Wool av Hugh Howey

Livet i silon hänger på att alla gör sitt jobb och inte rubbar balansen. Det har hänt att människor har gjort uppror; det skedde ett uppror för några generationer sedan och det finns kvar i det kollektiva minnet som ett varnande exempel. Det finns en sheriff och en vicesheriff i silon för att hålla efter brott som stöld och till och med mord. Holston är den nuvarande sheriffen och uppskattad för sitt jobb, men livet i silon skaver i honom sedan hustrun dog.

Via skärmar på de övre planen kan man se världen utanför silon - ödslig, giftig, dödlig för den som går ut i den. Minsta antydan om att vilja gå ut är ett allvarligt brott och den obönhörliga konsekvensen är att få sin önskan uppfylld. Ändå händer det med ojämna mellanrum att människor väljer att lämna silon och riskera att gå ut. Det var vad Holstons hustru valde för några år sedan, och det är vad Holston själv väljer nu.

Kapitlen i boken Wool växlar fokus mellan olika personer i silon. Från Holston skiftar berättelsen till andra huvudpersoner och rör sig nedåt, nedför de många svängande trapporna till de lägre nivåerna med specialfunktioner: BB, växthus, IT, och längst ned maskinrummen med maskineriet som alstrar energi för hela silon. Våningarna är numrerade från markplan och nedåt och att ta sig uppför eller nedför alla 144 plan medelst de svängda trapporna beräknas ta tre dagar även om en rask och vältränad person kan klara det snabbare.

Med en begränsad vy av världen utanför och upprepade varningar om hur farlig den är, är det inte underligt att några blir nyfikna och börjar ifrågasätta det de får höra. Vilka är det som vet mest om omvärlden och håller vakt, och har de något att vinna på att dölja sanningen för resten av silon? 

Silons dokumenterade historia sträcker sig bara till det senaste upproret men annat tyder på att det skett andra uppror tidigare, och kanske är det ett nytt på gång nu. Olika människor drar i olika trådar för att nysta upp förhållanden som verkar underliga och rentutsagt ologiska och orättvisa. Trycket stiger och boken utvecklar sig till en riktig blandvändare som är spännande in i det sista.

Bowie by Sukita på Kulturhuset

Utan att ens kunna tala varandras språk förstod de varandras sinne för estetik, David Bowie och Masayoshi Sukita. Den senare såg en konsertaffisch i Tokyo år 1972, sökte upp artisten ifråga, började fota honom och fortsatte med det i fyrtio år till. Sukita tog bland annat det ikoniska omslagsfotot till skivan Heroes, och det finns förstås representerat här tillsammans med många andra av hans foton.

I bilderna ser vi hur Sukitas blick skickligt hjälper till att visa Bowies uttrycksfulla klädsel så intressant som möjligt.

Alla fotoutställningar lovar att just den här fotografen kommit närmare sina objekt än någon annan, men just här kan man faktiskt tro på det. I kontaktkartorna från några av de många fotosessionerna genom åren ser vi just hur den ikoniske mannen som spelade så många roller ger sig hän i poser som är genuint och uppvisning på samma gång (som om det ens skulle gå att göra skillnad mellan äkta och spelat).

Ja, där finns de 100 böcker David Bowie hade med sig på sina resor, och några foton av Sukita med andra motiv (en glad Iggy Pop), men väggarna i den luftiga utställningslokalen är täckta med rad efter rad av Bowieporträtt. Någon annan kanske gör det, men jag tröttnar inte på att se den vackre, begåvade mannen och hans utseenden genom åren.

Hear No Evil 1977

Man kan bara önska att David Bowie funnits kvar hos oss i fyrtio år till eller varför inte hundrafyrtio år. Eller mer.

Länk till Kulturhusets sida om Bowie by Sukita

Heathen 2002

The Peripheral

Att Burton Fisher varit soldat är en fördel i de virtuella krigsspel han deltar i via uppkopplingar som ger en verklig känsla av närvaro. Men hans lillasyster Flynne är minst lika drillad i att styra sin karaktär i vågade stridsscener de gånger hon hoppar in för honom. Så kommer det sig att hon tar Burtons plats när han får ett uppdrag via ett nytt avancerat headset. Men detta uppdrag är av annan art än vad de hittills sysslat med, som ett spionuppdrag men bara som en kugge i ett stort spel där Flynne inte får någon ledtråd om vad slutmålet är. Under uppdraget utsätts Flynnes karaktär för våld som känns i hennes verkliga kropp. När hon återvänder till sitt vanliga liv får hon ett meddelande om att hon och familjen är i fara på riktigt.

Den verklighet som Flynne och Burton lever i är North Carolina 2032, bara tio år in i framtiden men med mycket ny teknik inmängd i det sömninga småstadslivet som annars känns som en återvändsgränd. Vi får inte veta vad striderna i Texas gick ut på, de som Burton och hans närmaste vänner deltog i för några år sedan, men tack vare att de trimmades samman då kan de ta sig an hotet mot familjen.

