Men

Harper har hyrt ett hus på landet för en välbehövlig återhämtning efter att hennes make dog en grym död. I tillbakablickar ser vi hur kaotiska och våldsamma deras sista minuter tillsammans var. Stillheten i naturen kring huset känns ytterst vilsam i kontrast, även om den spirande grönskan är litet väl artificiellt ljusgrön. 

Men är en skräckfilm, av det ovanligare slaget, och regissören Alex Garland tar väl tillvara på möjligheterna att föra in skevheter i det normala för oss tittare innan de regelrätta skräckelementen når Harper själv. En av de underliga detaljerna är att alla män i filmen (utom Harpers exmake James) spelas - med ypperlig inlevelse och originalitet - av Rory Kinnear. Jessie Buckley, ännu en skicklig skådespelare, gestaltar tydligt när Harpers upplevelse av en rogivande skogspromenad slår över i en flykt från något skrämmande. För oss åskådare kan vi dock njuta av hur filmen inte försitter chansen att låta det vackra och oroväckande flyta samman i naturscenerna. 

Redan från första välkomnandet till huset har ägaren Geoffrey varit litet fumligt påflugen mot Harper. Andra personer hon möter i trakten är oförskämda och närgångna på andra sätt, och när de avfärdar Harpers oro gör de bara situationen än mer oroande. Värst av alla är till en början den nakne mannen som glor in genom fönstret under en lång tid innan Harper ser honom. Inte bara naken, vilket i sig bryter mot civilisationens kontrakt, utan täckt av en vitgul skorpa av smuts och löv, efter hand mer och mer lik the Green Man.

Efter hand övergår också den psykologiska olusten till konkreta hot och body horror av ett slag som är surrealistiskt och ändå logiskt. Harpers uppgift i filmen är tack och lov inte att vara scream queen, inte heller att vara actionhjältinna, utan att reagera med så mycket sunt förnuft hon kan frammana i de komplett absurda scenarier hon utsätts för. Den här gången räcker det inte med en blodig slutuppgörelse med monstret, vi får både det och så mycket mer; ett ännu bättre slut.

A Prayer for the Crown-Shy av Becky Chambers

I boken A Psalm for the Wild-Built mötte den ambulerande munken Dex roboten Mosscap under en avläggare i den djupare skogen. Det speciella var att vildmarken är robotarnas hem, medan människorna håller sig borta från stora delar av naturen för att den skall få växa fritt. Men där finns alltså också en kommunitet av robotar som reparerar och bygger om varandra, ända sedan de valde att lämna mänskligheten för sig själv. Mosscap är den första robot som någon människa har mött på länge, och nyfikenheten på båda sidor är stor.

Efter att ha lärt känna varandra i första boken är nu Dex och Mosscap på väg tillbaka till mer bebodda områden. I linje med den lättsamma tonen i Becky Chambers berättande behöver vi inte förvänta oss större fientlighet. I det första samhället som de båda resande stöter på blir det snarare så att såväl byborna som Mosscap ivrigt försöker ta reda på hur de kan hjälpa varandra i en ganska humoristisk scen.

Samtidigt försöker Dex komma till rätta med att hen själv har rätt att slappna av utan att ha betalat för det i form av tjänster och omsorg. Den här känslan önskar jag att Chambers hade gett större utrymme. Egentligen verkar den ha varit startpunkten för hela historien, och den återkommer på de sista sidorna, men den hanteras så lättvindigt att det blir en besvikelse för någon som vill ha mer än bara feelgood. Å andra sidan behöver världen rejält mycket feelgood och en försäkran om att det är OK att bara existera och ta emot omsorg, och inte behöva känna att man står i skuld för det. I böckerna ser vi ju också gång på gång vilken glädje det är för såväl människa som robot att kunna hjälpa någon annan.

Fler böcker av Becky Chambers:
The Long Way to a Small, Angry Planet
A Closed and Common Orbit

Record of a Spaceborn Few
To be taught, if fortunate

The Galaxy, and the Ground Within

A Psalm for the Wild-Built

Wes Anderson: The Archives på Design Museum London

Det kommer inte som en överraskning att Wes Anderson har byggt upp ett eget arkiv av föremålen han sparat från sina filmer. För oss som älskar hans cinematografi är det härligt att få se kostymer, delar ur scenografin och detaljer som bara glimtat förbi i filmerna, uppställda nästan lika prydligt som de förekommer i hans filmer.

