tisdag 20 februari 2024

Pearl av Siân Hughes

Det var inte så att Marianne saknade fotfäste i livet innan hennes mamma försvann, men det hon hade var inte förankrat i det vanliga livet som andra människor levde, utan i en gemenskap tätt intill mamman, naturen och det litet slitna huset de bodde i tillsammans med pappa Edward. När hon som åttaåring för första gången börjar i skolan måste hon sitta tillsammans med de mindre barnen. Marianne kunde läsa, men under den förvirrade, sorgsna tiden efter mammans försvinnande glömde hon bort hur, och måste lära sig det igen. 

Eller var det verkligen så? I sina minnen sitter hon i mammas knä och ljudar sig igenom favoritboken medan mamma håller i hennes händer så att hon inte skall klia sönder sina vattkoppor. Men Edward säger att hon fick vattkoppor först några år efter att mamman försvann. Barndomsminnen kan vara otydliga och förvanskade av vad man tror eller tänker sig har hänt, och kanske särskilt när man var med om något omvälvande som Marianne. 

Siân Hughes berättar Mariannes historia inte helt kronologiskt, utan i längre episoder från viktiga delar av hennes liv där minnen, gamla händelser och förväntningar växer in i varandra. När Marianne från att ha varit ett barn som helst inte går i skolan glider över till att bli en riktigt jobbig tonåring skildrar Hughes det lagom neutralt, utan ursäkter eller överdrivna sympatier men också förståeligt. Orelaterade händelser kan väcka en sorg, små vänligheter kan skapa en efterlängtad känsla av att vara välkommen.

One of the other children came to fetch her.
'Are you Marianne? Mark said you'd help us with the treasure hunt.' She held out her hot little hand to me and I took it, grateful for the easy way she gave me to walk back into the party. She turned my hand over, and stroked the marks on my wrist.
'What happened to your arm?'
'It got caught in some gooseberry bushes. In a different garden. And maybe some blackberries too. And thistles.'
'Are there any blackberries here?'
'No, this is a very safe treasure hunt. I think Mark cut down all the blackberries bushes specially.' I was aware I said it kind of with my mother's voice inside mine, her kind of explanations, the stories she told me, and I wondered, fleetingly, if she sometimes said them to me with tears in her eyes or scars on her arms, and I accepted them as easily as this little girl called Rose took my hand and led me through the garden.

Siân Hughes språk är ibland lyriskt på ett jordnära sätt, ibland med god psykologisk insikt i att beskriva ett inre tryck eller en flyende känsla av förlösning och förlåtelse. Marianne och många i hennes omgivning, inklusive den döda modern, vill ibland passa in händelser som delar av en saga, antingen en de redan kan eller en helt ny. Inte för att göra sig själv till hjältar, ibland för att hitta en mening med vad som händer, men mest för att få en förståelse för det svårbegripliga. Siân Hughes första roman är fint berättad och jag vill läsa mer av henne.

söndag 18 februari 2024

Fem myror - jazzversionen på Fasching

Tänk att det var femtio år sedan som fem myror, fyra elefanter, Magnus, Brasse och Eva gjorde sitt intåg i svenska TV-apparater - och att de varit lika älskade av barn (och vuxna) ända fram till idag! Vi är flera generationer som samlas på Fasching för att höra de fina låtarna i jazztakt, från pigga pensionärer till väluppfostrade småbarn. På scenen sitter och står Anna Lund (trummor), Vilhelm Bromander (kontrabas), Alex Zethson (piano), Kristin Amparo (vokal) och så musikens upphovsman själv, Bengt Ernryd (trumpet)!


Den härliga vinjettmelodin inleder förstås konserten, och broderas ut i fina solon från musikerna. Strax följer en av de medryckande sångerna som räknar upp från A till Ö - tänk att alfabetet kan vara en fullgod låttext! Men i programmet fanns ju också sånger som fördjupade sig i en bokstav i taget, som nästa låt där Kristin Amparo berättar varför hon älskar just bokstaven M, och alla på scenen bidrar med svängiga solon. Den allra lugnaste av låtarna som räknar från 1 till 20 följer på den, följt av Rörmokarrock.

