Solaris på Dramaten

Kris Kelvin landar på rymdstationen utan att ha hört något från dess besättning. Han är psykolog och utsänd för att skriva en rapport om tillståndet på forskningen om den underliga planeten över vilken skeppet har kretsat i åratal. Till slut dyker Doktor Snaut upp men svarar undvikande på frågor. Professor Sartorius är ännu mer avvisande. Efter hand framgår det att Professor Gibarian, den ende som Kris Kelvin haft kontakt med innan, just tagit sitt eget liv. Om Kelvin sover så kommer han att förstå mer, övertalar honom de båda männen.

En kvinna som helt och hållet liknar Kelvins döda hustru Harey finns där när han vaknar. Det är obegripligt. Kelvin löser mysteriet genom att göra sig av med det, och skicka ut varelsen i en rymdsond. Men det hjälper inte, snart dyker ännu en exakt kopia av Harey upp. Vi får inte (direkt) veta vilka plågsamma minnen som tagit form för Snaut och Sartorius, men de berättar att "gästerna" började dyka upp efter att Gibarian bestrålade planeten med röntgenvågor. 

Redan innan spöken från det förflutna dök upp i fysisk form lär männen på forskningsskeppet ha varit på väg in i galenskap, efter åratal av isolering och fruktlösa försök att förstå det obegripbara. Med bara halvt underbyggda resonemang kastar Sartorius och Snaut fram idéer om ett nytt experiment för att få en reaktion från planeten.

Kris Kelvin kastade inte ut den andra kopian av Harey, och halvt motvilligt låter han sig tillsammans med henne vaggas in i en kopia av den kärlek de hade på jorden. Harey-gästens ständiga frågor och konstateranden utvecklas från naiva till mer komplicerade, och framstår som rationella och faktiskt mer mänskliga än forskarnas halvt förvirrade teorier. 

Dramatiseringen av Stanislav Lems bok Solaris gör det lågintensiva kaoset och svårhanterade smärtan synlig i Snauts och Sartorius irrfärder över scengolvet, väl spelade av Danilo Bejarano och Erik Ehn. Nina Togner Fex är lysande som "gästen" Harey; lätta glidningar mellan tydliga människominnen och insikten om att hon är något helt annat. Att huvudrollen Kris Kelvin är märkligt anonym och passiv kan inte Rasmus Luthander lastas för. Några detaljer i uppsättningen skär; användandet av verbet "lämna" (även om jag vet att denna anglicism nu officiellt godtas), och att Kris Kelvins alltför raskt upplästa inledningsmonolog skapar en stress när det vore bättre att börja pjäsen med ett segt lugn. Men det är ändå övervägande bra att få se och tänka över den här klassiska berättelsen i ett nytt format.

Länk till Dramatens sida om Solaris

Foto: Sören Vilks

Widow's Bay

Med rätt PR så skulle samhället Widow's Bay kunna bli lika populärt som Martha's Vineyard, trots det litet ödesdigra namnet. Det är i alla fall borgmästaren Tom Loftis förhoppning, och han jobbar hårt för att bjuda in gäster och recensenter från fastlandet. Att några av öborna försöker hejda honom med sitt eviga tal om en förbannelse är inget han vill lyssna på. Allra mest är det Wyck Crawford som försöker avråda honom, pekandes på alla tragedier med övernaturliga toner som skett på ön under dess historia. Tom vacklar mellan en liten aning om att de gamla historierna nog är sanna, och bestämt avfärdande av vidskepligheter. För att bevisa att varningarna är överdrivna går han bland annat med på att övernatta ensam i hotellrummet där det sägs spöka.

Serien Widow's Bay, med många skådespelarfavoriter som Jeff Hiller, Stephen Root och Dale Dickey,  balanserar ypperligt skickligt mellan skräck och humor. Det skrämmande i historien tar form på olika sätt - smygande oro, överraskningar i mörkret, attacker av läskiga varelser. Att stämningen då och då lättas av en vass replik eller komisk scen förtar inte allvaret i de många hoten som vilar över ön och dess invånare, eller sympatin med de mest utsatta öborna. En av dem är Patricia som arbetar på borgmästarkansliet. Hon är litet udda och utstött sedan hon tjugo år tidigare var den enda flickan som överlevde slashermördaren The Boogeyman, så när ondskefulla krafter på nytt börjar röra sig behöver hon vara extra alert.