Från första filmen Bottle Rocket, med charmiga foton av en ung regissör och en lika ung skådespelara Owen Wilson, får vi se skisser av upplägget för filmerna, och rekvisita som är noggrant uttänkt och framställd för att passa in i Wes Andersons estetiska vision. Jason Schwarzman visste vad han gav sig in på när han gjorde ett eget skol-märke inför sin audition till Rushmore.

Böckerna med passande slitna omslag som tecknar familjen Tenenbaums utveckling har titlar som är trovärdiga men ändå framkallar munterhet, likaså de fiktiva tidningsomslagen och teaterprogrammen. Även Moonrise Kingdom begåvades med favoritböcker för barnen i filmen.

I den underbara filmen The Life Aquatic with Steve Zissou exploderade möjligheterna till exotisk rekvisita, i form av spännande fisksorter vilka presenteras med sina namn, och så undervattensskeppet i ljuvligt modellformat. I Fantastic Mr. Fox och Isle of Dogs fick sedan modellbyggandet komma till heders tillsammans med stop-motion-teknik. 

The French Dispatch påminner oss om en drömtid när kultur- och samtidsreportage gavs fria tyglar och en obegrändas budget. Tidskriftens omslag, planeringen för nästa nummer, den ljuvligt snåriga kartan över de offentliga färdmedlen...

Från den fantasifulla filmen och platsen Asteroid City, ännu en avgränsad yta med genomdesignade exteriörer och interiörer, kommer en rad med spännande automater och mycket annan rolig rekvisita i smått format.

Fastän vi besökare inte får röra vid de prydligt uppställda föremålen är det en fröjd att gå omkring bland dem, och tänka på hur glad Wes Anderson själv måste vara när han tänker ut sina scener och flyttar runt människor och föremål i det egensinnigt proportionerliga dockskåp som hans fantasi skapat.

Länk till Design Museums sida om Wes Anderson: The Archives

Mr. Nobody mot Putin

Pavel Talankin, Pasja kallad, jobbar med film på en grundskola i Karabasj. Han hjälper eleverna att filma, och filmar dem också både under skolans högtidligare sammankomster och i mer avslappnade stunder däremellan. Men år 2022, då Ryssland påbörjade sin nesliga invasion av Ukraina, utgick ett påbud uppifrån att lärarna skulle hålla fosterländska lektioner om Rysslands historia och uppgift i världen, och att lektionerna skulle filmas och sändas in som bevis på att man följde de nya reglerna.

Pasja, killen med kameran, tror knappt sina öron men börjar filma som han blivit ålagd. Lärarna å sin sida utför sin uppgift med skiftande entusiasm. En läser stapplande upp ett dekret för sin klass om hur Ryssland gick in i Ukraina för att avnazifiera och demilitarisera landet. Historieläraren Pavel Abdulmanov behöver däremot inga stödanteckningar för att hålla en entusiastisk föreläsning om Ukrainas uselhet och Rysslands storhet i världen. I en senare intervju blir han tillfrågad om vilka historiska personer han skulle vilja träffa, och räknar utan tvekan upp den grymme Lavrentij Berija och andra NKVD-officerer från Stalin-tiden med blod på sina händer.

Snart är det också dags för eleverna att utropa fastlagda svar i patriotisk anda på lektionerna. De filmade skoluppvisningarna blir alltmer nationalistiska. Allt detta fångar Pasja med sin kamera, men förutom att skicka in filmerna till den centrala organisationen, sparar han kopior för att kunna smuggla ut dem och visa vilka galenskaper som sker i Ryssland. Det är ett otroligt modigt val av honom, och må han skyddas från ryska hämndaktioner så länge landet ihärdar med sin förvrängda världsbild. Utan Pavel Talankins filmer hade vi kunnat få höra att ryska skolor tvingas lära ut propaganda, men inte förstått omfattningen av hur barns och ungdomars sinnen förgiftas.

Men för eleverna i Karabasj gör sig kriget och Rysslands storhetsvansinne påmint även på andra sätt. Storebröder, farbröder, andra släktingar och vänner tar värvning och far till Ukraina, och man oroar sig för dem. I värsta fall blir beskedet att de har stupat. Det rimmar illa med hjältesångerna som lärarna leder barnen i.

Till slut måste Pavel Talankin fly med sina hemliga filmer från Karabasj. Karabasj där han växt upp, "världen smutsigaste stad" vars gråa betonghus och oplogade gator han älskar även när det är fyrtio grader kallt! Han har fått en Oscar för vad han lyckades dela med sig om historieförvrängningarna i ryska skolor. Låt oss hoppas att Rysslands aggression kan knäckas så att människor får leva i fred i såväl Ukraina som i Ryssland.

