Exil i Hello Kitty City på Teater Brunnsgatan Fyra

Redan i uppvärmningsövningarna "di-di-di-" och "go-go-go-" börjar blinkningarna till pjäsen I väntan på Godot. Men, men, denna moderna klassiker får endast spelas av män, enligt Samuel Beckett och hans dödsbos förvaltare. Så Beatrice och Masja på scenen är förvisade till en überkvinnlig eller snarare flickig existens i övermått. Masha har på en massa BH:s över hela kroppen, och Beatrice tar på sig och av sig kläder hela tiden, något som kommer att kulminera i en underbar feminin variant av Michelingubben byggd av en fantastisk mängd vajande ryschkjolar.

Fler detaljer och scener från Becketts pjäs varvas in; där står ett krattigt träd de funderar på att hänga sig, de talar om att gå sin väg men nej, de väntar ju! På Go- på Daniel. Daniel väntar de på i den här pjäsen. Bea kanske är kär i Daniel, Vad skall man ha på sig för att Daniel skall gilla en? De många blixtsnabbt levererade replikerna och rörelserna över scenen har kvinnlig kodning. Ser Masja tjock ut i de här byxorna? Hur ser man om en katt är en tjejkatt? Det kan låta som nonsensprat men i det mellantillstånd vi befinner oss i - vi alla i den överfulla källaren - bär de mest skruvade utsagorna på de största sanningarna i stunden. 

Fanny Lindstedt Grahn har skrivit ett fantastiskt roligt och överväldigande manus som skådespelarna Mira Mark och Ella Löfmark levererar med säkerhet och fullständig inlevelse i det absurda, inklusive en skönt tillgjord uppläsning av Bukowski. Tillvaron vänds upp och ned av en kavat Ellen Sarri som åttaårig iPad-användare och Filip Jönsson som kanske är den de båda väntat på. Frågan i pjäsen är alltid både om man skall fortsätta vänta, och om det ens kan finnas något bättre om man går vidare. Men det är värt att vänta på den här och fler uppsättningar av den fria teatergruppen Hjärter Fem.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyras sida om Exil i Hello Kitty City

Foto: Miriam Leandoer

Lanterns

Må vi vara förlåtna när vi suckar över de inledande scenerna i Lanterns - ännu en superhjälteserie som försöker göra sin kraftfulla huvudperson litet skitigare och mer problematisk. Men Lanterns tar tid på sig för att utveckla personligheterna hos de inblandade, Gröna Lyktor likaväl som deras närmaste familj och fiender. Hur skall man tolka det faktum att den innevarande Green Lantern, Hal Jordan, blivit tilldelad en trainee, John Stewart? Det är redan ovanligt att en Green Lantern hämtats från lilla avlägsna jorden, så är den galaktiska sammanslutningen på väg att ersätta Hal Jordan med en ny väktare?

Den stiliga gröna dräkten är inte i Hal Jordans smak, och hans träning av John Stewart verkar dels inadekvat, dels småsadistisk. Nu är John Stewart ända sedan barnsben van vid att pressas hårt. Det var till hans far som frågan om att bli den nya Gröna Lyktan först kom. Men frågan uttrycktes som "Är du rädd?", och i ögonblicket var John Stewarts far livrädd och ratades därför av den Gröna Lyktans Kår. Besvikelsen över det kanaliserade han och hela familjen i att uppfostra den nyfödde sonen John till att bli fullständigt orädd, för att en dag vara redo att bli den nya Gröna Lyktan. Scenerna från huvudpersonens barndom är fascinerande och skrämmande. Den ingående berättelsen om John Stewarts uppväxt ger oss god förståelse för hans psyke idag, och för hur tveksam han måste vara inför dem han egentligen borde kunna lita på - föräldrarna, Hal Jordan och alla i hans väg som erbjuder hjälp men också vill ha något av honom.

