fredag 24 juni 2022

Osynlig stad

Den fina utomhusfesten övergår i kaos och sorg när en stor brand drar igenom den och förstör. Tack och lov klarade sig Erics lilla dotter Luna, men hans fru Gabriela dog i branden. Tillbaka på sitt jobb som utredare av brott mot miljölagar börjar Eric stöta på mystiska varelser och händelser. Det verkar som att de som det talas om i brasilianska folksagor verkligen finns och lever bland människorna i Rio de Janeiro.


Eric väcker dessa individers uppmärksamhet dels i sitt arbete, där en död floddelfin som spolats upp på stranden förvandlas till kroppen av en ung man, och dels för att han försöker nysta i vad som hände när festplatsen började brinna. Naturen och det som får livskraft av den är hotat inte bara av exploatering och bebyggelse utan av en ond kraft, fientlig till de mytologiska varelserna.


Visserligen arbetar Eric mot skövling av naturen men hans undersökningar kan avslöja för mycket. Är han en fara som måste undanröjas eller någon som kan hjälpa Cuca, Iara och Saci att förhindra sin egen undergång?


Det är fascinerande att se hur sjöjungfrur och flera sorters hamnskiftare med unika krafter vandrar sida vid sida med vanliga människor i staden. En del av dem gömmer sig även bland fattiga och uteliggare, där man kan vara udda utan att det väcker så mycket uppmärksamhet. TV-serien Osynlig stad låter oss se lockande och farliga varelser och människor som måste börja tro på sagorna de hörde som barn. Historien är spännande och ofta drömskt framställd. Det är bra att det skall komma en andra säsong.


onsdag 22 juni 2022

Barbro Östlihn på Göteborgs Konstmuseum

Det var på tiden med en stor exposé över Barbro Östlihns trollbindande konst! Tavlan jag skymtade på utställningen om hennes make Öyvind Fahlström gav mersmak. Barbro Östlihn New York Imprint på Göteborgs Konstmuseum visar tack och lov inte bara verk från tiden i New York utan även från perioderna före och efter.


Tavlan Köksvägg i Antibes från 1960 är en närstudie i förslitning och andra märken, sådant som kan vara intressant och estetiskt i sig. Den här tidiga blicken på ojämnheter kommer att ge ytterligare utdelning i de mer stiliserade målningarna några år senare. Innan dess hinner Barbro Östlihn måla av ett av sonens LEGO-hus så att det får en tidlös och imponerande kvalitet.


65 Pine Street från 1965 är en pärla till stilstudie där de räta linjerna och partierna på husväggen blir ännu rakare och fyller den perfekta rektangeln som duken utgör. Men när man tittar riktigt nära så är ytorna bemålade med många små oregelbundenheter som konstigt nog får dem att se ännu mer släta och jämna ut.



Den likaså stiliserade Maria Magdalena från 1968 och andra verk från samma tid har liknande fina små detaljer som ger tavlan en taktil känsla, och också partier där färgen tycks ha gått igenom ett prisma som skapat ett exakt rutmönster.





Detta återkommer och får större plats i fler tavlor. Inspirationen från verkliga byggnader och bilder i vardagen silas genom Barbro Östlihns eget prisma och blir till nästan metafysiska representationer av vår värld. Efter hand var det just dessa mönster som blev huvudfokus. Tillbaka i Frankrike (Paris) skapades Picardie I-III (1987) samt Blå pilar och Gula Pilar, där pilarnas form togs från pilen som markerade att ett program började på den andra TV-kanalen.


Arbetet med att rita upp de många rutorna och sedan fylla i dem korrekt, sittande nära duken, var förhoppningsvis meditativt för Barbro Östlihn. Resultatet är imponerande precist men ändå inte så exakt och därför livlöst som det skulle blivit om ett datorprogram skapat bilderna. Barbro Östlihns tavlor har ett intensivt tvådimensionellt utseende men känns ändå som fönster till en annan värld.



måndag 20 juni 2022

Admiring Silence av Abdulrazak Gurnah


Att läsa Admiring Silence direkt efter The Last Gift av samme författare ger en en omtumlande bonus. I kapitel två berättas en historia som verkar vara den andra sidan av handlingen i The Last Gift. Några små men distinkta detaljer är exakt samma, några större detaljer är inte det men när vi vet att vår berättare ofta skarvar i sina historier och att dem han hört dem av kanske gjort detsamma av andra skäl, kan man undra om de två böckerna talar om samma personer. I senare kapitel kommer den här historian att motsägas men ändå kvarstår den första tanken att det är samma människor sedda från två olika håll.

