Klara och Solen

När man som Josie är lifted, alltså genetiskt modifierad för att bli mer begåvad än genomsnittet, så är det nog roligt att ha en vän som inte kan så mycket om världen men gärna lär sig mer. Som Klara, som nästan är "född igår", eller åtminstone inte har sett mer av världen än glimtar genom skyltfönstret i The Friend Store där hon och de andra Artificiella Vännerna hoppades på att bli köpta av någon tonårings föräldrar. Vad Klara vet om samhället är de aningen tilltrasslade historier som butiksföreståndaren berättat som godnattsagor.

Josie och hennes mamma Chrissie bor i ett lugnt hem omgärdat av harmoniska vetefält. Det är nog så omtumlande för Klara när de plockar upp henne ur lådan. Många nya intryck att ta in visuellt, och mycket att lära sig om de outsagda reglerna i familjens liv. Med sin inbyggda entusiasm och troskyldighet följer Klara Josie överallt och lär sig av henne, men berättar också om sin egen hemmabyggda världsåskådning där Solen är en gudomlighet som kan utföra mirakel. När Josie instämmer i att solen ger liv åt allt på jorden känner sig Klara styrkt i sin tro.

När äntligen Chrissie och familjens hushållerska Melania mjuknat mot Klara, kommer eldprovet för såväl henne som Josie, när en grupp av andra barn som är lifted bjuds till huset - udda typer, alltför medvetna om sin överlägsenhet och farligt nonchalanta mot dem de ser som lägre stående. En av dem är grannpojken Rick. Fastän han också har sina humörsvängningar är han ändå en bättre vän till både Josie och Klara.

Klara är van vid att inte förstå allt som händer, men efter hand upptäcker hon innebörden av några ovanligt konstiga saker hon har varit med om. Josie är allvarligt sjuk, förmodligen en bieffekt av modifieringen. Klaras böner om hjälp till solen verkar inte räcka, så hon måste ta saken i egna händer och göra något riktigt modigt och farligt. 

Vid första läsningen av Kazuo Ishiguros bok Klara and the Sun som kom ut för fem år sedan må man vara ursäktad om man tyckte att de Artificiella Vännerna var bristfälligt konstruerade. Med senare tidens utveckling inom AI blir dock den ständigt lärande och lätt vilseledda Klara begriplig. Regi och skådespel av Taika Waititi respektive Jenna Ortega är en ypperlig balansgång där den naiva charmen inte tippar över i överdriven gullighet. Filmatiseringen gör några av bokens teman tydligare och låter oss se resultatet av en programmering att vara glad, vänlig och till lags, samt omgivningens varierade reaktioner på det. Och att boken var spretig till innehållet blir i filmen en styrka - en handling som inte är strömlinjeformad utan måste förstås i efterhand, som i vanliga livet, fastän den här historien är så ovanlig.

The Salt Oracle av Lorraine Wilson

Samtidigt som klimatet förstördes så kraschade internet på ett skrämmande sätt, och nu flyter fragment av filmer, bilder och tal som spöken över världen. De är dödligt farliga: om du infekteras av ett sådant, äter det långsamt upp din kropp i en pixelering som är smärtsammare än eld. Men i en del av fragmenten finns viktig information, och en del människor kan uttyda dem, om än oregelbundet och ofta otillräckligt. På riggen Bellwether i Östersjön finns en av dem, en ung flicka som bara kallas Oraklet. Med försiktiga uppmaningar kan man få henne att berätta vad väderbojarna rapporterar från utvalda platser, vilket är viktig information för fiskebåtarna. Men eftersom Oraklet drar till sig spöken lever besättningen med fara för livet på Bellwether.

Frågorna och uttydandet Orakelsvaren är formaliserat till minimala College-institutioner som specialiserar sig på olika kategorier. Auli arbetar med att hitta den större berättelsen i vad Oraklet säger, vilket är sett över axeln av dem som jobbar med mer praktiskt användbar information. Helt oväntat dyker det på Bellwether upp en forskningsassistent som hennes Prinicipal Investigator Caron Boudain anställt, Leigh Alvarez. Är det en slump att Boudain strax efter hittas död i sin hytt? Fler människor ansätts och dödas av spöken, och vid ett tillfälle skjuter någon mot Auli. Auli undersöker metod och motiv närmast i hemlighet, fast undersökningarna får oftast varken svar eller påföljder. Kanske är det inte konstigt när man hela tiden är van vid att förtäras av spöken. Något som också oroar är att spökena ibland också kan göra fysisk åverkan, alltså förutom att infektera och förtära människor - rucka på båtar, ge skrapsår på människohud.

