The Testaments

När fertiliteten sjunker till minimala nivåer blir barn en statussymbol. I den fundamentalistiskt kristna diktaturen Gilead är det dessutom önskvärt att samhällets ledare har fulltaliga familjer, med manligt överhuvud, en undergiven hustru och barn. (Och ibland en Tjänarinna som hålls fången för att föda barn åt familjen.) I flera fall har barn till oönskade medborgare kidnappats och tilldelats en sådan finare familj. Ett av dem är Agnes Mackenzie, som inte vet att kvinnan hon kallade mor inte var hennes biologiska mor.

Agnes går tillsammans med andra tonårsflickor i en skola för att lära sig att bli goda hustrur och framför allt lydiga under religionens pålagor. Det kan kännas bra att veta att man har en uppgift i livet - att bli en god hustru - och vara omhuldad för sin potential - att föda barn. Men allteftersom flickorna får sin första mens och flyttas till nästa steg mot vuxenlivet, börjar äktenskapets realitet att kännas mer skrämmande än spännande. Det blir inte minst tydligt när de giftasmogna flickorna skall presenteras för möjliga makar på en speciell balkväll. För de skall självklart giftas bort med samhällets toppar, och de är alla män i hög ålder som lystet sträcker sig efter de unga flickorna som drillats till att vara kyska.

Bland skolflickorna klädda i plommonfärgade kläder finns också vitklädda flickor, "Pearl Girls", som frivilligt kommit till Gilead från den syndfulla omvärlden. Men en av dem, Daisy, är inte där för att underkasta sig, utan som spion från gerillarörelsen Mayday. Det är ett livsfarligt uppdrag, för Gilead straffar såväl statsförrädare som slarviga skolflickor hårt.

Margaret Atwoods ganska röriga och platt skrivna bok The Testaments har fått liv i den välgjorda filmatiseringen med samma namn. Tittarfavoriter från The Handmaid's Tale som Aunt Lydia och June Osborne själv dyker upp i handlingen, men framför allt följer vi plommonflickorna och pärlflickan i tankarna om hur framtiden kan bli, det tyst viskade skvallret om det de inte får prata om, växande förälskelser - allt detta under skuggan av tyrannerna som förbjudit dem allt annat än disciplin och foglighet, och vill att de skall vara en skara av identiska, utbytbara unga kvinnor. Det gör det så plågsamt att se entusiasmen hos naiva Hulda, motviljan hos Becca, den alltid så välinformerade skvallerbuttan Shunammite, den hoppfulla Agnes, och Daisy med sina hemligheter - alla skall de formas efter andra mäns vilja. Men inte kan en diktatur som Gilead bestå för evigt? Den första säsongen höll spänningen högt. Låt oss se hur det går i andra säsongen.

Neurobiest av Aiki Mira

I Berlin år 2100 växer nya ekosystem på taken, tillsammans med människor som är genetiskt modifierade efter hur de önskar. Aruke har stängt av det som hämmar musklernas utveckling på sig och sin käraste Kenoah, så de är båda storväxta och muskulösa. Även växter och djur är genmodifierade till nya varianter, litet olika för varje tak de bebor. Men en egenhet i Arukes kropp verkar hon vilja hålla hemlig även för Kenoah. Under smärta bringar hon fram - inte för första gången - ett föremål format som ett ägg men med mer omfattande egenskaper.

Kapitlen i Berlin varvas med kapitel från SymBiom tio år tidigare, ett forskningscentrum i Amazonas där en - eller flera? - av karaktärerna från Berlin-kapitlen också befinner sig. Den 14-åriga Prima har motvilligt följt med sin mor och styvmor för att leva där och försöka destillera och återframställa den känsla av gemenskap med naturen som ursprungsbefolkningen där hade. Detta försvåras eller underlättas av att hela området är syntetiskt återskapat efter att ha skövlats under de tidigare decennierna. Men forskning i skärningsområdet biologi, zoologi och psykologi är svårberäknelig, och nya processer och entiteter växer fram ur floran och faunan, utanför forskarnas kontroll eller förståelse.

Den allt genomsyrande närhetskänslan till naturen är det allra mest eftertraktade även i Berlin år 2100. Den största megastjärnan - Mega-Celeb - är Riva Lux som i sina framträdanden delar med publiken hur hon själv delar kropp med ett utvalt djur. Detta har väckt Arukes intresse och en undran om de båda har något gemensamt i sitt förflutna.

Aiki Mira är bra på att beskriva miljöer som pulserar av liv, miljöer ur en framtid med oväntade livsformer i symbios med högteknologi eller nya sorters biologi. Mindre bra beskrivet är logiken i övergångarna mellan dem, och vad teknologin kan göra - det sistnämnda blir ibland litet som magi som kan ske litet efter önskemål. Det gör att de med flit utlagda mysterierna kring identiteter ibland orsakar mer av irritation än ögonblick av spänning. Men det är ändå intressant att för ett tag försjunka i Aiki Miras kreativa, myllrande framtid.

Fler böcker av Aiki Mira:

Proxi

1984 med Berliner Ensemble

Fyra män spelar Winston Smith, och hans inre tankar blir till diskussioner mellan dem, eller en ordlek där de avslutar varandras meningar, eller en talkör där alla fyra säger samma sak samtidigt. På så sätt verkar han mindre ensam i sina tankar än hur man annars kan tänka sig att en människa i ett totalitärt system känner sig, men det låter honom också framstå som en fullödig människa i ett samhälle som vill att alla skall tjäna staten utan invändningar. Scenografin med två spegelväggar satta som en kil låter ibland de fyra männen bli till en oöverskådlig folkmassa. 

Julia spelas av bara en skådespelerska, men en trio sångerskor i likadana trenchcoats kvadruplerar henne, och bidrar med klanger av Annunziata Matteucci som låter eviga och svårfångade; tidvis som gregoriansk sång, tidvis som folkmusik från avlägsna länder.

I Luk Percevals uppsättning ställs Winstons och Julias inställning till livet tydligare mot varandra, när hon sorglöst klättrande på strukturerna som håller upp spegelväggarna berättar hur hon söker hemliga ögonblick av lycka utanför det tvingande livet i diktaturen, som nu den otillåtna kärleksförbindelsen med Winston. Samtidigt söker Winston fortfarande utvägen i ett uppror mot Big Brother; det revolutionära brödraskapet som ingen egentligen vet om de finns.

De följande turerna av hopp, svek, förnedring och tortyr i historien är välkända och nästan ordagrant minnesvärda. När O'Brien förhör och plågar Winston är det hans röst som framförs unisont av den manliga skådespelarna, medan Winston är en ensam stämma, utan chans mot diktaturens allomfattande apparatur som täcker allt och kommer att finnas kvar i tusentals, miljontals år.

Länk till Berliner Ensembles sida om 1984

Foto: Jörg Brüggemann

Göbeklitepe, Taş Tepeler and life 12,000 years ago på James-Simon-Galerie Berlin

För 12000 år sedan byggde människor i sydöstra Turkiet stora utsmyckade stenstrukturer där många kunde samlas. De var precis i början av att bli bofasta efter att ha levt som nomader, och fynden har förundrat arkeologer som dittills hade sett att större (religiösa) byggnader uppfördes först efter att människor varit bofasta en längre tid.

Det internationella Taş Tepeler Project (Taş Tepeler betyder bokstavligen stenhögar) har i provinsen Şanlıurfa lokaliserat och börjat utforska platserna Karahantepe, Sayburç, Çakmaktepe och den mest kända, Göbeklitepe. Några av de funna artefakterna ställs ut på James-Simon-Galerie Berlin tillsammans foton från av fyndplatserna och en film från utgrävningen i Karahantepe.

Områdena är inte (bara) nedsjunkna i jorden av år och slitage, utan grävdes ned en bit i marken och försågs med T-formade pelare som utsmyckades med bilder av människor och djur. Även runt om i samlingsplatserna placerades skulpterade huvuden, litet  som extra deltagare i vad som försiggick i cirkelns mitt.

De äldsta delarna är från för 12000 år sedan, men många föremål som grävts fram är från 8500-9800 år gamla, så människor har varit samlade på dessa platser under flera tusen år. Statyer och mindre föremål som liknar djur - fåglar, grodor, jaguarer - har hittats, inklusive vad som liknar avbildningar av masker och människor som bär djurmasker.

De äldsta tydligt könade människostatyetter som hittats var av män, vars erigerade penisar utmärkte dem även mitt under jaktscener.

Efter hand började man även göra avbildningar av fertila kvinnor, ofta i mindre format.

Konstnären och fotografen Isabel Muñoz har fotograferat flera av föremålen på plats, och hennes skarpa foton i svartvitt frilägger platserna och artefakterna i tiden så att det känns som att vi är där när de var levande och viktiga för människorna i trakten.

Se på bilden högst upp till vänster, där handen håller runt hörnet om pelaren!

Det är givande att se filmen från utgrävningen av Karahantepe, både det noggranna arbetet och de gemensamma måltiderna bland arkeologerna, på en plats som samlat människor till gemenskap i årtusenden. Det är också en svindlande överlagring av dåtid, nutid och framtid när det digitala kartläggandet av fyndplatserna skapar en tredimensionell karta över exakt var varje föremål och jordlager kommer från, i en bild man kan röra sig inuti. Utställningsboken Building Community (finns på engelska, tyska och turkiska) är ett ymnighetshorn av information och ytterligare fascinerande foton.

Länk till James-Simon-Galeries sida om Building Community

Malina med Berliner Ensemble

Låt oss inte fastna vid att Ingeborg Bachmann själv hade ett problemfyllt förhållande med Max Frisch, men det är ett faktum att hon vet hur det känns när hon i boken Malina beskriver en intellektuell kvinnas tvångsmässiga dragning till en man som förminskar henne i ett misogynt Wien på 1960-talet. 

I insceneringen av hennes roman Malina spelas de tre rollerna på scenen - Ivan, Malina och jag - av tre kvinnor i likartade kläder, frisyrer och glasögon, så att man även när de efterhand formas in i distinkta ser hur de lever i symbios. I alla fall ur jagets synvinkel. Ivan, som bor bara något hus bort, har en gång stått för glädjen som avbröt en pågående depression. Men nu drar han sig undan, vill sällan träffas, och när de träffas kommer han med förolämpande uttalanden och förslag som det kärlekstörstande jaget ivrigt vill uppfylla. Alla de deprimerande böckerna i hennes bokhyllor, och i hela världen - ska hon verkligen skriva en nedslående bok till? Hellre skriva en som gör alla glada när de läser den, tycker han. En kommentar som visar hur litet han känner kvinnan, men hon låter den omforma hennes personlighet och uttryck i den litterära världen - tills han sablar ned hennes självförtroende ännu en gång.

Det kan vara ytterst frustrerande att se en kvinna underkasta sig en dålig man för de få smulor av kärlek han kastas ut, men Berliner Ensembles hantering av Ingeborg Bachmanns precisa språk ger historien en distans och intelligens som det är lättare att engagera sig i för någon som inte vill vältra sig i känslor. Den enorma telefonluren visar hur viktigt ett telefonsamtal, och väntan på det, kan vara. Små detaljer som schackspelandet och att Ivan förväntar sig ett varmt mål mat känns som lovande kopplingar till mannen när han inte ger någon ömhet.

Mot slutet av pjäsen kommer en passage där kvinnans drömmar om den förvirrande barndomen berättar hur pappans behandling av henne slog undan benen för hennes liv som kvinna. De tre kvinnorna på scenen stöttar varandra men i slutändan är det bara en av dem som finns kvar.

Länk till Berliner Ensembles sida om Malina

Foto: Jörg Brüggemann

Spider-Noir

I ett New York plågat av brott vandrar en man med superkrafter likt en spindel i människohamn: han har förmågan att skjuta stark, klibbig tråd från sina händer och med dess hjälp avväpna skurkar, eller ta fäste på en skyskrapas höjd och svinga sig genom luften. Men han använder inte krafterna längre, för han är trött och desillusionerad, även om han tragglar vidare på det godas sida som privatdetektiv. Tid och plats är ett alternativt 1930-tal, och TV-serien Spider-Noir är starkt inspirerad av noir-filmernas hårda stämning och stilfulla scenografi.

I den här versionen av Spider-Man, som vi först mötte på vita duken i Spider-Man: Into The Spider-Verse, ligger första världskriget bara några år bort i tiden, och det var i ett tyskt fångläger som Ben Reilly fick smittan som gav honom spindelns superkrafter. Men i lägret pågick många andra brutala experiment på amerikanska fångar. Nu har ett par av dem återkommit till New York City som hantlangare åt den lokala brottsbossen Silvermane, med sina egna versioner av superkrafter som gör dem till farliga motståndare för dem som försöker sätta sig emot Silvermane.

