The Plot Against America

Vad händer om landet du bor i börjar peka ut dig som en sämre medborgare, en som skapar splittring och antingen måste assimileras eller flytta ut? Du och din familj har dina egna seder men ni arbetar hårt och bidrar till landets uppbyggnad. Men nu får människorna som alltid har baktalat dig vatten på sin kvarn, när landet väljer en antisemitisk president. Nej, antisemitisk vill han inte kallas, men handling väger mer än ord när president Charles Lindbergh lierar sig med Nazityskland i en icke-angreppspakt.

Det är bra tänkt när en tjock bok filmatiseras till en TV-serie och man inte försöker komprimera den till en film. Dock är Philip Roths bok The Plot Against America så pass informationstät att resultatet på skärmen ändå inte blir lika fullödigt utan mer spretande, med starka scener fast utan det mesta av kittet som förklarar och håller ihop historien. Men å andra sidan är det också en fördel: vi ser inte en kuvad judisk kommunitet som accepterar de alltmer invasiva påbuden uppifrån, utan en ilsket protesterande familjefar, Herman Levin, en impulsiv kusin Alvin som tar värvning i kriget som USA håller sig utanför, en Lindbergh-gillande tonårsson Sandy som tjusas av den nya administrationens idéer, och deras återkommande sammandrabbningar inom familjen.

Vi ser också den alltid kompromissande Rabbi Bengelsdorf vars samarbete med Lindbergh-administrationen skall visa att presidenten alls inte är antisemit, fastän han leende umgås med de höga nazister som driver judeutrotningen i Europa. Rabbi Bengelsdorf spelas av den annars skicklige skådespelaren John Turturro vars accent i onödan ökar irritationen man känner mot honom.

TV-serien The Plot Against America visar väl hur utpekandet av den judiska befolkningen stegras till regelrätt utstötning, och hur gatubråk och vandaliserade butiker inte utreds utan skylls på judarna själva, något som ju i Tyskland ledde till alltmer avhumanisering och ännu mer fruktansvärda konsekvenser. Filmatiseringen är bra men inte lika heltäckande som boken, vilken är läsvärd trots att den bitvis är mycket trögläst.

Fördolt är minnet av människan av Mohamed Mbougar Sarr

Att skriva en bok om en mystisk bok och dess mystiske författare är ett lätt sätt att locka många läsare som är mer förälskade i läsandet än böckerna. Men att skriva den boken riktigt väl, det är desto svårare, liksom att mana fram magin kring den lockande boken-i-boken. De få människor som får tag i de få kvarvarande exemplaren av Omänsklighetens labyrint blir besatta av den, och låt oss först slå fast att det inte beror på magi, utan på bokens litterära kvaliteter. 

Omänsklighetens labyrint skrevs på 1930-talet av en författare som sedan lämnade offentligheten och aldrig mer hördes av. Den enkla förklaringen är att boken avslöjades som ett plagiat och förlaget som gav ut den gick omkull, men så simpelt kan det inte vara. När den nutida författaren Diégane Latyr Faye får och slukar ett exemplar av Omänsklighetens labyrint börjar han efterforskningar kring Elimanes öde, och möter då människor som gjort egna efterforskningar och då mött andra efterforskare; fyrtio, sextio, åttio år tidigare; lager på lager av sökande läsare i olika tidsåldrar och länder.

Till saken hör att författaren T.C. Elimane, är svart, liksom Faye och flera av människorna som han möter under sitt grävande. De är alla medvetna om de fack de oftast placeras i av den samtida, internationella men övervägande vita litteraturscenen: att de skriver för mycket om sina exotiska och spännande bakgrunder, alternativt att de för mycket ignorerar sina unika upplevelser i sina berättelser. Detsamma gällde förstås i än högre grad på Elimanes tid, då kritiker aktivt sökte anledningar att avfärda hans bok redan innan plagiaten uppdagades.

Fördolt är minnet av människan är inte den första boken som med sin egen existens protesterar mot nischandet av litteratur och författare från Afrika; den diskuterar det tillståndet i de första kapitlet och gör sedan det rätta i att den går vidare och med sin egen handling befäster den afrikanska författardiasporans plats i en internationell litteraturscen med kapitel från hela nittonhundratalet; från Amsterdam, Buenos Aires, Paris och andra platser; med afrikanska och haitiska författare i jämbördigt samspråk med andra litterära storheter som Witold Gombrowicz och Ernesto Sabato.

Ärligt talat är det första hundratalet sidor bäst; när vi hör om boken Omänsklighetens labyrint och hur den påverkar sina läsare, och när vi fortfarande vet så litet om den. Spänningen kvarstår när vi får höra handlingen sammanfattad; den låter fascinerande. 

