Främlingen

När  Meursaults mor dör, gör han vad som förväntas av honom: skaffar sorgband, reser till ålderdomshemmet på landet där hon levt, vakar vid hennes kista, tar hennes medboende i hand, följer kistan till begravningsceremonin. Han gör vad som förväntas, men inget mer, och han gör det utan känslorörelse. Även under dessa omständigheter som skulle driva andra till djup sorg är han uppmärksam men passiv till andra människors handlingar och känslor. 

Samma likgiltighet ser vi honom uppvisa när han återkommer till sin vardag i Alger, inför grannen Salamano som sparkar sin stackars hund, och grannen och vännen Sintès när han misshandlar sin flickvän. Det enda som får honom att le nöjt är den fysiska samvaron med flickvännen Marie. Men när hon frågar om han älskar henne säger han att det är oviktigt.

I en inledande scen från nutid fick vi dock se Meursault låsas in bland andra häktade (alla araber), och när en av dem frågar honom vad han har gjort, svarar han "Jag har skjutit en arab." Steg för steg rör sig handlingen mot den centrala händelsen. Därefter följer häktningen och efter ett år (som inte upptar stor tid i filmen) är det dags för rättegång. Det ironiska är att arabers liv inte värderas högt i det franska rättsväsendet på plats i Algeriet. Däremot framställs Meursault själv av åklagaren till en obegripligt kall figur, som inte ens grät över sin mors död utan inledde ett förhållande med Marie redan dagen efteråt. Alltså skyldig. Åklagaren och försvarsadvokaten spelar upp känslorna maximalt för domarna och publiken, men Meursault är fortfarande oförmögen att ljuga om att han ångrar sig, eller säga något som skulle förmildra synen på hans brott. 

Trots att Meursault konsistent undanbett sig besök från fängelseprästen, kommer densamme ändå in till Meursault för ett samtal. Prästen hoppas såväl på att locka fram en mjukare inställning som skulle vara gynnsamt för ett överklagande, som på att åtminstone öppna hans själ för Guds nåd.  Meursaults vredesutbrott i det läget bryter å ena sidan av mot hans dittills så passiva hållning, men å andra sidan visar det hur han fortfarande under sinnesrörelse håller fast vid sin neutrala syn på världen som är så genomgripande att den även gäller hans egen förestående död.

Albert Camus bok Främlingen har analyserats med skilda infallsvinklar av många olika filosofer och intellektuella. Kamel Daoud har skrivit en bra pendang ur Arabens brors perspektiv. Francois Ozons film presenterar historien än en gång och ger fler möjlighet att fundera över balans och moral. Att rättegången fokuserar mer på Meursaults karaktär än hans handling påminner om hur ett drev kan starta när alla vill demonstrera sin moraliska överlägsenhet gentemot en utpekad förbrytare. Men man får också komma ihåg att Meursault inte tar ansvar för sitt brott, utan hänvisar till slumpen. Även om solens bländande ljus och minnet av det tidigare hotet ger viss förståelse för hans handling, så var det ändå hans eget val att skjuta inte bara ett utan fem skott. Kommer något liknande att kunna hända igen? Kommer Meursault att vara lika obrydd då? Omfattar hans likgiltighet inför andra människors känslor även ifall de lever eller dör?

En film inspelad i svartvitt kan få en viss distans som ger mer tyngd och skönhet åt historien. Visst finns det några sköna scener från stränder, eller en gardin som fladdrar över ett frukostbord. Men mer än så understryks det slitna i såväl ting som människor; några av åldringarna i hemmet där modern bott ser monstruösa ut i kamerans vinkel. När kameran mot slutet av rättegången ger närbilder från ett uppifrånperspektiv, förvandlas den unge Meursaults vackra anletsdrag till kubistiska vinklar, som en aspekt av det absurda han själv upplever att livet är.