I vilket fall som helst var det bra att läsa den allvarliga The Last Gift (2011) före den mer uppsluppna Admiring Silence (1996). I första kapitlet skrockade jag gott åt huvudpersonens småprat med sin slentrianrasistiske svärfar. Svärfadern suckar över det fallna Imperiet och över hur dåligt infödingarna klarar sig när England har dragit tillbaka sitt styre över dem.

"The darkie at school. We used to call him Sambo. I knew it would come back to me. Splendid runner. Black as the ace of spades. I expect he's President-for-Life in his country now. What will your chaps out there say about all this? Complete mess." But he did not seem interested in my reply and I mumbled audibly, smiled brightly and said nothing.

Andra gånger svarar vår berättare dock, antingen med eländeshistorier om hur han sprang sex mil till skolan utan mat i magen efter att ha tagit hand om djuren, eller om när en gästande europé adopterade honom och gav honom mat varje dag efter det. Svärfadern lapar förnöjt i sig dessa bevis på Imperiets forna storhet, och vår berättare verkar också road av utbytena.

Denna komiska blick på vad som händer kommer väl till pass när vår huvudperson återvänder till Zanzibar efter tjugo år. Män som hunsades för tjugo år sedan är nu lokala potentater då de var lierade med rätt sida i de politiska omvälvningarna. Han registrerar hur tidigare välordnade kvarter förslummats och vandaliserats. I husen är toaletterna igenproppade för avloppssystemet fungerar inte, inte någonstans. Men ändå bjuds han in av förväntansfulla vänner som nu har poster i staten. Så bra att han har kommit tillbaka, de behöver män som honom! Till vad då? Till projektet att översätta världslitteraturen till kiswahili, finansierat av en skandinavisk fond. Vår huvudperson, och vi, ser det tragikomiska i att översätta litterära storverk medan toaletterna är igenslammade.

Under tjugo år har vår berättare inte kommit sig för med att låta familjen i Zanzibar veta att han bor med en engelsk kvinna och till och med har barn med henne, och följdaktligen vill de nu gifta bort den fyrtiotvåårige sonen med en ung kvinna innan det är för sent. Vi läsare kan oroas tillsammans med huvudpersonen för att han inte skall ha kraften att erkänna sanningen utan slussas in i det oönskade äktenskapet. Liksom i The Last Gift kommer en sorts coda efter den huvudsakliga berättelsen, som vänder upp och ned på och kommenterar vad boken just har fört fram. Jag gillar det bättre än ett alltför prydligt ihopknutet slut och ser fram emot att kanske möta fler sådana sluttamper i Gurnahs övriga verk.

Fler böcker av Abdulrazak Gurnah:

lördag 18 juni 2022

The Outlaws

Vilka är det som varje dag körs ut med buss för att röja upp kring ett förfallet hus? Alla är dömda till samhällstjänst för något brott de har begått, men alla vet ju att deras eget handlande var OK samtidigt som några instinktivt känner agg mot andra där. Bit för bit får vi veta deras bakgrund samtidigt som nya händelser utvecklar sig under tiden de försöker balansera det pålagda jobbet med allt de behöver sköta i sina vanliga liv. 


Personerna i gruppen kunde knappt vara mer olika varandra: där är bland andra influencern Lady Gabriella Penrose-Howe, gräsrotsaktivisten Myrna, affärsmannen John och överlevnadskonstnären Frank. Ingen av dem är någon genomond typ, däremot är en av dem, Christian, insyltad med några riktigt dåliga killar, och när Rani försöker hjälpa honom dras hon in i något värre än hon kunde ana. Några övriga i gruppen tror de har funnit lyckan i form av en väska full med pengar men det är förstås vägen till värre otur för såväl dem själva som Christian och hans syster Esme. En efter en vänder de sig till Greg i gruppen, som dittills varit en ganska misslyckad jurist men nu får fullt upp med såväl legala som illegala klienter.



