The Shining på Malmö Opera

Framlyktorna på bilen som familjen Torrance anländer i ser hotfulla ut - vi vet ju var ondskan kan finnas i en historia av Stephen King. Den här gången är det Overlook Hotel vi är på väg till, och pappa Jacks skämt om att hysta sonen Danny/Doc över kanten från utsiktspunkten har en dålig ton. När familjen sätter sig sig i bilen igen har det smugit in en blåklädd pojkfigur som bara Danny kan se i baksätet.

Foto: Emmalisa Pauly

Hotelldirektören välkomnar Jack och Wendy Torrance som skall se efter hotellet medan det är stängt under lågsäsongen. Hotellets kock Dick Hallorann tar Doc avsides för att tala. Han känner igen pojkens förmåga att se mer än andra, och varnar honom för att hotellet är fullt av oroliga andar av dem som dött där - inte sällan under grymma omständigheter. Se bort! Låtsas som att du inte ser dem!

Samma avbrutna livsöden läser Jack om i dokumenten som är på väg att brännas upp i den opålitliga värmepannan. Divan som skar upp handlederna i sitt badkar... Förre vaktmästaren Delbert Grady som blev galen och högg ihjäl sin fru och tvillingdöttrar för att "tillrättavisa" dem... I ett sjukligt, grönaktigt sken tar personerna ur hotellets historia form och bjuder in Jack till baren där festen alltid pågår. Hans sinnesstämning förvärras ytterligare av visionerna av den döde fadern, barndomens plågoande som pressar Jack att även han "tillrättavisa" sin olydiga familj. Så blandas dålig självkänsla, upprepade misslyckanden och en toxisk idé om familjens överhuvud till hat mot ens allra närmaste.

Doc kan inte låta bli att utforska hotellet, hur skrämmande det än är, och blir fysiskt attackerad när han möter de olika spökena. Även Wendy känner av den växande oron, och hennes hopp om att familjen skall komma varandra närmare slår över i skräck för vad hotellet gör med Jack, och vad Jack kan göra med familjen. 

Skickligt dras operascenens kolsvarta draperier uppåt, nedåt och åt sidorna för att forma knivskarpa inramningar till hotellrum, dörrar och hissdörrar. Mörka gestalter smyger fram och skakar osynligt om de levande människorna, medan de döda lockar och lockar Jack med sin eviga fest - otäcka men spännande. Musiken är skarp och har ofta en oroande disharmoni, utom när Dick Halloran sjunger. Då vänds klangerna äntligen till något tryggt, buret av Luthando Quaves vackra röst.

Länk till Malmö Operas sida om The Shining

Foto: Jonas Persson

The Boroughs

The Boroughs verkar som ett bra ställe att åldras på. Du får ditt eget hus nära andra pigga pensionärer, och när du blir för dement för att klara dig själv, så flyttar du in på The Manor, där personalen hjälper dig dygnet runt. Men det är ytterst motvilligt som Sam flyttar till The Boroughs, fortfarande sorgsen efter hustruns död.

TV-serien The Boroughs är en rysare, och istället för att låta oss undra vad som gömmer sig bakom väggarna i det lilla samhället får vi redan tidigt en ganska god blick på den otäcka varelse som förgriper sig på invånarna i natten, och till och med dödar någon ibland. Att Sam ser en av dem in flagrante men blir tillbakavisad av sjukvårdarna gör det också klart att de som styr stället har ett finger med i spelet. Sam och grannen Wally börjar i hemlighet att undersöka vad som pågår i deras hem, och när grannen Judy upptäcker dem ansluter hon sig också. 

Parallellt med det upptäcker Judys man Art något underligt och spännande, medan Renee irriteras av konstiga stölder i butiken hon driver. Steg för steg kommer deras spaningar närmare varandra, men också in i fokus för dem som absolut inte vill avslöjas. Ledtrådarna är ganska tydliga men med några förvirrande stickspår - hur kommer det sig att gamla TV-apparater påverkar varelserna, och varför ser Sam sin döda hustru men pixelerad, som en trasig TV-bild?

