tisdag 22 juni 2021

Higdon och Glass på Konserthuset Play

 Jennifer Higdons Sky Quartet (1997) är en lyrisk historia om den vida blå himlen och molnen hon har upplevt väster om Mississippi. De fyra satserna i kvartetten beskriver morgonhimlen, de allra blåaste skyarna, en storm och till sist himlens enorma vidder. Musikens byggs upp av täta harmonier och har ett lugnt driv framåt, vilket är ett format jag är mycket förtjust i och Higdon gör det mycket bra. Likaledes gott är framförandet, av Anna Stefánsson (violin), Seohee Min (violin), Nadine Jurdzinski (viola) och Hanna Dahlkvist (cello) ur Kungliga Filharmonikerna.

Det är fint att få höra Philip Glass Stråkkvartett nr 2 "Company" (1984) strax efteråt, då det finns vissa likheter mellan de båda kompositörernas musikformat men också olikheter som gör de framströmmande, rika harmonierna unika mellan dem båda. De energiska tonflödena i Glass stråkkvartett går att känna igen från hans andra verk. "Company" komponerades till en scenversion av Samuel Becketss kortroman med samma namn och det går att föreställa sig en handling och utlevda känslor av musiken.

Som avslutning får vi mer av Jennifer Higdon; fantastiska variationer över Amazing Grace (2003) som leker med den ikoniska melodin och får den att låta mer som sig ibland och fullkomligt borttrollad ibland. Vilken extraordinärt fin konsert! Den är mycket väl värd att höras flera gånger.

Länk till Higdon och Glass på Konserthuset Play



måndag 21 juni 2021

Noumenon av Marina J. Lostetter

 Nu har det hänt! Man har upptäckt en stjärna vars ljus obstrueras av något. Det tycks vara en Dysonsfär! Hastigt och lustigt sätter de samlade jordiska forskningsresurserna samman en konvoj om nio generationsskepp bebodda av hundratusen kloner som skall färdas dit. Inte så hastigt, kanske, eftersom de hundratusen utvalda människornas kloner skall uppfostras och drillas till sina kommande arbeten under tjugofem år på Island.

Det är mycket som är svårsmält med handlingen i Noumenon - förutom allt ovanstående, så därtill det faktum att den här konvojen får designas av doktoranden som upptäckte Dysonsfären. Och varken han eller någon annan astronom verkar fortsätta att forska på vad det är för data man kan samla in från stjärnan under de tjugofem åren som går innan avfärd.

Mina invändningar mot det praktiska upplägget fortsätter att hopa sig för varje blad som vänds. De hundratusen klonerna är dedikerade till arbete och nya kloner från samma linje kläcks med jämna mellanrum. Det dröjer förvånansvärt länge innan några börjar protestera mot att ha sina liv bestämda från början, och vara nummer tre i raden av biologiskt identiska människor som antas ha liknande egenskaper i varje generation.

Nu är centrum i boken varken de vetenskapliga upptäckterna eller människorna på skeppet (vilka oftare ges manér än personligheter), utan skeppets AI vilken i smyg getts en personlighet av doktoranden från första kapitlet. Vi får se några tillfällen där AI:ns ingripande, mot uppenbar programmering, räddar skeppen och besättningen från inre stridigheter och blodiga uppror. Men lika litet som människorna så får den här snälla AI:n en övertygande personlighet i mina ögon. Och fokuset på AI:n gör det inte mindre frustrerande att besättningen är helt villrådig om vad de skall göra när de äntligen kommer fram (ingen planerade för det vare sig innan avfärd eller under de hundra årens resa?) och sedan i nästa kapitel läsa "Efter tjugotvå år vid Dysonsfären var det nu dags att åka hem."

lördag 19 juni 2021

Small Axe: Lovers Rock

 Det är lördag kväll, vi är på väg till festen! År 1980 släpptes de svarta ungdomarna i västra Londons Ladbroke Grove inte in på de fina uteställena, men vi skall få se hur magiska hemmafesterna kan bli ändå. Arrangörerna flyttar undan möbler och börjar laga mat i huset som öppnas för dans och umgänge. Patty och Martha klär upp sig för kvällen och tar bussen till festhuset, och behöver inte ens betala de 50p som inträdet kostar. 

Festglädje kan vara mycket svårt att visa på film, men i Steve McQueens Lovers Rock sluts vi sömlöst in i musiken och stämningen. Dansgolvet är fullt av par som rör sig till DJ:ernas musik och uppmuntrande snack. Någon bjuder upp en annan och den täta dansen två och två kan leda till något djupare. Men det kan vara svårt att veta vilken relation som är bäst för en själv. Dialogerna är rappa och utmanande, och du behöver vara både självsäker och beredd på en retsam replik som tar ned dig på jorden, och alla klarar inte det. En del av de unga männen är obehagligt påträngande mot de unga kvinnorna. En del som kommer till festen bär på egna problem och det gäller att hålla ett öga på dem när de aggressivt dansar ur sig sin sorg. 

Mitt i det intensiva par-dansandet finns det också människor som dansar ensamma, sjunger med och bara älskar att röra sig till musiken. En riktigt rolig scen är också när låten Kung Fu Fighting spelas och dansandet blir till tuffa men mjuka kampsportsrörelser. Och när musiken senare tystnar och alla på golvet sjunger vidare länge, länge känns den starka gemenskapen äkta och inkluderande.  

I utkanten av festen lurar saker som när som helst kan peta hål på bubblan av glädje: ett gäng med vita killar sugna på bråk, poliser på jakt efter något som verkar bryta mot lagen, någon som tar sig för stora friheter med en annan. Men lyckan överväger och kanske går det att hitta äkta kärlek efter alla partnerbyten på dansgolvet.

torsdag 17 juni 2021

Tintagiles död på Dramaten Play

 Maurice Maeterlincks pjäs Tintagiles död (1894) skrevs ursprungligen som marionetteater. Tidens anda var symbolism och ett nytt sätt att presentera människans villkor i en svårbegriplig värld, och Materlinck skrev själv i en essä att han ville ”visa fram en själs tillvaro i sig själv mitt i en oändlighet”. Berättelsen om barnet Tintagile och hans systrar liknar en grym saga, med en drottning som dödat alla i sin familj för att behålla makten, alltså inte bara motståndare utan de som i andra fall skulle blivit hennes efterträdare. 

De enda som finns kvar av familjen i palatset är barnbarnen Ygraine och Bellangère, och Tintagiles som varit på annan plats men nu blivit eftersänd av drottningen. Det skrämmer Ygraine något fruktansvärt - om han är begärd av drottningen är det säkerligen inte för något gott. Oron är maximal från första mötet, för även den lille pojken känner sig illa till mods av vad som händer. Ygraine försöker trösta honom genom sina tårar men han är rädd och vill inte leka. 

Likt slottets invånare ser vi aldrig drottningen, men att hon är instängd i sina egna salar gör henne till ett ännu mer diffust och otäckt hot. För sina konkreta illgärningar har hon istället tre tjänarinnor, och deras viskningar när de skall hämta den sovande Tintagiles från hans systers famn är lika kusliga som deras utseende. Ygraine vågar sig ut i de mörka salarna och finner sin stackars fångade bror. Deras desperata samtal genom den tunga, låsta dörren är samtidigt ett prov på äkta känslor av rädsla, och en så udda situation att man kan läsa den som en allegori över desperation och kosmisk ensamhet. 

Regissören Wilhelm Carlsson hade planerat att spela pjäsen i Dramatens vackra marmorfoajé, men när coronan kringskar möjligheterna till publik ännu mer fick han den goda idén att låta fotograferna Mats Bäcker och Marcus Gårder ta stillbilder som nu satts samman till ett bildspel som harmonierar med de inspelade rösterna. Det är mycket, mycket bra, för då kommer vi åskådare så nära handlingen i både ord och bild att pjäsens känslostormar kan förbli små men intensiva: desperationen i Ygraines (Lena Endres) röst och rädslan i Tintagiles (Stina Ekblads) ögon. Trots de sköna omgivningarna är de maktlösa inför ett grymt öde de inte fått välja själva.

Länk till Tintagiles död på Dramaten Play



tisdag 15 juni 2021

Network Effect av Martha Wells

 I fyra kortromaner hackade sig Murderbot in i våra hjärtan. Ypperligt kompetent i att hantera både fysiska och elektroniska hot medelst listigt skriven kod eller rent våld, hjälpte den sina hjälplösa, klumpiga mänskliga klienter samtidigt som den utforskade mörkade partier i sin egen historia. Skulle konceptet hålla för en hel roman? Ja, Martha Wells är en skicklig författare som med lätt hand leder Murderbot vidare till nya upptäckter och nya krångliga situationer med nya människor att försvara.

Network Effect följer upp händelser i de tidigare berättelserna, så det är en fördel att ha dem i minnet när man följer med Murderbot och gruppen av forskare från Preservation på sitt uppdrag. Allt ser ut att rulla på enligt planen... tills det dyker upp ett mystiskt skepp som släpar vår huvudperson genom ett maskhål till en grupp ovanligt svåra motståndare. Ibland har man kunnat tycka att Murderbot kan hacka pilotsystem och drönare alltför lätt, men här stöter den på problem, och dessutom en antropomorf fiende som låter lika cynisk som Murderbot själv.

Vad gäller att låta dryg finns det dock ingen som kan mäta sig med Murderbots gamla hatkärlek ART, skeppet som den liftade med en gång och som har så mycket mer och snabbare processorkapacitet att skryta med. Men nu får vi tillsammans med Murderbot försöka hantera den förvirrande känslan av sorg när den upptäcker att ART är raderat från sitt skepps styrsystem och ersatt med en fientlig AI.

Det är nästan litet fusk, men ändå charmigt, när huvudpersonen vi följer är så väldigt introvert och stressad av mänsklig kontakt att de flesta av oss läsande nördar känner oss som mingel-proffs i jämförelse. Men visst är vi många som sympatiserar med dess ständiga längtan efter att se om favoritavsnitten från underhållningsserien The Rise and Fall of Sanctuary Moon, eller nya avsnitt av Timestream Defenders Orion. Att se på serier är ju både avstressande och en träning i att förstå mänskliga känslor. Vem vet när man får nytta av en bra replik från Sanctuary Moon?

Bit för bit har de tidigare berättelserna avslöjat hur resursstarka företag styr utforskandet och exploaterandet av nyupptäckta planeter, och hur de ofta utnyttjar människor som inte kan sätta något emot. I Network Effect får vi veta mer om hur några försök till kolonisation har gått till och hur cyniskt de större företagen intrigerat för att få så stor del av kakan som möjligt. Denna bit information kanske är viktigare för oss läsare än för Murderbot, som fokuserar på sin närmiljö för att kunna skydda sina människor. När boken är slut känns det litet frusterande att Murderbots fokus är så smalt och inriktat på just de människor den känner ansvar för, men vi läsare har fått några intressanta pusselbitar till världsbygget och kan lätt föreställa oss nya, spännande äventyr i kommande böcker.

Fler böcker av Martha Wells:
The Murderbot Diaries

Recensionen är även publicerad i SF-Forum 137

söndag 13 juni 2021

Den underjordiska järnvägen

 Någonstans under slavarnas fötter finns den, en tunnel med en räls där det då och då går riktiga tåg som kan ta dem till en annan del av landet där de kan vara fria. Men att fly från sina "ägare" är farofyllt även om man hittar till den hemliga ingången till stationen. Och en del slavjägare slutar inte att leta vid delstatsgränsen utan jagar vidare efter rymlingarna. Så är fallet med slavjägaren Ridgeway, som är nästan besatt i sin iver att fånga in Cora som rymde från bomullsplantagen i Georgia. 

Caesar ville absolut ha med sig Cora när han flydde till den underjordiska järnvägen. Coras mor Mabel rymde för flera år sedan och ingen har hittat henne - det borde betyda att Cora för tur med sig. Men Cora som blev kvarlämnad och dubbelt plågad i sin ensamhet känner sig inte lyckosam. Men de två lyckas ändå fly och ta sig genom några olika delstater i den amerikanska Södern. Varje delstat skiljer sig i hur de behandlar sina svarta invånare, men ser man igenom alla skillnader är det tydligt att allt är grundat i en rädsla för den Svarte Mannen.

Colson Whiteheads suggestiva roman The Underground Railroad bygger på hans egen missuppfattning om vad nätverket för att hjälpa flyende slavar verkligen var, och från den tänkta järnvägen drog han olika attityder mot svarta till sin spets och broderade ut dem i var sina delstater. I den tio avsnitt långa serien med samma namn har regissören Barry Jenkins lyckats ypperligt med att ge de olika miljöerna helt olika stämningar, lätt drömska men alltid med mindre eller mer dissonans och i vissa fall grymt, grymt våld. 

