lördag 16 februari 2019

Aniara


Färjan skall ta tre veckor, och sedan är det dags att börja det nya livet på Mars. Miljön på Mars är egentligen hård och ovälkomnande, men aningen bättre än på Jorden, där katastrofer har dödat miljoner människor och förgiftat atmosfären. Vi känner igen inredningen och personalen från Finlandsfärjor och shoppingcentra; inbjudande, lugnande, beredda på stora folksamlingar och också för att hägna in när det blir bråk. En rutinresa för besättningen, litet mer spännande för emigranterna på det stora skeppet Aniara.


Men Aniara tvingas väja för rymdskrot och skjuta ut sin skadade bränsleenhet. Nu är skeppet på väg bort från solsystemet utan möjlighet att styra sig rätt. Kaptenen Chefone talar lugnande till sina passagerare: vid närmsta stora himlakropp skall vi använda oss av gravitationen och svänga tillbaka. Det kommer dock inte att ta tre veckor utan snarare två år. Oron börjar sjuda. Vår huvudperson märker tydligt av det; Mimaroben, den som sköter Miman dit människor går för att få en tröstande upplevelse för alla sinnen av en oförstörd jord. Fler och fler söker sig dit med ett mer intensivt behov av tröst.


Filmen Aniara placerar Harry Martinssons berättelse i samtida miljöer och persongalleri, och fyller också i en del luckor läsaren själv fick tänka ut eller hoppa över: vissa nyskrivna sidodialoger som speglar stämningen på skeppet; hur maten räcker till på en treveckorsresa som plötsligt sträcker sig över flera år; relationer mellan de inblandade. Kanske litet överraskande spelas Mimaroben av en kvinna (och Daisi Doody av en vacker ung man), men rollen fylls perfekt av Emelie Jonsson med den nervösa energi som man kan tänka sig hos en person med en omvårdande och ansvarsfull roll. Ändå inte helt överraskande, för redan i boken är flera av de mest drivande personerna kvinnor: Astronomen, piloten Isagel och kultprästinnan Libidel, alla starkt gestaltade av Anneli Martini, Bianca Cruzeiro respektive Jennie Silfverhjelm.


Att följa boken alltför strängt är inte alltid bra när det gäller filmatiseringar, men för dem som saknar bokens diktform kan det nya formatet kanske skava. Den första allusionen på Martinssons poesi fick jag i kaptenens första tal till passagerarna; litet lyriskt i sin utformning men främst med den självsäkra auktoriteten hos en härskare som både har den mesta kunskapen om läget och oinskränkt makt. Senare skall han, väl spelad av Arvin Kananian, både missbruka sin auktoritet och behöva släppa efter när situationen blir mer allvarlig.


Egentligen hade jag velat se litet mer, och fler masscener, av det som människorna tar sig för för att orka med sin långa resa; att ta sig bort från vardagen via kulterna eller dansa sig till trött i Yurgen. Men fokus på Miman och Mimaroben, och momenten av uppdykande och försvinnande hopp, ger en stark upplevelse av hur känslorna kan svalla under de många år som Aniara rör sig ut, bort. Skådespeleriet, scenerna, dialogerna och miljöerna är genomgående av hög klass och minnesvärda. Säkert kommer en annan tid att tycka att Aniara från 2019 känns daterad, men det är rätt val av manusförfattare och regissörer att göra denna film till en Aniara för vår tid.


torsdag 14 februari 2019

Warhol 1968 på Moderna Museet

Ja, år 1968 var Andy Warhol faktiskt på Moderna Museet, i samband med den första separatutställningen av hans verk i Europa. Det är ofta roligt att få se bilder från det expansiva konstlivet under 1960-talet, och extra mycket när det gäller en konstnär som har format sin samtid och framtid så mycket som Andy Warhol. Det är för mig allra mest givande att läsa citaten från de recenserande dagstidningarna och se med kritiska ögon på de få återgivningarna av Warhols verk som visas.


Andy Warhol vände åskådarens blick och fokus till ytan, verkligen till den glansiga ytan av mediet hans tavlor bestod av. Det var också där han sade att han själv stod att finna. Hans metod att mångfaldiga fotografier och ge olika grälla färger åt dem tog också bort betydelsen hos det de avbildade, det må vara skönhetsikoner som Marilyn Monroe, tyranner som Mao, en elektrisk stol som tagit många människors liv, eller billiga förbrukningsvaror från närmaste butik. Allt likställs med allt annat.


