Oskuldens museum

Kemal är tillsammans med Sibel. I Turkiet på 1970-talet är det egentligen inte tillåtet med sex före äktenskapet, men man ser genom fingrarna för unga par som går stadigt och har i sikte att gifta sig. Sibel och Kemal kommer båda från fina familjer, rör sig i glamourösa kretsar i Istanbul och unnar sig lyxvaror från Väst. När Kemal spontant går in i en butik för att köpa en väska åt Sibel, möter han sin avlägsna släkting Füsün. Hon är ung och mycket vacker. 

Det uppstår trubbel med väskköpet, och Kemal föreslår att Füsün skall möta honom i en lägenhet som familjen äger för att lösa problemen. Det är ju inte helt hederligt av Kemal att på det sättet låta sin lust få spelrum, när han är på väg att förlova sig med Sibel och med kunskapen om att Füsün kan få dåligt rykte. Men attraktionen mellan dem båda är stark, och snart är de båda ett älskande par, men i hemlighet, bara på en plats i hela världen, "Nådahuset" dit bara de två kommer.

Men samtidigt pågår förberedelserna för Kemals och Sibels förlovningsfest. Hur Kemal tänker är svårbegripligt, men han bjuder in Füsün till festen. Visst har hon hela tiden vetat om förlovningen, men på det glittrande spektaklet står det klart för henne att Kemal inte delar sin verkliga värld med henne - den där man lovar varandra trohet, den som är fylld av rikedomar som hon och hennes föräldrar inte ser en skymt av hemmavid. När hon försvinner ur Kemals liv tar han det hårt, och förhållandet med Sibel och alla andra vänner börjar lösas upp.

Det är fint att Orhan Pamuks berättelse med namnet Oskuldens museum inte stannar där så många andra grandiosa berättelser om otillåten kärlek och krossade hjärtan slutar, utan med god känsla för psykologi går vidare och tar sig överraskande vägar. Kemal söker Füsün och tror sig se henne överallt på Istanbuls gator. Till slut möter de varandra äntligen igen, men då är hon gift med en annan. Kemal blir en gäst i familjens hus och äter middag hos dem nästan varje kväll i åtta år, under en täckmantel av affärsintresse i makens regissörsplaner och Füsüns önskan att bli filmstjärna. Mest av allt är det ändå närheten till Füsün han söker, och genom att plocka på sig en sak i taget ur familjens hem skapar han grunden till det som skall komma att bli Oskuldens museum.

Orhan Pamuk är i sina böcker alltid bra på att ge en känsla för interiörerna, de som är vardag för Istanbulbor men okända för de flesta av oss läsare. Filmatiseringen av boken Oskuldens museum ger förstås en ännu bättre bild av såväl glamourösa som triviala miljöer i 1970-talets Turkiet - filmvisningarna utomhus på sommarkvällar, den trånga och överdekorerade lägenheten där Füsüns familj bor, de backiga gatorna utanför. TV-serien ger oss också ögonblick av reflektion över sorgen och tvekan som kommer av ett komplicerat liv, antingen i form av Kemals inre röst eller Füsüns avvisande när hon inte längre litar på att Kemals avsikter är äkta. Så blir inte Oskuldens museum ett monument som förhärligar en olycklig kärlekshistoria, utan en aldrig färdig historia om att försöka hantera livets slag även när man vet att man aldrig kommer att komma över dem.

The Renovation av Kenan Orhan

Hotet om att kastas i fängelse var anledningen till att Dilara och hennes make och far flydde från Turkiet. Men nu har hon, helt obegripligt, en turkisk fängelsecell i sin lägenhet i exilen i Italien. Efter den utdragna badrumsrenoveringen lämnade hantverkarna efter sig en cell med sparsam inredning för en fånge och en dörr med en lucka för mat. Det är som att tyranniets repression har följt efter dem, att det som finns i deras tankar också tagit fysisk form. Fängelsecellen är som en smutsig hemlighet som Dilara vill skydda sin demente far från. När maken i sin tur ser den får han panik och flyr från staden.

Det är alltså inte bara ett felaktigt rum Dilara har fått utan faktiskt en cell i ett turkiskt fängelse, förbunden med hennes sovrum via en dörr. När en vakt och en förman går förbi i korridoren blir de inte ens förvånade, men nämner att även de just har byggt om och utvidgat fängelset. De intilliggande cellerna börjar fyllas med kvinnliga fångar. Först är de avvaktande när Dilara försöker fråga dem varför de spärrats in. Efter hand börjar hon göra sig hemmastadd i cellen. En aning av det saknade hemlandet går att känna där, i rösterna och de svaga dofterna utifrån.

