Frankenstein på Stadsteatern

På egen hand får varelsen kämpa sig fri från det inneslutande membranet. Hans skapare kastar en filt över honom, inte för att värma och skydda sin skapelse, utan för att han vill slippa se den innan han vänder sig om och flyr fältet. Vingligt reser sig varelsen upp. Något muskelminne finns kanske kvar i lemmarna, och medan han stapplar fram och tillbaka över scenen blir rörelserna långsamt litet mer koordinerade.

I de välklädda stadsbornas raska marsch passar han inte in, han blir bortjagad medelst stenkastning. Men i den gröna naturen, under en värmande sol, får varelsen till slut en smula frid, och efter hand också mat, vänlighet, språk, bildning och moral av en man som är blind, och alltså inte kan se varelsens monstruösa drag. Men det kan mannens son och sonhustru, och i skräck jagar de än en gång bort monstret.

Det är lätt att känna sympati för varelsen i berättelsen om Victor Frankenstein och monstret han väckt till liv, för visst har han blivit behandlad illa av omgivningen sedan dagen han skapades, trots att han lärt sig moral och gör gott när han kan. Men vi får också se hur han inte kan kontrollera sin vrede; han bränner inne den unga familjen och den blinde fadern, och när han i Genève stöter på Victor Frankensteins yngre bror, dödar han pojken i ett raseriutbrott. Hur mycket monstret än ångrar sig, så har alla andra visst skäl att akta sig för det.

Första akten av Stadsteaterns uppsättning av Frankenstein, vilken bygger på en uppsättning på National Theatre London från 2011, låter monstret stå i fokus. I andra akten presenteras det Victor Frankenstein och hans högtflygande, självupptagna och bitvis storhetsvansinniga syn på att skapa liv. Från en tid när vetenskapen - medicin, anatomi, elektricitet - verkade kunna lova större och större mirakel, så kan man förstå Frankensteins dragning till att experimentera och upptäcka, men de mänskliga och moraliska implikationerna tänker han inte på förrän resultatet står framför honom, mörbultat och pockande på sin plats i världen.

Scenografin följer och förhöjer handlingen tack vare ett skickligt användande av ljud, ljus, följsamma dukar spända över scenen och ett antal dansare som utgör scenarbetare, statister, naturkrafter och gestaltningar av skådespelarnas inre och yttre våndor. Gråklädda blir dansarna vågor eller stormar som sliter i personerna, metallglänsande blir de dundrande blixtar och energi som bara med nöd och näppe kan styras. Koreografin och regin är ytterst välgenomtänkt och snygg. Vid sidan av Frankenstein och framför allt monstret blir alla andra till biroller, men även det sköter de inblandade väldigt väl. Dock, största elogen till Jörgen Thorsson och Marcus Vögeli som Victor Frankenstein respektive hans plågade skapelse.

Länk till Stadsteaterns sida om Frankenstein

Foto: Sören Vilks

Populära problem

Äktenskapet mellan Liv och Ingmar är slut, men det är inte officiellt än - i alla fall inte för Ingmar. Liv tvekar inför att bryta upp med honom eftersom han är för konfliktskygg och osjälvständig för att acceptera det, och det blir en hel del lirkande fram och tillbaka för att få honom att inse fakta. Till slut är ändå skilsmässan ett faktum och de båda flyttar isär. De båda försöker skapa sig nya liv på egen hand - göra kliv i karriären, och börja dejta andra personer. Och däremellan skall de också ta hand om den gemensamma dottern Linn, och visa en anständig fasad mot förskolan där hon går.

TV-serien Populära problem är underhållande främst för att huvudrollsinnehavarna - Sissela Benn och Jonatan Unge - är stabila komiker. Serien spelar tack och lov inte för mycket på att den bygger på de bådas kraschade förhållande i verkligheten, och att personerna är namngivna efter dämonregissören och hans oeuvre är en småkul detalj. Personernas respektive självupptagenhet är renodlad för komikens skull, vilket ibland går till överdrift. Trots de här invändningarna är serien ändå rolig och se, när man släpper förväntningarna på realism kan man istället skratta ännu mer åt hur den stackars dottern hamnar utanför beräkningarna gång på gång. 