Säkert känner många tittare en aning hjärtsnörp över att karaktärsskådespelare med en lång karriär nu klassas som och stängs in i pensionärsboende - Alfred Molina, Alfre Woodward, Denis O'Hare, Bill Pullman, Mary McDonell och inte minst Geena Davis. Det är en liten tröst att den senare fortfarande är en kapabel skönhet, attraktiv även för unga snygga män, och inga av de övriga pensionärerna plågas av synliga krämpor eller rörelsehinder. Vad värre är, är att handlingen är så banal och dialogerna är så extremt taffliga. Missförstånd och känsloutbrott är som kalkerade på de simplaste filmscener man kan dra sig till minnes. Mysteriet är inte så spännande som man skulle önska, och även när det som spretar i dess lösning förklaras, så känns den inre logiken knapphändigt ihopklistrad. En andra säsong av The Boroughs styrdes av, och det var nog bäst så.

Jitterbug av Gareth L. Powell

Det är kanske tur att människor i gemen inte intresserar sig så mycket för astronomiska fenomen. När först Neptunus och sedan Uranus löses upp och försvinner sker inga panikrusningar bland jordens befolkning. Det är först när Saturnus drabbas som allmänheten ställer upp teleskop för att se på förödelsen. Några funderar till och med på att förstörelsen av solsystemets planeter om ett tag kan komma att nå jorden. 

Efter prologen hoppar handlingen några decennier in i framtiden, där även Mars börjat drabbas av det mystiska sönderfallet, men i gengäld har åtta ännu mer mystiska skaldelar byggts upp där asteroidbältet förr låg - enorma, och med en atmosfär och lämplig för mänsklig kolonisation. Rymdfarten har gjort några stora skutt framåt, och vi möter kapten Copernicus Brown och den eklektiska besättningen på hans skepp Jitterbug, som stannar till för att svara på ett nödrop från ett annat rymdskepp. Aj aj, brukar det inte vänta hemska saker när man svarar på nödrop från okända skepp? Men när de kommer fram har det värsta redan hänt - ett piratskepp och skeppet det försökte borda är båda sönderskjutna av vapen från ett ännu mäktigare skepp som redan gett sig av igen. Ombord på det jagade skeppet finns dock fortfarande lasten som alla var ute efter - den fräcka unga kvinnan Amber Roth, och med henne någon hemlighet som uppenbart är värd att jaga och döda för. Inte oväntat hamnar Copernicus och Jitterbug mitt i en konspiration mellan politiska aktörer, men vad värre är är att hemligheten som Amber smugglade verkar antyda att något ännu farligare är på väg att hända med solsystemet. 

Gareth L. Powell hinner med några intressanta miljöskildringar av den koloniserade månen, och av den annalkande faran som får alla att jaga efter mer information. Men en del språng i handlingen sker litet för lätt, såväl uppdagandet av hemliga investeringar i teknik som hur någon som nyss var ens fiende blir snäll och samarbetsvillig. De sista kapitlen lassar på så många fantastiska tekniska och kosmologiska under att man blir yr - machina Deus ex machina - vilket stjälper bokens inre trovärdighet. Men boken Jitterbug är ändå snabb och rolig att läsa, inte minst för de korta internet-annonserna som dyker upp i slutet på en del kapitel och ger en bredare utblick över den framtid där handlingen utspelar sig.

Fler böcker av Gareth L. Powell:

Light of Impossible Stars

Jane Horneys sista timmar på Helsingborgs Stadsteater

Det börjar den 19 januari 1945, när Jane Horney tar avsked från sin sömnige käresta Jörgen, efter en natt med Heinz. Jane viftar undan förebråelserna - Ja, Heinz är nazist, det är ju beklagligt... Men den charmiga Jane Horneys umgänge med män i nazisternas toppskikt ger henne goda möjligheter att skaffa hemlig information från dem och till och med undsätta danska fångar i tyska läger. Eller är kanske Jane ändå en spion för Tyskland? Misstankarna om henne har väckts i den danska motståndsrörelsen. Nu tar hon in på Grand Hotell i Malmö och möter väninnan Bodil. Vid midnatt skall hon stiga ombord på fiskebåten Tärnan för att rentvå sitt namn.

Redan på hotellet börjar stämningen bli mystisk, fastän vännen Bodil bjuder på riktigt kaffe och kaka. I nattens mörker slår vågorna hårt i Öresund, samma smala sund mot Danmark vi åskådare passerade bara något kvarter utanför teaterbyggnaden. Jane stiger ombord på båten - och träffas av två skott. Men åttio år senare vet vi fortfarande inte exakt vad som hände den natten. Dagen den 19 januari börjar om igen, och igen. Jane går igenom några saker igen - grälet med Jörgen, kaffet med Bodil - men några detaljer ändras medan hon letar efter förklaringen till sin egen död. Historien snurrar runt, runt i allt snabbare tempo, och det verkar som att Jane Horney är fast i sin egen gåta. Det är en bra väg som teateruppsättningen väljer, att inte försöka klistra på ett svar som inte finns utan gräva djupare i frågan.

