Personkrets 3:1 på Stadsteatern

Föreställningen börjar med att några av skådespelarna står på rad och läser sina repliker från manus. Det är bra. Det är ett nödvändigt brott både mot verkligheten och teaterns överenskommelse med sin publik. Vi kan ju inte bara på ett ögonblicks omställning tro att skådespelarna på scenen är missbrukare och uteliggare. De är ju faktiskt personer med (någorlunda) hela, ordnade liv som gestaltar samhällets mest trasiga och utsatta.

Det gör att vi är med på illusionen när den städade läsningen från manus sedan övergår till ett hasande, stammande, grälande och evigt ältande från människorna på de nedklottrade parkbänkarna. Vi möter personerna i olika konstellationer, och i brottstycken av scener där vi ibland får veta mer om deras livshistorier. En ung flicka och pojke (Matilda Ragnerstam och Bahador Foladi) grälar hackigt om att få tag i mer knark. Men när de faller i varandras armar ser vi att de är varandras trygghet i världen. En annan förvirrad kvinna, Anna (Sandra Huldt), värjer sig mot en obehagligt närgången man (Bengt Braskered) men kan till slut inte hålla emot. 

Några av de återkommande fyllegrälen har ett drag av komedi, men så fångar pjäsen upp hur någon nämner sitt barn, och så får vi se barnet ifråga, nu halvvuxen och sökande stöd i en hjälpgrupp för medberoende. I början av andra akten är det just de halvvuxna barnens berättelse vi får höra - sorgligt ofta i form av självförbråelse, en önskan om att ha kunnat göra "rätt" för att rädda den alkoholiserade föräldern från sitt missbruk. I den scenen är ljuset tänt i salongen, som en förståelse för att fler av oss i publiken kan ha liknande relationer i familjen. 

En del referenser till samhälle och politik känns övertydliga, inte minst Direktörens (Robert Fux) repliker. Men föreställningen innehåller några fantastiska rollprestationer, som Skådespelerskan (Helena af Sandeberg) som mumlar fram att hon har rätt att befinna sig på Stadsteatern, hon har spelat där, Masja i Tre Systrar... Bland det som berör mest är scenen där Angelika (Ann Sofie Rase), en trasig prostituerad heroinist som just stapplat tillbaka från en våldsam kund, försöker trösta sin son över mobiltelefon.

Vid ett tillfälle frågar pjäsen oss åskådare rent ut varför vi har kommit, och om vi efteråt kommer att gå ut och bara glömma i vad vi såg på scenen? Ingen kan svara för alla i bänkraderna, men låt mig säga att det är viktigt att regelbundet påminna sig om att de som på olika sätt är "jobbiga" i gathörnen har eller har haft ett liv som liknar ditt och mitt. Eller kanske har de haft en mycket sämre början, där de inte haft chansen att hålla sig på fötter utan hittat sin enda glädje i ruset.

Länk till Stadsteaterns sida om Personkrets 3:1

Bait

Det låser sig för Shah när han skall leverera slutrepliken. Det är inte filminspelning, utan faktiskt ännu mer allvarligt: det är provspelning inför en viktig roll. Den viktigaste av dem alla: rollen som den nye James Bond. Det vore en dröm för Shah Latif att landa den rollen! Och nu har han saboterat det för sig själv.

Det finns mycket kaos i Shahs privatliv som hindrar honom från att koncentrera sig på provspelningarna, och i avsnitt efter avsnitt röjer de runt med Shah i tur och ordning: den bullriga familjen som planerar Eid för hela släkten i hemmet; kusinen/bäste vännen som vill göra sin privattaxifirma känd; exflickvännen som sablar ned honom i morgontidningen; spökande minnen från barndomen.

Men vänta, kanske har Shah fortfarande en chans på Bond! En så viktig rolltillsättning bevakas av paparazzi, och då man fångade Shah Latif på väg därifrån så sprids bilderna snabbt. Är han den nye Bond? Bara ryktet gör att filmbolaget ger honom en chans till. Men surret bland folk är inte bara positivt. Självklart finns det många som blir förbannade för att en brun, muslimsk kille är påtänkt som James Bond. Krasch - så kastas det in ett grishuvud i familjens vardagsrum.

