David Byrne på Rosendal Garden Party

Huvudpersonen själv vandrar in på den tomma scenen, följd av ett par musiker. Starkt och stadigt sjunger han Heaven med minimalt men stadigt komp, medan jordklotet stiger upp bakom personerna på scenens skärmar. "Där är det!" säger David Byrne och pekar, där är vår himmel och vår jord. Sångare, dansare och resten av orkestern dansar in med instrumenten fastspända på magen till de glada rytmerna från Everybody Laughs. Från första början har konserten en positiv ton, som fortsätter när David Byrne berättar att han varit ute och cyklat i skogen idag, och låter bilder av svensk skog fylla skärmarna runt scenen. Sedan fortsätter musikerna med en annan naturupplevelse i And She Was.

David Byrne och Talking Heads har ju skrivit många låtar som beskriver hus, platser, och det som försiggår där - vardag upphöjd till filosofi, ibland mysterium. Från den fascinerande Strange Overtones, över Houses in Motion som låter funkig och mörk, vidare med (Nothing but) Flowers som låter karnevalisk trots att skärmarna bakom visar tomma kontor - vi får tänka oss dem försvunna och överväxta med blommor, som texten säger. Och så vidare till ännu en låt med intrikat melodi och arrangemang, den fantastiska This Must Be the Place.

"Love and kindness are a form of resistance" säger David Byrne i en fortsättning på den generösa, välvilliga stämningen och sjunger What Is the Reason for It? Omtanken om människorna vidgas: "But what about animals?", och så spelar bandet Like Humans Do i karnevaliska rytmer, och dubblerade och klädda i djurmasker på skärmarna bakom sig själva. Ett par gånger under konserten blir applåderna och jublet efter låtarna extra långt - publiken är lycklig att se och höra den genialiske mannen, och David Byrne blir synbart glad av uppskattningen.

When We Are Singing framförs till ett tungt, digitalt beat. Sedan låter Independence Day tyvärr litet skramlig och trött. Slippery People börjar också litet slött, men publiken gillar att höra den och snart tar sig låten och fylls upp av energi. Från nyaste skivan spelas Moisturizing Thing.

Så jagas vår sångare förföljda av en stor skugga och ett uppfordrande trumbeat. Fler instrument fyller på och bygger upp sig till Psycho Killer, till folkets jubel. Sedan är vi uppe i full speed och energi i Life During Wartime. Vilken låt kommer nu? Synten pinglar igenkännbart, basen ansluter, och med inlevelse, som en enträgen föreläsare som vill förmedla något viktigt, pratsjunger David Byrne texten till Once in a Lifetime.

Så drar konserten ned på formatet igen, när några få av musikerna och sångarna sjunger stämsång till Everybody's Coming to My House i ett arrangemang som David Byrne fick höra från ett bröllop i en abyssinsk kyrka. Än en gång, komplext, melodiskt, generöst, inbjudande! Men allt slutar i en ny runda av filosofiska funderingar till en perfekt melodi. På en mintgrön gitarr spelar David Byrne ensam de första tonerna till vad som strax växer till Burning Down the House, bombastisk och fantastisk.

Disclosure Day

Vi kastas in i handlingen genom en följd av spännande actionscener. Från ett intensivt wrestling-spektakel smiter tre av åskådarna ut för att byta något hemligt  och farligt mot en kidnappad flickvän. Snart är en av männen och den befriade flickvännen på flykt med det hemliga materialet, jagade av Wardex, en ytterst hemlig organisation som vill ha tillbaka det till varje pris. Som tur är, så är Wardex specialtränade fältagenter klantigare och mer lättlurade än stormtroopers.

Efter en fantastiskt fånig biljakt (som visserligen innehöll två maffiga scener där en bil kraschar in i och ut ur ett hus) reste sig sällskapet intill mig och gick. Vid det laget hade även min goda vilja gentemot filmen nötts ned till ingenting. Från och med nu kommer jag enbart att skriva ned alla logiska luckor som retade mig. Det kommer att innebära en mängd spoilers, så vill man inte känna till dem så bör man sluta läsa nu.

Daniel Kellner, som killen med hemligheterna heter, visar flickvännen Jane Blankenship filmer av aliens i amerikansk förvaring. Efter bara några gryniga videobilder kan Jane se (eller får för sig) att de är närmare Gud. (Vad nu det betyder.) Och att om världen fick veta det, så kommer det att skaka om vår tro på Gud, vilken vi alla växt upp med och som är något som håller samman världen. Och det kommer att krascha hela samhället. På alla dessa påståenden vill jag svara "nja, det är väl inte helt säkert, va'".