The Outlaws kallas för svart komedi men det går inte att förvänta sig några skratt, inte ens cringe, utan snarare mycket mer av oro för vad som kommer att hända. Litet comic relief har seriens skapare Stephen Merchant lagt på sig själv som juristen som hunsas och stressas från alla håll, men det är också del i allt som bara går värre och värre. Dock är de olika personernas historier väl uttänkta och berättade, och det motvilliga samarbetet mellan dem alla trovärdigt och intressant, och är man beredd på att allt oftast ser mörkt ut så är The Outlaws en sevärd serie.

torsdag 16 juni 2022

Pet Shop Boys Dreamworld The Greatest Hits Live 2022 i Avicii Arena

Visste vi hur lyckligt lottade vi var när den goda musiken strömmade ut ur radion i våra tonårsrum på 1980-talet? Artister levererade en fantastisk låt efter den andra, vi vande oss vid att det var så det skulle vara, och musiken håller med beröm godkänt än idag - Depeche Mode, George Michael, och kvällens attraktion Pet Shop Boys. Spellistan till turnén Dreamworld The Greatest Hits Live är fullmatad med hitlåtar och det är upplagt för många rysningar av glädje och nostalgi.




Två anonyma gatlyktor står uppställda på scenen och många av oss vet att de är ypperlig scendekor till första låten, Suburbia. Till stort jubel vandrar de in, Neil Tennant och Chris Lowe, i vita rockar och futuristiska visir, och den vackra låten från första albumet klickar igång. Bakom Petshop-pojkarna rullar streckade byggnader fram i takt med det framåtpekande beatet. Lika vackra och intrikat konstruerade är låtarna som följer, Can You Forgive Her? och Opportunities (Let's Make Lots of Money). Det bidrar till nostalgin att våldet i den förstnämnda ("break a window") och brottsplanerna i den sistnämnda låten ändå känns oskyldigt och rent jämfört med samtidshändelserna.

Syntpopen var stor på 80-talet och Pet Shop Boys hade (och har!) den perfekta balansen mellan synt och pop. De fina melodierna, väluttänkta arrangemangen och den stadiga rytmen har exaktheten av att vara elektroniskt skapade men därför syns deras genialiska struktur mycket bättre. Det är det som gör att Pet Shop Boys kunde ta en hit av ett samtida band, U2:s Where the Streets Have No Name, och gör den till sin egen, och senare också Elvis-rykaren You Were Always On My Mind.


Jag är mycket förtjust i artister som uppträder framför storbildsskärmar, särskilt om de visar neutrala bildslingor som kompletterar men inte överröstar musiken. De geometriska figurerna, stadssilhuetterna, höghusfönstren och videoklipp av unga Pet Shop Boys är fina följeslagare till musiken. Scenrummet vidgas och fler musiker ansluter för ett mer massivt ljud. Ett block av semester-låtar åtföljs av anekdoter om deras tillblivelse - Single-Bilingual / Se a vida é, Domino Dancing och Monkey Business.


Neil Tennant förstår hur förvånade vi blir av att se honom med en gitarr men hans akustiska version av You Only Tell Me You Love Me When You're Drunk. Mer relationsproblem (men så snyggt) i Jealousy, men sedan får vi alla tröst i Love Comes Quickly. Fler underbara hits tickar förbi och jag hade gärna fått litet mer tröst från It's Alright, men allt låter ändå bara så bra och engagerande. För andra gången hoppade publiken upp för att dansa i stolsraderna, nu till Go West som ju blev en paradlåt under AIDS-eran, så att vi kan väcka till liv minnena av de sorgligare sidorna av 1900-talet med den och med It's a Sin, som är sista ordinarie låt.

Men vi får komma tillbaka till början, till låten som gav Petshoppojkarna deras stora genomslag och pekade ut banan för deras succé: West End Girls. Och så allra sist, som alltid bitterljuv men också hoppfull: Being Boring, ännu en av alla gudomligt inspirerade låtar av genierna i Pet Shop Boys.

onsdag 15 juni 2022

All The Light We Cannot See av Anthony Doerr

Det finns en hel del skönhet i världen även när livet är hårt. Marie-Laure har blivit blind i unga år men hennes far och hans kollegor på Naturhistoriska Muséet i Paris låter henne upptäcka de unika föremålen med fingrarna. Werner och hans lillasyster Jutta lever på ett barnhem med knapra tillgångar, men tack vare Werners skicklighet med elektronik kan han reparera radioapparater och så höra ljuva toner och röster från andra delar av världen.