Allt detta är utvalt och gjort med en estetik som vi kan se och erkänna även idag. Något sådant går att göra om man likt Andy Warhol _har_ konstnärstalang och en viss bildningsnivå. I ett samhälle som fortfarande bar på mycket kunskap och allvar var fokuset på yta (och vinst) förstås en provokation, även om inte Warhol bär ansvaret för den populärkultur och massvarutillverkning som börjat forma om världen. Vi kan se det i citaten från svenska recensenter som klistrats upp på väggarna i lika stort format som citat av Warhol själv.


Och idag, när fokus på yta utan innehåll blivit en helt godtagbar livsstil för många, är inte längre Andy Warhol en provokatör utan en legend och en guru. Hans uttalat ytliga konst analyseras och dissekeras och kopieras och upprepas, och säljs för miljontals dollar, vilket han själv sade var ett mått på bra konst.


Länk till Moderna Museets sida om Warhol 1968


tisdag 12 februari 2019

Fly By Night av Frances Hardinge

Mosca Mye har längtat bort från byn vid det konstiga vattnet sedan hennes far dog för några år sedan. Byborna är lika ointresserade av att resa till nya platser som de är av att läsa historier om annat än vad de vet, så Mosca väljer en litet farlig väg ut: genom att befria en kringvandrande diktare från bojorna man satt honom i och göra honom sällskap mot den stora staden, Mandelion.

På vägen hamnar de i en äventyrlig situation vi har läst om och sett förr: stråtrövare som överfaller en vagn med en vacker, skör dam. Men äventyret tar en litet annorlunda väg, och Mosca och hennes motvillige reskamrat Eponymous Clent finner sig bit för bit indragna i nya intriger förutom de som redan snärjt dem. I världen vi läser om råder en sorts kall fred mellan två starka föreningar, Låssmederna och Tryckarna, sedan de slog ned de grymma Fågelfängarna och förhindrade ett ännu värre blodbad. Tryckarna har dessutom ensamrätt på att trycka, och finns inte deras stämpel på ett papper räds alla för att läsa det.

Frances Hardinge låter sin unga huvudperson vara obetänksam när hon ger sig in i konspirationer och väljer vem hon skall lita på i en stad där så mycket är nytt för henne. Det är trovärdigt inte bara för en flicka i tidiga tonåren utan säkert för fler av oss; ens val kan göras på grund av avundsjuka eller en litet naiv önskan att vilja vara som en fin dam. Det är spännande att tillsammans med Mosca upptäcka de hemliga saker som försiggår runt om i Mandelion och att människor som stod henne nära inte är de hon trodde. I de sista kapitlen ruschas handlingen litet för mycket och vissa saker hinner bara nämnas i förbifarten, men det är ändå en gedigen historia man får i Frances Hardinges debutbok Fly By Night.

Fler böcker av Frances Hardinge:
The Lie Tree

söndag 10 februari 2019

The Favourite


Inifrån slottets väggar styrs riket. I de gobelängbehängda salarna lever drottning Anne, där finns hennes rådgivare Godolphin och parlamentsledamoten Harley, och inte minst hennes närmaste väninna Sarah Churchill, hertiginna av Marlborough. Isoleringen från övriga landet parat med absolut makt kan låta människor utveckla ett eget sinne för underhållning, oförhindrat av moral och andra betänkligheter. Drottningen är ofta svårt plågad av gikt men låter sig ryckas med ibland, tills hon hastigt drabbas av sorg eller tills Lady Marlborough tyglar henne.


Sarahs kusin Abigail kommer till slottet i hopp om arbete. En plats vid hovet är bättre än i säng med den gamle gubbe fadern spelade bort henne till. Sarah skickar henne till den grymma gemenskapen bland kökspigorna, och är på sin vakt när den ambitiösa unga kvinnan målmedvetet tar sig närmare drottningen. Se där - en salva som mildrar drottningens onda gikt. Men åh, så rara de sjutton kaninerna är som drottningen har i sin kammare! Utåt sett är Abigail mildare och vänligare än Sarah, men hon har planer för sin framtid och tillräckligt rymligt samvete för att ta till fula knep mot sin kusin och rival.


