söndag 22 november 2026

Small Prophets

Det är inget spännande liv som Michael Sleep lever, men han klarar sig. Pappan på ålderdomshemmet får då och då alltför vilda idéer som Michael måste komma över och ställa till rätta. Hans arbetsledare Gordon blir lika irriterad när Michael sticker från jobbet på byggvaruhuset som när han är på plats och förvirrar hjälpsökande kunder. Kollegan Brigham är i och för sig ett irritationsmoment för Michael, men kollegan Kacey är desto roligare och mer förstående.


Kanske är jobbet ändå säkert då Gordon är så beroende av sina kassa anställda. Men huset som Michael bor i vill svågern Roy ta tillbaka. Det har ändå gått sju år sedan Michaels käresta och Roys syster Clea försvann, och det är hennes familjehem Michael bor kvar i. Men han bor kvar i det i hopp om att hon skall komma åter. Hela hans liv stampar på stället i väntan på Clea.


Pappan på hemmet sysslar med en del mystiska saker, och han svär att de gamla anteckningarna berättar sanningen om hur man frammanar homunculi, små människoliknande varelser som kan berätta den absoluta sanningen. Halvt disträ, halvt intresserad börjar Michael den omständiga processen att bereda plats för dessa mystiska varelser från en annan verklighet.


Det arbetet skapar ännu mer oreda i Michaels redan så stökiga trädgård, till grannarnas förtret. Klagomål och krav på Michael Sleep staplar upp sig på alla håll. En stor del av humorn i serien Small Prophets ligger i hur han lugnt och till synes oberört fintar bort allt mer högljudda anklagelser, flankerad av den driftiga Kacey.


Där finns också möjligheten till mystik, dock mycket jordnära, i de underliga homunculi som tar form i Michaels skjul. De har ett härligt o-proffsigt och därför mer trovärdigt utseende - de påminner om Terry Gilliams animationer vilket får hjärtesträngarna att darra då det är Michael Palin som spelar den gamla pappan. Mackenzie Crook som skapat serien har placerat sig själv som den hunsade Gordon mitt i det kreativa persongalleriet. Oavsett den lågmälda humorn och långsamt framskridande men underhållande handlingen är underströmmen hela tiden ändå Michaels saknad efter Clea. Hur skall han tyda homunculernas svar? Det kanske vi får veta i nästa säsong av Small Prophets.

fredag 20 november 2026

Life Beyond Us, edited by Julia Nováková, Lucas K. Law and Susan Forest

Life Beyond Us
presenterar science fiction-noveller av olika författare på det gemensamma temat icke-jordiskt liv. Varje novell åtföljs av en vetenskaplig utläggning kring något i berättelsen, med referenser till ytterligare läsning om man så önskar. Den mer än 550 sidor långa boken har tillkommit på ett initiativ av European Astrobiology Institue, men samlar författare från hela världen. Några av dem är tämligen väl kända, medan andra namn nog inte tidigare tagit sig så långt utanför hemlandet.

Efter några svagare noveller mer av äventyrskaraktär följer flera lysande berättelser. Några av dem imponerar med hur väl de bygger en spännande berättelse kring korrekta vetenskapliga tillvägagångssätt vid mötet med en okänd livsform, som Spider Plant av Tessa Fisher. Andra noveller är mer poetiska, såsom Lumenfabulator av Liu Yang, vilken likväl får en gedigen vetenskaplig förklaring som också omfattar mer än det som skimrar i berättelsen. 

Flera av historierna handlar om människor som försöker kommunicera med andra livsformer, och precis som fiktionen kommer med flera olika exempel, kommer de åtföljande förklaringarna med flera olika aspekter på försök att förstå helt olika former att uttrycka sig, och hur människan skulle kunna gå tillväga om vi någonsin en dag får chansen att försöka prata med utomjordingar. Från berättelser om annorlunda biologier födda ur annorlunda miljöer, väljer några av författarna att skriva om livsformer som inte ens är fysiska, utan tar form i magnetfälten, eller bebor och livnär sig i stjärnors inre. 