Uppsättningen på Helsingborgs Stadsteater spelar upp mysteriet om Jane Horneys död, utan att tappa mänskligheten hos henne och medaktörerna i dramat, eller glömma bort sorgen över att ett människoliv släcks. Lillans scen utnyttjas skickligt genom de många dörrarna på scenen som öppnar och stänger för möjligheter och hot. Det är sympatiskt att alla tre skådespelarna kan ta på sig en vinröd turban eller basker och bli en dubblerad eller tripplad Jane, så att hon inte behöver vara ensam under sina sista timmar i livet.

Länk till Helsingborgs stadsteaters sida om Jane Horneys sista timmar

Foto: Emmalisa Pauly

Oskuldens museum

Kemal är tillsammans med Sibel. I Turkiet på 1970-talet är det egentligen inte tillåtet med sex före äktenskapet, men man ser genom fingrarna för unga par som går stadigt och har i sikte att gifta sig. Sibel och Kemal kommer båda från fina familjer, rör sig i glamourösa kretsar i Istanbul och unnar sig lyxvaror från Väst. När Kemal spontant går in i en butik för att köpa en väska åt Sibel, möter han sin avlägsna släkting Füsün. Hon är ung och mycket vacker. 

Det uppstår trubbel med väskköpet, och Kemal föreslår att Füsün skall möta honom i en lägenhet som familjen äger för att lösa problemen. Det är ju inte helt hederligt av Kemal att på det sättet låta sin lust få spelrum, när han är på väg att förlova sig med Sibel och med kunskapen om att Füsün kan få dåligt rykte. Men attraktionen mellan dem båda är stark, och snart är de båda ett älskande par, men i hemlighet, bara på en plats i hela världen, "Nådahuset" dit bara de två kommer.

Men samtidigt pågår förberedelserna för Kemals och Sibels förlovningsfest. Hur Kemal tänker är svårbegripligt, men han bjuder in Füsün till festen. Visst har hon hela tiden vetat om förlovningen, men på det glittrande spektaklet står det klart för henne att Kemal inte delar sin verkliga värld med henne - den där man lovar varandra trohet, den som är fylld av rikedomar som hon och hennes föräldrar inte ser en skymt av hemmavid. När hon försvinner ur Kemals liv tar han det hårt, och förhållandet med Sibel och alla andra vänner börjar lösas upp.

Det är fint att Orhan Pamuks berättelse med namnet Oskuldens museum inte stannar där så många andra grandiosa berättelser om otillåten kärlek och krossade hjärtan slutar, utan med god känsla för psykologi går vidare och tar sig överraskande vägar. Kemal söker Füsün och tror sig se henne överallt på Istanbuls gator. Till slut möter de varandra äntligen igen, men då är hon gift med en annan. Kemal blir en gäst i familjens hus och äter middag hos dem nästan varje kväll i åtta år, under en täckmantel av affärsintresse i makens regissörsplaner och Füsüns önskan att bli filmstjärna. Mest av allt är det ändå närheten till Füsün han söker, och genom att plocka på sig en sak i taget ur familjens hem skapar han grunden till det som skall komma att bli Oskuldens museum.

Orhan Pamuk är i sina böcker alltid bra på att ge en känsla för interiörerna, de som är vardag för Istanbulbor men okända för de flesta av oss läsare. Filmatiseringen av boken Oskuldens museum ger förstås en ännu bättre bild av såväl glamourösa som triviala miljöer i 1970-talets Turkiet - filmvisningarna utomhus på sommarkvällar, den trånga och överdekorerade lägenheten där Füsüns familj bor, de backiga gatorna utanför. TV-serien ger oss också ögonblick av reflektion över sorgen och tvekan som kommer av ett komplicerat liv, antingen i form av Kemals inre röst eller Füsüns avvisande när hon inte längre litar på att Kemals avsikter är äkta. Så blir inte Oskuldens museum ett monument som förhärligar en olycklig kärlekshistoria, utan en aldrig färdig historia om att försöka hantera livets slag även när man vet att man aldrig kommer att komma över dem.

