lördag 24 juli 2021

The Invisible Life of Addie LaRue av V.E. Schwab

"The devil is in the details" - sagorna lär oss att vi behöver vara försiktiga när vi önskar oss något av en mäktig individ, vare sig den som skänker gåvan menar väl eller har baktankar. Adeline La Rues önskan om ett fritt liv där ingen annan människa bestämmer hur hon skall leva besvaras av en av makterna som svarar om natten. Ingen människa kräver längre att Addie skall göra si eller så - för de glömmer henne så fort hon kommer utom synhåll. 

Kapitlen i boken om Addie växlar mellan nutid, 2014 i New York City, och den första tiden efter gåvan/förbannelsen, 1714 i en liten fransk by, där Addie snart får upptäcka vidden av vad som har hänt henne. Ingen känner igen henne, vare sig föräldrarna, barndomsvännen eller den kunniga Estele som lärde henne om rösterna som svarar när man ber om hjälp. Inte heller kan hon hyra rum, för de hon betalar hyran till glömmer henne strax och kastar ut henne på gatan. Trehundra år senare har Addie blivit listigare; stjäl kläderna hon vill ha och sover över hos tidigare älskare som är tillfälligt bortresta. Eller hos nya älskare, sådana som varje kväll upptäcker en ung kvinna som liknar någon ur deras drömmar, när Addie varit hos dem vecka efter vecka och blivit glömd varje morgon.

Medan historien rör sig framåt genom seklen från 1714 till 2014 får vi veta mer om avtalet hon slöt och den mäktige i mörkret som hon slöt det med, och som väntar på att hon skall ge upp och ge sin själ åt honom. Men likt en spegelbild av Faust håller Addie fast vid livet, så länge hon hittar nya upplevelser och överraskas av världen.

V.E. Schwabs berättelse är spännande från början, med intressanta detaljer och en genomtänkt historia som inte tappar farten på de många sidorna. Språket är rikt men flyter lätt, och miljöerna som skildras lockar. När Addie väl slipper frysa och vara hungrig är det lätt att tillsammans med henne njuta av vad livet bjuder, och de hemliga avtryck hon ändå lyckas lämna.

torsdag 22 juli 2021

Raised by Wolves

 Tolv människobarn är det tänkt att Mother och Father skall föda fram och uppfostra på planeten Kepler-22b. Det håller på att bli bara fem av det första halvdussinet foster, men i sista stund bringas minstingen Campion tillbaka till livet av Mothers sång. Barnen växer upp omhändertagna av de två androiderna med människoliknande egenskaper på planeten med inte helt människovänlig natur. Man planterar och skördar carbos ovanpå skeletten av de jättelika ormar som förhoppningsvis är helt utdöda. 


Barnen och deras vårdare är sända av ateisterna, inte bara för att jorden de lämnar är förorenad och döende utan också på grund av det pågående kriget med de övermäktiga Mithrastroende. Både Mother och Father är uppbyggda av teknologi från Mithraskulten men har hackats och förbytts till hängivna ateister. Dock har även de Mithrastroende sikte på Kepler-22b, men då de ser det som en synd att enbart sända androider och embryon i överljudsfart kommer de fram till planeten då Mother och Father har levt där i tolv år - och endast Campion har överlevt av de sex syskonen. Misstänksamhet, övervåld från de landande Mithraskultisterna och Mothers överlägsna förmåga att skydda de sina leder till att fem nya barn fogas till kolonin, hämtade från det avancerade skeppet som just har anlänt. 

Motsättningarna mellan de två sidorna blir mer intressanta för att det inte handlar om två olika religioner, utan mellan att tro på Sol eller att inte tro på någon gud alls. Då kan både vi tittare och aktörerna i dramat vara mer uppmärksamma på när någon börjar känna av en tro på något högre, eller till och med säga sig vara gudasänd med ett budskap om vad man måste göra. Det finns också ytterligare en poäng i att den förhärskande religionen inte är någon vi kan se från vår egen samtid, utan en med riter och böner vi svagt kan känna igen men med mysterier som är inte så litet påtagliga. Vad de möter på Kepler-22b kan tolkas som religiösa reliker, ditsatta av Sol, eller också som spännande tecken på en kommande First Contact med ett intelligent släkte som dittills hållit sig undan. 

