lördag 22 januari 2022

The Pursuit of Love

 Systrarna Mitford levde ovanligt intressanta liv under ovanligt omvälvande tider - Europa under tidigt 190o-tal. Äldsta systern Nancy Mitford skrev flera böcker där man kan se inspiration av systrarnas liv. Emily Mortimer har filmatiserat boken The Pursuit of Love rappt och roligt - dock kanske litet för rappt, enligt min mening.

The Pursuit of Love handlar om kusinerna Fanny och Linda, vilka är bästa vänner. Fannys mor har aldrig kunnat stanna på ett ställe med en man utan smitit så många gånger att det gett henne smeknamet The Bolter. Fanny har istället uppfostrats av sin moster Emily och också tillbringat mycket tid hos onkel Matthew, far till en stor barnaskara där Linda ingår. Onkel Matthew har bestämda uppfattningar om det mesta, som att utlandet och utlänningar är dåliga, och att kvinnor inte skall ha någon utbildning. Följdaktligen är Linda okunnig om världen och känner inte till något annat än sin egen starka längtan efter kärlek, vilken kommer att leda henne till såväl olycka som lycksalighet.


Litet à la Wes Anderson presenteras personer i en stillastående tablå med sitt namn skrivet under i sirlig skrivstil. Fannys berättarröst förklarar stora delar av handlingen, som rör sig raskt framåt i snabba hopp. Dock stannar den nästan bara i scener av stor känslomässig rörelse, så att man gång på gång får se Linda snyfta av kärlekssorg eller lysa av längtan, men egentligen inte lära känna henne.

Den excentriske grannen Lord Merlin livar upp flickornas erbarmligt tråkiga debutantbal, och hux flux så startar den första kärlekshistorien i Lindas liv. När det är fest blir framställningen ofta anakronistisk i sitt användande av musik och scenografi för att maximera upplevelsen, och det är kul men litet överdrivet. Då och då påminns vi istället om att det pågår ett, nej flera krig samtidigt och Linda skall komma att påverkas av dem på djupet.

Tre förbivirvlande avsnitt i rasande tempo ger oss som sagt inte chansen att lära känna våra huvudpersoner, varken Linda eller Fanny som väljer den förnuftiga vägen och gifter sig med en snäll men tråkig akademiker. Litet grand får man ändå leva sig in i en av flickornas kvarvarande glädje från barndomen: linnerummet där de brukade ha "hemliga" möten som barn bland hyllorna med tvätt, och vars känsla av trygghet finns kvar när Fanny kommer dit som vuxen. Gillar man vackra kläder i sköna miljöer är det värt det att se den här versionen av The Pursuit of Love.

torsdag 20 januari 2022

Jord och gudar av Maria Küchen

 Andra människor har levt före oss i den här världen, och våra hus kan vara byggda ovanpå byggnader från forna tider. Vid ett grävarbete utanför Maria Küchens hus hittas en åttahundra år gammal grav strax intill ytterväggen. En arkeolog tillkallas för att frilägga och undersöka människoresterna, men det är fredag och hen hinner inte bli klar. Under helgen, då graven bara är täckt av en presenning, känner Maria Küchen närvaron av människorna som gått före henne på samma platser och fördjupar sig i hur de kan ha levat och faktiskt alla vi som lever nu också.

I boken Jord och gudar strövar berättelsen från ett ämne till ett tangerande ämne. När man läser dylika böcker vill det till att författarens associationsbanor inte är för olika ens egna, för då kan det kännas sökt och skava vid läsningen. För egen del var turen på min sida; tidigt i boken gjordes några kopplingar som jag själv hade kunnat välja, baserade på känslor som hade kunnat vara mina. Det gäller ögonblicksbilden av att stå uppe i ljuset, i livet, medan någons sista vila är nere i jorden framför fötterna; men än mer utvecklingarna via ordet jordemoder till jorden själv, de bokstavligen livsviktiga daggmaskarna och fosforet som behövs för att ge näring till det som växer.

Maria Küchen får sällskap av två personer från dessa gångna tider; en Sigrid med hög status i sitt samhälle, kanske samtida med människan i graven, och en Mikael som finner arbete och ro som ansvarig för att baka bröd i dominikanerklostret några hundra år senare. Det är sympatiskt att hon inte genast sätter kropp, kläder och känslor på skelettet utanför porten, utan respektfullt kallar denna människa för X för Xenos. Tills hon faktiskt sätter några egenskaper på honom: 

Han hade ingen tobak, ingen whisky. Öl hade han däremot, och sitt jätteskratt och trygga händer. Sådan var han. Det känns som att jag vet det för att jag har skrivit det. Att skriva är att bedra sig själv.