Med hjälp av troper från science fiction gestaltar Kenan Orhan den blandning av längtan, oro och skuldkänsla som någon som flytt en diktatur kan känna, i Dilaras fall utökat på grund av faderns tilltagande demens som gör dagarna svårare. Inslagen av magisk realism varvas med rena fakta från det tilltagande förtrycket i hemlandet, i form av minnen eller telefonsamtal med de kvarblivna mostrarna och fastrarna. Mostrarnas röster och viskningarna i fängelset tydliggör hur Dilara  alltid är några steg bort från det som verkligen händer, en känsla som bär på sin egen tyngd att jämföra med att stanna kvar och fängslas av en alltmer maktfullkomlig tyrann.

Solaris på Dramaten

Kris Kelvin landar på rymdstationen utan att ha hört något från dess besättning. Han är psykolog och utsänd för att skriva en rapport om tillståndet på forskningen om den underliga planeten över vilken skeppet har kretsat i åratal. Till slut dyker Doktor Snaut upp men svarar undvikande på frågor. Professor Sartorius är ännu mer avvisande. Efter hand framgår det att Professor Gibarian, den ende som Kris Kelvin haft kontakt med innan, just tagit sitt eget liv. Om Kelvin sover så kommer han att förstå mer, övertalar honom de båda männen.

En kvinna som helt och hållet liknar Kelvins döda hustru Harey finns där när han vaknar. Det är obegripligt. Kelvin löser mysteriet genom att göra sig av med det, och skicka ut varelsen i en rymdsond. Men det hjälper inte, snart dyker ännu en exakt kopia av Harey upp. Vi får inte (direkt) veta vilka plågsamma minnen som tagit form för Snaut och Sartorius, men de berättar att "gästerna" började dyka upp efter att Gibarian bestrålade planeten med röntgenvågor. 

Redan innan spöken från det förflutna dök upp i fysisk form lär männen på forskningsskeppet ha varit på väg in i galenskap, efter åratal av isolering och fruktlösa försök att förstå det obegripbara. Med bara halvt underbyggda resonemang kastar Sartorius och Snaut fram idéer om ett nytt experiment för att få en reaktion från planeten.

Kris Kelvin kastade inte ut den andra kopian av Harey, och halvt motvilligt låter han sig tillsammans med henne vaggas in i en kopia av den kärlek de hade på jorden. Harey-gästens ständiga frågor och konstateranden utvecklas från naiva till mer komplicerade, och framstår som rationella och faktiskt mer mänskliga än forskarnas halvt förvirrade teorier. 

Dramatiseringen av Stanislav Lems bok Solaris gör det lågintensiva kaoset och svårhanterade smärtan synlig i Snauts och Sartorius irrfärder över scengolvet, väl spelade av Danilo Bejarano och Erik Ehn. Nina Togner Fex är lysande som "gästen" Harey; lätta glidningar mellan tydliga människominnen och insikten om att hon är något helt annat. Att huvudrollen Kris Kelvin är märkligt anonym och passiv kan inte Rasmus Luthander lastas för. Några detaljer i uppsättningen skär; användandet av verbet "lämna" (även om jag vet att denna anglicism nu officiellt godtas), och att Kris Kelvins alltför raskt upplästa inledningsmonolog skapar en stress när det vore bättre att börja pjäsen med ett segt lugn. Men det är ändå övervägande bra att få se och tänka över den här klassiska berättelsen i ett nytt format.

Länk till Dramatens sida om Solaris

Foto: Sören Vilks

Widow's Bay

Med rätt PR så skulle samhället Widow's Bay kunna bli lika populärt som Martha's Vineyard, trots det litet ödesdigra namnet. Det är i alla fall borgmästaren Tom Loftis förhoppning, och han jobbar hårt för att bjuda in gäster och recensenter från fastlandet. Att några av öborna försöker hejda honom med sitt eviga tal om en förbannelse är inget han vill lyssna på. Allra mest är det Wyck Crawford som försöker avråda honom, pekandes på alla tragedier med övernaturliga toner som skett på ön under dess historia. Tom vacklar mellan en liten aning om att de gamla historierna nog är sanna, och bestämt avfärdande av vidskepligheter. För att bevisa att varningarna är överdrivna går han bland annat med på att övernatta ensam i hotellrummet där det sägs spöka.

Serien Widow's Bay, med många skådespelarfavoriter som Jeff Hiller, Stephen Root och Dale Dickey,  balanserar ypperligt skickligt mellan skräck och humor. Det skrämmande i historien tar form på olika sätt - smygande oro, överraskningar i mörkret, attacker av läskiga varelser. Att stämningen då och då lättas av en vass replik eller komisk scen förtar inte allvaret i de många hoten som vilar över ön och dess invånare, eller sympatin med de mest utsatta öborna. En av dem är Patricia som arbetar på borgmästarkansliet. Hon är litet udda och utstött sedan hon tjugo år tidigare var den enda flickan som överlevde slashermördaren The Boogeyman, så när ondskefulla krafter på nytt börjar röra sig behöver hon vara extra alert.

