onsdag 22 maj 2019

Urtidsbilder av Simon Stålenhag och Anna Davour

Är det någon som inte har haft en dinosaurieälskarperiod som barn? Vare sig man hade det eller ej är boken Urtidsbilder en fröjd för ögat och tanken. Anna Davour berättar om varelser som levde på vår jord för flera miljoner år sedan, ja, många av dem för flera HUNDRA miljoner år sedan. Simon Stålenhags illustrationer följer hans inarbetade, fascinerande stil vilket i det här fallet blir en hundraåttiogradig omsvängning mot vad han tidigare visat. I hans tidigare böcker hade vi igenkännbara barndomsmiljöer som motpoler till de futuristiska skapelserna. Här ser vi vackert tecknade urtidsdjur i miljöer som är främmande för oss men hemma för dem.


På varje uppslag finns en bild som täcker en och en halv sida och en kort text om det vi ser och litet mer. Det är en god balans rakt igenom: bildkomposition, ordmängd och innehåll. Från de inledande bilderna av en het jord med obeboelig yta dyker bilden på det första djuret, Ammonit, upp med en tidsmarkör på ofattbara 407 miljoner år. I stort sett kronologiskt rör sig boken framåt i tiden, med välvalda grupperingar kring olika teman.


Vi får se några av de varelser som levde på det område som sedan blev Europa, till exempel  Mastodonsaurus. Ett annat tema med förgreningar in i vår tid (för tvåhundra år är ju en blinkning i de här perspektiven) är de dinosaurier som hittades av den skarpögda Mary Anning under tidigt 1800-tal, bland annat Plesiosaurus, Ichtyosaurus och Dimorphodon.


Jag vet inte i hur hög grad Simon Stålenhag har kunnat använda sig av senare års rön om dinosauriers kolorering, men hans färgval växlar mellan fantasifulla och rimliga, precis som jordens djur gör än idag. Vi ser ödlevarelser med färgschatteringar som får dem att smälta in i sitt omgivande landskap, och andra i pråliga färger som säkert signalerar viktiga budskap till potentiella partners och rivaler. Anna Davours texter är korta men hinner berätta mycket om djuret och dess sammanhang. Urtidsbilder är en fantastisk och fantasieggande bok som jag hoppas att många kommer att bläddra igenom många gånger.

Fler böcker av Simon Stålenhag:
Ur varselklotet


*** recensionsexemplar ***

måndag 20 maj 2019

Wine Country

Tjejtripp! Rebecca fyller femtio, och som så många andra vill hon spela ned det, siffrorna och födelsefirandet. Men det är en lysande anledning att dra ihop det gamla kompisgänget, tjejerna som jobbade ihop på ett pizzaställe i tjugoårsåldern och nu har valt olika vägar i livet. Garanterat roligt får man ju om man hyr ett hus i Napa Valley och åker på vinprovningar, eller hur? Abby står för planerna och till slut landar alla sex vännerna i huset de hyrt.


Precis som en vinhelg i Napa står för en garanterad rolig upplevelse gör "kompisgäng på firarhumör" det som förutsättningar för en film. Fast på samma sätt som vinhelger kan gå fel för att alla gillar olika så finns det olika tolkningar av hur en lyckad festfilm skall vara. Och det vet gänget bakom den här filmen, och de har låtit djävulens andra advokat ifrågasätta djävulens första advokat. Det blir varken en dråplig partyfilm eller en gripande uppgörelsefilm, utan bådadera och litet till, avpassat för en publik i ungefär samma ålder som skådespelerskorna.


Visst har vi några förutsägbara stereotyper i Abby som överplanerat resan och Catherine som snackar i jobbtelefonen hela tiden. Men även mycket av det där mellanläget där allt är bra men inte underbart, och också småfåniga motgångar som inte kommer att bli den där katastrofhistorien man berättar om tio år. Det här gänget har sett både värre och bättre, tar det mesta med ro och säger ifrån om den odrägligt unge busschauffören/paellakocken snackar för mycket om sevärdheterna.


I filmer om kompisgäng gäller det att man som tittare känner sig som en del i gruppen för att vilja hänga med i internskämt och halvsmälta oförrätter. I vissa scener i restauranger och andra offentliga platser är kvinnorna jobbigt högljudda och påträngande. Men de flesta av skådespelerskorna är mina idoler sedan länge - Amy Poehler, Tina Fey, Rachel Dratch, Maya Rudolph, Ana Gasteyer - och mesta tiden är jag så nöjd med att vara med i deras gäng: sjunga med i älsklingssånger, bitcha om den yngre generationen, vara nöjd med att inte vara lika vild som förr.


