torsdag 9 juli 2020

The Light Brigade av Kameron Hurley

The Light Brigade är en känd term från ett viktigt och grymt anfall under Krimkriget 1854, och också inspirationen till Kameron Hurleys bok med samma namn, en inspiration som hon kanske har dragit för stora växlar på. Det handlar om militär SF, en genre jag annars är gillar av flera anledningar: den disciplin jag önskar att jag hade, fysisk styrka och styrkemätningar, och i flera fall ett tilltagande ifrågasättande av krigets anledningar. Men Kameron Hurleys bok är osammanhängande på så många plan att den tyvärr inte håller, trots en del intressanta ingredienser.

Vi börjar i ett scenario som för tankarna till Starship Troopers: en attack som slår ut hemstaden Sao Paolo får vår huvudperson Dietz (och många andra) att ta värvning för att få hämnas - och i slutändan också få medborgarskap. Fienden är (de mänskliga) kolonisatörerna på Mars, som plötsligt slutade samarbeta och utplånade en av jordens megastäder. Dock får vi inte mer information om några andra attacker från marsborna, endast att deras framstående teknologi terraformat planeten väl och att de nu börjat avgifta jordens nedsmutsade mark efter inbjudan från de stora företagskoncerner som nu styr jorden.

Vår huvudperson Dietz har tagit värvning hos Tene-Silvia Corporate Corps. En viktig del av stridstekniken är att militärerna beamas upp - blir till ljus - och strålas ned på platsen där de skall sättas in. De har injicerats med, bland annat, medel som skall förbereda deras kroppar på att hantera det, men Dietz' värden visar att hon inte är lämplig för den här metoden. Dock är omsättningen på soldater så hög att man till slut även skickar ut henne på ett uppdrag med ett team. Men när hon väl strålats på plats är allt fel. Uppdragsbeskrivningen stämmer inte med det hon hamnar i, platsen är någon helt annanstans, och hennes medstridande är inte desamma som hon skickades iväg med.
Detta sker gång på gång och snart förstår Dietz att förflyttningen när hon blir till ljusstråle inte bara är rumslig, utan även skickar henne till andra platser i tiden. Det är sina egna uppdrag hon hamnar i, men inte i kronologisk ordning. Kan hon använda det hon ser från framtiden för att rädda sina vänner, kanske till och med förändra hela kriget? För bit för bit inser hon att kriget aldrig är menat att ta slut, och kanske är fienden uppdiktad, som en anledning för de sex stora företagen att krossa varandra militärt.

Från Starship Troopers till The Forever War med en del Altered Carbon inkastat i mitten. Det kan låta orättvist att jag jämför med andra böcker, men det är svårt att låta bli när The Light Brigade inte står på egna ben. Det är desto mer förvånande då Kameron Hurley tidigare har skrivit så originella och gedigna böcker som God's War och Infidel. Dietz, hennes vänner och deras relationer är tunt gestaltade. Fienden, socialisterna/kommunisterna på Mars är lika övertydligt framställda som halmgubbar av såväl Tene-Silvia som författaren själv att det känns manipulativt. Fastän de många militära uppdragen är actionfyllda hade sekvenserna däremellan behövt struktureras om enligt "show, don't tell", och flera av dialogerna blir politiska infodumpar av pinsamt dåligt slag. När kronologin i handlingen är omkastad är det inte konstigt att såväl huvudpersonen som vi läsare är förvirrade, men under större delen av boken hanterar Dietz sin kunskap och nya händelser slarvigt, och när urladdningen närmar sig på slutet sticker varken scenerna eller Dietz nya insikter ut från allt som försiggått under de första 350 sidorna. The Light Brigade är en stor besvikelse från början till slut.

Fler böcker av Kameron Hurley:
God's War
Infidel

tisdag 7 juli 2020

Lena Cronqvist på Waldemarsudde


Det var flickorna och deras lekar med små föräldrar som var mitt första intryck av Lena Cronqvists konst, och det intrycket var så starkt att jag inte letat mig vidare på flera år. Därför är det dubbelt bra att få se den gedigna utställningen av Lena Cronqvists verk på Waldemarsudde, med många flickor men också den långa vägen dit.


Tavlor från tiden omkring 1970 vittnar om svårigheterna Cronqvist levde igenom då - förlossningsdepressionen och än mer den fyrkantiga behandlingen på dåtidens sinnessjukhus. Tavlorna visar konkret hur läkare målar över de färgrika bilder hon skapar, eller hur hon själv i brokiga kläder försöker fly från en färglös, fyrkantig korridor och dess väktare. Några av tavlorna skrämmer bara på genom sin otydlighet och suddiga teknik, medan andra är noggrant utförda men ändå visar så mycket oro.


