fredag 5 mars 2021

Such A Fun Age av Kiley Reid

 25 är en rolig ålder för väldigt många, när man börjat tjäna pengar och är ute och festar med vänner för att man inte har någon familj att sköta om. Emira har visserligen en familj, eller rättare sagt ett barn i synnerhet att sköta om, Briar som hon tar hand om tre dagar i veckan för att Briars mamma Alix Chamberlain skall kunna skriva på sin bok.

Men Emira festar också med sina väninnor, och det är mitt under en sådan fest som familjen Chamberlain i halvpanik ringer henne för att komma och hjälpa dem med Briar. Emira tar Briar till närbutiken, där några sippa personer börjar misstänka att Briar är kidnappad. Vi känner pulsen öka tillsammans med Emira när hon inser att hon - småberusad, partyklädd och framförallt med mörk hudfärg - riskerar att misstros och föras bort.

Flera i Emiras närhet vill att hon skall väcka åtal mot butiken eller väktaren för vad hon utsattes för, men själv är Emira lättad att det är förbi och vill inte göra någon stor sak av det. Rent allmänt är det så att Emiras vänner och bekanta mer än hon själv vill att hon skall göra mer av sitt liv och höja ambitionerna på flera områden. Och visst ger det en känsla av osäkerhet att vara den som tjänar minst på sina två halvtidstjänster, och inte har några planer på att plugga eller söka mer prestigefyllda jobb. Men Emira vill inte känna sig pressad av någon annan till att ändra sig, för i det ligger en nedvärdering av hennes liv just nu. Och det enda Emira är riktigt säker på är att hon tycker om att ta hand om Briar, detta lilla energiknippe vars många roliga kommentarer lyser upp hela boken.

Inledningen av Such A Fun Age kändes för lättviktig och inte så lockande. Där var festscenerna med Emira och hennes vänner, och där var kapitlet om hur Alix Chamberlain skapade sin karriär som bloggare och en form av coach, vilket fick mig att först tänka att boken skulle passat bättre som film. Men handlingen är så klurigt ihopsatt att den blir riktigt spännande, och samtidigt hinner vi märka hur alla har planer för vad Emira borde göra, planer som de inte har stämt av med Emiras önskningar. Emira själv är ingen idealisk huvudperson; hennes omsorger om Briar är kloka och fina men hon är riktningslös och utan större intresse för omvärlden. Men det ger inte omvärlden rätt att bestämma hur hon skall leva sitt liv. Tids nog kommer Emira att landa med båda fötterna på en plats där hon kommer till sin rätt.

onsdag 3 mars 2021

The Dig

Vad kan finnas i de stora gravhögarna man stöter på i landskapet? Att de ligger en bra bit bort från det vi idag kallar civilisation kittlar fantasin ytterligare - hur kan omgivningen ha sett ut och hur gick det till när gravhögarna restes, och förresten, för hur länge sedan restes de? Det går bara att få reda på genom att gräva, målmedvetet och försiktigt, med kunskap om jorden och vad den kan ha gjort med det som begravts i den. 


Edith Pretty har några stora, fantasieggande högar på sin mark i Sutton Hoo och nu har hon äntligen gjort slag i saken att anlita en erfaren utgrävare, Basil Brown. Att hon norpat en skicklig utgrävare irriterar grävledarna från näraliggande Ipswich museum; de behöver ju Brown till en viktigare undersökning av en romersk villa. Men Edith Pretty står på sig, och Basil Browns intresse är också väckt. Meter för meter tar han sig in i den mest lovande högen. Även när man kan Suffolks jord så väl som han är det ett tungt och ibland farligt arbete. De oundvikliga regnovädren gör marken till lervälling, och det är viktigt att skydda platsen så att inget skadas av insipprande vatten. 


Efter mödosamt arbete hittar Brown och hans assistenter järnspikar - tecken på att högen innehåller ett helt skepp, och därtill är gravplats för någon viktig person. Nu väcks uppmärksamheten hos inte bara Ipswich museum utan även British Museum, som med pompa och pondus utnämner sig till att leda utgrävningen. Nu går det att sätta sig in i dilemmat för alla inblandade: de som började utgrävningen och insisterade på att fortsätta vill inte bli utmanövrerade när deras arbete ger riklig frukt. Men helt klart är detta ett fynd som kräver mycket arbete och analys av historiekunniga, så tillskottet av kunniga utgrävare i form av de erfarna arkeologerna Stuart och Peggy Piggott med flera var nödvändigt. Men nog hade styrningen från British Museum kunnat ske med mer respekt för Basil Brown, vars insats inte ens erkändes under den första tiden då fynden ställdes ut. 


