Misantropen på Dramaten

Rollen som hovnarr och sanningssägare är ytterligt frustrerande när de utpekade människorna redan har genomgått en snällhetsrevolution och känner sig oberörbart goda. Kungen har inte längre ensamrätt på att klippa det röda bandet vid invigningar, och hovet utgörs av PR-kvinnan Clitandre och Philinte på HR. Och så Vivianne, den drivande kraften för upplysning - man kan känna igen det som woke eller PK, men i sammanhanget passar ordet upplysning bra.

Liksom i (Macbeth) så utökar Jens Ohlin och Hannes Meidal handlingen med ett barn, i det här fallet Célimène som här är dotter till hovnarren Alceste. Han påminner henne gång på gång om att de två skall stå emot poserandet vid hovet med uppmaningen "Get real!". Att Vivianne är Alcestes mor har säkert sin del i att Alceste är så intensivt aggressiv mot den performativa snällheten, även om den låter ärligt menad hos några av de inblandade.

Molières klassiska har blivit rejält omstuvad och moderniserad för att bli relevant för samtiden. Eller...? Under en stor del av pjäsen kan (och bör) man vara osäker på vilken botten som Meidal och Ohlin står på, det vill säga hur långt i samhällsdebatten de satt sig i samklang och, så att säga, "vad de själva innerst inne tycker". Kommer pjäsen att i slutändan ta parti för det omstöpta hovets ivrande för allas lika värde, eller kommer det att vara cynikern Alcestes frätande kommentarer som skär igenom alla värdegrunder, eller något annat? Det är utmanande men bra att hålla alla dessa perspektiv i huvudet samtidigt.

Under de första scenerna kan man irritera sig på att skådespelarnas framförande på rimmad vers låter som nödrim ur en skolbok där man själv skall gissa slutklämmen, vilken framförs med schwung. Men så gör Philinte entré, spelad av Johan Holmberg som än en gång visar vilken ypperlig skådespelare han är. I hans mun låter verserna helt naturliga, med bara en aning eftertryck på rimorden innan meningen flödar vidare. Ja, så skall det låta! (Ända tills den nya revolutionen bryter sig loss från rimmen.)

Nästa lysande skådespelarstjärna på scenen är Omid Khansari. Ur en lucka i golvet klättrar den missbildade och svårhanterade Oronte, ropande i en otäck falsett som då och då sjunker till ett ännu läskigare morrande om tortyr och plågor, ackompanjerat av en surrande slagborr. Men, kom ihåg värdegrunden, alla människor är lika mycket värda! Vi skall behandla Oronte vänligt, så blir han vänlig tillbaka. Fast det känns inte mindre farligt när han rusar fram och tillbaka över scenen ropande "Oronte är kanske bäst! Oronte är kanske bäst!"

Nej, fasaden av jämlikhet börjar krackelera när människorna inte längre orkar hålla emot, påhejade av sanningssägaren Alceste, hetsade av suget efter makt, makt över andra och inte så litet sadism. Och det är det flersidiga krackelerandet, de olika personernas vitt skilda motiv för sina handlingar, som gör att pjäsens handling inte är så svartvit som den snygga scenografin, utan undviker att servera en entydig moralkaka. Det är mycket skickligt iscensatt.

Länk till Dramatens sida om Misantropen

Foto: Mats Bäcker

Franz K.

Filmen om Franz Kafka av Agnieszka Holland är splittrad i utförandet. Det hade kunnat vara lyckat, men det drar åt för många olika håll och en del av gimmickarna känns som genvägar. Tillbakablickar till barndomen och hopp till signifikanta scener är förstås inget ovanligt, men i den här filmen har de svag förankring i den pågående handlingen i nuet. Vi får se Franz Kafka pressas mellan familjens förväntningar och arbetet på försäkringsbolaget å ena sidan, och vänkretsens och systerns uppmuntrande till fortsatt skrivande å andra sidan. Fastän miljöerna och scenerna är genomtänkta saknar de sammanhang och handlingen hoppar hit och dit, om än till största delen kronologiskt framåt.