Vad var det egentligen som Flynne utförde under sitt uppdrag? Hon återvänder och befinner sig i ett framtida London, men förändrat till något som både ser spännande och oroväckande ut: en ny skyline med enorma statyer mot en raserad horisont, gator som är så gott som folktomma och de människor hon möter tycks leva i en nygammal lyx, tack vare koids som är människolika robotar men säkert också på bekostnad av andra som vi inte ser. 

Efter hand får vi veta vad som orsakat det stora manfallet; the Jackpot, en rad av flera katastrofer på en gång som slog ut civilisationen gradually, then suddenly som Hemingway så kärnfullt uttryckte det. Att apokalypsen kallas Jackpot antyder att några skodde sig väl på de stora omvälvningarna. Spänningarna mellan olika grupper finns kvar, inte minst kring kopplingarna till det förflutna, till 2032 års stub och Flynne som blivit kontakten där.

Att TV-serien The Peripheral bygger på en bok, och därtill en av William Gibson, märks i hur världsbygget och dess spelare presenteras och hänger samman; inte övertydligt utan som en genomtänkt struktur där motiv och reaktioner beror på din plats i världen. Kontrasten mellan de båda tiderna är tydlig och trovärdig. 2032 års värld är igenkännbar och jordnära även när teknik från framtiden sätts i händerna på lejda mördare. I London år 2099 borde de få existerande människorna kunna leva obekymrat men alla är på sin vakt mot skarpare hot som väntar strax utom synhåll, och inredning, kläder, frisyrer och uttal är skruvade ett varv för mycket mot något som är skönt för stunden men svårt att behålla i längden. Och även det är trovärdigt på sitt sätt.

Aktörerna i dramat år 2099 är få men mäktiga och intrikat lierade eller öppet fientliga. Det finns ändå de som vill störta den nya samhällsstrukturen och då kanske också rädda 2032 års människor från att vara leksaker för hänsynslösa spelare från framtiden. Kanske har de en chans. Det kommer en andra säsong av The Peripheral.

Nettle and Bone av T. Kingfisher

Mitt emellan två mäktiga kungariken ligger ett litet, svagare kungarike. Länge har de kunnat överleva för att båda grannrikena är beroende av deras hamn och inte vill starta ett erövringskrig som ofrånkomligen kommer att leda till fullskaligt krig med rivalen på andra sidan. Men det är ett osäkert läge, och för att till sist skaffa stabilitet ingås en allians mellan det lilla riket och grannlandet i norr.

Damia, äldsta dottern i kungafamiljen, gifts bort med prins Vorling från det norra kungariket. En drottnings viktigaste uppgift är att föda tronarvingar. Men Damia dör innan hon hinner det. Ländernas allians är bräcklig igen tills prins Vorling får näst äldsta dottern, Kania, till ny hustru. Nu har yngsta dottern Marra insett vilken grym make prins Vorling är, och vill rädda sin syster. Men då kungafamiljen i norr skyddas av mäktig magi måste Marra vända sig till andra magikunniga för att komma åt att skada, ja faktiskt döda den onde prinsen.

Det finns magi och magikunniga litet här och där i Marras lilla rike, om man vet vart man skall se och leta. Den dust-wife - en sorts häxa - som Marra hittar, verkar egentligen inte kunna matcha den kraft som skyddat prins Vorlings familj i flera generationer, men Marra har ingen annanstans att vända sig.

Det skall visa sig att hennes dust-wife, liksom hon själv, har oanade krafter och en envishet och uppfinningsrikedom som räcker riktigt långt. Magin som manas fram är inte av det dånande och blixtrande slaget utan ofta mycket jordnära, men ändå just så effektiv som den behöver vara, och fascinerande på sitt eget sätt.

Det går att störa sig på Marras misstrogenhet mot de politiska förvecklingarna och systrarnas utsatthet, detaljer som vi läsare är förtrogna med sedan åratal av bokläsning; och på hennes självtvivel även i stunder när hon är omgiven av engagerade hjälpare. Marras inre monolog och de mellanmänskliga relationerna är faktiskt ganska klumpigt skrivna. Men magin är desto mer rik och spännande, med originella och underhållande källor till kraft och val av handling. Den fantasifulla och genomtänkta magivärlden är vad som gör Nettle and Bone intressant och färgstark.

Vox Humana på Dramaten

Jean Cocteau skrev år 1930 sin pjäs La voix humaine där en ensam kvinna under en timme talar i telefon med sin älskare som just har lämnat henne för att gifta sig med en annan. Idag år 2023 har vi mobiltelefoner, och när kvinnan i årets uppsättning slår på sin ser vi hennes ansikte på en filmskärm ovanför scenen. Efter hand ser vi henne ur fler vinklar: kameror dolda här och där ger oss nya vinklar, och efter hand listiga dubbleringar när hon syns såväl två som tre gånger speglad i speglarna på hotellrummet hon tagit in på.