Automatic Noodle av Annalee Newitz

Det behövs alltid nudelhak i postapokalypsen. Eller i framtiden, i alla fall. Helt har inte civilisationen kraschat i Kalifornien efter kriget med Amerika, människor i San Francisco kan än en gång leva sina liv utan att huka för bomber. Men de vi möter på de första sidorna av Automatic Noodle är inte människor utan robotar. De har varit avstängda längre än vanligt, i nästan ett år, och vaknar upp till att snabbmatsstället där de har arbetat är översvämmat. Hur gick det här till? Tja, kanske var det med flit som de skumma ägarna till snabbmatskedjan Fritz Co. ville kursa, eftersom de tryckte ut knappt ätbar mat till alltmer missnöjda kunder.

De fyra robotarna är mycket olika sinsemellan, och det gör att de kompletterar varandra väl på restaurangen. Sweetie har en människoliknande överkropp, har redan tidigare jobbat med kundrelationer i en bankautomat, och står sig bra bakom en disk. Hands har ett par fingerfärdiga händer som kan tillreda mat snabbt. Cayenne är bläckfiskformad, med åtta tentakler och dessutom utrustad med ett gott sinne för smaker och dofter. Egenskaperna som var perfekta för att leta efter överlevande i rasmassor och liknande katastrofsituationer blir nu användbara för att analysera maten som lagas. Staybehind har varit soldat, och visar sig litet överraskande vara bra på att inreda men också på en hel del annat arbete.

En intressant aspekt är också att de fyra robotarna i olika grad är självbestämmande. Kalifornien erkänner medborgerliga rättigheter för HEEI, human-equivalent embodied intelligence. Men fastän det gäller för Staybehind, så är de övriga robotarna skapade under olika andra former av kontrakt, och skulle i teorin kunna återtas av Friz Co. Det är intressant när Annalee Newitz fortsätter tankarna om robotars självständighet som hon redan tog upp i boken Autonomous.

Man kan ha synpunkter på när robotar blir alltför antropomorfa och framförallt känslosamma i sina beteenden. Det är begripligt att de programmerats att kunna reagera på smärta, dels för att kunna skydda sig själva, dels för att kunna förstå hur människor reagerar. Det känns mindre trovärdigt att de kan bli så deprimerade att de inte orkar arbeta. Är det inte just byggda för att kunna arbeta utan uppehåll?

En stark önskan som robotarnas har, och som är lättare att läsa som en grundläggande programmering, är att göra ett bra jobb. Cayenne och Hands är ytterligt missnöjda med den dåliga mat de tvingades laga under åren med Fritz Co. och längtar efter att istället få laga riktigt god mat. Så blir Automatic Noodle till en positiv berättelse om att skapa något bra för sitt nära samhälle, men utan att tippa över i alltför söt feelgood.  

Fler böcker av Annalee Newitz:

Autonomous

The Terraformers

Bön för idioter på Stadsteatern

Igenkänningen är stor när de fem personerna på scenen på var sitt sätt berättar hur de alltid har känt sig speciella jämfört med andra människor. Därefter tar den fysiska teatern vid - en av dem hoppar och hoppar, imponerande högt, fast så länge att det blir absurt och en av de andra ber honom sluta. Rusningar fram mot scenkanten som skapar eufori hos deltagarna, och förmodligen också en viss utmattning, så länge som de håller på. "håller på länge" är ett ledord för föreställningen Bön för idioter. 

Förutom fysiska manövrar är det ord, ja-nej-dialoger och hela scener som upprepas in absurdum, tills någon av dem ropar att det är nog vilket alltid dröjer längre än man räknar med. Däremellan grupperar skådespelarna ihop sig i par, sjunker ned i varandras knä i fåtöljen som är extra obekväm för just det, och kommenterar andra par. 