Life Beyond Us bjuder på mycket givande läsning, dels i nöjet att få bekanta sig med gamla och nya författarbekantskapers fantasifulla historier, och dels i de ackompanjerande förklaringarna som både utökar ens egen förståelse och gör en glad i vetskapen om att man redan forskar på de här spännande områdena.

torsdag 19 november 2026

Sömnstörningar på Stadsteatern

Två sovande kvinnor - en med huvudet i gasugnen, en nedsänkt under vatten. Redan innan de vaknar och börjar tala kan man gissa vilka de är och förstå hur de båda har kommit hit, till en mellan-station där väggen är täckt av utrivna boksidor. Däremot är det litet svårare att förstå reglerna och omständigheterna kring platsen, eller snarare hur dess två invånare efter vad som verkar vara en lång tid tillsammans ändå inte har hittat ett förhållningssätt till varandra. Trots många lysande detaljer är pjäsens struktur litet för lös, såväl i manus som regi.

Första gången som det äntligen bränner till efter en svårfångad första halvtimme är när Virginia pressar Sylvia till att inte släta över med artiga lögner, utan gestalta ilskan och galenskapen när Tom kommer hem efter en sen festkväll för en poesiutmärkelse. Likaså pressar Sylvia Virginia till att spela upp ilskan och motståndet mot psykologen som vill hjälpa henne ur hennes depression.

På platsen där de är är det bara orden de skrivit själva som de kan läsa - och äta. Sylvia Plath lagar till en paj och en sallad med sönderrivna boksidor. Virginia Woolf håller distans till hushållssysslorna (litet motstridigt då hon i sina verk lyfter fram hantverket och kreativiteten i att laga en måltid). De båda kvinnorna, propert klädda i bruna nyanser, talar om sitt skrivande och sina roller som skrivande, hela tiden med en viss plåga. Så kommer en tredje person in i rummet, en blond kvinna i vitt och silver. Det är Ivana T. som till skillnad från de båda litterära genierna inte tvekar att lyfta fram sig själv, sina framgångar i livet (kraftigt förskönade) och romanerna hon har skrivit. Vilken kollision mellan världsbilder! 


Pjäsen Sömnstörningar är skriven av den tjeckiska författaren Radka Denemarková, landsmaninna med Ivana Zelníčková Trump. Idén är intressant, men jag värjer mig mot hur hon ganska fritt använder sig av tre avlidna kvinnors hypotetiska känslor av ånger och stolthet över sina liv, för att skapa en otillfredsställande historia. Om pjäsen hade haft ett tydligare budskap hade det varit än mer irriterande, men att den är så luddig är inte heller bra. Dock, det är intressant att få en annans (författarens) perspektiv och kanske en glimt av teaterklimatet i Tjeckien.

tisdag 17 november 2026

President Curtis

Ibland stöter Rick och Morty på USA:s kompetente president Curtis, en riktig hjältetyp med mod, styrka och tekniska prylar som nästan matchar Rick Sanchez'. I spin-off:en President Curtis är det presidenten själv som står i centrum i actionpackade äventyr som ofta bygger på händelser ur Amerikas historia, dock med komplett omkastade förutsättningar. I första avsnittet återvänder President Curtis efter att ha nedkämpat Paul Bunyan, som man ju annars känner från folkloren som en arbetsam skogshuggare.


Presidentens närmaste medarbetare, liksom det mesta han stöter på, utgör en mix av magi och teknologi. Secret Service-agenten Francis O'Doyle är till hälften leprechaun och blir först irriterad av den nya stabschefen Rho Banks, som är cyborg med blippande sladdar i hästsvansen. Deras initiala gnabbande är en drift med känslo-kulturen och woke, men blir tyvärr mer fånigt och irriterande än riktigt fräckt. Överhuvudtaget saknas den cynism som gör Rick and Morty lysande, men efter hand faller serien President Curtis in i sin egen stil av fighter mot superskurkar och spöken ur det förflutna. Av och till märks det dock att USA:s befolkning är missnöjd med sin action-president och hans bravader.


Flera humor-snillen gör rösterna i serien: Jim Rash, Stephanie Beatriz, David Cross och förstås den oöverträffelige fantastik-hjälten Keith Davis som presidenten. Den långsamma vinjettmusiken skall påminna om polisserier från 1970-talet, och nästan varje avsnitt avslutas med att presidenten står i duschen och sjunger om vad avsnittet handlar om, med inflikade rader om att tvätta sina genitalier. Till en början är det svårt att låta bli att jämföra med Rick and Morty till President Curtis nackdel, men mot slutet känns det värt det att fortsätta titta på nästa säsong.

måndag 16 november 2026

Slutpunkt av Daniel Björk

En del förlikar sig med det yttre uttrycket av det fysiska åldrandet, kanske inte ens bryr sig om det, men för många andra bär det med sig en känsla av sorg. Så mycket kan vara uppknutet i ålderstecknen man ser: påminnelsen om att man är dödlig, alla vägar man inte tog och chanser man förlorat, och inte minst att inte vara vacker längre. Visst finns det skönhet i åldersstigna ansikten, men vi åldras på olika sätt och där en del får ljuvliga skrattrynkor får åter andra hängande ögonlock och envis övervikt som gör att kläderna inte passar längre.

För Bonnie, modejournalist i modets huvudstad Paris, är åldrandet ännu en knuff ut mot irrelevans. I tidevarvet av influencers och hastiga videoklipp är hennes artiklar inte längre lika efterfrågade, särskilt inte som hon inte gjort sig ett namn i den nya tidens medier, och hon har inte råd att uppdatera sin garderob för att matcha modeeliten. Är det ens OK att se äldre ut i hennes kretsar, har man ens rätt att tala om mode och skönhet om man ser ut att inte använda sig av de bästa hudvårdsprodukterna och de mest verksamma skönhetsingreppen?

Ser man på Bonnies värld utifrån, med egna och annorlunda intressen i livet, är det lätt att avfärda människorna omkring henne som nästan tvångsmässigt bär det allra senaste och dyraste av kläder, skor och väskor. Men detta är hennes värld, och i luftig men effektiv prosa tecknar Daniel Björk upp Bonnies omgivningar och dilemman. Litet mindre intressant är spåret som leder in i virtuella verkligheter, jag hade önskat mer av personliga våndor och konfrontationer i den verkliga världen, men boken Slutpunkt är ändå en flink och intressant berättelse av en kvinna under tryck både inifrån och utifrån.

lördag 14 november 2026

Yokai - japanska väsen på Etnografiska Museet

Sorgen över våra misskötta museer, varav Etnografiska Museet är ett av dem, kan spilla över på de AI-skapade fotografierna som möter en utanför utställningen Yokai. Men det är orättvist, för när det gäller att gestalta övernaturliga väsen i vardagliga miljöer kanske AI är en lika godtagbar väg som andra metoder. Framför allt ursäktas AI-användningen av att vi inne på utställningen får se ett brett urval av bilder skapade av människohand, ända från Edo-tiden fram till dagens Yokai-inspirerade mangakonstnärer.



De olika väsen som enligt sägnerna lurar i Japans natur kan vara mer eller mindre farliga för människan, eller till vår hjälp, om vi vet rätt hur vi skall bemöta dem. För någon som inte har vuxit upp med berättelserna gör utställningen ett mycket gott försök att förmedla de olika karaktärernas långa historia, med variationer, och hur deras berättelser blivit en del av den gemensamma historien och inspirerat tolkningar genom århundradena.


En vacker röd bro över ett vattenlandskap leder in i utställningen och till de första avdelningarna som berättar om hur Yokai, samlingsnamnet för många olika väsen, plockades upp i konsten under den konstnärligt fruktsamma Edo-tiden som varade mellan 1603 och 1868. De flesta föremål i utställningen är från 1800-talet, och de flesta av målningarna är avfotograferingar vilket kan ursäktas med att originalen säkert är ömtåliga. 


Konstnärer avbildade de olika varelserna, gamla och nya historier om dem nedtecknades, och de sades ha del i händelser ur historien. Räv-varelsen Kitsune, som ger lycka åt sina vänner men är farliga för elaka människor, kan förvandla sig till en vacker kvinna. Det sades att en Kitsune var mor till Abe no Seimei, den legendariske ledaren av spådomsbyrån Onmyoryo på 1000-talet.


Några av de fascinerande varelser som det visas och berättas om är Kappa, Oni och inte minst Amabie som gärna vill avbildas och ses av många, och då kan avvärja sjukdom.


Två fantastiska stående rullmålningar är faktiskt upphittade i Sverige. De är unika både i sitt format och i hur de avbildar den underhållande historien om hur två yokai, efter nogsamma uppvaktningar från sina respektive familjer, gifter sig och får barn.


Efter att ha fallit i glömska under en period då Japan snabbt moderniserades, dök Yokai igen upp i folks minnen och smög sig in i populärkulturen. Utställningen visar också exempel på manga där olika Yokai uppträder, och hur såväl unga som gamla klär ut sig till sina favoritvarelser för en parad som efterliknar den mycket farligare parad av Yokai som brukade ske någon natt varje sommar.


För oss som inte har vuxit upp med Yokai i sagor och bilder är Etnografiska museets utställning ett fint smakprov på rikedomen i myterna, historierna, de inspirerade verken i samtiden och magin som omger de omväxlande skrämmande och vänliga Yokai.

torsdag 12 november 2026

Carrie

Stephen Kings historia om den tafatta flickan som mobbas av klasskamrater skakade om litteraturvärlden nästan lika mycket som Carrie skakade om sina klasskamrater när hon hämnades på dem. När boken än en gång filmatiseras, över femtio år efter att den gavs ut, är den moderniserad på flera sätt, och det är till största delen välgjort. Till att börja med, när nu Carrie befinner sig i vår samtid, förs mobbningen ut via de mest destruktiva metoderna som sociala medier ger möjlighet till. Carries skräck inför den första mensen filmas och sprids på skolan, och mobbardrottningen Chris följer upp med fler och värre hatbilder på Carrie.


Den andra uppdateringen är att vi får fler kringhistorier och bakgrundsberättelser runt Carries telekinetiska krafter. Det börjar litet styltigt med en berättarröst som till illustrerande filmsekvenser berättar om kvinnor genom historien som uppvisat överraskande stark kraft i pressade situationer. Efter hand smyger de sig också in i berättelsen i form av ett hemligt systerskap av kvinnor med olika övernaturliga krafter. Det kan tolkas som att läsare och tittare idag gärna funderar vidare kring överraskande händelser och vill se mer kring vad som kan ligga bakom allt.


Dessutom, för att brodera ut den korta ursprungsromanen till en serie med utrymme för flera säsonger, har persongalleriet utökats med egna livsöden och relationer till Carrie. Det är visserligen en välkommen nyansering att klasskompisen Sue tvekar inför mobbningen av Carrie, men helt onödigt att göra pådrivaren Chris till ett misslynt skilsmässobarn. Dock är det trovärdigt hur konflikten mellan Carrie och hennes mamma å ena sidan, och hennes motståndare och skolledningen å andra sidan, blir till en offentlig affär där utomstående också lägger sig i och väljer sida.


Vi får se fina skådespelarprestationer i rollerna som Carrie, ömsom plågad och ömsom hjärtskärande hoppfull om framtiden, och som Carries mor vars tyranni vinner på att nyanseras allteftersom handlingen har sin gång. En rolig parantes är att stora delar av besättningen på Battlestar Galactica tycks ha bosatt sig i Maine och placerat sina barn i samma skola som Carrie.

Trots sympatiska klasskamrater och skolpersonal som gör vad de kan för att medla, får vi redan i de första scenerna se att det slutar illa. Och det slutar inte där, två säsonger till är planerade. Vi får se om hela världen brinner till slut.