Den där loja känslan räcker förstås inte för en snärtig avrundning på helgen, så det blir ändå några pyrande konflikter och en påklistrad slutkläm på historien. Onödigt i mina ögon, men jag är fortfarande nöjd över att ha haft en rolig helg med vännerna.


lördag 18 maj 2019

Hugh och Nancys många världar på Dramaten

Du har förstått hur världen är uppbyggd men alla skrattar åt dig. Det kanske inte gör någonting, för det finns minst en annan dimension där man förstår dig och låter dig utveckla dina teorier om många parallella världar. Hugh Everett framförde 1957 sin teori om att det finns många parallella världar grundat i den kvantfysik han studerat, men utan tillräckligt med stöd från sina kollegor lämnade han forskarvärlden efter sin disputation och började arbeta för Pentagon. Många år efter hans död samlades hans papper ihop till en presentation av Everett, hans liv och hans teori i ett TV-program och en bok, under överinseende av sonen Mark Oliver Everett.


Den alldeles nyskrivna musikalen Hugh och Nancys många världar dramatiserar familjen Everetts liv. Det är egentligen inte Hugh Everett som står i centrum utan hans hustru Nancy, som renskrev hans artiklar. Historien börjar i 1950-talet och egentligen står flickvännen, senare hemmafrun Nancy i periferin av Hughs teoribyggen, karriärskliv och vårdslösa privatliv. Men för oss i publiken står hon i centrum - dubbelt upp. För den Nancy vi ser möts av en annan Nancy från en parallell dimension, en där livet utfallit nästan likadant men inte exakt, som vi skall se. De båda Nancy blir vänner med varandra i en underbar duett är ord och toner studsar fram mellan Nancy:ar och dimensioner.


Många musikaler har en eller ett par fantastiska sånger som publiken kommer ihåg och nynnar på när de går hem från föreställningen. Så är inte riktigt fallet med musiken av Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander. Men trots det är den första och den sista sången i pjäsen mycket vackra och innerligt sjungna av Helen Sjöholm som vår ursprungliga Nancy.

Vi får se ett liv (två) med många motgångar för för hela familjen Everett. Den "fria kärleken" är roligare för alla i omgivningen än för Nancy. Dottern Liz lockas av hippieidealen men kommer tillbaka tilltufsad av droger. Hugh missköter sig själv och avståndet mellan honom och familjen blir bara större. Förståelsen och kärleken kommer som en överraskning i efterhand, men då är det redan sorgligt. Jag skulle egentligen önskat mig att få se litet mer av hur livet viker åt olika håll för de två olika Nancy; det hade varit spännande och en god illustration av Hughs teori. Föreställningen är nästan tre timmar lång och skulle kanske vunnit på att man kortat ned eller utelämnat en del scener, men jag gillar ambitionen att visa så mycket av familjen Everetts liv. Över huvud taget tycker jag om idén och det goda framförandet av den här nyskrivna musikalen på ett ovanligt ämne.

Länk till Dramatens sida om Hugh och Nancys många världar



Foto: Sören Vilks
 

torsdag 16 maj 2019

Trail of Lightning av Rebecca Roanhorse

Isarna smälte och vattnet steg och dränkte stora delar av världen. Det har gått ett tiotal år, men många märktes av sorg över nära och kära som dog eller kanske bara försvann när områden tappade kontakten med varandra. Dinétah, det tidigare Navajo-reservatet, är isolerat från omvärlden med flit. De höga murarna kring området är rest med magisk kraft av de uråldriga väsen som kommit tillbaka från glömskan. Människorna på området lever någorlunda väl, om än inte högteknologiskt.

Förutom, förstås, att det finns monster som då och då dödar människor. Men med återkomsten av magi i världen väcktes också klan-betingade krafter hos en del utvalda. Maggie Hoskins har krafter, nedärvda och koncentrerade i hennes kropp, som gör henne till en stark monsterdödare. Under några år var hon dessutom lärjunge hos Neizghání, en av de gamla gudarna och den störste monsterdödaren av alla. Men krafterna och den gemensamma historien med Neizghání ger inte Maggie någon status eller välvilja, utan en respektfylld rädsla. Ändå är det henne man vänder sig till när en ny sorts monster har tagit ett av byns barn. Jakten på monstret, och sedan på den som manat fram det, leder Maggie in i farliga men ibland lockande situationer medan hon och vi lär sig mer om världen, människorna och väsendena som finns där.

