Yokai - japanska väsen på Etnografiska Museet

Sorgen över våra misskötta museer, varav Etnografiska Museet är ett av dem, kan spilla över på de AI-skapade fotografierna som möter en utanför utställningen Yokai. Men det är orättvist, för när det gäller att gestalta övernaturliga väsen i vardagliga miljöer kanske AI är en lika godtagbar väg som andra metoder. Framför allt ursäktas AI-användningen av att vi inne på utställningen får se ett brett urval av bilder skapade av människohand, ända från Edo-tiden fram till dagens Yokai-inspirerade mangakonstnärer.

De olika väsen som enligt sägnerna lurar i Japans natur kan vara mer eller mindre farliga för människan, eller till vår hjälp, om vi vet rätt hur vi skall bemöta dem. För någon som inte har vuxit upp med berättelserna gör utställningen ett mycket gott försök att förmedla de olika karaktärernas långa historia, med variationer, och hur deras berättelser blivit en del av den gemensamma historien och inspirerat tolkningar genom århundradena.

En vacker röd bro över ett vattenlandskap leder in i utställningen och till de första avdelningarna som berättar om hur Yokai, samlingsnamnet för många olika väsen, plockades upp i konsten under den konstnärligt fruktsamma Edo-tiden som varade mellan 1603 och 1868. De flesta föremål i utställningen är från 1800-talet, och de flesta av målningarna är avfotograferingar vilket kan ursäktas med att originalen säkert är ömtåliga. 

Konstnärer avbildade de olika varelserna, gamla och nya historier om dem nedtecknades, och de sades ha del i händelser ur historien. Räv-varelsen Kitsune, som ger lycka åt sina vänner men är farliga för elaka människor, kan förvandla sig till en vacker kvinna. Det sades att en Kitsune var mor till Abe no Seimei, den legendariske ledaren av spådomsbyrån Onmyoryo på 1000-talet.

Några av de fascinerande varelser som det visas och berättas om är Kappa, Oni och inte minst Amabie som gärna vill avbildas och ses av många, och då kan avvärja sjukdom.

Två fantastiska stående rullmålningar är faktiskt upphittade i Sverige. De är unika både i sitt format och i hur de avbildar den underhållande historien om hur två yokai, efter nogsamma uppvaktningar från sina respektive familjer, gifter sig och får barn.

Efter att ha fallit i glömska under en period då Japan snabbt moderniserades, dök Yokai igen upp i folks minnen och smög sig in i populärkulturen. Utställningen visar också exempel på manga där olika Yokai uppträder, och hur såväl unga som gamla klär ut sig till sina favoritvarelser för en parad som efterliknar den mycket farligare parad av Yokai som brukade ske någon natt varje sommar.

För oss som inte har vuxit upp med Yokai i sagor och bilder är Etnografiska museets utställning ett fint smakprov på rikedomen i myterna, historierna, de inspirerade verken i samtiden och magin som omger de omväxlande skrämmande och vänliga Yokai.

Länk till Etnografiska museets sida om Yokai

Carrie

Stephen Kings historia om den tafatta flickan som mobbas av klasskamrater skakade om litteraturvärlden nästan lika mycket som Carrie skakade om sina klasskamrater när hon hämnades på dem. När boken än en gång filmatiseras, över femtio år efter att den gavs ut, är den moderniserad på flera sätt, och det är till största delen välgjort. Till att börja med, när nu Carrie befinner sig i vår samtid, förs mobbningen ut via de mest destruktiva metoderna som sociala medier ger möjlighet till. Carries skräck inför den första mensen filmas och sprids på skolan, och mobbardrottningen Chris följer upp med fler och värre hatbilder på Carrie.

Den andra uppdateringen är att vi får fler kringhistorier och bakgrundsberättelser runt Carries telekinetiska krafter. Det börjar litet styltigt med en berättarröst som till illustrerande filmsekvenser berättar om kvinnor genom historien som uppvisat överraskande stark kraft i pressade situationer. Efter hand smyger de sig också in i berättelsen i form av ett hemligt systerskap av kvinnor med olika övernaturliga krafter. Det kan tolkas som att läsare och tittare idag gärna funderar vidare kring överraskande händelser och vill se mer kring vad som kan ligga bakom allt.