Grishuvudet stirrar nästan sorgset och ursäktande på Shah. Det är som en symbol för den brutala humor som genomsyrar serien Bait. Men framför allt bygger komiken på allas självmedvetenhet om de tillkortakommanden och krav de känner från sig själva, från familjen och från samhället. Shah våndas inför den lyckosamme släktingen Salim som flyger in till Eid-firandet från affärer i Oman. Ex-flickvännen Yasmin befäster sin pakistansk-engelska röst i offentligheten genom att hacka på Shah. Han har tusen anledningar att hoppas på rollen som James Bond, och det bara ökar stressen utifrån och inifrån. Bait är rappt skriven och framförd, underhållande men med en allvarlig underton.

Excession av Iain M. Banks

Humanoider och andra levande varelser inlemmade i the Culture får sina behov och önskningar tillgodosedda av Minds, vilka är enormt kapabla AI:n med förmåga att förutse och hantera händelser för flera miljoner på samma gång. Men de är inte alls kalla, abstraherande data-enheter, utan har olika personligheter och egenheter, till den grad att vissa av dem ses som litet suspekta, och hålls under uppsikt så att de inte gör något alltför konstigt. Boken Excession låter oss i huvudsak följa ett antal Minds, vilka till största delen sitter i/utgör skepp med passagerare som lever och underhålls där. Ett av skeppen kallas Sleeper Service, och efter att det har börjat dra sig undan reguljär Culture-kultur och bli Eccentric, attraherar det fortfarande människor som vill låta sina nedsövda kroppar lagras i dess excentriska tablåer. Skeppen som utgör sammanslutningen Elench har helt lämnat Culture och dess vana att assimilera kulturer de möter, för att istället låta sig omformas av de nya kulturer så mycket som möjligt. 

Vad som startar händelseutvecklingen i Excession är dock en entitet av synbarligen helt annat slag. Det är inte okänt för Culture att det finns såväl äldre som yngre universa än vårt, och också ännu äldre civilisationer med förmågor att manipulera och använda sig ännu mer effektivt och sofistikerat av energilagren som omger vårt universum. En dylik entitet dyker upp i periferin, till synes oberörd och ointresserad av sin omgivning. Skepp från Culture, Elench och den aggressiva civilisationen Affront drar sig ditåt för att undersöka föremålet och eventuellet använda sig av det, samtidigt som ett antal andra konspirationer och krigsförberedelser utvecklar sig i hemlighet på flera olika plan.

Det är spännande att få reda på mer om kosmologin i Cultures universum, inklusive att en del civilisationer väljer att lämna den opålitliga fysiska verkligheten bakom sig och Sublimera. "Meat!" är för övrigt ett svärord för Minds, hur omtänksamt de än tar hand om sina köttsliga passagerare. Men när jag läser de blixtrande konversationerna mellan Minds känner jag mig kroppsligen handikappad då jag inte alltid kan skilja mellan de olika Minds och deras bevekelsegrunder. Än mer störande är det att läsa om de människor som utgör huvudpersoner i handlingen. Än en gång måste inte bara en utan två motvilliga personer lockas bort av Special Contact från något de är mitt uppe i, under ständigt gnabbande med sin respektive skyddsdräkts-AI/familjebetjänt i drönarform. Uppdragen de rekryteras till verkar i efterhand inte vara så meningsfulla, och eftersom människorna i fråga har så irriterande personligheter blev deras bihistorier bara fåniga distraktioner. I min läsning utgör största delen av Excessions handling en rad av halvt framkvädna inledningar på konspirationer och uppladdningar för något större, vilket efter hand börjar kännas mer frustrerande än spännande, och nöter ned intresset för avslöjandena som kommer på slutet. De långa sektionerna om hur Culture fungerar är aningen överlastat men innehåller matnyttiga detaljer varur man kan hitta mer information om just det man undrat över själv.