En underhållande aspekt för oss nordbor är ortsnamnen som dyker upp - Mariehamn, Tallinn, Ventspilts, Helsinki, rebellerna från Pori. Personnamen vittnar å andra sidan om att människor tagit sig till Bellwether från många håll - Joar, Raphaël, Célestine. Det finns många spännande element i boken The Salt Oracle, så det är tråkigt att berättelsen inte engagerar mer. Det beror dels på hur förstrött Lorraine Wilson disponerar handlingen, dels på den otydliga prosan som gör bokens handling ofokuserad. Det finns mycket att oroa sig över och undersöka, men allt blandas bort i diskussioner och oartikulerade motsättningar mellan forskare och besättningsmedlemmar.

Sisyfos i vardagsrummet på Stadsteatern

De får nästan plats på schäslongsoffan, alla fem Sisyfos. Men ajjj, Sisyfos får jätteont i benet när han reser sig och för att gå iväg! Och sedan får Sisyfos och Sisyfos också det, i tur och ordning. Ett tag verkar det som att alla gör samma sak fast med litet fördröjning. Sedan börjar de välja olika vägar, och då börjar relationerna att skeva till den grad att det blir gräl i form av desperata monologer, i konstellationer om två eller flera. Sisyfos (Robert Fux) ingående beskrivning i hur han kan gå med på att ha ett öppet förhållande och precis hur det skulle gå till är riktigt underhållande, men de flesta andra anklagelseakterna blir för utdragna och ointressanta både i sig själva och för att liknande monologer sker gång på gång. Ett roligt undantag är när Sisyfos (Joonas Heikkinen) skall åla sig från ena änden av rummet till den andra utan att använda händerna.

Under det senaste året har vi speciellt på Stockholms Stadsteater sett flera pjäser som är mer av lösryckta scener och stämningar - Orosdanser och Bön för idioter är några exempel - och de har varit populära, även om pjäser med mer konkret handling också fyller publikraderna. Det har klagats officiellt på den sortens teater, men jag tycker att den kan ha sin plats, fast då hellre med tydligare form, budskap och/eller något som skaver, som den insmygande skräcken i Bön för idioter, eller den långsamt utvecklade handlingen i Män som väver. Sisyfos i vardagsrummet når inte dit.

Visst är det en bra bild att den stora orange bollen som Sisyfos (Bahador Foladi) knuffar upp från källaren har sin motsvarighet i alla de små orange bollar som trillar omkring på scengolvet, men scenerna som spelas har inte det fäste i vardagsslitet som man skulle kunna känna igen sig i, utan snurrar ut i det orimliga. Sisyfos i vardagsrummet skärper inte sitt fokus förrän i den allra sista meningen, och det hade varit bättre att få mer av den känslan tidigare under pjäsens gång.

Länk till Stadsteaterns sida om Sisyfos i vardagsrummet

Foto: Sören Vilks

Joko Anwar's Nightmares and Daydreams

I Indonesien är Joko Anwar en framgångsrik regissör och manusförfattare. För Netflix skapade han serien Joko Anwar's Nightmares and Daydreams, sju fristående skräckhistorier som knyts ihop i det sista avsnittet. Som åskådare utifrån bjuds man inte bara på spännande handling, utan också en inblick i Indonesiens vardagsliv och myter. 

Många av episoderna utspelar sig i Jakartas moderna och mondäna liv, där man kan snappa upp många engelska uttryck som används i det fascinerande språket. (Förutom fackuttryck från t.ex. förlagsvärlden hörs också ordet "selfish" - fanns det inte på indonesiska, fanns inte beteendet innan?) Men det andra avsnittet handlar om en familj som lever på att samla skräp på en stor sophög, något som inte är fantasi utan verklighet i många länder med fattigare befolkning. Även om omgivningen och stugan de bor i säkert är uppsnyggade jämfört med verkligheten är det en tankeställare att få se sopplockarna som resonerande protagonister i ett kort drama.

En annan hårt slitande grupp av män vi möter vadar med lyktor i det mörka vattnet om natten för att fiska upp skaldjur. En av dem skall ta en vecka ledigt för att åka till Saudiarabien för att leta efter sin mamma, som for dit för att arbeta. Det är inget att undra på att huvudpersonerna ofta är desperata efter pengar, och nappar på något underligt erbjudande. Minst lika stark anledning till att ta några steg in i det mystiska är händelser familjen, som den senila modern som behöver få plats på ålderdomshem, eller sökandet efter systern som försvann efter att hon svarat på en udda jobbannons.