Att använda kameror för att visa skådespelare en extra gång på scenen kan kännas uttjatat, men när en enpersonspjäs sätts upp på Dramatens stora scen hjälper det till att ge intimiteten med skådespelerskan även upp på balkongraderna. Närbilderna ger oss ansiktets mimik, och ibland ser vi just det som den namnlösa huvudpersonen själv ser i spegeln. 

Men åh, hennes monolog är så jobbig att lyssna på. Visst innebär teater att man har chansen att sätta sig in i en annan människas liv, men mitt liv ligger så långt bort från den nervösa, bekräftelsesökande kvinna vi ser och från det desperata fasthållandet vid ett förhållande som skall ha tagit slut. Jag hinner undra vem mannen är som i andra ändan av kopplingen (till synes) månar om kvinnan han har lämnat, ältar gamla scener, frågar om detaljer och skickar uppmaningar. Är han en psykopat som vill se hur långt han kan gå i att behålla henne under sin kontroll? Är han en sadist som vill plåga henne? Är hon en masochist som (omedvetet) njuter av att vältra sig i sorgen?

Foto: Sören Vilks

I Thomas Ostermeiers uppsättning får skådespelerskan själv (Lena Endre) också nog, bryter scenen och börjar klaga på de hämmande kvinnorollerna i teaterhistorien. In på scenen kommer regissören, här spelad av Thomas Hanzon, och svarar henne. Redan stilbrottet i sig är komiskt, och flera av replikerna lockar till skratt. 

Ändå hade pjäsen faktiskt innan dess nått till en nerv som berörde; när kvinnan blev ärlig och berättade om sin ensamhet och smärta. Och när pjäsen upptas igen efter avbrottet känns de starka känslorna för ett tag äkta. Men det pågår litet för länge och blir igen så stiliserat sorgligt att det är svårt att känna igen sig. Nåväl, en pjäs som hinner igenom så många känslor på en dryg timme är ändå något att imponeras av.

Länk till Dramatens sida om Vox Humana

The Consultant

Vad gör egentligen en konsult som skall få ett fallerande företag på fötter igen? Sang, grundaren av mobilspelsbolaget CompWare, visste nog inte vad det var för kontrakt han skrev på. Snart var han ute ur bilden och in kom istället konsulten Regus Patoff, med udda idéer för firman och ett ännu underligare beteende. Därtill växlar hans personalpolitik från ytterst grym till lössläppt och ve den som missar att hänga med i svängarna.

Craig och Elaine, två anställda på CompWare, börjar luska i Regus Patoffs bakgrund och hittar oroväckande detaljer. Hans senaste insats var på ett företag som sysslar med proteser, vars omsättning steg brant under Patoffs ledning. När Craig dras iväg på en utekväll med Patoff hamnar de på ett skrämmande lyxigt ställe där en av kvinnorna är synbart amputerad och vanställd, och drar sig undan i skräck och avsmak när Patoff talar med henne. 

Om Craig skall tro på vad han ser tycks kriminella missgrepp ske rätt framför hans ögon. Men det han ser är ju så osannolikt att det verkar overkligt! Den osäkerheten har man även som TV-tittare - händer verkligen detta? Eller är det en listigt iscensatt uppvisning, eller håller Craig på att bli galen? Tillbaka på kontoret skapar Patoffs märkliga utmaningar och belöningssystem oväntade lojaliteter vilket understryker det absurda i situationen.

Christoph Waltz är det perfekta valet för att gestalta Regus Patoff, besynnerlig men fascinerande. TV-serien The Consultant är tillika fängslande, med ständigt nya situationer som är extremt konstiga och snyggt iscensatta. Dock känns det efter ett tag som att manus & regi radar upp fler och fler mysterier utan att ha full täckning för hur de skall lösas, men även med den misstanken är det svårt att slita sig från The Consultant - det är svårt att inte se ett till, och ett till av de intensiva, spännande avsnitten.

Land of Laughs av Jonathan Carroll

Det finns böcker som öppnar nya världar som finns kvar inom en resten av livet. Thomas Abbey återvänder ofta till de böcker av Marshall France han läste som barn. När han hittar en specialutgåva av en av böckerna håller han på att gå miste om den till Saxony Gardner, kvinnan som hittade den först. Istället förenas de båda i sin beundran för Marshall France och snart också i ett ganska romantiskt förhållande. Borde man inte skriva en biografi om den intressante författaren? Efter en del stök är Thomas och Saxony på väg till Galen, den lilla stad i Missouri där Marshall France levde sina sista år.

