Rooster

Problem förpackade så att de inte är för allvarliga och som man kan skratta åt, är en fruktbar premiss för komediserier. TV-serien Rooster utspelar sig i collegemiljö, och dess huvudpersoner har en följd av problem som med en annan vinkling skulle blivit katastrofer, men här blir foder för godmodig humor. På sitt sätt avdramatiserar den de svåra situationerna i livet, och ibland är det just det man behöver, kanske särskilt om man kan känna igen sig i problemen.

Greg Russo åker för att besöka sin dotter Katie, som är lektor i konsthistoria på Ludlow College. Hennes man Archie är lektor i litteratur vid samma college. Dock har han just lämnat henne efter en affär med en student, Sunny. Att bränna ned Archies hus är förstås inte bra hur besviken man än är, så när det är just det som händer riskerar så Katie att bli avskedad. I hemlighet räddas hon från avsked genom att Greg erbjuder sig att bli gästlärare på skolan. Han har i och för sig aldrig gått någon högre utbildning själv, men har skrivit den populära bokserien om actionhjälten Rooster, så visst kan han hålla i skrivarkursen för de halvmotiverade tonåringarna.

Tonen i Rooster är lättsam, och även när huvudpersonernas personliga kriser steg för steg blir värre, kan de traggla vidare tack vare stöttande vänner och en positiv grundinställning till livet. Mer sälta och komik kommer från en del av bifigurerna, som rektor Manns aningen excentriska dialoger hållna i hans bastu, och Sunnys rumskamrat Mo och hennes ständiga nålstick mot Archie. Men om man tycker att det är skönt att koppla av med en serie där även de värsta bekymren är hanterbara, kan man se fram emot att Rooster kommer att få en andra säsong.

May We Feed The King av Rebecca Perry

Kungen dör långsamt, under flera dagar och veckor, i en sjukdom som ingen kan bota. En tjänsteflicka kommer varje dag och frågar om han vill ha någon mat. Det som bärs in bärs sedan ut nästan orört.

När han till sist dör går kronan till hans yngre bror, den tredje i ordningen. Den nya Kungen hade aldrig trott att det skulle bli hans tur. Kronan och makten, och rollen som Kung, är något han inte vill ha. I talande scener får vi känna med den nye Kungen hur minsta steg, handling och önskan nu är kringskuren av hans plikter mot landet och hovets förväntningar. Hans passivitet i diplomati och krigiska förvecklingar är en besvikelse, liksom frånvaron av arvingar i det vita äktenskapet.

Med väl avvägda ord och korta, utvalda sekvenser berättar Rebecca Perry om en namnlös Kung som söker en väg bort från sin utstakade roll. Miljöer och framför allt mat beskrivs så att de känns som skönare och mer delikata än det man någonsin själv smakat. Kapitlen är luftiga men täta på samma gång.

Ändå, Kungens historia är bara mittenpartiet i en bok där inledningen och avslutningen i nutid är ännu mer fängslande. Den vi följer har som yrke att kurera de rum i historiska utställningar som skall ge en känsla för hur människorna levde då. När vår huvudperson berättar om de konstgjorda äpplen, ägg, skinkor och bröd hon kan beställa från en speciell websida, och hur hen tänker in i minsta detalj vid arrangemangen av kläder, möbler och måltider, känner även vi läsare hur gestaltningen av en scen eller ett liv kan vara verkligare än verkligheten, inte för att idévärlden är viktigare än den levda världen eller något liknande, utan - i det här fallet - för att hantverket, tankarna bakom, planeringen är så omsorgsfullt gjord. En mycket fascinerande tanke som det är skönt att försjunka i.

Antikrist på Dramaten

Lars von Triers film Antichrist innehåller mardrömslika scener med en hotfull natur och grymt våld mellan två människor som nyss älskade varandra. Den explicita brutaliteten framställs i Dramatens uppsättning av Antikrist till största delen som meta-teater, där skådespelarna Sanna Sundqvist och David Book återger scenerna för publiken och kommenterar att de inte visar det på scenen.