Dessutom, för att brodera ut den korta ursprungsromanen till en serie med utrymme för flera säsonger, har persongalleriet utökats med egna livsöden och relationer till Carrie. Det är visserligen en välkommen nyansering att klasskompisen Sue tvekar inför mobbningen av Carrie, men helt onödigt att göra pådrivaren Chris till ett misslynt skilsmässobarn. Dock är det trovärdigt hur konflikten mellan Carrie och hennes mamma å ena sidan, och hennes motståndare och skolledningen å andra sidan, blir till en offentlig affär där utomstående också lägger sig i och väljer sida.

Vi får se fina skådespelarprestationer i rollerna som Carrie, ömsom plågad och ömsom hjärtskärande hoppfull om framtiden, och som Carries mor vars tyranni vinner på att nyanseras allteftersom handlingen har sin gång. En rolig parantes är att stora delar av besättningen på Battlestar Galactica tycks ha bosatt sig i Maine och placerat sina barn i samma skola som Carrie.

Trots sympatiska klasskamrater och skolpersonal som gör vad de kan för att medla, får vi redan i de första scenerna se att det slutar illa. Och det slutar inte där, två säsonger till är planerade. Vi får se om hela världen brinner till slut.

Cahokia Jazz av Francis Spufford

I en alternativ tidslinje blev inte Amerikas ursprungsbefolkning försvagade av smittkopporna, utan hade större motståndskraft mot de europeiska kolonisatörerna. I den världens 1920-tal är flera av stammarna enade i nationen Cahokia, och i huvudstaden med samma namn utspelas boken Cahokia Jazz. Som inledning citerar den en reseguide, som förklarar: 

A takouma - is a person native to the continent. A taklousa - is a person of African ancestry. A takata - is a person of European extraction.

Men säkerligen är många, likt vår huvudperson, inte entydigt det ena eller det andra. Joe Barrow växte upp på ett barnhem, och de föräldrar han aldrig träffade var förmodligen taklousa respektive taklouma, även om de flesta tagit honom för det sistnämnda under de två år han arbetat som polis i Cahokia. Den som tog honom dit var Phineas Drummond, en takata vän från tiden när de båda stred i det grymma världskriget. 

Cahokia har en religion som är ett konglomerat av inhemska traditioner, förtjänstfullt blandat med den katolska tro som förmedlades av missionerande jesuiter. Mässor på latin kompletteras då och då av maskerade människor som representerar Norr, Söder, Öster och Väster. The Man i the House of the Sun och hans systerdotter i the House of the Moon har ingen formell makt, men en tyngd i samhället som inte går att undvika.

Men nu händer det saker som inte passar in i den välfungerande balansen mellan kulturer, och det börjar med ett grymt mord i aztekisk tradition. Är det en ny rörelse ur folket som tar sin form, eller är det en provokation från någon utomstående? I vilket fall som helst stiger oron i staden när ryktet börjar gå om ett planerat större upplopp.

Med skicklig hand skissar Francis Spufford den energiska, rörliga stämningen i Cahokia, inte minst jazzen dit Joe Barrow skulle kunna ta sin tillflykt från de konkurrerande styrkorna i staden. Minst lika viktiga är stunderna då övernaturliga krafter tycks verka genom annars så alldagliga medmänniskor. In i det sista vet Francis Spufford hur han ord för ord skall höja spänningen, nyanserat och anpassat för varje ny sorts motståndare som Barrow möter.

Fler böcker av Francis Spufford:

Light Perpetual

Exil i Hello Kitty City på Teater Brunnsgatan Fyra

Redan i uppvärmningsövningarna "di-di-di-" och "go-go-go-" börjar blinkningarna till pjäsen I väntan på Godot. Men, men, denna moderna klassiker får endast spelas av män, enligt Samuel Beckett och hans dödsbos förvaltare. Så Beatrice och Masja på scenen är förvisade till en überkvinnlig eller snarare flickig existens i övermått. Masha har på en massa BH:s över hela kroppen, och Beatrice tar på sig och av sig kläder hela tiden, något som kommer att kulminera i en underbar feminin variant av Michelingubben byggd av en fantastisk mängd vajande ryschkjolar.

