söndag 5 februari 2023

The English

Bakgrundsmusiken är som lånad från gamla tiders westernepos - känslosamma stråkar, ekande horn som drar tankarna till vida vidder och historier med rättskaffens cowboys som skipade rättvisa. Men historierna och människorna vi ser är långt från ädla. Vi ser människor som kommit till ett nytt land med stora möjligheter, där de kan kasta av sig sin historia och skapa sig ett nytt liv. Men vi ser också hur frånvaron av lag och rättsskipning gör att de starka och samvetslösa kan ta för sig av dem som inte kan försvara sig. Eller begå våldsamma brott bara för nöjes skull. Och det är många varianter av hänsynslöshet och brutalitet som människorna kan uppvisa. 


The English, vem eller vilka är de? För dem som bodde i landet från början kan det vara ett samlingsnamn på alla de olika som kommit över vattnet och mutat in, utnyttjat och satt ägare på det som landet ger. En av the English är Lady Cornelia Locke, som inte är där för att vinna rikedom utan för att hämnas på mannen som dödade hennes son. Hon bär också på en väska packad med pengar, vilket gör henne till ett villebråd för några skrupellösa män. Men ett annat tilltänkt offer, Eli Whipp, slår sig fri och ger sig av tillsammans med Cornelia Locke. Han har ett eget uppdrag, att utverka den jordlott som skulle vara hans lön som soldat men som armén försöker lura honom på då han inte är en vit man utan kommer från ursprungsbefolkningen.


Vida vidder ser vi i några scener, och ritter över dammiga prärier, men för att vara ett så stort och generöst land så är det samma personer som stöter på varandra gång efter annan utan alltför långa transportsträckor däremellan. Språket är knapphändigt och informationstätt och ändå målande, och man bör lyssna noga för att plocka upp alla anspelningar på tidigare historier mellan personerna som pratar, vare sig de har synts i bild eller ej. På så vis blir The English nästan till ett kammarspel i vildmarken, osannolik på flera sätt och överraskande poetisk och vacker i det kärva.


lördag 4 februari 2023

The Trees av Percival Everett

En man mördas brutalt i det lilla samhället Money i Mississippi. Snart efter det mördas ytterligare en man, och så en tredje. Våldet som tagit deras liv är groteskt: deras huvuden är så gott som skilda från kroppen av taggtråd åtdragen hårdare än en människa borde klara. De har mördats mitt i sina egna hem, utan att någon familjemedlem märkt det, och inga spår leder bort från blodbadet som orsakats. Men det mest underliga av allt är att de inte är ensamma: intill varje offer finns ytterligare en död människa, en död svart pojke, misshandlad till oigenkännlighet. Och kroppen av pojken eller pojkarna försvinner från bårhuset på något mystiskt sätt.

De mördade männen är vänner eller släktingar till den gamla kvinnan Granny C, som faktiskt känner igen liket av den svarte pojken som bärs ut från hennes hus. “I wronged that little pickaninny” säger hon. Det var hon som en gång falskeligen anklagade den 14-årige Emmett Till för att ha talat oanständigt till henne, och de mördade männen är söner till männen som lynchade pojken.

En efter en blir fler människor mördade på samma brutala sätt, och funna med en död svart pojke intill sig. Från såväl MBI - Mississippi Bureau of Investigations - som FBI skickas utredare till Money för att komma till botten med vad som har hänt. Tillsammans med dem får vi fler ledtrådar vilka dock inte ser ut att ge hela bilden.

Under större delen av boken går handlingen litet väl långsamt framåt, driven som den är av dialoger vilka ofta består av att någon än en gång berättar vem de är, eller vad som hänt för någon annan som uttrycker sitt misstroende med mustiga lokala fraser. De många vulgära redneck-diskussionerna eller de svarta agenternas avsnoppande och tuffa repliker ger visserligen lokalfärg, men de gör också att mycket litet sägs på väldigt många sidor. Visst kan man vara tacksam över att de grymma morden bäddas in i humoristiska kommentarer, men det gör också att den egentligen allvarliga meningen i historien skämtas bort. Dock är författaren Percival Everett uppskattad redan för sina tidigare böcker i samma anda, så jag förstår att The Trees kommer att läsas och gillas av många andra.

fredag 3 februari 2023

Ulf Lundin på Galleri Magnus Karlsson

Utställningens titel är Best of Sweden. Vem är det som bestämmer vad som är bäst? I det här fallet är det förstås Ulf Lundin själv, och de platser han har valt ut är antingen inte de mest kända och besökta, eller annars inte de mest älskade. Men det är bra att få se med någon annans ögon ibland, och jag kan uppskatta platser som inte är vackra men har något speciellt med sig.

