Göbeklitepe, Taş Tepeler and life 12,000 years ago på James-Simon-Galerie Berlin

För 12000 år sedan byggde människor i sydöstra Turkiet stora utsmyckade stenstrukturer där många kunde samlas. De var precis i början av att bli bofasta efter att ha levt som nomader, och fynden har förundrat arkeologer som dittills hade sett att större (religiösa) byggnader uppfördes först efter att människor varit bofasta en längre tid.

Det internationella Taş Tepeler Project (Taş Tepeler betyder bokstavligen stenhögar) har i provinsen Şanlıurfa lokaliserat och börjat utforska platserna Karahantepe, Sayburç, Çakmaktepe och den mest kända, Göbeklitepe. Några av de funna artefakterna ställs ut på James-Simon-Galerie Berlin tillsammans foton från av fyndplatserna och en film från utgrävningen i Karahantepe.

Områdena är inte (bara) nedsjunkna i jorden av år och slitage, utan grävdes ned en bit i marken och försågs med T-formade pelare som utsmyckades med bilder av människor och djur. Även runt om i samlingsplatserna placerades skulpterade huvuden, litet  som extra deltagare i vad som försiggick i cirkelns mitt.

De äldsta delarna är från för 12000 år sedan, men många föremål som grävts fram är från 8500-9800 år gamla, så människor har varit samlade på dessa platser under flera tusen år. Statyer och mindre föremål som liknar djur - fåglar, grodor, jaguarer - har hittats, inklusive vad som liknar avbildningar av masker och människor som bär djurmasker.

De äldsta tydligt könade människostatyetter som hittats var av män, vars erigerade penisar utmärkte dem även mitt under jaktscener.

Efter hand började man även göra avbildningar av fertila kvinnor, ofta i mindre format.

Konstnären och fotografen Isabel Muñoz har fotograferat flera av föremålen på plats, och hennes skarpa foton i svartvitt frilägger platserna och artefakterna i tiden så att det känns som att vi är där när de var levande och viktiga för människorna i trakten.

Se på bilden högst upp till vänster, där handen håller runt hörnet om pelaren!

Det är givande att se filmen från utgrävningen av Karahantepe, både det noggranna arbetet och de gemensamma måltiderna bland arkeologerna, på en plats som samlat människor till gemenskap i årtusenden. Det är också en svindlande överlagring av dåtid, nutid och framtid när det digitala kartläggandet av fyndplatserna skapar en tredimensionell karta över exakt var varje föremål och jordlager kommer från, i en bild man kan röra sig inuti. Utställningsboken Building Community (finns på engelska, tyska och turkiska) är ett ymnighetshorn av information och ytterligare fascinerande foton.

Länk till James-Simon-Galeries sida om Building Community

Malina med Berliner Ensemble

Låt oss inte fastna vid att Ingeborg Bachmann själv hade ett problemfyllt förhållande med Max Frisch, men det är ett faktum att hon vet hur det känns när hon i boken Malina beskriver en intellektuell kvinnas tvångsmässiga dragning till en man som förminskar henne i ett misogynt Wien på 1960-talet. 

I insceneringen av hennes roman Malina spelas de tre rollerna på scenen - Ivan, Malina och jag - av tre kvinnor i likartade kläder, frisyrer och glasögon, så att man även när de efterhand formas in i distinkta ser hur de lever i symbios. I alla fall ur jagets synvinkel. Ivan, som bor bara något hus bort, har en gång stått för glädjen som avbröt en pågående depression. Men nu drar han sig undan, vill sällan träffas, och när de träffas kommer han med förolämpande uttalanden och förslag som det kärlekstörstande jaget ivrigt vill uppfylla. Alla de deprimerande böckerna i hennes bokhyllor, och i hela världen - ska hon verkligen skriva en nedslående bok till? Hellre skriva en som gör alla glada när de läser den, tycker han. En kommentar som visar hur litet han känner kvinnan, men hon låter den omforma hennes personlighet och uttryck i den litterära världen - tills han sablar ned hennes självförtroende ännu en gång.

