Män som väver på Stadsteatern

Varptrådarna går snett genom hela rummet, från ena vävstolen till den andra. Vävstolarna är stora och tillbyggda med plankor så att de liknar konstprojekt. Men det är vävningen som är huvudsaken, och de tre männen är djupt försjunkna i sitt arbete. Utom när de umgås! Gemenskapen är djup och livlig. "Grej of the day" betyder att en av dem ringer i en klocka och berättar något, eller ber de andra att vara med och göra något. Det handlar uppenbarligen om saker som är viktiga för deras mående: Lennart spelar en låt som betyder mycket för honom, men hinner också tveka om precis hur han skall be dem andra lyssna. Andreas behöver hållas, hud mot hud, och de andra gör vad han behöver även under hans ögonblick av panik.

I en gemenskap som huvudsakligen består i att väva, blir de här ögonblicken till sina egna ritualer, och efter ett tag till traditioner med regler att följa. Därför kan ilskan vakna när någon i gruppen förändrar ett led i processen, och det leder inte bara till hårda ord utan också till knytnävsslagsmål (även det enligt bestämd ritual). Lever man så nära varandra, och så isolerat från omvärlden, så finns också risken att irritationen blir lika stark som kärleken till medmänniskan.

Det surrealistiska i att avskärma sig från omvärlden med sina vävstolar blir snart vardag även för pjäsens åskådare. Och visst känns det gediget att med sina händer arbeta fram något vackert och värmande, och att skoja eller öppna sin själ för människor man litar på. Och tillsammans sjunga Samuel Barbers Agnus Dei, vilket de även gör medan vi i publiken får gå runt på scenen och se den imponerande scenografin på nära håll - en magisk känsla.

Alexander Mørk-Eidems långa erfarenhet av att regissera teater har gett honom en god känsla för att skapa stämningar och gestalta människors sinnesrörelser på scen. I pjäsen Män som väver som han har skrivit och regisserat, får vi se hur förändrade omständigheter skapar psykologiska skiftningar, olika för var och en av de tre männen på scenen. Längtan efter att höra ihop är stark, men tillståndet är inte helt stabilt, och när Hampus luftar idén om att lämna gruppen, eller frågan kommer upp om de flydde till eller från något, blir reaktionen stark hos männen som känner marken under fötterna gunga. Trots att handlingen främst sker inuti skådespelarna, är det hela tiden spännande att följa, och gemenskapen mellan de tre männen kan väcka litet avundsjuka... men också klaustrofobi och i slutändan skräck.

Länk till Stadsteaterns sida om Män som väver

Mythic Quest

Killen som bestämmer om ditt miljonföretag gör succé eller kraschar är en fjortonåring med en sko som trampar i en bajskorv som logga. Sådan är verkligheten när man skapar dataspel som spelas och antingen hypas eller dissas av unga spel-influerare som Pootie_Shoe. Spelbolaget Mythic Quest är precis på väg att släppa expansionen Raven's Banquet till sitt storsäljande MMORPG, och en dålig dag hos Pootie_Shoe kan betyda katastrof för försäljningssiffrorna.

En kader av arbetande programmerare ser vi oftast bara i bakgrunden. Kreativ design, testare, affärsstyrning och andra mer eller mindre viktiga funktioner är aggregerade till ett antal personer, i spelbolaget liksom i TV-serien Mythic Quest, för maximal möjlighet till drama på personliga och professionella plan. Spelets skapare och dess huvudingenjör, Ian Grimm respektive Poppy Li, har båda starka men ofta motstridiga åsikter som de uttrycker på hög volym. Mer lågmäld men inte helt rumsren är huvudförfattaren C.W. Longbottom, ännu mer stillsam och därtill konfliktskygg är den verkställande producenten David Brittlesby, vars nyanställda assistent raskt byter lojalitet till den som är tuffast och lika cynisk som hon själv. Ofta är den personen intäktschefen Brad Bakshi, för vilken konstnärlig frihet väger lätt mot möjligheten att tjäna pengar. Och så två testare, Dana och Rachel! Lätt förbisedda i de stora diskussionerna, men vi följer deras interna snack i den mysiga teststudion.