De tio avsnitten av de första säsongen gör då och då krokar till historier som i praktiken är fristående, men ändå bidrar till att bygga upp historien kring Widow's Bay. Därtill kommer tillbakablickarna till den möjliga förbannelsens början. Finns det kanske ett sätt att bryta den, så att de som en gång föddes på ön skall kunna lämna den utan att bli galna eller dö på kuppen? När den största stormen blåser upp är det ingen som vet något säkert. Men vi tittare kan vara mycket nöjda över att det kommer en andra säsong, även om öborna kanske inte är lika glada.

Bandy Futura av Nils Håkanson

Som frilansande kulturjournalist och dokumentärfilmare kan Sanna inte välja och vraka mellan uppdragen. Den alltmer perifera sporten bandy hör inte till hennes intresseområden, men generös finansiering från näringslivshöjdaren K. F. Bergenströmmer har sänt henne på research på Sjöaremossens Isbana i norra Halland. Intresset för matchen, publiken och de frivilliga funktionärerna kan inte tvingas fram. Men redan i inledningskapitlet lyser ett välkomnande ljus i miljöskildringarna igenom Sannas motstånd mot uppdraget. Bit för bit skall hon komma att vinnas över till sporten vars dragningskraft dör ut i takt med  landsorterna där den en gång blomstrade; lillebrodern till ishockeyn med färre men hängivna följare.

Uppdraget kompliceras av motstridiga påbud från finansiärerna. K. F. Bergenströmmer kallar henne till sig för att lyriskt berätta minnen från pojkårens bandyupplevelser. Liknande historier får Sanna, ofta oombett, höra från andra åldrade bandyspelare och åskådare:

[] det var en ovanlig final: en tidig vårvärme hade omöjliggjort spel på Stockholms stadion, varför finalmatchen mellan Nässjö IF och Edsbyn IF behövde flyttas. Men var fanns då en spelbar is? Man sökte land och rike runt efter en sjö som fortfarande var frusen och fann Perstorpsgölen utanför småländska Eksjö. Och trots att Perstorpsgölen i princip ligger mitt ute i blåbärsriset spelades matchen inför över 15 000 personer som var utspridda på sjöns stränder, somliga på raskt hopsnickrade läktare, andra på klippor, uppklängda i träd eller sittande på pappas axlar.

Men från K. F. Bergenströmmers dotter Marie Schytt kommer visioner om en moderniserad form av bandy, Bandy Futura, som kan spelas på mindre banor inomhus (alltså året runt) och tävla i framgång med hockeyn. Så skickas Sanna på researchresor runt om i världen, och till slut också till Ryssland.

Men det är i Sverige, på de stora utomhusbanorna i de små bandytrogna kommunerna runt om i landet, som Sanna via halvmystiska ledtrådar får en ny familj av udda existenser med bandyn som gemensam nämnare. Boken Bandy Futura har många komiska ögonblick, ofta baserat på Håkansons förmåga att överrumpla med långa uppräkningar där mycket drastiska händelser kontrasterar alldagliga fenomen. Han smyger också in samtidsanalyser om en allmän avförtrollning av livet i stil med vad han noggrant gick igenom i den tidigare boken Tung metall. Även om handlingen börjar spreta litet väl mycket i de sista kapitlen, stannar värmen från termosflaskan invid en smältande isbana kvar länge.

Fler böcker av Nils Håkanson:

Ödmården

Tung metall

A City on Mars av Kelly och Zach Weinersmith

Efter att månlandningarna visade hur svårt det var att ta sig iväg från jorden, och hur ogästvänlig månytan var, dämpades det tidiga 1900-talets drömmar om att ha kontor på Mars och sommarstuga på Venus. Men nu har de kommit tillbaka, planerna på att bosätta sig på Mars, den här gången mer realistiska eftersom vi har mer teknisk kunskap och kunnande. Eller? Är det kanske inte fortfarande väldigt mycket önsketänkande inblandat?

Jo, det är det allt, och det framgår nästan genast i Kelly och Zach Weinersmiths bok A City on Mars. I kapitel efter kapitel berättar de om allt som gör en resa till Mars livsfarlig, vilka lösningar som entusiastiska Mars-farare föreslår, och varför de lösningarna inte räcker eller i sig själva är farliga och/eller omöjliga. De börjar med att berätta om hur den långa resan till Mars kommer att utsätta astronauternas kroppar för kosmisk strålning, vad viktlösheten eller åtminstone låg gravitation kommer att göra med skelett, ögonglober och i stort sett alla delar av en människas anatomi. Och det är ju viktigt att de som landar har hälsan, kan sätta igång och arbeta direkt, och inte blir galna på varandra.

