Det allra bästa från 1980-talspoppen har Fibes, Oh Fibes! lyft fram för att förgylla sina egna fina låtar. Det pinglar och låter drömskt från deras keyboards, och rytmen från trummorna liknar dunket från en järnvägsräls på ett tåg på väg mot framtiden. Första spelningen på Fasching blev slutsåld så tack och lov fick vi en lika välfylld spelning till dagen efter, och några har till och med gått på båda, så efterlängtat är bandet. De inleder med Love Will Always Find A Way och Dubious från plattan 1987 som ju är smäckfull med hits. Can't Be So från plattan innan (Emotional) följs av Goodbye To Love från den senaste fullängdsplattan Album som ändå är tio år gammalt.
Tredje spelningen på tio år säger sångaren Christian Olsson att det är, och att bandet är lika glada som publiken för spelningen bådar gott för mer underbar västkustpop från Fibes, Oh Fibes! framöver - kan man hoppas? De har varit bra på att ta in gamla idoler för duetter men klarar sig fint även utan dem, som i My Calendar som Björn Skifs sjöng med på när den släpptes. Så får vi veta att bandet vid sin tillblivelse tänkt fokusera på att ha coola skinnjackor och spela riktigt smöriga ballader, som Stuck On You. Fast det är ju ändå de melodiösa, lätt självironiska och dansanta kärlekslåtarna som är deras USP, som Silly Lover, så tack för att vi får dem!
Just då överraskar bandet med att börja spela i marschtakt, och det är förstås Cerahtonia där rytmen får ta litet större plats. Men sedan, sedan börjar det lätta bubblandet från den vackra synthslingan i Run To You, och det kan inte bara vara jag som får tårar i ögonen av den underbara låten. Bandet är väl samspelade och Christian Olssons röst och gester är så utrycksfulla som man vill ha dem när musiken lockar till så stor inlevelse. Så blir det ännu mer synthigt i Apex of the Sun, och som sista ordinarie på spelningen kommer en annan guldlåt, Love Child, och vi sjunger med för full hals och med hjärtan fulla av kärlek. Det stämmer, 2009 känns som igår och 1980-talet är bara litet längre bort.
Nej, det slutar inte där för efter intensiva applåder kommer bandet tillbaka och kör en låt från i år, Pathetic, med mer driv än det sparsmakade soundet på singeln vilket passar bra live, och fortfarande med känslan av låtskrivare som har litet mer gudomlig inspiration än de flesta. Och självklart får vi höra den inspirerande Get Up, och så allra sist ännu en modern klassiker This City's Got No Boulevards. Jag säger detsamma som Christian Olsson sade till oss: "Tack som fan för att ni kom!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar