De dödas stad av Gunilla Jonsson och Michael Petersén

Amanda är en svensk konstnär som kom till Berlin för att arbeta på projektet Mur II. Vi mötte henne första gången i boken Döden är bara början, och följde henne genom fasansfulla händelser som blottlade en annan, grymmare verklighet bakom den vi vanligtvis ser. Nu har några år gått, och människor som äger konstverk som Amanda har skapat hör av sig och berättar att verken håller på att gå sönder. Det är inte så enkelt att plasten de är gjorda över blivit gammal och smulas sönder, processen är mer svårbegriplig än så. Men vad värre är, Amandas pass börjar också krackelera, och dokument från tiden innan Berlin försvinner ett i taget.

Samtidigt börjar andra minnen dyka upp i drömmar som är mer verkliga än drömmar brukar vara. Med inlevelse och känsla för detaljer beskrivs människor och miljöer i den spännande men farliga Weimarrepubliken, Berlin år 1929. En av personerna vars existens kan verifieras är George Patel, vilken några decennier senare blev en andlig ledare och guide till Metropolis för Moritz, en äldre man vi också mött tidigare i Mauerfall-trilogin vilken nu avslutas med boken De dödas stad. Amandas minnen av George skiljer sig från Moritz lika mycket som hennes minnen av platser i dåtidens Berlin skiljer sig från dagens miljöer. Tillbaka i 1930-talet bidrar också det politiska gatuvåldet till att trasa sönder slöjan mellan vår värld och den hårdare där bakom, dragande en bekväm glömska i sitt spår.

När ens identitet smulats sönder så att kreditkort inte längre fungerar kan man ändå klara sig rätt länge i Tyskland. Amanda får betalt i kontanter för sitt arbete i projektet Öppna Kreuzberg, där konstnärer och ungdomar med hjälp av gatukonst skall vidga passagerna mellan vår värld och Metropolis permanent. Är det på riktigt? Vet parkförvaltningen om vad deras uppdrag innebär? Har kanske någon smugit in egna, hemliga planer dolda av de offentliga direktiven? Eller än värre, finns det en illvillig baktanke med att inte bara öppna vägen in i, utan också ut ur Metropolis för varelser med onda intentioner för mänskligheten? Det tål att tänkas på, medan Amanda försöker hantera sin vacklande personlighet. Men kanske är det dags att acceptera att en del människor oundvikligen lockas av stämningen i Metropolis, hur underlig och farlig den än är.

Fler böcker av Gunilla Jonsson och Michael Petersén:

Döden är bara början

De levande döda

*** recensionsex ***

Anish Kapoor på Arken Köpenhamn

Det finns olika sätt att skapa fysiskt stora konstverk på. Anish Kapoors verk är ofta så stora, eller verkningsfulla, att de skapar sin egen verklighet. Vi har sett det bland annat i den minnesvärda Marsyas, och på Arken i Köpenhamn hänger hans At the Edge of the World II (1998) redan nära ingången. Står man under den blir ljudet dämpat, ser man rakt upp så ser man bara det runda, mjuka, röda inre av klockan. Visst kan man lätt rikta blicken åt sidan och se den vanliga museigången, men under de ögonblicken känns det som att den nya verkligheten finns rakt upp.

Tidigt i utställningen finns också väggar och föremål som ger olika spegelbilder. Det är roligt att gå förbi dem och se sig själv förvrängas eller splittras, men det är än mer meditativt att leta efter detaljer i väggarnas och golvets gråa betong som har vridits till något nytt.

Man kan skaka på huvudet åt det eviga fotograferandet, som om ens egna skakiga fotografier skulle kunna mäta sig med proffsens eller få en framskjuten plats i fotoalbumet. Men i fallet med Mipa 5 to Cobalt Blue (2021) är det intressant att det blå objektet som gav en litet suddig spegelbild, istället blir en skarp, klar juvel när den avfotograferas.

Färger är också något som Anish Kapoor hanterar mästerligt, då hans monokroma verk får färger som har ett djup och en mättnad som gör att de ser ut som oändligt djupa svarta hål. Man får inte komma för nära Descent Into Limbo (1992), så från två meters håll kan man inte vara helt säker på om den svarta rundeln i golvet inte ändå är ett djupt, djupt hål.

Färger som inte finns i naturen kombineras till en galen och fantasieggande installation, Destierro (2017). Varifrån kommer berget av lysande röd sand? Är det den knallblå grävskopan som forslat dit det, eller skall den sätta igång att montera ned det? Hur kan ett så illblått föremål ha någon fysisk inverkan på ett illrött ämne?

(Zoomar man in så ser man dock ett fint lager av rött damm på den blå grävskopan, så där finns litet av ett möte ändå.)

Utställningens mest fascinerande verk är Descension (2015), som man inte heller får komma för nära. Svartfärgar vatten sugs oupphörligen ned i ett slukhål som rör sig under ytan. Vattnet bubblar och står aldrig still, och ljudet från processen är förstärkt i högtalare. Det känns som att stå på randen till ett svart hål, som att man har sett världen för sista gången och allt man varit och levt kommer att släckas ut när det blir ens egen tur att sväljas av det giriga, oförklarliga hålet. Tur att man inte får gå för nära.

Länk till Arkens sida om Anish Kapoor

Kafka

Franz Kafkas liv var kort men har ändå satt stort avtryck i nittonhundratalets litterära värld. Att hans verk räddades till eftervärlden har gett många läsare, författare och andra kulturskapare inspiration, förvirring och underhållning. Ändå hade han bett sin vän Max Brod att förstöra allt, minsta papperslapp. I en scen i TV-serien Kafka sker en fiktiv intervju med Max Brod som slår över i korsförhör - från frågan om det var det rätt att sätta sig över en persons vilja ställs hela filmatiseringen till svars, för är det inte förmätet att tro sig kunna framställa en människas liv och fylla i med detaljer där man inte kan veta något?

Dock händer ju detta konstant med alla litterära och filmade biografier, och TV-serien om Franz Kafka väljer att låta belagda skeenden i hans liv färgas av absurda scener och karaktärer ur hans berättelser; prydliga tjänstemän med frågor, krav och regler som rör sig mot det obegripliga men ändå har absolut auktoritet över sina subjekt. I Kafkas livstid låg detta ändå inte så långt från verkligheten, och även han hörde till de kostymklädda administratörernas skara. Vi ser en man med blick för det absurda i tillvaron och med förmågan att skruva det ännu en bit till något som är humoristiskt om än skrämmande. Och även i seriens tidigaste scen, som dock utspelar sig efter Kafkas död, är det Max Brod som under sin och hustruns flykt via tåg hör en kommentar som hämtad ur en Kafka-berättelse från en uniformerad tulltjänsteman:

Die Übergang war nur für Sie da. Jetzt dass Sie passiert haben, werdet sie geschlossen.

Det tycks ändå vara ett ganska normalt liv för sin tid som Franz Kafka lever, med vänner och fester och ett litet antal signifikanta kvinnor i hans liv. Men som sagt, han hade öga för det som var surrealistiskt i sin egen vardag, och omvandlade det till berättelser som lever kvar i våra sinnen idag tack vare sina livfulla skildringar av en kosmisk byråkrati det inte går att resonera med. TV-serien om hans liv är gjord i den andan och blir till en bra berättelse om Kafkas liv.

Belladonna av Daša Drndić

Andreas Bans kropp håller på att falla sönder med åldern. Bröstcancer hos män är ovanligt och dödligt, men efter förnedrande undersökningar, till synes slarviga operationer och rehabilitering under vistelse på överbelagda sjukhusavdelningar, blir dock Andreas fri från sin cancer. Även gipset kring den krossade handen tas bort, men nästan obönhörligt hasar han in i nya kroppsliga predikament för sig själv och för sin far. Beskrivningarna av kroppsvätskorna, vävnaderna, ärren, smutsen och förvirringarna hos de inlagda patienterna är burleska, på gränsen till fantasi och litet över.

Det finns en gumma som ofta kommer in i Andreas pappas rum och ylar, Kör mig hem, snälla, kör mig hem. Det finns en till, hon är elegant, men hennes ögon är tomma. Hon går bara in och står där utan att säga något. Andreas frågar, Kan jag hjälpa er med något?, varpå hon efter en lång paus säger, Närhet. Som om hon var en Beckettfigur. Andreas frågar, Hur gammal är ni? och hon tiger igen, tiger men viskar till slut, Mycket, för hon vet inte, för hon minns inte. Den här kvinnan ser välvårdad ut och är jättefin i håret.

I Andreas pappas rum luktar det urin.

Desto mer konkreta och korrekta är fotnoterna som supplikerar de rasande berättelserna från andra världskriget, som hela tiden gör sig påmint i Andreas Bans liv. Människoliv ges årtal och detaljer, inte bara de offer som vi inte vill glömma utan också de förövare där bara brotten glömdes för att ge generalerna och politikerna nya chanser i efterkrigstidens Europa. Dem vi möter är inte bara tyska nazistiska förövare utan också flera från ustaša och deras grymma, grymma brott, för det är Kroatien som är Andreas Bans hemland.

Med Peter Henisch börjar så kallad "Vater-Literatur" redan på sjuttiotalet komma ut i Österrike och Tyskland, litteratur om pappor, om pappornas förtigna synder, som i Östeuropa, och således även i Kroatien, 2010 kommer att förvandlas till en urvattnad, slapp och sentimental, litterärt irrelevant och historiskt obetydlig anstormning mot de obildade läsarna, utan att någonsin ge sig in i en uppgörelse med historien utan bara pyssla med frustrerade egon och dåliga författares små familjetrauman. Dessa kvasilitterära uppgörelser med döda pappor, detta utslätande av de egna skrynkliga samvetena, dessa utbrott från hjälplösa söner som hukar under sina stamfäders hotfulla skugga, som svävar över dem som den hemska jätten i sagorna, dessa monologiska variationer på självömkan, skuld, hat och rädsla, skrivna som pladdriga, halvmedvetna kaskader, gör Andreas Ban illamående, äcklad och urvattnat sorgsen.

Kultur, fast ännu mer dess skapare är närvarande i Andreas Bans liv, ibland som konkreta vänner han möter som Dubravka Ugresić, ibland med ett familjärt nämnande av enbart efternamn eller förnamn - Achmatova, Eliot, Bohumil. Bokens titel får sin förklaring på de sista sidorna: Kroatien är en av platserna där belladonna växer ymnigt, denna giftiga växt vars förmåga att ge kvinnor stora, vackra pupiller också gjorde deras syn suddig. 

De rasande uppgörelserna med krigsförbrytare, deras apologeter, småstadshycklandet och människors småsinthet är ytterst skickligt översatt av Djordje Zarkovic till en prosa som är nyanserad och engagerande. Trots det sjudande missnöjet och de blodiga minnena är boken i sig själv ändå ett vittnesbörd om europeiska liv, en bild av hur livsöden hänger samman över tid och rum, och framför allt mycket läsvärd.

Giovanna d'Arco på Malmö Opera

I en lång inledning berättar orkestern vad som kommer att hända: mullrande krigiska klangerstoner, vilka övergår i en närmast lyrisk idyll, och sedan rampar upp till en triumfatorisk marsch. Men själva Giovanna d'Arco, eller Jeanne d'Arc som vi oftare kallar henne, är den sista av de tre huvudpersonerna i operan som tar ton. Den förste vi hör är Carlo, Frankrikes tronarvinge, som har stridit mot England alltför länge. Carlo lovar Gud att kapitulera om det får striderna att ta slut så att folket inte skall plågas längre. Bror Magnus Tødenes sjunger vackert och med uppenbar oro i sina vädjanden om att kriget skall avslutas.

Några mycket stora förändringar i den verkliga historien har gjorts av librettisten Temistocle Solera och kompositören Giuseppe Verdi i deras opera Giovanna d'Arco. Här träder hennes far Giacomo in och sjunger om hur dottern tillbringar alltför mycket tid i en del av skogen där det sägs finnas demoner och häxor.

Det är dock till en Mariastaty som Giovanna tagit sin tillflykt, och vänder sina innerliga böner till himlen om att få dra ut i kriget för att stötta sitt land. Visst finns där demoner som försöker locka Giovanna att istället hänge sig åt ungdomens lekar, men där finns också en änglakör som uppmanar henne att stå fast i sin kyskhet och hänge sig åt sitt kall. Med klar och underbar stämma låter Ania Jeruc Giovanna välja Frankrikes bästa framför sitt eget, och när hon klär sig i hjälmen och lyfter svärdet som Carlo lagt vid hennes sida blir hennes hållning högrest och kraftfull. Med styrka och tilltro till Guds stöd förklarar hon för honom att Frankrike skall driva ut engelsmännen och Carlo krönas till kung.

Mot den kala, spegelblanka scenbilden är det ofta kören som skapar scenografin. Striderna sker utanför scenen; vi får se skrämda engelsmän retirera från hårda strider och förskrämt tala om häxan som leder den franska armén. Men där kommer någon som lovar dem att överlämna kvinnan de är rädda för till dem som fånge. Det är Giacomo, som förråder sin dotter i en blandning av föräldrars misstro till sina barns förmåga, förvirrade tankar om att hennes "heder" är förrödd, och en ärlig men grym önskan om att rädda hennes själ genom att ställa henne inför rätta. Hans ord är motbjudande men Fredrik Zetterströms basröst klingar skönt i ännu en av Verdis vackra melodier.

Nästa gång vi möter Giovanna d'Arco är hon full av tvivel på sig själv, så som en hängiven kristen kan veta att det alltid kan gömma sig synd i en, kanske med några delar imposter syndrome, och också obekväm inför det stora firandet av Frankrikes seger. Och just när hon mår som sämst, kommer hennes far och pekar ut henne som häxa inför det lättinfluerade festfolket.

De festande människornas kläder är härligt mångfärgade, men det är litet synd att uppsättningen klätt sångarna i moderna kläder och talar om att Giovanna behöver vara relaterbar för moderna människor. Hennes historia är ju unik, de historiska omständigheterna likaså, och det är synd att inte lita på att åskådare kan engagera sig i något som ligger långt från vår egen verklighet. Dock lyser ändå Giovanna d'Arcos starka tro igenom lagren av modernitet när den leder henne, från början till slut.

I Verdis opera behöver vi inte se Giovanna d'Arco möta en otäck död på bålet, utan istället dö av sina sår på slagfältet, så som hon hade önskat. Än en gång sker dock striderna utanför bild. Jag hade önskat av operans handling att vi fått se mer av Giovanna d'Arcos heroiska insatser i kriget, eller ståndaktighet i den orättfärdiga rättegången mot henne, men det är inte vad den här operan bjuder på. Istället bjuder den på ytterst vackra melodier för en, två eller tre personer, och spännande viskningar från kören som skall locka Giovanna till den ena eller andra sidan. Musiken är just så bra som vi kan vänta oss av Verdi, och så skickligt ihopsatt att den driver handlingen framåt med god variation och fokus på viktiga ögonblick. Giovanna d'Arco är en ypperlig opera, värd att sättas upp på många fler operahus, lika ofta som Verdis övriga älskade operor.

Länk till Malmö Operas sida om Giovanna d'Arco

Foto: Jonas Persson

Foundation

Isaac Asimovs inflytelserika Stiftelsetrilogi med tillfogade extraböcker är inga litterära mästerverk, och logiken haltar i de knapphändiga förklaringarna av deras centrala tema, psykohistorien. Handlingen är ganska torr och utvecklingen hänger förvånansvärt ofta på att just en person gör ett till synes oväntat val som någon annan förutspådde eller lirkade fram genom list, detta trots att psykohistorien själv bygger sin logik på stora skeenden, inte enskilda personer. 

Därför kan vi tittare förstå att en TV-serie vill blanda in mer dramatik och spännande miljöer, och de magnifika vyerna från galaxens huvudstad/planet Trantor är välkomna. Med en historia som skall sträcka sig över årtusenden kan vi delvis också förstå att vi medelst genteknik får en - eller rättare sagt tre - kejsare med samma namn och utseende, särskilt när huvudpersonen spelas av en så karismatisk skådespelare som Lee Pace, som finns kvar som Stiftelsens motspelare om än med olika personligheter.

Men från första avsnittet visar det sig att TV-seriens skapare i varje ögonblick väljer att vrida historien till något helt annat än vad böckerna berättar, i sken av att vilja göra historien mer intressant men med resultatet att det blir jobbigt och nästan osebart, säkert även för många som inte ens läst böckerna. På senare år har vi i andra filmatiseringar sett styrkorna och nyanserna hos flitiga byråkrater i trupp. Hade vi inte kunnat få se detsamma hos de många hängivna administratörerna som skickas i exil med Hari Seldon? Istället ser vi dem utslängda på Terminus som hjälplösa campare som knappt lyckats skaffa rinnande vatten efter flera år. Vad värre är, på Terminus väntar en stor, mystisk, nästan övernaturlig artefakt som påverkar sin omgivning. Var kom den ifrån? Och vad än värre är, knappt har Stiftelsens forskarkår landat, så hamnar de i strider med genomondingar från en annan planet och slits iväg på ett ointressant och irrelevant uppdrag långt borta.

Det verkar som att manusförfattarna bara fiskat upp namn från böckerna och kastar iväg dem åt olika håll, bokstavligen. Hux flux kastas Gaal Dornick och senare Salvor Hardin iväg åt ett nytt håll för att grunda Andra Stiftelsen, återigen utan planering och uppbackning, men antytt via mentala upplevelser och föraningar lika oväntade och icke-trovärdiga som midiklorianer. Och snart blir Prime Radiant själv civilisationens hemliga gudomlighet och välgörare. Lika bra det, när Eto Demerzel hakat på Cleon-dynastin och inte gör någon hemlighet av att vara robot.

Andra säsongen av Foundation gör ett försök att hålla sig till idén om Stiftelsen och dess utsända som förmedlare av kunskap och teknik, och visar några nyanserade personporträtt bland de många överspelande demagoger och deras fångar som förgäves ropar och bankar på låsta dörrar. Men det är fortfarande sorgligt att se hur TV-serien förvrider och missbrukar en historia som skulle kunnat bli bra i färg, form och tanke. Kanske måste vi genomleva trettiotusen år av barbari innan en civilisation återkommer med en lyckad filmatisering av Stiftelsetrilogin.

Det tredje riket av Karl Ove Knausgård

Det tredje riket är en mellanbok, men därför är den ju också en viktig bit i världsbygget kring Morgonstjärnan. Vi får se en del av historierna från de tidigare böckerna ur en annan synvinkel, eller följa deras upplösning direkt eller några dagar senare. Ett par av personerna från den första boken möter några från den andra boken. Karl Ove Knausgård är en författare med gott handlag, så därför är boken god läsning i sig själv. 

Det är ändå litet synd att boken så uppenbart är en transportsträcka och ett medel för att knyta samman och föra handlingen vidare, utan att tillföra så mycket mer eller hitta en egen stämning. Där boken Morgonstjärnan vibrerade av det onaturliga som kom i spåret av den nya stjärnan på himlen, hade istället Vargarna från evighetens skog fokus på utforskandet av livets mysterium med blicken riktad mot det absolut verkliga och jordiska. Det tredje riket har ingen dylik renodlad identitet av det slaget, utan bara några svaga kittlingar av det övernaturliga och så de ytterst konkreta undersökningarna av de gruvliga morden på tre unga män i ett svartrockband. Men jo, detta är försöken av det vardagliga att förstå och omfatta det övernaturliga, genom efterforskningar, inre dialog och resonemang om vad som är troligt och trovärdigt. Den i boken som får meddelanden från en annan och ondskefull kraft serverat utan möjlighet till tvekan är Tove, och hon reagerar med galenskap i världens ögon. Nog behövdes den här boken för att börja jämka samman verkligheten och det overkliga.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden

En tid for alt
Min kamp
Min kamp 2 
Min kamp 3 

Morgonstjärnan

Vargarna från evighetens skog