What Stalks the Deep av T. Kingfisher

Alex Easton har varit med om en hel del övernaturliga händelser. Det är just därför som kas före detta officerskollega Denton har bett kan att komma till Amerika. Dentons kusin Oscar försvann när han undersökte en sedan länge nedlagd gruva. Det enkla svaret vore förstås att han omkommit, av ett ras, giftiga gaser eller något annat, men breven han skickade vittnar om underligheter i gruvgångarna, och för sina efterforskningar vill Denton ha stöd av någon som har förståelse för att det finns underligare saker i världen än vad sunt förnuft säger.

Såväl ovan som under jord letar så den lilla gruppen som samlats efter ledtrådar till vart Oscar kan ha tagit vägen. "Vilken tur att jag inte har klaustrofobi" upprepar Easton så ofta att vi kan gissa att ka nog har åtminstone en mindre släng av det, och inte är det konstigt att man känner oro i mörkret under tonvis av sten, med mystiska fotsteg och vagt rött ljus framför eller bakom en i de trånga gångarna. Expeditionerna under jord är spännande skildrade, nästan så att spänningen försvinner när förklaringarna kommer till vad som har hänt. Men det är då som riktigt otäcka saker börjar hända! Den tredje delen i The Sworn Soldier-serien är ett underhållande äventyr, lagom långt för att fylla kortromanens boksidor till brädden.

Fler böcker av T. Kingfisher:

Nettle and Bone

Thornhedge

A Sorceress Comes to Call

What Feasts At Night

Challenger med Kamraterna på Folkoperan

Det skulle bli en folkfest, när rymdfärjan Challenger skulle lyfta från jorden med en civilperson i besättningen, och då specifikt en lärare, som skulle hålla lektioner från rymden och öka barns och ungdomars intresse för vetenskap och teknik. Men på den ovanligt kalla dagen fallerade O-ringarna som skulle isolera bränsletanken, och vid uppskjutningen exploderade Challenger och alla ombord dog. Dramatiken kring den sorgliga händelsen har under kompositör och dirigent Joel Thoor Engström blivit en opera, framförd av de engagerade sångarna knutna till gruppen Kamraterna. 

Aktörerna i dramat har kokats ned till två astronauter, en manager på NASA, och hos leverantören av bränsletankarna (Morton Thokiol) en manager och en ingenjör. Librettot lyfter fram verkliga händelser och repliker från stressen innan uppskjutningen, när ingenjören (Linnea Andreassen) förgäves försöker lyfta problemen med O-ringarna för sin manager (Conny Thimander), vilken i sin tur vill visa företaget Thiokols styrka för managern från NASA (Erik Rosenius). Första gången orden "framsteg, framtid, framfart" sjungs, följs melodin vackert upp i cellon i den eklektiska musikertrion på scen (cello, saxofoner, elpiano, spelade av Mattias Rodrick, Theo Hillborg respektive Karin Haglund). Efter hand fyller musiken på med ljuden från 1980-talet: regelrätta synt-trummor, och klanger à la Jarre och Vangelis.

Första akten är litet tunn, och kunde för min del gärna ha utökats med mer detaljerat tekniskt prat från Ingenjören. Dock vägs den mer än väl upp av den starka akten, där de lyriska dialogerna mellan Astronauten och Läraren (Richard Hamrin och Alexandra Büchel) står för det förunderliga och sublima. Det ställs mot Conny Thimanders inlevelsefulla vridningar under pressen mellan att ta oron för O-ringarna på allvar, och att låta den försenade uppskjutningen gå av stapeln. Inför nedräkningen flätas alla fem röster samman i en stark, välklingande kör full av hopp och förväntan. Men den stora raketen på scenen knycklas ihop och faller till marken. Alla managers slingrar sig när ansvaret skall utkrävas. 

Många operor och dramer genom tiderna har berättat om tragedier, och nu har vi fått en fascinerande blick på ett drama i vår närtid, från för bara fyrtio år sedan som många av oss minns. Kamraterna har av katastrofen gjort en minnesvärd opera.

Länk till Kamraternas sida om Challenger

Foto: Mette Klouman

The River Has Roots av Amal El-Mohtar

Nära staden Thistleford finns magin. Den finns i den undflyende trakten Arcadia, där man kan hamna av en slump och inte alltid komma tillbaka i samma form. Den magin märks också av i floden Liss som flyter mellan trakterna, och i pilträden som växer längs dess stränder. Magin från floden och träden uttrycker sig i grammatik, vilket såväl bokens författare som dess karaktärer använder sig av för att berätta historier och ibland bara för nöjet av att leka med ord.

Systrarna Esther och Ysabel sjunger gärna egna sånger tillsammans, och det är inte bara de finurliga texterna utan också melodierna och deras röster som gör sångerna så speciella. Särskilt för invånarna i Arcadia, som själva inte kan sjunga. En av dem är Rin, och mellan Rin och Esther uppstår en kärlek som ingen annan kan förstå.

Boken The River Has Roots är poetisk och berättar om en magi som ibland är svårbegriplig i de udda former de tar. Kanske är det just det som gör den trovärdig i sin originalitet, men inslagen av magi och grammatik känns inte som att de drar åt samma håll. Rin, Esther, Ysabel och de andra i historien får aldrig riktigt kött och blod, utan förblir märkliga livsöden att berätta om i sagoform. Dock gör det boken i slutändan ganska så lättviktig.