Några år senare har Cronqvist funnit en god medelväg i sin målning, tydligare utförda motiv men utan skarpa kanter, litet friare men ändå stabilt. Vi får se flera moderna madonnor - kvinnor med sina barn i armarna, där varken barn eller mor blickar så stillsamt mot varandra eller in i evigheten som de idealiserade madonnabilderna från konsthistorien. Byxorna går inte att knäppa, i ett hörn syns en T-baneskylt utanför fönstret; livet är ett ständigt tragglande som inte verkar ta slut.



I varje sal finns dock någon liten underbar bronsflicka, så konkreta och starka i sin lek! Det är trösterikt att låta dem dyka upp redan tidigare än kronlogin egentligen medger. Nu kommer vi till de laddade målningarna med stora flickor som manipulerar små föräldrabarn/dockor. De går att läsa som uppgörelser med föräldrar som inte räckte till, en hämnd på gestalter som förminskade de växande barnen tills flickorna äntligen blev större och starkare. Men med serierna av tavlor från de svåra mödraskapsupplevelserna i bakhuvudet funderar jag på om man skulle kunna se rollerna som omvända; är kanske konstnären själv en av de otillräckliga föräldrarna? Dock identifierar jag mig fortfarande som mest med flickorna; litet surt stirrande in i kameran eller upptagna med lekar som ingen annan förstår.


1970-talets vävda sviter av Adam och Eva-bilder är skönt tredimensionella i hur väven bucklar sig av de olika tjocklekarna och färgerna på trådarna. Men än mer förundras jag av de fantastiska bronsbysterna och statyetterna av lekande flickor och andra ansikten. Bronsbordet fullt av huvuden är en skatt att titta på från alla håll och njuta av.






På senare tid har Lena Cronqvist bland annat målat tavlor i vitt (med litet färg) på svart botten. Ansiktena får en liten annan form än tidigare. Något jag gillar med Cronqvists tavlor är hur de samtidigt är djupt personliga och allmängiltiga. Men jag gillar också de storslagna verken som visas här, med änglar som hämtats från Giottos mästerverk för att hänga över ganska vanliga människor och situationer. (Eller en parad med nakna flickor under paraply, vilket nästan kan räknas som vanligt i Lena Cronqvists motivsamling.) Våra enkla liv ekar också i evigheten.

Länk till Waldemarsuddes sida om utställningen





söndag 5 juli 2020

Upload

Om du har pengar, kan du få det bättre här i livet - och även i döden. I framtiden kan du ladda upp din personlighet och dina minnen till en, faktiskt, felfri kopia av dig själv som kan få promenera runt och "leva" lugnt på något som liknar ett lyxigt pensionärsboende. Det vill säga, ju mer du kan betala, desto trevligare ställe har du råd att hamna på. Vår huvudperson Nathan befinner sig på Lakeview som är en spatiös herrgård med generös frukostbuffé. Men även där skiljer sig gästernas sviter, kläder och aktiviteter åt beroende på hur mycket man har betalt för deras vistelse. Och Nathans uppladdning till Lakeview skedde på flickvännen Ingrids bekostnad, så det är hon som bestämmer vad Nathan får för kläder, som en levande klippdocka.


Upload är en lättsam komediserie med ett mysterium i botten, men i förbifarten ställer den en hel del frågor man kan fundera över. Känns det tryggt att vara uppladdad, när ens existens är beroende av att någon annan betalar? Är det värt det att vara uppladdad i lågbudgetvarianten som sitter i ett omöblerat rum, särskilt när du själv inte kan arbeta i uppladdningsvärlden och skaffa mer pengar för att förändra din situation? Är du riktigt död om du faktiskt syns på en skärm och kan interagera med de levande nästan exakt som förut? Hur coolt det än är att faktiskt vara med på sin egen begravning så är det något som skaver.


En annan aspekt får vi genom den sympatiske Dave, vars dotter Nora jobbar på företaget Horizen som driver Lakeview. Nora vill gärna att hennes sjuke far skall anmäla sig för uppladdning eftersom det kan vara aktuellt snart. Men Dave tvekar. Han längtar ju istället efter att få komma till himlen och få se sin älskade fru igen.

 

På Lakeview finns en hårt arbetande AI-betjänt i många upplagor. Utanför, i vår värld, finns många människor som arbetar för att hålla igång Lakeview. Noras arbete på Horizen är att vara "ängel", en som svarar och hjälper till när kunderna, de uppladdade, ropar på dem. Nora är en av änglarna som arbetar för Nathan. Vacker ung kvinna och stilig ung man - när känslor börjar spira är det självklart helt emot Horizens regler. Allt blir förstås svårare av att Nathans tillvaro är beroende av den ännu levande flickvännens välvilja, och ännu mer komplicerat när Nathan, Nora och några andra börjar upptäcka oegentligheter med hur Nathan dog och att någon har stulit och raderat bitar av hans minne.


