritlåt på sistone har varit den läckra, tighta Midnight Crisp, och där kommer den! Senaste singeln, mycket värd att lyssna på om och om igen. Den följs av Good Day Bad Habit där det tindrar om Lawrence Fields keyboard. Sedan missar jag än en gång titeln på en snabb, funkig och skön låt som avslutar ordinarie set. Men så kommer bandet tillbaka för ett minst lika funkigt extranummer med sång: Think Twice. Vilken spelning! Jag hoppas verkligen att det inte dröjer fem år innan de här begåvade killarna kommer tillbaka till Stockholm.

söndag 23 oktober 2022

Black Adam

För femtusen år sedan ledde Teth-Adam ett uppror mot tyrannen Ahn-Kot, kung av Khandaq. Nu i vår tid är Kahndaq än en gång förtryckt, nu av den utländska brottsorganisationen Intergang. Kan Teth-Adam rädda sitt folk en gång till? Forskaren Adrianna Tomaz har tagit reda på var han och den kraftfulla eterniumkronan är gömda, och tillsammans med sin bror Karim och kollegorna Samir och Ishmael är hon på väg för att försöka lossa bojorna, för Khandaqs skull. Men Intergang är dem hack i häl.


Nej, inget går som beräknat men Teth-Adam befrias från sina bojor. Det är fint att filmen stannar upp för att ge oss chansen att känna med Teth-Adam för några ögonblick: hans blandade känslor inför den nya världen, och att han blivit uppväckt och direkt hamnat i en ny strid med nya vapen. Dessutom får han i motståndarnas och övriga betraktares ögon vara utomvärldslig och mystisk i sitt underliga svävande och sina självsäkra motdrag mot alla attacker.


Samfundet Justice Society of America är inte roat av händelseutvecklingen och sänder ett team för att fängsla Teth-Adam igen. Gruppen består av ledaren Hawkman och Dr Fate, båda gamla i gamet, och nykomlingarna Cyclone och Atom Smasher, alla med olika varianter av superkrafter. De här superhjältarna är okända för de flesta av biobesökarna och de introduceras på lämpligast sätt för situationen; korta beskrivningar och dialoger, och sedan direkt i aktion, på ett sådant sätt att man kan tro på att åtminstone två av dem har varit med om liknande fighter förut.


Teth-Adam får en grundligare presentation av sin origin story, där magikerna vi sett i filmen Shazam! och då främst Shazam själv spelar sina roller i skapandet. Men historien om hjälten och räddaren grumlas, och inget är riktigt så enkelt som man hoppades från början. När Adrianna och sonen Amon ber den nyuppväckte Teth-Adam att rädda Khandaq vänder han tillbaka uppgiften mot dem själva. Och varför har JSA så bråttom att åter fängsla en man som skulle kunna kämpa vid deras sida? Är han inte en hjälte med människors bästa för ögonen?


Dwayne Johnson har en självdistanserad humor, det har vi kunnat se tidigare, och actionfilmer har ofta inslag av komedi. Så hur skulle filmen Black Adam bli - hälften action, hälften humor? Nej, man gjorde det goda valet att låta Teth-Adam vara allvarlig, närmast sammanbiten under större delen av filmen och låta det ge honom värdighet, fram tills han turnerar några välkomna skämt, fortfarande genom sammanbitna tänder, men inte tappar sitt skrämmande allvar. Jag ser fram emot att se mer av Black Adam och de övriga DC-hjältarna i kommande filmer.

lördag 22 oktober 2022

En enastående karriär av Martin Engberg

En exklusiv grupps inofficiella lagar och hierarkier är ännu mer lockande ju svårare de är att följa. Inom akademien beror din framgång ofta tyvärr inte bara på din talang utan på vilken falang du tillhör och vilken auktoritetsfigur du visar lojalitet med. Eller åtminstone vad de övriga tror om dig i de här frågorna. Huvudpersonen Jonas Andersson-Olsson i boken En enastående karriär har inlett sin forskarbana med en husgud till handledare, institutionens stjärna Stefan Larsson, men kollegorna kanske börjar fylla i de övriga tomrummen med egna spekulationer efter en gliring av en större stjärna på litteraturinstitutionen. Och Stefan Larsson har avsagt sig sitt handledarskap och lämnat landet.