Filmen The Favourite är en underbart respektlös blandning av högt och lågt. I palatsets kamrar hänger vackra gobelänger och tavlor över varandra, kanske i ett försök till isolering från råkalla stenväggar. De långa gångarna med marmorgolv och det stora stenköket visas i grodperspektiv som gör rummen och det som händer i dem lätt absurda. Kvinnorna är klädda i det intrikata svartvitt mönstrade modet från tiden men med moderna detaljer som antyder en rikedom som inte erkänner gränser i tid och rum. Lady Marlborough är hård, ibland grym mot sin drottning, men det är inget mot de bitska ord och handlingar som hon och andra vid hovet utsätter Abigail för. Filmen skruvar historiska fakta till ett fascinerande svartsjukedrama där man ofta skrattar till och sitter på helspänn i förväntan om vad som kommer att hända härnäst.


fredag 8 februari 2019

Mühlrad, Bjarnason, Ólafsson, Schubert i Gävle Konserthus

Tre stjärnor i Michelinguiden betyder "Värt en resa" och det kan man verkligen säga om programmet för den 7 februari 2019 i Gävle Konserthus. Till det vackra och vackert belägna konserthuset hade samlats inte bara Gävle Symfoniorkester och en förväntansfull publik, utan även två unga kompositörer med stjärnglans och en pianist av samma kaliber.

Konserten inleddes med ett uruppförande av Jacob Mühlrads verk Einride (2019). Musiken började i en rik klang från orkestern från vilken det steg ett rop, först innerligt men senare återkom ropet med större dissonans. Harmonier söndrades till klanger som skavde, men sedan löstes upp i nya harmonier, i mjuka växlingar mellan starka och svaga nyanser. Det tio minuter långa verket var en känslosam och inbjudande upplevelse, och Gävle Symfoniorkester spelade väl i konsertsalens fina akustik.

Daníel Bjarnason
Kvällens dirigent, Daníel Bjarnason, hade också skrivit kvällens andra verk, Processions, pianokonsert nr 2 (2009), till kvällens pianosolist, Víkingur Ólafsson. Ännu ett unikt framförande som gjorde det extra roligt att lyssna! Första satsen, In medias res, började som man kan gissa starkt men inte aggressivt, utan böljande, filmiskt och berättande. Anslaget var så storslaget och romantiskt att jag tänkte på Tjajkovskij! I andra satsen, mycket stillsam, stod då och då andra instrument i orkestern i fokus med varsin sololslinga, men främst stod pianot för ett melodiskt centrum. Slagverkssektionen hade mycket intressant att göra och låta! Ett par gånger lät det som körsång från väggen av små gonggongar. I sista satsen, Red-Handed, skapade framför allt pukorna fantastisk energi i den egensinniga taktarten. Det kändes ofta som att hela orkestern drev musiken framåt i olika takter, men ändå inte i otakt. Det var roligt att få höra en så spännande ny musik. Den går även att höra på kompositörens hemsida, här.

Moderna verk kan vara litet svårlyssnade och väcka oro med vågade disharmonier, och då kan det vara lugnande att avsluta med ett äldre verk ur den klassiska repertoaren. Vemodets mästare Franz Schubert har förstås sin egen sorg att bjuda på, och att han inte avsluta sin Symfoni nr 8 i h-moll (1822) påminner om att han dog alltför ung. Men eftersom musiken slutar efter det vackra Andante con moto kan man gå ut från konserten med en fin melodi att nynna på och vara glad och tacksam över en extraordinär konsert.

torsdag 7 februari 2019

Tredje Principen av Anna Jakobsson Lund

I osäkra tider vänder sig många till starka ledare som skall återställa ordningen och gärna näpsa dem man själv tycker illa om. Vi ser det idag; folk som uppskattar despoter i andra länder trots tecknen på att deras befolkning lider, och krav på att lösa våra visserligen allvarliga miljöproblem med odemokratiska metoder. I Anna Jakobsson Lunds dystopiska framtidsskildring Tredje Principen var det det som hände efter förödande krig och härjande sjukdomar. Nu har Systemet styrt i över tvåhundra år, och inte oväntat har staten utvecklats till något som kontrollerar varje del av ditt liv och slår ned på dem som vill annorlunda.