TV-serien Raised by Wolves bygger på den intrikata tecknade serien med samma namn, och det märks att historien är skriven av någon som tänkt ut såväl en komplex bakgrundshistoria som detaljer i vardagslivet. Till det senare hör scener där Mother i bakgrunden väver de grova tyger som blir kläder till barnen, och robotmedikus Karl vars korta framträdande i serien blev en publikfavorit. De två skådespelarna Amanda Collin och Abubakar Salim gör Mother och Father exemplariskt; med inbyggd drivkraft att ta hand om barnen och mänskliga reaktioner och känsloyttringar för att ge dem vuxna förebilder under sin uppväxt - och Mothers ljuvligt stela leende är både litet skrämmande och tröstande på samma gång. 

I sista avsnittet händer väldigt mycket på en gång, och en del kan verka snabbt ihoprafsat och strida mot logiken vi tidigare har kunnat lita på. Dock finns det ingående diskussioner och teorier på nätet som gör händelserna mer begripliga, och det finns också en intervju med skaparen Aaron Guzikowski där han förklarar nästan för mycket av vad som hänt och kommer att hända. För egen del hoppar jag över att lyssna på den intervjun och väntar på den just färdigfilmade säsong två av Raised by Wolves för fler förklaringar och fördjupningar av mysterierna på Kepler-22b. 


tisdag 20 juli 2021

Andrées Orgelsymfoni och Stenhammars Serenad

 Elfrida Andrée Orgelsymfoni nr 2 i Ess-dur (1892) skrevs för orgel och blåsorkester, vilket var en intressant och klok idé. Orgeln och blåsinstrumenten kompletterar varandra på ett spännande sätt, och Andrée använder sig av det väl. I första satsen är en trumpets fina meloder en god accent mot orgeln, men i finalen är det de samlade klangerna av alla instrumenten som skapar en minnesvärd harmoni. 

Wilhelm Stenhammar skrev sin Serenad i F-dur (1913) inspirerad av sin vistelse i Italien, men ville ge klangerna en nordisk sensibilitet. Det är just så ljuvligt det låter i första satsen, lyriskt och betagande. I scherzot börjar jag istället tänka på en operaouvertyr, då musiken är så berättande, och satsens innehåll verkar tidvis inspirerat av såväl Tjajkovskij som Verdi. Trots att det hela tiden klingar skönt är det som att historien rör sig åt många olika håll utan ett mål. Men det går inte att klaga på den skickliga kompositionen som låter hela orkestern komma till sin rätt och låta så vackert.

Länk till konserten på Konserthuset Play




söndag 18 juli 2021

The Galaxy, and the Ground Within av Becky Chambers

Det är svårt nog att förstå sig på andra människor, och i en galax där kontakt med andra intelligenta civilisationer sker dagligen finns det ännu fler språk, seder och dödliga allergier att lära sig. Ouloo tycker om att göra allt hon kan för att erbjuda miljöer och mat som passar de många olika varelser som stannar till på hennes värdshus på den karga planeten Gora, och det är inte utan att jag också skulle vilja vara gäst hos henne och det småsura tonårsbarnet Tupo. Becky Chambers har alltid varit bra på att låta maträtter vara både en källa till nöje och trygghet, och något nytt och spännande att våga sig på.

Jag tycker om historier som inte använder sig av konflikter för att driva handlingen framåt. De fem personer som samlas på the Five-Hop One-Stop är ofta förvånade över de övrigas egenarter men övervägande uppskattande, hjälpsamma och villiga att förstå. Och ändå, eftersom de (vi) alla bär på oro och har bråttom vidare på sina resor, är inte allt bara solsken och regnbågar. Av korta inskjutna beskrivningar kan vi tänka oss hur personerna ser ut, av namnen hur de talar. En ny bekantskap är folkslaget Akarak, som överlever genom att samla skrot - att de samlar sådant som andra fortfarande tycker sig äga är ett rykte som föregått gästen Speaker.