Dynamik och originalitet i humorn gör de två första säsongerna till toppunderhållning. I den tredje säsongen tappar historien fart, för att åtminstone till hälften återvinna fotfästet i den fjärde och sista säsongen. Något av det mest givande med serien är det halvdussin avsnitt som är återblickar till en förhistoria med bäring på det som händer i nutid. En riktig höjdpunkt är avsnittet från C.W. Longbottoms ungdom som aspirerande science fiction-författare, i sällskap med Ursula K. Le Guin, Ray Bradbury och Isaac Asimov.

I serien får vi bara se korta bilder från själva spelet som allt kretsar kring. Det är först i sista avsnittet av spin off-serien Side Quest som vi får en ingående skildring av spelet och dem som spelar det. Det är en vemodig och fin avslutning på en komediserie vars huvudpersoner man hunnit fatta sympati för, kanske speciellt de jobbigaste huvudpersonerna med de konstigaste idéerna.

The Dead Cat Tail Assassins av P. Djéli Clark

Vem är det som är död i sammanslutningen The Dead Cat Tail Assassins? Är det katten, eller bara kattens svans? Nej, det är lönnmördarna själva, och så förstås de de får i uppdrag att avsluta livet på. Shipping kallar de det med en eufemism, istället för något mer rättframt ord som att döda, mörda, avrätta eller liknande. Det är nog fler än jag som inte så gärna vill läsa om en lönnmördare som utan att fråga dödar människor hen inte känner. Men även om det är just så som boken börjar, så fortsätter den med att huvudpersonen Eveen gör allt hon kan för att inte utföra sitt uppdrag, trots att det kan leda till grymma konsekvenser för henne själv likväl som för hela lönnmördargillet.

Till den intressanta detaljen att alla The Dead Cat Tail Assassins lönnmördare är döda, hör att de inte minns något av sina tidigare liv eller varför de valde att ingå kontraktet att arbeta vidare under hundra år efter sin död. Men när Eveen närmar sig sitt tilltänkta offer känner hon igen - en yngre version av sig själv. Instinktivt förstår hon att något är fel med uppdraget, förutom det faktum att det bär emot att döda någon med ens eget ansikte. Men när hon väljer att fly med flickan, hamnar hon i siktet för hämnd från sina egna gilleskollegor och kanske även från högre makter, som gudinnan Aerin till vilken hon har svurit trohet.

Men hon måste ta reda på vad som har hänt och varför. Medan den myllrande staden Tal Abisi firar the Festival of the Clockwork King, the Pirate Princess, and the Golden Bounty söker Eveen upp vänner och fiender som kan ha någon ledtråd till omständigheterna.

Världsbilden med nya gudar, myter och festivaler och ett lönnmördargille av svårdöda odöda, är gedigen och en spännande blandning av magipunk och samtida vetenskap. Under sina eftersökningar får vi till exempel en kort introduktion till quantum thaumaturgy i biologisk form. P. Djéli Clark är en skicklig författare som låter handlingen vindla genom gränder, gömställen och palats i en stämning som är hög och spännande.

Fler böcker av P. Djéli Clark:

A Master of Djinn

I Love LA

Influencerlivet är fantastiskt ytligt, ett ständigt jagande efter en egen nisch av stil, flärd och litet galenskap som skall fånga uppmärksamheten hos en minst lika ytlig publik, och så sponsorpengar från företag vars målgrupp är alla de här personerna. Om man kan acceptera de här förutsättningarna utan att alltför många av ens hjärnceller skrumpnar, så är TV-serien I Love LA jätterolig.

Maia jobbar som talent agent på en byrå för influencers som heter Alyssa 180 efter sin ambitiösa och inte helt pålitliga chef Alyssa. Livet i LA blev inte riktigt så lyckat som Maia hoppades, även om hon har bostad och den snälle pojkvännen Dylan som är lärare. Men när hon reparerar vänskapen med ex-vännen och influencern Tallulah har hon chansen att marknadsföra både henne och sig själv i den flashiga världen där det gäller att vara snyggast, spralligast och mest klickad. Andra delar av det glittrande livet ser vi genom Maias vänner Charlie som är kändisstylist och Alani som lever högt på att vara dotter till en framgångsrik filmregissör. 