Fjärde väggen bryts på det sättet från början, när framför allt Sanna Sundqvist berättar hur hon drogs till att spela filmen som pjäs med sig själv som Hon, och rollen som Han spelad av hennes nära vän David Book, som hon också tycker är snygg. Det sätter tonen på ett bra sätt för den inledande kärleksscenen och för utgångspunkten att de båda rollfigurerna älskar varandra, med tanke på vad de senare skall komma att göra mot varandra.

Sorgen när den enda sonen dör hanterar de båda på olika sätt. Han går in i sin roll som psykolog, den här gången för sin partner vilket egentligen inte är tillrådligt. Hon gör det genom att bli sexuellt utlevande, ta av sig alla kläder, och omväxlande lägga skulden på Honom för småsaker och på sig själv för förbiseendena som gjorde att pojken kunde ramla mot sin död. I det nakna scenrummet blir de tydliga representanter för olika uttryck av sorg, och hon säger också att han ser henne tydligare nu när hon är hans patient än innan.

De som kan se sammanhängande teman att tolka i filmen, eller pjäsen, ser mer än vad jag kan. Idén om naturen som ond, med döende och förmultnande som förhärskande ordning, är en grym men uppfriskande motpol till den positiva inställningen att naturen står för liv och nystart. Hur det hänger ihop med Hennes maniska tortyr av Honom är svårare att förstå. De inflätade personliga reflektionerna får handlingen att spreta ytterligare, och som grädde på moset får vi då och då höra Lars von Trier själv (?) kommentera filmen (?) på obegriplig danska. Men en enorm känslostorm på scen kan vara katharsis för många; åtminstone omtumlande för andra; fast mindre givande för ytterligare andra.

Länk till Dramatens sida om Antikrist

Foto: Sören Vilks

Svärtan

Det finns många intressanta teman i TV-serien Svärtan: vänskapen mellan ungdomar på en skärgårdsö, som förändras på flera sätt när de kommer in i tonåren; chocken när en av dem hittas död; och så hemligheten med den mystiska varelsen ungdomarna hittar. John Ajvide Lindqvist är bra på att ta fram det igenkännbara i det ovanliga i sina böcker, och inte minst förankra dem i sin tid och plats. Men tyvärr fumlas allt det här bort i filmatiseringen av hans bok Sommaren 1985. 

Alla parallella teman, de nämnda och andra bihandlingar och bifigurer, hade kunnat få följa sin egen dramatiska berättarkurva sammanflätad med den övriga handlingen. Men i Svärtan växlar historien ryckigt mellan spåren de vill berätta om, och det finns inget sammanhang mellan känslor och personligheter från scen till scen. Dialogen är tafflig och endast några få av skådespelarna kan bära sina roller. Så synd att filmatiseringen tappade alla chanser den hade att göra något spännande.

The End of Everything av M. John Harrison

Jorden håller på att tas över av något svårdefinierbart, icke-jordiskt. Det verkar ha börjat i finansiella centrum som Dubai och London City, där strukturer som liknade 00-talets arkitektur reste sig och efter ett tag rasade och lämnade efter sig något som inte var ektoplasma men liknade det. I City pågår kriget men det är oklart hur och mot vad. Storbritannien är avskilt från resten av världen och civilisationen på makronivå verkar ha kraschat. På lokalnivå lever folk vidare någorlunda som tidigare men med förvrängningar i såväl den fysiska tillvaron som den sociala samvaron. Längs kustlinjen sysselsätter sig människor med att samla in de icke-jordiska artefakter som sköljer in från havet.

Phillip Tennant tror sig ha hittat något extra värdefullt, något som skall låta honom dra sig tillbaka från samlarlivet för gott. Men när han övernattar hos sin moster Marnie blir hon illa till mods och släpper ut den raskt växande artefakten. Phillip fångar upp den igen, men dem han först vill sälja den vidare till hänvisar honom till den litet skrämmande Hampson. Under tiden växer artefakten till något oformat men ändå människoliknande, och börjar kommentera situationerna med svårbegripliga men välvilliga fraser.

