onsdag 8 april 2020

The Yiddish Policemen's Union av Michael Chabon

Många av de spekulativa omskrivningarna av vår nutid (och de tycks bli fler och fler på sistone) låter sina alternativa världar ha tagit en annan väg efter andra utfall av andra världskriget än det vi lever i. Det är inte konstigt; andra världskriget var en omvälvande händelse för hela världen och kartan ritades om drastiskt, både i geografi och ideologi. Med en titel som The Yiddish Policemen's Union kan man tro att Michael Chabons bok skall handla om en värld med starkt och världsomspännande judiskt inflytande, men så är inte fallet, utan istället raka motsatsen. Skapandet av en israelisk stat fick ett blodigt slut 1948. Flyende judar fick på nåder bosätta sig i Alaska, men efter sextio år har USA:s välvilja tagit slut och snart kommer uppehållstillstånden att hävas - det kallas Revisionen.

Denna stora judiska enklav i norra Amerika, Sitka, har inte samlat skaror av läkare, forskare, förlagsledare, författare eller andra intellektuella, utan återigen raka motsatsen tycks det som: det är trångbott, det finns visst en opera men desto fler sjaviga syltor och slitna existenser som befolkar dem. För att inte tala om en maffia-liknande struktur av människor som upprätthåller ekonomin och den religiösa efterlevnaden och tillika de smarta kryphål som kan hittas här och där. Men kanske måste vi komma ihåg att vi ser tillsammans med Meyer Landsman som befinner sig mitt i de värsta omständigheterna, dels för att han är mordutredare och dels för att han själv är på glid.

Ett mord har begåtts just på det nedgångna hotell där Landsman själv bor. Mellan raderna (och ibland på dem) kan vi utläsa hur frustrerande det är för Landsman hur det hände utan att han märkte det, att han inte ens minns mordoffret fastän de bodde i samma etablissemang, och efterhand som fler detaljer kommer fram blir det än mer tydligt och sorgligt hur mycket viktigt som skedde strax utom synhåll för Landsman. Lägg till frustrationen att Landsmans chef är hans exfru Bina, en källa till stor saknad och ånger, och att hon har beordrat att alla mordutredningar skall vara klara eller nedlagda till Revisionen om nio veckor, i synnerhet den här.

Ja, visst är det just det här fallet som Landsman inte kan släppa, och tillsammans med sin kusin Berko Shemets tar de sig in djupare i traditionerna och konspirationerna som håller Sitka i ett dödsgrepp. Den döde unge mannen sägs vara Tzadik ha-Dor, den som föds i varje generation för att möjligen utvecklas till den efterlängtade Messias. Berättelserna om hans gärningar är spännande och rörande, liksom scenerna med de öppet eller dolt fientliga maktmännen i Sitka.

Michael Chabons språk är detaljrikt och tryfferat av jiddisch och chassidiska begrepp. Det tar ett tag att komma in i texten, och till en början går det att missa viktiga händelser för att de är inbakade i färgrika miljöskildringar. Vare sig det är prosan eller läsningen som flyter lättare efter halva boken så utvecklare sig historien till ett riktigt underhållande och tänkvärt äventyr.

måndag 6 april 2020

Value Creation på Operan Play

I luxuriösa skinnfåtöljer sitter två finansmän och pratar, Charles och Ed (Mikael Stenbaek och
Peter Haeggström). Förstås om pengar och vinster, och litet inslängt småskryt om den Lagavulin de dricker. Men i operans värld skall allt vara larger than life, så snart kommer en ny spelare som väcker deras intresse och avundsjuka. Nora (Kristina Hansson Unander) bär på en STOR diamant... och en vass, blodig armbåge. Inget är gratis eller enkelt.


Ja, att äga det bästa och mest värdefulla och allas avund är en hård kamp. Det vet den fjärde aktören kanske ännu bättre. När Christina (Louise Reitberger) äntrar scenen har hon en ännu dyrbarare skatt att berätta om. Kan alla uppnå den, eller...?

Viktor Åslunds musik är tung och litet hetsig. Tyvärr går inte alltid Hermann Schneiders text fram, och även om det går att förstå vad man sjunger om verkar replikerna så spännande att jag skulle velat höra dem alla, men kanske en annan gång. Jag gillar att man väljer den här miljön för en opera, med dyrbarheter att kämpa om och stora möjligheter till intriger på liv och död.

Länk till Operanplays sida om Short Stories och Value Creation


lördag 4 april 2020

Crashing

Det är inte bara bohemer och rumlare som bor på udda ställen med rivningskontrakt. Jo, de bor där också, men på Londons överhettade bostadsmarknad kan även de med välbetalda jobb behöva hitta tillfälligt boende på konstigare ställen. Som till exempel ett uttjänt sjukhus. Där finns det ju många salar, dock inte direkt byggda för privatliv. Så de unga inneboende är ganska väl intrasslade i varandras personliga problem. Och nu är det fest!