Kapitlen om Marie-Laure och Werner varvas i boken All The Light We Cannot See, och då och då står också andra personer i fokus under några sidor. Vi kan tänka oss att alla historier kommer att vävas samman innan boken är slut. Handlingen är heller inte helt kronologisk; några ögonblick ur extra farliga skeden i Marie-Laures respektive Werners unga liv bladas in redan tidigt för att höja spänningen. Det är enligt min mening inte helt motiverat men det duger så.

Som sagt visar boken skönheter i detaljer som är dyrbara antingen i världens ögon - diamanter och juveler - eller för att de är skapade med omsorg - modellerna av grannkvarteren som Marie-Laures far snidar för att hon skall kunna träna sig på att hitta. Även språket är omsorgsfullt vackert. Och även om boken berättar om grymma tider - andra världskriget, svält, mord, våldtäkt - så låter den det värsta hända "utanför bild" och nämner det efteråt i förbigående. Det står klart redan från början att smärta inte kommer att bränna hårt i den här historien, som är polerad för att inte vara för frånstötande, och det är tyvärr frustrerande för undertecknad. Boken är fin men känns inte riktigt så äkta som jag hade önskat.

måndag 13 juni 2022

Jurassic World Dominion

Dinosaurierna rymde från sin park och från de samvetslösa människor som genmodifierade dem för att göra dem ännu farligare och sedan sålde och köpte dem till beskydd eller attack. Nu får vi se dem dyka upp överallt på jordklotet, även i snöklädda landskap vilket är en uppfriskande fast litet omskakande syn. Hittills har vi ju mest sett och tänkt på dem i tropiska miljöer, men nu kan vi inte känna oss säkra här uppe i norr.


Liksom uppfödning och handel med dinosaurier sker i skuggorna måste även de som bekämpar det röra sig i gråzoner, inklusive Claire Dearing och Owen Grady från de första Jurassic World-filmerna. De har ytterligare ett skäl att hålla sig gömda: Maisie Lockwood, den unga flickan med en spännande genuppsättning som de mest opålitliga forskarna är ute efter, och som de försöker hålla gömd för världen.


Vi hinner få litet sympathy for the dino när vi får se förvirrade brontosaurier, söta mini-dinosar och ödleföräldrars omsorg om ödlebarnen. Den nästan-vänskapliga raptorn Blue lever i närheten av Owen och hans familj, och Owen har fortfarande nästan förmågan att lugna ilskna dinosaurier. Men mest av allt kommer vi att få se aggressiva dinosaurier jaga människor som springer, kör motorcykel genom pittoreska gränder på Malta eller desperat gömmer sig bakom någon metallkonstruktion som kanske, kanske håller tillräckligt länge. De actionscenerna är många och gillar man det är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Andra tillfällen när spänningen är hög är förstås sekunderna innan, när en jättestor eller jätteelak ödla står och tittar på en och man undrar om man skall hinna undan. Ibland står man mittemellan flera sådana ödlor på samma gång!


Nu möter vi inte bara bekantskaperna från Jurassic World utan även de ursprungliga hjältarna från Jurassic Park och det är ju inte konstigt just i år när multiversa tvinnas samman även i andra filmfranchiser. Dr Sattler, Dr Grant och Dr Malcolm är alla erfarna och respekterade inom sina områden och kommer in i handlingen från ett annat håll än våra yngre underdogs, men till slut sammanstrålar alla i det futuristiska forskningskomplexet där modfikiationer med ont uppsåt på såväl stora som små (?) varelser skulle kunna bli slutet för mänskligheten.


Med många blinkningar tillbaka till första filmen och en snygg scen där en Tyrannosaurus Rex syns genom en cirkel som på originalpostern blir upplösningen på filmen ändå spännande och förlösande. Visst går det litet för enkelt att lösa problemen ibland men det må vara hänt när vi får två och en halv timmes underhållning av skrämmande dinosaurier och små mjuka humanoider som måste klara sig undan med teknik och list.