Challenger med Kamraterna på Folkoperan

Det skulle bli en folkfest, när rymdfärjan Challenger skulle lyfta från jorden med en civilperson i besättningen, och då specifikt en lärare, som skulle hålla lektioner från rymden och öka barns och ungdomars intresse för vetenskap och teknik. Men på den ovanligt kalla dagen fallerade O-ringarna som skulle isolera bränsletanken, och vid uppskjutningen exploderade Challenger och alla ombord dog. Dramatiken kring den sorgliga händelsen har under kompositör och dirigent Joel Thoor Engström blivit en opera, framförd av de engagerade sångarna knutna till gruppen Kamraterna. 

Aktörerna i dramat har kokats ned till två astronauter, en manager på NASA, och hos leverantören av bränsletankarna (Morton Thokiol) en manager och en ingenjör. Librettot lyfter fram verkliga händelser och repliker från stressen innan uppskjutningen, när ingenjören (Linnea Andreassen) förgäves försöker lyfta problemen med O-ringarna för sin manager (Conny Thimander), vilken i sin tur vill visa företaget Thiokols styrka för managern från NASA (Erik Rosenius). Första gången orden "framsteg, framtid, framfart" sjungs, följs melodin vackert upp i cellon i den eklektiska musikertrion på scen (cello, saxofoner, elpiano, spelade av Mattias Rodrick, Theo Hillborg respektive Karin Haglund). Efter hand fyller musiken på med ljuden från 1980-talet: regelrätta synt-trummor, och klanger à la Jarre och Vangelis.

Första akten är litet tunn, och kunde för min del gärna ha utökats med mer detaljerat tekniskt prat från Ingenjören. Dock vägs den mer än väl upp av den starka akten, där de lyriska dialogerna mellan Astronauten och Läraren (Richard Hamrin och Alexandra Büchel) står för det förunderliga och sublima. Det ställs mot Conny Thimanders inlevelsefulla vridningar under pressen mellan att ta oron för O-ringarna på allvar, och att låta den försenade uppskjutningen gå av stapeln. Inför nedräkningen flätas alla fem röster samman i en stark, välklingande kör full av hopp och förväntan. Men den stora raketen på scenen knycklas ihop och faller till marken. Alla managers slingrar sig när ansvaret skall utkrävas. 

Många operor och dramer genom tiderna har berättat om tragedier, och nu har vi fått en fascinerande blick på ett drama i vår närtid, från för bara fyrtio år sedan som många av oss minns. Kamraterna har av katastrofen gjort en minnesvärd opera.

Länk till Kamraternas sida om Challenger

The River Has Roots av Amal El-Mohtar

Nära staden Thistleford finns magin. Den finns i den undflyende trakten Arcadia, där man kan hamna av en slump och inte alltid komma tillbaka i samma form. Den magin märks också av i floden Liss som flyter mellan trakterna, och i pilträden som växer längs dess stränder. Magin från floden och träden uttrycker sig i grammatik, vilket såväl bokens författare som dess karaktärer använder sig av för att berätta historier och ibland bara för nöjet av att leka med ord.

Systrarna Esther och Ysabel sjunger gärna egna sånger tillsammans, och det är inte bara de finurliga texterna utan också melodierna och deras röster som gör sångerna så speciella. Särskilt för invånarna i Arcadia, som själva inte kan sjunga. En av dem är Rin, och mellan Rin och Esther uppstår en kärlek som ingen annan kan förstå.

Boken The River Has Roots är poetisk och berättar om en magi som ibland är svårbegriplig i de udda former de tar. Kanske är det just det som gör den trovärdig i sin originalitet, men inslagen av magi och grammatik känns inte som att de drar åt samma håll. Rin, Esther, Ysabel och de andra i historien får aldrig riktigt kött och blod, utan förblir märkliga livsöden att berätta om i sagoform. Dock gör det boken i slutändan ganska så lättviktig.

