DTF St. Louis

Floyd och Clark träffas på jobbet och blir vänner. Det är ju bra - det är ett beforskat problem att medelålders män inte har så många vänner och har ett sämre liv för det. Clark är en framgångsrik väderpresentatör på lokalteve i St. Louis, medan Floyd och hans familj har det knackigare. Floyd är tolk för döva, får en del jobb i Clarks program, och inspirerar Clark till att också lära sig teckenspråk.

Så händer det att Clark inleder en relation med Floyds fru Carol. Om man är rädd för att serien DTF St. Louis skall utveckla sig till en banal otrohetshistoria så kan man sluta oroa sig. Carols och Clarks hemliga hotellmöten är aningen mer spännande än bara ångande sex. Och på underliga vägar så stärks vänskapen mellan Floyd och Clark av otrohetsaffären.

Men redan i första avsnittet får vi se hur Floyd hittas död under udda omständigheter. Det är ett mordmysterium som skall lösas, och vi följer de två utredarna Donoghue Homer och Jodie Plumb. När Homer tror att han har hittat mördaren, med flera indicier som stärker hans misstankar, ser Plumb detaljer som talar emot den mest uppenbara lösningen på mordgåtan. Tack och lov blir DTF St. Louis inte heller en banal tävling mellan två rivaliserande mordutredare, utan låter de motsatta synsätten blandas och jämkas, samtidigt som vi tittare dessutom får inblickar i förhistorien som ibland verkar peka ut en skyldig, men andra gånger komplicerar relationerna ännu mer.

Det finns en del logiska luckor i handlingen, som hur först Floyd och sedan Clark på så kort tid blir så skickliga i teckenspråk att de kan dela sina innersta tankar så. De många gångerna som såväl Clark som Carol upprepar vilken hygglig kille Floyd är och hur mycket de gillar honom, känns ibland som manipulation för att vi åskådare skall tycka om och tycka synd om Floyd, men ibland också som att rollfiguren försöker manipulera sin motpart i scenen. Några dialoger och repliker är också övertydliga och upprepas litet väl mycket, för att verkligen hamras in. Det är litet konstigt, jämfört med andra scener där åskådaren får komma till egna slutsatser av ett sceneri eller text på en telefon. Just där används TV-mediet på sitt bästa sätt.

Det är intressant hur handlingen steg för steg avslöjar nya fakta i fallet. Att avslöjanden, misstankar och tvivel på misstankar kan komma i oordning känns verklighetstroget, till skillnad från ett tillrättalagt TV-manus. När man till slut får veta hur allt gick till så förstår man att det som såg ut som ledtrådar och skumt beteende hos de inblandade istället var slump, eller en dålig dag, eller något helt rationellt som man inte såg helheten av direkt. Det gör DTF St. Louis till en någorlunda originell TV-serie trots sina brister. Men det stora fokuset på bara Floyd och Clark och deras bromance, och hur familjerna kring dem blir oviktiga bifigurer, ger historien en sur eftersmak.

Dogs and Monsters av Mark Haddon

När Mark Haddon återberättar grekiska myter eller andra historier som vi bara känner till glimtar av, så går han in i människan i brännpunkten och ger oss allt som han eller hon känner och ser. I novellsamlingen Dogs and Monsters börjar han i berättelsen om Minotauren, som inte nödvändigtvis utspelade sig så som vi hört den. Överdrifter och lögner vävs in i myten från början, och lika fräckt som några driver fram dem, lika tacksamt tas de emot som sanning av kringstående.

Att nästa novell är en sorts spökhistoria kan låta en ta sig an den tredje berättelsen, My Old School, som ytterligare en i genren fantastik, men gör inte det misstaget! Där är det istället människans egen grymhet som gör verkligheten obegriplig. Även här beskriver Mark Haddon olika personligheter med ytterst god psykologisk förståelse. Hans mest kända verk är The Curious Incident of the Dog in the Night-Time, och kanske har även huvudpersonen i novellen The Wilderness drag av autism i sitt neutrala registrerande av smärta och situationens hopplöshet, men det tar aldrig överhanden i den spännande historien.