Förläggaren har varnat dem att Frances dotter Anna skrämt bort tidigare besökare, och kanske vill invånarna i Galen inte släppa in några snokande bokskrivare? Men nej, folk är vänliga om än aningen underliga, och Anna är ytterst välkomnande. Förmodligen kan de känna av att Thomas och Saxony är hängivna beundrare av Marshall France och kommer att ge en ärlig bild av mannen och hans liv.

Det dröjer ett hundratal sidor innan några underliga detaljer börjar dyka upp i ögonvrån, vid ankomsten till Galen förstås. Innan dess har Jonathan Carroll genom händelser och taffliga dialoger skissat upp Thomas Abbeys personlighet och tyvärr bara gjort honom milt irriterande i undertecknads ögon. Hans avfärdanden av maten som bokens kvinnor lagar åt honom fortsätter genom hela boken, och hans sexuella eskapader skall kanske ge honom en air av Man Av Värld men är mest pubertala och genanta.

Land of Laughs (Carrolls bok, inte Frances version) har blivit något av en kultbok, litet som Marshall Frances böcker för Thomas och Saxony. Delvis därför hade det varit givande att få känna av litet mer av magin i Marshall Frances böcker, men vi får tyvärr bara de fantasifulla titlarna - Peach Shadows, The Green Dog's Sorrow - och några brottstycken av handling och karaktärsnamn. Magin som genomsyrar Galen är i sin tur ojämnt fördelad och inte helt konsekvent, personerna inte helgjutna och framställningen pratid och ärligt talat ofta tråkig.

Beethoven, Dean & Farrenc i Konserthuset

Kunnigt och engagerat inledde cellisten Kajsa William-Olsson med att berätta om hur hon fått idén till att (igen) spela Beethovens trio tillsammans med violasten Brett Dean, och strax så övergick de båda till att tillsammans med Alan Gilbert på violin spela Ludwig van Beethovens Stråktrio i c-moll (1798). Det är ett verk som likt kompositörens berömda femte symfoni inleder med några toner som tar ett fast grepp om lyssnaren. Men det är inget tvingande över musiken, tvärtom låter man sig med glädje ledas genom musiken med de virtuosa violinpartierna, ett virvlande glatt scherzo och en rik klang, särskilt i finalsatsen.

Nästa stycke var just ett ganska nykomponerat sådant, Imaginary Ballet – Dances and Interludes för piano och stråktrio (2021) av just medmusikanten Brett Dean. För det verket anslöt Simon Crawford-Phillips vid flygeln. Som kompositören själv berättade så flyter de nio satserna in i varandra, så jag vet inte exakt vilka som var mina favoriter, men det var partiet ungefär i mitten när pianisten fick hamra lätt på flygelns pianosträngar och stråkarna bidrog med pizzicato i pianissimo. I övrigt var det litet för o-harmoniskt för min smak, och nej, jag kan inte föreställa mig hur man dansar till den musiken.

Louise Farrenc är däremot alltid en glädje att lyssna till, här i form av hennes Pianokvintett nr 2 i E-dur (1840) till vilken Håkan Ehrén dök upp med sin kontrabas. Den började med medryckande och lättälskade melodier som lånats och lånats ut ända in i våra dagar, men fortsatte med sitt eget uttryck där alla stråkar i tur och ordning fick leda leken minst någon gång. Så livfull och vackert strömmande musik! Det var ett fint program att lyssna på.

The Last of Us

Man kan vara generellt ointresserad av zombiefilmer men också se att det finns skillnader mellan de olika TV-serierna och filmerna i genren. Den som ogillar splattrighet och återkommande flykt- och slaktscener kan ändå ha utbyte av TV-serien The Last of Us. Det är inte "vanliga" zombier vi möter där, utan en svamp som infekterar människor och driver dem till att sprida smittan vidare. 

TV-serien är en filmatisering av ett omtyckt dataspel med samma namn och det finns webbsidor som bryter ned hur varje avsnitt motsvarar etapper i spelet eller avviker från dem. Men även för någon som aldrig har spelat spelet är det givande att se The Last of Us och dess version av en dystopisk framtid. Tjugo år efter att svampen Cordyceps muterat och svept över jordklotet håller sig de överlevande, osmittade människorna undan i grupper, och vi får se flera fascinerande scenerier där växtlighet tagit över forna stadslandskap eller byggnader.

Serien har ofta ett lugnt tempo, och låter sidohistorier utvecklas under ett avsnitt med detaljer som inte direkt för handlingen framåt men blir desto mer intressanta och minnesvärda just därför, som en del i ett världsbygge och en historieskrivning över en mänsklighet på vippen att utplånas. Men tempot kan också öka till max, som i inledningsavsnittet när smittspridningen just tar en explosiv början och kaos uppstår. 