Lanterns utspelar sig inte i de hetsiga storstäderna Metropolis eller Gotham City, utan i en småstad i Nebraska där det inte desto mindre finns en oroväckande aktivitet av utomjordiska besökare. Det långsamma berättartempot och det ingående lirkandet med stadens starke man respektive sheriff gör att Lanterns påminner om Fargo eller True Detective, och det är ett gott betyg, för serien gör det bästa av sina förutsättningar. De galaktiska hoten har tagit form av människor, krafterna från den gröna ringen är inga partytrick man spelar fram i tid och otid, utan det är fotarbete, människokännedom och list som tar Hal Jordan och John Stewart framåt i utredningen.

Och ändå återkommer frågan - är det meningen att John Stewart skall bli den nya Green Lantern? Inte bara ta över efter Hal Jordan, utan fysiskt ta ringen från honom och utropa sig själv som den nya gröna lyktan? Det finns personer i hans närhet som uppmanar honom till just det, men vem av dem är värd att lita på? Lanterns målar upp en historia som är lågintensivt spännande hela vägen, och en världsbild med motsättningar och relationer att bygga vidare på i kommande säsonger.

Brandbergen av Bengt Ohlsson

Det bor omkring 12400 personer i Brandbergen. Ett par av dem skildras i boken Brandbergen av Bengt Ohlsson, och flera av dem har liv som cirklar kring varandra, även om inte alla kopplingar redovisas direkt. De personer vi möter har oftast ganska normala och oproblematiska liv, sett från utsidan, men eftersom vi hör deras tankar vet vi att något gnager hos var och en av dem. Och det som är jobbigt kan spilla över i annan oro och beteenden som påverkar andra personer. Det är litet sorgligt, även om det inte framställs så, hur ett par av dem drar sig tillbaka från kärleksrelationer för att de förutser hur jobbigt det skulle kunna bli.

Att låta en rad olika personer turas om att vara huvudperson i kapitlen ger Bengt Ohlsson chansen att lyfta åsikter och samtidsreflektioner av olika slag. Alice som är i början av vuxenlivet ser på människorna kring sig, undrar vad som driver dem och dömer dem ofta i det tysta. Sami har passerat 30-strecket och är osäker på hur han ska styra upp sin egen tillvaro. Andra tar genvägar och tar för sig, men försätter också sig själva i stor risk. 

Flera av huvudpersonerna har åtminstone något personlighetsdrag man kan känna igen eller sympatisera med, och är intressanta att följa. De är trovärdigt framställda med en lättflytande prosa och naturliga dialoger. Boken Brandbergen är en engagerande nutidsskildring.

Fler böcker av Bengt Ohlsson:

Gregorius

Fejk på Dramaten

Det finns hemligheter och smutsiga baksidor hos alla som visar upp den mest vackra och framgångsrika fasaden. Inte är det väl en överraskning längre? I pjäsen Fejk ser vi tre olika representanter för succé med många följare, och sprickorna i fasaden för var och en av dem. Popstjärnan Salvador (Lindy Larsson) förlorar sin unga, snygga pojkvän till självhjälpsgurun Cholera (Ia Langhammer), vilken i sin tur saknar dottern Sanna som bröt med sin mamma för länge sedan. Samtidigt håller det jämlika äktenskapet på att krascha för feministpoddaren Myra (Bianca Kronlöf).

Relationerna går i kringelkrokar mellan personerna och de dyker upp i varandras kaos. Men i den energiska uppsättningen Fejk hinner vi inte gå på djupet med deras individuella sorger innan handlingen rusar vidare. Den ende som hinner bli intressant, och vars känslor pjäsen gärna hade kunnat fördjupa sig i, är Leif, känsligt gestaltad av Björn Elgerd. Från att ha blivit upplockad till Salvadors assistent/pojkvän vid nitton års ålder går han nu vidare till att bli assistent och kanske pojkvän åt den äldre Cholera. Trots att han ser det jobbiga bakom de bådas glänsande yta vill han (i tur och ordning) vara lojal mot dem och stötta dem. Man kan ana en osäkerhet och ett behov av att vara behövd hos Leif, och undra hur han skall hitta sin plats i världen.