Så om det är för svårt att börja kolonisera Mars, finns det några andra spännande ställen att slå ned bopålarna på? Månen, en asteroid i asteroidbältet, en rymdstation helst i form av en roterande ring? Alla de platserna har ungefär samma problem som Mars, fast i litet egna varianter. Och möjliga lösningar som kan verka konstiga men kanske är det minst jobbiga alternativet, när man väl kommer dit.

Mest deprimerande eller i alla fall tråkigast att läsa är kapitlen om vilka lagar som skall gälla i rymden; vilka som redan finns, hur de efterlevs, vad som händer om någon bryter mot dem, hur folk tolkar dem litet olika. Dock bryts den sektionen upp av några mer spännande sidor om kannibalism i rymden.

Paret Weinersmith har gjort ordentlig research genom att läsa existerande undersökningar, utredningar och rapporter från astronauter och kosmonauter. Annan väsentlig fakta har hämtats i intervjuer med kunniga tekniker och forskare inom området. De har sökt vitt och brett för att få kunskap som kan vara väsentlig, som utgången av experimentet Biosphere 2 där hälften av växterna dog, grisarna som skulle ätit bioavfall istället åt upp hönsen som ändå inte lade ägg, och de åtta inlåsta försökspersonerna snabbt delade upp sig i två grupper så fientligt inställda till varandra att de spottade på varandra.

Ändå märks det att författarna inte är ute efter att krossa alla rymd-drömmar, utan gärna skulle vilja se att det går att bygga en stad på Mars. Men man kan inte bygga den på orealistiska planer, utan bör veta i förväg inte bara vad som kan gå fel, utan vad som är dödligt farligt för människor till att börja med, och hur väl det går att skydda sig mot det. Med stor trovärdighet men också mycket humor i en god balans ger oss paret Weinersmith en god genomgång av vad som bara måste klaffa för att människor skall överleva utanför den trygga, människovänliga plats som jordklotet ändå är.

Star City

TV-serien For All Mankind gav oss en alternativ tidslinje där rymdfarten blomstrade och astronauter och rymdforskare var nationella hjältar i USA. Sovjetunionen var dock minst lika framgångsrika, och rivaliteten mellan länderna var en viktig sporre till att man satsade så hårt på teknologin för rymdresor. TV-serien Star City visar nu hur det sovjetiska rymdprogrammet drevs fram i den slutna forskningsstaden med samma namn, Звёздный городок.

I Star City bor ingenjörerna och forskarna i rymdprogrammet, kosmonautkandidaterna och deras familjer, och också den stora administrativa/militära kader som övervakar de förstnämnda. Lojaliteten mot Sovjetunionen måste vara total. Ingenjörerna och kosmonauterna arbetar hårt för att de prövande rymdresorna skall kunna genomföras, men inte alla anar hur fullständigt de övervakas och avlyssnas, även de som fortfarande hyllas som nationalhjältar. Som åskådare kan vi börja att oroa oss för vad ett intresse för insmugglade Beatles-skivor kan leda till för straff. Snart får vi skymta verkliga spionuppdrag för USA:s räkning och oroa oss än värre för kommande avslöjanden och tortyr.

Avlyssningarna och de påföljande utredningarna leds av överste Ljudmila Raskova, med plågsam trovärdighet gestaltad av karaktärsskådespelerskan Anna Maxwell Martin. Hon fäller hellre än friar, pressar på för att finna möjliga brister i lojaliteten till Marxism-Leninismen, och meddelar sina order med en avmätt och precis stämma som understryker att hennes ord är lag. Redan tidigt blir vi varse att hon hellre låter prestigeprojekt och nyckelpersoner gå under än att riskera minsta läcka till fiendesidan. Uppenbarligen är hennes attityd formad av press från högre kretsar i den kommunistiska diktaturen, men det gör inte hennes personliga insatser mindre grymma. Högst troligt kommer hon att förbli en stor inspiration för sin nya adept Irina Morozova.

For All Mankind började som en hoppfull, inspirerande historia av teknikoptimism. Star City är dess raka motsats, klaustrofobisk och deprimerande, vilket understryks av de mörka, närmast svartvita miljöerna och den järnhårda kontrollen över människors liv. Det vårdslösa hanterandet av människoliv, på flera nivåer, är baserat på det verkliga förfarandet i Sovjetunionens rymdprogram. Delvis av rädsla, delvis av upptäckarlusta lyckas ändå engagerade forskare och kosmonauter utveckla allt bättre teknologi och genomföra lyckade rymdfärder. Åtminstone så länge deras längtan efter ny kunskap och expansion inte går på tvärs med landets ideologiskt hårda styre.