Tjugo år senare är det inte bara svampsmittade människor man behöver hålla undan för, utan även grupperingar av människor som antingen bara vill plundra och döda, eller som skapat ett samhälle med olika sorters drakoniska regler. Det är ganska deprimerande att det så ofta framställs som att människan är sin egen värsta fiende i en postapokalyptisk framtid, och att det är den starkes makt som gäller. Då är det mer spännande att från TV-soffan se de olika varianterna av svampzombier. Det är mycket lyckat regisserat hur de tar sig fram på icke-mänskliga sätt; stapplande, krypande och rullande när omgivningen passar för det. Förutom det förvridna utseendet bidrar det till att göra dem extremt uncanny.

Med allt detta sagt är The Last of Us egentligen inte så extraordinär i övergripande handling och enskilda monster-möten, men vinner stort på hur de enskilda människornas personligheter får ta stor plats och påverkas av det de upplever, särskilt i hur barnen i de mer fungerande samhällena funderar över hur världen fungerar och sin plats i den.

Sju tomma hus av Samantha Schweblin

Det är ju inte tomma hus vi läser om i Samantha Schweblins sju noveller, tvärtom är en del av dem fyllda med saker, en del som dyker upp utan att man förstår hur, andra som någon försöker bli av med. Men i flera av husen och novellerna är det istället en människa som saknas, någon som har dött, i sorgligaste fall ett barn som inte finns längre. Den saknaden kan vara störst av allt och skapa känslan att det är fel att allt annat finns kvar - huset, möblerna, kläderna, grannarna - när man inte kan få tillbaka eller ersätta det allra viktigaste.

Kanske inte konstigt att man beter sig underligt då. Men flera av Samantha Schweblins historier visar också en annan vändning av perspektiven: föräldrar som beter sig konstigt så att barnen istället för att få deras hjälp att förstå verkligheten istället måste försöka förstå och förklara varför de sticker ut som främmande fåglar i samhället.

Det kusliga finns alltid i periferin, men är tillräckligt påtaglig för att påverka det de olika novellerna handlar om. Ett frånskilt par jagar efter sina barn som mannens föräldrar plötsligt rymt med - farföräldrarna är nakna och de finner barnens kläder kastade som Hans och Gretas brödsmulor. Lekfulla nudister, är det inte ett ursprungstillstånd att avundas och längta till? Men att hålla sig undan med barn som inte är stora nog att välja själva, det gör situationen skrämmande. Dock är det kanske ändå farföräldrarna som har hittat lyckan i att strunta i vad samhället kräver.

Det är intressant hur detaljer från en novell dyker upp i nästa, och kanske är några av huvudpersonerna grannar till varandra. Den längsta novellen i samlingen beskriver den tilltagande vilsenheten för en kvinna vars minne håller på att försvinna. Det är nog så ruggigt att uppleva världen tillsammans med henne, även om man som läsare försöker se igenom hennes förvirring och ge saker naturliga förklaringar. Dock håller novellen inte riktigt för sidmängden den har blivit given - de övriga sex berättelserna hinner skapa förståelse och osäkerhet på ett mer givande sätt på färre sidor.

Fler böcker av Samantha Schweblin:

Räddningsavstånd

Kentukis

När skönheten kom till byn på Teater Brunnsgatan Fyra

Till Vimmerby i mörkaste Småland har det kommit en speciell gäst, numera häktad och på väg att lagföras för intrång i en annans hus. Fången vaktas av Iren, en försynt typ, mer byråkrat än biff. Fången själv har ett så långt namn att Iren knappt tror det när hon läser det, och har varit på turné med en cirkus och seglat på de sju haven - mest Sydamerika, låter det som. Hon tittar spjuveraktigt ut genom spjälorna i cellen och lyckas lura till sig säckpipan som hon lovade att inte spela på.

Pjäsen När skönheten kom till byn på Brunnsgatan Fyra bärs till stor del av de ypperliga skådespelarna. Ia Langhammer är fantastisk i mimik och attityd som den vuxna Pippi Långstrump, och Eva Rexed visar ett överraskande brett spektrum av nyanser från livrädd till timid. Diskussionerna dem emellan är underbara att se och höra.

Även Omid Khansari är en skicklig skådespelare men när han dundrar in börjar pjäsbygget vackla. Han har några goda poänger i att svenska folket nog blir besviket när de upptäcker att hjälten från barnböckerna har åldrats, men så drivs handlingen vidare från det skönt absurda till ledsamt osannolika, och tappar den underhållande stämningen. Det var litet synd med ett tråkigare slut.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyra (som alltid utlöser varning från mitt virusskydd)

Foto: Niklas Hellgren

Kindred

Om en bok är komplex räcker det sällan med bara en film för att återberätta den; man kan ha bättre möjlighet att få fram bakgrundshistoria, nyanser och psykologiskt djup hos personerna i en TV-serie. Men risken finns att manus och regi fyller ut med distraherande bihistorier, och tyvärr är det vad som har hänt med filmatiseringen av Octavia Butlers mästerliga bok Kindred. I originalhandlingen rycks Dana gång på gång tillbaka genom tiden från nutid till en plantage på 1800-talet. Att hon varje gång på något sätt räddar livet på sonen i huset gör ingen skillnad för de vita slavägarna som ser henne, en svart kvinna, som lägre stående.