För fantastiska fynd gjordes det i Sutton Hoo, och de som är intresserade känner nog redan till den fascinerande hjälmen som bär platsens namn. Det kan kännas litet irriterande att vi inte får se fler detaljer av alla de ting som hittades och som skrev om förståelsen av 600-talet. Filmen The Dig fokuserar istället på arbetet och samarbetet mellan de inblandade. För det ändamålet har man också prånglat in några kärlekshistorier som inte har täckning i verkligheten, vilket för min del var fullständigt onödigt. Mer relevant är handlingens koppling till döden - det är ju någons gravplats man gräver upp. Det speglas i Edith Prettys vacklande hälsa, och ännu mer i det annalkande kriget och alla unga liv det kommer att kräva. Året är 1939, och det är svårt att motivera arkeologiska utgrävningar när hela landet står under hot. Men som filmen låter Basil Brown säga - klok, jordnära men med en törst efter kunskap och förståelse - så behöver vi förstå vår historia för att gå in i framtiden. 

måndag 1 mars 2021

Trädgårdsgatan med Helsingborgs stadsteater

 Två mödrar och två döttrar betyder tre personer, men en av döttrarna spelas av två skådespelerskor i olika åldrar, så i Helsingborgs stadsteaters uppsättning av Trädgårdsgatan ser vi en kvartett av rutor med en kvinna i varje. Förutom när någon lämnar sin plats, förstås. Vi ser en coronaanpassad föreställning, strömmad från teatern hem till vem som vill, med skådespelare, regissör och andra på nödvändigt avstånd från varandra.

Det är sällan föräldra-barn-relationen löper smärtfritt. Vad vi får se är mycket av de många ganska hårda grälen mellan den yngsta dottern (i två uppsättningar) och hennes mamma, men inte bara det. Den yngsta dottern syns som nybliven student med förhoppningar om livet, och som äldre kvinna, tilltufsad av livet.  

Foto: Jörgen Dahlqvist

Det är tacknämligt att det alltid är tydligt i dialogerna vilka två som talar med varandra och i vilken tidsperiod. Ibland växlar det med flit hastigt mellan två dialogpar, så att vi ser hur konflikter återkommer med flera års mellanrum. Det är inte konstigt att pengar är ett återkommande problem, i pjäsen likväl som i verkligheten för många, och det är fint att se det framfört med detaljerna. Flickan behöver så ofta låna pengar, till saker som mor och mormor har svårt att förstå - ut och festa med vännerna? Skaffa tatueringar? Och varken mor eller mormor har obegränsat med pengar att låna ut.

Men vi ser också flickans ångest och hur det vi ser som onödigt för henne är den livsviktiga kopplingen till vännerna som hon behöver just då. "Kommer jag någonsin att bli glad igen?" ropar hon i sina inre plågor. Fast även mor och mormor har sina sorger som de har fått hantera och plöja ned i sitt inre medan de har tagit sig igenom livet. Och de har båda också haft stora förhoppningar för sina respektive döttrar, de skall arbeta för att hon skall få ett bra liv. Men just i de här fyra fyrkanterna ser vi hur svårt det är för dem alla att se varandras specifika smärta för att kunna förstå och hjälpa.

En pjäs med talande huvuden har svårare att engagera än en där skådespelarna rör sig över ett golv och kanske har scenografi och rekvisita att använda sig av. Här blir det också litet svårare av att handlingen inte lika mycket är en serie kronologiska händelser, utan nedslag i känslotillstånd och ögonblicksbilder av konflikter. Förvisso är det vad pjäsen vill vara, men det gör handlingen än mer svårgripbar. Men engagemanget från skådespelarna är äkta, och särskilt scenerna mellan Evamaria Björk och Birgitta Rydberg glöder. För den som längtar efter teater ligger Trädgårdsgatan bara ett klick bort.

Länk till Trädgårdsgatan på Helsingborgs stadsteater

söndag 28 februari 2021

Resenären & Banemannen av Tommy Gustafsson

 Gudarna har lämnat Nandoria. De flesta som lever nu vet inget annat än att gudarna är borta, och en del känner till legenderna om hur de fjättrades och förvisades. Några få har levt så väldigt länge att de minns hur det var när gudarna levde bland dem. En av dem är Graldek, som börjar bli trött på sitt enahanda småstadsliv. Men när den unge mannen Ric dyker upp i hans liv, utan minne av vem han är och var han kommer ifrån, väcks tanken hos Graldek att detta är Resenären som skulle kunna släppa in gudarna i världen igen.

Vad skall Resenären göra för att åstadkomma detta? Det är svårt att veta, för någon har rivit ut just de sidorna i alla böcker som innehåller profetian som talar om det.
Så vi vet att någon eller förmodligen flera andra vill stoppa Resenären, med list, våld och magi. Graldek hör till ett sällskap som är tränat i allt detta, men det finns även andra sammanslutningar med syften på tvärs mot dem, och vem vet om gamla vänner ännu är att lita på. Inte bara Graldek och Ric utan flera andra behöver snart fly genom Nandorias länder, för att skydda sina liv och för att komma fram till vad de är ämnade för. På vägen får vi veta mer om de gamla legenderna, och möter otäcka naturväsen och gastar och minst lika otrevliga människor med egna planer för våra huvudpersoner.

Tommy Gustafsson har en god känsla för detaljer - att inte kunna stödja på en skadad lem, hur omgivningen ser ut i en pressad situation. Det händer att de här observationerna stoppar upp handlingen just när är mycket annat på gång, vilket gör att man inte uppskattar dem så mycket som man hade kunnat om de kommit under lugnare perioder i handlingen. Jag hade också gärna läst mer om Graldeks saknad efter gudarna, varav en ju var hans nära vän, om de mystiker som fortfarande sjunger och utför ritualer i templen, och fått händelserna kring gudarnas förvisning mer förankrade. Men det är intressant att få höra kraftuttryck och andra ordspråk som bygger på en bakgrund vi inte behöver veta allt om, och de många väsendena och gudarna i Nandoria vittnar om en rik fantasi.

fredag 26 februari 2021

Spring Uje Spring

 När scenshowen Spring Uje Spring blev film med samma namn skiljde sig det nya manuset både från showens manus och från Uje Brandelius verkliga liv. Det gemensamma för alla tre, och fokus för berättelserna, är att Uje Brandelius diagnosticeras med Parkinsons sjukdom. I den föreliggande filmen döljer han det först för sina närmaste, vilket han berättat att han inte gjorde i verkligheten. Så kan det ändå ske för många andra, och det är oerhört lätt att sympatisera med en människa som just fått en svår diagnos och inte vill berätta kanske för att hen inte vill tro på den, inte vill acceptera att den är på riktigt, inte vill belasta sina närmaste, inte vill att livet skall förändras och försämras. 


Tyvärr gör inte filmen det bästa av de här känslorna. Istället får vi se allmänt skavande ytor mellan Uje och omvärlden i form av korkade och oförstående medmänniskor och en alltmer lättirriterad Uje. Och tyvärr är de här dummerjönsinslagen formaterade som skojsiga skämt det är tänkt att man skall flina överseende åt; clickbait-diskussionerna på radioprogrammet där Uje arbetar, att programmet alltid varvar inslagen med Dansa Pausa, att alla Uje möter på de oerhört pretentiösa fritidssysselsättningarna för minstingen frågar om de bor i bostadsrätt i Bredäng, där det ju är så blandat, har de hört. 


Allt det här stjäl tid från berättelsen om Uje och hur han hanterar sin sjukdom. Det ser vi ibland i scener där han känner sina begränsningar och undrar hur han skall hantera dem: fläta dotterns hår, knäppa upp skjortan innan läggdags, spela piano. De där ögonblicken är det minnesvärda, tillsammans med Uje Brandelius och Doktor Kosmos fina sånger om livets förgänglighet. Det är ju i sångtexterna med sin blandning av på låtsas och på riktigt som Uje Brandelius i åratal har berättat unika och ändå igenkännbara historier, ofta sorgliga och roliga på samma gång. Filmen Spring Uje Spring blandar än en gång bort det bästa hos en av Sveriges mest originella textförfattare.


 

onsdag 24 februari 2021

Monteverdi Mariavesper

Claudio Monteverdis Vespro della Beata Vergine från 1610 är ett makalöst verk: det är lätt att älska hur vackert det låter, och ändå bär det på en känsla av att komma från en annan tid med andra musikaliska vanor är våra. En vesper sjungs på kvällen för att prisa Gud och tacka för den gångna dagen. Under partiet Magnificat berättas om Jungfru Marias utkorelse och egna lovprisning av Gud. En vesper kan bes i all enkelhet men också formas till ett magnifikt framförande vilket i sig är en hyllning till Guds ära.

I upptagningen från Konserthuset har vi lyckan att höra de skickliga musikerna i Wallström Baroque Ensemble, Eric Ericsons Kammarkör och solisterna Lovisa Sydén (sopran), Matilda Sterby (sopran), Elias Aaron Johansson (alt), Lovisa Huledal (alt), Thomas Volle (tenor), Mikael Stenbaek (tenor), Love Lyckelin Bergman (tenor), Arvid Eriksson (baryton) och Staffan Liljas (bas), under ledning av dirigent Fredrik Malmberg. 


Från det inledande ropet Deus in adiutorium meum intende (O Gud, kom till min räddning) med hela kören och ensemblen som sjunger och spelar, varieras uttrycket till partier där solisternas vackra stämmor får framträda en i taget eller i olika konstellationer med varandra. I partier som Fecit Potentiam får vi höra långsamma, utdragna körklanger (i andra partier solisttoner) ovanpå snabbare, porlande melodier från instrumenten. Där finns också utrymme för drillande skönsång som i Gloria Patri.

Jag beklagar att jag inte kan namnet på den böjda flöjt vars ton litet liknar en trumpet. Tillsammans med stora, vackra teorber ger dessa instrument ännu mer av stämning från ett annat århundrade.

Sicut in Principio - såsom i början så avslutas Monteverdis underbara Mariavesper med massiva, jublande klanger. Trots att ensemblerna står på långt och säkert avstånd från varandra, från oss åhörare och från tiden verket komponerades, så klingar musiken starkt och skönt genom seklerna och genom modern teknik hem till oss tacksamma lyssnare. 

Länk till Monteverdis Mariavesper på Konserthuset Play

tisdag 23 februari 2021

The City We Became av N.K. Jemisin

 Man talar ofta om att en stad har en själ, och visst skiljer sig miljön och atmosfären åt mellan olika städer i världen. När uppstår den där själen? Är det efter några hundra år, vid en viss befolkningsmängd, eller något annat? N.K. Jemisin besvarar inte den frågan, men i hennes bok The City We Became får vi vara med om när New York kommer till liv. Och NYC är så stort och skiftande till sin karaktär att den inte bara väljer ut en människa att bära dess själ, utan ytterligare fem personer som står för stadsdelarna Manhattan, Bronx, Queens, Brooklyn och Staten Island.

De fem personerna har olika bakgrund som liknar det deras stadsdel står för. Brooklyns familj har bott länge i sin brownstone och har till och med djupare rötter på platsen än så. Bronca driver ett konstgalleri, Queens har inget green card men har bott i New York i åratal via sitt working visa, Manhattan är så ny i staden att han glömmer hela sitt tidigare liv när förändringen kommer över honom. Den svagaste länken är Staten Island, en bräcklig ung flicka vars rasistiske despot till far alltid varnat henne för att lämna ön för de andra, farligare delarna av New York.

Stora städer fascinerar mig och de är verkligen något enastående, men kanske just därför har jag svårt att ta till mig idén att de kan representeras av en enda (eller fem plus en) kropp - det är ju många, många människor med olika viljor och drömmar som bygger en stad. De delar av skapelsemyt som Jemisin portionerar ut är inte så övertygande. Det är också litet irriterande hur några av personerna måste gå varv efter varv för att försöka förstå vad som händer, medan en annan av dem får all information på en gång och delar med sig i några stora infodumpar. Men att New Yorks essens hamnar i ett antal personer gör förstås att vi har några starka huvudpersoner att följa i en kosmisk kamp mot krafterna som vill utplåna staden innan den fullbordas.

N.K. Jemisin gör några medvetna omkastningar av hur ondska representeras i allmänhet, och H.P. Lovecrafts variant i synnerhet. Svärta och mörker brukar ju ofta stå för det onda och skrämmande, men här är det istället vitt, vitt, vitt. Från de stora vita monsteramöborna som angriper staden över de små vita maskliknande trådarna som infekterar invånarna, till de ondskans mänskliggjorda avatarer som tar form i vita kvinnor och gör dem ännu vitare, som en rad av über-Karens. Dock kan rasistiska förolämpningar och fördomar mot mörkhyade bli lika tradiga när de vänds i sin motsats. På sidorna med de ilskna beskrivningarna av den beskäftigt provokativa konstgruppen Alt Artistes radas förolämpningarna mot självgoda vita hipsters upp på ett sätt som nog kommer att kunna kännas daterat om några år, när en manbun inte betyder samma som idag.

Det finns en tråd jag tycker är ganska intressant; hur den listiga ondskan krigar med papper och kontrakt, för att bit för bit gentrifiera en stad med sin uråldriga ondska så att den aldrig fullbordas till ett levande väsen. Men när hårt sätts mot hårt är det magisk-kosmisk råstyrka som gäller, och visst får vi se delar av New York kraschas den här gången likaväl som i så många actionfilmer. Slutet överraskar, och andra delar av boken känns mer gedigna, men det är bra med ett stort actionslut. 


Fler böcker av N.K. Jemisin:
The Inheritance Trilogy
The Hundred Thousand Kingdoms
The Broken Kingdoms
The Kingdom of Gods

The Broken Earth Trilogy
The Fifth Season
The Obelisk Gate
The Stone Sky