I början, slutet och litet däremellan krossar föreställningen den fjärde väggen i meta-monologer där skådespelarna kommenterar sina roller och sin egen insats i föreställningen. Det kan vara spännande när det är skickligt gjort, men här blir det mer som en dumbing down, som att man försöker hjälpa ovana teatergåare att förstå, och skratta litet. 

Till största delen är pjäsen Fejk för lättviktig, förutom vad gäller Leif, den alltid magnifike Lindy Larsson och den fantastiska scenografin med en spegelvägg och en spegelklädd trappstegslabyrint vilka ibland dubbleras av filmprojektioner vilket gör skådespelarnas parallella upp- och nedstigningar till Escher-liknande tablåer.

Länk till Dramatens sida om Fejk

Foto: Sören Vilks

Klara och Solen

När man som Josie är lifted, alltså genetiskt modifierad för att bli mer begåvad än genomsnittet, så är det nog roligt att ha en vän som inte kan så mycket om världen men gärna lär sig mer. Som Klara, som nästan är "född igår", eller åtminstone inte har sett mer av världen än glimtar genom skyltfönstret i The Friend Store där hon och de andra Artificiella Vännerna hoppades på att bli köpta av någon tonårings föräldrar. Vad Klara vet om samhället är de aningen tilltrasslade historier som butiksföreståndaren berättat som godnattsagor.

Josie och hennes mamma Chrissie bor i ett lugnt hem omgärdat av harmoniska vetefält. Det är nog så omtumlande för Klara när de plockar upp henne ur lådan. Många nya intryck att ta in visuellt, och mycket att lära sig om de outsagda reglerna i familjens liv. Med sin inbyggda entusiasm och troskyldighet följer Klara Josie överallt och lär sig av henne, men berättar också om sin egen hemmabyggda världsåskådning där Solen är en gudomlighet som kan utföra mirakel. När Josie instämmer i att solen ger liv åt allt på jorden känner sig Klara styrkt i sin tro.

När äntligen Chrissie och familjens hushållerska Melania mjuknat mot Klara, kommer eldprovet för såväl henne som Josie, när en grupp av andra barn som är lifted bjuds till huset - udda typer, alltför medvetna om sin överlägsenhet och farligt nonchalanta mot dem de ser som lägre stående. En av dem är grannpojken Rick. Fastän han också har sina humörsvängningar är han ändå en bättre vän till både Josie och Klara.

Klara är van vid att inte förstå allt som händer, men efter hand upptäcker hon innebörden av några ovanligt konstiga saker hon har varit med om. Josie är allvarligt sjuk, förmodligen en bieffekt av modifieringen. Klaras böner om hjälp till solen verkar inte räcka, så hon måste ta saken i egna händer och göra något riktigt modigt och farligt. 

Vid första läsningen av Kazuo Ishiguros bok Klara and the Sun som kom ut för fem år sedan må man vara ursäktad om man tyckte att de Artificiella Vännerna var bristfälligt konstruerade. Med senare tidens utveckling inom AI blir dock den ständigt lärande och lätt vilseledda Klara begriplig. Regi och skådespel av Taika Waititi respektive Jenna Ortega är en ypperlig balansgång där den naiva charmen inte tippar över i överdriven gullighet. Filmatiseringen gör några av bokens teman tydligare och låter oss se resultatet av en programmering att vara glad, vänlig och till lags, samt omgivningens varierade reaktioner på det. Och att boken var spretig till innehållet blir i filmen en styrka - en handling som inte är strömlinjeformad utan måste förstås i efterhand, som i vanliga livet, fastän den här historien är så ovanlig.

The Salt Oracle av Lorraine Wilson

Samtidigt som klimatet förstördes så kraschade internet på ett skrämmande sätt, och nu flyter fragment av filmer, bilder och tal som spöken över världen. De är dödligt farliga: om du infekteras av ett sådant, äter det långsamt upp din kropp i en pixelering som är smärtsammare än eld. Men i en del av fragmenten finns viktig information, och en del människor kan uttyda dem, om än oregelbundet och ofta otillräckligt. På riggen Bellwether i Östersjön finns en av dem, en ung flicka som bara kallas Oraklet. Med försiktiga uppmaningar kan man få henne att berätta vad väderbojarna rapporterar från utvalda platser, vilket är viktig information för fiskebåtarna. Men eftersom Oraklet drar till sig spöken lever besättningen med fara för livet på Bellwether.