Rebecca Roanhorse gör ett gott jobb med att beskriva Maggies, och andra utvaldas, krafter som något som inte kommer gratis, och vars effekt kan vara oväntat svår både för bäraren och de som utsätts för dem. Än mer fascinerande beskriver hon Neizghání och skojarguden Ma'ii; båda framstår som kraftfulla och farliga, som om de har en egen logik och leker med krafter som kan förgöra en. Maggies längtan och känsla av förlust som fått henne att stanna i tiden efter att Neizghání lämnade henne för ett år sedan känns också tydligt. Jag gillar hur berättelsen inte verkar röra sig över så stora ytor, utan låter Maggie och hennes nye hjälpare Kai upptäcka nya (ofta skrämmande) lager i landskapet där de lever.

Det har riktats kritik mot Rebecca Roanhorse från människor inom Navajo-kollektivet. Kritiken gäller att hon skriver om Navajo-kulturen när hon själv inte är Navajo (hon har rötter från Ohkay Owingeh Pueblo men är gift med en Navajo-man). Man kritiserar också att hon i sin historia använder sig av delar ur myterna som är menade att vara hemliga, och att hon använder sig av dem för våld i underhållningssyfte när kulturen i grunden är fredlig. Som utomstående och mångårig läsare av fantasy och science fiction kan jag bara säga att Roanhorses beskrivning av myterna och människorna känns respektfull, och att hennes användande av fantastiska element ur Navajo-legenderna ligger i linje med hur andra myter och traditioner används i fantasyberättelser. Men det är självklart viktigt att lyssna på kritiken från människor som fått se sig orättvist beskrivna i århundraden redan.

tisdag 14 maj 2019

Stefan Otto No Ragrets på Stene Projects

Jag ångrar ingenting! Jag skall ha den här tatueringen på halsen, dricka den tionde shotten innan stängning, prova köra MC efter några öl för jag känner mig säker, balansera på broräcket för jag är kung över världen! Det ligger något skönt i att göra något som är farligt eller förbjudet, och tröskeln blir extra låg efter alkohol. Och dumdristigheten blir ett partytrick och ett personlighetsdrag i en del bekantskapskretsar, oftare bland killar än bland tjejer. Det är dubbeltydigt: ruset av att våga är starkt och skönt, men handlingarna kan leda till dåliga konsekvenser, i värsta fall kroppsskada och förstörda liv.


"No Ragrets" är det perfekta uttrycket för den känslan. En felstavad tatuering, som sitter där för livet och (kanske) vittnar om ett ögonblick av dåligt omdöme. Men om man menar vad man säger så skiter man i att det står fel och börnar på ändå. Våghalsimagen blir dubbelt befäst. Fast i andra kretsar är "No Ragrets" beteckningen på just den där dumme, obetänksamme som man inte vill vara eller är tacksam att man är några steg bort ifrån.


Stefan Ottos utställning No Ragrets på Stene Projects visar några aspekter av den manliga våghalsigheten. På en rad av pungkulor - rynkiga, håriga, fula, ömtåliga - är fler felstavade varianter av No Ragrets intatuerade. En rad med tavlor av målade masker ser skrämmande ut: tomma, stirrande ögonhålor och en air av ilska. Men de flesta av dem är målade i ljusa, hudnära pastellfärger, och de skrapiga penseldragen och inristade bokstäverna signalerar mer osäkerhet än aggressivitet.


En filmsekvens visar ett (pojk)rum med ett öppet fönster, ett skrivbord, en dator med flimrande bildskärm, och tre affischer. De två första är bilder från filmerna The Shining och Clockwork Orange, den tredje ett mörklagt, snedvridet huvud. Båda filmerna är våldsamma, men också klassiker som världen inte borde vara utan. Men är de allt man ser och älskar och ser om igen (och så kan det ju vara för en del) så blir ens världsbild begränsad. Filmen låter det se ut som att rummet omväxlande fylls med vit och svart rök som sugs ut igen, som andning som dras in och ut ur lungorna. Om det är från det rummet en ung man tar sin livsluft så tror jag inte att det räcker för ett fullödigt liv.

Jag är glad att Stefan Otto tar upp den här varianten av manlighet, problematiserande men inte fördömande. Verken är få men tänkvärda.