Behovet av kärlek och tvåsamhet är stort. För att bli älskad av någon kan man behöva göra sig riktigt snygg, antingen genom att byta ut sextio procent av huden för sexhundra miljoner, eller genom att slå sig i ansiktet med hammare. Ja, det sistnämnda finns det ju faktiskt galningar som gör på riktigt, och säkert också det förstnämnda.

En surrealistisk scen börjar med orden "Kommer ni ihåg när allt gick sönder?" Alla andra nekar, men den insisterande mannens upprepade förklaringar får en att undra om det faktiskt inte har hänt något sådant på den eklektiskt möblerade scenen som kanske utgör hela vår värld. Men mellan (och under) de litet kusliga scenerna finns många anledningar till att skratta högt, och visst är det lika bra att skratta när man kan, och däremellan låta sig svepas med i de absurda omtagningarna.

Länk till Stadsteaterns sida om Bön för idioter

Foto: Sören Vilks

How to Get to Heaven from Belfast

Alla tonårsvänskaper håller inte efter att skolan tagit slut. Det tighta tjejgänget splittrades och Saoirse, Dara, Robyn och Greta tappade kontakten med varandra. Men när tre av dem i vuxen ålder får höra att Greta har dött, tar de sig alla till det lilla samhället Knockdara på den irländska landsbygden för att vara med på hennes likvaka och begravning. Det antyds att de fyra hade en gemensam hemlighet, av det slag som absolut inte får komma ut. Stämningen i småstaden och i synnerhet i Gretas hus är skum redan innan Saoirse upptäcker att kroppen i kistan inte kan vara Greta.

När Saoirse, Dara och Robyn börjar luska i vad som verkligen hänt, möter de ännu skummare personer som försöker lägga krokben för dem på jakten som tar dem fram och tillbaka mellan Knockdara och Belfast och till och med en farlig sväng över Portugal. Det lätt kaotiska händelseförloppet i nutid varvas med tillbakablickar till olika scener ur flickornas barndom, vilka bara vagt förklarar vad som hände. 

Vill man hålla reda på sammanhangen och de inblandades motivering kan det, tillsammans med de logiska luckor som lämnas oförklarade, ofta kännas frustrerande. De hemska händelser som startade hela förloppet är också djupt sorgliga. Om man inte tar till sig av det, kan man luta sig tillbaka och uppskatta serien How to Get to Heaven from Belfast för komiken och kaoset, vilket många tittare har gjort. Och visst är den spännande, för att inte tala om att den slutar med en cliffhanger som kan få en att önska sig en andra säsong.

A Drop of Corruption av Robert Jackson Bennett

När vi återvänder till Ana och Din, efter att ha sett dem lösa svåra gåtor i boken The Tainted Cup, är de sända till riket Yarrow vilket ligger i förhandlingar om att bli en provins i Khanum-imperiet, vilket ogillas av många. I Yarrow sker den ytterst farliga hanteringen av de kroppar man lyckats döda och bevara av de enorma havsodjur, leviathan, som årligen försöker bryta sig genom vallarna i andra delar av landet. Det är ur leviathans blod och märg som man distillerar ingredienser vilka kan göra växter och mossor potenta nog att i sin tur modifiera människor och föremål. Från hamnen i Yarrowdale kan man se the Shroud, på behörigt avstånd och omgärdat av växtteknologi som både vaktar området från intrång och skyddar världen utanför från det som hanteras där. För det är inte bara levande leviathan som är dödliga; deras lämningar är giftiga på skilda vis, men ack så nödvändiga för att vidmakthålla samhällena i Yarrow och Khanum.

Just som i första boken ställs de båda utredarna inför ett låsta rummet-mysterium av grymmaste slag. Listiga intervjuer med berörda parter och andra efterforskningar leder Din och Ana till svaret på just denna mordgåta, men då uppdagas svårare intriger och antydningar om en djupare konspiration. Det blir extra allvarligt då ytterligare attentat visar att arbetet med leviathan är hotat, utifrån eller kanske inifrån.