Frågorna och uttydandet Orakelsvaren är formaliserat till minimala College-institutioner som specialiserar sig på olika kategorier. Auli arbetar med att hitta den större berättelsen i vad Oraklet säger, vilket är sett över axeln av dem som jobbar med mer praktiskt användbar information. Helt oväntat dyker det på Bellwether upp en forskningsassistent som hennes Prinicipal Investigator Caron Boudain anställt, Leigh Alvarez. Är det en slump att Boudain strax efter hittas död i sin hytt? Fler människor ansätts och dödas av spöken, och vid ett tillfälle skjuter någon mot Auli. Auli undersöker metod och motiv närmast i hemlighet, fast undersökningarna får oftast varken svar eller påföljder. Kanske är det inte konstigt när man hela tiden är van vid att förtäras av spöken. Något som också oroar är att spökena ibland också kan göra fysisk åverkan, alltså förutom att infektera och förtära människor - rucka på båtar, ge skrapsår på människohud.

En underhållande aspekt för oss nordbor är ortsnamnen som dyker upp - Mariehamn, Tallinn, Ventspilts, Helsinki, rebellerna från Pori. Personnamen vittnar å andra sidan om att människor tagit sig till Bellwether från många håll - Joar, Raphaël, Célestine. Det finns många spännande element i boken The Salt Oracle, så det är tråkigt att berättelsen inte engagerar mer. Det beror dels på hur förstrött Lorraine Wilson disponerar handlingen, dels på den otydliga prosan som gör bokens handling ofokuserad. Det finns mycket att oroa sig över och undersöka, men allt blandas bort i diskussioner och oartikulerade motsättningar mellan forskare och besättningsmedlemmar.

Sisyfos i vardagsrummet på Stadsteatern

De får nästan plats på schäslongsoffan, alla fem Sisyfos. Men ajjj, Sisyfos får jätteont i benet när han reser sig och för att gå iväg! Och sedan får Sisyfos och Sisyfos också det, i tur och ordning. Ett tag verkar det som att alla gör samma sak fast med litet fördröjning. Sedan börjar de välja olika vägar, och då börjar relationerna att skeva till den grad att det blir gräl i form av desperata monologer, i konstellationer om två eller flera. Sisyfos (Robert Fux) ingående beskrivning i hur han kan gå med på att ha ett öppet förhållande och precis hur det skulle gå till är riktigt underhållande, men de flesta andra anklagelseakterna blir för utdragna och ointressanta både i sig själva och för att liknande monologer sker gång på gång. Ett roligt undantag är när Sisyfos (Joonas Heikkinen) skall åla sig från ena änden av rummet till den andra utan att använda händerna.

Under det senaste året har vi speciellt på Stockholms Stadsteater sett flera pjäser som är mer av lösryckta scener och stämningar - Orosdanser och Bön för idioter är några exempel - och de har varit populära, även om pjäser med mer konkret handling också fyller publikraderna. Det har klagats officiellt på den sortens teater, men jag tycker att den kan ha sin plats, fast då hellre med tydligare form, budskap och/eller något som skaver, som den insmygande skräcken i Bön för idioter, eller den långsamt utvecklade handlingen i Män som väver. Sisyfos i vardagsrummet når inte dit.

Visst är det en bra bild att den stora orange bollen som Sisyfos (Bahador Foladi) knuffar upp från källaren har sin motsvarighet i alla de små orange bollar som trillar omkring på scengolvet, men scenerna som spelas har inte det fäste i vardagsslitet som man skulle kunna känna igen sig i, utan snurrar ut i det orimliga. Sisyfos i vardagsrummet skärper inte sitt fokus förrän i den allra sista meningen, och det hade varit bättre att få mer av den känslan tidigare under pjäsens gång.

Länk till Stadsteaterns sida om Sisyfos i vardagsrummet

Foto: Sören Vilks