Sisyfos i vardagsrummet på Stadsteatern

De får nästan plats på schäslongsoffan, alla fem Sisyfos. Men ajjj, Sisyfos får jätteont i benet när han reser sig och för att gå iväg! Och sedan får Sisyfos och Sisyfos också det, i tur och ordning. Ett tag verkar det som att alla gör samma sak fast med litet fördröjning. Sedan börjar de välja olika vägar, och då börjar relationerna att skeva till den grad att det blir gräl i form av desperata monologer, i konstellationer om två eller flera. Sisyfos (Robert Fux) ingående beskrivning i hur han kan gå med på att ha ett öppet förhållande och precis hur det skulle gå till är riktigt underhållande, men de flesta andra anklagelseakterna blir för utdragna och ointressanta både i sig själva och för att liknande monologer sker gång på gång. Ett roligt undantag är när Sisyfos (Joonas Heikkinen) skall åla sig från ena änden av rummet till den andra utan att använda händerna.

Under det senaste året har vi speciellt på Stockholms Stadsteater sett flera pjäser som är mer av lösryckta scener och stämningar - Orosdanser och Bön för idioter är några exempel - och de har varit populära, även om pjäser med mer konkret handling också fyller publikraderna. Det har klagats officiellt på den sortens teater, men jag tycker att den kan ha sin plats, fast då hellre med tydligare form, budskap och/eller något som skaver, som den insmygande skräcken i Bön för idioter, eller den långsamt utvecklade handlingen i Män som väver. Sisyfos i vardagsrummet når inte dit.

Visst är det en bra bild att den stora orange bollen som Sisyfos (Bahador Foladi) knuffar upp från källaren har sin motsvarighet i alla de små orange bollar som trillar omkring på scengolvet, men scenerna som spelas har inte det fäste i vardagsslitet som man skulle kunna känna igen sig i, utan snurrar ut i det orimliga. Sisyfos i vardagsrummet skärper inte sitt fokus förrän i den allra sista meningen, och det hade varit bättre att få mer av den känslan tidigare under pjäsens gång.

Länk till Stadsteaterns sida om Sisyfos i vardagsrummet

Foto: Sören Vilks

Joko Anwar's Nightmares and Daydreams

I Indonesien är Joko Anwar en framgångsrik regissör och manusförfattare. För Netflix skapade han serien Joko Anwar's Nightmares and Daydreams, sju fristående skräckhistorier som knyts ihop i det sista avsnittet. Som åskådare utifrån bjuds man inte bara på spännande handling, utan också en inblick i Indonesiens vardagsliv och myter. 

Många av episoderna utspelar sig i Jakartas moderna och mondäna liv, där man kan snappa upp många engelska uttryck som används i det fascinerande språket. (Förutom fackuttryck från t.ex. förlagsvärlden hörs också ordet "selfish" - fanns det inte på indonesiska, fanns inte beteendet innan?) Men det andra avsnittet handlar om en familj som lever på att samla skräp på en stor sophög, något som inte är fantasi utan verklighet i många länder med fattigare befolkning. Även om omgivningen och stugan de bor i säkert är uppsnyggade jämfört med verkligheten är det en tankeställare att få se sopplockarna som resonerande protagonister i ett kort drama.

En annan hårt slitande grupp av män vi möter vadar med lyktor i det mörka vattnet om natten för att fiska upp skaldjur. En av dem skall ta en vecka ledigt för att åka till Saudiarabien för att leta efter sin mamma, som for dit för att arbeta. Det är inget att undra på att huvudpersonerna ofta är desperata efter pengar, och nappar på något underligt erbjudande. Minst lika stark anledning till att ta några steg in i det mystiska är händelser familjen, som den senila modern som behöver få plats på ålderdomshem, eller sökandet efter systern som försvann efter att hon svarat på en udda jobbannons.