De tio avsnitten av de första säsongen gör då och då krokar till historier som i praktiken är fristående, men ändå bidrar till att bygga upp historien kring Widow's Bay. Därtill kommer tillbakablickarna till den möjliga förbannelsens början. Finns det kanske ett sätt att bryta den, så att de som en gång föddes på ön skall kunna lämna den utan att bli galna eller dö på kuppen? När den största stormen blåser upp är det ingen som vet något säkert. Men vi tittare kan vara mycket nöjda över att det kommer en andra säsong, även om öborna kanske inte är lika glada.

Bandy Futura av Nils Håkanson

Som frilansande kulturjournalist och dokumentärfilmare kan Sanna inte välja och vraka mellan uppdragen. Den alltmer perifera sporten bandy hör inte till hennes intresseområden, men generös finansiering från näringslivshöjdaren K. F. Bergenströmmer har sänt henne på research på Sjöaremossens Isbana i norra Halland. Intresset för matchen, publiken och de frivilliga funktionärerna kan inte tvingas fram. Men redan i inledningskapitlet lyser ett välkomnande ljus i miljöskildringarna igenom Sannas motstånd mot uppdraget. Bit för bit skall hon komma att vinnas över till sporten vars dragningskraft dör ut i takt med  landsorterna där den en gång blomstrade; lillebrodern till ishockeyn med färre men hängivna följare.

Uppdraget kompliceras av motstridiga påbud från finansiärerna. K. F. Bergenströmmer kallar henne till sig för att lyriskt berätta minnen från pojkårens bandyupplevelser. Liknande historier får Sanna, ofta oombett, höra från andra åldrade bandyspelare och åskådare:

[] det var en ovanlig final: en tidig vårvärme hade omöjliggjort spel på Stockholms stadion, varför finalmatchen mellan Nässjö IF och Edsbyn IF behövde flyttas. Men var fanns då en spelbar is? Man sökte land och rike runt efter en sjö som fortfarande var frusen och fann Perstorpsgölen utanför småländska Eksjö. Och trots att Perstorpsgölen i princip ligger mitt ute i blåbärsriset spelades matchen inför över 15 000 personer som var utspridda på sjöns stränder, somliga på raskt hopsnickrade läktare, andra på klippor, uppklängda i träd eller sittande på pappas axlar.

Men från K. F. Bergenströmmers dotter Marie Schytt kommer visioner om en moderniserad form av bandy, Bandy Futura, som kan spelas på mindre banor inomhus (alltså året runt) och tävla i framgång med hockeyn. Så skickas Sanna på researchresor runt om i världen, och till slut också till Ryssland.

Men det är i Sverige, på de stora utomhusbanorna i de små bandytrogna kommunerna runt om i landet, som Sanna via halvmystiska ledtrådar får en ny familj av udda existenser med bandyn som gemensam nämnare. Boken Bandy Futura har många komiska ögonblick, ofta baserat på Håkansons förmåga att överrumpla med långa uppräkningar där mycket drastiska händelser kontrasterar alldagliga fenomen. Han smyger också in samtidsanalyser om en allmän avförtrollning av livet i stil med vad han noggrant gick igenom i den tidigare boken Tung metall. Även om handlingen börjar spreta litet väl mycket i de sista kapitlen, stannar värmen från termosflaskan invid en smältande isbana kvar länge.

Fler böcker av Nils Håkanson:

Ödmården

Tung metall

A City on Mars av Kelly och Zach Weinersmith

Efter att månlandningarna visade hur svårt det var att ta sig iväg från jorden, och hur ogästvänlig månytan var, dämpades det tidiga 1900-talets drömmar om att ha kontor på Mars och sommarstuga på Venus. Men nu har de kommit tillbaka, planerna på att bosätta sig på Mars, den här gången mer realistiska eftersom vi har mer teknisk kunskap och kunnande. Eller? Är det kanske inte fortfarande väldigt mycket önsketänkande inblandat?

Jo, det är det allt, och det framgår nästan genast i Kelly och Zach Weinersmiths bok A City on Mars. I kapitel efter kapitel berättar de om allt som gör en resa till Mars livsfarlig, vilka lösningar som entusiastiska Mars-farare föreslår, och varför de lösningarna inte räcker eller i sig själva är farliga och/eller omöjliga. De börjar med att berätta om hur den långa resan till Mars kommer att utsätta astronauternas kroppar för kosmisk strålning, vad viktlösheten eller åtminstone låg gravitation kommer att göra med skelett, ögonglober och i stort sett alla delar av en människas anatomi. Och det är ju viktigt att de som landar har hälsan, kan sätta igång och arbeta direkt, och inte blir galna på varandra.