Till de lyckade knepen i filmen hör att iscensätta den blodiga handlingen i novellen I straffkolonin och korsklippa den med åhörare som vämjes och lämnar uppläsningen. Det ger också en välbehövlig svindel att låta en museiguide i våra dagar berätta att för varje enskilt ord som Kafka skrev, har man skrivit tio miljoner ord om honom och hans verk. Museibesökarna som tittar in på Franz Kafkas bevarade skrivbord stirrar genom seklet tillbaka på honom i hans skrivarstuga.

Mindre lyckat är hur Franz vänner och släktingar talar in i kameran för att prata om vad som hände utanför bild, eller hur han tänkte och kände eller hur de runt omkring honom tänkte och kände. Det är alltför mycket av att berätta istället för att visa, och även om man kunnat acceptera någon kommentar eller två, så blir det alldeles för mycket av den varan mot slutet av filmen. Med det sagt är det ändå en glädje att få en återblick på upphovsmannen till en av litteraturens största och mest fantasieggande gåtor.

The State of the Art av Iain M. Banks

Ett par av berättelserna i samlingen The State of the Art utspelar sig uttryckligen i the Cultures universum, och många känner nog en kittling av att i titelnovellen få se jorden genom Cultures ögon, närmare bestämt upplevt av Diziet Sma som vi möter på fler ställen i den klassiska bokserien. Ja, att se hur jorden år 1977 utvärderas som en möjlig kandidat för Contact och senare inlemning i Cultures post-scarcity leverne är spännande, men också ganska frustrerande eurocentrisk. Diziet Sma rör sig mellan London, Paris, Berlin och även New York för att undersöka kulturyttringar, och även om det antyds att andra ambassadörer studerar ekonomiska och politiska system, låter det som att stora delar av jordens länder och i synnerhet de fattiga delarna och diktaturerna inte väger särskilt tungt i helhetsbilden. Mot slutet av novellen blir det ändå ganska intressant att se hur argumenten för och emot jordmänniskors kaotiska, orättvisa liv i ljuset av de vidare möjligheterna inom Culture, men diskussionerna på vägen dit har varit litet väl långrandiga.

Ett par andra kortare noveller lindar inte in sin kritik mot kapitalism och religion tillräckligt väl i handlingen för att det skall bli mer än plakatpolitik och förutsägbara överraskningar till slut. Några andra berättelser är dock riktigt givande, i synnerhet Descendant där en man och hans AI-försedda rymddräkt hinner fundera och diskutera vad som är liv och meningen med livet under en livsfarlig färd över en ogästvänlig planetyta. Det avslutande kapitlet om hur Culture fungerar är aningen överlastat men innehåller matnyttiga detaljer varur man kan hitta mer information om just det man undrat över själv.

Fler böcker av Iain M. Banks:

Consider Phlebas

The Player of Games

Use of Weapons

The Algebraist

Eurotrash på Teater Galeasen

Varannan månad besöker Christian sin gamla mamma, men nu har hon kallat honom att komma i förtid. Christians litania av nedgörande kommentarer om alla han möter och Schweiz i synnerhet tar inte stopp vid honom själv, heller inte vid den dementa mamman och hennes bostad, men det faktum att han inte håller sig själv för bättre än någon annan är det som gör hans dräpande kommentarer humoristiska istället för motbjudande. I Teater Galeasens iscensättning av boken Eurotrash blir Christians inre monolog ännu mer effektiv i formen av en svada som pågår medan omgivningen servar honom genom att sälja en tröja, hämta öl och ta betalt av honom.