En del av våra huvudpersoner besätts av väsen de inte kan kontrollera, andra tar en chans - kanske gör något farligt eller olagligt - och hamnar i ett mellantillstånd, fasthållen av någon sorts magi eller hypnos. De personliga förutsättningarna, det övernaturliga svaret och gåtans lösning är i alla avsnitt olika, och spännande på olika sätt.

Red Mars av Kim Stanley Robinson

Drömmarna om att kolonisera Mars har funnits hos människan länge, med olika grad av verklighetsförankring beroende på hur många tekniska hinder vi hunnit upptäcka. År 1992 skrev Kim Stanley Robinson boken Red Mars, den första av tre i en serie. Genom att extrapolera existerande teknologi och addera egna idéer, som science fiction ofta behöver göra, förlade han berättelsens början till år 2026, med relativt trovärdig teknik och vetenskap som grundligt redovisas för att ge historien en jordnära/Marsnära känsla. Att läsa boken strax efter att ha läst de många motargumenten mot Marskolonisering i A City on Mars gör visserligen att man måste mana fram ganska mycket suspension of disbelief, men det må så vara. Red Mars är istället ett socialt komplement till de vetenskapliga tvivlen, när den visar på hur många sätt som samarbetsviljan mellan människor kan ta slut på den röda planeten.

Redan bland De Första Hundra som landar för att bygga bo på Mars uppstår slitningar, till en början milda och undertryckta, dels av kolonisatörernas egen vilja. De är ju utvalda för sina vetenskapliga sinnen och låga aggressivitet, visst skall de kunna komma överens? Men redan under månaderna på väg mot grannplaneten uppstår och förtvinar band mellan några av personerna, när deras ambitioner visar sig gå i motsatta riktningar. Fortfarande behålls lugnet i stort sett vid landningen, men inledningskapitlet som utgör ett tidshopp några år framåt i tiden ger skrämmande ögonblicksbilder av samordnat sabotage för att krascha en framgångsrik bosättning mitt under en festivalkväll.

Efter landningen på Mars får vi med de nya marsianerna den löftesrika känslan av nya vidder, dalar och bergskammar som dittills varit namn på astronomiska kartor men nu skall bli allas hemtrakter.  Det är skönt beskrivet, så att man kan leva sig in i anblicken av Marsmiljöerna som just nu är obebodda men som skall bli hem och hemtama för sina nya invånare. Ytor för boende och arbete byggs upp effektivt och genomtänkt, någon med öga för design gör områdena än mer inbjudande och, om än inte hemtrevliga, åtminstone inbjudande och trygga. Men nu kommer större meningsskiljaktigheter upp i dagen. Visst skulle vi sätta igång med att terraforma Mars? Nej, vi måste leta efter liv först, så att vi vet att vi inte utplånar något viktigt. Och se på de orörda bergen och kratrarna - skall de inte få förbli precis som de är? Två personers vitt skilda åsikter bryts mot varandra medan de övriga dras åt ena eller andra hållet. Samtidigt filmas allt som nybyggarna gör och sänds till jorden, där miljontals åskådare väljer sida eller snarare person att hålla på.

Efter hand kan De Första Hundra inte heller diskutera och utveckla sina idéer ostört. Från jorden kommer fler direktiv, människor som vill genomföra dem och väpnade styrkor som kan lägga makt bakom orden. För att inte tala om hur många fler kolonisatörer som efter hand landar i den röda regoliten. Det var förstås meningen hela tiden, men nu får man ännu fler motstridiga åsikter och fraktioner som bryter sig loss från varandra. Mars får också nya religioner och uppdateringar av de gamla religionerna, vilket delvis är svindlande och vackert, men delvis också skrämmande och hotfullt.

Red Mars är en diger bok, och tidvis överlastad såväl i förklaringarna av teknologin och geografin som i detaljerna om de stridande politiska, byråkratiska och affärsstyrda fraktionerna. Men som sagt ger den en tänkvärd provkarta på allt som kan gå fel när man börjar kolonisera Mars, hur goda intentioner man än har från början.

Fler böcker av Kim Stanley Robinson:

2312

New York 2140

The Ministry for the Future

Vernon Subutex på Teater Galeasen

Vernon Subutex hade sin storhetstid som DJ och skivbutiksinnehavare på den tiden när den åtrådda musiken måste köpas på vinyl och samlas i backar för att kunna tas med och spelas på fest. Men nu strömmar alla vilken musik de vill när som helst, och en DJ och skivbutiksinnehavare är inte längre kung. Och nu är han dessutom hemlös, efter att hyran inte betalts på tre månader. När han vräks från sitt hem rafsar han snabbt med sig tre nyinspelade videokassettband med Alex Bleach, den nyss döde rockstjärnan som var hans vän och den som betalade hyran.

Man måste ha någonstans att övernatta. Vernon Subutex söker upp en före detta bandmedlem, Emelie, som snart blir för påfrestande med sina teorier om manligt, kvinnligt och punk. Därnäst blir han husvakt i kaoset hemma hos vännen Xavier med en pratande hustru, överenergisk dotter och den ylande, juckande hunden Colette. Nästa övernattning blir hos den gamla flickvännen Sylvie vars klängighet skrämmer ut Vernon på gatan igen.

Historien rör sig i vidare cirklar över andra som haft kontakt med Alex Bleach genom åren. Vernon Subutex egen personlighet är egentligen inte särskilt tydlig, men där han drar fram möter han människor som i ymniga ordflöden förklarar sin världsbild, ofta frånstötande i sin uttalade rasism, men den klumpiga uppriktigheten, röran och energin gör det underhållande ändå. Obehagligt blir det när våldet smyger sig på,  när en man berättar om hur han alltid misshandlat sina flickvänner nästan på rutin, och när cyniska ungdomar förnedrar hemlösa på gatan. För det är dit som Vernon Subutex liksom hela tiden varit på väg, och där möts han av den magnifika uteliggaren Olga, ännu en välkomnande famn och med samma kärlek till musiken och till sin hund som alla andra som Vernon Subutex har mött på vägen.

Länk till Teater Galeasens sida om Vernon Subutex

Future Man

Josh Futterman är vaktmästare på ett bioteknik-företag och bor hemma hos sina föräldrar. Kärlekslivet är obefintligt, så den stora glädjen i hans liv är att spela dataspelet Biotic Wars, om en framtid där mänskligheten kämpar mot mordiska biotics i nedgångna stadsmiljöer. Under över alla under, en kväll klarar han vad ingen annan klarat, den allra sista och svåraste banan i Biotic Wars! Då dyker avatarerna från spelet, Tiger och Wolf, upp i hans pojkrum, ditzappade från framtiden för att slå sig samman med hjälten som kan hjälpa dem att ändra historien så att biotics aldrig utvecklas och civilisationen inte bryter samman.

Josh är inte alls beredd på att strida i den verkliga världen utanför datorn. I synnerhet inte när det visar sig att boven i dramat, mannen som uppfann serumet som låg till grunden för hela utvecklingen, är hans sympatiske chef Dr. Elias Kronish. Wolf och Tiger är vanliga människor, men deras hårda uppväxt har gett dem samma logik som ett First Person Shooter-spel, och för dem är det den enkla lösningen att döda Dr. Elias Kronish. Josh försöker hålla emot deras mest brutala impulser, vilket leder till ytterligare tidshopp för att istället ta bort drivkraften till att utveckla det som skall bli den dödliga medicinen. En runda till 1960-talet låter Josh möta sina föräldrar som unga, men huvuduppdraget misslyckas så resorna i tiden går vidare till 1980-talet och 1950-talet med underhållande resultat.

Inledningen av serien Future Man är överdrivet pubertal, med skvättande kroppsvätskor och skämt i samma anda. Låt det inte avskräcka, för den sidan tonas ned till förmån för mer intrikata kedjor av lurendrejeri och smarta skämt. Inte heller får Tiger och Wolf fortsätta med att hux flux döda dem som står i deras väg - första kvällens brutala nedmejning av en polis går inte spårlöst förbi utan ger efterverkningar i tid och rum under seriens gång.

Resorna genom tiden gör det nödvändigt för Tiger och Wolf (och deras utmärkta gestaltare, Eliza Coupe och Derek Wilson) att anamma olika personligheter, och till exempel ser vi Wolf trivas utmärkt på 80-talet, inspirerad av idolen Corey Hart. Serien är redan från början bemannad med kända namn som Keith David, Haley Joel Osment, Ed Begley Jr. och humorgenierna Paul Scheer och Awkwafina, medan Josh Hutcherson väl fyller rollen som sin namne. Efter alla försök att ändra historien hamnar de tre i andra säsongen i den framtid de trodde de hade räddat, nu full av nya utmaningar och källor till humor, och låt oss se vidare vad som kan hända i den tredje och sista säsongen.

En dag av törst av Gunnar Ardelius

Att skriva en avhandling kan knäcka den mest hängivne. På sin disputationsfest på Uppsala slott, omgiven av familj, vänner och ett antal juridikprofessorer, kraschar André Becksell i en fylla som utmynnar i ett högtidstal fullt av förolämpningar. Där lägger han krokben för den akademiska karriär han hade hoppats på. Han klamrar sig fast vid livet i universitetsstaden och hittar ett mindre prestigefyllt jobb inom ämnet han kan.

Året är 1972, och stora delar av Sveriges offentlighet, i alla fall de mest högljudda personerna, är radikala revolutionsivrare. Med färska minnen av blodiga dåd av palestinska terrorister - morden vid München-OS, flygplanskapningarna 1970 - och deras bifall från svenska skrivbordsrevolutionärer, finns en risk att liknande grymheter snart kan komma att iscensättas på svensk mark. André blir en möjlig länk till att hålla ett öga på några av de misstänkta, genom sin vänskap med opinionsbildaren Kaj Hagvall, men också för att efter sin akademiskaden fadäs är rådvill inför framtiden, och för att hans alkoholproblem kan ge den namnlösa organisationen en hållhake på honom.

Genom André, men också genom Kaj och inte minst hans sambo Magdalena som André ständigt trånar efter, får vi ögonblicksbilder av de mest tjurskalliga vänsteraktivisterna i den pyttelilla ankdamm som Sverige var, och komiken i den ideologiska indoktrinering de rutinmässigt sprutade ur sig. Mer än femtio år senare kan man se hur enögda de var, och vara tacksam för att deras inflytande åtminstone har fått motstånd och minskat, men också bli påmind om att man bör vara uppmärksam på liknande enkelspårighet i varje tid.

Boken En dag av törst börjar med ingående och säkert välresearchade uppsalaskildringar, inre tankar och psykologiska insikter. Dock förändras språket och framställningarna och blir mer högtravande och styltiga allteftersom handlingen fortskrider. Det är som att Gunnar Ardelius slutat anstränga sig för att ge sina skrivanteckningar en mänsklig form. Tankar och repliker blir kondenserade stödord med maximal informationstäthet, vilket blir extra styltigt i dialogväxlingar där de inblandade kastar komplicerade meningar mot varandra utan att någons reaktion redovisas.

"Grattis till recensionen i DN. Det var välförtjänt och verkligen på tiden."

"Tack, annars har det varit blandat."

"Ett mottagande utan missljud är inte bra, åsikterna ska bryta sig, värre att bli fêterad till döds."

"Jag är bekant med recensenten och tycker att det är roligt även om det dröjde ett halvår. Vanligtvis stör det mig att den där Bergqvist är så inställsam mot det unglitterära gardet samtidigt som hans invändningar visar att han i grunden är en insnöad grundskolelektor som själv dras med kvarvarande pubertala drag. Hans litteratursyn verkar kanske banbrytande för hans vänner i provinsen, men i rikspressen blir det tydligt att han är en kvasiintellektuell byfåne. Ändå ska han lägga beslag på precis allt nytt som kommer ut. Han läser helt enkelt hellre än bra."

"Du svamlar."

"Förlåt, jag är livrädd."

"Jag kommer förbi med bilen. Vi ska till Gamla Uppsala."

Men det högtravande språket har ändå litet grand sin egen charm, och en del av Andrés sågningar av omgivningen är befriande roliga. Det är bra att få läsa en skildring från den ideologiskt tvingande och prövande tiden skriven av någon som är tillräckligt gammal för att kunna samla ögonvittnesskildringar, men inte själv har egna förvillelser att släta över medan distansen växer till de ibland så galna åren. 

The Sorcerers på Fasching

Ett tungt och samkört komp, barytonsaxofon, vibrafon och flöjt är en god uppställning för att skapa spännande musik. The Sorcerers väljer också att skapa magi inte bara genom sin musik, utan också medelst de suggestiva låttitlarna och Richard Ormrods sporadiska mellansnack som låter som lösryckta meningar ur berättelser man bara knappt förstår. Första låten på spelningen på Fasching heter passande nog Opening Titles, intrikata rytmer som upprepas med liten variation, från 2020 års skiva In Search of the Lost Monkey God.

"What are these numbers? They're a transmission from a different place," är introduktionen till nästa låt. Men den platsen är jorden, låttiteln är Echoes Of Earth från senaste alumet Other Worlds and Habitats, och musiken vaggar långsamt framåt, medan vi kanske också rör oss bort från jorden?

Härnäst möter vi the People of the Forest, där flöjt och barre unisont spelar en nästan frågande melodi över Neil Innes snygga basslingor. Så följer ett spejsat syntintro till Ancestral Machines, där vibrafonen klingar eteriskt över det tunga gunget från kompet. De här låtarna låter ännu bättre live än på skiva, men följs av Moth ("it can smell death!") där energin droppar ganska mycket. Tur då att den följs av Summoning the Monkey God, där basens groovy start fortsätter i ett överraskande snabbt tempo som lockar fram extra mycket jubel och applåder från publiken.

För allt snack om Ethio-Jazz kring The Sorcerers tycker jag att de inspirationen från Etiopien blir mest hörbar i Johnny Richards synt på The Great Belt, vilken dock är inspirerad av en till synes oändlig färd över en bro i Danmark! Who Is The Hunter And Who Is The Prey känns verkligen som en jakt - en intensiv inledning från trummorna lämnar över till bas, sedan lämnas stafettpinnen till en vild flöjt, och så vidare till barytonsaxen.

Låten Treasured Sacrament får mig att tänka på ett troll som lunkar fram i en skog, vilket är konstigt eftersom ju låten efter heter The Viking Of 5th Avenue och i sin tur låter orientaliska klanger flöda som i en långsam karavan, efter ett långt spejsat synt-intro. The Horror i sin tur låter nästan rolig, eller kanske snarare kaotisk och retsam. Beneath the Dunes bjuder på intrikata takter och fina melodier. Skönt unisont klingar sedan flöjt och barre mot den tunga rytmen i Yasuke In Roppongi. Så får Ormruds altsax bli en trumpet! Det vill säga, i Elephant släpper han loss en trumpetstöt som från en elefant.

Vi har redan fått höra att bandet spelar den här uppsättningen av låtar utan extranummer, så vi accepterar och älskar den fascinerande sista låten In Pursuit Of Shai Hulud; hetsig, med en spännande melodi i basen, tight blås, flöjtsolo, trumsolo, en målmedveten jakt ända till sista tonen av en magnifik konsert.