De fysiska miljöerna speglar fint den klassresa Jonas A-O gjorde när han påbörjade sina litteraturstudier, och vad som står på spel nu när doktorandskapet svajar. En nyfiken titt in i lokalerna väckte den första studielusten. Kommen så här långt är det också inte bara litteraturämnet i sig som är motivationen utan en önskan att passa in bland de övriga doktoranderna och forskarna, att imponera på dem, att höra till, att lysa som den nya litterära stjärnan. Många läsare kan säkert känna igen den känslan från egna sammanhang.

Det verkar som att handledningen av Jonas genomgående misskötts, för på bokens första sidor sågas hans doktorsavhandling - nej, halshuggs, med elaka blinkningar till den gotiska strömning som han velat närstudera. Orsaken till det är delvis personliga aversioner från opponentens sida, vilket ju sorgligt nog kan förekomma på många ställen och slå det ärliga akademiska kunskapsvärderandet ur sin bana. Men Jonas å sin sida har ytterst svårt att ta till sig såväl diskreta antydningar som högt uttalad kritik, och hans vilja att dundra vidare på vägar andra varnat honom för utvecklas till självsabotage på alla plan: de personliga och de professionella lika mycket.

Men si! Precis som att slumpen och personliga aversioner kan lägga krokben för någons ambitioner, så kan de knuffa in någon på en räkmacka. Kanske har Jonas A-O ytterligare någon chans att glida in och bli en av universitetets interiörer, en kugge i maskineriet som tröskar ned ambition och originalitet till en jämn massa av konsensus? Martin Engbergs bok En enastående karriär är mycket rolig men också oroande.

fredag 21 oktober 2022

Sting My Songs i Avicii Arena 2022

Litet extra rockig låter Message In A Bottle, första låten i konserten med Sting. Han har skrivit så många bra låtar, varav flera av dem under sin tid i Police, så låtar från den tiden varvas också in i konserten och det är bra för dem vill man ju ocks höra. Stämningen växlar, och mot en vacker skyline i bakgrunden kommer Englishman in New York, en lättsam melodi med tänkvärd text, följd av ännu en fin Police-låt, Every Little Thing She Does Is Magic.


Häromåret släppte Sting ett album med nyskrivna låtar som låter nästan typ exakt som flera andra låtar från hans karriär, men visst kan man vara tacksam för att mannen fortfarande ger oss fin musik! Från albumet kommer tre låtar i rad: If It's Love (som kom till som en vissling medan Sting stod och diskade), For Her Love och Rushing Water. De är bra musik, i synnerhet den sista i raden, men det är ändå litet synd att de har trängt ut andra överjordiskt vackra låtar från spellistan, som Wrapped Around Your Finger, I Was Brought To My Senses, It's Probably Me och When We Dance - men alla vi i den stora runda arenan saknar säkert någon favorit trots att vi får höra ett tjog andra i den korta men fylliga konserten.

Några guldkorn vi får istället är If I Ever Lose My Faith In You, Fields Of Gold, Spirits In The Material World (inte Madonnalåten, som Sting mumlar till främsta raden), den upplyftande Brand New Day och vackra Shape Of My Heart.

När bandet spelar So Lonely berättar Sting att inspirationen kom från reggaelåten Everything's Gonna Be Alright, och väver in några rader från den. Desert Rose blir vacker och kraftfull, just som den skall vara. Till sorgliga men fina King Of Pain kommer det in en dubbelgångare - sonen Joe Sumner. När han spelade ett set innan konserten lät han extremt lik sin far men i duetter och stafettsång hör man skillnaden i rösterna.

Det går snabbt i den egentligen kusliga Every Breath You Take men publiken älskar den ändå. Den är sista ordinarie låt men visst får vi litet till: Roxanne, som får växla mellan rockig och baktakt, och så allra siste en lugn och tankfull sång: Fragile, som Sting dedikerar till människorna i Ukraina och kvinnorna i Iran.

torsdag 20 oktober 2022

Hilma

Vem kan förstå Hilma af Klints tavlor? Jag har försökt så många gånger men kan erkänna att jag inte förstår dem. Men jag kommer inte att sluta att försöka. Ett av de många försöken var att se filmen Hilma om Hilma af Klints liv. Kanske, kanske har jag kommit ett steg närmare en förståelse, eller kanske är det min egen inbillning.