Fler böcker av Iain M. Banks:

Consider Phlebas

The Player of Games

Use of Weapons

The State of the Art

The Algebraist

Summerfolk på National Theatre London

År 1904 skrev Maksim Gorkij pjäsen Дачники, Datjniki, som kan översättas till Datjafolk på svenska. Under namnet Summerfolk spelas den på National Theatre London med en halvstor ensemble, alla klädda skirt och luftigt, passande det obekymrade sommarlivet. Kläder och möblemang går i ljusa nyanser av benvitt, rosa, beige och grått, med grönmålade golvplankor och vertikala träpelare som enkelt tar form som gräs respektive trädstammar.

Den bullrige Sergei Bassov drar boken ur hustrun Varyas händer och förebrår henne för att hon är så inåtvänd, innan han drar ut på mer nöjen med sitt lika högljudda grabbgäng. Brodern Vlass kastar sig i sin systers knä och beklagar sig över att behöva arbeta med bokföringen, när han hellre vill dikta - liksom flera andra i pjäsen är han poet. Det blir lugnare på scenen när där bara är kvinnor, fast lilla Olga är litet väl självutplånande och full av klagomål om än på lägre volym, och man kan skratta åt hennes repetitiva gnäll. Ja, det bjuds faktiskt på en hel del skratt under pjäsens gång.

Det priviligerade sällskapet tillbringar dagarna med litteratur, teater, en del affärssnack, diskussioner och oväntade kärleksförklaringar. Det lättsamma livet tar de alla för givet, trots att de under ett gräl drar upp hur alla är barn till föräldrar som slet hårt som tvätterskor, bönder, färjekarlar på Volga... eller är kanske arbetarklassbakgrunden något som de flesta av dem överdriver, likt folk så gärna gör idag också? Eller snarare har de slutat att bry sig om dem de lämnade, "dragit upp stegen efter sig" som en av dem säger. Hur som helst så räknar de sig nu som intelligentian, den tänkande eliten. Man nämner i förbifarten att man borde engagera sig för arbetarna, men ingen fördjupar sig i konkreta planer.

Och så ofta grälar man, eller har tråkigt, trots att man har alla möjligheter att ha det bra. Det är inte bara Varya som också anar att de ljusa sommarnätternas lycka är bräcklig. Husjungfrun rör sig osynligt mitt bland familjerna, plockar flinkt fram alla ölflaskor och ostar som begärs, och städar undan efter festerna. I gården i datjans skugga gör sig två arbetare påminda med skarpa visslingar eller kommentarer om "datjafolket". Under en omflyttning av dekoren hör vi toner från Sovjetunionens nationalsång.

Dock är det ett tag kvar tills illusionerna krossas. Tills dess upprätthålls de av alla på olika sätt, förutom den desillusionerade Varya. Där maken och några av väninnorna avfärdar henne som alltför perfekt, är det andra som är förälskade i henne. Men hon har redan sett sina drömmar spricka en andra gång, när önskedrömmen om en mer högstämd kärlek visade sig vara tom.

Foto: Johan Persson

Svordomarna i pjäsen är ibland litet svårsmälta, men överlag är det bra att översättningen och moderniseringen låter replikerna och scenerna flyta så lätt. Ganska ofta känns bullrigheten och lättsamheten forcerad, men kanske är det med flit för att understryka att "sommarfolket" fokuserar på sina nöjen och inte vill se vad som ligger därunder. Dock, med det stora persongalleriet vilka alla får minst en förälskelse eller annat bekymmer att hantera blir pjäsen ganska lång och ibland litet seg. Den är ändå mycket väl framförd och sevärd.

Länk till National Theatres sida om Summerfolk

Constellation

De är fem ombord på ISS när det sker en olycka som gör delar av rymdstationen obrukbara, och astronauten Paul skadas och dör. Tre av de överlevande återvänder till jorden, men den svenska astronauten Jo Ericsson stannar kvar för att reparera och underhålla ISS tills vidare. Omgiven endast av halvfungerande apparatur och ett hölje mot den tomma rymden, blir ensamheten total. De välkända korridorerna känns helt annorlunda, och Jo får spöklika visioner av korridorer på jorden och dottern Alices halsband hängande på en skåpknopp.