Ärret av Kamel Daoud

Om kriget mellan 1954 och 1962, det där nationens hjältar stred mot Frankrike för Algeriets befrielse, lär man sig i skolan, och det finns monument till krigarnas ära. Men kriget som utspelade sig på 1990-talet får man inte tala om, utan skall helst låtsas som att det aldrig hände. Presidenten gav amnesti åt de inblandade och det finns fängelsestraff definierade för dem som lyfter anklagelser mot dem idag. Men hela Aubes existens är en påminnelse och en anklagelse. På milleniets sista dag, egentligen efter att kriget skulle vara slut, dödades hela hennes familj i en av de många massakrerna som plågade Algeriets lokalbefolkning. Det vanliga förfarandet var att skära halsen av människorna, men femåriga Aube överlevde snittet och det framvällande blodet. Nu har hon ett ärr i form av ett skrovligt "leende" på halsen, en kanyl för att kunna andas, och en svag, raspig röst från de förstörda stämbanden.

Dock, handlingen pågår främst i nutid, tjugoett år senare, med Aube som en vuxen kvinna i en ny och ständig kamp mot en omvärld som vill tysta hennes viskande röst och hålla henne på plats. Aubes fostermor Khadija var själv hittebarn, och har vuxit upp till en stark förkämpe för mänskliga rättigheter. Berättelsen tar sig steg för steg närmre de plågsamma ögonblicken, först de oklara omständigheterna kring hur Khadija hittades, sedan hur Aubes ärr ser ut och till sist den grymma stunden när mördaren gav sig på henne och hennes syster. Även i resten av boken presenteras ofta en pågående handling där det endast efter hand framgår att något hemskt har hänt precis innan.

I det samtida Oran driver Aube en skönhetssalong, vilket hatas av de bokstavstroende männen i moskén på andra sidan gatan. Men det är just när de har stängt in sig för fredagsbönen varje vecka som deras hustrur har möjlighet att i hast lämna hemmet för att få håret klippt och färgat, annat hår plockat, och huden masserad och insmord med väldoftande oljor. Och ändå kan deras skönhet aldrig mäta sig med den hos de huris som utlovas till de rättrogna männen på andra sidan gatan.

I salongens diskreta paradis var det vi som var jungfrurna, de verkliga jungfrurna i Edens lustgård, de som utlovades åt mördare och gudfruktiga, åt arméer och helgon. [...] Varför älskar de här männen att drömma om kvinnor som inte finns, varför begraver de oss, vi som skänker dem liv? [...] Vi kvinnor är svägerskor till hurierna i paradiset, deras svärdöttrar, deras färglösa släktingar, deras klumpiga dubbelgångare. Kvinnorna i min salong berättar historier men framför allt betalar de ett högt pris för att likna hurierna bara lite grann, tävla med dem och ha männen i sängen och inte i moskén.

Det ofödda barn som Aube har i magen kallar hon för Huri, och andra namn fyllda av kärlek. Det är just av kärlek till flickan som tar form som Aube vill begå abort, och sända henne tillbaka till paradiset så att hon slipper den här världen och männen som alltid är ute efter att förtrycka och skada kvinnor. Det är för barnet som Aube berättar, och hon vill inte heller skicka tillbaka henne ut ur världen förrän hon har visat henne byn där hon växte upp och dödades av en man med skägg. Precis som kvinnorna får en respit under fredagsbönen, har Aube en chans under Id, när vägarna förhoppningsvis är tomma för att männen samlats för att halalslakta getter. Khadija och Aube firar själva aldrig den högtiden då den alltför mycket påminner om ärret på halsen.

Aubes tystnad utåt och berättande inåt möter sin motsats i Aïssa, mannen hon får lift med. Han är äldre än hon, och det kriget som alla måste tiga om kan han också berätta om, nästan tvångsmässigt. Han kan namnen på alla som mördades under de många massakrerna, och deras datum. Att smyga in på natten och skära halsen av flickor på fem och åtta år var inget ovanligt då. Aube blir mest irriterad av hans pratande, men han och andra människor hon möter på vägen har alla upplevt viktiga delar i berättelsen som måste spridas, fastän alla i omgivningen vill straffa dem för det och tvinga alla att underordna sig och glömma. Många gånger är det nästan outhärdligt att läsa, för det känns som att det inte finns något hopp för en värld där människor väljer att mörda och förtrycka andra för en inbillad gudomlig rättvisa. Då är det ännu viktigare att böcker som Kamel Daouds Ärret finns och fortsätter att berätta.