Det kan vara ytterst frustrerande att se en kvinna underkasta sig en dålig man för de få smulor av kärlek han kastas ut, men Berliner Ensembles hantering av Ingeborg Bachmanns precisa språk ger historien en distans och intelligens som det är lättare att engagera sig i för någon som inte vill vältra sig i känslor. Den enorma telefonluren visar hur viktigt ett telefonsamtal, och väntan på det, kan vara. Små detaljer som schackspelandet och att Ivan förväntar sig ett varmt mål mat känns som lovande kopplingar till mannen när han inte ger någon ömhet.

Mot slutet av pjäsen kommer en passage där kvinnans drömmar om den förvirrande barndomen berättar hur pappans behandling av henne slog undan benen för hennes liv som kvinna. De tre kvinnorna på scenen stöttar varandra men i slutändan är det bara en av dem som finns kvar.

Länk till Berliner Ensembles sida om Malina

Foto: Jörg Brüggemann

Spider-Noir

I ett New York plågat av brott vandrar en man med superkrafter likt en spindel i människohamn: han har förmågan att skjuta stark, klibbig tråd från sina händer och med dess hjälp avväpna skurkar, eller ta fäste på en skyskrapas höjd och svinga sig genom luften. Men han använder inte krafterna längre, för han är trött och desillusionerad, även om han tragglar vidare på det godas sida som privatdetektiv. Tid och plats är ett alternativt 1930-tal, och TV-serien Spider-Noir är starkt inspirerad av noir-filmernas hårda stämning och stilfulla scenografi.

I den här versionen av Spider-Man, som vi först mötte på vita duken i Spider-Man: Into The Spider-Verse, ligger första världskriget bara några år bort i tiden, och det var i ett tyskt fångläger som Ben Reilly fick smittan som gav honom spindelns superkrafter. Men i lägret pågick många andra brutala experiment på amerikanska fångar. Nu har ett par av dem återkommit till New York City som hantlangare åt den lokala brottsbossen Silvermane, med sina egna versioner av superkrafter som gör dem till farliga motståndare för dem som försöker sätta sig emot Silvermane.

Det är inte bara med våld och hot som olika intressenter försöker styra staden, utan medelst svartmålning, intriger och komplotter. Ett uppdrag placerar Ben Reilly mot nattklubbssångerskan Cat Hardy. Ah, vilken uppenbarelse - en regelrätt femme fatale, vacker och förförisk, till synes i fara för andras konspirationer men med egen agenda och kapacitet att styra händelser i skymundan eller öppen dager.

Motvilligt tvingas Ben Reilly än en gång att använda sina superkrafter, men också sin slutledningsförmåga som detektiv när trådarna han följer går djupare in i hans egen historia än han skulle vilja minnas. 

Spider-Noir går att se antingen i svartvitt eller i True-Hue, där den senare varianten har extra lysande färger, som om den svartvita filmen blivit färglagd i efterhand. Det kommer tillfällen där den svartvita stämningen läcker in i det färggranna universat kring mellankrigstidens spindelman. Oavsett vilken version man väljer är Spider-Noir snyggt filmat med scenografi och rolltolkningar i fascinerande noir-stämning, och det är en fröjd för ögat.

Death of the Author av Nnedi Okorafor

I boken Death of the Author är själva science fiction-berättelsen inbäddad i historien om dess författare, Zelu. Zelus historia utspelar sig fem minuter in i vår framtid, med självkörande bilar, smarta AI-appar i telefonen och, vilket spelar en stor roll, ett exoskelett som låter Zelu resa sig ur rullstolen hon varit bunden vid sedan en olycka i tolvårsåldern. 

Det är av uppgivenhet efter att ha blivit avskedad från sitt arbete med att leda Creative Writing som Zelu börjar skriva en boken som blir hennes största succé. Från att aldrig ens ha läst science fiction skriver hon en berättelse om robotar och AI:n i en postapokalyptisk värld övervuxen med periwinkle grass. Så fort hon har sänt den till sin agent får hon miljonkontrakt på att skriva två böcker till och ett filmkontrakt för den första boken. Redan innan den har blivit utgiven får Zelu miljontals följare på sociala medier, och när boken blivit tillgänglig läses den av människor över hela jorden. Även Zelus privata liv blir till en Askungesaga, när den ene tech-biljonären efter den andre erbjuder henne exklusiva gåvor. Det är på det viset som hon får den unika möjligheten att utrustas med ett avancerat exoskelett som låter henne gå igen.