Återresan till jorden blir svårare av att systemen är skadade. När allt håller på att fallera får Jo till synes hjälp av Paul, som ju skulle vara död. Tillbaka på jorden är allt litet annorlunda. Maken Magnus beter sig annorlunda och är misstänksam mot Jo. Var familjens bil röd eller blå? Värst av allt, dottern Alice kan inte längre tala svenska med sin mamma och hon känns inte som samma barn som innan.

Händelserna följs av ledare från Roscosmos och NASA, Irena Lysenko respektive Henry Caldera, båda före detta astronauter. Men parallellt ser vi också glimtar av en Bud Caldera med en annan levnadsbana än Henry Caldera, i en värld med en litet annorlunda historia av rymdfart. Pusselbitarna är inte tydliga, men för oss åskådare verkar det som att det finns två verkligheter, och att astronauter som dör i rymden kan glida mellan dem och hamna i "fel" universum. 

TV-serien Constellation berättar en spännande historia som delvis låter hela ISS vara som lådan där Schrödingers katt är instängd. Det är intressant att det inte presenteras som att ett av utfallen är det rätta, och att man måste utföra någon handling korrekt för att allt skall bli som vanligt igen. Här ställs Jo och flera andra istället inför två parallella världar där det finns sorg och katastrofer i båda, men av olika slag.

De möjliga vetenskapliga förklaringarna, mysterierna som kvarstår och människornas sorg pressad mellan allt som händer är mycket intressant att tänka på. Tyvärr lider serien svårt av en litet för rörig handling och en genomgående mycket tafflig dialog. Goda skådespelare som Barbara Sukowa, James Darcy och Jonathan Banks försöker men kan inte göra mycket åt sina karaktärers klichéartade beteenden och repliker. Constellation är en serie som blir bättre när man tänker igenom handlingen i efterhand.

Proxi av Aiki Mira

När VR-världen Proxi kraschar, är tre av dess besökare på samma plats och utbyter hastigt sina adresser i den verkliga världen med varandra. Ett dygn senare är de samlade i en husbil på väg för att starta om Proxi. Det postapokalyptiska landskapet som de färdas genom kallas Proto, och är botten av den nu uttorkade Östersjön, bemängd med och omformad av mikroplaster och annat avfall från hetskonsumtionen. 

In der Frontscheibe der SolarCampers wölbt sich ein Meer - kristallin und bunt. Darin schieben sich Dünen zu Wellen. Überall dazwischen wachsen Skulpturen aus Müll, von Sturm und Sonne verschmolzen zu Plastiglomerat. Baumskelette in Neonlaserfarben – Solariumlila, Plutoniumgrün, Ozonblau und Dieselgelb. Nichts können diese Bäume mit ihrer Umwelt austauschen. Weder Wasser noch Gase oder Nährstoffe. Sie durchstechen den Himmel und schreiben in zittrigen Linien, was niemand mehr lesen kann. Ihr Anblick frisst sich in den Körper.

I Proto är de en man, en kvinna och en syntetisk människa av kvinnlig form. I Proxi var de den hyllade sångerskan Monae, en svart panter respektive en förslavad muskelknutte. Det är oklart hur de vet vart de skall bege sig, och varför de är (eller ser sig som) de enda med målet att starta om Proxi, men boken hoppar över det samt eventuella longörer kring hur de samlades, för att istället fokusera på den inte så litet psykedeliska resan de är ute på.

Utanför samlingsstaden och tillflyktsorten Europolis finns bosättningar, grupperingar och till och med nya livsformer som stadsinvånarna bara delvis känner till. De flesta av dem är inte aggressiva, utan den större faran utgörs av agenter som förföljer trion för att fånga in en av dem, den syntetiska människan Dion. I prövningarna som de tre utsätts för har de var för sig egenskaper från Proxi såväl som sina vanliga liv som kan hjälpa dem. Den före detta dataspel-stjärnan Kawi kan, med risk för återfall i sitt beroende, använda sina gaming skills och också sina mekaniskt förstärkta biceps. Tell lär sig bit för bit att uttrycka Monaes hypnotiska röst och gestalt i sin manligt kodade kropp. Så får vi genom de tre äventyrarna lära oss mer om det fascinerande livet i periferin av den postapokalyptiska världen, som de Solartrolls som i Solarståd utvecklat egen teknologi som avslöjar ännu ett lager av energierna som håller på att omvandla världen.