Även M. John Harrisons prosa är tungrodd och svårbegriplig, med ingående beskrivningar av miljöer med oväntade inslag, ofta snabbt växlande från det ena till det andra så att en läsare kan tappa styrfarten. Vi får intrycket av ett konsumtionssamhälle som har imploderat, fast med tillräckligt med förnödenheter för att inte förfalla i anarki.

Människoliv tycks vara något att slösa med för Marnie och Phillip i den underliga framtiden, även om inget i deras framfart tyder på att de behöver oroa sig för att andra skulle vara lika snabba att ta till vapen som de. Det verkar som att de icke-jordiska artefakterna bit för bit tar över roller som människorna lämnat tomma, och utför dem med litet fel för en människa, dock med en naiv godmodighet. Sammanfattat framstår The End of Everything som en allmän och litet banal civilisationskritik, dock med luckor i sin inre logik och lika oformerad som artefakterna som kravlar upp ur havet, och inte riktigt minnesvärd.

Metropolis med musik av Coco Chatru Quartet

Till stumfilmen Metropolis från 1927 har flera olika artister och kompositörer gjort musik. I Bio Capitols salong tar Coco Chatru Quartet plats och ackompanjerar den magnifika filmen med nyskriven musik som med god fingertoppskänsla följer händelserna och stämningarna i historien. 

Från stadens ropande fabriksvissla, över till de nedtryckta arbetarna som marscherar tungt med böjda huvuden vare sig de är på väg till eller från sitt skift. Ljuva toner när den framsynta Maria tar med sig stadens fattiga barn till lyxträdgården i Sönernas klubb, och väcker guldgossen Freders intresse. Medryckande swingrytmer när de lyckosamma förnöjer sig på nattklubben Yoshiwara, men oroväckande takter när arbetarna börjar krossa maskinerna som ju håller hela staden igång.

Musiken ligger som sagt nära handlingen men inte i vägen; tvärtom understryker den vad vi ser så att det framstår som än klarare. Av de musikaliska ackompanjemang jag har hört till Metropolis - synthensemble, stråkorkester - är musiken från denna kvartett, grundad i jazz och god musikalitet, den allra bästa.

Autofiktion

Elsas migrän övergår i hennes livs första panikångestattack. Hon har arbetat utan att hejda sig hela året sedan hennes mor dog, och nu säger kroppen ifrån. Tur nog får hon mycket stöd av sjukvården, av vänner och av pojkvännen Bonifacio, med medicin och omtänksamhet som sakta ger henne styrkan tillbaka. Nu har hon inspiration till att börja skriva ett filmmanus igen, och dessutom en önskan att hjälpa människor i sin närhet som också bär på tunga problem.

Vi får redan från början veta att Elsa är en fiktiv person i ett 2004 dekorerat i starka, sköna färger och mönster - turkos, rött, blått. I nutid, ett 2026 i bruna och beige nyanser, är det filmmakaren Raúl som skriver om Elsa. Men precis som för Elsa reagerar hans omgivning på olika sätt - den mångåriga assistenten Mónica slår bakut vid aningen om att hennes verkliga liv letat sig in i manuskriptet, medan pojkvännen Santi säger att han inte skulle ha något emot att hamna i Raúls film.

Filmen Autofiktion har en briljant första halva, där handlingen i ett naturligt långsamt tempo slingrar sig fram och tillbaka under Elsas tillfrisknande, inklusive tillbakablickar till hur hon mötte Bonifacio, och sista dagen med modern. Inga illasinnade människor ligger bakom människornas sorger, och ömsesidig välvilja präglar alla möten. Och ändå betyder det inte att livet flyter på utan problem, för olyckor och kroppens tillkortakommanden kan vi inte försäkra oss mot.

Mot mitten/slutet av filmen vattnas dock denna stilla vänlighet ut till en stillastående pöl av mänsklighet som inte intresserar lika mycket. Dock, det är då som det börjar bränna till i nutid, när Raúls ambitioner möter motstånd och då väcker hans arbetslust, visserligen inte riktigt tillräckligt för att motivera trögheten precis innan. Men låt oss njuta av hur vi i den sista, långa scenen ser kvällen mörkna och gatlyktorna tändas i parken runt Raúl och Mónica.