Av flera anledningar uppskattar jag verkligen att Haddon låter flera av sina huvudpersoner vara kvinnor. Hans inifrånporträtt är varierade, nyanserade och trovärdiga, och det gör mig glad när skickliga manliga författare utan att försjunka i stereotyper väljer att tala med en kvinnas röst. Dogs and Monsters är en mycket läsvärd bok av en gedigen berättare.

Jens Fänge Sommaren på Lidköpings Konsthall

Under titeln Sommaren kan man under sommaren se verk av Jens Fänge på Lidköpings Konsthall. Det rör sig om ett antal tavlor från 2022, men även några av nyare datum samt två från 1990-talet, vilket låter en se några steg i hur Jens Fänge har utvecklat sig. De två "gamla" bilderna har mindre av de färgskalor och kompositioner har fått fascineras av på senare år, men har ändå några tidiga kännetecken - på blyertsteckningen det stora huvudet med egna proportioner vakande över småstadsgator, på målningen av pojken med kryckor skymtar i bilden en tavla med ett randmönster i färger som bryter av mot de milda färgtonerna i huvudmotivet.

De nyare tavlorna från 2022 är kryddade med en varmare färgskala än de från tidigt 2000-tal och en ny sorts mönster - vågiga linjer tätt intill varandra. 

Ett annat mönster är avgränsade färgrutor som litet grand liknar intrikat avsmalnande tegelstenar fastän de är mönster på en tröja eller bakgrund till en leopard med människoliknande ansikte.

Ena väggen upptas av sju glasverk, vilka är tekannor med så många utbyggnader över och under samt pärlrader vid pipen, att de vore omöjliga att använda. Om de vore fyllda med dryck, så svåråtkomlig och dyrbar den skulle vara.

Jens Fänge skapar (ofta) sina verk genom att lägga dem på golvet och pussla fram hur motiven passar bäst. Och visst väcker många av dem en önskan att ha ett eget pussel med bitar av motiven att placera ut över de lockande skeva vinklarna. En dag kanske vi får just det av honom?

Länk till Lidköpings Konsthall

Heated Rivalry

De två bästa hockeyspelarna i varsitt rivaliserande lag ställs i press och TV mot varandra som hårda motståndare. Men ensamma i omklädningsrummet en dag börjar de prata och visa sig mänskliga för varandra bortom fiendskapen som media målar upp. Mer än så, nyduschade och fortfarande uppumpade efter matchen har de större intresse än så för varandra. I en tight scen rör sig deras fåordiga dialog närmare och närmare det där intima intresset som skulle kunna bli en svaghet om fler får veta om det. Men jo, killarna klickar och har ett intensivt sexmöte - första gången för den ene, inte för den andre men ändå något utöver det vanliga.

Jargongen i hockeyvärlden är hård, och den fortsätter in i sovrummet och blir till ett ständigt pågående gräl med undertoner av humor. "Fuck you!" och "Shut up!" är de vanligaste replikerna i den grabbiga relationen. Men det finns ett starkt band mellan killarna, och när månader och år går mellan att de ses igen håller de kontakten med SMS. Fast ingen får veta något om det. Att komma ut som homosexuell hockeyspelare skulle krascha karriären även om man är bäst på plan. Och även om den ene av dem, kanadensaren Shane Hollander, skulle klara sig någorlunda, skulle den andre av dem, Ilja Rozanov, värvad från Ryssland, bli rökt i sitt hemland. Bättre att hålla upp sin tuffa image.

