När man ser en del filmer från förra seklets början kan man uppskatta dem inte bara trots överdramatiska scener och alltför hastiga hopp i handlingen, utan just på grund av dem. Den strömlinjeformning som tagit över så gott som alla filmatiseringar står visserligen för en professionalisering som gör att detaljer inte går förlorade och att handlingen trummas hem, men ger mindre utrymme åt regissörens personliga uttryck. Efter en lång karriär av hyllade filmer tar sig Francis Ford Coppola friheten att ge världen en film om en vision av världen i andan av stora regissörer som Fritz Lang. Megalopolis är en tydlig utvidgning av den banbrytande Metropolis, med ljuvlig art deco-estetik, handgjorda modeller av en framtidsstad och en elit som lever åtskild från en kämpande skara på botten.
Men historien är också ett antikt drama placerat i modern tid, med namn som Cesar Catilina, Cicero och Crassus i staden/världsstaden New York omdöpt till New Rome. Hur gick det till när romarriket föll? Hur kommer vår civilisation att falla, och går det att undvika? Dekadensen kastas i våra ansikten i de första scenerna, och utsvävningarna hos de bortskämda barnen och barnbarnen till stadens härskare lär sticka i ögonen inte bara på de många medellösa medborgarna.
Filmens huvudpersoner tillika huvudmotståndare presenteras i en medvetet svajig scenkonstruktion, med teaterviskningar om deras bakgrund och ställning, och gester som är dramatiska på ett litet naivt överdrivet sätt, så som vi kan se hos skådespelarna i filmens barndom. Eller är det vedertagna sättet att bete sig i vardag och offentlighet i den verklighet vi får se, kanske är Coppolas film verkligen en blick in i en annan tid? I vilket fall som helst är det styltiga agerandet uppenbart ett medvetet val, liksom de snabba vändningarna i filmens handling och övertydlig symbolik som när stadens statyer av Rättvisan och andra dygder vrider sig, gråter och kollapsar.
Vare sig dekadensen är uppenbar eller dold höljer sig alla i den bemedlade klassen i dyrbara kläder med detaljer från antiken, men agerar och kommenterar med moderna tiders cynism. En av aktörerna är dock en man med visioner om en bättre värld, Cesar Catilina som fick Nobelpriset för upptäckten av det fantastiska materialet megalon. Med det vill han bygga en bättre stad, en blomstrande solarpunk-dröm med parker och rum för alla som nu bor i slum. Men hans position på New Romes Designkontor är häftigt ifrågasatt av dem som vill behålla status quo med sig själva på toppen.
Filmen Megalopolis är överlastad med filmiska grepp som använts och förkastats under filmhistorien: röriga scener som förmedlar berusning, överdramatisk filmmusik, bildmontage med hastigt växlande scener, en kommenterande berättarröst, tre parallella bilder på bioduken som glider i varandra, huvudpersonens huvud svävande fritt över en bakgrund av händelser, mirakelvändningar och en alltför snabb och enkel upplösning. Det är just denna överlastning som driver hem styrkan i att låta en kompetent filmskapares vision löpa fritt. Många kommer att hata filmen, andra kommer liksom jag att bli lyckliga av den ohejdbara kraften och den översvämmande kreativiteten.
