Train Dreams

Robert Grainier föds under 1800-talets sista decennium, men födelsedagar och sekelskiftet är nog inget man håller reda på i det lilla samhället Bonners Ferry i Idaho. Robert är föräldralös och utan riktning i sitt liv, tills han träffar Gladys som tycker om honom. Det är väldigt ofta man får se kärlek på vita duken, men sällan så äkta och kännbart som här: läppar som rör vid varandra, två människor som håller om varandra och pratar förtroligt. Robert och Gladys bygger ett hus i skogen och får dottern Kate. 

För att tjäna ihop till uppehälle för familjen tar Robert arbete vid järnvägen. Liksom hans nästa jobb med att fälla timmer innebär det att gruppen av arbetare lever långa tider tillsammans, i markerna de arbetar på och långt från sina familjer. Inga djupare vänskaper formas, Robert är en tystlåten iakttagare av de mer eller mindre udda personligheterna under arbetet och vid lägerelden om kvällarna. Liv kan snabbt bytas ut mot död i skogen: fallande timmer, eller det obegripliga mordet på en kinesisk rallare en sommarkväll.

Det sker inga långsamma kamerasvepningar över naturens skönhet, men vi uppfattar den ändå i periferin av det hårda arbetet; i de stora gamla trädstammarna och i brusande vatten. Långt från Roberts långsamma, ensamma tillvaro skiftar världen till det moderna, vilket i sin tur tar sig ända till Roberts liv i form av motorsågar och annat som förändrar arbetet. Från att ha fällt skogen för hand med sågar på ett sätt som kändes evigt och oföränderligt är det Robert som verkar uråldrig och lämnad på efterkälken. I sin ensliga stuga fortsätter Robert sitt liv, påhälsad av syner och drömmar om människorna han har förlorat. En del skulle säga att han lever ett idealiskt liv, självständig och nära naturen. Vi som har följt honom under hans åttio år kan se att hans ensamhet är ett skal mot mer sorg. Men låt oss vara glada att ett liv som Roberts har spelats upp för våra ögon och minnen.

Rekviem - en hallucination av Antonio Tabucchi

En oemotståndlig längtan drog italienaren Antonio Tabucchi till Portugal. Nu möter vi honom en het sommardag i Lissabon. Flyktigt tänker han att han borde ha stannat kvar i den stillsamma trädgården, men han har ett avtalat möte som han inte vill missa. Men kanske tog han fel på ett halvt dygn, det var nog inte klockan tolv på dagen utan vid midnatt som den andre menade. Nya möten och besök i gamla minnen bokas in under de vunna timmarna.

Förutom ett tåg som måste passas klockan på kvällen, så har vår huvudperson inte bråttom till sina möten. På väg till det första är han trött och har svettats igenom skjortan. Var kan han få tag i en ny skjorta på en dag när allt är stängt? Diskussionerna med den hjälpsamme taxichauffören inbegriper mannens bakgrund och tack och lov förslaget att zigenarnas marknad är öppen även idag. Vår berättare måste guida taxin rätt, men väl på plats kan han köpa två tröjor, och blir sedan själv anvisad att mannen han skall träffa finns där inne, på kyrkogården.

Mellan tid och rum finns där ett angenämt hem där Tadeusz Waclaw Slowacki anträffas, trots att han är död sedan flera år. Denne man är trots sitt polska namn portugis av eget val, liksom vår berättare, så männen möts i sitt mellanförskap i landet de båda är lojala mot. Och liksom "killen" som berättaren allra sist på dagen skall träffa, så är han alltså död. Förutom att Tadeus envisas med att fråga hur han dog, så blir tillvaron mycket konkret genom att man med god aptit hugger in på den rustika maten som värdfamiljen bjuder på. Flera gånger skall möten med spöken grundas i de noggrant beskrivna recepten på vad som äts. Skickligt beredda inälvor bidrar till att de tunga, flottdrypande rätterna blir så delikata. Det är naturligtvis inte samma sak, men ändå litet så, när de tiggare eller andra människor som berättaren slumpmässigt och flyktigt möter under dagen tar gestalt genom de specifika och originella detaljer ur sina liv som de berättar. Likaså diskuteras noga vilka platser vår berättare är på väg mot, eller längtar tillbaka till, och placerar handlingen konkret i och runt Lissabon.

Dock, det finns ett stort och kanske spännande tomrum, och det gäller det nogsamt förberedda mötet med dona Isabel, där boken bara berättar den nog så intressanta upptakten i väntan på damens ankomst. Kvinnan, liksom Tadeus, figurerar i en annan bok av Tabucchi som bär hennes namn. I den här boken blir hon ett mysterium av en annan art än de många mötena i limbo som vår berättare upplever.

Damglaset på Ö2 Scenkonst

Amy Winehouse går på repeat innan föreställningen börjar. När Louise Ryme kommer in har hon makeup och håruppsättning inspirerad av den hedonistiska och alltför tidigt bortgångna Winehouse. Men först slår sig Ryme ned och berättar, i egenskap av den allvetande Berättarrösten, om alkoholens historia i Sverige, från brännvinets intåg på 1400-talet och  fram till nittonhundratalets motbok. Dåtidens snåla tilldelning av alkohol till kvinnor - hälften mot männen, om ens det - tar gestalt i form av en person som verkligen skulle behöva slappna av med ett glas, nämligen Nora Helmer. Hon flyger omkring i lägenheten, städar och vispar ihop en tårta till födelsedagsbarnet under enträgna försäkranden om att hon inte behöver något själv. Och då och då dras hon som av en magnet mot brickan med likörer... men kan bara stirra på den, för det går ju icke an att en kvinna skall dricka.

Historieberättandet går vidare, och via Marguerite Duras kommer vi till kvinnor som faktiskt dricker, men fortfarande ses snett på av omgivningen, särskilt om de dricker för mycket och blir högljudda. Berättelsen blir allvarlig och personlig, men några komiska ögonblick lyser upp då och då. Damglaset från titeln är mormoderns smäckra snapsglas, extra litet för att det riktigt skall synas hur måttfull en dam är med de starka varorna.

Jag gillar idén med uppsättningen, även om jag önskar att framställningen redigerats och komprimerats såväl i textdelarna som i de ordlösa scenerna och övergångarna däremellan. 

Föreställningen blir också spretig i så måtto att uppfattningen att kvinnor skall vara måttfulla, ställt mot kvinnor som går över gränsen, inte vävs samman och/eller utvecklas på ett mer givande sätt. Men som sagt, jag gillar idén och flera av scenerna i pjäsen Damglaset.

One Battle After Another

Gränsbevakningstruppernas våldsmonopol är överväldigande, med beväpnade skaror av sammanbitna och oberörbara officerer och uppbackat av infrastruktur för att låsa in och förhöra människor de fångat in. De grupper som verkar mot dem måste bygga upp ett motsvarande nätverk i dess skugga; listigt, mer lättrörligt, mer hemlighetsmakeri och inlärda säkerhetscheckar för att kolla att den man möter verkligen är på ens egen sida. En sådan grupp är French 75, kanske inte så disciplinerad men effektiv i sina mer våldsamma aktioner. 

Upphetsningen över att ha lyckats med att frita en stor grupp inlåsta immigranter blandas med sexuell upphetsning. Aktivisten Perfidia Beverly Hills och pojkvännen och sprängmedelsexperten Pat Calhoun delar en djup tungkyss i bilen på väg därifrån, men innan dess har Perfidia sexuellt förnedrat immigrationscentrets befälhavare Steven Lockjaw. Till otur för dem båda två tänder han på det och blir besatt av Perfidia.

Efter att ha blivit avslöjade lever Pat Calhoun i Kalifornien under nytt namn, Bob Ferguson, med dottern Willa. Men fortfarande sexton år senare finns Lockjaws fixering vid dem kvar, nu också underblåst av den fara de utgör för hans rykte som pålitlig, våldskapabel fullblodsrasist i en paramilitär grupp med egna, hemliga befogenheter. På nytt ställs det hårda statliga våldsmonopolet mot den löst organiserade och ständigt undflyende motståndsrörelsen. Nu består gruppen i Calhouns sikte av den nästan sönderrökte Bob Ferguson, tonårsdottern Willa som kanske eller kanske inte lärt sig att vara misstänksam mot myndighetspersoner, och Willas karate-sensei Sergio St. Carlos, som har mer aktuella kontakter med de lokala underjordiska grupperna.

Förutom fokuset på den lilla grupp av jagade och jägare, är filmen One Battle After Another en spännande uppvisning i principer som stöter emot varandra. Där är den hårda, kalla beslutsamheten från Lockjaw och hans officerer; stressen hos den pårökte Bob på flykt; den lugna effektiviteten mitt i kaoset hos Sergio som steg för steg sätter genomtänkta flyktplaner i verket. Spänningen är hög genom hela filmen, även i de scener som verkar lugna på ytan.

Livet efter framtiden - Guide till samtiden av Torbjörn Elensky

I mina ögon är det en fördel att den slanka boken Livet efter framtiden - Guide till samtiden inte innehåller fotnoter och referenser. Det skulle göra den till mer av en partsinlaga, något som måste bemötas med en minst lika tung notapparat av någon som sorterar sig som tillhörande "motståndarlaget". Det är just de alltför djupa hjulspåren i den svenska debatten som Torbjörn Elensky vill luckra upp. De inledande korta kapitlen inbjuder istället till att man som läsare jämför med sitt eget inre referensbibliotek och de slutsatser man själv dragit av sitt sammanlagda informationsflöde. Kapitlen har titlar som Kunskap och kritik, Kunskap och sanning, Grannar och gäster, ord som varken är rena motsatser eller kompletteringar, utan snarare kan ses som olika synvinklar på samma företeelser. Elenskys förankring i italiensk historia och tradition är också uppfriskande i vår litet för engelsk-fokuserade ankdamm.

Elensky inleder med kortfattade genomgångar av fenomen i tiden, såsom GAL-TAN-skalan och allmän religionsfrihet, med kommentarer om vart den traditionella respektive nutida politiska högerns och vänsterns åsikter läggs. De övergripande men absolut inte urvattnade sammanfattningarna borde inte vara kontroversiella för någon med grundläggande intellektuell rörlighet. Efter hand rör sig fokus dock mot frågor där vi haft och har stora motsättningar i samtiden, och de faktiska uttryck där åsikter slagits mot varandra, till exempel koranbränningar och hitresta tiggare. Fortfarande belyser Elensky sina teman från flera håll, och för också flera gånger in det helt nödvändiga globala perspektivet, som att den hjälpverksamhet vi slår upp lokalt i Sverige bara når ett litet antal av de drabbade och inte gör något åt grundorsaken, vad det vara må - romers behandling i Europa eller diktaturer som skapar desperata flyktingar.

Allteftersom de behandlade fenomenen blir snårigare och färgade av infekterade diskussioner i samtiden, fylls Elenskys meningar ut med bisatser och förbehåll, och någon som sedan tidigare sorterat sig som motståndare till författarens tankegods kommer att hitta större och mindre detaljer att hänga upp sig på. Må så vara. Efter läsning av de inledande kapitlen borde man vara intellektuellt hederlig nog att, likt författaren, ifrågasätta en del av sina egna käpphästar. Det är där som utmaningen ligger. Under läsningen noterar jag att mina tankar oftast rört sig i samma banor som de som presenteras i boken, även om jag fått några stötestenar att fortsätta undersöka. Jag är också öppen för möjligheten att Torbjörn Elensky och jag kan ha blinda fläckar som överlappar varandra, och som därför inte ens kommit med i bokens diskussion. Den beredskapen är också viktig att hålla, för oss alla. 

Sist i boken kommer tolv problemställningar som inte har enkla lösningar eller ens kompromisser. Inget försök till lösning kommer att bli komplett, alla försök kommer att ta lång tid, arbetet kommer att vara svårt, besvikelser kommer att kvarstå och ett (någorlunda) lyckat resultat kommer inte att lysa starkt. Det är alltså frågor som vi gemensamt måste lyfta upp och vara beredda att jobba med under längre tid - på ett intellektuellt hederligt sätt. Det är viktigt att diskussionen rör sig bort från att hitta en delförklaring som hör till den "andra" sidan, skyffla hela skulden dit och sedan låsa sig för andra möjligheter. Det finns inte ett stort kliv till lösning, det krävs många mindre steg, och några av dem kommer att svida även för en själv. Att hålla fast vid den sortens vidsynthet även när motståndarsidan fortsätter med enögda svar och smädelser vore intellektuellt hederligt och framför allt bra för Sverige.

Madame Bovary på Dramaten

Emma Bovary i Gustave Flauberts roman Madame Bovary har länge personifierat en längtan efter att skapa spänning i sitt liv, en spänning som liknar den man har läst om i böcker och en längtan som driver en själv och ens närmaste i fördärvet. Man kan se på Emma Bovarys drömmar som själviska, världsfrånvända, poetiska, fullt förståeliga; endera av alternativen eller alla på samma gång, och det är givande att se olika tolkningar av dem. 

Regissören Oliver Frljić uppsättning på Dramaten tappar tyvärr bort att gestalta Emmas drivkraft och känsloliv, när den sätter upp bokens handling som snabba klipp mellan olika scener där dramat skruvats upp till max och Emma gång på gång rasar av ilska eller förväntad lycka.

Tempot dras inte ned förrän i scenen där Emma planerar sin flykt tillsammans med älskaren Rodolphe Boulanger, och vi får tid att se hennes växande drömmar och hans tilltagande motstånd. En dubbelscen mot slutet där Emma vädjar om hjälp från Boulanger respektive den unge poeten Léon är också gripande, och också stiligt iscensatt framför de enorma speglar som tillsammans med småkonstigt rullande möbler är den enda scenografin på det kala scengolvet. Istället är det musiken som smyckar uppsättningen: olika versioner av Madonnas Like a Prayer, Nirvanas Smells Like Teen Spirit och mycket vacker sång av Joel Valois. Men föreställningen hugger åt flera olika håll, inklusive inklippta scener där Flaubert står inför rätta, och i slutändan ger uppsättningen bara ilska och frustration.

Länk till Dramatens sida om Madame Bovary

Sinners

Många älskar skräckfilm för skrämseleffekten, eller vampyrberättelser för romantiken i att leva för evigt och förstöra det man älskar. Men en skicklig regissör, som Ryan Coogler definitivt är, kan använda elementet av skräck och det specifika hotet från vampyrer för att bygga en historia som är större än sina delar. Redan de inledande scenerna i filmen Sinners ger en aning om djupet i berättelsen. Blodig och sårad vacklar unge Sammie Moore in i den kritvita kyrkbyggnaden där hans far håller söndagens gudstjänst. Genast ser fadern skräcken och faran som pojken med nöd och näppe undsluppit, samtidigt som vi i publiken i blixtsnabba tillbakablickar får en aning om vad Sammie har sett och aldrig kommer att glömma. På samma sätt, fast helt tvärtom, kommer vi i slutet av filmen att få se tillbakablickar på scener av glädje och hopp om något bra, innan katastrofen tar nästan alla.

Året är 1932, och tvillingbröderna "Smoke" och "Stack" Moore återvänder till sin hemstad Clarksdale efter sju år i Chicago. De har planer på att köpa och öppna ett hus för musik och fest, och de har pengar för att genomföra sina planer. För musiken frågar de sin kusin Sammie Moore som är en skicklig gitarrist, och den erfarne pianisten Delta Slim. De gamla skrönorna om musiker som säljer sin själ till djävulen vid ett vägskäl är här ett internt skämt, när en allvetande berättarröst berättar om hur begåvade musiker kan öppna dörrar mellan vår verklighet och andra världar och tider. Det är just vad vi ser under den underbara scenen i brödernas juke joint, när musiker och dansare från tidigare och kommande eror svärmar in och delar dansgolvet med människorna på plats.

Men Sammie Moores fantastiska begåvning lockar farligare gäster. Ett onaturligt monster med sina egna anor har tagit två lokalbor i besittning, och försöker lirka sig in på festen. Nu tillkommer dilemmat att de tre oönskade gästerna är vita. Hur kan de svarta människorna på festen avvisa dem utan att riskera att de kommer tillbaka med en lynchmobb? Det är här som filmen Sinners börjar fördjupa vampyr-motivet, efter att redan ha byggt upp stämningarna och persongalleriet med välvalda scener och repliker. Allt eftersom människor från festen blir bitna och smittade, blir deras egna motiveringar än mer trovärdiga när de försöker övertala sina gamla vänner om att bli insläppta på festen. Och varför försöker de hålla emot vampyrerna, när den vita lokalbefolkningen litet längre bort kan komma förbi och göra än värre saker mot dem när som helst?

Även när blodet droppar och striderna mellan de levande och de odöda blir intensiva, är det fortfarande inte actionkänslan som är viktigast, utan hur varje person kämpar för att överleva på sitt eget sätt, av sina personliga anledningar som kanske börjar nötas ut under kampen. Kan det sluta väl? Det enda vi fick veta från början var att Sammie överlevde, med skador som går djupare än huden.