Och nu kommer också Anthonys långtida vän Lulu till staden och behöver någonstans att bo! Klart att det finns något ledigt rum någonstans på sjukhuset. Hon är spontan och tar livet som det kommer, så att hitta en plats att sova på är inget problem. Mer problem blir det när hon börjar ta plats i de andras liv. För hennes täta vänskap med Anthony skaver litet i ögonen på Anthonys fästmö Kate, för att inte tala om hur svårt det är för Anthony och Lulu själva att hitta fotfästet i vänskapen. Snärtiga repliker, tuffa skämt som vänds i sin motsats, "gick du på den?!" och en lättsam fasad som döljer mer än man kanske vill medge för sig själv.


Skämt som ett skydd när allvaret blir för hårt är något som häradsbetäckaren Sam också sysslar med. Nu är det fest och det gäller att hitta någon snygging för en natt, och om det inte funkar hoppar man på näste i raden, hur oskyldig han än är.


Vi som älskar Fleabag känner igen Phoebe Waller-Bridges rappa replikskiften och stämningsväxlingar, men i de första två avsnitten av Crashing blir det nästan för mycket. Men man har redan börjat falla för de litet stereotypa sjukhusboende; förutom de nämnda även den blyge Fred, den ännu mer bortkomne Colin, den frigjorda fransyskan Melody och inte minst Kate, som skall vara uppknäppt och humorlös men ändå väcker sympati bland alla hetsiga rumsgrannar. Sjukhuset i sig med sitt sönderfallande möblemang är en lika viktig huvudperson som de andra. Synd att kontraktet inte varar längre, men Crashing som serie går i högsta tempo i sex avsnitt och mer skulle ha blivit för mycket.

torsdag 2 april 2020

Serotonin av Michel Houellebecq

Var befinner han sig nu, Houellebecq-mannen? Har han vuxit som människa eller står han fortfarande och stampar på den plats i utvecklingen som han hävdar är den sanna, den där sexualiteten är den enda drivkraften i livet? Faktiskt både det första och det andra; han berättar för oss en noggrant formulerad teori om kärlek som en illusion drivet av viljan av att få ligga, vilken kommer före eller efter "kärleken" beroende om du är man eller kvinna. Fast strax efter det punkterar han sin utsaga genom att berätta om sina föräldrar, vilka förvisso tycks ha varit knutna till varandra med äkta kärlek - tyvärr av det slaget som lämnade den ende sonen utanför.

Det är faktiskt verklig kärlek och förlusten av den som vår huvudperson Florent-Claude berättar om: den handfull vackra, vänliga kvinnor som har funnits i hans liv och som han har låtit försvinna. Faktiskt inser han till och med att det är hans eget fel, framtvingat av snedsteg eller orimliga förväntningar, och kvinnorna har valt att leva sina egna liv istället för att binda sig till honom. Det är skönt att se den här tidigare blinda fläcken hos Houellebecq - kvinnor vars enda värde både för dem själva och männen är som sexobjekt - lösas upp till något mer realistiskt: kvinnor som klarar sig själva och lämnar otillfredsställda/otillfredsställande män bakom sig.

Florent-Claude har nu inte ens kvar det kravlösa sexet som utlopp för sin uppbyggda frustration, för hans antidepressiva medicin har dämpat lusten ännu mer än åldern och det tilltagande kroppsliga förfallet redan gjort. Han verkar till och med förstå att en Thailandsresa med en massa pippande bara ger en illusion av lycka som gör en mer olycklig. Men självklart punkterar författaren det strax efteråt med att låta en chanserad läkare ge krassa tips om hur hans deprimerade patient Florent-Claude skall överleva de stundande jul- och nyårshelgerna: mest givande vore att tillbringa dem i kloster, men alla gästplatser är redan fullbelagda, så han rekommenderar ändå en sexresa till Thailand.

Just det, i förra boken Underkastelse lekte huvudpersonen med tanken att religionen (Katolska kyrkan) och dess ritualer och traditioner skulle vara räddningen för såväl samhället som honom själv, men förkastade idén för att han inte fick röka på rummet. Nu tar Houellebecq ett steg åt en mer modern frälsningsväg, naturupplevelsen (jag gissar att det kan bli mer av det i kommande böcker) fast ännu mer den traditionella matproduktionen.