Fäbodjäntan på Dramaten

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

The Eternaut

Det börjar snöa. Det är inte bara ovanligt för årstiden i Buenos Aires, det är också en giftig snö som dödar dem den faller på. Gubbarna som sitter inne och spelar kort märker det inte direkt utan först efter ett tag, på oväsendet utifrån. När de ser en vän ligga död i snön och en annan dö när han rusar ut för att hitta sin familj, inser de faran. Men de måste väl på något sätt komma ut och försöka hitta sina familjer och förstå vad som hänt? De lyckas skramla ihop en skyddsdräkt, men när det är dags att välja vem som skall få ge sig av har gammalt groll och misstro bubblat upp till ytan.

Den vi främst följer är Juan, som klädd i den improviserade dräkten letar efter sin exfru Elena och deras dotter Clara. Han ser skrämmande scenarier på sin färd genom den tysta, öde staden. Den första underligheten är de folktomma gatorna, den andra att de är täckta av ett lager snö. Den tredje är att det här och där ligger döda människor klädda i sommarkläder. Och på ytterligare andra platser finns levande människor, som är alltför upprörda eller obetänksamma för att skydda sig från det dödliga snöfallet. Dessutom har händelsen väckt det sämsta hos många människor, som tar till våld för att tvinga till sig andras ansiktsmasker, proviant, fungerande bilar eller annat som kan rädda livhanken under de här nya omständigheterna. 

Det dödliga snöfallet är dock inte den enda faran. I TV-seriens öppningsscen antyddes att hotet kom utifrån rymden och snart intas gatorna av fientliga varelser av en okänd art. Men några människor är trots allt rådiga och öppna för samarbete, och använder sina kunskaper om hemstaden för att samla sig till motattack och hitta vägar ut. Fast... ett par gånger ser vi Juan, och inte bara han, vakna med minnesförlust, och några av kamraterna blir paranoida och beter sig destruktivt. Ockupationen verkar pågå på flera olika plan.

TV-serien The Eternaut bygger på ett klassiskt seriealbum med samma namn från 1957. TV-serien har tagit tillvara på det visuella uttrycket i de episka scenerna från ett lamslaget Buenos Aires, likaså i andra scener av häftigt motstånd mot angriparna från rymden. En andra säsong av serien är planerad, och det skall bli spännande att fortsätta följa den.

Cinder House av Freya Marske

Den Askungen vi möter i Freya Marskes berättelse är inte bara piga åt sin styvmor och styvsystrar, hon är bunden till huset de äger eftersom det var där hon dog, för styvmoderns hand. På sjunde steget i trappan förlorade Ella livet, men istället för att stillsamt försvinna blev hon ett spöke, knuten till huset där hon växt upp och mån om att hålla det rent och oförstört. Om styvfamiljen vill tvinga Ella att göra något, eller bara plåga och straffa henne, skräpar de ned eller förstör något i inredningen. Ella känner det som i sin egen kropp, om hon varit vid liv, och gör allt hon kan för att städa upp och ställa allt till rätta.

Den fysiska smärtan och frustrationen är nästan lika plågsam att läsa om som för Ella att uppleva. Men bit för bit återvinner hon nya områden av frihet. Till en början kan hon inte ens lämna huset, men av en slump hittar hon en väg ut. Under sina nattliga vandringar möter hon en fé som kan hjälpa Ella att för tre kvällar få fysisk form och kunna dansa på balerna som anordnats för att landets prins skall kunna välja sig en fästmö.

Freya Marskes variant av Askungesagan låter en blandning av element från andra folksagor skapa en historia som i vissa delar är mer skrämmande än de vanliga berättelserna, och med en öppning för att alla kan sluta annorlunda än förväntat. Skildringarna av föremål och kläder - Askungens balklänning! - är detaljrika och njutningsfulla, och efterlängtade kärleksmöte beskrivs mycket sensuellt, varken för kyskt eller för överdrivet. Inom kortromanens pärmar och Ellas avgränsade liv hinner mycket spännande hända.

Rufus Wainwright Want Symphonic på Konserthuset

Want Symphonic, konsertversionen av Rufus Wainwrights två album Want One och Want Two, har fått en mäktigt klingande ouvertyr som spelas av Kungliga Filharmonikerna under dirigenten Lee Mills. Vackert nog, men jublet blir än större när kompositören och sångaren själv äntrar scenen, slår sig ned vid flygeln och börjar sjunga 

I don't know what it is

But you got to do it

I don't know where to go

But you got to be there

Det är stort och vackert men i crescendot dränker orkestern sången. Dock får vi höra Rufus Wainwrights fina röst klart i nästa låt, den stillsamma Vibrate, som följs av de spännande harmonierna i den nya sången Old Song. 

Låtarna är väl utvalda och placerade så att de tempo, nyans och anslag varierar naturligt. Orkestern har större eller mindre roll i låtarna, och Rufus Wainwright växlar mellan piano och gitarr. Från en röst likt enträgna rop i Beautiful Child växer sedan orkesterklangerna i Memphis Skyline till något stort och svävande. Den lugna framåtrörelsen i den vackra Waiting For A Dream går i Crumb by Crumb över i ett promenadtempo som piggar upp lagom till konsertens paus.

Efter pausen kommer den mer enträgna förstalåten från Want Two, som börjar med ett skavande i förstafiolerna men sedan sväller upp till att omfamna hela världen. Än en gång, vare sig sångerna är stora och magnifika eller stilla och innerliga har Rufus Wainwright publikens hela fokus. När ordinarie set är över vill vi självklart ha extranummer, och de vi får är ypperliga: Först Oh What A World, det magnifika öppningsspåret från Want One där orkesterstämmorna oblygt brister ut i Ravels Bolero då och då. Därefter Going To A Town där vår ciceron eftertryckligt säger "yeah" efter versraden I'm so tired of America. Men stämningen i musiken är både energisk och orolig, och vi behöver ett lugnt sistanummer för att kunna gå ut från konserten. Vemodigt men ändå hoppfullt får vi alla sjunga med i Hallelujah tillsammans.