Det vi läsare får veta under Dins och Anas efterforskningar är inte bara ledtrådar till brotten som fortfarande begås i Yarrow, utan också insikter i hur växtdekokter används för att förhöja och ibland förvränga människosinnena. Vår huvudperson Dinios Kol är ju en Engraver med skärpt förmåga att uppfatta detaljer och återge dem exakt. I en värld utan kameror är hans egenskaper efterfrågade. Därtill får vi också glimtar av den spännande förhistorien som har format Yarrow, med de mytiska tidigare härskarna som har lämnat efter sig magnifika byggnader och en längtan efter att återupprätta det forna rikets glans. Robert Jackson Bennetts skicklighet i miljöskildringarna av de mest fantastiska scenerier, att berätta om traditionerna på ett trovärdigt sätt och att lägga ut ledtrådar även för oss läsare gör A Drop of Corruption till en ännu mer fascinerande bok än den redan så välskrivna föregångaren.

Fler böcker av Robert Jackson Bennett:

The Tainted Cup

Personkrets 3:1 på Stadsteatern

Föreställningen börjar med att några av skådespelarna står på rad och läser sina repliker från manus. Det är bra. Det är ett nödvändigt brott både mot verkligheten och teaterns överenskommelse med sin publik. Vi kan ju inte bara på ett ögonblicks omställning tro att skådespelarna på scenen är missbrukare och uteliggare. De är ju faktiskt personer med (någorlunda) hela, ordnade liv som gestaltar samhällets mest trasiga och utsatta.

Det gör att vi är med på illusionen när den städade läsningen från manus sedan övergår till ett hasande, stammande, grälande och evigt ältande från människorna på de nedklottrade parkbänkarna. Vi möter personerna i olika konstellationer, och i brottstycken av scener där vi ibland får veta mer om deras livshistorier. En ung flicka och pojke (Matilda Ragnerstam och Bahador Foladi) grälar hackigt om att få tag i mer knark. Men när de faller i varandras armar ser vi att de är varandras trygghet i världen. En annan förvirrad kvinna, Anna (Sandra Huldt), värjer sig mot en obehagligt närgången man (Bengt Braskered) men kan till slut inte hålla emot. 

Några av de återkommande fyllegrälen har ett drag av komedi, men så fångar pjäsen upp hur någon nämner sitt barn, och så får vi se barnet ifråga, nu halvvuxen och sökande stöd i en hjälpgrupp för medberoende. I början av andra akten är det just de halvvuxna barnens berättelse vi får höra - sorgligt ofta i form av självförbråelse, en önskan om att ha kunnat göra "rätt" för att rädda den alkoholiserade föräldern från sitt missbruk. I den scenen är ljuset tänt i salongen, som en förståelse för att fler av oss i publiken kan ha liknande relationer i familjen. 

En del referenser till samhälle och politik känns övertydliga, inte minst Direktörens (Robert Fux) repliker. Men föreställningen innehåller några fantastiska rollprestationer, som Skådespelerskan (Helena af Sandeberg) som mumlar fram att hon har rätt att befinna sig på Stadsteatern, hon har spelat där, Masja i Tre Systrar... Bland det som berör mest är scenen där Angelika (Ann Sofie Rase), en trasig prostituerad heroinist som just stapplat tillbaka från en våldsam kund, försöker trösta sin son över mobiltelefon.

Vid ett tillfälle frågar pjäsen oss åskådare rent ut varför vi har kommit, och om vi efteråt kommer att gå ut och bara glömma i vad vi såg på scenen? Ingen kan svara för alla i bänkraderna, men låt mig säga att det är viktigt att regelbundet påminna sig om att de som på olika sätt är "jobbiga" i gathörnen har eller har haft ett liv som liknar ditt och mitt. Eller kanske har de haft en mycket sämre början, där de inte haft chansen att hålla sig på fötter utan hittat sin enda glädje i ruset.

Länk till Stadsteaterns sida om Personkrets 3:1