Antikrist på Dramaten

Lars von Triers film Antichrist innehåller mardrömslika scener med en hotfull natur och grymt våld mellan två människor som nyss älskade varandra. Den explicita brutaliteten framställs i Dramatens uppsättning av Antikrist till största delen som meta-teater, där skådespelarna Sanna Sundqvist och David Book återger scenerna för publiken och kommenterar att de inte visar det på scenen.

Fjärde väggen bryts på det sättet från början, när framför allt Sanna Sundqvist berättar hur hon drogs till att spela filmen som pjäs med sig själv som Hon, och rollen som Han spelad av hennes nära vän David Book, som hon också tycker är snygg. Det sätter tonen på ett bra sätt för den inledande kärleksscenen och för utgångspunkten att de båda rollfigurerna älskar varandra, med tanke på vad de senare skall komma att göra mot varandra.

Sorgen när den enda sonen dör hanterar de båda på olika sätt. Han går in i sin roll som psykolog, den här gången för sin partner vilket egentligen inte är tillrådligt. Hon gör det genom att bli sexuellt utlevande, ta av sig alla kläder, och omväxlande lägga skulden på Honom för småsaker och på sig själv för förbiseendena som gjorde att pojken kunde ramla mot sin död. I det nakna scenrummet blir de tydliga representanter för olika uttryck av sorg, och hon säger också att han ser henne tydligare nu när hon är hans patient än innan.

De som kan se sammanhängande teman att tolka i filmen, eller pjäsen, ser mer än vad jag kan. Idén om naturen som ond, med döende och förmultnande som förhärskande ordning, är en grym men uppfriskande motpol till den positiva inställningen att naturen står för liv och nystart. Hur det hänger ihop med Hennes maniska tortyr av Honom är svårare att förstå. De inflätade personliga reflektionerna får handlingen att spreta ytterligare, och som grädde på moset får vi då och då höra Lars von Trier själv (?) kommentera filmen (?) på obegriplig danska. Men en enorm känslostorm på scen kan vara katharsis för många; åtminstone omtumlande för andra; fast mindre givande för ytterligare andra.

Länk till Dramatens sida om Antikrist

Foto: Sören Vilks

Svärtan

Det finns många intressanta teman i TV-serien Svärtan: vänskapen mellan ungdomar på en skärgårdsö, som förändras på flera sätt när de kommer in i tonåren; chocken när en av dem hittas död; och så hemligheten med den mystiska varelsen ungdomarna hittar. John Ajvide Lindqvist är bra på att ta fram det igenkännbara i det ovanliga i sina böcker, och inte minst förankra dem i sin tid och plats. Men tyvärr fumlas allt det här bort i filmatiseringen av hans bok Sommaren 1985. 

Alla parallella teman, de nämnda och andra bihandlingar och bifigurer, hade kunnat få följa sin egen dramatiska berättarkurva sammanflätad med den övriga handlingen. Men i Svärtan växlar historien ryckigt mellan spåren de vill berätta om, och det finns inget sammanhang mellan känslor och personligheter från scen till scen. Dialogen är tafflig och endast några få av skådespelarna kan bära sina roller. Så synd att filmatiseringen tappade alla chanser den hade att göra något spännande.

The End of Everything av M. John Harrison

Jorden håller på att tas över av något svårdefinierbart, icke-jordiskt. Det verkar ha börjat i finansiella centrum som Dubai och London City, där strukturer som liknade 00-talets arkitektur reste sig och efter ett tag rasade och lämnade efter sig något som inte var ektoplasma men liknade det. I City pågår kriget men det är oklart hur och mot vad. Storbritannien är avskilt från resten av världen och civilisationen på makronivå verkar ha kraschat. På lokalnivå lever folk vidare någorlunda som tidigare men med förvrängningar i såväl den fysiska tillvaron som den sociala samvaron. Längs kustlinjen sysselsätter sig människor med att samla in de icke-jordiska artefakter som sköljer in från havet.