När de hundra första, allra mest lysande sidorna är förbi vidtar sökandet efter Elimane och fortsätter boken ut. Nej, det är ingen evig katt-och-råtta-lek, för i några sekvenser får vi verkligen möta honom eller snarare möta någon som har mött honom, och lära oss mer om hans liv och hans bakgrund. När jag säger att dessa sista trehundra sidor inte är lika briljanta som de hundra första så kom då ihåg att de ändå är på en toppnivå som inte alla böcker når. De är en god balans av konkreta mänskliga erfarenheter och intellektuella utmaningar - och en känsla av något ouppnåeligt.

Fayes återkomst till hembyn/Elimanes by mot slutet följer andan av att varken försöka bevisa sin universella litterära karaktär eller hemfalla åt klichén "hemkomst till det enkla, riktiga livet", utan vara en distanserad, intellektuell blick överlagrad med minnen från andra ställen och tider. Svarta författare och deras verk skall inte (heller) behöva välja sida. En tanke som slår mig är att när Elimanes bok visade sig vara en medveten samling av valda citat ur andra verk, så bevisade det att det går att bygga en berättelse om Afrika med stycken ur västerländsk litteratur. Det är inte två väsensskilda traditioner. Berättelserna hör ihop.

Askungen på Folkoperan

Den uppsluppna stämningen infinner sig redan under ouvertyren, när dirigenten luras att gång på gång drämma till en irriterande fluga (som inte finns). De elaka styvsystrarna Clorinda och Tisbe (Susanna Andersson och Katija Dragojevic) sitter och bråkar, redan halvt klädda i brudklänning så vi vet att de är giftaslystna. Det är nästan litet för skämtsamt när även den förklädde prinsen ramlar nedför trappan till Don Magnificos grågröna hem. Men vi behöver inte oroa oss, för fastän humorn letar sig in i alla framföranden på scenen så finns det ändå en stark kärna av kärlek när den vackra Askungen (Josefine Andersson) och den charmige prins Ramiro (Conny Thimander) sjunger till och om varandra, och eländet i Askungens liv som husa åt sin styvfamilj är kännbart.

Alla sånginsatser är ypperliga, och minsann har sångarna svåra uppgifter i de rasande snabba ordföljderna och koloraturpartierna, men de missar inte en ton. Stämningen är ju övervägande lättsam så det går ändå att skratta åt hur styvsystrarna båda två anser att just hon själv är vackrast av alla, och även uppskatta komiken i Don Magnificos (Peter Kajlinger) upphöjda självbild. Men mest underhållande av alla är prinsens kammartjänare Dandini (Sebastian Durán), som kanske är litet väl förtjust i att få spela prins för en dag medan den verklige prinsen håller sig i bakgrunden och observerar. Sebastian Durán är ett komiskt geni i hela kroppen, från det talande minspelet ut i benen i de för korta byxorna - han har ju lånat prinsens kläder för dagen.

Mindre humor och mer vänlighet möter Askungen hos Alidoro (Sami Yousri) med sin mörka, trygga röst. Han är en rådgivare åt prinsen som också stiger in som Askungens goda fé, och varför skulle inte en herre i regissörsbasker också få ha ett fint trollspö? Ja, varför inte få ge sig hän åt den önskedröm som är lika viktig som Askungens rena hjärta, nämligen att få en jättevacker klänning och få gå på bal? Det är underbart att få se, efter att styvsystrarna saboterat till och med den enkla klänning som Askungen så rörande försökt piffa till med gardintofsar kring midjan.

Med vackra harmonier, roliga scener, fräcka översättningar till svenska och hög energi från början till slut är Askungen på Folkoperan otroligt underhållande. Rollerna är utmejslade med humor som passar dem, och man kan hålla utkik efter roliga detaljer i bakgrunden, särskilt kring prinsens bärstol. Man behöver inte ens börja längta efter det lyckliga slutet, för alla scener på vägen dit är så givande i sig själva och skulle kunna få hålla på någon minut till. Dramaturg Tuvalisa Rangström och regissör Nora Nilsson har skruvat upp Rossinis opera till den nivå som ger maximalt med lycka per minut, och det är fantastiskt.

Länk till Folkoperans sida om Askungen

Foto: Carl Thorborg

The Idol

Jag kisar och letar efter en skämskudde att gömma mig bakom. Den unga starleten Jocelyn och en grupp dansare kråmar sig till World Class Sinner, en låt som låter försvinnande lik tusentals andra. För mig är det svårt att fatta att människor vill fortsätta att fläka ut sig för att synas bland alla andra som gör detsamma, för några ögonblicks kändisskap. Runt om sitter alla som arbetar med den unga stjärnan i olika kapaciteter och diskuterar musiken, hennes mentala tillstånd, ett pinsamt cumface-foto av henne som läckte kvällen innan, damage control för vad som hänt och hur man kan lirka med den gästande reportern från Vanity Fair för att få bästa möjliga press.