Clownpojken av Linda Wincent

Pojken leker för sig själv utanför hennes fönster. Hon får idén att bjuda honom på en kaka och han blir glad och tacksam. Det är lätt att göra honom nöjd. Hon har egna barn men de kommer bara till henne någon helg i taget, inte ens varje helg. Hon är inte så bra på att hålla reda på datumen och andra saker, så det kanske är bäst så. Men pojken utanför fönstret kan till och med hon göra glad med saker hon kommer på; mer godis, gå och bada, ännu mer mat och några av barnens prylar. Litet senare skall hon se lägenheten där pojken bor med sin mamma och två småsystrar, och det är inte så bra.

Handlingen utspelar sig under sommardagar som är så ljusa och varma att man kan ha svårt att tänka klart. Linda Wincent är bra på att mana fram en känsla av att vara losskopplad från verkligheten och kanske få göra vad man vill. Ibland verkar det som att clownpojken är ett påhitt i kvinnans fantasi, men spåren kring honom är konkreta. 

Men att ta hand om ett barn är en viktig uppgift som inte tar slut när man själv blir trött på den, inte ens när det gäller en lättroad clownpojke som man gett kaka och kramar. Redan tidigt i berättelsen börjar man oroa sig för att kvinnan bara med sitt tillfälliga kamratskap har lovat för mycket till någon som behöver ännu mer.

The Devil - A Life av Nick Cave på Kulturhuset

Berättelser om djävulen och ondska har aldrig intresserat mig, vare sig det gällt hårdrockstexter eller mystiska historier om lockelser och fördärv. Med tiden har jag velat förstå vad det är som fascinerar andra, med brasklappen att jag förstår att motiveringen är annorlunda för varje person. Utställningen The Devil - A Life av Nick Cave på Kulturhuset verkade som ett utmärkt tillfälle att upptäcka litet av tankarna hos någon som också är bra på att uttrycka sig, men mina förhoppningar var nog för högt ställda av flera skäl.

Efter att ha sysslat med keramik som ung i familjens hägn, återvände Nick Cave till hantverket (han vill inte kalla sin insats för konst av respekt för dem som lägger hela sitt liv på att arbeta som konstnärer) när hans mor dog, och hans hustru uppmuntrade honom att gå och sysselsätta sig. Cave hade sedan länge samlat på Staffordshire-skulpturer; naiva, enkelt målade med motiv som spelar på hjärtesträngarna, saker som inte analyserades av seriösa kritiker men pryder hyllor i vanliga hem.

Hans egna första försök, en vas med ett helgon kokande i olja följd av en vas med en häxa brinnande på bål, kändes misslyckade. Idén om att skapa skulpturer av djävulen fick näring av tanken på att få använda röd färg. Den första skulpturen han gjorde var The Devil seducing a sailor, med en naken djävul sittande bredvid en sjömansgosse.

Sedan växte det ut till en önskan att gestalta djävulen under alla hans stadier i livet, i något som liknar Korsvägens stationer som man mediterar över i Katolska kyrkan. Från det första glada verket blev framställningen mer komplex, särskilt vid närmare begrundan - "They're mostly comic until they're not" som Nick Cave själv säger i den filmade intervjun som rullar intill utställningen.

Min förväntning var att jag skulle få möta Nick Caves bild av djävulen som en förstörande kraft i världen; subtilt förförisk eller blodigt brutal eller både och. Men med grund i några repliker ur intervjun verkar djävulsgestalten nu mer som ett halvt självporträtt. Det gör mig skeptisk till romantiseringen av djävulspojken, hans sorgsna uppsyn vid återvändandet från kriget, hans plågade lekamen mot slutet av livet och den allra sista försoningsgesten från barnet han dödade. Att kvinnogestalterna är nakna/halvnakna medan djävulen är fullt påklädd känns ännu mer sökt. Ska vi förstå och tycka synd om djävulen nu? Det kanske kändes modigt för femtio år sedan, men inte lika mycket idag.

Dock, kanske är jag för sträng i min tolkning. Som Nick Cave också säger i intervjun så börjar han aldrig sina verk (inklusive musiken) med en analys, tvärtom kommer de från ett ögonblick av känsla - "my work comes from abstraction, a picture that shocks you" och senare ber han till Gud att en betydelse skall uppstå i dem. Så jag dömer dem inte för hårt, men hittar heller inget djup i dem som är meningsfullt för just mig.

Länk till Kulturhusets sida om utställningen