En Houellebecqbok skall förstås innehålla många tvärsäkra uttalanden om hur män och kvinnor styrs av sin sexlust, "kuk", "fitta" och "knulla" skall nämnas i långa sekvenser över en sida eller två, och en ny aspekt av livet skall genomdränkas av berättarens deprimerade fatalism. Det förväntar sig läsarna och det ger oss Michel Houellebecq, och det är inte ens chockerande längre fastän han försöker. Mot slutet av boken började jag till och med tycka att hans provokationsutbrott gick på tomgång. Men innan dess hann jag få ett gott skratt mitt i boken av den här tiraden:

... jag behövde kärlek och kärlek i en mycket specifik form, jag behövde kärlek i allmänhet men i synnerhet behövde jag en fitta, det fanns massor av fittor, miljarder av dem på en planet med ändå rätt begränsad yta, det är förbluffande vad många fittor det finns när man tänker på det, det snurrar i huvudet, jag tror att alla män har känt av den där svindeln, samtidigt behöver fittorna kukar, det är i alla fall vad de har fått för sig (ett tursamt misstag som utgör själva grunden för människans njutning, artens överlevnad och kanske till och med socialdemokratins), i teorin går problemet alltså att lösa men i praktiken gör det inte det, och det är så en civilisation dör, utan problem, utan krångel, utan dramatik och med väldigt liten blodspillan, en civilisation dör helt enkelt av leda, av själväckel, vad skulle väl socialdemokratin kunna erbjuda, ingenting förstås, utom evig saknad, ett rop i glömskan.

Fler böcker av Michel Houellebecq:
Refug
Kartan och landskapet
Underkastelse

tisdag 31 mars 2020

Sigrid H. av Andrea Tarrodi på Operanplay

När männen kommer hem blir tonspråket lätt och dansant, likt herrarna själva. Men strax före och efter är det mer komplext och dystrare - det är när Sigrid (Hjertén) närmar sig den tomma målarduken med penseln i hand. Att börja på ett nytt verk måste vara en ansträngande känsla, inte minst med tanke på vad männen glatt citerar ur de nyanlända recensionerna: att Sigrids tavlor är en återklang av makens, inte lika bra, och ännu grymmare ord.


De två herrarna är förstås äkta maken Isaac (Grünewald) och vännen Einar (Jolin), och tiden är 1916, då Sigrid Hjerténs tavla Ateljéinteriör målades. I operan Sigrid H. bär huvudrollen den svarta klänning med en skön fransrand längst ned som modellen i tavlans förgrund bär, och herrarna bär vita skjortor och byxor i glatt lila och grönt. Tillsammans är sångarna på scenen (Sigrid: Katarina Böhm, Isaac: Simon Petersson, Einar: Thorvald Bergström) är lekfulla och glada, de spelar ju de radikala konstnärerna som förändrade bildspråket och förhoppningsvis också samhället med sina verk.

Men Sigrid H. har sina tvivel och läkaren (Peter Achrén) tycks både hjälpsam och hindrande i sin behandling av hennes depression. Till slut finner hon ändå sin styrka och inspiration i det som finns närmast: ateljén och vännerna. Med en kamera som kan fånga större delar av spelet, goda sångare och habilt ljud blir Andrea Tarrodis opera en fin upplevelse på dryga tjugo minuter.

Länk till Short Stories med Sigrid H. på Operanplay


söndag 29 mars 2020

Kantaro: The Sweet Tooth Salaryman

Det har börjat en ny säljare på det lilla förlaget, Ametani Kantaro. Alla kollegor är förvånade (och en del avundsjuka), inklusive den koleriske chefen, över hur mycket han lyckas sälja på sina rundor till boklådorna i Tokyo. Vad de inte vet är att Kantaro är extra, extra effektiv med att bli klar med sina uppdrag för att hinna gå på kafé och äta sötsaker! Han har perfekt koll på vilka ställen som säljer de godaste desserterna i de olika stadsdelarna, och när han får dagens uppdrag planerar han raskt in vilka exklusiva söta rätter han kan få prova.


Med dagens söta belöning framför sig excellerar Kantaro i att beskriva hur noggrant och kärleksfullt rätten är tillredd, av de finaste råvarorna som försiktigt behandlats på rätt sätt, och det illustreras av ljuvliga videoklipp av saftiga frukter, böljande grädde och varsamma redskap som hackar och rör i dem.


De sekvenserna överträffas strax efteråt av andra drömsekvenser som utspelar sig i Kantaros sinne. Innan första tuggan undrar han hur det skall komma att smaka, och säger in i kamerna: "Kanmi nomi zo shiru! - Endast den söta himlen vet!" Så för han skeden till munnen, ansiktet förvrids i en orgiastisk grimas, och så kastas Kantaro in i scener där hans huvud blivit en persika, kastanj eller vad som just fyllt hans mun, och där han träffar bekanta från vardagen som nu blivit medspelare i den kulinariska fantasivärlden.