Även om processen med att ladda ned och upp kompletta personligheter svårligen kommer att låta sig göras på länge så visar serien Upload en intressant och trovärdig bild av livet år 2033. Självkörande bilar, skönhetsoperationer och livsförlängande idéer som uppladdning för dem som har pengar kontrasteras mot lågavlönade jobb, extra hetsigt Tinder-svajpande och nu också med betyg på dejten. Upload är underhållande och rolig, men inte bara rolig, och det är bra att det kommer att komma en säsong till.


lördag 4 juli 2020

Tehanu av Ursula K. Le Guin

De första böckerna om Övärlden tog läsaren, och huvudpersonerna, till platser långt borta på krävande äventyr. I den fjärde boken, Tehanu, är vi tillbaka där allt började och håller oss inom en mindre omkrets. Där slog sig Arha/Tenar ned och levde som en vanlig bondhustru efter barndomen som översteprästinna. Dit kommer också Ged, tillbaka till sin barndomsö, nu urlakad på sina krafter och halvt på flykt från dem som minns honom som ärkemagiker.

Halvvägs genom livet insåg Ursula K. Le Guin, som ju länge sysselsatt sig med manligt och kvinnligt och likheter och skillnader, att hennes böcker om Earthsea och de uteslutande manliga magikerna målade upp en ensidig bild. Jag förstår henne fullkomligt; som barn var det inget konstigt att läsa om en värld som bara gav tillträde till pojkar och män, men nu några decennier senare vill jag inte så enkelt acceptera den blinda fläcken. Tehanu var Ursula K. Le Guins sätt att åtgärda den bristen, men tyvärr blir det tydliga målet en stor brist i historien. Så konstigt! Det är inte bara handlingen utan karaktärsskildringar och dialoger som hanteras klumpigt med för mycket av allt. Och detta av en författare som annars kan säga så mycket med några återhållna meningar!

Den vardagsmagi som kvinnorna alltid sysslat med ställs mot den ambitiösa och i värsta fall högmodiga magi som de utbildade trollkarlarna utför. Delar av den kvinnliga magin förklaras i en stor infodump av en av invånarna, på ett förenklat bondskt talspråk som känns litet pinsamt att läsa, och en diskussion mellan Tenar och Ged blir ytterligare en stor infodump. Manlig ondska kryper in från flera håll och gör livet för Tenar och fosterdottern Therru svårt. Det är tråkigt att den svartvita framställningen fläckar en historia som skulle kunna vara så intressant; om två människor som haft stora krafter och förlorat dem, och om ett barn som finner sin plats i en värld som misshandlat henne sedan hon föddes. Tyvärr är Tehanu inte någon bra bok.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Dispossessed
The Word for World is Forest

The Lathe of Heaven
Five Ways to Forgiveness
The Telling

A Wizard of Earthsea
The Tombs of Atuan
The Farthest Shore

torsdag 2 juli 2020

Lundgren & Backenroth på Konserthuset Play Jazz

Jazzkonserterna i Konserthusets Grünewaldsal har ofta varit utsålda när populära artister har spelat. Därför är det extra tacksamt att konserten med Jan Lundgren och Hans Backenroth från den 17:e april livestreamades och också spelades in och finns tillgänglig på Konserthusets Play-sida. Visst har vi kunnat höra dessa båda musikaliska klippor i Jazzradion ända sedan nittonhundratalet, men med både ljud och bild från Grünewaldsalens scen får vi lyssnare den extra kontakten med musikerna som vi alla kan behöva i dessa tider.


På programmet står såväl kompositioner av Jan Lundgren själv som utvalda favoriter av andra. Lundgrens egna Open Your Mind inleder konserten vackert. Nästa låt, Waltz for Ruth, är skriven av basisten Charlie Haden och de fina basgångarna hanteras kärleksfullt av Hans Backenroth. Charlie Parkers Moose the Mooche är en energiinjektion, snabb och hetsig men inte utan styrsel, och det spiller överpå Lundgrens Blue Silence som följer.

Hans Backenroth är en av våra bästa basister med en god känsla för melodi som lyser igenom var han än spelar men speciellt i den här intima sättningen. Tillika är Jan Lundgren en med rätta känd och uppskattad pianist med bred repertoar. Flygel och kontrabas räcker för att skapa underbar musik. Kamerna låter oss följa de båda männen och deras virtuosa fingrar ur vinklar vi annars får längta efter att se från.