Fäbodjäntan på Dramaten

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

The Eternaut

Det börjar snöa. Det är inte bara ovanligt för årstiden i Buenos Aires, det är också en giftig snö som dödar dem den faller på. Gubbarna som sitter inne och spelar kort märker det inte direkt utan först efter ett tag, på oväsendet utifrån. När de ser en vän ligga död i snön och en annan dö när han rusar ut för att hitta sin familj, inser de faran. Men de måste väl på något sätt komma ut och försöka hitta sina familjer och förstå vad som hänt? De lyckas skramla ihop en skyddsdräkt, men när det är dags att välja vem som skall få ge sig av har gammalt groll och misstro bubblat upp till ytan.

Den vi främst följer är Juan, som klädd i den improviserade dräkten letar efter sin exfru Elena och deras dotter Clara. Han ser skrämmande scenarier på sin färd genom den tysta, öde staden. Den första underligheten är de folktomma gatorna, den andra att de är täckta av ett lager snö. Den tredje är att det här och där ligger döda människor klädda i sommarkläder. Och på ytterligare andra platser finns levande människor, som är alltför upprörda eller obetänksamma för att skydda sig från det dödliga snöfallet. Dessutom har händelsen väckt det sämsta hos många människor, som tar till våld för att tvinga till sig andras ansiktsmasker, proviant, fungerande bilar eller annat som kan rädda livhanken under de här nya omständigheterna. 

Det dödliga snöfallet är dock inte den enda faran. I TV-seriens öppningsscen antyddes att hotet kom utifrån rymden och snart intas gatorna av fientliga varelser av en okänd art. Men några människor är trots allt rådiga och öppna för samarbete, och använder sina kunskaper om hemstaden för att samla sig till motattack och hitta vägar ut. Fast... ett par gånger ser vi Juan, och inte bara han, vakna med minnesförlust, och några av kamraterna blir paranoida och beter sig destruktivt. Ockupationen verkar pågå på flera olika plan.

TV-serien The Eternaut bygger på ett klassiskt seriealbum med samma namn från 1957. TV-serien har tagit tillvara på det visuella uttrycket i de episka scenerna från ett lamslaget Buenos Aires, likaså i andra scener av häftigt motstånd mot angriparna från rymden. En andra säsong av serien är planerad, och det skall bli spännande att fortsätta följa den.

Cinder House av Freya Marske

Den Askungen vi möter i Freya Marskes berättelse är inte bara piga åt sin styvmor och styvsystrar, hon är bunden till huset de äger eftersom det var där hon dog, för styvmoderns hand. På sjunde steget i trappan förlorade Ella livet, men istället för att stillsamt försvinna blev hon ett spöke, knuten till huset där hon växt upp och mån om att hålla det rent och oförstört. Om styvfamiljen vill tvinga Ella att göra något, eller bara plåga och straffa henne, skräpar de ned eller förstör något i inredningen. Ella känner det som i sin egen kropp, om hon varit vid liv, och gör allt hon kan för att städa upp och ställa allt till rätta.

Den fysiska smärtan och frustrationen är nästan lika plågsam att läsa om som för Ella att uppleva. Men bit för bit återvinner hon nya områden av frihet. Till en början kan hon inte ens lämna huset, men av en slump hittar hon en väg ut. Under sina nattliga vandringar möter hon en fé som kan hjälpa Ella att för tre kvällar få fysisk form och kunna dansa på balerna som anordnats för att landets prins skall kunna välja sig en fästmö.

Freya Marskes variant av Askungesagan låter en blandning av element från andra folksagor skapa en historia som i vissa delar är mer skrämmande än de vanliga berättelserna, och med en öppning för att alla kan sluta annorlunda än förväntat. Skildringarna av föremål och kläder - Askungens balklänning! - är detaljrika och njutningsfulla, och efterlängtade kärleksmöte beskrivs mycket sensuellt, varken för kyskt eller för överdrivet. Inom kortromanens pärmar och Ellas avgränsade liv hinner mycket spännande hända.

Rufus Wainwright Want Symphonic på Konserthuset

Want Symphonic, konsertversionen av Rufus Wainwrights två album Want One och Want Two, har fått en mäktigt klingande ouvertyr som spelas av Kungliga Filharmonikerna under dirigenten Lee Mills. Vackert nog, men jublet blir än större när kompositören och sångaren själv äntrar scenen, slår sig ned vid flygeln och börjar sjunga 

I don't know what it is

But you got to do it

I don't know where to go

But you got to be there

Det är stort och vackert men i crescendot dränker orkestern sången. Dock får vi höra Rufus Wainwrights fina röst klart i nästa låt, den stillsamma Vibrate, som följs av de spännande harmonierna i den nya sången Old Song. 

