Sirât

Sceneriet är magnifikt: ovanför platt, sandig mark reser sig branta klippväggar som visar miljoner års sedimentlager. Där ställer de upp sitt batteri av enorma högtalare. Dansen startar: många dansar långsamt för de vet att det kommer att fortsätta hela dagen, natten, nästa dag. Men andra drivs till intensiva rörelser av  rytmerna som får hela jorden att skaka. Det känns nästan fel att fem ur den stora rörliga gruppen får namn - Bigui, Jade, Tonin, Josh, Steff. Vilka är de? Är de pålitliga tack vare sin kärlek till musiken? Eller är de farligt gränslösa? Genom det pågående ravet rör sig Luis och Esteban, far och son som letar efter dottern/storasystern som varit försvunnen i fem månader. Ingen där känner igen henne från bilden de visar. 

Nästa morgon kommer lastbilar med militärer till platsen. Det pågår oroligheter i landet - Marocko - och de dansande utlänningarna skall eskorteras bort. Nu hinner man fundera över det europeiska privilegiet som böljar fram på olika sätt. Man kan skaka på huvudet åt de vita människor som inte vill låta världspolitiken och lokalbefolkningen störa festen, som smiter från deras omsorger och förhandlar med andra behövande om den ransonerade bensinen de behöver för att ta sig till nästa fest, nära gränsen till Mauritius. Men minuterna av dans i filmens inledning har gett oss förståelse för hur rytmen är som en religion för de ganska slitna personerna som jagar genom öknen efter nästa rave. Luis och Esteban följer deras stora slitna husbilar i sin lilla silvergrå buss.

Uppkoppling mot internet och GPS är inte att tänka på, en karta finns fast vem vet vad som är väster eller söder när man dundrar fram över de torra markerna. Men bilfärderna blir en lek för de erfarna rejvarna, och för Esteban känns de spännande händelserna och underbara vyerna nog som ett fantastiskt äventyr.

Filmens dryga första halva är som en övning i att acceptera långsamma, oväntade vändningar och försjunka i dem. Men det var oro som drev Luis och Esteban ut på den här färden, och det onda kommer inte att lämna dem i fred i öknen. När sorgerna kommer så kommer de slag i slag, som grymma överraskningar. Smärtan är förlamande. Ändå är filmen Sirât mycket vacker, sevärd och minnesvärd.

Air av Christian Kracht

I storstädernas mest åtråvärda hipsterkvarter, i små butiker intill högtrafikerade gator, säljs tidskrifter med sorgfälligt stylade foton av vackra unga människor i hängslebyxor och grovstickade fiskartröjor, fint uppställda framför uråldriga stenväggar intill verkliga fiskargubbar i likadana fast skrynkligare kläder. De som köper dessa tidskrifter och de som skriver i dem bor oftast i de dyra bostadsrätterna omkring butiken, men tänker sig att de skulle vilja leva mer äkta, som människor gjorde förr och fortfarande gör på avlägsna platser.

Paul i Christian Krachts bok Air är en av dem som har gjort den drömmen till verklighet. På bokens första sidor beskrivs det noggrant kurerade omslaget till tidskriften Kūki, och nästan omärkligt övergår miljöbeskrivningen till Pauls rum där ett par gummistövlar står intill den skrovliga grå väggen vilken i sin tur understryker den släta, väldesignade interiören i resten av rummet.

Paul har faktiskt förverkligat drömmen om ett enkelt liv och bor i en liten by på Orkneyöarna. Kärleken till det enkla och okonstlade är fortfarande stark, dock inser han själv att han till skillnad från sina grannar inte har de förmågor som krävs för att leva av vad havet ger. Och att byns surdegsbageri fått högt betyg i Kūki betyder inte så mycket när bröden egentligen inte är så goda.

Det är Pauls sinne för estetik som gör honom eftersökt som inredare av exklusiva, ofta enskilt belägna platser. Nu har han blivit kallad av inga mindre än Kūki självt för att hitta den exakt rätta nyansen av vitt för en serverhall som skall inrättas intill magasinets redaktion i Stavanger. 

Kapitlen från samtidens estetslavar varvas med kapitel från en fantasy-värld av medeltida snitt. Vi kan gissa att det är Paul vi möter, här bara kallad Främlingen, uppbackad av den nioåriga tösen Ildr som är rådig bortom sin ringa ålder. Av oklar anledning vill Främlingen fly mot Ishavet i söder, då landets onde hertig är ute efter honom. Men låt oss acceptera att vi är i Pauls drömmar eller faktiskt i en annan värld, med andra förutsättningar än vi är vana vid.