Som fan av både science fiction och vetenskap har jag också några biologiska/tekniska invändningar. Det visar sig att aliensarna, eller åtminstone deras artefakter, kan svänga in sig på samma hjärnvågor som människor (och djur), och hjälpa människor att göra detsamma. De kan till och med förstå alla världens språk och läsa människors tankar. Där vill jag invända att det är mycket osannolikt att en annan livsform, utvecklad på en annan planet under andra förutsättningar, skall kunna koppla ihop sig så sömlöst med våra sinnen.

Följdfel på det: Trots att utomjordingarna uppenbarligen kan alla språk på jordklotet har de ändå bara landat i USA, som vanligt.

Nästa följdfel: När de nu har denna fantastiska teknologi för att synka sig med människohjärnor, varför har de bara använt den på två av alla åtta miljarder människor, för något okänt syfte som de sedan av någon anledning väntade 28 år med att klicka igång?

Och det här med att Det Stora Avslöjandet skulle få hela världen att stanna upp på randen av tredje världskriget. Hallå. Om vi ser på vad som brukar hända vid de tillfällen som fantastiska nyheter av det här slaget läcks, inklusive hemligstämplade UFO-filmer, så är det mer sannolikt att

• några tror att det är sant och att det är en stor nyhet som förändrar allting
• några tror att det är fejk
• några tror att det är sant men att det inte är en så stor grej ändå
• många hör om det men bryr sig inte
• den stora majoriteten av världens människor hör inte ens om det

För vad är det vi i slutändan ska få veta? Vad kan utomjordingarna säga till oss (som de inte sagt på de 79 år de varit här) som skulle förändra det dagliga tragglandet, den storskaliga korruptionen och girigheten som driver människor att göra skit mot varandra?

När jag ändå håller på och klagar: Varför är aliensarna man ser på filmerna små, men alienen man ser på slutet stor? Och varför rita in en (bara en) crop circle? Många fler invändningar dök upp i mitt sinne under handlingens gång, men nu orkar  jag inte lista dem. Jag vill bara avsluta med mitt enda positiva minne från filmen: Elizabeth Marvel gör ett fantastiskt jobb i sin lilla roll som Sister Maura. Trots taffliga repliker och osannolika scenarier är hon trygg och trovärdig.

The Incandescent av Emily Tesh

Magi kan läras ut som ett akademiskt ämne, inklusive många praktiska övningar, och en del av Dr. Waldens elever vid Chetwood School går vidare till att studera det vid Oxford, Cambridge eller andra seriösa universitet. Dr. Waldens specialområde är demoner, klassificerade alltifrån nästan harmlösa imps till mäktiga och farliga demoner av elfte klassen eller högre. De fyra studenterna i hennes sistaårsklass har alla starka magiska förmågor med viss variation, och också självtvivel och personliga problem likt andra sjuttonåringar. 

En klassrumsdiskussion blir ett lämpligt sätt för författaren Emily Tesh att utveckla kunskaperna om demoner, vilket man som läsare kan ha hunnit fundera över redan när Dr. Waldens elever fick kalla fram en fjärderangsdemon och ställa mer eller mindre onödiga frågor till den. När vi förstår att demonernas plan är en ständig strid mellan rovgiriga krafter, är det inte så konstigt att mindre och svagare demoner och imps tycker det är fridfullt att besätta en printer i människovärlden och i stort sett sköta sig själva.

På en flera sekel gammal internatskola finns det mycket energi från årskurser av halvt magikunniga tonåringar, förvirrade av hormoner och en önskan att hävda sig. För demoner är det ytterst lockande, och risken finns att den mäktiga demonen Old Faithful skall bryta igenom till människovärlden igen. Emily Tesh målar mycket inlevelsefullt upp hur magin formar om den synliga verkligheten när något sådant händer, och beskriver strider mellan olika krafter så att det verkligen känns som att livet står på spel i varje stund.

Dr. Sapphire Walden är en skicklig lärare med öga för elevernas potential och problem, även om hon inte är tillräckligt bra på småprat och socialt engagemang för att kunna handleda dem. I gengäld är hon bra på att analysera situationer och se praktiska möjligheter och hinder i såväl stora som små katastrofsituationer, och många läsare kan säkert känna igen sig i hennes sätt att resonera. Men förmodligen är det en förlitan på sin riskaversion och noggranna analyser som gör att Dr. Walden gör sig blind för att hon i praktiken släpper potentiellt farliga aktörer in på bara livet. Visst kan man som läsare redan tidigt identifiera några möjliga hot i skolans omgivning, men det är imponerande hur skickligt Emily Tesh broderar ut handlingen med varierande faror på alla plan - elevernas risktagande, det sociala planet och demonernas plan. Balansen mellan privata problem i människovärlden och hur det får följder i magin är mycket väl hållen, och handlingen växer från fascinerande till ett crescendo av ytterst spännande och farliga planer som måste gå i lås, en resa som är väl värd att följa.