Låtarna är väl utvalda och placerade så att de tempo, nyans och anslag varierar naturligt. Orkestern har större eller mindre roll i låtarna, och Rufus Wainwright växlar mellan piano och gitarr. Från en röst likt enträgna rop i Beautiful Child växer sedan orkesterklangerna i Memphis Skyline till något stort och svävande. Den lugna framåtrörelsen i den vackra Waiting For A Dream går i Crumb by Crumb över i ett promenadtempo som piggar upp lagom till konsertens paus.

Efter pausen kommer den mer enträgna förstalåten från Want Two, som börjar med ett skavande i förstafiolerna men sedan sväller upp till att omfamna hela världen. Än en gång, vare sig sångerna är stora och magnifika eller stilla och innerliga har Rufus Wainwright publikens hela fokus. När ordinarie set är över vill vi självklart ha extranummer, och de vi får är ypperliga: Först Oh What A World, det magnifika öppningsspåret från Want One där orkesterstämmorna oblygt brister ut i Ravels Bolero då och då. Därefter Going To A Town där vår ciceron eftertryckligt säger "yeah" efter versraden I'm so tired of America. Men stämningen i musiken är både energisk och orolig, och vi behöver ett lugnt sistanummer för att kunna gå ut från konserten. Vemodigt men ändå hoppfullt får vi alla sjunga med i Hallelujah tillsammans.

Nietzsche kontra Wagner på Folkoperan

Nej, de första tonerna vi hör är inte Wagner utan Bizets Carmen. Det är vad Friedrich Nietzsche njuter av under sin i övrigt sönderregnade vistelse i Sils Maria. Wagner, han har förpestat människorna och kulturen med sin musik och den underkastelse som den i slutändan leder till, deklamerar Nietzsche för oss. "Mild und Leise" bryter en sångerska innerligt in med, medan Nietzsche trycker kudden över huvudet för att slippa höra. Han berättar om en samtid som dyrkar Wagner och hans operor - nej, hans allkonstverk och deras specialbyggda operahus i Bayreuth. Det grandiosa i Wagners ambitioner får dock då och då svar i Nietzsches minst lika storhetsvansinniga utropande om att hans nästa bok kommer att göra alla andra böcker överflödiga!

Nietzsches avståndstagande från personen och fenomenet Wagner blir, vilket inte är så ovanligt, ännu kraftigare och varaktigare därför att han länge var innesluten i Wagners vänkrets. I handlingen flyttas vi tillbaka i tiden, då Nietzsche från att vara en beundrande student tas upp i Wagnerfamiljens vänskap och bjuds in att bo hos dem under flera perioder. Men ju mer Wagners popularitet växer, och ju mer han fördjupar sig i germansk nationalism, desto mer växer Nietzsches motvilja och det influerar i sin tur hans eget filosofiska världsbygge.

Folkoperans inscenering av Friedrich Nietzsches avståndstagande från den forne vännen Richard Wagner är ypperligt gjord på alla plan. Joakim Stens manus berättar historien utförligt, engagerande och med humor och variation som håller stämningen uppe. Musikaliska insatser varvas in för att illustrera, fint framförda av Folkoperans orkester, av sångarna Vilma Skäryd och Philip Hartman, och vid pianot Dmitry Tyapkin som förvandlas till Franz Liszt i ett av hans stycken som Nietzsche också underkänner som banal underhållning förklädd till virtuositet.

Mest lysande av alla är ändå Friedrich Nietzsche, fantastiskt gestaltad av Jonas Karlsson. När vi tror att mannen på scenen har tappat orden så är det aldrig skådespelaren, utan Nietzsche själv som hejdar sig inför det där värsta sveket som slutligen vände honom mot Wagner. Filosofen vi ser är oemotståndlig, såväl i sin megalomani som i sin småaktighet, och även om vi här och där kan ana luckor i hans slutsatser och personligt agg i formandet av hans filosofi, så har han vår sympati och vår uppmärksamhet från första till sista stund.

Länk till Folkoperans sida om Nietzsche kontra Wagner

Foto: Sören Vilks