Ulf Lundin, Örebro (2023)

Dessutom har Ulf Lundin satt ihop sina bilder av platserna av 50 till 200 bilder som han har tagit under en längre tid. Skuggor och himlens färg avslöjar att fotona tagits under olika tidpunkter på dagen och olika väderförhållanden. Därefter har Lundin valt ut de finaste bilderna och pusslat samman dem till en sömlös och hyperrealistisk tavla. Skärpan är hög och även om man inte direkt kan säga "Där är natt, där är det dag!" för alla av dem, så ser de inte helt naturliga ut.

Ulf Lundin, Essingeleden (2023)

Men tekniken blir inte mer intressant än så. Det uppstår inga djupare tankar eller ny förståelse med anledning av att fotona är sammanfogade av flera delar. Utställningen på Galleri Magnus Karlsson visar heller inte de bilder jag ändå finner mest intressanta. Men det är litet roligt att se vyn över Lindhagens fläta av motorvägar, en osannolikt ful del av staden vid vilken jag ändå tillbringat några år med ett halvintressant arbete.


Ulf Lundin, Lindhagen (2023)


torsdag 2 februari 2023

1899

År 1899 tog färden över Atlanten omkring en vecka och bar på risker. Men den brokiga samlingen av passagerarna ombord på Kerberos har alla anledningar till att ta sig till Amerika, eller i flera fall desperat lämna Europa bakom sig. Mitt ute på Atlanten stöter man dock på Kerberos systerskepp Prometheus, som försvann fyra månader tidigare. Skall man stanna och undersöka vad som hänt passagerarna? Eller lämna dem åt sitt öde och fortsätta till det nya landet?


Pliktkänsla gentemot rederiet, besättningen och passagerarna på Prometheus - och säkert en dos nyfikenhet - får Kerberos kapten Eyk att ta sig över till skeppet som inte svarar på anrop, tillsammans med några besättningsmän och den läkarutbildade Maura. Men Prometheus är tomt på människor - förutom en underlig pojke som inte talar.



Tillbaka på Kerberos börjar underliga saker hända för de enskilda personerna. Ling Yi ser de grymma händelserna som ledde till att hon befinner sig på skeppet. Eyk ser sin älskade familj, hustrun och barnen som han förlorade i en brand. Men det är mer än bara drömmar, de är händelser som känns verkliga, och fler passagerare än de finner brev och andra föremål förknippade med livet de ville lämna bakom sig, sådant som absolut inte borde kunna finnas på skeppet.


I bakgrunden rör sig personer som verkar veta mer om vad som pågår. Efter hand dyker det upp retrofuturistiska detaljer som tillsammans med 1900-talssoundtracket ger några ledtrådar till vad som händer - eller? Det är svårt att knyta samman alla trådar och känna sig säker på att man har gissat rätt, när perspektiven förskjuts från avsnitt till avsnitt. Dock, med showrunners som Baran bo Odar och Jantje Friese vilka också gjorde Dark, kan man vara ganska säker på att det finns ett genomtänkt världsbygge och en plan som sträcker sig utanför Prometheus och vidare genom fler säsonger. Om man lyckas behålla den goda spänningen mellan konkreta faror på ett utsatt skepp i Atlanten, och gryende men fortfarande skakiga insikter om vad som faktiskt är på väg att hända, kommer det att vara ett nöje att fortsätta följa den här historien.

onsdag 1 februari 2023

The Turn of the Screw av Henry James

Det är sent 1800-tal, och vår namnlösa unga berättare är guvernant åt barnen Flora och Miles på ett isolerat gods. De är snälla, lydiga barn och de trivs tillsammans, men det är underligt att Miles av någon ej uttalad anledning har blivit relegerad från sin skola, trots att han inte alls verkar bråkig.

Guvernanten vill det bästa för sina skyddslingar men upptäcker att en fientligt utseende man som betraktar henne och huset. Hon blir dock inte rädd för egen del utan får känslan av att det är barnen han är ute efter - barnen, som hon är anförtrodd att ta hand om! Än värre blir det då efter samtal med husets kokerska Mrs. Grose kommer fram till att den påträngande mannen är Peter Quint som tidigare arbetade i huset, och att han åtföljs av den tidigare guvernanten Miss Jessel. Fasa läggs till fasa: de båda var dåliga människor - och ingen av dem är längre i livet!

Stämningen är spänd och tät i berättelsen The Turn of the Screw, vare sig de två vålnaderna visar sig i huset eller ej. Vår berättare vill göra allt hon kan för att skydda Flora och Miles men vet inte vad. Inte heller frågar barnen rent ut om de också ser det hon upplever, kanske av rädsla för att då manifestera det onda hos barnen. Men istället blir hennes omsorger så svårbegripliga att hon stöter barnen ifrån sig, och kanske öppnar hon då för att de giriga vålnaderna skall ta kontroll över dem?

