De fyra robotarna är mycket olika sinsemellan, och det gör att de kompletterar varandra väl på restaurangen. Sweetie har en människoliknande överkropp, har redan tidigare jobbat med kundrelationer i en bankautomat, och står sig bra bakom en disk. Hands har ett par fingerfärdiga händer som kan tillreda mat snabbt. Cayenne är bläckfiskformad, med åtta tentakler och dessutom utrustad med ett gott sinne för smaker och dofter. Egenskaperna som var perfekta för att leta efter överlevande i rasmassor och liknande katastrofsituationer blir nu användbara för att analysera maten som lagas. Staybehind har varit soldat, och visar sig litet överraskande vara bra på att inreda men också på en hel del annat arbete.
En intressant aspekt är också att de fyra robotarna i olika grad är självbestämmande. Kalifornien erkänner medborgerliga rättigheter för HEEI, human-equivalent embodied intelligence. Men fastän det gäller för Staybehind, så är de övriga robotarna skapade under olika andra former av kontrakt, och skulle i teorin kunna återtas av Friz Co. Det är intressant när Annalee Newitz fortsätter tankarna om robotars självständighet som hon redan tog upp i boken Autonomous.
Man kan ha synpunkter på när robotar blir alltför antropomorfa och framförallt känslosamma i sina beteenden. Det är begripligt att de programmerats att kunna reagera på smärta, dels för att kunna skydda sig själva, dels för att kunna förstå hur människor reagerar. Det känns mindre trovärdigt att de kan bli så deprimerade att de inte orkar arbeta. Är det inte just byggda för att kunna arbeta utan uppehåll?
En stark önskan som robotarnas har, och som är lättare att läsa som en grundläggande programmering, är att göra ett bra jobb. Cayenne och Hands är ytterligt missnöjda med den dåliga mat de tvingades laga under åren med Fritz Co. och längtar efter att istället få laga riktigt god mat. Så blir Automatic Noodle till en positiv berättelse om att skapa något bra för sitt nära samhälle, men utan att tippa över i alltför söt feelgood.