Den stommen finns kvar i filmatiseringen, men bland de många saker man har lagt till är att det som händer Dana kan ha hänt andra i hennes familj tidigare. Det är en intressant idé men en hel del av möjligheterna det ger slarvas bort och berättelsens inre logik blir suddigare. Ännu mer irriterande är de många passagerna i nutid, där den redan pressade Dana ständigt är i konflikt med någon - de misstänksamma grannarna, den avoga mostern, Kevin, Kevins syster. Stressen från dessa scener drar fokus från det viktiga, Danas tillvaro i det förflutna.

Något filmatiseringen till en början gör mycket bra är att ge känslan av hot mot Danas liv. Här är hon i en helt oväntad miljö, bland fientliga människor och ett helt samhälle som är inrättat för att hålla henne nere. Hur skall hon någonsin kunna komma därifrån, tillbaka hem? Dock avtar denna känsla snart, trots att människor omkring henne hålls som slavar och behandlas grymt - vid ett tillfälle säger till och med Dana och Kevin till varandra att det känns som att de är på reträtt.

Ja, några andra förändringar från boken är att Dana ibland drar med sig Kevin genom tiden, och att Kevin här inte är hennes make utan en kille hon just träffat. Dock märks det i 1800-talsmiljöerna ingen skillnad på om Kevin och Dana skulle känt varandra en dag eller tio år, men det ger den fördelen att vi också kan se och höra hur plantageägarna talar med Kevin och vad de tror om hans underliga klädsel och möjliga ställning i samhället. Och varje gång Dana och Kevin skiljs åt är vi tittare lika oroliga som han för att Dana skall kastas tillbaka till nutid och Kevin bli ensam kvar. Det är dock inget som oroar Dana, då hon mystiskt nog verkar säker på att kunna hoppa tillbaka och ofta sticker iväg från plantagen på egen hand. 

De vita 1800-talsmänniskorna är så nedlåtande och brutala som man kan tänka sig, och de svarta slavarna försöker överleva så gott de kan. Dana och Kevin är förstås omtumlade av att ha kastats bakåt i tid och rum, men talar och beter sig ogenomtänkt och konstigt och man önskar att de kunde vara listigare. Tillbaka i 2000-talet är grälen och misstron ännu mer frekventa från den envist oförstående omgivningen. Allt detta senare, snarare än det orätta och förkastliga i att hålla andra människor som slavar, gör att stressnivån är hög genom hela serien. Då den inte blivit förnyad för en andra säsong är det min rekommendation att inte börja titta på Kindred, särskilt inte om man håller boken högt och inte vill se dess innehåll omgjort till en thriller.

En bok för ingen av Isabella Nilsson

"En bok för alla" var en sådan där generös men ändå tvingande uppmaning som 1970-talet kändes fullt av. En bok för ingen låter som ett litet näsvist svar av en tonårsrebell och titeln hade kunnat avskräcka mig av den anledningen, om jag inte läst en initierad och lockande understreckare av författaren Isabella Nilsson i Svenska Dagbladet. Svenska Dagbladet och intressanta artiklar därifrån dyker för övrigt upp i boken i fråga, och det gör mig litet glad att tänka att Isabella Nilsson haft glädje av en morgontidning som regelbundet dunsade ned i brevlådan, men kanske läste hon den under andra omständigheter.

Textstycken på en eller ett par rader, ibland ett par sidor, flyter fram på bokens uppslag, numrerade från 1 till 275. Jag hinner tänka att de korta tankarna påminner om Ferdinand Pessoas Orons bok innan just den referensen görs i en av aforismerna. Men en mer direkt influens är Friedrich Nietzsches bok Den glada vetenskapen, från vilken Nilsson hämtat kapitelrubrikerna men gjort något eget av dem.

De första styckena framstår som kloka och litet tröstande i en osäker värld och det är alltid välkommet. De många referenserna till andra litterära verk är också intressanta och givande, vare sig man har läst dem eller ej. Isabella Nilsson är bra på att förklara böckerna, eller låta dem förklara världen eller bara förundras över dem - Mervyn Peakes Gormenghast, Peter Pan, Bruno Schulz, Shirley Jacksons We Have Always Lived In the Castle. Och där kommer en del ordvitsar som kan vara riktigt smarta.