Det förvånar mig litet att vi aldrig får höra att husbilen skakar eller skadas av det, enligt min fantasi, ojämna underlaget, men jag sorterar undan det som ett icke-problem för en författare från landet av ändlös Autobahn och jämnt framglidande lyxbilar. Även om jag hade önskat mig mer tydlig logik kring hur Proxi, övriga VR-världar och gaming-världar hanteras och hur man når dem, ligger behållningen i Aiki Miras bok Proxi i de suggestiva miljöskildringarna, där såväl skönheten som faran i den förgiftade världen genomsyrar våra huvudpersoner och alla andra mer och ju närmare mittpunkten de kommer.

One Flew Over The Cuckoo's Nest på Old Vic London

Männen på scenen har gröna sjukhuskläder men också attiraljer som liksom deras rörelsemönster särskiljer dem och ger en antydan om deras personligheter - en stilig morgonrock i siden, simglasögon i plast. Ett par andra män i mer propra vita skjortor - till och med svarta flugor, som servitörer! - kommer in, knuffar till dem och tvingar fram en ordning som skall duga när sköterskan kommer in med medicinen till dem. Om de trixar så säger hon till dem, bestämt men ganska vänskapligt.

Idag kommer en ny man till gruppen, ännu klädd i sina jeans och rutig skjorta, men högljudd och utåtagerande. Vi vet att det är McMurphy vi ser, och sköterskan är Nurse Ratched, och att de kommer att stötas mot varandra ända till det bittra slutet. Än så länge är det dock roligt att höra McMurphys fräcka kommentarer och se honom kicka igång medpatienterna till olika sorters nöjen. Baseballmatcher, besök av glada tjejer, vilda nattliga fester i hemlighet... En del av det är kanske egentligen inget att rekommendera. Men McMurphy vill ha roligt i sitt liv, och tänker inte låta månaderna på mentalsjukhus vara annorlunda.

Månaderna, förresten. Efter hand går det upp för McMurphy att han inte är inlåst på fem månader, utan att hans tid på kliniken kan förlängas, i synnerhet om han beter sig våldsamt. Samtidigt upptäcker han att flera av de andra inte är inspärrade, utan har skrivit in sig frivilligt. Hur kan de inte vilja vara ute i världen och vara fria? Men Harding, Billy och de andra har personliga anledningar till att känna att de inte klarar sig i samhället.

Handlingen i den långa (litet väl långa) föreställningen är uppskruvad, så det är bara då och då som man hinner reflektera över varför männen är där de är, varför de inte passar in i samhället och hur de borde mötas på ett mer humant sätt. För behandlingen på kliniken är slumpmässig och slår lätt över i grymheter. Något mer att beakta är att alla intagna i den här uppsättningen är svarta män, förutom ursprungsamerikanen Chief Bromden som också bryter sin stumhet med personliga kommentarer. De vithyade sköterskorna och doktorn har svarta vårdare som "muskler" för att hålla de intagna i schack.

Som sagt vet väl de flesta redan hur det kommer att gå i One Flew Over The Cuckoo's Nest. Fenomenet som filmen utgjorde för femtio år sedan behöver inte färga våra blickar när vi ser scenversionen. McMurphy är inte en oproblematisk symbol för friheten vi alla borde söka, utan en ganska jobbig typ. Men ska han och de andra låsas in för det, och riskera den värsta sortens övergrepp när deras personlighet tas ifrån dem för alltid? Aaron Pierre gör en McMurphy sprängfull av energi, Olivia Williams samlade Nurse Ratched blir inte stereotypiskt ond, Giles Tereras vackra sång ger tröst i sorgen.

Länk till Old Vics sida om One Flew Over The Cuckoo's Nest