Serien är inte bara en räcka av drömlika scener utan också ytterst realistisk och otäck att se. Det nedlåtande beteendet av vita människor i maktpositioner, det påtvingade tunga arbetet, det ständigt hotande våldet, och det faktiska våldet som torterar, stympar och ofta dödar - allt detta bidrar till att krympa och förstöra livet för en så stor grupp människor. Då och då kommer scener där de svarta huvudpersonerna och bifigurerna står uppställda och tittar in i kameran, en och en eller i par eller i grupper. När kameran långsamt sveper över dem hinner vi tänka "Vem säger att dessa människor inte har rätt att välja sina egna liv? Hur kan någon ta sig rätten att tvinga, tortera och döda dem?" För några sekunder är serien ett vittnesbörd över alla namnlösa människor som försvunnit ur historien. 

Huvudsakligen svindlar det dock när man ser de olika sätt som de vita inbyggarna vill hantera andra människors närvaro. I North Carolina dödas alla svarta man stöter på och alla som hjälpt dem att gömma sig. I Tennessee brände man ned hela landskapet för att röka ut ursprungsbefolkningen och nu finns inget levande kvar. Kanske hade det varit bäst att stanna i South Carolina, där de förrymda slavarna fick klä upp sig fint och lära sig hur bordsskick och artiga fraser. Men även det samhället byggde på någon konstig hemlighet som fick hela bygget att skeva. 

Skådespeleriet i serien är genomgående lysande. I huvudrollen som Cora visar Thuso Mbedu trötthet, rädsla, sorg och oro i ansikte, röst, kroppshållning ut i minsta por. Joel Edgerton gör slavjägaren Ridgeway till en driven hämnare som balanserar på randen till galenskap men inte blir ett fradgetuggande monster. Det är skrämmande att se hans maskot, den lille svarte pojken Homer (Chase Dillon) som i vuxenkläder allvarligt och lojalt utför allt som Ridgeway begär. Även människor som snart försvinner ur serien bär sin vikt: de hade vatten och en varm filt till medmänniskor på flykt; de plågades och dödades för någons illviljas skull; de försökte bygga något bra tillsammans; alla förtjänar att minnas. Det är många gånger som det gör ont att se Den underjordiska järnvägen, men det är en välgärning att se den och påminnas om historien.

fredag 11 juni 2021

Sea Pictures på Konserthuset Play

 Inte bara hav utan mark innehåller konserten Sea Pictures med Kungliga Filharmonikerna. Det inledande verket, Open Ground (2006) av Victoria Borisova-Ollas, är inspirerat av Salman Rushdies bok The Ground Beneath Her Feet, vilken innehöll fantasieggande tankar om en annan verklighet, parallell med vår egen men inte helt lik den. Musiken börjar också litet mystiskt och spännande men erupterar snart i större disharmoni och hotande klanger, kanske för att illustrera bokens signifikanta jordbävning, och sedan också ett enträget parti som får mig att tänka på försöken till kontakt från den ena världen till den andra, det i mitt tycke mest spännande i boken. 

För framförandet av Edward Elgars Sea Pictures (1897-99) får Kungliga Filharmonikerna sällskap av den firade mezzosopranen Katarina Karnéus. Bilderna vi får höra sjungas fram går från mjuka och lyriska i Sea Slumber Song över en käresta som längtar efter sin utresande sjöman, en man som kanske inte helt motvilligt kommer till ro i havets famn. Musiken går från stillsam till dramatisk utan att förlora sin melodiösa lätthet, och Katarina Karnéus fyller varje sång med innerlig känsla.

Det avslutande verket, Symfoni nr 103 "Pukvirveln" (1795) av Joseph Haydn, inleds förstås med sin kända trumvirvel och fortsätter att bjuda på igenkännliga melodier, lätta att älska. Med över hundra symfonier i ryggsäcken visste Haydn hur man skulle underhålla, men det är inget uttjatat eller trött över detta stycke. Vår ypperliga orkester ger under ledning av Jukka-Pekka Saraste musiken den aning av tyngd och allvar som behövs för att symfonin inte skall bli en bagatell. Sammantaget är konsertens program mycket välvalt och tilltalande.

Länk till Sea Pictures på Konserthuset Play