Fler böcker av Emily Tesh:

Some Desperate Glory

Gustavia på Operan

En människa ges år 1760 i present till Sveriges drottning Lovisa Ulrika - vi såg hans hemland invaderas i de inledande animationerna. Men drottningen vill inte ha en slav i sitt hem, utan låter honom uppfostras tillsammans med sonen Gustav och dottern Sofia Albertina. Pojkarna tränas i fäktning och i dans. De är vänner men också rivaler - när Gustav utklassas av Badin, som fosterbrodern kallas, blir han tjurig.

Vilka underbara scener som baletten Gustavia bjuder på! João Felipe Santana gestaltar Badins utveckling från en orolig pojke på främmande plats, till en självsäker man som hemtamt rör sig i de vackra palatskulisser som ramar in Kungliga Operans stora scen. Mot honom agerar Desislava Stoeva som omtänksam drottningmoder och Gabriel Sinclair Jahnke som pojken som i sin tur växer upp till att bli Sveriges kung Gustav III. Och med en övernaturlig lätthet dansar Zane Smith-Taylor över scenen som Louis Gallodier, pojkarnas instruktör i fäktning och dans.

Dansarnas extraordinärt vackra kostymer är designade av Selam Fessahaye. Djupa, glödande blå färger i de kungliga klänningarna, intressanta lekar med svarta konturer i vita dräkter, en återgivning av prinsessan Sofia Magdalenas magnifika brudklänning, och de makalöst skimrande mångfärgade dräkter som bärs under pjäsen-i-pjäsen. Det är extra värt det att från balkongplats se de skickligt snedskurna prinsesskjolarna, likaså den fina koreografin i andra akten när människorna rör sig i mönster över hela scengolvet.

I första akten är scenerna till största delen finkänsligt musiksatta med stycken av  Joseph Bologne, Chevalier de Saint-Georges. Musiken är en fin ny bekantskap och det  ger extra djup åt föreställningen att veta att kompositören var samtida med Badin och har kallats "den svarte Mozart". 

I andra akten får vi se en inte helt belagd romans mellan Badin och fostersystern Sofia Albertina, och de kända problemen med att skaffa en tronarvinge en humoristisk tvist. Drottning Lovisa Ulrika avlider och det ställer de forna fosterbröderna mot varandra. Händelserna i andra akten överskuggas delvis av att musiken nu består av kända verk av Beethoven, vilket tar litet för mycket av uppmärksamheten. Men när Badin och med honom hela baletten väljer en frihet utanför kungahuset passar de energiska takterna från sjunde symfonins final riktigt bra för att ackompanjera livsglädjen och alla möjligheter som ligger öppna för Badin och alla som vill följa hans väg. Baletten Gustavia på Kungliga Operan är in i minsta detalj en mycket välgjord och sevärd föreställning.

Länk till Operans sida om Gustavia

Foto: Håkan Larsson

The Mandalorian and Grogu

Efter ett antal mer eller mindre uppskattade TV-serier vill Star Wars-galaxen återta den stora duken. Det skall göras medelst två redan kända och älskade figurer, The Mandalorian och lille Grogu som vi skall försöka att inte kalla "Baby Yoda". Men han kallas "the Baby" av några i filmen, och gör gulliga bebis-ljud till sina charmigt klumpiga med effektiva rörelser.

Nåväl, etablerad som prisjägare med sin gulliga sidekick får The Mandalorian sina  uppdrag av rebellrörelsen, som efter sin framgång fortfarande måste leta efter officerer från det gamla Rymdimperiet, vilka försöker undergräva den nya republikens auktoritet. Efter ett äventyr på en planet med hisnande berg klädda i snö, skickas The Mandalorian till Nal Hutta för att vaska fram viktig information från Tvillingarna som tagit över brottssyndikatet efter sin äldre bror, Jabba the Hutt.

En stor glädje med Star Wars-filmer är att få se spännande världar och underliga varelser. Det får vi med råge, först på Hutternas träskvärld med intrikata kullar till bostäder, sedan på det nya uppdrag som Mando och Grogu skickas på till planeten Shakari. Den är en utomjordisk variant av den mörka Blade Runner-framtiden, med neon och snabbmatsstånd, och där en deffad Rotta the Hutt slåss i stora gladiatorspel. En Hutt med magrutor! Och vilka fantasifulla, läskiga monster som kämpar på liv och död i ringen! Det blir en rad med actionscener som heter duga.

Litet grand är det som att TV-seriekänslan följt med till biosalongen, när handlingen gör sådana kringelikrokar som en serie annars kan göra. Men det är snarare så att storfilmen The Mandalorian and Grogu har en ovanligt varierad handling, med mer än bara monsterfighter och rymdkrig. Mitt i filmen kommer en lång period i lugnare tempo, där Grogu får ta stort ansvar och visa handlingskraft. Så passande att det sker just på en träskvärld.