En del av våra huvudpersoner besätts av väsen de inte kan kontrollera, andra tar en chans - kanske gör något farligt eller olagligt - och hamnar i ett mellantillstånd, fasthållen av någon sorts magi eller hypnos. De personliga förutsättningarna, det övernaturliga svaret och gåtans lösning är i alla avsnitt olika, och spännande på olika sätt.

Red Mars av Kim Stanley Robinson

Drömmarna om att kolonisera Mars har funnits hos människan länge, med olika grad av verklighetsförankring beroende på hur många tekniska hinder vi hunnit upptäcka. År 1992 skrev Kim Stanley Robinson boken Red Mars, den första av tre i en serie. Genom att extrapolera existerande teknologi och addera egna idéer, som science fiction ofta behöver göra, förlade han berättelsens början till år 2026, med relativt trovärdig teknik och vetenskap som grundligt redovisas för att ge historien en jordnära/Marsnära känsla. Att läsa boken strax efter att ha läst de många motargumenten mot Marskolonisering i A City on Mars gör visserligen att man måste mana fram ganska mycket suspension of disbelief, men det må så vara. Red Mars är istället ett socialt komplement till de vetenskapliga tvivlen, när den visar på hur många sätt som samarbetsviljan mellan människor kan ta slut på den röda planeten.

Redan bland De Första Hundra som landar för att bygga bo på Mars uppstår slitningar, till en början milda och undertryckta, dels av kolonisatörernas egen vilja. De är ju utvalda för sina vetenskapliga sinnen och låga aggressivitet, visst skall de kunna komma överens? Men redan under månaderna på väg mot grannplaneten uppstår och förtvinar band mellan några av personerna, när deras ambitioner visar sig gå i motsatta riktningar. Fortfarande behålls lugnet i stort sett vid landningen, men inledningskapitlet som utgör ett tidshopp några år framåt i tiden ger skrämmande ögonblicksbilder av samordnat sabotage för att krascha en framgångsrik bosättning mitt under en festivalkväll.

Efter landningen på Mars får vi med de nya marsianerna den löftesrika känslan av nya vidder, dalar och bergskammar som dittills varit namn på astronomiska kartor men nu skall bli allas hemtrakter.  Det är skönt beskrivet, så att man kan leva sig in i anblicken av Marsmiljöerna som just nu är obebodda men som skall bli hem och hemtama för sina nya invånare. Ytor för boende och arbete byggs upp effektivt och genomtänkt, någon med öga för design gör områdena än mer inbjudande och, om än inte hemtrevliga, åtminstone inbjudande och trygga. Men nu kommer större meningsskiljaktigheter upp i dagen. Visst skulle vi sätta igång med att terraforma Mars? Nej, vi måste leta efter liv först, så att vi vet att vi inte utplånar något viktigt. Och se på de orörda bergen och kratrarna - skall de inte få förbli precis som de är? Två personers vitt skilda åsikter bryts mot varandra medan de övriga dras åt ena eller andra hållet. Samtidigt filmas allt som nybyggarna gör och sänds till jorden, där miljontals åskådare väljer sida eller snarare person att hålla på.

Efter hand kan De Första Hundra inte heller diskutera och utveckla sina idéer ostört. Från jorden kommer fler direktiv, människor som vill genomföra dem och väpnade styrkor som kan lägga makt bakom orden. För att inte tala om hur många fler kolonisatörer som efter hand landar i den röda regoliten. Det var förstås meningen hela tiden, men nu får man ännu fler motstridiga åsikter och fraktioner som bryter sig loss från varandra. Mars får också nya religioner och uppdateringar av de gamla religionerna, vilket delvis är svindlande och vackert, men delvis också skrämmande och hotfullt.

Red Mars är en diger bok, och tidvis överlastad såväl i förklaringarna av teknologin och geografin som i detaljerna om de stridande politiska, byråkratiska och affärsstyrda fraktionerna. Men som sagt ger den en tänkvärd provkarta på allt som kan gå fel när man börjar kolonisera Mars, hur goda intentioner man än har från början.