Senare på kvällen följer Jocelyn och bästa vännen/assistenten Leia med till en klubb för att festa. Vad spelas där? Jo, en mix av en modern klassiker, Madonnas Like A Prayer. Jocelyn hamnar i djupt samtal med klubbägaren Tedros och nu börjar serien The Idol på riktigt. Båda är överens om hur viktigt det är att skapa musik som håller i längden, som Prince gjorde, och det hörs att de menar allvar i vad de talar om.

När Tedros kommer tillbaka till Jocelyns magnifika villa nästa gång har han med sig några fler vänner från klubben, bland annat lilla Chloe som tror att huset är ett hotell, slänger av sig kläderna och glider ned i poolen, kommer upp och sätter sig och spelar på flygeln naken. Hennes förtjusning är ärlig, som att hon lever i en dröm, och det färgar festkänslan - alla är unga och hoppfulla och tar för sig av vad de upptäcker av livet.

Men det är inte bara så sockersött. Tedros har hittat och samlat några verkliga talanger runt sig, men när han driver dem till vidare artistiska höjder gör han det genom att hitta deras svaga punkter och pressa dem förbi det obehagligas gräns. Nu ser vi honom börja pressa Jocelyn på liknande sätt, via BDSM och en sexualitet i sången som går djupare än det hon hittills exponerat.

Det har berättats om avhoppade regissörer och stora redigeringar i manuset under inspelningen av TV-serien The Idol, delvis för att The Weeknd, som spelar Tedros, inte vill framstå som en komplett skitstövel. Kanske är det därför som serien i de två sista avsnitten följer den väg som de tre första stakade ut. Å ena sidan är det bra för det hade kunnat bli för grymt att se på, å andra sidan gör det handlingen mindre begriplig. När Jocelyn börjar kicka tillbaka mot Tedros grooming ser han ut som ett åskmoln på väg att spricka ut i verkligt, blodigt våld, men hans småaktiga hämndlystnad tar sig andra vägar.

Samtidigt ser vi hur Jocelyns stab inte ens är så lojala mot henne som pengaflödet borde göra dem. Likt Tedros har de öga för talanger och är kvicka att snappa upp någon som lätt skulle kunna ersätta Jocelyn om hon bryter ihop en gång till. Cyniskt och trovärdigt. Och musiken som Tedros och Jocelyn skapar, är den lika evig som Prince verk? Den är helt klart bättre än det första vi hörde, men det beror mycket på produktionen, och den är så fokuserad på Jocelyns mentala tillstånd och hennes S&M-förhållande med Tedros att det är svårt att tro att den kan hålla i längden. Men ändå, The Idol är en sevärd berättelse om en smutsig bransch, några som tuggas ned av den och andra som kommer ut som vinnare.

Western Lane av Chetna Maroo

De tre systrarna närmare sig de tidiga tonåren, när man skall börja komma på vem man själv är och vad man kan göra i världen. Det är alltid svårt när en mamma dör, men på tröskeln in i vuxenlivet är förvirringen redan stor, och att hantera sin sorg och en pappa som inte kan hantera sin sorg är extra svårt. 

Det finns kvar en delad kärlek i familjen: intresset för squash, att spela själv och att prata om de skickliga indiska spelarna och de gånger de överraskande vann över topprankade spelare. Yngsta dottern Gopi, vår berättare, har en talang för spelet som pappan fortfarande har energi att vårda. Stunderna på squashcentret på Western Lane innebär dock inte att far och dotter kommer närmare varandra. Avståndet är fortfarande lika stort. Men squash blir ett fokus i livet för Gopi, och inte minst det trevande intresset för den äldre pojken Ged som hon ibland spelar mot. Fast de långa samtalen mellan Gopis far och Geds mor skaver för Gopi.

Gopis far missar sina uppdrag att reparera vitvaror åt vänner och släktingar och trots att storasyster Mona gör sitt bästa faller hemmet i djupare oordning. Farbror Pavan och faster Ranjan kommer på besök från Edinburgh och ordnar upp för familjen, men det är oroande att de vill att en av systrarna flyttar hem till dem.

Chetna Maroos prosa är återhållen, och å ena sidan uppskattar jag att den inte skriver ut Gopis känslor för tydligt, då vi förstår att de delvis är ett mysterium även för henne själv. Men sparsamheten med bakgrundsinformation och förklaringar i ögonblicket gör att det inte alltid framgår vilken känsla - oro, lycka, förundran - som väcks i Gopi av en detalj i handlingen. Dock kan det säkert vara så att andra läsare befinner sig på samma våglängd som Gopi och Chetna Maroo och har större utbyte av boken Western Lane.