Bit för bit vävs Nilssons egna erfarenheter in i framställningarna. De senaste decennierna har de navelskådande ångestskildringarna tagit all större plats i den svenska bokutgivningen och jag värjer mig automatiskt. Men tänker sedan ett varv till - genom litteraturhistorien har många författare använt sina egna liv och grubblerier för att belysa vad de vill säga om världen, och Isabella Nilsson sällar sig till dem. Det faktum att hennes omständigheter är samtida gör dem inte automatiskt till något som inte kan vara tidlöst.

Självklart är jag också tjusad av de många referenserna till intressant litteratur, och bara det gör ju att En bok för ingen inte blir en rundgång i de egna tankarna. Men framför allt är gör Isabella Nilsson kloka kopplingar mellan den OCD och anorexi hon levt och lever med, och människans försök genom historien att bemästra världen. Visst är det litet väl många av aforismerna som är ögonblicksbilder ur Isabella Nilssons liv, men till största delen grundar de de mer högtflygande tankarna i verkligheten så att de inte blir pretentiösa bubblor utan markkontakt. Boken är kort men bör inte sträckläsas. Ett tiotal sidor i taget var lagom för mig.

Stormen på Dramaten

När man slår sig ned för att se en moderniserad teaterföreställning hinner man ibland fundera på vad som var tanken med scenografi och kostymering, och om det kommer att tillföra pjäsen något eller distrahera. För Dramatens senaste uppsättning av Stormen, Shakespeares sista pjäs förbättrad av Staffan Valdemar Holm, står en vit byggnad på scenen, slät med raka kanter som om den vore vikt av kartong, fast med en parabolantenn på taket. Det måste väl finnas någon klok tanke med det, så nära som Holm alltid arbetar med scenografen Bente Lykke Møller?

Skådespelarna är klädda i vitt och dessutom vitsminkade, och glider mellan rollerna då och då. Och det börjar de tröttna på efter hand, när de måste fråga varandra vem de spelar just då. Redan i första scenen har vi fått höra Prospero säga att han aldrig mer vill spela teater. Dramaten är tråkigt och ännu värre är Stadsteatern och alla såssarna där. Men ett tag till har vi det vi ser framför oss. Det skall vara litet modernt och tyskt, kommenterar man ibland med en pik till Michael Thalheimer vars senaste uppsättning spelas ungefär samma kvällar fast på STORA scenen medan vi befinner oss på LILLA scenen.

Nåväl, vi har en skriven handling som tar för givet det som egentligen verkar mycket komplicerat; rollerna för invånarna på ön vi ser. "Jag har skapat ett klassamhälle med bara tre personer" skryter Prospero, efter att ha lagt ut orden om hur han tagit civilisationen till ön och tämjt dess invånare. Ännu mer civilisation vill han ha, nu skall Caliban och Ariel bygga ett nytt Milano på ön. Och London också, och Stureplan med.

Liksom flera gånger förr ligger den stora behållningen med pjäsen i personernas repliker och hur de framför dem - inte så att fjärde väggen bryts men så att det märks att de stretar emot rollerna som de har blivit tilldelade, och har blivit allmänt respektlösa på vägen. Och det är fantastiskt underhållande! Det skrattas mycket i publiken under föreställningens gång. Sällan känner jag så tydligt som med Holms pjäser att en pjäs inte bara är repliker och handling utan skapas av skådespelarna och regin, och ändå skulle jag vilja fånga dem - Snövit, Månen och de andra planeterna och den här - i en låda och kunna ta fram dem igen.

Länk till Dramatens sida om Stormen

Foto: Sören Vilks

Shazam! Fury of the Gods

När Billy Batson överraskande fick superkrafter i den första filmen, Shazam!, måste han kämpa mot Dr. Sivana, mannen som själv sökt att vinna samma krafter. Men var kom de egentligen från? Finns det några ännu mäktigare varelser som skulle vilja ta tillbaka dem från Billy och hans fostersyskon? Jo minsann, och nu har de tagit sig in i vår värld från den avkrok där de fängslades för tusentals år sedan - Atlas döttrar, som vill återerövra sin far Atlas' makt. I den inledande scenen ser vi redan hur grymma de är och hur litet människoliv betyder för dem.

Familjekärleken är varmare hemma hos Billy Batson, hans fem fostersyskon och deras fosterföräldrar. När de inte shazammar sig till vuxen storlek och superkrafter är de ju fortfarande barn (kanske inte Mary) och Rock of Eternity har blivit till en magisk fritidsgård där de oftast hänger. Där finns en sal med ett oändligt antal dörrar till andra världar, och en av dem leder till ett fascinerande levande bibliotek och en levande penna som hjälper familjen när det nya hotet närmar sig.

Ja, snart är Atlassystrarna hack i häl på pojken/mannen som har de krafter de räknar som sina. Även utan dem har de övernaturliga krafter och kan slå sönder både byggnader och människoliv för att få vad de är ute efter. En efter en förlorar syskonen sina specialkrafter och måste kämpa vidare från vanlig människonivå. Men samarbete och oväntade idéer kan man komma långt med.