Till att börja med finns det några underligheter att vänja sig vid i filmen. Den första är att alla talar engelska, förutom några repliker på tyska och ännu färre på svenska. Men språket flyter på utan problem så det går att vänja sig vid. Den andra underligheten är scener där huvudpersonerna är inklippta i filmer från tidigt nittonhundratal, vilket ger oss en fin bild av dåtidens Stockholm och stockholmare, fast ser litet konstlat ut. Men de gatuscenerna går snabbt förbi, och istället får vi desto fler ljuvliga inomhusmiljöer. Vi får se många hem som ser bebodda ut då de ofta är litet trångt möblerade och inte överdrivet stylade i en enhetlig stil.


Kan man någonstans härifrån finna inspirationen till Hilma af Klints raka streck och perfekta cirklar i klara färger? Men nej, om något så är af Klints konst oftast raka motsatsen till det vi ser omkring henne. Jag får åter igen välja att försöka att på annat sätt förstå de andliga impulser som Hilma af Klint fäste på papper. Utan tvekan är hennes verk imponerande till motiv och genomförande.


Jag var litet orolig att det skulle förta verkens storhet att se en film om skaparens liv. I en film måste man oundvikligen lägga in repliker och sinnesstämningar man inte kan vara helt säker på är sanna, och i värsta fall blandar man in några kontroverser av modernt snitt för att öka intresset för filmen. Då jag vet så litet om Hilma af Klints liv kan jag inte avgöra vilka detaljer som är påhittade och vad som är sant.


Dock är det intressant att se vänskapen och slitningarna i gruppen av fem engagerade väninnor när Hilma fann sitt uppdrag i andarnas tal till henne, likaså att få se skaparglädjen vid tillkomsten av tavlorna, och så de många förklaringarna och icke-förklaringarna av vad de ÄR till människor som inte förstår. Rent fantastiskt är det att få se Hilma af Klints ateljé på Munsö behängd med hennes stora tavlor - de tycks göra sig mycket bra där. Men glimten från utställningen på Guggenheim nästan sjuttio år efter hennes död är en senkommen triumf för Hilma af Klints vision - för en stor och engagerad visas hennes verk i en byggnad som är så lik hennes planer för ett tempel man kan komma.

onsdag 19 oktober 2022

To Paradise av Hanya Yanagihara

Vi lever omgärdade av tankesätt och traditioner som styr oss, ibland omedvetet, i hur vi lever våra liv. En del av traditionerna är lagstadgade, andra beror av omgivningens åsikter. I mitten av allt detta finns det utrymme där vi själva har möjligheten att välja hur vi vill leva. I boken To Paradise är det som att Hanya Yanagihara (noggrant och försiktigt) har rensat undan några av förväntningarna och fördomarna som styr oss idag, för att kunna lägga fokus på andra utvalda delar av mänskliga relationer.

Den digra boken är indelad i tre delar, varav den första utspelar sig 1893. Den andra delen är uppdelad i ytterligare två delar, vilka utspelar sig 1993 respektive ett tjugotal år tidigare. Den sista delen är indelad i tio kapitel om c:a fyrtio sidor var, där hälften utspelar sig under fem årstider 2093-2094 följda av tillbakablickar till händelser femtio, fyrtio, trettio, tjugo och några år tidigare.

I Yanagiharas historia har Amerikas Förenta Stater tagit en annan form, och kring New York finns de fria staterna där homosexualitet är normaliserat och formaliserat till den grad att äktenskap mellan två män eller mellan två kvinnor är vanligt. Vi kan inte låtsas som att det är en utopi med våra ögon mätt, för man talar om Chinamen, Orientals och the Negro Issue, men åtminstone en stor och viktig fördom är i alla fall bortröjd. Men precis som för heterosexuella människor så betyder det inte att kärleken är lätt att få och förstå. Vår huvudperson David Bingham är en känslig person som ofta misströstar om sina möjligheter att finna kärlek, och samtidigt inte kan öppna sitt hjärta för de annars goda män som hans farfar presenterar för honom.