Det finns en motståndsrörelse, det får vi veta redan i prologen. De består av små celler med minimal kontakt, och de arbetar på olika sätt: infiltrerar partiet för långsiktiga mål, eller bryter sig in på forskningscentra för att avslöja grymmare hemligheter. Det är det senare som går snett redan på de första sidorna. Så förflyttar sig handlingen till huvudstaden och en av bokens huvudpersoner, Ava som är en agent i Motståndet. Den andre personen ur vars perspektiv historien omväxlande berättas är Levi, som rest långt för att skaffa hjälp åt sin fängslade syster. Inga av våra nuvarande lands- och stadsnamn används längre, men vi kan räkna ut att huvudstaden ligger utanför Sverige, och Levi har tagit sig genom flera zoner och gränskontroller ända från norra Sverige.

Det är viktigt att kunna lita på de andra agenterna i en hemlig motståndsrörelse, och därför är misstänksamheten stor mot nytillkomna. Nu verkar det dessutom som att Motståndet hyser en eller flera förrädare. Och därtill bär alla på hemligheter om sig själva och sitt förflutna, hemligheter som format dem och kan bli svagheter i krissituationer. Ava, Levi och den tredje expeditionsmedlemmen Leymah måste försöka värdera varandra under den riskfyllda resan mot norr. Resan växlar, mycket trovärdigt, mellan tunga transportsträckor, möten med kanske opålitliga cellmedlemmar, och extremt riskfyllda situationer. Kommer de att komma i tid för att rädda Levis syster, kommer det ens att räcka att rädda henne? Boken slutar i en öppning mot vidare och svårare utmaningar.

tisdag 5 februari 2019

Beskyddarna

Det är en fin sommardag och naturen är vacker och välkomnande, men det måste ändå plåga Constante att se familjegården. Han bär uniform och skall tillbaka till det Stora Kriget som rasar i Europa. Han drar långsamt fingrarna över svarta tavlan i klassrummet där hans tidigare elever sjunger en nidvisa om tysken. Snart måste han lämna det kända, lugna livet för helvetet i skyttegravarna.


Det växer som det skall och gården går bra, men det betyder mycket tungt arbete. Med alla arbetsföra män inkallade och gamle far halt är det mor och dotter som måste sköta allt. I långa, ordlösa scener ser vi dem ploga, så, gödsla, med oxar och redskap som styrs för hand. Att se dem känns på ett sätt rogivande; ett hederligt arbete, att bruka jorden och odla mat, nära marken. Men samtidigt kan man känna i kroppen vilket tungt arbete det är, utan slut, samma slit varje dag.


Skörden närmar sig och den är alltid arbetsintensiv. Familjen hyr in hjälp; fortfarande finns inga arbetsföra män i byn och de anställer den föräldralösa Francine. Hon är van vid arbete med djur och jordbruk och gör skäl för sin lön. Nu är de åtminstone en till för det tunga jobbet. Till skörden kommer också andre sonen i huset hem på permission, Georges, som blivit cynisk av kriget eller kanske alltid varit hårdare än sin bror Constante. Oundvikligen faller hans blick på Francine, som är försiktig men vänlig mot honom. När han återvänder till kriget börjar de brevväxla.


Efter hand utkristalliserar sig Francine som handlingens fokus, men det är mycket fint att filmen inte bara har en huvudhistoria utan låter annat vara viktigt i sin tur. Till stor del är gården själv huvudperson, den som måste brukas under så stor möda men ger mycket tillbaka. En annan viktig aspekt är känslan av att något stort och hemskt pågår längre bort, fastän livet och årstiderna fortsätter i byn. Men när som helst kan byns svartklädde borgmästare dyka upp med sorg i blick och ett tungt besked till dem som är kvar vid hemmafronten. Så smyger sig också modernare tider in och förändrar allt; amerikaner som köper gårdens produkter, traktorer som gör arbetet lättare, och inte minst 1920-talet med friare sätt att leva. Beskyddarna är en lång och mycket njutbar film.