Fler böcker av Kamel Daoud:

The Mersault Investigation

Paul Cornish på Fasching

Paul Cornish börjar konserten med ett långt intro på egen hand vid flygeln, nedåtgående skalor med lite disharmoni här och där. Det börjar lugnt men efter att bas och trummor anslutit växer intensiteten till max och stannar där länge. Efter ett bassolo av den skicklige Jermaine Paul krymper musiken ned till ännu en omgång av solopiano, litet sökande, där många kända melodier halvt hinner leta sig in (något som kommer att hända flera gånger under kvällen). På ett omärkligt tecken vindlar sig bas och trummor än en gång in, den här gången mjukt och skickligt.

Efter att ha låtit flera låtar flyta in i varandra håller bandet upp för mellansnack, och Paul Cornish berättar vilka låtar vi hörde: Modus Operandi, Dinosaur Song, St Thomas (?) och den nya låten Rice, som är en hyllning till föräldrarna och inte minst den fantastiska jamaikanska maten.

Sedan startar Paul Cornish musiken igen med tuffa snabba rytmer, vilka plockas upp av bas och trummor tills alla jagar varandra. Nästa låt börjar med en pianomelodi som liksom hoppar fram, och när trummor och bas ansluter så stödjer de de spännande krumbukterna i rytmen.

När bandet återkommer efter paus tycker jag mig känna igen en julpsalm i Paul Cornishs inledande improvisation, vilken sedan mjukt växer till något som nästan, men bara nästan, låter som kaos. Nu är det Jonathan Pinson som står för ett långt, imponerande trumsolo. Nästa låt följer samma mönster, men med ännu fler kända melodier som glimmar fram i de mer stillsamma pianopartierna före och efter låtarnas maximum. Vi får höra att den första låten var inspirerad av Romarbrevet 8:38 - Nothing can separate us from the love of God - ett Bibelcitat som ofta gett Paul Cornish frid under covid-perioden. Den andra låten kallar han en mashup sandwich, där melodin från en känd låt spelas över kompet från en annan känd låt, och det är inte bara jazzstandards som är kandidater utan även A Tribe Called Quest vilka i och för sig i sin tur samplat andra klassiker.

Så följer We Were in Santa Monica, vilket var ett uppdrag från Los Angeles att beskriva ett svart samhälle i Los Angeles som en gång låg vid Santa Monica men fördrevs när motorvägen byggdes. De intrikata rytmerna i den vackra pianomelodin följs upp av ett långt, glödande bassolo.

Nästa melodi presenteras litet upphackat, med pauser mellan noterna, vilket låter extra spännande när Jonathan Pinson ackompanjerar med att snabbt, hårt och snyggt knacka rytm och melodin på trumsetet. Sista nummer i ordinarie set är den skönt komplexa Queen Geri, med samma växande momentum som konsertens låtar haft.

Men vi nöjer oss inte med det utan applåderar tills vi får ett extranummer. Paul Cornish lek vid pianot utkristalliserar sig till Eleonor Rigby, och växer i trions händer till en hetsig jakt mellan instrumenten. Ett bra slut på en spännande konsert med goda musiker.

Tip Toe

Om sina grannar kan man veta nästan ingenting eller för mycket, när man bor så nära och lyhört som Leo Struthers och familjen Goss. När Leo blir utelåst i bara kalsongerna knackar han på i grannhuset och får oväntat mycket hjälp av den annars så buttre familjefadern Clive Goss. Clive Goss är händig och i behov av jobb, så han tar jobbet att fixa med el och annat på gaybaren Spit & Polish som Leo driver, fastän han egentligen är homofob. Föga anar han att båda sönerna håller på att utforska sin sexualitet på sätt som han skulle hata ännu mer.

I TV-serien Tip Toe är Leo och Clive de två motpolerna som allt rör sig kring. Leo har många vänner på baren och utanför. Med vännen Melba, som också är en äldre homosexuell man, kan han prata om hur samhällets tolerans mot HBTQ-personer har svalnat till en hårdare attityd igen. Fastän baren är en trygg hamn av vänskap och glamour för gamla och unga trans- och homosexuella så känner vi som tittare ett diffust hot mot de sprudlande ungdomarna med Zee i täten, som just håller på att hitta sig själva. I synnerhet som seriens öppningsscen var den brutala bilden av Leo hängd i en lyktstolpe utanför sitt eget hus.