Körkarlen på Strindbergs Intima Teater

En ärlig handling med gott uppsått kan slå fel. Den lilla slumsystern, den stackars lilla slumsystern Edit som ligger på sin dödsbädd, kallar till sig Vera Holm och ber om förlåtelse för att hon bad henne ta tillbaka sin försupne och elake make David Holm. David Holm, som var den förste gästen på slumstationen som frälsningssoldaterna öppnat, och som syster Edit bett för hela året och hoppats att han skall räta upp sitt liv och bli en god människa.

Men David Holm har värjt sig på alla vis mot försöken att leda honom rätt, och återförenad med sin familj plågar han dem grymt. Under åren som suput har han också lett sin yngre bror till spriten, och när han då såg vad han hade gjort var han nära att vända in på den rätta vägen. Så det finns sätt att nå den som verkar vara bortom hjälp. Detsamma hände Georg, supkamraten som själv haft tillfälle att se och betänka vad han lurade in David Holm i, och dessutom hur många andra människor som hamnat i sorgliga omständigheter av andras svek eller egen förskyllan. Det var ju Georg som dog allra sist på nyårsnatten och blev Dödens körkarl, som under hela året nu har fått se de eländiga och ofullbordade liv som människorna lever. 

Skådespelarna Lena Carlsson och Folke Regen glider sömlöst mellan rollerna, och spelar just så innerligt som Selma Lagerlöfs berättelse tarvar. På scenen finns också en kör av fyra kvinnor, frälsningssoldater som många likt David Holm viftar bort men med en ärlig kärlek till människorna de möter. Det är rörande när de mjukt sjunger det kända omkvädet "var glad, var glad" för den döende syster Edit.

Vi ser misslyckanden, svek och förlåtelse på det lilla och det stora planet. Syster Edit förstår att hennes omsorg om David Holm var ett fåfängt och faktiskt egoistiskt hopp som skadade hans familj - en lärdom att dra att god vilja inte löser allt utan faktiskt kan förstöra om den är ogenomtänkt. Å andra sidan ser vi med körkarlen Georgs ögon hur många de här förfelade liven är, alltför många för att en enda skall mäkta med att hjälpa dem alla. Men kanske är det ändå bra att försöka att någon eller några av dem. Har man tur hittar man rätt ord eller syn för att nå fram till dem.

Länk till Strindbergs Intima Teater

Spy/Master

Spionhistorier kan presenteras på vilket format som helst, från snygga agenter som utför vågade, tjusiga trick hur enkelt som helst, till tunga historier där saker går fel och människor blir skadade på riktigt. TV-serien Spy/Master drar åt det senare hållet, och bygger på den sanna historien om hur den rumänske diktatorn Nicolae Ceaușescus högra hand Ion Mihai Pacepa år 1978 hoppade av via amerikanska ambassaden i Bonn till USA.

Här heter mannen Victor Godeanau, och vi ser honom i förtroliga samtal med paret Ceaușescu, och i förhandlingar med tyska representanter om priset på avhoppare. Han är en allvarlig man, närmast butter i uppsyn och ton. När vi möter honom har han just fått nog av att beordras att godtyckligt avrätta en misstänkt spion, och det gör förstås att han inte framstår som alltför solkig i våra ögon, men man bör också minnas att han i åratal gått diktaturens ärenden till den grad att han tagit sig till toppen av den brutala säkerhetstjänsten Securitate. Och här triggas avhoppet inte av någon ädel känsla för rättvisa utan av att han själv känner sig inringad av misstankar, till den grad att hans eget liv står på spel.

Nåväl, låt oss lägga de moraliska dubierna åt sidan och engagera oss i handlingen, vilken kräver uppmärksamhet. Stämningen och spänningen i Spy/Master är inte hög och nervkittlande, utan - även den - tung och trög och jordnära på ett eget sätt. Avhoppet till USA går inte så friktionsfritt som Godeanau hade hoppats. Mannen som tar emot honom, Frank Jackson, töjer på några regler för att gömma Godeanau, men på grund av säkerhetsläget i världen är det inte säkert att USA kommer att kunna ta emot en rumänsk avhoppare utan att riskera andra relationer och processer. Halvhjärtat gömd i Bonn vet Godeanau att den rumänska säkerhetstjänsten snart kan finna honom, och samtidigt oroar han sig för dottern som är kvar i Rumänien. Den utdragna processen ger rumänska agenter chansen att försöka misskreditera Victor Godeanau i amerikanernas ögon.

Det långsamma tempot är en fördel för detta kompakta och verklighetstrogna spiondrama, ända fram till den litet förhastade och uppskruvade avslutningen, men Spy/Master är en bra påminnelse om en annan tid när Europa var delat och misstankarna lika höga som avgrunden mellan Öst och Väst var djup.