Fler böcker av Kim Stanley Robinson:

2312

New York 2140

The Ministry for the Future

Vernon Subutex på Teater Galeasen

Vernon Subutex hade sin storhetstid som DJ och skivbutiksinnehavare på den tiden när den åtrådda musiken måste köpas på vinyl och samlas i backar för att kunna tas med och spelas på fest. Men nu strömmar alla vilken musik de vill när som helst, och en DJ och skivbutiksinnehavare är inte längre kung. Och nu är han dessutom hemlös, efter att hyran inte betalts på tre månader. När han vräks från sitt hem rafsar han snabbt med sig tre nyinspelade videokassettband med Alex Bleach, den nyss döde rockstjärnan som var hans vän och den som betalade hyran.

Man måste ha någonstans att övernatta. Vernon Subutex söker upp en före detta bandmedlem, Emelie, som snart blir för påfrestande med sina teorier om manligt, kvinnligt och punk. Därnäst blir han husvakt i kaoset hemma hos vännen Xavier med en pratande hustru, överenergisk dotter och den ylande, juckande hunden Colette. Nästa övernattning blir hos den gamla flickvännen Sylvie vars klängighet skrämmer ut Vernon på gatan igen.

Historien rör sig i vidare cirklar över andra som haft kontakt med Alex Bleach genom åren. Vernon Subutex egen personlighet är egentligen inte särskilt tydlig, men där han drar fram möter han människor som i ymniga ordflöden förklarar sin världsbild, ofta frånstötande i sin uttalade rasism, men den klumpiga uppriktigheten, röran och energin gör det underhållande ändå. Obehagligt blir det när våldet smyger sig på,  när en man berättar om hur han alltid misshandlat sina flickvänner nästan på rutin, och när cyniska ungdomar förnedrar hemlösa på gatan. För det är dit som Vernon Subutex liksom hela tiden varit på väg, och där möts han av den magnifika uteliggaren Olga, ännu en välkomnande famn och med samma kärlek till musiken och till sin hund som alla andra som Vernon Subutex har mött på vägen.

Länk till Teater Galeasens sida om Vernon Subutex

Future Man

Josh Futterman är vaktmästare på ett bioteknik-företag och bor hemma hos sina föräldrar. Kärlekslivet är obefintligt, så den stora glädjen i hans liv är att spela dataspelet Biotic Wars, om en framtid där mänskligheten kämpar mot mordiska biotics i nedgångna stadsmiljöer. Under över alla under, en kväll klarar han vad ingen annan klarat, den allra sista och svåraste banan i Biotic Wars! Då dyker avatarerna från spelet, Tiger och Wolf, upp i hans pojkrum, ditzappade från framtiden för att slå sig samman med hjälten som kan hjälpa dem att ändra historien så att biotics aldrig utvecklas och civilisationen inte bryter samman.

Josh är inte alls beredd på att strida i den verkliga världen utanför datorn. I synnerhet inte när det visar sig att boven i dramat, mannen som uppfann serumet som låg till grunden för hela utvecklingen, är hans sympatiske chef Dr. Elias Kronish. Wolf och Tiger är vanliga människor, men deras hårda uppväxt har gett dem samma logik som ett First Person Shooter-spel, och för dem är det den enkla lösningen att döda Dr. Elias Kronish. Josh försöker hålla emot deras mest brutala impulser, vilket leder till ytterligare tidshopp för att istället ta bort drivkraften till att utveckla det som skall bli den dödliga medicinen. En runda till 1960-talet låter Josh möta sina föräldrar som unga, men huvuduppdraget misslyckas så resorna i tiden går vidare till 1980-talet och 1950-talet med underhållande resultat.

Inledningen av serien Future Man är överdrivet pubertal, med skvättande kroppsvätskor och skämt i samma anda. Låt det inte avskräcka, för den sidan tonas ned till förmån för mer intrikata kedjor av lurendrejeri och smarta skämt. Inte heller får Tiger och Wolf fortsätta med att hux flux döda dem som står i deras väg - första kvällens brutala nedmejning av en polis går inte spårlöst förbi utan ger efterverkningar i tid och rum under seriens gång.

Resorna genom tiden gör det nödvändigt för Tiger och Wolf (och deras utmärkta gestaltare, Eliza Coupe och Derek Wilson) att anamma olika personligheter, och till exempel ser vi Wolf trivas utmärkt på 80-talet, inspirerad av idolen Corey Hart. Serien är redan från början bemannad med kända namn som Keith David, Haley Joel Osment, Ed Begley Jr. och humorgenierna Paul Scheer och Awkwafina, medan Josh Hutcherson väl fyller rollen som sin namne. Efter alla försök att ändra historien hamnar de tre i andra säsongen i den framtid de trodde de hade räddat, nu full av nya utmaningar och källor till humor, och låt oss se vidare vad som kan hända i den tredje och sista säsongen.