För mig som länge har känt att jag brister i förståelsen för vad som sker ens i nuet några väggar bort, än mer skedde där under århundradena innan jag fanns här, är det här en nyckel. De som har funnits och är borta talar inte automatiskt till oss, vi kan inte suga upp deras autentiska känslor, utan vi måste skapa gestalterna själva, så trovärdigt som möjligt, för att ha en aning om hur det har levts på platserna där vi nu kan luta oss tillbaka så bekvämt och fundera.

Förutom den här förankringen i gångna tider tycker jag mycket om hur Maria Küchens associationsbanor ofta går genom viktig naturvetenskaplig kunskap, och tar en sväng över religiös tro och över böcker som inte hör till den svenska intelligensians kanon, såsom Robert A. Heinlein och Ted Chiang. Utan att vilja vara en lärobok är Jord och gudar en fin berättelse om hur livet hänger ihop, okända detaljer med välkända landmärken med ett nödvändigt inslag av egen fantasi.

tisdag 18 januari 2022

Tiden är vårt hem på Stockholms Stadsteater

 Mitt i vintern, på en naken scen där det svarta golvet har skrapmärken, går det att känna sig förflyttad till sommaren. Lars Noréns pjäs Tiden är vårt hem på knappa fyra timmar placerar oss på den skånska gården där några av rollerna har vuxit upp och andra har sprungit och lekt som barn. Men det har gått ett tjugotal år sedan dess och ambitionerna med livet börjar kännas ihåliga för åtminstone några av dem. Publikens föreställningsförmåga fyller på gräs och solsken kring de välanvända utomhusmöbler där Anna och Harald växlar repliker som nålstick, efter att de kört ned från Stockholm för semester och vila. Särskilt Anna är bitter då hon funderar på om de tio åren med Harald varit bortkastade.

Gästerna, barndomsvännerna, trillar in några i taget. Prick är gift med Nils och deras mjölkkoimperium växer sig allt större i trakten. Liksom för Anna (och hennes bror Jakob) dog Eriks far nyligen. Eriks projekt att göra om det gamla huset till ett museum över faderns gärningar och socialdemokratins historia i bygden är litet rörande, och man kan ana att hans liv som lärare inte mäter sig med Annas och Jakobs - krigskorrespondent respektive läkare vilka båda har flyttat till Stockholm och givit ut böcker. När hustrun Greta ansluter hamnar diskussionen på en konkret och (för mig) simpel nivå om att armaturerna måste sättas upp i det nya huset. Och när den svårt alkoholiserade brodern Tomas dyker upp försöker de båda fly fältet.

I de många scenerna vill man röna ut vad relationen är mellan dem som talar, och också i varje ögonblick varför någon reagerar som hen gör. Det är ypperligt skrivet och väl spelat, trovärdigt och utan att bli stereotypt. Dock blir det ibland jobbigt när några av dialogerna sker parallellt, som en mångstämmig scen ur en Mozart-opera. Pricks och Nils dotter Julia är en omogen tonåring med en möjlig diagnos som gör henne svåruthärdlig ibland, och det är vemodigt att se hur hon söker kontakt med alla inklusive Jakobs dotter Muller, som säkert varit hennes lekkamrat men nu är några steg före henne in i vuxenvärlden.

Ännu mer sorgligt är det att se hur besvikelser och en längtan efter ett helt annat liv har krupit in hos nästan alla på scenen, vare sig de stannat i trakten eller gett sig ut i världen, och hur de skadar sig själva och andra när de tröskar efter lycka i gamla eller nya fåror. Det tycks finnas speciellt många outtalade band mellan flera av männen på scenen. Bitterljuvt är det också att höra hur bildade alla är; sjunger och citerar långa stycken på tyska och franska, talar om Proust och Pessoa och faller i andakt inför Chet Baker. Och ändå räcker dessa eviga värden och sköna uttryck för kultur inte för att mätta hungern hos människorna på scenen. Dock är vi många som låter oss mättas av Norén och annan högklassig kultur, och kanske omvärdera våra egna ångranden och åtaganden när vi ser dem utspela sig på en scen som nu.

Länk till Tiden är vårt hem på Stadsteaterns hemsida

Foto: Sören Vilks

söndag 16 januari 2022

The Power of the Dog

Året är 1925, och the Roaring Twenties rumlar på med ragtime och kvinnor i kort hår som till och med kan köra bil. De har även tagit sig ända till den lilla staden i Montana där bröderna George och Phil Burbank föder upp sin boskap, men där möter motstånd i form av det krävande livet på ranchen. Det är den yngre brodern Phil som har kontrollen över arbetet, korna, hästarna, de inhyrda mannarna, och i hans tuffa uppträdande ingår också ständiga förolämpningar av brodern och andra som han dömer ut som fjolliga och omanliga.