Om I Love LA bara vore glamour varvat med backstabbing så vore serien outhärdlig. Nu har den vad som närmast kan liknas vid ett pyttelitet hjärta av guld med snällare avslutning på jobbiga situationer än vad man kunnat befara, och ögonblick av självreflektion hos huvudpersonerna även om de i slutändan ändå dyker tillbaka in i glittervärlden. Och för oss som ser på kan det vara skönt att det är vi som slipper göra det, samtidigt som vi kan skratta åt allt som händer.

Universality av Natasha Brown

I fiktiva tidningsintervjuer rör sig historien från person till person mot en förklaring av den dramatiska händelsen på bokens andra sida, när en man vid namn Jake med en guldtacka slår en annan tills han inte längre rör sig. Utan någon redovisning för hur intervjuaren hittar nästa person i kedjan av sammanlänkade aktörer, tas vi till guldtackans ägare, vidare till hans granne, åter till personen som slogs ned och den grupp av unga hippies som försöker bygga ett alternativ till kapitalismen genom dumpster diving och att odla själva. Formatet gör det tydligt hur tidningsartiklar av det slaget skiljer sig från bra litteratur: klichéartade uttryck som följer på varandra, en överdriven fixering vid personers utseende och gester som bevis på deras karaktär, och ytliga, summariska beskrivningar av såväl personer som händelseförlopp. Skall det fortsätta såhär genom hela boken?

Efter 48 sidor, nästan en tredjedel av den korta boken Universality, växlar formatet till en middagsbjudning där gamla vänner från universitetet besöker Hannah, som halkade efter dem alla i synnerhet under Storbritanniens Covid-nedstängning. Nu har hon lyckats klättra tillbaka till relevans tack vare det nyss lästa reportaget, men klyftan mellan henne och de mer framgångsrika vännerna går inte att bortse ifrån, inte heller känslan av att hon när som helst kan förlora sin osäkra position i skrivar- och tyckar-världen. Middagskonversationen understryker vikten av att ha rätt åsikter, men också att hitta en fräsch vinkel för att kunna framhäva sin egen röst bland alla tyckare. Prosan är fortfarande inte särskilt djup, och kanske förstärks den känslan av det tröttsamma i att se hur opinionens vindar och dess ryttare och kappvändare är viktigare än själva innebörden av åsikterna.

Men just den tanken har slagit fler av bokens kontrahenter, och när handlingen rör sig vidare är det en av dem vi möter på djupet. Det är Lenny, en av dem som porträtterades av Hannah på ett sätt som lagts tillrätta för att passa historien hon ville pressa fram. Nu blir berättelsen äntligen det ifrågasättande och den förklarande bakgrund som vänder på de vedertagna åsikterna i korridoren av korrekta utsagor. Redan tidigt har vi faktiskt mött den sortens uppfriskande uppgivenhet hos en av idealisterna i hippiekollektivet. I kapitlen om Lenny får vi höra hennes interna analyser, och omtag, och självkritik, och självförståelse, så att det sätter strålkastarljuset inte bara på samhällsfrågorna för stunden utan på försöken att hantera dem. Den första tredjedelens taffliga kapitel fanns väl där för att utgöra spegelbild till den sista tredjedelen där prosan och innehållet lyfter.

Fastighetsskötaren på Stadsteatern

Mac Davies är en som snackar mycket. Kanske var det därför han hamnade i bråk på baren tidigare, men han blev räddad av Aston som också bjöd in den hemlöse Davies att bo hos honom. En oväntad vänlighet, men sådant finns det också i världen. Dock är Davies inte bara en som snackar utan också en som hittar problem att snacka om, inte undantaget det belamrade rum han erbjuds att sova i, och de skor som Aston vill ge den skolöse och hemlösa Davies. 

Aston verkar själv fäst vid alla de prylar han har samlat på sig - en del av dem går att använda, andra var nog trasiga redan när han skaffade dem. På dagarna går han rundor i affärer och hos skrotsamlare för att titta på nya saker att skaffa. Med kärlek talar han om den lilla buddhastatyn som står på den oinkopplade gasspisen.