Det är med stor sympati som alla deltagare i berättelsen presenteras - om inte alla vore utomjordingar skulle jag vilja säga humant och medmänskligt. Det är djupt tilltalande men mot sista tredjedelen av boken är det på väg att bli för sockersött även för mitt blödande hjärta. Dock är jag ändå glad över att Becky Chambers har skrivit en så sympatisk bok och jag längtar fortfarande efter att få stanna till hos Ouloo och Tupo på Five-Hop One-Stop, gärna med några intergalaktiska medresenärer att lära mig seder och språk av.

Fler böcker av Becky Chambers:
The Long Way to a Small, Angry Planet
A Closed and Common Orbit

fredag 16 juli 2021

Loki

 Loke drar till sig mångas intresse och gillande - The God of Mischief, en som inte lyder auktoriteterna utan gärna vill störta dem. Det var fallet redan innan Marvel gav den charmige och opålitlige asaguden ansikte, och nu har han fått en egen TV-serie, en av de viktiga byggstenarna i Marvel Cinematic Universe. Därför är det bra att serien Loki börjar med att konfrontera Loke och oss tittare med några av de gånger han har varit grym och orsakat lidande, faktiskt även för sig själv - och allt som han kommer att ställa till med fram till sin egen död. 


Vilka är det som sätter sig till doms över Loke? Inte Avengers eller de övriga asarna utan den hittills okända myndigheten TVA, Time Variance Authority. När Loke stal tesserakten i den välkända hisscenen skapade han en förgrening på tidslinjen och en alternativ verklighet. Men just det är det som TVA är satta att stoppa, så alltså måste Loke fångas in och antingen "beskäras" eller hjälpa till i jakten på en ännu mer hotfull "tidsvariant" som skapar kaos längs hela den Heliga Tidslinjen. 

En annan fälla som serien inte faller i är att låta Loke trixa sig ur den krångliga situationen med ett belåtet leende. Hans övervakare, TVA-Agenten Mobius M. Mobius, är redan beredda på det. Utan att så enkelt landa i "Loke börjar tvivla på sig själv" har de två några filosofiska samtal som ger nya infallsvinklar på de val som Loke gjort under sitt liv. Men samtidigt väcks frågan om vad TVA är och vad deras auktoritet vilar på? Vi ser en skönt gammaldags myndighet, med tungt designade lokaler, obegriplig men obeveklig byråkrati och en panoramavy mot en ändlös, myllrande fantasistad. 

Flera spännande miljöer bjuder serien Loki på: gruvplaneten Lamentia med karg natur och en stad full av neonskyltar på främmande språk, och en skräpvärld proppfull med underbara Easter Eggs. Och inte minst en fin sång på norska, känslosamt sjungen av Loke. Humorn finns med från början till slutet, men slutet innebär också ett allvar som kommer att ha konsekvenser för de kommande filmerna och serierna i MCU.



onsdag 14 juli 2021

Rising Stars: Cristina Gómez Godoy

 Oboe är ett själfullt instrument, och det är roligt att en av 2021 års Rising Stars är oboisten Cristina Gómez Godoy. Konserten i Grünewaldsalen inleds med ett stycke som tar väl vara på oboens unika ljud och möjligheter, Francis Poulencs Sonat för oboe och piano. Dock gör den litet mer traditionellt klingande Introduktion och polonaise för oboe och piano av Adolphe-Édouard-Marie Deslandres detsamma fast annorlunda, då den även låter oboisten visa sin skicklighet i lustiga drillar och fina melodier. 

Oboemusiken varvas av att Gómez Godoys ackompanjatör vid flygeln, Mario Häring, spelar tre solostycken för piano av Claude Debussy; Pagodes, La soirée dans Grenade och Jardins sous la pluie, alla ur Estampes för piano. Även om det hade varit bra att låta oboen ta mer plats i programmet, lät det fint att få Debussys rika klanger bryta av.

Det avslutande stycket av Charlotte Bray, This other Eden för oboe och piano, introducerades av Cristina Gómez Godoy som något vi borde sjunka in i och lyssna på som när vi hörde de mer kända musikverken för första gången. Det är ett krävande och tidvis explosivt verk, och det var roligt att se och höra hur det engagerar musikerna att få spela något som inte liknar det mesta.