Efter skärmytslingar med hertigens soldater glider hela handlingen in i en lugnare lunk på färden genom det allt kargare landskapet. Detta är tyvärr inget som boken vinner på. Fantasy-världen är inte så värst spännande i sig, och de små detaljer som dyker upp från vår värld visar sig inte betyda så mycket - förutom den antibiotika och den 3D-printade pistol som Främlingen av svårbegriplig anledning har med. Det är svårt att bli kvitt tanken att Christian Kracht tror att fantasy är en genre där litet vad som helst kan hända, och där underbara sammanträffanden förlåter brister i sammanhanget, och så skall man också vara på väg någonstans. Nej. En fantastikberättelse behöver en fungerande inre logik. Vad som händer i Air ligger farligt nära Paolo Coelhos pseudo-psykologi som inte leder någonvart. Det blir extra tydligt för att Kracht har dragit ned på tempot i handlingen. Om han vill skriva snälla, tänkvärda böcker får han anstränga sig mer.

Man kan också kontemplera att när Främlingen kommer fram till människostaden vid Ishavet, så vandrar berättelsens estetiska blick åter njutningsfullt över de karga, färglösa stenväggar, fårfällar och återanvända tidlösa klädesplagg han finner där. Som att han hittat det ännu mer svårtillgänliga, asketiska och äkta som han sökte på Orkneyöarna. Men verkligheten (hertigens aggressiva armé) ligger honom hack i häl - när alla andra upptäckt samma estetik kommer den att förlora sin magiska skönhet.

Fishermancore

Fishermancore explained

Fler böcker av Christian Kracht:

Eurotrash

Rut och Ragnar på Norrbottensteatern

Efter 33 år har Rut och Ragnar äntligen tagit mod till sig. Nu skall det ske! Rut manar Ragnar att falla på knä när han frågar henne. Fast sedan får hon falla på knä och fråga honom samma sak. Och så lovar de varandra högtidligt att skiljas, och lämna den andre i fred, tills dess döden skiljer dem från dem själva. Ja, skilsmässoförfarandet går litet lättsamt till, som om det vore en blommande förälskelse på väg mot frieri. Men det är ju raka motsatsen som sker, och det dyker upp i form av fördelande av möbler. En del går lätt att överlåta till den andra, det blir dragkamp och gökboet och den glada lilla göken, och den där fina kikaren försöker båda två gång på gång att smuggla ned i sin egen flyttlåda bakom ryggen.

När Kristina Lugn skrev den här pjäsen för trettio år sedan var den tänkt för Allan Edwall och Gunilla Röör. Många andra saker kom emellan och det blev aldrig av att de två spelade den. Däremellan har den spelats på Stockholms Stadsteater med det äkta paret Meta Velander och Ingvar Kjellson i huvudrollerna. Men nu stod stjärnorna rätt och på Norrbottensteatern är det Gunilla Röör som kliver in i Ruts roll, med sin egen make Per Sandberg som motspelare. Det kan nog både kännas vågat och befriande att få spela den här pjäsen mot sin äkta hälft. De båda skådespelarna är förstås väl samspelta, och väl förankrade i handlingen och i humorn som lyser över det som hade kunnat vara jobbigt och uppslitande.

I andra akten har Rut hittat den fina brudslöjan, och med den på huvudet och sin mjukaste röst kan man se den unga flickan som en gång gav sin hand till Ragnar. Fast nu vill han åka till ålderdomshemmet och lämna tillbaka henne till hennes pappa. Ragnar får också låna brudslöjan ett slag, men det ändrar inget - de båda är fortfarande övertygade om att skiljas.

Kristina Lugn var ju en mästare i underfundiga lekar med ordens betydelse, och det bidrar till det roliga i att pjäsen ställer våra förväntningar på huvudet. Att skilsmässan här går i dur gör nog att många i publiken med egna och sämre erfarenheter kan slappna av och lyckönska dem båda i sina nya liv på helt skilda håll efter den här stillsamma och roliga uppgörelsen.

