Parmenides av César Aira

Det är svindlande och uppmuntrande att tänka på att det finns verk som har överlevt i tusentals år, exempelvis religiösa skrifter från olika kulturer, liksom teaterpjäser och traktater från antiken. De måste ha skrivits av någon (eller några). Vi kan forska och spekulera i hur det gick till, och hur det dagliga livet och arbetet upplevdes av människorna i fråga. César Aira har tagit sig an en sådan situation och skrivit en berättelse om det som är kort men rik på tankar och även på komik.

Bokens huvudperson är Perinola, en ganska uppskattad poet i den grekiska kulturvärlden femhundra år före Kristi födelse. Av boktitelns Parmenides blir han kallad till ett uppdrag: Parmenides vill ha hans hjälp för att skriva en bok med alla de tankar han har om världen och livet. 

Skriven år 2006 är det fascinerande hur César Airas bok föregriper dagens genvägar till kreativitet via AI, där man formulerar sina önskningar och en annan entitet producerar själva verket. Perinola själv snuddar vid tanken att han genom detta kommer att bli någon sorts... spök-skrivare... Men det är i den här processen som den lågintensiva humorn infinner sig. Parmenides håller långa utläggningar för Perinola om vad han vill skriva, eller rättare sagt hur han vill att det skall vara formulerat: Lättförståeligt, men med klokhet. Börja med stora idéer och sedan röra sig mot konkreta exempel ur livet, eller kanske gå den rakt motsatta riktningen. Perinola försöker med kloka frågor och förslag få Parmenides att specificera sina tankar, men vid varje möte instämmer Parmenides förnöjt med frågorna och ger samma nebulösa icke-svar som förra gången.

Parmenides är en välbeställd man med inflytande i trakten, ersätter Perinola rundligt för hans insats, är allmänt generös och sätter ingen press på Perinola att faktiskt skriva något under åren de umgås. Efter inre överläggningar låter Perinola de återkommande samtalen fortgå, och kan under tiden dessutom, utan avoghet mot den generellt sympatiske Parmenides, formulera tankar om skillanderna i liv mellan fattiga och rika, och om skrivandets konst i sig.

Till en början kan boken Parmenides kännas trögläst då dess långa bisatsfyllda meningar fyller sidorna i det ovanligt lilla bokformatet. Det behöver dock inte dröja länge förrän man ser förbi det och sveps med i berättandet. Som vi kan minnas från filosofins historia, eller kvickt dubbelkolla via valfritt medium, så existerar boken Om Naturen av Parmenides, eller åtminstone fragment därav och därtill samtida mycket uppskattande omdömen om verket. Vi kan gissa att något faktiskt kommer att komma ut från de bådas långvariga samarbete, men njuta av den intellektuella resa som boken bjuder på innan den kommer fram till slutet.

I bomullsfältens ensamhet på Dramaten

De två på scenen bär båda varsin tung, fluffig päls - ett pansar man kan svepa in sig i för att se rik och stark ut, även om man inte har något annat i världen. Föreställningen är inramad av musik av Jean-Philippe Rameau, som visserligen inte var samtida med Racine eller Molière. Men det är som att Bernard-Marie Koltès har tagit två pundares ord och klätt dem i en språkdräkt av formalitet och niande lånad från dessa båda giganter i fransk teater. 

I tur och ordning pratar de på i flera minuter om det de vill få fram, med många detaljer och omtag och annat man känner igen från människor som försöker snacka för att inte visa hur litet de har på fötterna. Ingela Olssons gestalt säger sig kunna erbjuda vad som helst, till och med sådant som köparen inte kan sätta ord på, och svävar då och då ut i självskryt och hot. Lena Endres gestalt försöker förneka att hon vill köpa något, att hon alls ens ville bli tilltalad, och lägger stor möda på att beskriva hur hon var på en rak väg från ett upplyst fönster till ett annat och inte alls ville bli tilltalad av den andra. 

För mig ligger det humor i att tänka att detta varit två stapplande, framhostade monologer, säkert tryfferade av fula ord, av två personer på samhällets botten som nu fått en tjusigare presentation och placerats på världens scener inför betalande människor. Andra ögonblick av komik är inflätade i handlingen med flit och lockar till skratt.

Med en halvtimme kvar får föreställningen en aning av Kafka-(icke)-logik då de båda i snabbare takt börjar bolla filosofiska applikationer på situationen mellan varandra. De båda skådespelerskorna på scenen gör en massiv prestation när de framför de komplicerade textmassorna som om de ärligen kom inifrån dem själva. 

Länk till Dramatens sida om I bomullsfältens ensamhet

Foto: Sören Vilks

Washington Black

Boken Washington Black beskrev ett ovanligt människoöde: Washington Black som tack vare sin begåvning men också stor tur lyckas ta sig från ett liv som slav på Barbados till jordens alla hörn som en fri man. Som miniserie för TV har handlingen blivit mer av ett äventyr, och tonläget formats om till att bli mer enhetlig, men det är till största delen ett lyckat grepp. Framställningen fördjupar sig inte i grymheten i att vara en annan människas ägodel, eller i blodiga bestraffningar, men det finns med hela tiden som ett hot som Washington Black aldrig får glömma.

På Barbados får pojken Wash hjälpa Titch, en son i familjen som äger plantagen och dess slavar, men som hellre forskar i naturvetenskap och vill bygga en ballong. Det andra avsnittet av serien är en fröjd av steampunk, polerad mässing och komplexa instrument, vilket tyvärr inte dyker upp igen förrän i sista avsnittet.

Under tiden får vi följa Washington Black på olika delar av jordklotet, i tidshopp mellan unga och äldre år vilka inte är helt motiverade - en kronologisk framställning hade varit enklare. I alla fall reser barnet Wash med Titch till Arktis, för att sedan ta sig till Nova Scotia där han kan leva som en fri man, sedan till London och till slut till Afrika, för att söka det mytomspunna landet Dahomey. Han är nyfiken och tekniskt kunnig, och kan uppfinna spännande saker. Han har människor omkring sig som stöttar honom, men andra är ute efter hans liv eller hans idéer, så han kan inte känna sig helt trygg någonstans.

Vissa trådar knyts ihop alltför snabbt och välvilligt, andra teman upprepas litet väl ofta när slutet närmar sig hur tröstande de än är, men Washington Black är i slutändan en underhållande och sevärd äventyrsserie.

The Hearing Trumpet av Leonora Carrington

Marian Leatherby bor med sin son Galahad, hans fru Muriel och deras odräglige son Robert. Hon anar att de inte gillar henne och huset är trångt, men hon har det ganska bra i sitt rum med katter till sällskap och dörr direkt mot trädgården. När Marians bohemiska väninna Carmella ger henne en fint utsirad lur för att höra bättre, upptäcker hon dock att familjen planerar att sätta henne på ålderdomshem. Carmella spinner planer för att rädda Marian från detta öde, planer vilka ofta nog inbegriper att gräva tunnlar, införskaffa maskingevär och göra motstånd mot den polisstyrka hon förutsätter hålla Muriel fången. 

Det blir inget med det väpnade upproret, utan Muriel förs av sin familj till ett minst sagt besynnerligt hem för äldre damer. De enskilda byggnaderna för de inneboende har alla originella former; en svamp, en sko och liknande, allt i proportioner för en människa att bo i. Muriel blir inkvarterad i en fyr där möblerna är målade på väggen. Det gnidna paret som förestår anläggningen försöker drilla sina gäster i en egen sektliknande religion. Men via ett intressant porträtt av en abbedissa i matsalen får vår Muriel uppgifter om en ännu mer obskyr men ambitiös religiös sekt, och dras in i en annan konspiration. Parallellt sker dråpligheter och dråp inom boendets omkrets, och dessutom omvälvande händelser i världen utanför.

Boken The Hearing Trumpet har inte bara härligt surrealistisk handling, persongalleri och miljöer, utan är också skriven med en torr men uppfinningsrik humor som är utsökt underhållande.

The maid [...] seems generally opposed to the rest of the humanity. I do not believe she puts me in the human category so our relationship is not disagreeable.

Det är också uppfriskande att handlingen drivs av påhittiga åldringar, i roliga boningar som slitits av väder och vind sedan de byggdes för flera decennier sedan. Leonora Carrington var aktiv konstnär under surrealisternas storhetstid, men skrev The Hearing Trumpet år 1974, när några årtionden gått och hon själv var 57 år gammal. Boken blir ett bevis (och en varning?) för att de surrealistiska drömmarna må ha tappat litet av sin glans, men finns kvar och kan blomma upp när som helst. Vår Marian är heller ingen vissnad ros, utan minns sina spännande epoker i olika världsstäder, och drömmer fortfarande om att besöka Lappland och bli dragen av hundspann. Så som boken utvecklar sig verkar den önskan inte omöjlig att förverkliga, även för en dam på 92 år, så låt heller ingen av oss aningen yngre sluta drömma vilt!

Grande Mahogany på Fasching

Med den tunga funken i hitlåten Bop Your Head inleder Grande Mahogany sin session på Fasching. Över lekande gitarrsound och falsettsång á la Prince i Brixton Funk rör sig musiken vidare till det space:iga introt och den fina melodin i Thundercurls. Och det är inget fel i att låta som Stevie Wonder ibland, vi behöver det vänliga groovet fortfarande. 

Bandets sound förstärks då och då med inspelade slingor av röster eller andra ljud. Fågelkvitter inleder låten Love Is The King, följs åt av en harmonisk gitarr och blir till en sugande ballad. Let us dispense the rhythm börjar likaså sakta, men så slår kompet till som en krokodilkäft och den stora funkmaskinen tuggar igång igen, och SUPER ROCKER tar oss tillbaka till ett groovigt sjuttiotal.

Den långsamma Salford Softie har ett mer experimentellt sound i både uppbyggnad och sång, och jag gillar det. Sedan kommer en rockig version av Hey! It's Alright som skramlar tungt i alla instrument ända till slutet av ordinarie set. Men publiken vill ha extranummer! Bandet spelar Bop Your Head en gång till, och musiken bubblar så att det kokar i rummet. Låtarna liksom hela spelningen är korta men lovande. Framförandet har en viss närhet till kaos av det slag som skulle vinna på mer fokus, men på det stora hela har Grande Mahogany talang och inspiration till bra musik, och jag ser fram emot att höra mer från honom.

Förtrollad vardag. Elsa Beskow på Thielska Galleriet

Kring förra sekelskiftet och ett par decennier framåt begåvades världen med illustrerade sagor för barn som var så kloka och välgjorda att de med rätta läses och älskas än idag. Flera av dem kom från Elsa Beskows penna, såväl egna illustrerade sagor som bilder till till exempel Alice Tegnérs barnvisor. Den första av dem var Sagan om den lilla, lilla gumman, efter en redan känd saga, där Elsa Beskow med inspiration från Arts & Crafts-rörelsen gav illustrationerna en rund form och ramade in dem vackert med girlanger.

I utställningen på Thielska Galleriet kommer många att hitta gamla favoriter som lästes gång på gång i barndomen, och med vuxna ögon upptäcka ännu mer omsorg och skönhet i detaljerna och kompositionen av bilderna. Och ävenså i de roliga rimmen i den bitvis läskiga sagan om Hatt-stugan.

Elsa Beskows historier bjuder på många sago-element; talande djur och andra skogsväsen, blommor och grönsaker som är levande, dansande varelser, och barn som kan krympa till liten storlek, som i den klassiska Putte i blåbärsskogen. Modeller för de många barnen i sagorna var Elsa Beskows egna söner, eller hennes systerdöttrar, men stiliserade så att anletsdragen anonymiserades - inte utslätade! - så att fler barn kunde se sig själva i dem. 

Tomtebobarnen får uppleva många spännande stunder.

Några av sagorna läste jag inte själv som barn men är glad att få se här. Som till exempel den fina Sessalätts äventyr där den nyfikna prinsessan har en god lekkamrat och omtänksam hjälpare i sin far kungen.

En annan fantasifull historia är den om den lilla abborren som blir uppdragen på land av en pojke med metspö. Abborrens fisk-vänner skaffar sig ben för att kunna gå hem till pojken och övertala honom om att släppa ut abborren i vattnet igen! Elsa Beskows sagor och illustrationer är verkligen en guldgruva för många generationer framöver.

Länk till Thielska Galleriet

Sirât

Sceneriet är magnifikt: ovanför platt, sandig mark reser sig branta klippväggar som visar miljoner års sedimentlager. Där ställer de upp sitt batteri av enorma högtalare. Dansen startar: många dansar långsamt för de vet att det kommer att fortsätta hela dagen, natten, nästa dag. Men andra drivs till intensiva rörelser av  rytmerna som får hela jorden att skaka. Det känns nästan fel att fem ur den stora rörliga gruppen får namn - Bigui, Jade, Tonin, Josh, Steff. Vilka är de? Är de pålitliga tack vare sin kärlek till musiken? Eller är de farligt gränslösa? Genom det pågående ravet rör sig Luis och Esteban, far och son som letar efter dottern/storasystern som varit försvunnen i fem månader. Ingen där känner igen henne från bilden de visar. 

Nästa morgon kommer lastbilar med militärer till platsen. Det pågår oroligheter i landet - Marocko - och de dansande utlänningarna skall eskorteras bort. Nu hinner man fundera över det europeiska privilegiet som böljar fram på olika sätt. Man kan skaka på huvudet åt de vita människor som inte vill låta världspolitiken och lokalbefolkningen störa festen, som smiter från deras omsorger och förhandlar med andra behövande om den ransonerade bensinen de behöver för att ta sig till nästa fest, nära gränsen till Mauritius. Men minuterna av dans i filmens inledning har gett oss förståelse för hur rytmen är som en religion för de ganska slitna personerna som jagar genom öknen efter nästa rave. Luis och Esteban följer deras stora slitna husbilar i sin lilla silvergrå buss.

Uppkoppling mot internet och GPS är inte att tänka på, en karta finns fast vem vet vad som är väster eller söder när man dundrar fram över de torra markerna. Men bilfärderna blir en lek för de erfarna rejvarna, och för Esteban känns de spännande händelserna och underbara vyerna nog som ett fantastiskt äventyr.

Filmens dryga första halva är som en övning i att acceptera långsamma, oväntade vändningar och försjunka i dem. Men det var oro som drev Luis och Esteban ut på den här färden, och det onda kommer inte att lämna dem i fred i öknen. När sorgerna kommer så kommer de slag i slag, som grymma överraskningar. Smärtan är förlamande. Ändå är filmen Sirât mycket vacker, sevärd och minnesvärd.