Just när jag tänker att David F. Sandbergs nya Shazam!-film inte har lika stora skräck-element som den förra, kommer skönt rysliga scener där perverterade monster ur grekiska Atlas-myten kommer till liv mitt i Philadelphia - en chimära, minotauren, cykloper och en ilsken flock av harpyor. De välgjorda avvägningarna mellan humoristiska scener och oro för barnen i superhjältekroppar gör att actionscenerna engagerar. Som avmätta biobesökare kanske vi lutar oss tillbaka och räknar med att filmens huvudperson skall klara sig oskadd ur de hårda striderna, men tillsammans med Billy Batsons familj blir skräcken för att han inte skall överleva verklig. Den koncentrerade slutkampen blir verkligen på liv och död och man kan bara hoppas att Billy Batson kan rädda både världen och sig själv. 

Anomalin av Hervé Le Tellier

Air France 006 från Paris till New York hamnar i en oroväckande svår turbulens. Men de klarar sig igenom och landar som planerat i New York. Det är mars. I juni landar Air France 006 igen - samma plan, samma passagerare. Fastän de första passagerarna redan har landat och fortsatt med sina liv. Nu finns de i dubbel upplaga. 

Hervé Le Telliers bok Anomalin låter oss först följa några av de 243 passagerarna från den första landningen. Av de livshistorier han ritar upp är det lätt att börja fundera på hur var och en av dem skulle kunna lyckas bättre om de fick "försöka igen" med informationen om vad som hände under månaderna efter att de landat.

Hervé Le Tellier lyckas med den svåra balansgången att ge ett tillfredsställande psykologiskt djup åt sina huvudpersonerna trots att de bara får några sidor i taget, och att också ge trovärdiga tekniska detaljer i de skeenden som följer. För oss internationella läsare är det smart att han låter planet (det andra) landa i USA, där det dras igång en gedigen säkerhetsoperation för att utröna vad som hänt och om det utgör något hot, då de flesta av oss enklare kan leva oss in i åtgärderna som vidtas av vetenskapsmän och säkerhetsansvariga i ett amerikanskt sammanhang. Lyckligtvis framstår alla dessa åtgärder som genomtänkta och lagom strikta, och handlingen snubblar inte framåt på grund av dumhet eller misstag från någons sida. Det är gott att författaren litar på att problem kan uppstå även när man följer protokollet till punkt och pricka.

Efter hand får vi också möta de personer som dök upp i luften i juni. Nu börjar bilden kompliceras. De levnadsöden som man tänkte sig kunde gå bättre med en andra chans blandas upp med vemod och ilande fasa. För hur skall det gå när två identiska personer älskar samma människa med samma kärlek, och precis känner och förstår den andras smärta? Le Telliers prosa blir aldrig sentimental men lämnar utrymme för läsaren att leva sig in i de olika varianter på sorg han berättar om. En annan oro finns också på en högre nivå när man börjar föreställa sig vad det betyder för hela världen att samma plan har landat två gånger. Precis som människorna i Anomalin måste läsaren kanske försöka välja att minnas den positiva känslan av att ha fått en ny chans att ifrågasätta sitt liv och välja något helt annat istället. Men vemodet är svårt att skaka av sig efter att ha läst den här tankeväckande boken.

Irakisk Kristus på Teater Galeasen

Om man har läst Hassan Blasims bok Irakisk Kristus kan man känna igen några av novellerna och förundras över hur väl de gestaltas på Teater Galeasens scen. Ännu mer än i boken blandas personerna och händelserna med varandra, och inte bara för att de engagerade skådespelarna har flera roller som de snabbt kliver in i och ut ur. Berättelserna har olika grader av humor och allvar, men ofta är de grymma och brutala. Mest av grymheterna får vi se i första akten, som i högre grad än den andra utspelar sig i Irak eller på någon av vägarna därifrån. Det finns så många olika sätt som människor kan skada varandra, inte ens för egen vinning utan bara för att känna sig starkare för en stund. När tillvaron redan från början är hård och osäker finns det inte utrymme för att visa omtanke och förståelse för en annan, inte ens sin treårige son.

I andra akten utspelar sig scenerna oftare i Finland, dit Hassan Blasim flydde och har bott i i femton år. Men bekymren har inte lättat för Blasims alter ego och de andra som tagit sig från Irak. Det onda har följt efter i olika former. Vi har skrattat åt Salman som i Finland kallar sig Carlos för att det är bättre att vara sydamerikansk invandrare än irakisk invandrare, men hans försök att gömma sig från sig själv manar fram oron inifrån som gör livet ännu värre.

Irakisk Kristus är skickligt iscensatt och framförd, men det är en mycket tung pjäs att se och minnas.

Länk till Teater Galeasens sida om Irakisk Kristus