När George gifter sig med Rose Gordon, en änka som driver restaurangen nästgårds, och hon och sonen Peter flyttar in på ranchen, sköljer Phils förakt över dem. Ändå går det att ana att hans beteende inte bara drivs av hat utan även av en förvirrad blandning av avundsjuka och bitterhet över en känslighet som han själv har förlorat.

Filmatiseringen av boken The Power of the Dog flyter på långsamt, ofta med överblickar över den magnifika naturen eller scener där arbetet med djuren pågår okommenterat. Det är inte självklart hur historien skall utveckla sig, och det är därför det är så viktigt att de inblandade skådespelarna är ypperliga - Kirsten Dunst, Kodi Smit-McPhee och Jesse Plemons som Rose Gordon, Peter Gordon och George Burbank, och framför allt Benedict Cumberbatch som Phil Burbank. Georges ro inför Phils förolämpningar, Roses osäkerhet i det nya huset och inför förnedringen Phil utsätter henne för, Peter som tonåringen med läshuvud som Phil vill "uppfostra" medelst hårdhänta metoder och förnedring. Sedan det långsamma nöjet när den skranglige Peter är segare än Phil tror och börjar finna fotfäste i livet på ranchen. Men så lätt går det inte att skapa ett lyckligt liv för alla. Filmen The Power of the Dog är på flera sätt ännu grymmare än man nog förväntar sig, men ändå mycket välgjord och sevärd.

lördag 15 januari 2022

Second Place av Rachel Cusk

 Det är svårt att se sina drömmar gå i kras när man har bemödat sig om att få dem att gå i uppfyllelse och förändra ens liv. Detta händer gång på gång i M:s liv under några intensiva månader i det ödsliga huset där hon bor med sin make Tony. Ställer man sina förhoppningar till att människor skall göra något speciellt som man har drömt om så är risken förstås mycket hög, men den insikten tycks inte slå M trots att den inbjudne gästen L och inte minst dottern Justine kontinuerligt gör saker som förvånar henne. Och ändå fortsätter M att försöka analysera och förklara sina gästers handlingar, trots att hon missförstår dem hela tiden.

En opålitlig berättare kan vara mycket intressant. Men M är i mina ögon en mycket irriterande person, så som en mygga är irriterande trots att den inte tar stor plats. Hon alluderar regelbundet till att ha blivit behandlad illa sedan barnsben, att människor inte tycker om henne, att hon inte hittar sin plats i världen. Sättet hon gör det på, med en ton av att så här är det och inget går att göra bättre, får henne låta som den sortens halv-martyr som med ett ständigt svagt gnyende kräver sympati och uppgivet slår den ifrån sig när hon får det.

Raka motsatsen till M är hennes make Tony, en fåordig man som sysselsätter sig med praktiska saker på deras ägor hela dagarna. Han är adopterad, har ingen aning om varifrån men står ändå stadigt i sin identitet. Kanske hade M vunnit på att arbeta sig trött tillsammans med honom och inte gå ensam med sina förvirrade tankar och överanalysera allt.

Visst kan man ändå känna sympati och kanske ännu mer känna igen situationer där saker inte alls går som M önskat. Tavlor målade av konstnären L skakade en gång om henne i sitt liv. Nu har hon bjudit in honom till det andra huset (Second Place) på deras ägor som Tony och hans grannar har rustat upp. Men L kommer inte ensam, han har med sig den unga Brett som är så fantastiskt kapabel och dessutom formar en tät vänskap med M:s dotter Justine. Och den egensinnige L har ingen lust att måla av M, det som hon önskat sig mest av allt - han säger att han inte ens ser henne.

Handlingen är i grunden intressant och hade kunnat förmedlas med svart humor som hade gjort boken riktigt bra. Men inte nog med att M:s personlighet är enerverande, dessutom är texten (främst genom hennes tankar) krångligt och ofta pretentiöst formulerad. Det är som att M och författaren gång på gång hittar (på) formuleringar som skall säga något djupsinnigt, skriver och skriver om den tills innebörden blivit något obegripligt, oförankrat i verkligheten och låter sig ryckas med av det och staplar några likadana meningar efter varandra.

Least of all did I understand what freedom was and how I could attain it. I thought it was a mere unbuttoning, a release, where in fact - as you know well - it is the dividend yielded by an unrelenting obedience to and mastery of the the laws of creation. The rigorously trained fingers of the concert pianist are freer than the enslaved heart of the music-lover can ever be.