Såväl handlingen som språket i 1800-talsdelen av To Paradise är ornerade och en läsare kan ibland fundera på om alla detaljer egentligen är av vikt för boken som helhet, eller krusiduller som tilltalar halva läsarskaran. Men jo, alla scener och djupdykande tankebanor ger oss den goda förståelsen för David som lägger grunden för valen som skall bli livsavgörande på de allra sista sidorna av berättelsen.

Nästa del utspelar sig också mestadels bland homosexuella män i ett New York som inte fördömer deras kärlek. Vi befinner oss i samma hus vid Washington Square Park som i första delen, och nästan alla namn dyker upp men på helt nya personer. Är de släktingar till dem vi mötte nyss? Det skulle kunna vara så men det känns också som en form av reinkarnation och ett sätt att inte låta någon vara fast i en roll för evigt.

Ett annat samhällskontrakt som Yanagihara också till stor del har undanröjt är det mellan föräldrar och barn. I de flesta berättelserna är det far- eller morföräldrar som tar hand om barnen, så är även delvis fallet för den David Bingham vi möter nu, men dessutom är hans far hemma på Hawai'i en källa till oro och skam, och ett mysterium för oss läsare tills vi får höra hans historia från honom själv. Han lever istället överlastad av förväntningar på vad han borde ha gjort, blandat med besvikelser över vad han har misslyckats med, och det är tur att Yanagihara inte spelar på känslosträngarna för det är lätt att leva sig in i trycket han lever under.

Sjuttio år från nu har staten gjort sitt till för att eliminera ytterligare några konventioner och göra det både lättare och svårare att leva. Människorna är hårt reglerade, maten är ransonerad och lägenheter tilldelas gifta par i olika zoner beroende på var man förtjänar att leva. Det kanske är lättare att lita på en stat med diktaturfasoner när åtgärderna motiveras av de återkommande pandemierna, behovet av att isolera nya smittade och av att de som inte blivit sterila hjälper till med återväxten av befolkningen. Därtill gör den globala uppvärmningen att man måste spara på vatten och ofta gå i klumpiga, kylande dräkter för att inte ta skada av värmen.

Det är också lättare att lyda drakoniska regler när det är allt man känner till. Charlie, vår sista huvudperson, har vuxit upp med dem och förväntar sig inget annat. I tillbakablickarna ser vi hur hennes farfar Charles är med och skapar de nya reglerna men steg för steg inser att de tar dem mot ett totalitärt samhälle utan återvändo. 

Efter den första, sirligt skrivna delen från 1800-talet flyter språket i boken lätt. Något man får acceptera i To Paradise är att mycket av handlingen berättas i långa brev vilka kanske är litet för långa och välskrivna för att vara trovärdiga, men å andra sidan är mycket goda delar i berättelsen. Det gladde mig att efter att boken var utläst upptäcka att Hanya Yanagihara varit inspirerad av Michael Cunninghams fascinerande bok Specimen Days, eftersom det var just den som jag kommit att tänka på då och då under läsningen. Men trots likheter i struktur och några få detaljer är To Paradise en helt självständig bok och mycket tänkvärd. Några av huvudpersonerna gör i viktiga situationer val som i de allra flestas ögon är riktigt dåliga, men det är en god författares styrka att vi just då kan känna med dem och veta att de väljer efter sitt hjärta och att valet kanske är det rätta fastän det leder fel.

tisdag 18 oktober 2022

Eld på Dramaten

Kompisgängen från skoltiden håller inte alltid ihop genom vuxenlivet. Men Ramzi, Ramona, Pilar och Leon har hållit kontakten, till stor del för att de ses varje år och i en ritual eldar upp saker (eller känslor eller tillstånd) som de vill bli kvitt. Inte riktigt varje år, de har hoppat över några gånger nu, men i år vill Ramzi verkligen komma iväg. Han har förberett väl med allt de behöver.


Men i gläntan där de brukar hålla sin ritual finns en annan person, en som känner dem fastän de inte känner igen honom. Johan är storebror till Marko som också var deras klasskamrat. Långsamt börjar de erkänna att de kommer ihåg Marko, men att de skulle ha varit hans bästa vänner - nej, så var det väl inte?