Inte oväntat är maman själv lika bitsk mot såväl Christian som vem som helst som går henne emot. Hennes självsäkerheten i även de mest orimliga kraven adderar än mer komik till de bådas ständiga smågrälande. De far ut på en resa med taxi genom Schweiz, till ställen som figurerat i den enas eller andras historia. I en plastpåse ligger tusentals schweizerfranc som mamman tagit ut från banken, i necessären ligger stomipåsarna hon regelbundet behöver hjälp med att byta. Men det är inte bara pliktskyldigt som Christian stöttar hennes infall; sympatin lyser igenom i den delade historien av övergrepp och krigsförbrytelser som man måste skratta åt för att inte krossas av.

Enkelt och effektivt skalar Teater Galeasen fram det essentiella ur bokens handling och iscensätter det övertygande. Johan Wahlström och Fredric Odenborg kliver in i och ut ur roll efter roll i scenerna kring den ständigt kommenterande Christian (David Rangborg). Pjäsens lysande drottning är förstås Monica Stenbeck som maman, tillräckligt gammal och nära sitt slut för att skita i vad som passar sig. Med list och vackra historier lyckas Christian gång på gång avleda hennes försök att ta sig till Afrika, men egentligen ser det ut som att inget kan stoppa henne från att komma dit hon vill.

Länk till Teater Galeasens sida om Eurotrash

Foto: Markus Gårder

Wonder Man

När nu multiversum-begreppet blivit mainstream, vänder sig Marvel åt ytterligare ett håll för meta-kickar, nämligen flera lager av fiktion. Wonder Man är en etablerad superhjälte med historia i Marvels tecknade universum. I TV-serien med samma namn, och alltså i MCU, är han likaledes (och enbart) en fiktiv superhjälte med filmer och följare. Ett av hans fans sedan barndomen är Simon Williams (sic!), som nu i vuxen ålder försöker få genombrott som skådespelare. När han får höra om en nyinspelning av den ikoniska Wonder Man-filmen känner han sig kallad till sitt livs roll!

Helt kongenialt är att den andra huvudpersonen i TV-serien (den vi ser) är Trevor Slattery, skådespelaren som anlitades för att spela The Mandarin under händelserna i Iron Man 3 och Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings. Slattery spelades då och nu av den skicklige skådespelaren Ben Kingsley, som gör honom skönt avslappnad med en accent à la Ringo Starr. När Simon Williams och Trevor Slattery möts, refererar de pjäser, TV-serier, skådespelare och roller inklusive ett par roller som Ben Kingsley spelat i vår verkliga (?) värld.

Den här Marvel-serien är alltså bara en superhjälteserie i sidohandlingen. Huvudtema är istället kallet till skådespelaryrket, och de förvrängningar och krokben som Hollywood lägger för konsten. Vi får se många fina scener när Slattery och Williams bollar klassiska pjäscitat - King Lear, Vredens druvor, Amadeus - och när de når höjder av skådespelarkonsten som man annars sällan ser i actionserier. Men därtill också stor komik i händerna på den excentriske europé som skall regissera den nya Wonder Man-filmen, och inte minst när Simon Williams blir petad från sin gästroll i American Horror Story för att han gnetar för mycket med rollens backstory och motivation.

Superhjälteinslaget är som sagt inte det som överväger i Wonder Man, men är ändå det som driver hela handlingen. Att Simon Williams faktiskt har superkrafter är något han har hållit hemligt i hela sitt liv och måste hålla hemligt om han skall få arbeta som skådespelare. Vad han inte vet är att Department Of Damage Control redan har honom i siktet och väntar på minsta anledning att sy in honom som en fara för allmänheten. Vi kan ana att Simons krafter kommer att spela större roll allteftersom tiden går... kanske ännu mer i en andra säsong?

Ni lyser i mörkret av Liliana Colanzi

Liliana Colanzi håller inte igen; redan på första sidan, i första stycket, händer något brutalt som snart överträffas av vad som händer på nästa uppslag. Det är en grym värld som Colanzi beskriver, och några av dem som lever i den har lärt sig att de måste vara lika grymma själva för att överleva.