Jag trodde mig vara säker för frestelse från serien om Kantaro, då jag provat och vet att jag inte (ännu) uppskattar japanska sötsaker med ingredienser som gelatin, röda bönor och annat min tunga inte är van vid. Men visst lockas jag av Kantaros inlevelsefulla beskrivningar! Bodde jag i Tokyo skulle jag fara runt och prova alla rätter han beskriver. Riktigt frestande blev det plötsligt också när Kantaro även började smaka på mer västerländska rätter, som pannkakor och choklad.


Kantaro störs ofta av sina säljarkollegor som mer eller mindre frivilligt förföljer honom för att se hur han kan sälja så bra. På kontoret finns också den kloka Dobashi som börjat misstänka att Kantaro är den som driver en hängiven sötsaksblogg under annat namn. Så mycket kan komma emellan Kantaro och dagens dessert! Gång på gång får han hitta på avledningsmanövrar, för inget får komma emellan honom och det söta han längtar efter. Skall han bli påkommen på sina rundor? Skall han få smaka sig igenom allt det goda som Tokyos fina små kaféer kan bjuda på? ... kanmi nomi zo shiru!


fredag 27 mars 2020

Broken Angels av Richard Morgan

I den framtid som Richard Morgan beskriver finns det fantastisk teknologi, och den missbrukas systematiskt för att några skall kunna behålla makten över de stora massorna. Det finns teknik för att lagra en människas medvetande och återuppväcka henne i en ny kropp - då blir människoliv och kroppar slit- och slängvaror. Soldater kan jackas in i nya kroppar och skickas ut i strid direkt efter en skada eller till och med död, utan någon tid till återhämtning. I en annan grym scen tippas en ny laddning av cortical stacks på en redan stor hög, där halvkriminella affärsmän med spadar skottar upp dem för att kunna vaska ut vilka som kan säljas vidare.

Den mest avancerade tekniken är inte ens utvecklad av människorna själva, utan upphittad efter en civilisation som dog ut innan människorna blev självmedvetna. De kallas marsianer, då man först hittade deras ruiner på Mars, men därifrån kunde människor följa de efterlämnade stjärnkartorna till deras övriga kolonier. Planeterna var lämpade för mänskligt liv och bland ruinerna plockade man raskt upp nya vapen för att kunna bekriga varandra ännu kraftigare.

I den här världen är det lukrativt att vara arkeolog, men också farligt. Vid en utgrävningsplats på planeten Sanction IV har man hittat en marsiansk stjärnportal! I en mer teknikpositiv SF-bok skulle det bli fokus för samarbete och metodiska studier, men här vet vi att alla fraktioner kommer att strida hårt för att få kontroll över portalen. Dessutom pågår det redan strider på Sancion IV.

Takeshi Kovacs rekryteras för att arkeologen Tanya Wardani som fann portalen skall kunna göra anspråk på och fortsätta undersöka den innan den rekvireras av någon av de stridande parterna. Först måste hon fritas från interneringslägret där en stor del av befolkningen sitter. Sedan måste man hitta en part som backar upp dem, fast aningen diskret, så att allt kan ske under näsan på dem som bombar varandra strax utanför synhåll. Gång på gång påminns vi om hur lågt värderade människoliv är, inte minst i hur vår huvudperson metodiskt slår ut insatsstyrkan han legat i bakhåll för enbart som ett meddelande till deras chef.

Visst finns det något lockande i försöken att tolka och operera den marsianska stjärnportalen, men vi ser den mest glimtvis ur arkeologen Wardanis perspektiv. Vår berättare Kovacs registrerar allt som händer, men hans träning och grymma erfarenheter gör att han inte ens kan förundras över det som glimmar framför honom. Efter hand kommer vi att se hur han snabbt kan välja att använda det de hittar som vapen mot dem som, ofrånkomligen, försöker förfölja dem eller sabotera expeditionen inifrån.

Det finns vissa varningstecken som noteras men alla väljer att bortse från. En är att man hittar arkeologerna och deras assistenter från den första expeditionen mördade. En annan är att platsen där stjärnportalen ligger var dold av nedrasade stenblock, ett ras som förmodligen orsakades med flit av marsianerna som styrde den. Vad finns på andra sidan som de inte ville släppa ut?

Precis som i Altered Carbon syftar inte Richard Morgans många och detaljerade beskrivningar av våld och smärta till att vara coola, utan till att visa hur hänsynslös världen har blivit och hur hänsynslös man i princip måste vara för att överleva där. Interplanetariska allianser står mot varandra, affärskonglomerat dödar för att komma före de andra, människor säljer ut varandra för pengar eller överlevnad. Och vad finns det då kvar av ens mänsklighet? Även de gånger då Takeshi Kovacs försöker välja den moraliskt bättre vägen kantas den av kroppar och i värsta fall förlorade stacks. Det är en kall och ödslig värld människan skapat av de krigsleksaker vi plockat upp utan att tänka efter.

Fler böcker av Richard Morgan:
Altered Carbon