Länk till Norrbottensteaterns sida om Rut och Ragnar

Foto: Magnus Stenberg

Jag for ner till bror

Bror mår inte bra. Han håller på att supa ihjäl sig. Jana Kippo far tillbaka till hembyn för att ta hand om honom, och far då också tillbaka i tiden. För i alla hörn av barndomshemmet, där Bror bor kvar, finns minnen av Fadrens misshandel och förnedring av barnen. Och att Modren bara såg på och inte gjorde något, det kan inte Jana Kippo förlåta, så henne besöker hon inte på ålderdomshemmet.

Hemtjänstjobbet som Jana Kippo tar är ytterligare en resa tillbaka den såriga barndomen. Några av de tjuriga gubbarna hon tar hand om spottar och fräser åt henne, fortfarande lojala mot Fadren och benfasta i det simpla och grymma valet att skylla på offren, de som bara var barn, för allt som gick dåligt. I ett annat stopp på hemtjänstrundan kommer Jana tillbaka till forna bästa vännen Kristina, förlamad och döende och även hon full av hat för gamla oförrätter.

Det finns ingen skönhet i den omilda snöyran eller de slitna miljöerna för kameran att dröja över, men det finns en äkthet som är svår att slita sig från som syskonens smärtsamma, rättframma men klumpiga försök att hantera hur de mår som vuxna efter de ständiga övergreppen de fick stå ut med som barn. Jana hamnar i ett febrigt förhållande med konstnären John, men varför är han hatad av alla i byn? I de fyra intensiva avsnitten avslöjas litet i taget vad som har hänt och vilka djupa svek som korsar den lilla byns befolkning. Ändå är Jag for ner till bror inte en eländesskildring utan mycket sevärd.

Misinterpretation av Ledia Xhoga

Vår namnlösa huvudperson arbetar i New York som översättare till albanska, hennes modersmål. Hon är gift med Billy, en universitetsprofessor, och de bor i en rymlig lägenhet. Deras framgångsrika vänner i kreativa yrken, inte minst bästa vännen och stjärnviolinisten Anna, flyger ständigt till och från platser runt om i världen för spännande uppgifter i kulturvärlden. I sin roll som översättare kommer dock vår huvudperson i kontakt med en annan grupp av människor, nyinflyttade människor från Albanien och även andra länder, vars tillvaro i USA är mindre stabila. Vår berättare känner en förståelig dragning till att hjälpa dem, trots att hennes engagemang oroar Billy. Därför döljer hon att hon översätter psykologmötena för landsmannen Alfred, trots att deras natur kommer nära hennes egna problem, och därför bjuder hon spontant in väninnor i svårigheter på middag i hemmet, och även till att flytta in och bo där när de behöver.

Den minnesvärda historia som en god författare skulle kunna locka fram ur de här förutsättningarna lyser med sin frånvaro i Ledia Xhogas berättelse, som rör sig på ett ytligt plan hit och dit över sidohistorier som inte får det djup de förtjänar. Dialogerna är intetsägande, vår huvudperson berättar snarare än upplever, och därtill också överdrivet långa antaganden om andras personlighet baserat på en kommentar eller gest. Persongalleriet i sin tur är klippdockor som plockas fram när handlingen behöver det, utan konsistent personlighet och med motsägelsefulla irrationella beteenden. Den allra plattaste och mest ologiskt handlande klippdockan är den stackars maken Billy, men huvudpersonen själv ligger inte långt efter. Några löst sammanhörande scener visar intressanta miljöer från Albanien, med lokalbefolkning som beter sig pittoreskt irriterande. Det här var ingen bra bok.

Gruppresan på Norrbottensteatern

Lärarna från Trollboskolan har åkt på kickoff. Eller ja, inte alla lärarna, utan bara eliten, de som rektorn har valt ut. Och det har kommit en ny gymnastiklärare, så de som bjudits med på kickoffen inser att den gamle har blivit petad. Orosvågorna går höga redan innan den halvstora gruppen får reda på att rektor Göran Niemi har anmält dem till Helvetespaketet, och hur mycket som hänger på att de klarar att vinna Helvetespokalen. De listade uppdragen för kickoffen börjar med laserdome och slutar med global kris.

Det är många i lärargruppen som redan brottas med sina egna osäkerheter. Dock inte den nya gymnastikläraren som på rungande nynorsk presenterar sig själv och lösningen på alla problem: hoppsasteg! En annan ytterligt självsäker typ är kamratstödjaren Fredrik, en machokille som borde vara olidlig men som är rejält underhållande och faktiskt ganska charmig när han röjer runt och styr upp elkopplingarna på hotellet.