Men det är inte alltid bara pang på rödbetan i gayvärlden, även om det är så för Hollander och Rozanov de få gånger de ses. Att homosexuell kärlek och förhållanden mellan två av samma kön måste hållas hemligt kan vara kittlande ett tag, men också tärande i längden. Serien Heated Rivalry ger också en inblick i ett förhållande mellan två killar som inte är lika macho, utan lär känna varandras personligheter, blir kära och inleder ett långtida förhållande. Som dock också måste hållas hemligt för världen och hockeyfansen, och det tär på dem, hur äkta kärleken än känns. Hur många lyxiga lägenheter och hurrande fans man har, är det tungt att behöva oroa sig för hat och förlorade chanser om resten av världen skulle upptäcka den kanske viktigaste sidan av en själv. Förutom många ångande sexscener mellan otroligt snygga och vältränade killar ger Heated Rivalry en fin inblick i hur spänningen i att behöva ljuga för omvärlden kan slå en kil mellan en själv och den människa som betyder mest i ens liv.

Inversions av Iain M. Banks

Vilket är den mest effektiva metoden för att få ett samhälle att röra sig bort från fattigdom och förtryck mot frihet och välstånd för alla sina invånare? Under sin expansion genom galaxen möter Culture många olika civilisationer på skilda utvecklingsnivåer, och måste anpassa sina närmanden efter omständigheterna. Visserligen är boken Inversions inte uttryckligen en Culture-bok i så måtto att vi inte får se någon högre teknologi eller andra igenkännbara detaljer, men en av huvudpersonerna, DeWar, berättar en saga om två personer i landet Lavishia som grälar om hur man bäst kan hjälpa människor som lever mycket sämre än vad de skulle kunna göra, vilket låter som en allegori för vad Culture gör.

Den andra huvudpersonen, Vosill, visar tydligare tecken på att vara någon från en högre stående kultur, kanske Culture. Hon är personlig läkare hos kungen Quience, och utöver det uppseendeväckande att en kvinna har de kunskaperna, har hon mediciner och metoder som är mycket mer effektiva än de blodiglar och dekokter som de lokala läkarna har. Vosill säger sig komma från det avlägsna landet Drezen, men det verkar osannolikt att ett enstaka land på egen hand skulle komma så långt i sin forskning på en planet där man endast nyligen utvecklat skjutvapen och blir förvånad när en man bär glasögon på sin näsa. Detaljer i Vosills förehavanden som är obegripliga för hennes assistent Oelph (som för pennan i berättelsen) kan av en misstänksam läsare förklaras med teknik från Culture.

Kapitlen växlar mellan att berätta om Vosill och DeWar, där den senares historia är mycket mindre intressant. Han är livvakt åt general UrLeyn, som är Protector av landet Tassasen efter att ha dödat den tidigare kungen. Men revolutionen och avskaffandet av kungliga titlar verkar inte ha lett till större förbättringar för befolkningen, och det nya kabinettet kring UrLeyn intrigerar fortfarande om makten samtidigt som de alla förlustar sig i haremet man förstås behållit efter statskuppen.

Meningarna är delade om boken Inversions: många tycker att det är den svagaste och tråkigaste i serien om Culture (med brasklappen att Banks själv sade att den var "an attempt to write a Culture novel that wasn't"), minst lika många uppskattar den mer subtila speglingen på markplan av hur Culture arbetar. För egen del finner jag som sagt kapitlen om DeWar mindre givande, men gillar kapitlen om Vosill bättre för den mer spännande historian och de mer varierade och påtagliga miljöskildringarna, inklusive de poetiska anmärkningarna om hur solarna och månarna rör sig över himlen. 

Fler böcker av Iain M. Banks:

Consider Phlebas

The Player of Games

Use of Weapons

The State of the Art

Excession

The Algebraist

Brassaï på Moderna Museet

Från Brassó i Transsylvanien tog sig Gyula Halász till Budapest och Berlin för studier, sedan till Paris där han fotograferade såväl staden som invånarna som gav den liv, inte minst om natten. Han tog sig också namnet Brassaï. Under sina nattliga promenader kunde han fånga de folktomma gatornas form i skenet av elektriskt ljus, samt även andra element ur den frambrytande moderniteten som förändrade gatubilden och stadslivet på 1920- och 30-talet.