Behovet av visuella effekter för Stjärnornas Krig var en drivande kraft för stora framsteg inom området, och vi ser dess effekter i de magnifika scenerierna här. Det gör det ännu bättre att se de mer ryckiga, docklika rörelserna när Grogu och de driftiga små Anzellans tar sig fram på egna ben. The Mandalorian and Grogu har en bra balans mellan världsbygge, tuffa strider och gullighet.

What Stalks the Deep av T. Kingfisher

Alex Easton har varit med om en hel del övernaturliga händelser. Det är just därför som kas före detta officerskollega Denton har bett kan att komma till Amerika. Dentons kusin Oscar försvann när han undersökte en sedan länge nedlagd gruva. Det enkla svaret vore förstås att han omkommit, av ett ras, giftiga gaser eller något annat, men breven han skickade vittnar om underligheter i gruvgångarna, och för sina efterforskningar vill Denton ha stöd av någon som har förståelse för att det finns underligare saker i världen än vad sunt förnuft säger.

Såväl ovan som under jord letar så den lilla gruppen som samlats efter ledtrådar till vart Oscar kan ha tagit vägen. "Vilken tur att jag inte har klaustrofobi" upprepar Easton så ofta att vi kan gissa att ka nog har åtminstone en mindre släng av det, och inte är det konstigt att man känner oro i mörkret under tonvis av sten, med mystiska fotsteg och vagt rött ljus framför eller bakom en i de trånga gångarna. Expeditionerna under jord är spännande skildrade, nästan så att spänningen försvinner när förklaringarna kommer till vad som har hänt. Men det är då som riktigt otäcka saker börjar hända! Den tredje delen i The Sworn Soldier-serien är ett underhållande äventyr, lagom långt för att fylla kortromanens boksidor till brädden.

Fler böcker av T. Kingfisher:

Nettle and Bone

Thornhedge

A Sorceress Comes to Call

What Feasts At Night

Challenger med Kamraterna på Folkoperan

Det skulle bli en folkfest, när rymdfärjan Challenger skulle lyfta från jorden med en civilperson i besättningen, och då specifikt en lärare, som skulle hålla lektioner från rymden och öka barns och ungdomars intresse för vetenskap och teknik. Men på den ovanligt kalla dagen fallerade O-ringarna som skulle isolera bränsletanken, och vid uppskjutningen exploderade Challenger och alla ombord dog. Dramatiken kring den sorgliga händelsen har under kompositör och dirigent Joel Thoor Engström blivit en opera, framförd av de engagerade sångarna knutna till gruppen Kamraterna. 

Aktörerna i dramat har kokats ned till två astronauter, en manager på NASA, och hos leverantören av bränsletankarna (Morton Thokiol) en manager och en ingenjör. Librettot lyfter fram verkliga händelser och repliker från stressen innan uppskjutningen, när ingenjören (Linnea Andreassen) förgäves försöker lyfta problemen med O-ringarna för sin manager (Conny Thimander), vilken i sin tur vill visa företaget Thiokols styrka för managern från NASA (Erik Rosenius). Första gången orden "framsteg, framtid, framfart" sjungs, följs melodin vackert upp i cellon i den eklektiska musikertrion på scen (cello, saxofoner, elpiano, spelade av Mattias Rodrick, Theo Hillborg respektive Karin Haglund). Efter hand fyller musiken på med ljuden från 1980-talet: regelrätta synt-trummor, och klanger à la Jarre och Vangelis.

Första akten är litet tunn, och kunde för min del gärna ha utökats med mer detaljerat tekniskt prat från Ingenjören. Dock vägs den mer än väl upp av den starka akten, där de lyriska dialogerna mellan Astronauten och Läraren (Richard Hamrin och Alexandra Büchel) står för det förunderliga och sublima. Det ställs mot Conny Thimanders inlevelsefulla vridningar under pressen mellan att ta oron för O-ringarna på allvar, och att låta den försenade uppskjutningen gå av stapeln. Inför nedräkningen flätas alla fem röster samman i en stark, välklingande kör full av hopp och förväntan. Men den stora raketen på scenen knycklas ihop och faller till marken. Alla managers slingrar sig när ansvaret skall utkrävas. 

Många operor och dramer genom tiderna har berättat om tragedier, och nu har vi fått en fascinerande blick på ett drama i vår närtid, från för bara fyrtio år sedan som många av oss minns. Kamraterna har av katastrofen gjort en minnesvärd opera.

Länk till Kamraternas sida om Challenger

Foto: Mette Klouman