Jo då, när Johan äntligen har gått brister kompisgänget ut i nedvärderande omdömen om Marko och Johan. Vi kan se och höra på Johans stela tal och rörelsemönster och tänka oss att lillebrorsan Marko var likadan, också en udda liten unge. Men i minnena som väller fram blir det tydligt att Ramzi och han faktiskt var bästa vänner, fram till något hände som skilde ut Marko och förde in honom på en sämre bana i livet.


Då och då bryts det ut en sidofigur ur handlingen som i sin egen monolog får ge en annorlunda bild av de fyra huvudpersonerna och vad som just hände. Det blir som en extra kommentar till ett av pjäsens tema, hur vi ser på varandra och oss själva. Monologerna hinner faktiskt ge mer djup åt de personerna än vad vi hinner höra om huvudpersonernas liv i deras dialoger. Men kanske är vi också för oroade av något annat för att kunna fokusera på kompisgänget vid elden: i andra korta scener ser vi vad Johan sysslar med i bakgrunden. Medan kompisgruppens eldritual börjar bli riktigt allvarlig lägger Johans göranden en extra stressfaktor till handlingen, och även när vi börjar kunna gissa hur det skall gå är det överraskande och kraftfullt genomfört.


Det finns en ramhandling till hela historien som inleder och avslutar, och som jag tycker är onödig av flera skäl; dels för att den skapar litet extra och onödig splittring i handlingen, och dels för att språket just där är så banalt och tillgjort. Men i övrigt är pjäsen helgjuten och starkt framförd av alla medverkande på scenen.


måndag 17 oktober 2022

Lord of the Rings: Rings of Power

Precis som i historieböckerna finns det i Silmarillion och i fotnoterna till andra böcker i Tolkiens värld stora skeenden som är komprimerade till några meningar. En läsare kan skumma dem snabbt, eller ta sig tid till att fundera över detaljerna i handlingen och livsödena för personerna det berör.


TV-serien Lord of the Rings: Rings of Power ämnar att ge liv åt några av de där fotnoterna och kommer därmed att täcka ett par riktigt spännande passager i Midgårds historia: skapandet av Ringarna och Númenors fall. Serien utspelar sig i Andra Åldern, innan de böcker som redan filmatiserats de senaste åren, men efter en hel del annan dramatisk historia som hastigt (och tyvärr slarvigt) nämns i det första avsnittet. 


Alver lever ju i årtusenden, så därför kan vi redan nu möta några av de viktiga karaktärer som alla redan känner till, Galadriel och Elrond, och efter hand även ett antal andra personer som skall komma att skapa historia. Men det finns också utrymme för några nya karaktärer från de olika folkslagen, från dem som aldrig ens blev en rad i historieböckerna.


Vad som har hänt innan serien börjar är att alverna har fördrivit Sauron från Midgård. Eller har de det? Han har kommit tillbaka flera gånger förr när de trodde att de hade besegrat honom, så det gäller att söka igenom länderna för att se om han finns kvar, gömd, och åter har börjat bygga upp en armé. Men åren har gått och de flesta av alverna har börjat känna sig säkra på att ondskan är besegrad för gott. Dock inte Galadriel. Hon irriterar sina med-alver med sitt envetna sökande, och irriteras själv av hur lätt de andra verkar ta på det möjliga hotet.


Glada, söta hober vill man förstås se, och det får vi, fast de är ännu inte bofasta utan vandrar mellan olika trygga platser och håller sig undan för stora och otrevliga monster. Visst är de matglada och festglada men nomadlivet ger inte lika stora chanser till att leva ut det. Den täta sammanhållningen i gruppen verkar också ganska kvävande och alltför snabb till att stöta ut det som stör. Men som tur är finns det en litet mer nyfiken och äventyrslysten hob, Nori Brandyfoot, och tack vare henne kommer mycket spännande att hända.


I Söderlanden hade Sauron bundsförvanter hos människorna, och alver har hållit ett öga på dem som lever där för att se så att de inte avfaller till ondskan igen. Det retar förstås människorna att vara övervakade av överlägsna alver, och de som är vänskapliga med alverna blir sedda över axeln. Så får vi en nästan-romans mellan den vaksamme alven Arondir och människan Bronwyn, som gärna tar till sig av Arondirs stora kunskaper om medicinalväxter.


