Eurotrash på Teater Galeasen

Varannan månad besöker Christian sin gamla mamma, men nu har hon kallat honom att komma i förtid. Christians litania av nedgörande kommentarer om alla han möter och Schweiz i synnerhet tar inte stopp vid honom själv, heller inte vid den dementa mamman och hennes bostad, men det faktum att han inte håller sig själv för bättre än någon annan är det som gör hans dräpande kommentarer humoristiska istället för motbjudande. I Teater Galeasens iscensättning av boken Eurotrash blir Christians inre monolog ännu mer effektiv i formen av en svada som pågår medan omgivningen servar honom genom att sälja en tröja, hämta öl och ta betalt av honom.

Inte oväntat är maman själv lika bitsk mot såväl Christian som vem som helst som går henne emot. Hennes självsäkerheten i även de mest orimliga kraven adderar än mer komik till de bådas ständiga smågrälande. De far ut på en resa med taxi genom Schweiz, till ställen som figurerat i den enas eller andras historia. I en plastpåse ligger tusentals schweizerfranc som mamman tagit ut från banken, i necessären ligger stomipåsarna hon regelbundet behöver hjälp med att byta. Men det är inte bara pliktskyldigt som Christian stöttar hennes infall; sympatin lyser igenom i den delade historien av övergrepp och krigsförbrytelser som man måste skratta åt för att inte krossas av.

Enkelt och effektivt skalar Teater Galeasen fram det essentiella ur bokens handling och iscensätter det övertygande. Johan Wahlström och Fredric Odenborg kliver in i och ut ur roll efter roll i scenerna kring den ständigt kommenterande Christian (David Rangborg). Pjäsens lysande drottning är förstås Monica Stenbeck som maman, tillräckligt gammal och nära sitt slut för att skita i vad som passar sig. Med list och vackra historier lyckas Christian gång på gång avleda hennes försök att ta sig till Afrika, men egentligen ser det ut som att inget kan stoppa henne från att komma dit hon vill.

Länk till Teater Galeasens sida om Eurotrash

Foto: Markus Gårder

Wonder Man

När nu multiversum-begreppet blivit mainstream, vänder sig Marvel åt ytterligare ett håll för meta-kickar, nämligen flera lager av fiktion. Wonder Man är en etablerad superhjälte med historia i Marvels tecknade universum. I TV-serien med samma namn, och alltså i MCU, är han likaledes (och enbart) en fiktiv superhjälte med filmer och följare. Ett av hans fans sedan barndomen är Simon Williams (sic!), som nu i vuxen ålder försöker få genombrott som skådespelare. När han får höra om en nyinspelning av den ikoniska Wonder Man-filmen känner han sig kallad till sitt livs roll!

Helt kongenialt är att den andra huvudpersonen i TV-serien (den vi ser) är Trevor Slattery, skådespelaren som anlitades för att spela The Mandarin under händelserna i Iron Man 3 och Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings. Slattery spelades då och nu av den skicklige skådespelaren Ben Kingsley, som gör honom skönt avslappnad med en accent à la Ringo Starr. När Simon Williams och Trevor Slattery möts, refererar de pjäser, TV-serier, skådespelare och roller inklusive ett par roller som Ben Kingsley spelat i vår verkliga (?) värld.

Den här Marvel-serien är alltså bara en superhjälteserie i sidohandlingen. Huvudtema är istället kallet till skådespelaryrket, och de förvrängningar och krokben som Hollywood lägger för konsten. Vi får se många fina scener när Slattery och Williams bollar klassiska pjäscitat - King Lear, Vredens druvor, Amadeus - och när de når höjder av skådespelarkonsten som man annars sällan ser i actionserier. Men därtill också stor komik i händerna på den excentriske europé som skall regissera den nya Wonder Man-filmen, och inte minst när Simon Williams blir petad från sin gästroll i American Horror Story för att han gnetar för mycket med rollens backstory och motivation.

Superhjälteinslaget är som sagt inte det som överväger i Wonder Man, men är ändå det som driver hela handlingen. Att Simon Williams faktiskt har superkrafter är något han har hållit hemligt i hela sitt liv och måste hålla hemligt om han skall få arbeta som skådespelare. Vad han inte vet är att Department Of Damage Control redan har honom i siktet och väntar på minsta anledning att sy in honom som en fara för allmänheten. Vi kan ana att Simons krafter kommer att spela större roll allteftersom tiden går... kanske ännu mer i en andra säsong?

Ni lyser i mörkret av Liliana Colanzi

Liliana Colanzi håller inte igen; redan på första sidan, i första stycket, händer något brutalt som snart överträffas av vad som händer på nästa uppslag. Det är en grym värld som Colanzi beskriver, och några av dem som lever i den har lärt sig att de måste vara lika grymma själva för att överleva.

Men i den grottan som den första novellen utspelar sig sker också vackrare händelser; kärleksmöten mellan två älskande från fiendestammar, och generationerna av insekter och fjärilar som får liv av den rika fladdermusspillningen. Dock, dödande och ny tillväxt sker om och om vartannat i cykler, sedan dinosauriernas tid och in i framtiden, i den här tidslinjen och eventuellt på liknande sätt i en annan tidslinje.

En mer indirekt form av brutalitet sker på en annan nivå i andra noveller, i trakten kring  den hårt bevakade Anläggningen där det är svårt att säga vad den suger upp och släpper ut, förutom produkterna som alla måste köpa. Förutom likgiltigheten för människoliv sprids efter hand en skrämmande övernaturlig smitta genom staden. Även när människorna skall skyddas från den onda omvärlden, som i den sista novellen, är det mot deras egen vilja och över deras döda kroppar om de inte lyder.

Liliana Colanzi skriver om en cynisk värld i ett spektrum av många likartade cyniska världar. Det går inte att förneka att liknande förhållanden och människor som utnyttjar andra finns i vår samtid. Ändå, trots att jag inte egentligen önskar att få läsa mer om hemskheterna som sker, så vill jag säga att berättelserna är så kortfattat skrivna, och i ett sådant virrvarr av övernaturligt, statligt sanktionerat och personligt våld, att de inte lämnar något bestående intryck, förutom kanske tidsloopen i den första novellen.

Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein på Dramaten

Tillsammans med brodern Leo återvände Gertrude Stein till det högkulturella Europa där hon tillbringat flera av barndomsåren. De båda bosatte sig i Paris under 1900-talets första år, och i sin gärning som konstsamlare kunde de finna nya, lovande målare inom de kreativa riktningar som konsten tog vid tiden. De lärde känna konstnärerna och många andra kreativa människor i den kulturens medelpunkt som Paris var, och flera av böckerna som Gertrude Stein skrev speglar det livliga umgänget.

Pjäsen Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein från 1982 låter oss möta Gertrude Stein på väg att vräkas från våningen i Paris där hon levt tillsammans med Alice B. Toklas, vilken dock ligger och sover under föreställningens gång. Gertrude Stein berättar för oss om sitt liv i utvalda scener, från när hon och brodern upptäcker Matisses konst och vidare genom decennierna. Vilken namedropping det hela kunde ha blivit, till uttråkningens gräns! Men istället berättar hon om några av tillfällena - till exempel några möten med Pablo - och sätter den lätt uppslupna och ibland kaotiska stämningen för oss.

Med sitt sätt att skriva ville Gertrude Stein med litteraturen fånga upp strömningarna i konsten; upprepningar i språket skulle spegla kubismen som Picasso uttryckte i bilder. Pjäsen lånar en del av Gertrude Steins stil utan att slå över från det i stort sett kronologiska berättandet. I andra akten kommer så brytningen med brodern då han tröttnar på modernismen och kritiserar Gertrude Steins litterära stil. Tråkigt, men Gertrude Stein låter sig inte avledas då hon har funnit sin plats i livet, bland de rörliga intellekten och utforskande konstnärerna i Europas kulturella centrum.