Låten J-Jazz har en riktigt fin melodi som de skickliga musikerna improviserar över. Sedan får vi ännu en lugn låt, godnattvisan som berättar om alla saker som börjar på N. Två av de allra röjigaste låtarna följer, sammanslagna i ett potpurri: den roliga uppräkningen från 1 till 20 som hakar upp sig på 14, och så den sköna O-låten.

Evas mjuka, fina 1-till-20-sång blev till avsignatur för hela programmet och även för den här timslånga konserten - eller nej, som extranummer kom O-låten tillbaka en sväng med litet mer medsång från den begeistrade publiken. Vilken fin upplevelse för alla åldrar!


fredag 16 februari 2024

The Other Black Girl

Nella Rogers har alltid drömt om att arbeta på ett bokförlag, men misstänker att hon på Wagner Books inte kommer att få chans att visa vad hon går för. Varför? Hon är den enda svarta anställda bland dussintals vita kvinnor som verkar leva i en annan värld än Nella, vare sig de är etablerade författaragenter eller assistenter som hon själv. Det är med glädje och litet förvirring som Nella möter den nyanställda Hazel, även hon svart. Så skönt att ha någon som förstår Nellas små och stora problem - eller? Eller kommer Hazel att lägga ett litterärt krokben för Nella igen, sådär som hon gjorde den allra första dagen, eller är hon verkligen på Nellas sida?


Men Hazel är så självsäker och peppar Nella, även om hon är litet väl påflugen ibland. Pojkvännen Owen och i synnerhet bästa vännen Malaika är desto mer skeptiska mot Hazel. Och Nella upplever såväl skräckscener med flimrande ljus i korridorerna på jobbet, som lappar från främlingar på tunnelbanan som varnar henne för Hazel. 


De mystiska händelserna och den svårdefinierade misstänksamheten mot Hazel gör de första avsnitten riktigt spännande. Som åskådare kan man välja att tänka att kameran, lojal med Nellas tveksamhet, överdriver några av Hazels skumma blickar och att de fysiska händelserna beror av slumpen. För ett tag hinner man undra om Hazel kanske är för avog för sitt eget bästa eller håller på att bli galen.


Men tyvärr, som så ofta är det spänningen i det osäkra som är bäst, och förklaringarna aldrig lika tillfredsställande. När sanningen bit för bit uppdagas verkar trådarna inte hänga ihop längre, och historien verkar till och med säga emot sig själv. TV-serien The Other Black Girl bygger på en bok, vilket ofta är bra då det betyder att handlingen är genomarbetad, men ibland kan vara sämre då nyanser i berättelsen försvinner eller förvirrar i filmatiseringen, och det är fallet här. Vad gäller boken så finns det redan läsare som uttryckt detsamma om hur handlingen inte håller hela vägen till slutet. Men The Other Black Girl är ändå till största delen en riktigt spännande och underhållande serie.

onsdag 14 februari 2024

Fine de Claire av Daniel Gustafsson

Helena är geolog och ser kilometerna av berggrund och årmiljonerna av långsam utveckling i naturen omkring sig. Det är skönt att få se de perspektiven tillsammans med henne, i såväl Vätterns form som i en grästuva bakom en kiosk vid vägen. Det ger en känsla för hur gammal jorden är och hur stora, tunga processer som har pågått innan människan började kliva runt och ändra om efter sitt eget godtycke. Vad välbeställda medelklassmänniskor gör för att imponera på varandra blir ännu mer löjeväckande i skenet av planetens långsamma utveckling.

Daniel Gustafssons penna skissar skickligt både den konkreta geologin och den tillgjorda lyxkonsumtionen. De båda aspekterna möts i ostronen, varelser som funnits på jorden i ungefär samma form i femhundra miljoner år och nu blivit en produkt för konnässörer och aspirerande finsmakare. Det är i den skärningspunkten som Helena tydligt känner att hon måste ta sig ur livet hon lever nu.

Hon är själv en tilltalande blandning av noggrann planering och spontanitet. Bilfärden ned genom Europa är klokt uttänkt men väl framme vid sina hållpunkter öppnar hon sig för oväntade möten med främlingar utan att rubbas i sina resplaner.

Helenas berättelse varvas med en skildring från en handelsresa hundrafemtio år tidigare. Färden tangerar Helenas resa, delvis i rummet och delvis för att lasten är ostron. Partierna bidrar kanske inte riktigt lika mycket till handlingen som jämfört med platsen de tar, men de är korta och välskrivna och ger ytterligare en vinkel på Helenas resa. Målet med resan är inte riktigt lika intressant som vägen dit, men de första tvåhundra sidorna med de initierade lokalskildringarna och den geologisk/filosofiska blicken på omvärlden gör boken Fine de Claire mycket läsvärd.

Fotnot:
Den här intressanta artikeln fick mig att se paralleller till Madame Bovary.

måndag 12 februari 2024

Kosmos Bartók i Elbphilharmonie Hamburg

Åtta konserter är vikta åt Bela Bartóks musik i den vackra och välljudande konserthallen Elbphilharmonie i Hamburg, och NDR Elbphilharmonie Orchester står för nästan alla fiolerna under ledning av olika kompetenta dirigenter. Den kväll jag prickade in inleddes med Violinkonsert Nr 2 Sz 112 (1937-38) med den ypperlige Valeriy Sokolov som solist. Konserten i fråga inleds av harpan och ljuva, inbjudande klanger från såväl orkester som soloviolin, men så börjar harmonierna falla isär och klangerna kompliceras. Stycket var ett av de sista som Bartók komponerade innan han lämnade Ungern och man kan tänka sig hur missnöjet stiger fram ur sprickorna av det sköna utanverket. Ibland brister orkestern ut i närmast kakafoni, ibland till och med i ett skri när de tar över efter ett soloparti, och likaså bär solopartierna på smärta. Men Sokolovs ton är helgjuten och njutbar, hans spel virtuost och känslosamt, och klangen i det klokt byggda konserthuset perfekt.


Efter paus följer Två bilder för Orkester Sz 46 (1910) där den första är inspirerad av Debussy, med stora klanger som liksom låter orkestern bygga vågor och sorl. Den andra bilder är dansant och med en rolig sekvens av stegrande takt som orkestern, ledda av Stanislav Kochanovsky, hanterar perfekt.

Kvällens sista verk är den kusliga historien Den underbara Mandarinen Sz 73 (1926), vilket ledde till offentliga protester vid uruppförandet i Köln då publiken och dåvarande borgmästaren Konrad Adenauer fokuserade på Sex- och Brottstemat i handlingen snarare än den sorliga försoning som sker i upplösningen. Musiken är oroande från början och de få partierna av stilla vänlighet bryter snart ut i grymma virvlar igen. Ändå är musiken fascinerande i sig, och det gör konserten för kvällen till ett mycket hörvärt, varierat program. Den gedigna boken med introduktion till alla verk och artister, vilken så generöst skänks till alla besökare, skapar mersmak för Bartóks verk och Bartókfestivalen i synnerhet.

lördag 10 februari 2024

Tack och förlåt

Förlåt säger de ofta, båda systrarna, fastän de har vuxit upp på skilda håll. Som att de alltid är beredda på att någon har blivit sårad och att det är deras fel. När föräldrarna skildes följde Sara med mamman och Linda med pappan. Nu är båda vuxna och Saras familj skall utökas med ett andra barn om bara några veckor. Då händer något av det hemskaste som kan hända - barnafadern Daniél vaknar inte på morgonen, han är död. Höggravid och redan pressad måste Sara hålla sig samman inför femåringen Elliot medan hon ordnar med begravning och andra praktiska sysslor.


På omvägar når dödsbudet storasyster Linda som bryter flera års tystnad och tar sig till begravningen. Det första mötet mellan de vuxna systrarna blir misslyckat, och inte bara det utan många situationer efter det också. Men även Sara inser att hon borde hålla kvar kontakten med den mer struliga systern, tack vare små skärvor av stöd och uppmuntran från omgivningen, och ännu mer de klantigare och jobbigare insatserna av folk som säger saker de inte förstår något om. Elliot tycker också om sin morbror Linda och hennes fina hund Zlatan.


Ingen av systrarna är särskilt vältalig, och vem vet vad man skall säga i de svåraste stunderna, de man aldrig har varit i förut? De innerliga, allvarliga scenerna i Saras liv får ett par välkomna avbrott i Lindas komiska relationsproblem, och sextiotalsschlager med tänkvärda ord till medryckande melodier blir soundtrack ibland. Handlingen är bara snäppet bort från att vara helt realistisk, och det går att leva sig in i båda systrarnas känslor när det är som svårast. Det är fint att regissören Lisa Aschan bjuder in oss till systrarnas liv med sådan fingertoppskänsla. Det är inte lätt för någon av dem, men med den ärliga kärlek och humor som finns hos dem båda så kan det gå bra även när det blir jobbigt.

torsdag 8 februari 2024

Translation State av Ann Leckie

Vi var många som fascinerades av den utomjordiska rasen Presger när vi läste Ann Leckies Ancillary-böcker. Ja, eller bara av deras Translators, för så annorlunda är Presger att de bara kan kommunicera med mänskligheten via människor som uppfostrats hos dem från späda år. Vad denna uppfostran ledde till såg vi skymtar av hos de Translators vi mötte, Translator Dlique och Translator Zeiat, vars humor ofta slog över i munter sadism eller åtminstone en vilja att ta isär och undersöka även ting och personer som man inte borde skära i.

Även Ann Leckie ville ge mer utrymme åt de fascinerande Translators, och nu får vi följa en av dem, Qven, under de sista åren av deras uppväxt och utbildning. Om ordkonservativa läsare fick krupp av det genomgående användandet av "hon" i den första trilogin, kommer här ett antal andra personliga pronomina och personer som begär att få tilltalas med olika dylika. "They/them" är ganska inarbetat även här på jorden, men nu möter vi också människor som tilltalas med "e" och andra som benämns "sie". Det behöver ju inte lägga krokben för läsningen då de alla är distinkta personligheter med intressanta bakgrundshistorier och en spännande handling framför sig i boken Translation State.

Innan vi möter Qven i Presgers barnkammare, tar boken sin början hos Enae som just är på väg att bli snuvad på arvet sie rätteligen borde fått efter den otacksamma Grandmaman sie passat upp på under hela sitt liv. Istället skickas sie ut på ett uppdrag som skulle kunna vara en sinekur men faktiskt leder till omvälvande upptäckter och en del i äventyret som följer.

Därnäst träffar vi Reet, ett hittebarn som i vuxen ålder snappas upp av Hikipi-diasporan, en folkgrupp som en gång fördrevs från Lovehate Station och nu samlas för att sjunga folksånger och kräva erkännande. Vi kan redan gissa att Hikipis förhoppningar om Reet är missriktade och att hans ursprung finns någon annanstans. Hans ungdomsdrömmar om att dissekera och bita andra människor låter misstänkt likt något vi har hört förut. Till exempel från barngrupperna där Qven och de andra blivande Translators lever om. Då och då blir nyfikenheten för stark och något av de svagare barnen skärs upp och studeras av de ivriga övriga. Det verkar inte vara helt dödligt men ändå obehagligt för dem som utsätts för det.

Dock är det meningen att Translators skall socialiseras till att passa bland människor, och det är roande att läsa om hur Qven måste öva på att bjuda på te och småkakor och prata om okontroversiella ämnen. Roande och oroande, för deras ställning som möjlig Translator är inte helt säker och de börjar också känna sig osäker på sin uppgift i livet. Men det är roligt att plocka upp idéer om hur Presger faktiskt fungerar i de ledtrådar som smygs ut i bisatser här och där.

Det är inte osannolikt att omvälvande skeenden som rör såväl överlevnad för galaxens livsformer som enskilda liv, kommer att behöva behandlas just som Ann Leckie beskriver, med tragglande diskussioner mellan diplomater och andra engagerade varav de flesta har baktankar om hur just deras folkgrupp skall stå som vinnare och gärna går omvägen via andras engagemang. Till de viktiga överläggningarna dyker det också upp några kända ansikten från Ancillary-trilogin, men ännu större överraskningar lurar runt hörnet. Translation State är litet väl nära att falla i cozy-fällan där allt slutar maximalt trevligt och bekräftande för huvudpersonerna, men då den ritar upp en så spännande handling i ett så varierat universum, med säker blick för kul detaljer, är det en mycket underhållande och läsvärd bok.

Fler böcker av Ann Leckie:
Ancillary Justice
Ancillary Sword
Ancillary Mercy
Provenance