Clive Goss har många bestämda ovetenskapliga och intoleranta åsikter om bögar, HIV, Covid och annat. Han drar på sig hårda smällar från alla håll; byggjobbarna som inte vill anställa honom igen, den besvikna hustrun, och efter hand sönerna som i sina sovrum sysslar med just sådant som Clive föraktar. Även när han ser glädjen och gemenskapen hos människorna där, så blir homovärlden till åskledare för hans ilska.

Manus, regi och skådespel är av högsta klass, och fångar tittaren i nuet i varje scen trots att man redan vet det skrämmande slutet. Lyckan är påtaglig i stunderna när Leo pratar med bästa vännen Stephanie, eller när George, Zee och de andra släpper loss som de människor de egentligen vill vara. Men varje avsnitt innehåller en komprimerad scen hetsigt sammanklippt av parallella skeenden till hög musik som höjer adrenalinnivån, och också en flash-forward till någon ny scen med otäck stämning. Trots att hjärtat kommer att brista är Tip Toe en mycket sevärd serie.

The Melancholy of Untold History av Minsoo Kang

"... You said that when a civilization tells stories about itself, it starts with myths, dealing with gods and monsters. Then, when that civilization develops, it moves on to history, telling stories of important personages who achieved great things. When it moves into the modern era, it becomes increasingly interested in the lives of regular people, their thoughts and feelings. You described it as the movement from myth to history to life."

De två namnlösa älskarna, kollegor på universitetet, för långa konversationer med varandra, i det här fallet om den enes framgångsrika forskning. Men oftare talar de om sorgerna som krympt deras mod att leva: ointresserade föräldrar, en faders död, en hustrus död. Diskussionerna är måhända litet för välformulerade och förklarande, men känns ändå naturliga i sammanhanget. De är dock mer av dämpade mellanspel i det stora dramat som illustrerar tesen från första paragrafen. På berget The Four Verdant Mothers möter vi två gudar och två gudinnor, som är goda vänner i fest och dryckenskap, men som på grund av en dumhet börjar misstro varandra och därefter i cykel efter cykel ödelägger människoliv och hela civilisationer. Deras fyra färger - röd, blå, grön och gul - återkommer som ledtrådar, och letar sig till och med in i människoliven i mellan-kapitlen.

Men därtill är hela historien inkapslad i en annan berättelse som dessutom upptäcks eller uppstår i den nämnda forskningen. Det borde inte vara en överraskning för en långtida läsare att myter kan berätta lika mycket om verkligheten som arkeologiska undersökningar. Dock gör boken en abrovink för att inte falla i fällan att ordna in ett ganska ordinärt liv i en hjältesaga - och så ytterligare en manöver som låter det mytologiska och det framdrömda få revansch i världen. Minsoo Kangs berättelse rör sig skickligt och drömskt mellan de olika nivåer av gudasagor, nedtecknade skildringar och konkreta liv som utgör ett lands historia.

Den jäktade - om vi hinner! med Kulleteatern på Waldemarsudde

Små fristående teatersällskap har mycket att hålla reda på. Om en ur den redan hårt ansträngda ensemblen blir sjuk, måste man snabbt ringa in en ersättare. Kulleteatern skall spela Ludvig Holbergs komedi Den jäktade från 1723, och har dräkterna och perukerna till alla roller. Nu skall kvällens föreställning strax börja, men var är den där vikarien till Ing-Marie som de väntar på? Aha, där kommer en person och vill prata, det måste vara han! Raskt kläs den unge mannen Backa Mads i vacker 1700-talskjol och peruk, sminkas tidstroget och knuffas in på scenen. 

Men det finns en sak till som små teatersällskap har problem med, och det är att hinna med pappersarbetet. Backa Mads kommer från Skatteverket, och vill prata med teaterchefen Linda Kulle om varför de inte lämnat in sin bokföring. Men innan ensemblen hunnit upptäcka det, har han både hunnit bli varm i kläderna som hushållerskan Pernille för att hux flux sedan skrudas om till andra roller.