Johan Rabaeus framför den två timmar långa monologen lugnt och säkert, med nyanser i röst och gester som understryker men inte distraherar från texten. På scenen ser vi tavlor, pärmar och böcker som antingen bildar möblemang eller sticker upp ur scengolvet, en fin bild för hur kulturen är stommen i Gertrude Steins liv; marken under hennes fötter och allt som omger henne. Vilket härligt liv! Under två timmar framför Dramatens stora scen kan man låta sig inspireras och fundera på att försöka underhålla lika kreativa sammanhang idag.

Länk till Dramatens sida om Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein

Foto: Sören Vilks

The Bride!

År 1935 gjordes filmen Bride of Frankenstein, där det jagade monstret önskar sig inte bara en vän utan en motsvarande kvinna att älska och älskas av. Maggie Gyllenhaal plockar upp idén och låter historien utspela sig året efter, i ett trettiotal som har kvar en del av tjugotalets dansande glädje, men börjat mörkna och hårdna. På flera ställen ser vi affischer från Bauhaus Wiener Ausstellung, trots att vi är i Chicago.

Längs de mörka, regnvåta gatorna haltar en man med dolt ansikte fram. I ett av husen begär han att få möta Dr. Euphronius, vars verk han nämner med beundran. Men det är Dr. Cornelia Euphronius som redan står framför honom, kvinnan som dolt sig bakom förkortningen C. Och det är hon som skulle kunna uppfylla "Frank"s önskan, att uppväcka en död kvinna till att bli hans brud.

Men först har vi sett Mary Shelley tala till oss från andra sidan graven, och sedan ta plats i partyflickan Ida. Två frispråkiga själar i samma kropp! Det är en oväntad fröjd att se Idas paroxysmer när Mary Shelleys alliterationer och iterationer spricker fram ur hennes stämband. Men hon är i sällskap med farliga personer, och maffiabossen Lupino ser ogillande på. Än en gång får man en överraskning i hur vacker scenen är när Ida störtar till sin död. Vi tittare kan tröstas av att vi vet att hon snart kommer att väckas upp till ett annat sorts liv.

Genom de stelnade ärren och missbildningarna i ansiktet lyser förtjusningen fram. Frankenstein (monstret har tagit över namnet) är betagen i flickan som fått liv i en spännande ceremoni, den här gången utan onödigt sammantråcklande av lemmar från olika lik. Från början presenteras hon som hans brud, att de två var på väg att gifta sig men att det skedde en olycka. De båda ger sig ut bakgatorna och hamnar på en uppsluppen, dekadent danskväll där Fever Ray sjunger. Men monster blir alltid utstötta och snart måste de båda två ta till flykten. 1930-talet var också decenniet då Bonnie och Clyde rasade fram längs vägarna, men våra två huvudpersoner är inte ute efter att råna eller döda. Dock följer i deras spår en mobb av efterföljerskor som har mer lust på blod och hämnd.

Filmen The Bride! spelar på ett underbart sätt med fantasifulla detaljer, som när en hel balsal dras in i en Monster Mash; alla gånger som glamour ställs mot förruttnelse; och de bitande kommentarerna från Mary Shelley som både är aktör och åskådare. Sidohistorien med de två detektiverna som följer monsterparet är inte lika givande, men riktigt underhållande på flera plan är dansinslagen med  filmstjärnan Ronnie Reed som Frankenstein beundrar så mycket. Regissören har tagit in familjemedlemmar i flera roller - maken Peter Sarsgaard som en detektiv, brodern Jake Gyllenhaal som Ronnie Reed. Huvudpersonerna spelas mer än ypperligt av Christian Bale som den rörande och fine Frank, och Jessie Buckley som den oberäkneliga och fascinerande Ida/The Bride! Den egensinniga handlingen kommer till sin rätt i färgerna, ljuset och skönheten i det slitna och fula.