Boken Second Place är skriven vänd till en Jeffers, som själv aldrig dyker upp i handlingen. På de sista sidorna förklarar Rachel Cusk att boken står i skuld till boken Lorenzo In Taos av Mabel Dodge Luhan. Jag har läst jämförelser av de två böckerna där handling, huvudpersoner och vissa dialoger är så gott som identiska. Av den anledningen, och för att Second Place är så konstlat skriven, känns Rachel Cusks bok som ett helt onödigt bidrag till den årliga bokfloden.

torsdag 13 januari 2022

Mördaren du söker på Kulturhuset Stadsteatern

 Två skrivbord, en kaffemaskin, en fax som kommer att knattra mot slutet av pjäsen, och två utredare i ett rum med persienner som kan vridas för när det händer något hemligt innanför fönstren. Men våra två utredare vrider upp dem så att vi ser och hör dem när de plockar fram det gamla fallet de borde lösa. Problemställningen och det högtidliga språket får en touch av humor när de ställs mot den moderna miljön och utredarna. De måste lösa ett mord för att staden skall bli kvitt en smitta som har drabbat den. "Skall vi fördriva smittan från staden? Hur skall vi göra det?" Tonen är inte raljant, inte överdriven, snarare mild och uppriktig, och de två skådespelarna på scenen bär handlingen länge och skickligt som två moderna och litet taffliga tjänstemän. Hjälp, en platta ramlade ned från taket! Är det asbest? De googlar och får motstridiga svar.

Men en hotfull stämning kryper in på spelplanen. Asbesthörnet blir ett problemområde som spärras av med tejp för säkerhets skull. Sedan blir det andra hörnet också avspärrat för att skydda sig mot den ytterligt invasiva växten parkslide. Och däremellan har Sandra Huldt med några enkla gester förvandlat sig till en skrämmande version av siaren Tiresias. Metamorfoserna fortgår, från bifigurer till ett kungapar med var sin tyngande spådom i lasten. Vi vet ju att pjäsen bygger på berättelsen om Oidipus, och vi vet mer än personerna på scenen om deras bakgrund och hur det hela kommer att sluta. Kanske är scenerna mot slutet för långa, när de båda värjer sig mot sanningen som vill göra sig hörd. Men för att vara en dryg timme lång är pjäsen Mördaren du söker mycket tät och givande; väl skriven, regisserad av Eva Rexed och spelad av Sandra Huldt och Rafael Pettersson.




tisdag 11 januari 2022

Hawkeye

Hawkeye är skicklig med pil och båge, så skicklig att han har en plats i Avengers, där de flesta övriga medlemmarna har superkrafter av olika slag. Under slaget om New York såg barnet Kate Bishop honom strida mot de attackerande chitaurierna med risk för sitt eget liv. Hon blev så imponerad av Hawkeyes mod att hon själv lade kraft på att bli lika bra på pilbåge.

Kate Bishop är den andra huvudpersonen i serien Hawkeye. Det hade varit roligt att åtminstone i några scener få se hur hon tränar och tränar för att bli en riktigt bra bågskytt, hellre än att se henne vara en brat och bli relegerad från sin dyra skola för ett dumt spratt. Hennes nutidshistoria är förvånansvärt oengagerande, trots att hon hamnar i siktet för the Tracksuit Mafia och i förlängningen också Kingpin, viktiga skurkar i Marvel-världen.

Under seriens gång kommer vi att få se Kate Bishop och Hawkeye gnabbas - självklart om att Kate borde hålla sig undan och vara försiktig enligt Hawkeye och raka motsatsen enligt henne själv. Litet grand är det förstås också en tävling om vem som är den bästa skytten men det är bra att serien i sina bästa stunder inte ställer dem båda mot varandra utan sida vid sida, som kompletterande fighters. Det är också intressant att få se de mer uppfinningsrika pilarna i Hawkeyes koger - inte bara exploderande spetsar utan sådana som släpper ut en lila gegga som skymmer sikten, till exempel.

Men riktigt fart blir det inte förrän i de två sista avsnitten (av sex). Det är då som post credits-scenen i Black Widow får sin uppföljning, när den hämndlystna Yelena Belova dyker upp med energi, smarta fighting moves och sarkastiska kommentarer. Det är synd att serien var så seg under den första två-tredjedelen, men då den är ganska kort och ändå tycks vara en viktig byggsten i Marvel Cinematic Universe, och då den sista tredjedelen är ett så stort lyft, är Hawkeye ändå värd att se. En annan bonus är det roliga musikalnumret från Broadwayshowen Rogers - The Musical där den episka striden kläs i sång och dans och taffliga kostymer. I can do this all day!