I Hans Backenroths eftertänksamma arrangemang av Povel Ramels Den sista jäntan turas instrumenten om med att ta hand om melodin. Den följs av Jan Lundgrens Dance of Masja som porlar fram med kraft och skönhet. Den skrevs ursprungligen för en uppsättning av Tjechovs Måsen men är värd att leva vidare på egen hand. Vi hinner få ytterligare två av hans kompositioner under den timslånga konserten: den kärleksfulla Love in Return och den roliga Leklåt. Visst känns det konstigt att inte höra välförtjänta applåder efter varje låt, men förhoppningsvis känner vi alla den starka och nödvändiga kärleken mellan musiker och publik. Ännu några vänliga ord från Jan Lundgren och den likaledes vackra och vänliga Come Sunday av Duke Ellington avslutar den välkomponerade konserten med hoppet om att kärleken och musiken kan flöda även när allt är litet konstigt och svårt.

Länk till Konserthusets sida med konserten

onsdag 1 juli 2020

Into the Night

Innan kvällsflyget från Bryssel till Moskva hunnit bordas helt, rusar en beväpnad man in och kapar planet. Han vill lyfta nu, trots att förstepiloten inte ens är ombord. Västerut, de måste västerut, hetsar mannen, Terenzio, för från sitt arbete i NATO har han fått höra att solen dödar. Solstrålningen har förändrats så att den dödar allt liv och enda räddningen är att hålla sig utom räckhåll för den, i ett plan som flyr gryningen.


De få passagerarna på flyget är en brokig skara; en vloggande influencer, en mor med en liten son som skall till Moskva för medicinsk behandling, och ett flertal andra med oklara bakgrunder och mål med sin resa. De härstammar från Belgien, Nederländerna, Italien, Polen, Turkiet och andra länder, vilket leder till (hemliga) konversationer på många olika språk men också ömsesidig misstro mellan flera av dem, oftast bottnande i rasism och andra fördomar.


Det är inte att hitta en vetenskaplig förklaring till vad som hänt med solen som är fokus i serien Into the Night, utan människornas försök till överlevnad på planet de är mer eller mindre tacksamma att vara på. Hinder på vägen är de förödda flygplatserna de hade hoppats att landa på, skador på planet som är svåra att laga i flykten, och allas fientlighet mot alla i olika omgångar. Vi får se några bakgrundshistorier och förstå att några av passagerarna och besättningen lider av att ha lämnat sina älskade efter sig, medan andra bokstavligen är beredda att gå över lik för att överleva en timme till.


Planets flyktväg förändras allteftersom man letar upp nya möjliga skyddsrum från bristfällig information. Varje avsnitt är fyllt av dramatik och nya svåra problem att lösa. Och om de kommer fram med sin decimerade grupp, vad kommer att hända då? Kanske får vi ett svar, kanske får man fortsätta att undra på egen hand.


måndag 29 juni 2020

The Graveyard Book av Neil Gaiman

Ja, spöken är snälla och det som gömmer sig i skuggorna vill dig inte illa. Det där är alltid skönt att läsa för mörkrädda barn och vuxna, och det får vi göra i Neil Gaimans bok om pojken som växer upp på en kyrkogård. Han får spökföräldrar som tar hand om honom, Mr och Mistress Owens, som äntligen får det barn att ta hand om som de önskade sig i livet. Alla de döda på kyrkogården hjälper till att uppfostra pojken, Nobody Owens som kallas Bod. En del av lektionerna och umgänget blir förstås udda, inte konstigt med tanke på att lärarna antingen levde för hundratals år sedan eller är underliga på andra sätt. Ändå blir Bod klok, snabbtänkt och artig vilket kan bli till nytta även bland levande människor.

Men jo, det finns farliga varelser inom kyrkogårdens grindar, men ännu värre är de som lurar i världen utanför. För det var när hela Bods familj mördades som den halvtannat år gamle pojken tultade in i en säker hamn på kyrkogården. Mördaren lär inte ha gett upp sitt sökande, och förr eller senare behöver Bod lämna de vänliga döda och lära sig att leva bland de levande, och då kan den grymme mördaren vänta för att avsluta sitt uppdrag.

Den brådmogne Bod hinner förstås smyga utanför grindarna några gånger och hamna i större faror än han förstår. Även omsorgen om honom är större än han förstår, i form av hans så ofta irriterande lärare Silas och Miss Lupescu, men det finns ögonblick när inte ens de kan hjälpa och faran tar form alldeles inpå den halvvuxne Bod.

Trots de allvarliga stråken i handlingen är tonen i The Graveyard Book lätt, och detaljerna i livet efter döden är livliga och underhållande. De känslor som varelserna Bod möter hyser för honom är tydliga men nyanserade; välvilja, glupskhet, irritation, illvilja, ondska. The Graveyard Book är ett fint äventyr med några viktiga drag av sorg och vilsenhet.

Fler böcker av Neil Gaiman:
Good Omens (med Terry Pratchett)