Men Zelu möter även motgångar. Efter några ilskna repliker i en offentlig intervju droppar hennes följare på sociala medier av. Och hennes stormiga familj - föräldrar, de många syskonen och släkten i Nigeria - tycks aldrig ha annat än klagomål på henne även under de största framgångarna. I de instuckna kapitel som utgör intervjuer med Zelus närstående bedyrar alla att de älskar henne, men det är svårt att se det som mer än tomma ord när deras interaktioner mest utgörs av gräl. 

Överhuvudtaget består boken Death of the Author av många ordrika förklaringar av någon känner eller vad som händer, ofta en räcka av rena överord i upprepning. Men om förklaringarna hade haft täckning i vad som faktiskt händer i boken så hade författaren inte behövt skriva oss läsare på näsan vad vi skall tycka om handlingen.

"I did it," she whispered. She burst into tears. The ending was breathtaking. It was dramatic and poignant and pacey - everything she'd wanted it to be.

I synnerhet hopas många exalterade kommentarer över boken-i-boken, Rusted Robots. Alla som läser den ropar till Zelu att det är den BÄSTA bok de någonsin läst och att hon är en FANTASTISK författare! Men de kapitel ur Rusted Robots som varvas in då och då är högst mediokra och är skrivna med lika platta karaktärer, ogrundad handling och banal dialog som den övriga boken. Då och då skimrar det till av spännande skildringar av framtidens miljöer, alltid övervuxen av periwinkle grass. Men det är svårt att tänka sig att boken Rusted Robots skulle ta hela världen med storm, inklusive den stora andelen läsare som inte intresserar sig för science fiction. Jag kan inte tycka att Death of the Author, eller Rusted Robots, är en underbar och livsomvälvande bok bara för att Nnedi Okorafor respektive Zelu skriver att det är det som läsaren skall tycka.

Fler böcker av Nnedi Okorafor:

Kabu-Kabu

In Bloom på Ashmolean Museum Oxford

Som svensk kan man få hicka när nationalhjälten Carl von Linné bara är ett av tjugofem viktiga namn inom den tidiga forskningen om blommor och andra växter, men å andra sidan är det fint att ibland få ett annat perspektiv. 

I utställningen In Bloom - How Plants Changed Our World på Ashmolean Museum i Oxford möts man först av stora, tunga, imponerande böcker från 1700-talet, en tid då européernas kunskap om världen vidgades via dedikerade naturforskare på upptäcktsresor till andra kontinenter. 

Jacob Bobart the Elder and Jacob Bobart the Younger's Hortus Siccus or a Collection of Plants (1660)

De gjorde sitt bästa för att frakta hem exemplar av spännande nya växter, men också att måla av dem så noggrant som möjligt i full blom i sin naturliga miljö. Böckerna var tänkta för vetenskapliga bibliotek men också för intresserade privatpersoner.

The Scythian Lamb, from Elizabeth Blackwell's A Curious Herbal (1739)

Orchard Oriole and Southern Catalpa from Mark Catesby's The Natural History of Carolina, Florida and the Bahama Islands (1754)

Blossom of Banana with Life Stages of Bullseye Moth from Maria Sibylla Merian's Metamorphosis Insectus Surinamiensium (1726)

Aloe Africana maculata from Johann Jakob Dillenius' Hortus Ethamensis (1732)

The Blue Passion Flower from Robert J. Thornton's The Temple of Flora (1798-1810)

På 1800-talet skapade man även undervisningsmodeller av exotiska blommor i trä, metall och papier-mâché.

St John's Wort, European Grape (1860-1880)

Saxifrage, Great Burnet, Common Nettle (1860-1880), Robert Brendel and Reinhold Brendel

Kärleken till blommor tog sig in i människors hem i form av dekorationer och tavlor. Ett rum visar hur rosor av olika slag smyckat föremål och väggar.