Så om det är för svårt att börja kolonisera Mars, finns det några andra spännande ställen att slå ned bopålarna på? Månen, en asteroid i asteroidbältet, en rymdstation helst i form av en roterande ring? Alla de platserna har ungefär samma problem som Mars, fast i litet egna varianter. Och möjliga lösningar som kan verka konstiga men kanske är det minst jobbiga alternativet, när man väl kommer dit.

Mest deprimerande eller i alla fall tråkigast att läsa är kapitlen om vilka lagar som skall gälla i rymden; vilka som redan finns, hur de efterlevs, vad som händer om någon bryter mot dem, hur folk tolkar dem litet olika. Dock bryts den sektionen upp av några mer spännande sidor om kannibalism i rymden.

Paret Weinersmith har gjort ordentlig research genom att läsa existerande undersökningar, utredningar och rapporter från astronauter och kosmonauter. Annan väsentlig fakta har hämtats i intervjuer med kunniga tekniker och forskare inom området. De har sökt vitt och brett för att få kunskap som kan vara väsentlig, som utgången av experimentet Biosphere 2 där hälften av växterna dog, grisarna som skulle ätit bioavfall istället åt upp hönsen som ändå inte lade ägg, och de åtta inlåsta försökspersonerna snabbt delade upp sig i två grupper så fientligt inställda till varandra att de spottade på varandra.

Ändå märks det att författarna inte är ute efter att krossa alla rymd-drömmar, utan gärna skulle vilja se att det går att bygga en stad på Mars. Men man kan inte bygga den på orealistiska planer, utan bör veta i förväg inte bara vad som kan gå fel, utan vad som är dödligt farligt för människor till att börja med, och hur väl det går att skydda sig mot det. Med stor trovärdighet men också mycket humor i en god balans ger oss paret Weinersmith en god genomgång av vad som bara måste klaffa för att människor skall överleva utanför den trygga, människovänliga plats som jordklotet ändå är.

Star City

TV-serien For All Mankind gav oss en alternativ tidslinje där rymdfarten blomstrade och astronauter och rymdforskare var nationella hjältar i USA. Sovjetunionen var dock minst lika framgångsrika, och rivaliteten mellan länderna var en viktig sporre till att man satsade så hårt på teknologin för rymdresor. TV-serien Star City visar nu hur det sovjetiska rymdprogrammet drevs fram i den slutna forskningsstaden med samma namn, Звёздный городок.

I Star City bor ingenjörerna och forskarna i rymdprogrammet, kosmonautkandidaterna och deras familjer, och också den stora administrativa/militära kader som övervakar de förstnämnda. Lojaliteten mot Sovjetunionen måste vara total. Ingenjörerna och kosmonauterna arbetar hårt för att de prövande rymdresorna skall kunna genomföras, men inte alla anar hur fullständigt de övervakas och avlyssnas, även de som fortfarande hyllas som nationalhjältar. Som åskådare kan vi börja att oroa oss för vad ett intresse för insmugglade Beatles-skivor kan leda till för straff. Snart får vi skymta verkliga spionuppdrag för USA:s räkning och oroa oss än värre för kommande avslöjanden och tortyr.

Avlyssningarna och de påföljande utredningarna leds av överste Ljudmila Raskova, med plågsam trovärdighet gestaltad av karaktärsskådespelerskan Anna Maxwell Martin. Hon fäller hellre än friar, pressar på för att finna möjliga brister i lojaliteten till Marxism-Leninismen, och meddelar sina order med en avmätt och precis stämma som understryker att hennes ord är lag. Redan tidigt blir vi varse att hon hellre låter prestigeprojekt och nyckelpersoner gå under än att riskera minsta läcka till fiendesidan. Uppenbarligen är hennes attityd formad av press från högre kretsar i den kommunistiska diktaturen, men det gör inte hennes personliga insatser mindre grymma. Högst troligt kommer hon att förbli en stor inspiration för sin nya adept Irina Morozova.

For All Mankind började som en hoppfull, inspirerande historia av teknikoptimism. Star City är dess raka motsats, klaustrofobisk och deprimerande, vilket understryks av de mörka, närmast svartvita miljöerna och den järnhårda kontrollen över människors liv. Det vårdslösa hanterandet av människoliv, på flera nivåer, är baserat på det verkliga förfarandet i Sovjetunionens rymdprogram. Delvis av rädsla, delvis av upptäckarlusta lyckas ändå engagerade forskare och kosmonauter utveckla allt bättre teknologi och genomföra lyckade rymdfärder. Åtminstone så länge deras längtan efter ny kunskap och expansion inte går på tvärs med landets ideologiskt hårda styre.