Fler detaljer och scener från Becketts pjäs varvas in; där står ett krattigt träd de funderar på att hänga sig, de talar om att gå sin väg men nej, de väntar ju! På Go- på Daniel. Daniel väntar de på i den här pjäsen. Bea kanske är kär i Daniel, Vad skall man ha på sig för att Daniel skall gilla en? De många blixtsnabbt levererade replikerna och rörelserna över scenen har kvinnlig kodning. Ser Masja tjock ut i de här byxorna? Hur ser man om en katt är en tjejkatt? Det kan låta som nonsensprat men i det mellantillstånd vi befinner oss i - vi alla i den överfulla källaren - bär de mest skruvade utsagorna på de största sanningarna i stunden. 

Fanny Lindstedt Grahn har skrivit ett fantastiskt roligt och överväldigande manus som skådespelarna Mira Mark och Ella Löfmark levererar med säkerhet och fullständig inlevelse i det absurda, inklusive en skönt tillgjord uppläsning av Bukowski. Tillvaron vänds upp och ned av en kavat Ellen Sarri som åttaårig iPad-användare och Filip Jönsson som kanske är den de båda väntat på. Frågan i pjäsen är alltid både om man skall fortsätta vänta, och om det ens kan finnas något bättre om man går vidare. Men det är värt att vänta på den här och fler uppsättningar av den fria teatergruppen Hjärter Fem.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyras sida om Exil i Hello Kitty City

Foto: Miriam Leandoer

Lanterns

Må vi vara förlåtna när vi suckar över de inledande scenerna i Lanterns - ännu en superhjälteserie som försöker göra sin kraftfulla huvudperson litet skitigare och mer problematisk. Men Lanterns tar tid på sig för att utveckla personligheterna hos de inblandade, Gröna Lyktor likaväl som deras närmaste familj och fiender. Hur skall man tolka det faktum att den innevarande Green Lantern, Hal Jordan, blivit tilldelad en trainee, John Stewart? Det är redan ovanligt att en Green Lantern hämtats från lilla avlägsna jorden, så är den galaktiska sammanslutningen på väg att ersätta Hal Jordan med en ny väktare?

Den stiliga gröna dräkten är inte i Hal Jordans smak, och hans träning av John Stewart verkar dels inadekvat, dels småsadistisk. Nu är John Stewart ända sedan barnsben van vid att pressas hårt. Det var till hans far som frågan om att bli den nya Gröna Lyktan först kom. Men frågan uttrycktes som "Är du rädd?", och i ögonblicket var John Stewarts far livrädd och ratades därför av den Gröna Lyktans Kår. Besvikelsen över det kanaliserade han och hela familjen i att uppfostra den nyfödde sonen John till att bli fullständigt orädd, för att en dag vara redo att bli den nya Gröna Lyktan. Scenerna från huvudpersonens barndom är fascinerande och skrämmande. Den ingående berättelsen om John Stewarts uppväxt ger oss god förståelse för hans psyke idag, och för hur tveksam han måste vara inför dem han egentligen borde kunna lita på - föräldrarna, Hal Jordan och alla i hans väg som erbjuder hjälp men också vill ha något av honom.

Lanterns utspelar sig inte i de hetsiga storstäderna Metropolis eller Gotham City, utan i en småstad i Nebraska där det inte desto mindre finns en oroväckande aktivitet av utomjordiska besökare. Det långsamma berättartempot och det ingående lirkandet med stadens starke man respektive sheriff gör att Lanterns påminner om Fargo eller True Detective, och det är ett gott betyg, för serien gör det bästa av sina förutsättningar. De galaktiska hoten har tagit form av människor, krafterna från den gröna ringen är inga partytrick man spelar fram i tid och otid, utan det är fotarbete, människokännedom och list som tar Hal Jordan och John Stewart framåt i utredningen.