Men i den grottan som den första novellen utspelar sig sker också vackrare händelser; kärleksmöten mellan två älskande från fiendestammar, och generationerna av insekter och fjärilar som får liv av den rika fladdermusspillningen. Dock, dödande och ny tillväxt sker om och om vartannat i cykler, sedan dinosauriernas tid och in i framtiden, i den här tidslinjen och eventuellt på liknande sätt i en annan tidslinje.

En mer indirekt form av brutalitet sker på en annan nivå i andra noveller, i trakten kring  den hårt bevakade Anläggningen där det är svårt att säga vad den suger upp och släpper ut, förutom produkterna som alla måste köpa. Förutom likgiltigheten för människoliv sprids efter hand en skrämmande övernaturlig smitta genom staden. Även när människorna skall skyddas från den onda omvärlden, som i den sista novellen, är det mot deras egen vilja och över deras döda kroppar om de inte lyder.

Liliana Colanzi skriver om en cynisk värld i ett spektrum av många likartade cyniska världar. Det går inte att förneka att liknande förhållanden och människor som utnyttjar andra finns i vår samtid. Ändå, trots att jag inte egentligen önskar att få läsa mer om hemskheterna som sker, så vill jag säga att berättelserna är så kortfattat skrivna, och i ett sådant virrvarr av övernaturligt, statligt sanktionerat och personligt våld, att de inte lämnar något bestående intryck, förutom kanske tidsloopen i den första novellen.

Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein på Dramaten

Tillsammans med brodern Leo återvände Gertrude Stein till det högkulturella Europa där hon tillbringat flera av barndomsåren. De båda bosatte sig i Paris under 1900-talets första år, och i sin gärning som konstsamlare kunde de finna nya, lovande målare inom de kreativa riktningar som konsten tog vid tiden. De lärde känna konstnärerna och många andra kreativa människor i den kulturens medelpunkt som Paris var, och flera av böckerna som Gertrude Stein skrev speglar det livliga umgänget.

Pjäsen Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein från 1982 låter oss möta Gertrude Stein på väg att vräkas från våningen i Paris där hon levt tillsammans med Alice B. Toklas, vilken dock ligger och sover under föreställningens gång. Gertrude Stein berättar för oss om sitt liv i utvalda scener, från när hon och brodern upptäcker Matisses konst och vidare genom decennierna. Vilken namedropping det hela kunde ha blivit, till uttråkningens gräns! Men istället berättar hon om några av tillfällena - till exempel några möten med Pablo - och sätter den lätt uppslupna och ibland kaotiska stämningen för oss.

Med sitt sätt att skriva ville Gertrude Stein med litteraturen fånga upp strömningarna i konsten; upprepningar i språket skulle spegla kubismen som Picasso uttryckte i bilder. Pjäsen lånar en del av Gertrude Steins stil utan att slå över från det i stort sett kronologiska berättandet. I andra akten kommer så brytningen med brodern då han tröttnar på modernismen och kritiserar Gertrude Steins litterära stil. Tråkigt, men Gertrude Stein låter sig inte avledas då hon har funnit sin plats i livet, bland de rörliga intellekten och utforskande konstnärerna i Europas kulturella centrum.

Johan Rabaeus framför den två timmar långa monologen lugnt och säkert, med nyanser i röst och gester som understryker men inte distraherar från texten. På scenen ser vi tavlor, pärmar och böcker som antingen bildar möblemang eller sticker upp ur scengolvet, en fin bild för hur kulturen är stommen i Gertrude Steins liv; marken under hennes fötter och allt som omger henne. Vilket härligt liv! Under två timmar framför Dramatens stora scen kan man låta sig inspireras och fundera på att försöka underhålla lika kreativa sammanhang idag.

Länk till Dramatens sida om Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein

Foto: Sören Vilks