Den sista att upptäcka att Backa Mads är där i tjänsteärende är teaterchefen Linda Kulle, som står i telefonkö med Skatteverket och försöker bli klar med bokföringen samtidigt som de övriga i ensemblen försöker skydda henne från myndighetspersonen. Handlingen i ursprungspjäsen snubblar vidare, med sina egna ombytta roller samtidigt som skådespelarna hastigt och lustigt själva också måste byta roller mellan sig, vilket leder till flera komiska höjdpunkter i föreställningen. 

Foto: Pedja Simicevic

Att spela oförberedd och överraskad är ingen enkel sak, men Kulleteaterns ensemble gör det mycket väl. Carl Jacobson har dessutom en underbar mimik när han försjunker i att spela Den jäktade herr Vielgeschrey själv på 1700-talsmanér.

Hur skall det gå för de unga älskande i pjäsen Den jäktade, och hur skall det gå för Kulleteatern med sin bristfälliga bokföring? Låt oss hoppas att Skatteverket är nådigt och låter oss se många fler personliga, halvhavererade uppsättningar av gamla klassiker under kommande år!

Länk till Kulleteatern

DTF St. Louis

Floyd och Clark träffas på jobbet och blir vänner. Det är ju bra - det är ett beforskat problem att medelålders män inte har så många vänner och har ett sämre liv för det. Clark är en framgångsrik väderpresentatör på lokalteve i St. Louis, medan Floyd och hans familj har det knackigare. Floyd är tolk för döva, får en del jobb i Clarks program, och inspirerar Clark till att också lära sig teckenspråk.

Så händer det att Clark inleder en relation med Floyds fru Carol. Om man är rädd för att serien DTF St. Louis skall utveckla sig till en banal otrohetshistoria så kan man sluta oroa sig. Carols och Clarks hemliga hotellmöten är aningen mer spännande än bara ångande sex. Och på underliga vägar så stärks vänskapen mellan Floyd och Clark av otrohetsaffären.

Men redan i första avsnittet får vi se hur Floyd hittas död under udda omständigheter. Det är ett mordmysterium som skall lösas, och vi följer de två utredarna Donoghue Homer och Jodie Plumb. När Homer tror att han har hittat mördaren, med flera indicier som stärker hans misstankar, ser Plumb detaljer som talar emot den mest uppenbara lösningen på mordgåtan. Tack och lov blir DTF St. Louis inte heller en banal tävling mellan två rivaliserande mordutredare, utan låter de motsatta synsätten blandas och jämkas, samtidigt som vi tittare dessutom får inblickar i förhistorien som ibland verkar peka ut en skyldig, men andra gånger komplicerar relationerna ännu mer.

Det finns en del logiska luckor i handlingen, som hur först Floyd och sedan Clark på så kort tid blir så skickliga i teckenspråk att de kan dela sina innersta tankar så. De många gångerna som såväl Clark som Carol upprepar vilken hygglig kille Floyd är och hur mycket de gillar honom, känns ibland som manipulation för att vi åskådare skall tycka om och tycka synd om Floyd, men ibland också som att rollfiguren försöker manipulera sin motpart i scenen. Några dialoger och repliker är också övertydliga och upprepas litet väl mycket, för att verkligen hamras in. Det är litet konstigt, jämfört med andra scener där åskådaren får komma till egna slutsatser av ett sceneri eller text på en telefon. Just där används TV-mediet på sitt bästa sätt.

Det är intressant hur handlingen steg för steg avslöjar nya fakta i fallet. Att avslöjanden, misstankar och tvivel på misstankar kan komma i oordning känns verklighetstroget, till skillnad från ett tillrättalagt TV-manus. När man till slut får veta hur allt gick till så förstår man att det som såg ut som ledtrådar och skumt beteende hos de inblandade istället var slump, eller en dålig dag, eller något helt rationellt som man inte såg helheten av direkt. Det gör DTF St. Louis till en någorlunda originell TV-serie trots sina brister. Men det stora fokuset på bara Floyd och Clark och deras bromance, och hur familjerna kring dem blir oviktiga bifigurer, ger historien en sur eftersmak.