Pen Box (qualamdan, gol-o bolbol), late 19th century, Iran

Study of Wild Rose (1871), John Ruskin

Yueji Rose in Vase and Rock (1877), Ju Lian

Study of Oriental Poppy (1879), May Morris

Även idag älskar vi blommor till utsmyckning, men med århundraden av skönhet i minnet har modern konst också börjat förhålla sig personligt till blomstren genom att vrida och vända på dem, presentera dem i nya material eller blåsa upp dem så att de blir större än betraktaren.

What Is In A Name? (2022), Anahita Nourozi

Pollinator Pathmaker, Early Spring, Midsummer (2025), Alexandra Daisy Ginsberg

New Ecologies (2025), Justine Smith (sedlar: dollar, rubel, yuan, rial, pund, hryvnia, shekel, won)

Molly Goddard, Poppy, East London (2019), Kate Friend

Utställningen på Ashmolean visar upp ett fint urval från alla dessa eror och användningar. Själv blev jag fascinerad av vad jag fick se och läsa om Ferneries, inomhusrum för att odla ormbunkar och andra växter som trivs i mörka, fuktiga rum.

Länk till Ashmoleans sida om In Bloom

Fernery at Woolpits (1942), Kenneth Rowntree

The Pitt

Klockan sju börjar dagskiftet på akutintaget på undervisningssjukhuset i Pittsburgh. Några av de tjänstgörande där är medicinstudenter på sina första pass någonsin, och får praktisera sina kunskaper under de mest stressande omständigheter man kan tänka sig. Det är stor variation på vad patienterna som kommer in har för problem. Någon rullas hastigt in från ambulans med krosskador från en fallande högtalare, andra har smärtor som först inte verkar så speciella men visar sig dölja något svårare.

Timme för timme följer TV-serien The Pitt olika läkare och sköterskor när de hanterar vad som händer under sitt skift. När ansvarig läkare för akuten, Dr. Robinavitch som kallas Robby, kliver in på morgonen ser vi med hans ögon alla människor i den redan överfulla väntsalen, men också tillbakablickar till Covid-tiderna när alla var nogsamt maskerade och arbetade under ännu mer osäkerhet.

De olika fallen kan utveckla sig på skilda sätt under timmarnas gång. Medicinska komplikationer kan förändra läget, men också patientens eller anhörigas reaktioner. Många av patienterna ser vi bara blödande, under akut operation, andra hinner vi för ett ögonblick följa som människor påverkade av sin sjukdom eller skada. Mitt under ett katastrofalt läge med många skottskadade patienter stannar kamerans blick för en stund vid en kvinna utan större skador, men som överväldigad av situationen bryter ihop och gråter utan ljud.

Det är tack och lov inte relationer mellan de anställda som står i fokus för serien The Pitt, utan utmaningarna för läkarna och sköterskorna: att i de värsta lägena vara klar i skallen, kunna avgöra läget och veta vad som behöver göras. Men ingen av läkarna kan heller lämna privatlivet helt utanför, och den stressen blandas med kraven på att arbeta snabbt, korrekt och helst utan paus i tolv timmar.

I andra säsongen gör sig också omvärldsproblem påminda. En man som inte har försäkring för att täcka sina vårdkostnader lämnar sjukhuset innan han fått den hjälp han behöver. Vid ett annat tillfälle stövlar ICE in och skapar än mer kaos och oro bland såväl skadade patienter som sköterskor och läkare. Och allt detta sker den fjärde juli, vilket betyder extra många skador av fyrverkerier och fyllebråk.

En trovärdig del i den nyanserade framställningen är att personerna tycker olika om varandra. Den som är en stöttepelare för den ena kan vara en skitstövel för den andra. I andra säsongen märker vi det ännu mer, och där får vi även se den redan så utsatte Dr. Robby krackelera och bete sig som en skitstövel mot några i personalen. Det är bra att ingen framställs som ofelbar. Dock vill jag hoppas att de personliga problemen inte tar ännu mer plats i den tredje säsong som jag redan längtar efter.