På billiga men glädjefyllda kaféer och restauranger samlades människor för att höra musik, dansa, dricka och bli förälskade. 

Brassaï använder sig skickligt av rummens stora speglar för att låta kärleksparen dubbleras, eller visa vinklar och detaljer vi skulle missa i en konventionell bild.

Uppträdandena som anordnades av konstskolan, eller av stadens homosexuella festprissar, var extravaganta och underhållande.

Fotot på aktörerna som väntar i kulisserna på att framföra Juan-les-Pins på Folies-Bergère är ännu en skicklig lek med spegelbilder; i den stora spegeln ser det ut som att människorna har blivit en del av bakgrundsbilden, till målningar själva.

Något annat som Brassaï plockade upp i gatubilden var graffitin, där folk använt sig av existerande sprickor eller hål i husväggar och med eget kratsande gjort om dem till ansikten eller kvinnokroppar. Det ger ofta huvudena en asymmetrisk placering av ansiktsdragen vilka ser ut som en direkt inspiration för Picassos kubistiska porträtt.

Spåren efter skorstensgångarna från ett rivet hus är en annan sorts skönhet som Brassaïs blick också fångade. Ah, vilket liv i Paris för hundra år sedan! Så skönt att få se det genom Brassaïs kamera på Moderna Museets utställning.

Länk till Moderna Museets sida om Brassaï

Spider-Man: Brand New Day

Förra Spider-Man-filmen var en episk utmaning där skurkar och Spindelmän från parallella universa sammanstrålade och kämpade. Den goda sidan vann, men till priset av att vår senaste och yngste Spider-Man glömdes bort av alla i hela världen. Men även om ingen känner Peter Parker längre, så finns han kvar i Queens och har fortfarande superkrafter och en vilja att bekämpa brott. Han syr ihop en ny dräkt och utvecklar teknik för att kunna skjuta nät. Snart är han ute på gatorna och stoppar brott, och världen lär sig ännu en gång att heja på Spider-Man.

Men efter att Spider-Man har stoppat enklare bankrån och andra elakheter på gatunivå i några år, kommer en starkare och farligare skurk till New York igen. En kapad militärtank är på väg mot högsäkerhetsfängelset, vilket är farligt nog i sig. Uppenbarligen är det bara upptakten till ännu vådligare planer, men att hitta hjärnan bakom allt är extra svårt den här gången. Den här personen verkar också känna till det om Peter Parker som alla andra har glömt, inte minst hans känslor för MJ. För även om hon inte minns honom så skulle Peter Parkers hjärta brista om något hände henne, vilket den okända förövaren har räknat ut.

Underliga saker händer även i Peters kropp. Spindelkrafterna blir starkare, så starka att de gör hans liv svårt. För ovanlighetens skull ser vi också hans ansikte och kropp täckta av blåmärken och sår efter de hårda striderna. Efter olika processer måste han lära sig att skjuta nät och svinga sig mellan skyskraporna på nytt, vilket adderar litet humor mitt i filmen. Litet oväntat har också grannkvarterets vänligaste Spindelman blivit bekant med New Yorks mest brutala privathämnare, The Punisher, mannen som hanterar varje problem genom att skjuta på det, och om det inte funkar så skjuta igen med större vapen.

Men motståndaren som de båda ställs inför har krafter av ett helt annat slag, och det leder till flera stora strider man mot man, där männen i fråga har sådan råstyrka att hela hus krackelerar, som det skall vara i en actionfilm. Men vår Peter Parker är ändå en hygglig kille. Han kan inte vinna genom att vara grymmast. Omtanke om människorna han möter är ändå en av hans viktigaste superkrafter.