Phillip Tennant tror sig ha hittat något extra värdefullt, något som skall låta honom dra sig tillbaka från samlarlivet för gott. Men när han övernattar hos sin moster Marnie blir hon illa till mods och släpper ut den raskt växande artefakten. Phillip fångar upp den igen, men dem han först vill sälja den vidare till hänvisar honom till den litet skrämmande Hampson. Under tiden växer artefakten till något oformat men ändå människoliknande, och börjar kommentera situationerna med svårbegripliga men välvilliga fraser.

Även M. John Harrisons prosa är tungrodd och svårbegriplig, med ingående beskrivningar av miljöer med oväntade inslag, ofta snabbt växlande från det ena till det andra så att en läsare kan tappa styrfarten. Vi får intrycket av ett konsumtionssamhälle som har imploderat, fast med tillräckligt med förnödenheter för att inte förfalla i anarki.

Människoliv tycks vara något att slösa med för Marnie och Phillip i den underliga framtiden, även om inget i deras framfart tyder på att de behöver oroa sig för att andra skulle vara lika snabba att ta till vapen som de. Det verkar som att de icke-jordiska artefakterna bit för bit tar över roller som människorna lämnat tomma, och utför dem med litet fel för en människa, dock med en naiv godmodighet. Sammanfattat framstår The End of Everything som en allmän och litet banal civilisationskritik, dock med luckor i sin inre logik och lika oformerad som artefakterna som kravlar upp ur havet, och inte riktigt minnesvärd.

Metropolis med musik av Coco Chatru Quartet

Till stumfilmen Metropolis från 1927 har flera olika artister och kompositörer gjort musik. I Bio Capitols salong tar Coco Chatru Quartet plats och ackompanjerar den magnifika filmen med nyskriven musik som med god fingertoppskänsla följer händelserna och stämningarna i historien. 

Från stadens ropande fabriksvissla, över till de nedtryckta arbetarna som marscherar tungt med böjda huvuden vare sig de är på väg till eller från sitt skift. Ljuva toner när den framsynta Maria tar med sig stadens fattiga barn till lyxträdgården i Sönernas klubb, och väcker guldgossen Freders intresse. Medryckande swingrytmer när de lyckosamma förnöjer sig på nattklubben Yoshiwara, men oroväckande takter när arbetarna börjar krossa maskinerna som ju håller hela staden igång.

Musiken ligger som sagt nära handlingen men inte i vägen; tvärtom understryker den vad vi ser så att det framstår som än klarare. Av de musikaliska ackompanjemang jag har hört till Metropolis - synthensemble, stråkorkester - är musiken från denna kvartett, grundad i jazz och god musikalitet, den allra bästa.

Autofiktion

Elsas migrän övergår i hennes livs första panikångestattack. Hon har arbetat utan att hejda sig hela året sedan hennes mor dog, och nu säger kroppen ifrån. Tur nog får hon mycket stöd av sjukvården, av vänner och av pojkvännen Bonifacio, med medicin och omtänksamhet som sakta ger henne styrkan tillbaka. Nu har hon inspiration till att börja skriva ett filmmanus igen, och dessutom en önskan att hjälpa människor i sin närhet som också bär på tunga problem.

Vi får redan från början veta att Elsa är en fiktiv person i ett 2004 dekorerat i starka, sköna färger och mönster - turkos, rött, blått. I nutid, ett 2026 i bruna och beige nyanser, är det filmmakaren Raúl som skriver om Elsa. Men precis som för Elsa reagerar hans omgivning på olika sätt - den mångåriga assistenten Mónica slår bakut vid aningen om att hennes verkliga liv letat sig in i manuskriptet, medan pojkvännen Santi säger att han inte skulle ha något emot att hamna i Raúls film.

Filmen Autofiktion har en briljant första halva, där handlingen i ett naturligt långsamt tempo slingrar sig fram och tillbaka under Elsas tillfrisknande, inklusive tillbakablickar till hur hon mötte Bonifacio, och sista dagen med modern. Inga illasinnade människor ligger bakom människornas sorger, och ömsesidig välvilja präglar alla möten. Och ändå betyder det inte att livet flyter på utan problem, för olyckor och kroppens tillkortakommanden kan vi inte försäkra oss mot.

Mot mitten/slutet av filmen vattnas dock denna stilla vänlighet ut till en stillastående pöl av mänsklighet som inte intresserar lika mycket. Dock, det är då som det börjar bränna till i nutid, när Raúls ambitioner möter motstånd och då väcker hans arbetslust, visserligen inte riktigt tillräckligt för att motivera trögheten precis innan. Men låt oss njuta av hur vi i den sista, långa scenen ser kvällen mörkna och gatlyktorna tändas i parken runt Raúl och Mónica.

Tand av Jenny Erpenbeck

Jenny Erpenbeck är noggrann med ord och deras betydelser, även när hon skriver längre, sammanhållna romaner. Tand är en samling noveller av olika längd från millenniets första år. Historierna är ofta förhöjda till en nivå där miljön och handlingen kan läsas som symboler för något mer än det som ordens enklaste betydelse säger. Det gör dem krävande att läsa, vilket inte bör vara något att värja sig för. 

Dock är det oftast så att situationerna och symboliken för mig känns konstruerad och ansträngd. Där finns detaljer som skall spegla eller förklara andra skeenden, men koppligen blir otydlig eller, trots ordknappheten, överförklarad. Jag tillstår att den missade läsförståelsen säkert helt ligger hos mig, och att andra läsare på samma våglängd som Jenny Erpenbeck får ut mer av novellerna. Men jag är glad att hon knutit upp sitt språk mer i senare böcker, vilka jag uppskattar mer. Ett sådant mer lättläst exempel i samlingen Tand är berättelsen Frisch und g'sund, med en fot i en fattigare tid med andra regler, men inte helt ute ur vår värld.

Fler böcker av Jenny Erpenbeck:
Wörterbuch
Heimsuchung
Aller Tage Abend

Gehen, Ging, Gegangen

Spår på Playhouse Teater

Det som presenteras för de i vanliga fall icke-kroppsliga framtida intelligenserna (vilka spelas av oss, publiken) är en kavalkad av händelser ur människans historia som deras (våra) efterlevande har sammanställt, med hjälp av artefakter de har funnit. Den första scenen som spelas är litet längre. Det är kanske ett tecken på privilegium att jag suckar litet grand för att det är så förutsägbart att avstampet sker i Mary Shelleys nyskapande berättelse om när människan skapade nytt liv med hjälp av teknik. Men visst är det en viktig scen i människans stegvisa rörelse mot ett liv utanför de gränser som naturen satt upp, även om berättelsen om Frankenstein bara är just en berättelse, inte själva uppfinningen eller utförandet av experimentet.

Det blir lätt att man letar efter fler tecken i samma fåra i de följande scenerna, men av och till blir det svårt. Den bärande idén blir tydligast i scenen där Stuart berättar om roboten han har uppfunnit, även om beskrivningen av teknologin haltar. Och tyvärr är det inte bara vetenskapen utan även den mänskliga inramningen som haltar. Jag uppskattar tanken med pjäsen att inte bara presentera teknik utan framför allt behovet av den och sammanhanget den verkar i, men tyvärr är dialogerna mycket klumpigare än vad man kunde vänta sig av Jordan Harrison som skrev pjäsen Prima Liv med så mycket bättre känsla. Tyvärr bottnar inte heller skådespelarna i sina korta insatser, där manér och överspel får ta över för att understryka allvaret i de olika scenerna.

Pjäsens konstruktion är listig och ger en ökad förståelse och tillfredsställelse när den på mitten vänder och börjar gå bakåt i kronologin. Scenerna vi såg under första halven följs upp och ger mer förklaringar till hur viktiga de var när människor bit för bit flyttade in tekniken i sina egna liv och kroppar, för att sedan manövreras ut av de alltmer självständiga datorerna. Till slut är vi tillbaka till Mary Shelley igen, och hennes rusiga monolog väger nästan upp det vi har fått se av banala dialoger, dålig översättning till svenska och bristfälliga skådespelare, men inte tillräckligt för att göra pjäsen sevärd.

Länk till Playhouse Teaters sida om Spår