En tredje person kommer in i leken medan Aston är ute - Mick, Astons yngre bror. Mick är också en som snackar mycket, men i en retsam och hotfull ton för att göra Davies osäker och cementera sin egen makt. Maktspel utgör ofta en viktig del av Harold Pinters pjäser. Under pjäsens gång kommer de tre personligheterna att stötas mot varandra på olika sätt. När Davies tror att han kan dominera Aston blir han elak, men tvingas senare att vädja för sig själv när den ännu mer cyniske Mick spelar ut sitt verkliga övertag. Den dynamiska rörelsen av maktens centrum gör pjäsen fängslande. 

Lika fascinerande är detaljerna om Astons prylsamlande, och hans ständigt hägrande projekt att rusta upp skjulet på gården vilket skulle vara inledningen på en helrenovering av huset. Hans karaktär får sin delvisa förklaring i den hjärtslitande monolog han håller om hur han som tonåring sattes på mentalsjukhus och fick behandling med elchock. Sven Ahlström har i ett par decennier varit en av Stadsteaterns bästa skådespelare i vitt skilda roller, men aldrig har han varit så gripande som här. Astons instängda frustration är den sorgfyllda höjdpunkten i den redan fängslande pjäsen Fastighetsskötaren på Kulturhuset Stadsteatern.

Länk till Stadsteaterns sida om Fastighetsskötaren

Foto: Sören Vilks

Palm Royale

Maxine spelar högt när hon nästlar sig in på Palm Beachs mest exklusiva klubb, Palm Royale. I dylika miljöer kan man komma långt om man klarar av att smälta in bland de glamourösa miljonärerna, men såväl personalen som gästerna på Palm Royale har stenkoll på vem som hör dit, och Maxine är inte en av dem. Hennes undanflykter blir alltmer avancerade och för ett ögonblick kan man tro att hon är mytoman - tills det visar sig att hon är allt det hon sade sig vara, nämligen Maxine Dellacorte, hustru till Douglas Dellacorte som i sin tur är brorson till Palm Beach-drottningen Norma Dellacorte.

I ögonen på det övriga Palm Beach-hovet - Dinah, Evelyn, Raquel - är Maxine fortfarande en uppkomling som de gärna lägger krokben för. Samtidigt trixar Maxine med att belåna dyrbarheter och låna kläder ur garderoben för Norma Dellacorte, som ligger i koma i sitt hem dit Maxine och Douglas flyttat in. Norma och hennes ägodelar vaktas av poolpojken Robert och alla i Palm Beach som minns Normas storhetsdagar.

Trots illvilligt skvaller och ömsesidiga sabotage vinner Maxine en sorts acceptans från de övriga societetsdamerna, så handlingen i TV-serien Palm Royale utvecklar sig till en komedi full av nålstick mellan kvinnor i härliga sextiotalsstassar omgivna av unga, stiliga älskare i sköna miljöer. Dock är första säsongen litet trög, men i andra säsongen stegras tempot och insatserna rejält. Att Norma Dellacorte spelas av ärkekomediennen Carol Burnett lät oss gissa att hon inte skulle stanna i sin koma för evigt, utan vakna till och ta plats intill de andra humorgenierna Kristen Wiig, Allison Janney och övriga skickliga skådespelerskor. Och i öppningsavsnittet av säsong två får vi äntligen se Ricky Martin, som spelar Robin, sjunga och dansa i ett fantastiskt nummer man gärna vill se igen och igen.

(Spoilers för säsong 1 och 2 i videons sista minut)

Säsong två kastar sig genom internationella konspirationer tryfferade med mord, och en väldig förmögenhet som minst hälften av kvinnorna (och deras makar) vill fiffla sig till. Hela ensemblen flyger till Schweiz och passar på att med en glimt i ögonvrån förväxla landet med Sverige genom att flygvärdinnorna Ulla och Beullah är svenska, Judy min vän spelas vid landning och lokalbefolkningen pratar som svenske kocken i Mupparna. Konspirationerna förökar sig, tar nya vändningar och vecklar in sig i varandra till den grad att det är förlåtet om man inte hänger med i detaljerna, för det är roligt ändå. Om första säsongen var litet trög, så är andra säsongen av Palm Royale en härligt spännande retro-glammig komediserie och ett underhållande avbräck från verkligheten.