Länk till Stene Projects


söndag 12 maj 2019

Yvonne, Prinsessa av Burgund på Teater Alma


Ah, där kommer de vackra människorna promenerande! Hovet, klädda i vitt och lysande av självsäkerhet, för det är de som sätter tonen och vet hur allting skall vara!


Men vem är det där? En flicka i oformlig klänning med en liten hatt. Hennes blick söker hela tiden något att fästa på, munnen öppnas för att nästan säga något, men hon kommer aldrig fram till något, rör sig bara osäkert i en riktlöshet som är så intensiv att den drar ögonen till sig. Ett lätt byte för hovmännen Cyril och Cyprian, vana retstickor som slår ned på allt som sticker upp. Men idag väljer prins Filip en annan väg än den vanliga. Han stoppar mobbningen och tar den underliga flickan i försvar. Är det inte något väldigt speciellt, antingen naturvidrigt eller helt enligt naturen, att även den här människan skall vara älskad av någon? Prins Filips tvärtom-handling sätter något större i rullning, och så utser han den konstiga Yvonne till sin förlovade.


Kungaparet och alla vid hovet blir upprörda och pressar den passiva Yvonne till att niga tillbörligt, eller svara på någon fråga, eller åtminstone le! Och minsta handling som Yvonne råkar utföra triggar omgivningens respons åt nya, extrema håll. Trolovningen är på samma gång oundviklig och katastrofalt oönskad. Yvonne, Prinsessa av Burgund! Planer på att avsluta situationen, inklusive den oförstående Yvonne, ältas på flera håll.


Witold Gombrowicz moderna klassiker är en fantastisk pjäs: dess överdrivna absurditet och invecklade psykologiska diskussioner är komiska men har ändå en kärna av realism. De skickliga skådespelarna på Teater Alma fyller sina roller perfekt; spelstilen gestaltar det absurda utan att bli till parodi, en mycket fin balansgång. Alla på scenen är ypperliga och väl samspelta, men jag vill ändå speciellt nämna Cecilia Kent som kung Ignatius, stark som ett lejon; Jacob Hellichius som prins Filip med stor kroppslig komik; och Henny Åman som den trängda, förvirrade Yvonne. Det senaste årets pjäsval, regi och framförande har gjort Teater Alma till en av de mest intressanta teaterscenerna i Stockholm, och jag ser fram emot vad teatern och de enskilda personerna kommer att göra framöver.

Länk till Teater Almas sida om Yvonne, Prinsessa av Burgund

lördag 11 maj 2019

Enda vägen av Anna Jakobsson Lund

Hur kan man störta ett system som har hållit makten i ett hundratal år, och där de som styr har makten och rätten att slå ned protester? Men det måste göras, för snart kommer Systemet att införa en metod att hjärntvätta misshagliga personer i stor skala, och efter det kan det bara bli svårare och blodigare att sätta sig upp mot missförhållanden. Rörelsen av motstånd måste trappa upp sina aktioner innan det är för sent. Vi fortsätter att följa Ava, Leymah och Levi från de tidigare böckerna, och de många andra som är engagerade i kampen mot Systemet. Vissa misstänkta förrädare har visat sig vara oskyldiga, styrda av de verkliga förrädarna som stigit fram ur skuggorna.

Bit för bit upptäcker Rörelsen att det centrala datasystemet som styr samhället är manipulerat till de styrandes fördel. De hittar också resterna av nätet som fanns innan kollapsen och Systemets totala övertagande! De ser hur människor betedde sig; fria, obekymrade, ibland korkade, men ändå fria att göra sina val och forma sina liv utanför ett system med orättvisa lämplighetsbedömningar. En hjälp är också att höga tjänstemän inom Systemet sett missförhållandena och sympatiserar med rebellrörelsen - om nu de är att lita på.

Som sagt tidigare vet jag att många tycker mycket om de här böckerna och är engagerade i handlingen och huvudpersonerna. Själv hör jag tyvärr inte till dem; berättarrösten är på ett plan som inte berör mig. För mig blir karaktärerna platta och motgångar och framgångar i handlingen alltför enkla. Jag är ändå glad att Anna Jakobsson Lund hittat en läsarskara som gillar hennes verk, och att de nöjda läsarna hittat en författare som talar till dem.

Fler böcker av Anna Jakobsson Lund:
Tredje Principen
Aldrig Ensamma