Vi som läser historien kan också fundera över att ingen annan än vår berättare tycks se vålnaderna. Är det så att hon är ovanligt känslig för att känna av andar och därför särskilt lämpad att skydda barnen, eller är det så att alla omen endast finns i hennes sinne? Osäkerheten bidrar till den kusliga stämningen, ända fram till den sista sidan i boken.

tisdag 31 januari 2023

Två stråkar och en flöjt i Grünewaldsalen

Fem notställ i bredd gör att Anna Riikonen inte behöver vända blad utan kan låta noterna på notbladen skutta ut som lekfulla toner i Anna Clynes Hopscotch för soloflöjt (2019). Vilket roligt verk, men också krävande! Det vill till att vara rejält kunnig på sitt instrument för att kunna leka så här, och det är Anna Riikonen.

Avlösning på scenen: Seohee Min (violin) och Vicki Powell (viola) tar plats för att spela Bjarne Brustads Capricci för violin och viola (1931), vilken börjar med fina harmonier mellan de två instrumenten och sedan tar sats och ger sig ut i piggare melodier. Roligt att få höra den här kompositören!

Först en, sedan två, sedan tre på scenen när Anna Riikonen ansluter för första satsens avslutningsnummer, Serenad i D-dur för flöjt, violin och viola (1801) av Ludwig van Beethoven. Vilket ljuvligt verk! Musiken flödar i sköna melodier som låter alla de tre instrumenten visa sig från sina bästa sidor. Av de sex satserna gillar jag speciellt den fjärde, Andante con Variazioni, där flöjten i några partier sätter en gyllene knorr på stråkarnas insatser innan de tre börjar samarbeta igen.

Första verket efter paus är Rumi Settings för violin och viola (2001) av Augusta Read Thomas, som jag har svårt att tycka om trots att Vicki Powell läser högt de rader av Rumi som direkt inspirerade till varje av de fyra ingående styckena. Det är svårt att förlika de ibland skärande tonerna i musiken med orden. Tredje stycket är litet finare men lockar ändå inte till vidare lyssning.

Så får vi höra ytterligare en mindre känd men skicklig kompositör, Endre Szervánszky, vars Trio för flöjt, violin och viola (1951) förtjänstfullt lyfter in ungersk folkmusik och låter verket växla mellan dansant och lekfullt, och mer stämningsfullt och till och med vemodigt. Även klangerna växlar mellan klara toner (ofta flöjten) och rikare ackord (ofta stråkarna). Mycket bra energi från såväl kompositionen som musikerna på scenen.

måndag 30 januari 2023

Reboot

Även för tjugo år sedan fanns det komediserier som var rappa och smarta, men också väldigt många som var småroliga på ett familjevänligt sätt och som kanske inte står sig så bra idag. En av dem var (den fiktiva serien) Step Right Up, där en halvt misslyckad exmake bor kvar hos frun, den nya mannen och den lille sonen. Men nostalgi är en stark faktor parad med önskan om att skaka om och skärpa till, så nu har Hannah Korman idén om att göra en reboot av Step Right Up - fast nu litet fräckare och mer vågad.


Film- och TV-branschen är hård även mot dem som har gamla framgångar att förvalta, så det förvånar nog ingen att de tidigare huvudrollsinnehavarna gärna kliver tillbaka in i sitt gamla sitcom-hem. Reed Sterling lämnar med låtsat tvivel sin karriär som seriös Broadway-skådespelare, Bree Marie Jensen får (ännu) en anledning att lämna sin kunglige make i ett kallt nordiskt land, Clay Barber har nog stött på lika många motgångar som sin originalkaraktär, och den uppvuxna barnstjärnan Zack Jackson är jätteglad att få flytta in med sin TV-familj igen. Hannah å sin sida drivs av en outtalad vilja att bearbeta sina egna barndomstrauman genom denna uppdaterade reboot - och det kommer hon att få, på fler sätt  än hon tror.


Men hur mycket vi pretto-tittare kan längta efter en smart twist och ironiska kommentarer på våra gamla minnen, så satsar TV-bolagen helst på det invanda som funkar för den breda massan: enkla skämt som alla fattar, kanske litet lyteskomik och också slapstick. I writers' room sitter nu både ett gäng med rappkäftade gamla rävar och en rad unga woke kids med koll på samtiden. Vi får faktiskt inte se så mycket av serien Step Right Up, men vi kan tänka oss att den gör precis som serien Reboot (den vi faktiskt ser): en avvägning mellan gamla, pålitligt roliga situationer och edgy scener som får en att skratta medan det hugger i hjärtat. I de första avsnitten har Reboot just den perfekta balansen, och det är ett dubbelt nöje att se! Sedan tippar den över litet för mycket åt "gammalt och beprövat"-hållet, men den är fortfarande mycket bra och jag ser gärna någon säsong till eller två.