The Sorcerers på Fasching

Ett tungt och samkört komp, barytonsaxofon, vibrafon och flöjt är en god uppställning för att skapa spännande musik. The Sorcerers väljer också att skapa magi inte bara genom sin musik, utan också medelst de suggestiva låttitlarna och Richard Ormrods sporadiska mellansnack som låter som lösryckta meningar ur berättelser man bara knappt förstår. Första låten på spelningen på Fasching heter passande nog Opening Titles, intrikata rytmer som upprepas med liten variation, från 2020 års skiva In Search of the Lost Monkey God.

"What are these numbers? They're a transmission from a different place," är introduktionen till nästa låt. Men den platsen är jorden, låttiteln är Echoes Of Earth från senaste alumet Other Worlds and Habitats, och musiken vaggar långsamt framåt, medan vi kanske också rör oss bort från jorden?

Härnäst möter vi the People of the Forest, där flöjt och barre unisont spelar en nästan frågande melodi över Neil Innes snygga basslingor. Så följer ett spejsat syntintro till Ancestral Machines, där vibrafonen klingar eteriskt över det tunga gunget från kompet. De här låtarna låter ännu bättre live än på skiva, men följs av Moth ("it can smell death!") där energin droppar ganska mycket. Tur då att den följs av Summoning the Monkey God, där basens groovy start fortsätter i ett överraskande snabbt tempo som lockar fram extra mycket jubel och applåder från publiken.

För allt snack om Ethio-Jazz kring The Sorcerers tycker jag att de inspirationen från Etiopien blir mest hörbar i Johnny Richards synt på The Great Belt, vilken dock är inspirerad av en till synes oändlig färd över en bro i Danmark! Who Is The Hunter And Who Is The Prey känns verkligen som en jakt - en intensiv inledning från trummorna lämnar över till bas, sedan lämnas stafettpinnen till en vild flöjt, och så vidare till barytonsaxen.

Låten Treasured Sacrament får mig att tänka på ett troll som lunkar fram i en skog, vilket är konstigt eftersom ju låten efter heter The Viking Of 5th Avenue och i sin tur låter orientaliska klanger flöda som i en långsam karavan, efter ett långt spejsat synt-intro. The Horror i sin tur låter nästan rolig, eller kanske snarare kaotisk och retsam. Beneath the Dunes bjuder på intrikata takter och fina melodier. Skönt unisont klingar sedan flöjt och barre mot den tunga rytmen i Yasuke In Roppongi. Så får Ormruds altsax bli en trumpet! Det vill säga, i Elephant släpper han loss en trumpetstöt som från en elefant.

Vi har redan fått höra att bandet spelar den här uppsättningen av låtar utan extranummer, så vi accepterar och älskar den fascinerande sista låten In Pursuit Of Shai Hulud; hetsig, med en spännande melodi i basen, tight blås, flöjtsolo, trumsolo, en målmedveten jakt ända till sista tonen av en magnifik konsert.

Rooster

Problem förpackade så att de inte är för allvarliga och som man kan skratta åt, är en fruktbar premiss för komediserier. TV-serien Rooster utspelar sig i collegemiljö, och dess huvudpersoner har en följd av problem som med en annan vinkling skulle blivit katastrofer, men här blir foder för godmodig humor. På sitt sätt avdramatiserar den de svåra situationerna i livet, och ibland är det just det man behöver, kanske särskilt om man kan känna igen sig i problemen.

Greg Russo åker för att besöka sin dotter Katie, som är lektor i konsthistoria på Ludlow College. Hennes man Archie är lektor i litteratur vid samma college. Dock har han just lämnat henne efter en affär med en student, Sunny. Att bränna ned Archies hus är förstås inte bra hur besviken man än är, så när det är just det som händer riskerar så Katie att bli avskedad. I hemlighet räddas hon från avsked genom att Greg erbjuder sig att bli gästlärare på skolan. Han har i och för sig aldrig gått någon högre utbildning själv, men har skrivit den populära bokserien om actionhjälten Rooster, så visst kan han hålla i skrivarkursen för de halvmotiverade tonåringarna.

Tonen i Rooster är lättsam, och även när huvudpersonernas personliga kriser steg för steg blir värre, kan de traggla vidare tack vare stöttande vänner och en positiv grundinställning till livet. Mer sälta och komik kommer från en del av bifigurerna, som rektor Manns aningen excentriska dialoger hållna i hans bastu, och Sunnys rumskamrat Mo och hennes ständiga nålstick mot Archie. Men om man tycker att det är skönt att koppla av med en serie där även de värsta bekymren är hanterbara, kan man se fram emot att Rooster kommer att få en andra säsong.

May We Feed The King av Rebecca Perry

Kungen dör långsamt, under flera dagar och veckor, i en sjukdom som ingen kan bota. En tjänsteflicka kommer varje dag och frågar om han vill ha någon mat. Det som bärs in bärs sedan ut nästan orört.

När han till sist dör går kronan till hans yngre bror, den tredje i ordningen. Den nya Kungen hade aldrig trott att det skulle bli hans tur. Kronan och makten, och rollen som Kung, är något han inte vill ha. I talande scener får vi känna med den nye Kungen hur minsta steg, handling och önskan nu är kringskuren av hans plikter mot landet och hovets förväntningar. Hans passivitet i diplomati och krigiska förvecklingar är en besvikelse, liksom frånvaron av arvingar i det vita äktenskapet.

Med väl avvägda ord och korta, utvalda sekvenser berättar Rebecca Perry om en namnlös Kung som söker en väg bort från sin utstakade roll. Miljöer och framför allt mat beskrivs så att de känns som skönare och mer delikata än det man någonsin själv smakat. Kapitlen är luftiga men täta på samma gång.

Ändå, Kungens historia är bara mittenpartiet i en bok där inledningen och avslutningen i nutid är ännu mer fängslande. Den vi följer har som yrke att kurera de rum i historiska utställningar som skall ge en känsla för hur människorna levde då. När vår huvudperson berättar om de konstgjorda äpplen, ägg, skinkor och bröd hon kan beställa från en speciell websida, och hur hen tänker in i minsta detalj vid arrangemangen av kläder, möbler och måltider, känner även vi läsare hur gestaltningen av en scen eller ett liv kan vara verkligare än verkligheten, inte för att idévärlden är viktigare än den levda världen eller något liknande, utan - i det här fallet - för att hantverket, tankarna bakom, planeringen är så omsorgsfullt gjord. En mycket fascinerande tanke som det är skönt att försjunka i.

Antikrist på Dramaten

Lars von Triers film Antichrist innehåller mardrömslika scener med en hotfull natur och grymt våld mellan två människor som nyss älskade varandra. Den explicita brutaliteten framställs i Dramatens uppsättning av Antikrist till största delen som meta-teater, där skådespelarna Sanna Sundqvist och David Book återger scenerna för publiken och kommenterar att de inte visar det på scenen.

Fjärde väggen bryts på det sättet från början, när framför allt Sanna Sundqvist berättar hur hon drogs till att spela filmen som pjäs med sig själv som Hon, och rollen som Han spelad av hennes nära vän David Book, som hon också tycker är snygg. Det sätter tonen på ett bra sätt för den inledande kärleksscenen och för utgångspunkten att de båda rollfigurerna älskar varandra, med tanke på vad de senare skall komma att göra mot varandra.

Sorgen när den enda sonen dör hanterar de båda på olika sätt. Han går in i sin roll som psykolog, den här gången för sin partner vilket egentligen inte är tillrådligt. Hon gör det genom att bli sexuellt utlevande, ta av sig alla kläder, och omväxlande lägga skulden på Honom för småsaker och på sig själv för förbiseendena som gjorde att pojken kunde ramla mot sin död. I det nakna scenrummet blir de tydliga representanter för olika uttryck av sorg, och hon säger också att han ser henne tydligare nu när hon är hans patient än innan.

De som kan se sammanhängande teman att tolka i filmen, eller pjäsen, ser mer än vad jag kan. Idén om naturen som ond, med döende och förmultnande som förhärskande ordning, är en grym men uppfriskande motpol till den positiva inställningen att naturen står för liv och nystart. Hur det hänger ihop med Hennes maniska tortyr av Honom är svårare att förstå. De inflätade personliga reflektionerna får handlingen att spreta ytterligare, och som grädde på moset får vi då och då höra Lars von Trier själv (?) kommentera filmen (?) på obegriplig danska. Men en enorm känslostorm på scen kan vara katharsis för många; åtminstone omtumlande för andra; fast mindre givande för ytterligare andra.

Länk till Dramatens sida om Antikrist

Foto: Sören Vilks

Svärtan

Det finns många intressanta teman i TV-serien Svärtan: vänskapen mellan ungdomar på en skärgårdsö, som förändras på flera sätt när de kommer in i tonåren; chocken när en av dem hittas död; och så hemligheten med den mystiska varelsen ungdomarna hittar. John Ajvide Lindqvist är bra på att ta fram det igenkännbara i det ovanliga i sina böcker, och inte minst förankra dem i sin tid och plats. Men tyvärr fumlas allt det här bort i filmatiseringen av hans bok Sommaren 1985. 

Alla parallella teman, de nämnda och andra bihandlingar och bifigurer, hade kunnat få följa sin egen dramatiska berättarkurva sammanflätad med den övriga handlingen. Men i Svärtan växlar historien ryckigt mellan spåren de vill berätta om, och det finns inget sammanhang mellan känslor och personligheter från scen till scen. Dialogen är tafflig och endast några få av skådespelarna kan bära sina roller. Så synd att filmatiseringen tappade alla chanser den hade att göra något spännande.

The End of Everything av M. John Harrison

Jorden håller på att tas över av något svårdefinierbart, icke-jordiskt. Det verkar ha börjat i finansiella centrum som Dubai och London City, där strukturer som liknade 00-talets arkitektur reste sig och efter ett tag rasade och lämnade efter sig något som inte var ektoplasma men liknade det. I City pågår kriget men det är oklart hur och mot vad. Storbritannien är avskilt från resten av världen och civilisationen på makronivå verkar ha kraschat. På lokalnivå lever folk vidare någorlunda som tidigare men med förvrängningar i såväl den fysiska tillvaron som den sociala samvaron. Längs kustlinjen sysselsätter sig människor med att samla in de icke-jordiska artefakter som sköljer in från havet.

Phillip Tennant tror sig ha hittat något extra värdefullt, något som skall låta honom dra sig tillbaka från samlarlivet för gott. Men när han övernattar hos sin moster Marnie blir hon illa till mods och släpper ut den raskt växande artefakten. Phillip fångar upp den igen, men dem han först vill sälja den vidare till hänvisar honom till den litet skrämmande Hampson. Under tiden växer artefakten till något oformat men ändå människoliknande, och börjar kommentera situationerna med svårbegripliga men välvilliga fraser.

Även M. John Harrisons prosa är tungrodd och svårbegriplig, med ingående beskrivningar av miljöer med oväntade inslag, ofta snabbt växlande från det ena till det andra så att en läsare kan tappa styrfarten. Vi får intrycket av ett konsumtionssamhälle som har imploderat, fast med tillräckligt med förnödenheter för att inte förfalla i anarki.

Människoliv tycks vara något att slösa med för Marnie och Phillip i den underliga framtiden, även om inget i deras framfart tyder på att de behöver oroa sig för att andra skulle vara lika snabba att ta till vapen som de. Det verkar som att de icke-jordiska artefakterna bit för bit tar över roller som människorna lämnat tomma, och utför dem med litet fel för en människa, dock med en naiv godmodighet. Sammanfattat framstår The End of Everything som en allmän och litet banal civilisationskritik, dock med luckor i sin inre logik och lika oformerad som artefakterna som kravlar upp ur havet, och inte riktigt minnesvärd.

Metropolis med musik av Coco Chatru Quartet

Till stumfilmen Metropolis från 1927 har flera olika artister och kompositörer gjort musik. I Bio Capitols salong tar Coco Chatru Quartet plats och ackompanjerar den magnifika filmen med nyskriven musik som med god fingertoppskänsla följer händelserna och stämningarna i historien. 

Från stadens ropande fabriksvissla, över till de nedtryckta arbetarna som marscherar tungt med böjda huvuden vare sig de är på väg till eller från sitt skift. Ljuva toner när den framsynta Maria tar med sig stadens fattiga barn till lyxträdgården i Sönernas klubb, och väcker guldgossen Freders intresse. Medryckande swingrytmer när de lyckosamma förnöjer sig på nattklubben Yoshiwara, men oroväckande takter när arbetarna börjar krossa maskinerna som ju håller hela staden igång.

Musiken ligger som sagt nära handlingen men inte i vägen; tvärtom understryker den vad vi ser så att det framstår som än klarare. Av de musikaliska ackompanjemang jag har hört till Metropolis - synthensemble, stråkorkester - är musiken från denna kvartett, grundad i jazz och god musikalitet, den allra bästa.