Det är inte bara med våld och hot som olika intressenter försöker styra staden, utan medelst svartmålning, intriger och komplotter. Ett uppdrag placerar Ben Reilly mot nattklubbssångerskan Cat Hardy. Ah, vilken uppenbarelse - en regelrätt femme fatale, vacker och förförisk, till synes i fara för andras konspirationer men med egen agenda och kapacitet att styra händelser i skymundan eller öppen dager.

Motvilligt tvingas Ben Reilly än en gång att använda sina superkrafter, men också sin slutledningsförmåga som detektiv när trådarna han följer går djupare in i hans egen historia än han skulle vilja minnas. 

Spider-Noir går att se antingen i svartvitt eller i True-Hue, där den senare varianten har extra lysande färger, som om den svartvita filmen blivit färglagd i efterhand. Det kommer tillfällen där den svartvita stämningen läcker in i det färggranna universat kring mellankrigstidens spindelman. Oavsett vilken version man väljer är Spider-Noir snyggt filmat med scenografi och rolltolkningar i fascinerande noir-stämning, och det är en fröjd för ögat.

Death of the Author av Nnedi Okorafor

I boken Death of the Author är själva science fiction-berättelsen inbäddad i historien om dess författare, Zelu. Zelus historia utspelar sig fem minuter in i vår framtid, med självkörande bilar, smarta AI-appar i telefonen och, vilket spelar en stor roll, ett exoskelett som låter Zelu resa sig ur rullstolen hon varit bunden vid sedan en olycka i tolvårsåldern. 

Det är av uppgivenhet efter att ha blivit avskedad från sitt arbete med att leda Creative Writing som Zelu börjar skriva en boken som blir hennes största succé. Från att aldrig ens ha läst science fiction skriver hon en berättelse om robotar och AI:n i en postapokalyptisk värld övervuxen med periwinkle grass. Så fort hon har sänt den till sin agent får hon miljonkontrakt på att skriva två böcker till och ett filmkontrakt för den första boken. Redan innan den har blivit utgiven får Zelu miljontals följare på sociala medier, och när boken blivit tillgänglig läses den av människor över hela jorden. Även Zelus privata liv blir till en Askungesaga, när den ene tech-biljonären efter den andre erbjuder henne exklusiva gåvor. Det är på det viset som hon får den unika möjligheten att utrustas med ett avancerat exoskelett som låter henne gå igen.

Men Zelu möter även motgångar. Efter några ilskna repliker i en offentlig intervju droppar hennes följare på sociala medier av. Och hennes stormiga familj - föräldrar, de många syskonen och släkten i Nigeria - tycks aldrig ha annat än klagomål på henne även under de största framgångarna. I de instuckna kapitel som utgör intervjuer med Zelus närstående bedyrar alla att de älskar henne, men det är svårt att se det som mer än tomma ord när deras interaktioner mest utgörs av gräl. 

Överhuvudtaget består boken Death of the Author av många ordrika förklaringar av någon känner eller vad som händer, ofta en räcka av rena överord i upprepning. Men om förklaringarna hade haft täckning i vad som faktiskt händer i boken så hade författaren inte behövt skriva oss läsare på näsan vad vi skall tycka om handlingen.

"I did it," she whispered. She burst into tears. The ending was breathtaking. It was dramatic and poignant and pacey - everything she'd wanted it to be.

I synnerhet hopas många exalterade kommentarer över boken-i-boken, Rusted Robots. Alla som läser den ropar till Zelu att det är den BÄSTA bok de någonsin läst och att hon är en FANTASTISK författare! Men de kapitel ur Rusted Robots som varvas in då och då är högst mediokra och är skrivna med lika platta karaktärer, ogrundad handling och banal dialog som den övriga boken. Då och då skimrar det till av spännande skildringar av framtidens miljöer, alltid övervuxen av periwinkle grass. Men det är svårt att tänka sig att boken Rusted Robots skulle ta hela världen med storm, inklusive den stora andelen läsare som inte intresserar sig för science fiction. Jag kan inte tycka att Death of the Author, eller Rusted Robots, är en underbar och livsomvälvande bok bara för att Nnedi Okorafor respektive Zelu skriver att det är det som läsaren skall tycka.

Fler böcker av Nnedi Okorafor:

Kabu-Kabu