Men vad är det för typer som arbetar på den här konferensanläggningen egentligen? De ser väldigt underliga ut... och hux flux har en av dem blivit skjuten i laserdome, av den stackars överkänslige Lars-Åke som ju inte ens hunnit få på sig innerskorna men råkade ha sitt lasergevär inställt på "Dödlig". Och det stannar inte där...

Det är inte bara kickoff-deltagarna som får dela med sig av sina komplex eller megalomana personligheter. I en tillbakablick till Trollboskolan uttrycker tre representanter för elevhälsan sitt missnöje med att rektorn tog med sina favoriter till kickoffen och lämnade övriga kvar. Fast de har själva ganska mycket att be om ursäkt för. Fokus flyttas tillbaka till ännu en räcka av katastrofer med Lars-Åke och de udda hotellarbetarna, och vidare till mattanten Bodil som satt upp en vagn med speciell förplägnad utanför. Efter hand studsar handlingen ut till minst lika surrealistiska scener som är fristående från skolans värld, uppbyggda av originella fantasier eller en förtätad stämning. Och när norrländskan är normalen blir andra dialekter humorförhöjare i sig själva. 

Det är svårt att gissa om Trollboskolans lärare kommer tillbaka från kickoffen med vettet i behåll. Jag skulle gärna ha sett ännu mer av den underliga hotellpersonalens interna liv, logiskt eller ej, och i synnerhet fler samarbeten mellan dem och gästerna, frivilliga eller ej. Klart är att de olika scenerna bjuder på olika slags komedi, och alla kan hitta sina favoriter bland personligheter och situationer som går utöver det vanliga. Kanske kan vi skutta bort från våra sorger med hoppsa-steg!

Länk till Norrbottensteaterns sida om Gruppresan

Foto: Magnus Stenberg

A Knight of the Seven Kingdoms

I utkanten av de stora husen som håller makten i Westeros finns riddare som inte äger land, utan rör sig fritt och ibland lierar sig med en släkt för att kämpa för dem. De kallas häckriddare, och Dunk har länge varit väpnare åt en av dem, Ser Arlan of Pennytree. Nu har Ser Arlan dött, och Dunk plockar upp hans vapen, hästar och riddarskap för att söka bevisa sin styrka i tornerspelen som skall hållas i Ashford.

Men har man inte rört sig i maktens centrum vet man inte hur mycket mer än stridsduglighet som behövs för att ens ha chans på en plats i händelsernas mitt. Tornerspelen inleds med en magnifik kamp mellan tre par ryttare parallellt, under flammande facklor i sommarkvällen. Dunk ser på och längtar efter att få vara med, men vi åskådare ser också hur mycket runt tävlingen som måste klaffa: inte bara utrustning, utan när något går snett också uppassning av en rask väpnare. 

Nu har Ser Duncan mot sin vilja fått en pytteliten väpnare på halsen: pojken Egg som följt efter honom till torneringen trots att Dunk avvisade honom. Egg är kunnig och kvick, och förstår mer än den naive och inte så snabbtänkte Dunk inte bara vad som gäller på banan, utan också maktspelen bland riddare och andra i lägret vilket på många sätt är ännu viktigare.

A Knight of the Seven Kingdoms utspelar sig i tiden mellan House of the Dragon och Game of Thrones, och vi möter många ädlingar från ätter vi redan sett under tidigare såväl som senare århundraden. Det ger en extra dimension att veta hur deras status har sjunkit eller stigit och kommer att förändras under det kommande seklet, och kan till och med väcka en längtan att fördjupa sig i Westeros historia ännu en gång.

Ser Duncan the Tall stöter på många hinder i sina försök att kvala in till tornerspelen, och ännu några till även efter det, men i lägrets feststämning möter han också flera hyggliga personer av högre och lägre status, vilka tar sig an honom och ger honom en och flera chanser. Det är upplyftande att se i den annars så brutala och cyniska världen som Westeros utgör. Allra mest glädjande är den goda gemenskapen mellan Dunk och Egg. Humorn när de två driver med varandra är underbyggd av bådas känsla av att hitta en vän att lita på i en värld där man sällan kan räkna med lojalitet. Vi kan alla se fram emot fler säsonger av den här serien med en mestadels lättsam men ändå meningsfull handling.