Ibland frågar man sig hur många kungar det egentligen finns som strövat iväg från sitt folk och kommer tillbaka under jubel för att leda dem till gamla storhetstider. Men OK, här kommer en till och vi får se hur det kan gå med det. Mer intressant är det att få se mer av orchernas arbete för att bygga upp sin här och erövra landet igen. Tillsammans med Bear McCrearys vackra och ödesmättade musik och det faktum att vi i det här fallet inte vet hur det skall gå, det vill säga vem som skall överleva och vilka slag som kommer att vinnas, ger stort allvar och spänning åt i synnerhet de första avsnitten.


På det stora hela vill jag gilla Rings of Power - det är givande att se nya delar av Midgård och dess historia få färg, form och klang. Dock finns det en del att klaga på, att klaga högljutt på, och främst av allt tänker jag då på hur passagen till och från Valinor skildras. Resan tillbaka till Valinor delas ut till alverna som högsta vinsten på ett lotteri - det är ovärdigt. Men ren historieförfalskning är det när Galadriel talar om hur ljuvlig övergången därifrån var. Nej, bara nej.

Men jo, i slutändan vill jag ändå kämpa vidare mot ondskan i Midgård, så jag ser fram emot fler säsonger av Rings of Power.



söndag 16 oktober 2022

The Robots of Dawn av Isaac Asimov

I The Robots of Dawn möter vi åter igen Elijah Baley och R Daneel Olivaw - återförenade av ett nytt mord på en annan planet som måste lösas av en jordman, av jordmannen Baley. Nu är det ju extra kittlande då Baleys utredning på Solaria blivit filmatiserad och känd på alla koloniserade planeter, inklusive litet extra kuttrasju med den vackra Gladia. Detta faktum är lika irriterande för Baley som att alla han möter påpekar att han inte är lika stilig som mannen som spelade honom.

Ännu ett återseende: det är Han Fastolfe som kallat honom till sin hemplanet Aurora, Fastolfe som först såg Baleys mordutredning i Spacer-kolonin på jorden. Men den här gången är annorlunda: det är en robot som har blivit mördad, eller snarare renderad inkapabel att fungera. Kan man kalla det mord när det gäller en robot, även när det gäller en ytterst människolik robot som här? För roboten det gäller visar sig vara Jander, en lika avancerad robot som Daneel Olivaw och tillika producerad av Fastolfe.

Han Fastolfe är bland de misstänkta för robotmordet och vill förstås bli rentvådd. Därför är det dubbelt irriterande att han insisterar på att han är den ende som är kompetent nog att kortsluta Janders positronhjärna, dels för att han fokuserar misstankarna på sig själv och dels för att hans åsikt om övriga robotutvecklares inkompetens är enögd. Och att boken begär att vi skall ta den på allvar är ytterligare ett lager av irritation, men som alltid i Asimovs robot-detektiv-romaner måste vi ta det på allvar.

De första två romanerna om R Daneel Olivaw och Elijah Baley skrevs på 1950-talet, men The Robots of Dawn som utspelar sig snart efter The Naked Sun skrevs nästan trettio år senare. Uppenbarligen ville Asimov fylla i några luckor i beskrivningen av människans expansion ut i rymden och byggandet av ett galaktiskt imperium, och kanske också återvända till några populära huvudpersoner från tidigare, och allt detta är förståeligt och trevligt för en läsare. Dock är Asimov från 1983 mycket mer mångordig än femtiotalets författare, vilket överlastar hans redan ganska tunna och överplanerade intriger. I synnerhet ägnar han alldeles för mycket utrymme åt auroranernas sexvanor vilket blir både pinsamt och extremt oerotiskt från Asimovs penna.

Många av oss vet vart historien är på väg redan innan Fastolfe nämner att han utvecklar något kallat "psykohistoria", men det är förstås litet kittlande att fortsätta att plocka upp ledtrådar till den större berättelsen. Dock blir det svårare och svårare att tro att psykohistorisk forskning och prediktion kan gå att genomföras, när Asimovs egna böcker har handlingar som hänger på en persons tur eller motgång i en fråga som kan avgöra framtiden för miljoner andra. Men jag accepterar det och läser gladeligen vidare i imperiebygget.

Fler böcker av Isaac Asimov: