A Knight of the Seven Kingdoms

I utkanten av de stora husen som håller makten i Westeros finns riddare som inte äger land, utan rör sig fritt och ibland lierar sig med en släkt för att kämpa för dem. De kallas häckriddare, och Dunk har länge varit väpnare åt en av dem, Ser Arlan of Pennytree. Nu har Ser Arlan dött, och Dunk plockar upp hans vapen, hästar och riddarskap för att söka bevisa sin styrka i tornerspelen som skall hållas i Ashford.

Men har man inte rört sig i maktens centrum vet man inte hur mycket mer än stridsduglighet som behövs för att ens ha chans på en plats i händelsernas mitt. Tornerspelen inleds med en magnifik kamp mellan tre par ryttare parallellt, under flammande facklor i sommarkvällen. Dunk ser på och längtar efter att få vara med, men vi åskådare ser också hur mycket runt tävlingen som måste klaffa: inte bara utrustning, utan när något går snett också uppassning av en rask väpnare. 

Nu har Ser Duncan mot sin vilja fått en pytteliten väpnare på halsen: pojken Egg som följt efter honom till torneringen trots att Dunk avvisade honom. Egg är kunnig och kvick, och förstår mer än den naive och inte så snabbtänkte Dunk inte bara vad som gäller på banan, utan också maktspelen bland riddare och andra i lägret vilket på många sätt är ännu viktigare.

A Knight of the Seven Kingdoms utspelar sig i tiden mellan House of the Dragon och Game of Thrones, och vi möter många ädlingar från ätter vi redan sett under tidigare såväl som senare århundraden. Det ger en extra dimension att veta hur deras status har sjunkit eller stigit och kommer att förändras under det kommande seklet, och kan till och med väcka en längtan att fördjupa sig i Westeros historia ännu en gång.

Ser Duncan the Tall stöter på många hinder i sina försök att kvala in till tornerspelen, och ännu några till även efter det, men i lägrets feststämning möter han också flera hyggliga personer av högre och lägre status, vilka tar sig an honom och ger honom en och flera chanser. Det är upplyftande att se i den annars så brutala och cyniska världen som Westeros utgör. Allra mest glädjande är den goda gemenskapen mellan Dunk och Egg. Humorn när de två driver med varandra är underbyggd av bådas känsla av att hitta en vän att lita på i en värld där man sällan kan räkna med lojalitet. Vi kan alla se fram emot fler säsonger av den här serien med en mestadels lättsam men ändå meningsfull handling.

Circular Motion av Alex Foster

Någon kom på den smarta idén att låta snabba skepp flyga västerut runt jorden, runt runt utan stopp. Man tar sig upp till dem via poddar från jordytan, och därifrån till vilken plats man vill som har en poddlandningsplats. Att resa nästan vart som helst i världen har blivit enkelt och billigt! Till slut orkar inte Tanner med det instängda livet i hembyn i Alaska, utan tar sig till New York och därifrån vidare till London och ett jobb på CWC, företaget som driver skeppen på de världsomspännande rutterna.

Men något oroväckande håller på att hända. Jordens rotation har ökat, dygnen har blivit kortare, och processen verkar fortgå. Det finns inget definitivt svar på varför det händer, men många misstänker att det har att göra med de många ständigt flygande skeppen.

En annan av huvudpersonerna i boken Circular Motion är tonåringen Winnie. Genom hennes ögon ser vi hur gatuprotester uppstår... och på något sätt inte längre handlar om att jordens tilltagande rotationshastighet måste stoppas, utan om att kräva tillgång till flygen från fler platser i världen.

Sektionerna i boken har rubriker som anger vad dygnslängden är för stunden:

DAYS OF 22 HOURS

DAYS OF 20 HOURS

DAYS OF 12 HOURS

[...]

DAYS OF 3 HOURS 

... och ännu kortare skall dagarna bli. Vi får korta inblickar i hur människors dygnsrytm förändras, men efter hand också hur jorden förändras av den snabbare rotationen. Havsnivåerna stiger vid ekvatorn och sjunker närmare polerna. Gravitationen minskar, och byggnader börjar tilta mot ekvatorn. Hela tiden börjar människor kompensera för vad som händer - skifta vattenmassor tillbaka, skaffa skydd mot att saker glider längs golvet, bygga gravitationsfält för hemmen - utan att leta upp grundproblemet och göra något åt det. På det viset är boken en bra narrspegel av hur en del människor hellre hanterar symptomen på klimatproblemen än grundorsakerna. 

På ett annat sätt är den inte det, eftersom den aldrig nämner några seriösa försök att stoppa vinkelaccelerationen, men kanske sker den forskningen frenetiskt på andra platser. Och det massiva försöket till skydd som faktiskt byggs - varifrån kom vetenskapen, tekniken, riskanalysen, finansieringen? Kanske är våra huvudpersoner lika meme-skadade Millennials och Gen Z som bokens författare Alex Foster verkar vara, med Tiktok som historielärare och en koncentrationsförmåga som dyker efter tio sekunder. På många sätt känns boken som nöjaktigt sammanfogade internet-klipp av det slag som på några sekunder skall ge maximal skräck, hjärtsnörp eller spänning. Huvudpersonerna och deras omgivningar är med om omvälvande saker men får inget djup, vare sig enskilt eller i sina relationer, och till och med i de sista kapitlen är det svårt att engagera sig i jordens öde.

Livet och trasornas väv på Sven-Harrys

Går man nedifrån och uppåt i konstmuseet Sven-Harrys, möter man först, på källarplan, vävda konstverk. Ett av dem är Helena Hernmarcks fascinerande Swedish Forest (2008), utlånad från Kriminalvården Härnösand. Man kan sätta sig på bänken framför och känna sig beredd på att vandra in mellan trädstammarna, känna doften av kåda och höra suset från vinden i trädtopparna. 

På motstående vägg finns Vad sjunger fåglarna??? (1967) av Siri Derkert, där detaljer av bandväv sticker ut från den tvådimensionella ytan. Vävhantverk är sannerligen inte platt, vilket resten av utställningen likaså är bevis på.

I de större rummen på markplan finns många vävda trasmattor, värda att se noggrant på. Även de enklaste av dem har varit ett utmärkt sätt att återanvända slitna kläder och andra tyger, och skapa fina och värmande mattor fulla av minnen. Men ju skickligare vävaren är, desto fler fina detaljer kan hon väva in. Närstudier av de vackra ränderna i mattan från första halvan av nittonhundratalet visar att den okända skaparen lagt till ett rombformat mönster av trasbitar som får sticka upp ovanför varpen.

Än mer av det slaget ser vi i Ulla Parkvalls Slarvtjärn (1999): 'Små bitar av engelsk kretong inplockad på svart tuskaftsbomull.'

Även vår magnifika matt-matriark Märta Måås-Fjetterström använde sig av liknande tekniker, här visad i mattorna Blå trasrya (1934) och Pärlhönset (1936).

Det finns andra sätt att lösgöra sig från tvådimensionaliteten. Genom att "frukterna" i Barbro Nilsons Kärnfrukt (1942) vävts hårdare bildar de bubblor i väven som använts som draperi och alltså hängt i sin böljande prydno i Det Danske Kunstindustrimuseum i Köpenhamn.

Mirjam Hemström Farsi har inspirerats av japanska kapselhotell för sin The Metamorphosis of Weaving II (2020). Dock tycker jag att den har en organisk känsla, som en bikupa eller någon annan formation i naturen.

Man kan stå länge och titta på det fascinerande och komplicerade användandet av varpen i Karin Bergöö Larssons Kärlekens ros (1909), inspirerad av jugend och Arts & Crafts. Jag fastnade under en lång tid vid de olikfärgade tofsarna längst ned på verket.

Man kan tänka ut en helt egen och originell historia av vad Gustaf Helsing berättar i Tapestry (VIII) Det kommer aldrig tillbaka (2022-2023).

På våningarna högre upp i huset möter vi konstnärligt utformade vävar i eteriska färger. Där finns en provväv från Elisabet Hasselberg-Olssons stora Minnet av ett landskap (1993) som hänger i Sveriges riksdags plenisal. 

Anneli Tegelbergs Vävda cirklar Nr 15 (2022) är mjuka och sköra på samma gång.

Allra högst upp, i samlingsrummet utanför ingången till Sven-Harrys återskapade hem, hänger ett par vävda tavlor från 2025 av Seoyoung Shin som båda är Memories of Stockholm, Stadsbiblioteken och Kungstensgatan.

Linnea Blomgren Cassius Subgitter I (2020) är stark och spännande.

Och se! Under våra fötter ligger ännu ett ljuvligt verk av vår nestor Märta Måås-Fjetterström! Å ena sidan så vackert att man inte borde gå på det, å andra sidan vore det synd om det inte användes som det var tänkt. När det underbara mönstret bara sticker fram mellan bordsben och ojämna stolsrader får man en annan blick på det.

Länk till Sven-Harrys sida om Livet och trasornas väv

Män som väver på Stadsteatern

Varptrådarna går snett genom hela rummet, från ena vävstolen till den andra. Vävstolarna är stora och tillbyggda med plankor så att de liknar konstprojekt. Men det är vävningen som är huvudsaken, och de tre männen är djupt försjunkna i sitt arbete. Utom när de umgås! Gemenskapen är djup och livlig. "Grej of the day" betyder att en av dem ringer i en klocka och berättar något, eller ber de andra att vara med och göra något. Det handlar uppenbarligen om saker som är viktiga för deras mående: Lennart spelar en låt som betyder mycket för honom, men hinner också tveka om precis hur han skall be dem andra lyssna. Andreas behöver hållas, hud mot hud, och de andra gör vad han behöver även under hans ögonblick av panik.

I en gemenskap som huvudsakligen består i att väva, blir de här ögonblicken till sina egna ritualer, och efter ett tag till traditioner med regler att följa. Därför kan ilskan vakna när någon i gruppen förändrar ett led i processen, och det leder inte bara till hårda ord utan också till knytnävsslagsmål (även det enligt bestämd ritual). Lever man så nära varandra, och så isolerat från omvärlden, så finns också risken att irritationen blir lika stark som kärleken till medmänniskan.

Det surrealistiska i att avskärma sig från omvärlden med sina vävstolar blir snart vardag även för pjäsens åskådare. Och visst känns det gediget att med sina händer arbeta fram något vackert och värmande, och att skoja eller öppna sin själ för människor man litar på. Och tillsammans sjunga Samuel Barbers Agnus Dei, vilket de även gör medan vi i publiken får gå runt på scenen och se den imponerande scenografin på nära håll - en magisk känsla.

Alexander Mørk-Eidems långa erfarenhet av att regissera teater har gett honom en god känsla för att skapa stämningar och gestalta människors sinnesrörelser på scen. I pjäsen Män som väver som han har skrivit och regisserat, får vi se hur förändrade omständigheter skapar psykologiska skiftningar, olika för var och en av de tre männen på scenen. Längtan efter att höra ihop är stark, men tillståndet är inte helt stabilt, och när Hampus luftar idén om att lämna gruppen, eller frågan kommer upp om de flydde till eller från något, blir reaktionen stark hos männen som känner marken under fötterna gunga. Trots att handlingen främst sker inuti skådespelarna, är det hela tiden spännande att följa, och gemenskapen mellan de tre männen kan väcka litet avundsjuka... men också klaustrofobi och i slutändan skräck.

Länk till Stadsteaterns sida om Män som väver

Mythic Quest

Killen som bestämmer om ditt miljonföretag gör succé eller kraschar är en fjortonåring med en sko som trampar i en bajskorv som logga. Sådan är verkligheten när man skapar dataspel som spelas och antingen hypas eller dissas av unga spel-influerare som Pootie_Shoe. Spelbolaget Mythic Quest är precis på väg att släppa expansionen Raven's Banquet till sitt storsäljande MMORPG, och en dålig dag hos Pootie_Shoe kan betyda katastrof för försäljningssiffrorna.

En kader av arbetande programmerare ser vi oftast bara i bakgrunden. Kreativ design, testare, affärsstyrning och andra mer eller mindre viktiga funktioner är aggregerade till ett antal personer, i spelbolaget liksom i TV-serien Mythic Quest, för maximal möjlighet till drama på personliga och professionella plan. Spelets skapare och dess huvudingenjör, Ian Grimm respektive Poppy Li, har båda starka men ofta motstridiga åsikter som de uttrycker på hög volym. Mer lågmäld men inte helt rumsren är huvudförfattaren C.W. Longbottom, ännu mer stillsam och därtill konfliktskygg är den verkställande producenten David Brittlesby, vars nyanställda assistent raskt byter lojalitet till den som är tuffast och lika cynisk som hon själv. Ofta är den personen intäktschefen Brad Bakshi, för vilken konstnärlig frihet väger lätt mot möjligheten att tjäna pengar. Och så två testare, Dana och Rachel! Lätt förbisedda i de stora diskussionerna, men vi följer deras interna snack i den mysiga teststudion.

Dynamik och originalitet i humorn gör de två första säsongerna till toppunderhållning. I den tredje säsongen tappar historien fart, för att åtminstone till hälften återvinna fotfästet i den fjärde och sista säsongen. Något av det mest givande med serien är det halvdussin avsnitt som är återblickar till en förhistoria med bäring på det som händer i nutid. En riktig höjdpunkt är avsnittet från C.W. Longbottoms ungdom som aspirerande science fiction-författare, i sällskap med Ursula K. Le Guin, Ray Bradbury och Isaac Asimov.

I serien får vi bara se korta bilder från själva spelet som allt kretsar kring. Det är först i sista avsnittet av spin off-serien Side Quest som vi får en ingående skildring av spelet och dem som spelar det. Det är en vemodig och fin avslutning på en komediserie vars huvudpersoner man hunnit fatta sympati för, kanske speciellt de jobbigaste huvudpersonerna med de konstigaste idéerna.

The Dead Cat Tail Assassins av P. Djéli Clark

Vem är det som är död i sammanslutningen The Dead Cat Tail Assassins? Är det katten, eller bara kattens svans? Nej, det är lönnmördarna själva, och så förstås de de får i uppdrag att avsluta livet på. Shipping kallar de det med en eufemism, istället för något mer rättframt ord som att döda, mörda, avrätta eller liknande. Det är nog fler än jag som inte så gärna vill läsa om en lönnmördare som utan att fråga dödar människor hen inte känner. Men även om det är just så som boken börjar, så fortsätter den med att huvudpersonen Eveen gör allt hon kan för att inte utföra sitt uppdrag, trots att det kan leda till grymma konsekvenser för henne själv likväl som för hela lönnmördargillet.

Till den intressanta detaljen att alla The Dead Cat Tail Assassins lönnmördare är döda, hör att de inte minns något av sina tidigare liv eller varför de valde att ingå kontraktet att arbeta vidare under hundra år efter sin död. Men när Eveen närmar sig sitt tilltänkta offer känner hon igen - en yngre version av sig själv. Instinktivt förstår hon att något är fel med uppdraget, förutom det faktum att det bär emot att döda någon med ens eget ansikte. Men när hon väljer att fly med flickan, hamnar hon i siktet för hämnd från sina egna gilleskollegor och kanske även från högre makter, som gudinnan Aerin till vilken hon har svurit trohet.

Men hon måste ta reda på vad som har hänt och varför. Medan den myllrande staden Tal Abisi firar the Festival of the Clockwork King, the Pirate Princess, and the Golden Bounty söker Eveen upp vänner och fiender som kan ha någon ledtråd till omständigheterna.

Världsbilden med nya gudar, myter och festivaler och ett lönnmördargille av svårdöda odöda, är gedigen och en spännande blandning av magipunk och samtida vetenskap. Under sina eftersökningar får vi till exempel en kort introduktion till quantum thaumaturgy i biologisk form. P. Djéli Clark är en skicklig författare som låter handlingen vindla genom gränder, gömställen och palats i en stämning som är hög och spännande.

Fler böcker av P. Djéli Clark:

A Master of Djinn

I Love LA

Influencerlivet är fantastiskt ytligt, ett ständigt jagande efter en egen nisch av stil, flärd och litet galenskap som skall fånga uppmärksamheten hos en minst lika ytlig publik, och så sponsorpengar från företag vars målgrupp är alla de här personerna. Om man kan acceptera de här förutsättningarna utan att alltför många av ens hjärnceller skrumpnar, så är TV-serien I Love LA jätterolig.

Maia jobbar som talent agent på en byrå för influencers som heter Alyssa 180 efter sin ambitiösa och inte helt pålitliga chef Alyssa. Livet i LA blev inte riktigt så lyckat som Maia hoppades, även om hon har bostad och den snälle pojkvännen Dylan som är lärare. Men när hon reparerar vänskapen med ex-vännen och influencern Tallulah har hon chansen att marknadsföra både henne och sig själv i den flashiga världen där det gäller att vara snyggast, spralligast och mest klickad. Andra delar av det glittrande livet ser vi genom Maias vänner Charlie som är kändisstylist och Alani som lever högt på att vara dotter till en framgångsrik filmregissör. 

Om I Love LA bara vore glamour varvat med backstabbing så vore serien outhärdlig. Nu har den vad som närmast kan liknas vid ett pyttelitet hjärta av guld med snällare avslutning på jobbiga situationer än vad man kunnat befara, och ögonblick av självreflektion hos huvudpersonerna även om de i slutändan ändå dyker tillbaka in i glittervärlden. Och för oss som ser på kan det vara skönt att det är vi som slipper göra det, samtidigt som vi kan skratta åt allt som händer.