There Is No Antimemetics Division av qntm

En mem är ett stycke information, slagord, melodi eller liknande som fastnar i hjärnan och är svår att glömma bort, vare sig den är sann eller falsk, underhållande eller irriterande. En anti-mem är något som istället konsumerar information; slukar den så att den tidigare bäraren till och med glömmer bort att hen någonsin haft kunskapen. Vi har väl alla litet till mans känt oss utsatta för något sådant, men boken There Is No Antimemetics Division berättar om anti-memer som är så kraftfulla att de till och med kan radera minnet av en annan människa, med otäck utgång för människan ifråga, eller på ännu grymmare sätt förvränga verkligheten.

Tur då att det finns en brittisk Antimemetics Division, med motsvarande enheter i andra länder. Eller - finns den? För att skydda sig mot de mest aggressiva anti-memerna, de som absolut inte vill bli upptäckta och oskadliggjorda, är divisionen - byggnaden och medarbetarna - invärvda i glömska som upprätthålls eller lyfts medelst psykofarmaka eller fysiska hinder. De anställda är införstådda med att en del av deras minnen är låsta för dem utanför de noggrant avgränsade mötesrummen, men också vaksamma på när oväntade minnesluckor uppstår. I ett tidigt kapitel har divisionschefen Marie Quinn möte med sin chef Mahlo som misstänksamt frågar ut henne om var hon egentligen arbetar. Det i sin tur väcker Quinns misstänksamhet om att något fuffens har raderat ut Mahlos minnen, och att hon själv är i fara.

Antimemetics-agenterna behöver både skarpa hjärnor och fysisk stridsförmåga mot anti-memerna och deras hantlangare. I en serie kapitel som beskriver angrepp av olika sorts anti-memer uppdagar boken fler och grymmare detaljer om vilka hot som allt levande står inför, och laddar upp inför ett storkrig som det inte är säkert att mänskligheten kan vinna. För i de hemliga dokumenten som agenterna skriver till sig själva och ytterst sällan talar högt om, finns bevis - om än svårtydbara - på att flera krig mot anti-memer har förlorats under historiens gång. Kanske flera gånger om på jorden, utan att det ens finns några lämningar kvar av dem.

There Is No Antimemetics Division är skickligt skriven, så att en förundrad läsare tillsammans med divisionens skarpa hjärnor kan hålla ordning på lagren av deflektion och illusion som agenterna och anti-memerna bygger gentemot varandra. Actionscenerna är omväxlande fysiska, kusliga och intellektuellt utmanande. Från början till slut är boken välskriven och spännande.

Fredrik Wretman – I C 3 D 2 (it’s all in your head) på Artipelag

På egna piedestaler står små bronsskulpturer, för många för att räkna, var och en en historia i sig. Efter hand som besökarna fyller på Artipelags stora sal så får nästan varje skulptur åtminstone för en stund en ackompanjerande människa, en person i människostorlek som närstuderar den lilla personen på piedestalen.

Några av verken ser ut som utvecklingar av Carl Milles skulpturer - de fallande kropparnas vinkel, den stora handen som sänks ned från höjden. 

Men Fredrik Wretmans skulpturer har alla någon originell twist. Där finns Herr Alien och Fru Alien, och Alien Superman med diamanter till ögon.

En rad av flerarmade varelser benämnda Spirits och numrerade står på rad. Likaså möter vi ett Äldre medium med flera armar, som liksom andevarelserna sträcker ut sina armar för att omfamna - eller attackera?

En cowboy kan också dyka upp här och där. Och den svaga likheten med grekiska och romerska statyer som Wretmans huvud- och armlösa figurer har, försvinner snabbt när de visar rumpan i komplicerade och lustiga snubbelformationer.

Det oproportionerligt stora klotet som tar plats i anatomierna är intressant. Ibland dyker det upp som huvud, två bröder delar ett klot som huvud, i en annan staty ger oss titeln att klotet på huvudets plats är en tung planet.

Visst finns det kopplingar till annan konst, men kanske inte den konst vi först tänker oss. Statyetten som liknar en bevingad gudom heter Roxy; Melchior och Balthazar har hammarhajshuvuden. 

Och varken huvud, armar eller två hela ben behövs för att visa känslan i den roliga scenen som heter Hupp!

Länk till Artipelags sida om Fredrik Wretman