Länk till konserten på Konserthuset Play

tisdag 13 juli 2021

The Ministry for the Future av Kim Stanley Robinson

Av en SF-författare som koloniserat Mars förväntar man sig kanske en högteknologisk organisation, möjligen med tillgång till tidsresor, mellan pärmarna till boken The Ministry for the Future. Men det vi bjuds är cli-fi, en skönlitterär gestaltning av klimatförändringarna "en minut in i framtiden". Med avstamp i, ungefär, dagens läge, får vi följa bildandet av just ett internationellt ministerium med uppgift att arbeta mot den globala uppvärmningen. Men först hamnar vi i helvetet, i en konkret och grym skildring av en fruktansvärd värmebölja i Indien som får landets befolkning att börja kämpa extra hårt för att något sådant aldrig skall hända igen.

Det finns inte en snabb lösning på problemet utan många, och ännu fler måste utvecklas och appliceras under resans gång, och ofta med motstånd från dem som tjänar på att bevara status quo. Boken följer till stor del två personer, ordföranden för ministeriet Mary Murphy och Frank May som har ett helt annat livsöde. Deras historier varvas med konkreta berättelser från fältet, till exempel arbetet i Arktis med att hejda avsmältningen av glaciärerna, eller från människor i olika länder med sina specifika engagemang i frågan. Då och då bladas det in korta presentationer av fenomen som marknaden eller naturen, fakta om världens oljeanvändning, eller diskussioner mellan namnlösa röster där framförda teorier möter motstånd.

Kim Stanley Robinson smyger återigen in några saker som han tycks vara svag för: ETH Zürich, fenomenet Matratzenlager, och nu också det talande uttrycket "do the needful". I tidigare böcker från hans penna, främst 2312, har hans korta, snabba skildringar av framgångsrik teknologi skapat en känsla av hopp om att tekniken skall kunna rädda klimatet. Det är bra att han nu ger sig ned på marknivå och ger sig in i hur många stötestenar det kan finna på vägen, då det gör handlingen mer realistisk. Men så kommer det ändå några snabba (positiva) händelseutvecklingar som är så hastigt och luftigt tecknade att tvivlet på detta magiska tänkande ändå dyker upp. Det börjar redan tidigt i boken - tjoff, tjoff, tjoff så har hela Indien bestämt sig för att göra allt det här utan att det leder till diskussioner eller protester i världens största demokrati. Det sker några gånger till, liksom i ögonvrån, och bidrar till att göra handlingen mindre trovärdig.

En annan gren av handlingen som av flera skäl sker i skuggorna är ren eko-terrorism, när man med våld eller hot tvingar utvecklingen att ta den riktning man önskar. Vi får höra hur sprängningen av flera flygplan runt om i världen gör att folk drar ned på flygandet, men vi får inte veta mer om liven som spilldes. Kanske alla räknades som "skyldiga" i aktivisternas ögon. För det talas också om lönnmord på ett antal personer som driver utvecklingen i fel riktning, som om det inte oftast är en grupp av människor som är överens om målen för sin fabrik, sin organisation, sitt land, och en likasinnad eller tio skulle kliva in och fortsätta om ledaren dödades. Det enda konkreta exemplet som ges där är när lönnmördare tar sig in hos VD:n för en vapentillverkare, för det kan ju alla vi snälla vara överens om att vapen är dåligt, även om de endast indirekt påverkar planetens genomsnittstemperatur.

Det är ändå en styrka med boken och ministeriet vi följer, att man inser att det inte går att fixa miljön utan att också ta sig an hela systemet, ekonomin, girigheten. Här kommer dock tyvärr ytterligare några tjoff-tjoff-tjoff-lösningar, även om de lyckosamma exemplen verkar trevliga och lockande.

Någon som läst KSR:s tidigare böcker 2312 och New York 2140 hinner oroa sig under handlingens gång, för de böckerna skildrar ju en förorenad jord med högt vattenstånd, i sämre skick än de övriga planeterna i solsystemet. Är det den världen som även den här jorden är på väg mot, eller skall vi få litet mer framtidshopp av The Ministry for the Future? Det kan vi faktiskt inte vara säkra på, varken i boken eller i vår egen verklighet. Arbetet för en bättre värld får inte ta slut.

Fler böcker av Kim Stanley Robinson:
2312
New York 2140