The Renovation av Kenan Orhan

Hotet om att kastas i fängelse var anledningen till att Dilara och hennes make och far flydde från Turkiet. Men nu har hon, helt obegripligt, en turkisk fängelsecell i sin lägenhet i exilen i Italien. Efter den utdragna badrumsrenoveringen lämnade hantverkarna efter sig en cell med sparsam inredning för en fånge och en dörr med en lucka för mat. Det är som att tyranniets repression har följt efter dem, att det som finns i deras tankar också tagit fysisk form. Fängelsecellen är som en smutsig hemlighet som Dilara vill skydda sin demente far från. När maken i sin tur ser den får han panik och flyr från staden.

Det är alltså inte bara ett felaktigt rum Dilara har fått utan faktiskt en cell i ett turkiskt fängelse, förbunden med hennes sovrum via en dörr. När en vakt och en förman går förbi i korridoren blir de inte ens förvånade, men nämner att även de just har byggt om och utvidgat fängelset. De intilliggande cellerna börjar fyllas med kvinnliga fångar. Först är de avvaktande när Dilara försöker fråga dem varför de spärrats in. Efter hand börjar hon göra sig hemmastadd i cellen. En aning av det saknade hemlandet går att känna där, i rösterna och de svaga dofterna utifrån.

Med hjälp av troper från science fiction gestaltar Kenan Orhan den blandning av längtan, oro och skuldkänsla som någon som flytt en diktatur kan känna, i Dilaras fall utökat på grund av faderns tilltagande demens som gör dagarna svårare. Inslagen av magisk realism varvas med rena fakta från det tilltagande förtrycket i hemlandet, i form av minnen eller telefonsamtal med de kvarblivna mostrarna och fastrarna. Mostrarnas röster och viskningarna i fängelset tydliggör hur Dilara  alltid är några steg bort från det som verkligen händer, en känsla som bär på sin egen tyngd att jämföra med att stanna kvar och fängslas av en alltmer maktfullkomlig tyrann.

Solaris på Dramaten

Kris Kelvin landar på rymdstationen utan att ha hört något från dess besättning. Han är psykolog och utsänd för att skriva en rapport om tillståndet på forskningen om den underliga planeten över vilken skeppet har kretsat i åratal. Till slut dyker Doktor Snaut upp men svarar undvikande på frågor. Professor Sartorius är ännu mer avvisande. Efter hand framgår det att Professor Gibarian, den ende som Kris Kelvin haft kontakt med innan, just tagit sitt eget liv. Om Kelvin sover så kommer han att förstå mer, övertalar honom de båda männen.

En kvinna som helt och hållet liknar Kelvins döda hustru Harey finns där när han vaknar. Det är obegripligt. Kelvin löser mysteriet genom att göra sig av med det, och skicka ut varelsen i en rymdsond. Men det hjälper inte, snart dyker ännu en exakt kopia av Harey upp. Vi får inte (direkt) veta vilka plågsamma minnen som tagit form för Snaut och Sartorius, men de berättar att "gästerna" började dyka upp efter att Gibarian bestrålade planeten med röntgenvågor. 

Redan innan spöken från det förflutna dök upp i fysisk form lär männen på forskningsskeppet ha varit på väg in i galenskap, efter åratal av isolering och fruktlösa försök att förstå det obegripbara. Med bara halvt underbyggda resonemang kastar Sartorius och Snaut fram idéer om ett nytt experiment för att få en reaktion från planeten.

Kris Kelvin kastade inte ut den andra kopian av Harey, och halvt motvilligt låter han sig tillsammans med henne vaggas in i en kopia av den kärlek de hade på jorden. Harey-gästens ständiga frågor och konstateranden utvecklas från naiva till mer komplicerade, och framstår som rationella och faktiskt mer mänskliga än forskarnas halvt förvirrade teorier. 

Dramatiseringen av Stanislav Lems bok Solaris gör det lågintensiva kaoset och svårhanterade smärtan synlig i Snauts och Sartorius irrfärder över scengolvet, väl spelade av Danilo Bejarano och Erik Ehn. Nina Togner Fex är lysande som "gästen" Harey; lätta glidningar mellan tydliga människominnen och insikten om att hon är något helt annat. Att huvudrollen Kris Kelvin är märkligt anonym och passiv kan inte Rasmus Luthander lastas för. Några detaljer i uppsättningen skär; användandet av verbet "lämna" (även om jag vet att denna anglicism nu officiellt godtas), och att Kris Kelvins alltför raskt upplästa inledningsmonolog skapar en stress när det vore bättre att börja pjäsen med ett segt lugn. Men det är ändå övervägande bra att få se och tänka över den här klassiska berättelsen i ett nytt format.

Länk till Dramatens sida om Solaris

Foto: Sören Vilks