Och ändå återkommer frågan - är det meningen att John Stewart skall bli den nya Green Lantern? Inte bara ta över efter Hal Jordan, utan fysiskt ta ringen från honom och utropa sig själv som den nya gröna lyktan? Det finns personer i hans närhet som uppmanar honom till just det, men vem av dem är värd att lita på? Lanterns målar upp en historia som är lågintensivt spännande hela vägen, och en världsbild med motsättningar och relationer att bygga vidare på i kommande säsonger.

Brandbergen av Bengt Ohlsson

Det bor omkring 12400 personer i Brandbergen. Ett par av dem skildras i boken Brandbergen av Bengt Ohlsson, och flera av dem har liv som cirklar kring varandra, även om inte alla kopplingar redovisas direkt. De personer vi möter har oftast ganska normala och oproblematiska liv, sett från utsidan, men eftersom vi hör deras tankar vet vi att något gnager hos var och en av dem. Och det som är jobbigt kan spilla över i annan oro och beteenden som påverkar andra personer. Det är litet sorgligt, även om det inte framställs så, hur ett par av dem drar sig tillbaka från kärleksrelationer för att de förutser hur jobbigt det skulle kunna bli.

Att låta en rad olika personer turas om att vara huvudperson i kapitlen ger Bengt Ohlsson chansen att lyfta åsikter och samtidsreflektioner av olika slag. Alice som är i början av vuxenlivet ser på människorna kring sig, undrar vad som driver dem och dömer dem ofta i det tysta. Sami har passerat 30-strecket och är osäker på hur han ska styra upp sin egen tillvaro. Andra tar genvägar och tar för sig, men försätter också sig själva i stor risk. 

Flera av huvudpersonerna har åtminstone något personlighetsdrag man kan känna igen eller sympatisera med, och är intressanta att följa. De är trovärdigt framställda med en lättflytande prosa och naturliga dialoger. Boken Brandbergen är en engagerande nutidsskildring.

Fler böcker av Bengt Ohlsson:

Gregorius

Fejk på Dramaten

Det finns hemligheter och smutsiga baksidor hos alla som visar upp den mest vackra och framgångsrika fasaden. Inte är det väl en överraskning längre? I pjäsen Fejk ser vi tre olika representanter för succé med många följare, och sprickorna i fasaden för var och en av dem. Popstjärnan Salvador (Lindy Larsson) förlorar sin unga, snygga pojkvän till självhjälpsgurun Cholera (Ia Langhammer), vilken i sin tur saknar dottern Sanna som bröt med sin mamma för länge sedan. Samtidigt håller det jämlika äktenskapet på att krascha för feministpoddaren Myra (Bianca Kronlöf).

Relationerna går i kringelkrokar mellan personerna och de dyker upp i varandras kaos. Men i den energiska uppsättningen Fejk hinner vi inte gå på djupet med deras individuella sorger innan handlingen rusar vidare. Den ende som hinner bli intressant, och vars känslor pjäsen gärna hade kunnat fördjupa sig i, är Leif, känsligt gestaltad av Björn Elgerd. Från att ha blivit upplockad till Salvadors assistent/pojkvän vid nitton års ålder går han nu vidare till att bli assistent och kanske pojkvän åt den äldre Cholera. Trots att han ser det jobbiga bakom de bådas glänsande yta vill han (i tur och ordning) vara lojal mot dem och stötta dem. Man kan ana en osäkerhet och ett behov av att vara behövd hos Leif, och undra hur han skall hitta sin plats i världen.

I början, slutet och litet däremellan krossar föreställningen den fjärde väggen i meta-monologer där skådespelarna kommenterar sina roller och sin egen insats i föreställningen. Det kan vara spännande när det är skickligt gjort, men här blir det mer som en dumbing down, som att man försöker hjälpa ovana teatergåare att förstå, och skratta litet. 

Till största delen är pjäsen Fejk för lättviktig, förutom vad gäller Leif, den alltid magnifike Lindy Larsson och den fantastiska scenografin med en spegelvägg och en spegelklädd trappstegslabyrint vilka ibland dubbleras av filmprojektioner vilket gör skådespelarnas parallella upp- och nedstigningar till Escher-liknande tablåer.

Länk till Dramatens sida om Fejk

Foto: Sören Vilks