Parmenides av César Aira

Det är svindlande och uppmuntrande att tänka på att det finns verk som har överlevt i tusentals år, exempelvis religiösa skrifter från olika kulturer, liksom teaterpjäser och traktater från antiken. De måste ha skrivits av någon (eller några). Vi kan forska och spekulera i hur det gick till, och hur det dagliga livet och arbetet upplevdes av människorna i fråga. César Aira har tagit sig an en sådan situation och skrivit en berättelse om det som är kort men rik på tankar och även på komik.

Bokens huvudperson är Perinola, en ganska uppskattad poet i den grekiska kulturvärlden femhundra år före Kristi födelse. Av boktitelns Parmenides blir han kallad till ett uppdrag: Parmenides vill ha hans hjälp för att skriva en bok med alla de tankar han har om världen och livet. 

Skriven år 2006 är det fascinerande hur César Airas bok föregriper dagens genvägar till kreativitet via AI, där man formulerar sina önskningar och en annan entitet producerar själva verket. Perinola själv snuddar vid tanken att han genom detta kommer att bli någon sorts... spök-skrivare... Men det är i den här processen som den lågintensiva humorn infinner sig. Parmenides håller långa utläggningar för Perinola om vad han vill skriva, eller rättare sagt hur han vill att det skall vara formulerat: Lättförståeligt, men med klokhet. Börja med stora idéer och sedan röra sig mot konkreta exempel ur livet, eller kanske gå den rakt motsatta riktningen. Perinola försöker med kloka frågor och förslag få Parmenides att specificera sina tankar, men vid varje möte instämmer Parmenides förnöjt med frågorna och ger samma nebulösa icke-svar som förra gången.

Parmenides är en välbeställd man med inflytande i trakten, ersätter Perinola rundligt för hans insats, är allmänt generös och sätter ingen press på Perinola att faktiskt skriva något under åren de umgås. Efter inre överläggningar låter Perinola de återkommande samtalen fortgå, och kan under tiden dessutom, utan avoghet mot den generellt sympatiske Parmenides, formulera tankar om skillanderna i liv mellan fattiga och rika, och om skrivandets konst i sig.

Till en början kan boken Parmenides kännas trögläst då dess långa bisatsfyllda meningar fyller sidorna i det ovanligt lilla bokformatet. Det behöver dock inte dröja länge förrän man ser förbi det och sveps med i berättandet. Som vi kan minnas från filosofins historia, eller kvickt dubbelkolla via valfritt medium, så existerar boken Om Naturen av Parmenides, eller åtminstone fragment därav och därtill samtida mycket uppskattande omdömen om verket. Vi kan gissa att något faktiskt kommer att komma ut från de bådas långvariga samarbete, men njuta av den intellektuella resa som boken bjuder på innan den kommer fram till slutet.

I bomullsfältens ensamhet på Dramaten

De två på scenen bär båda varsin tung, fluffig päls - ett pansar man kan svepa in sig i för att se rik och stark ut, även om man inte har något annat i världen. Föreställningen är inramad av musik av Jean-Philippe Rameau, som visserligen inte var samtida med Racine eller Molière. Men det är som att Bernard-Marie Koltès har tagit två pundares ord och klätt dem i en språkdräkt av formalitet och niande lånad från dessa båda giganter i fransk teater. 

I tur och ordning pratar de på i flera minuter om det de vill få fram, med många detaljer och omtag och annat man känner igen från människor som försöker snacka för att inte visa hur litet de har på fötterna. Ingela Olssons gestalt säger sig kunna erbjuda vad som helst, till och med sådant som köparen inte kan sätta ord på, och svävar då och då ut i självskryt och hot. Lena Endres gestalt försöker förneka att hon vill köpa något, att hon alls ens ville bli tilltalad, och lägger stor möda på att beskriva hur hon var på en rak väg från ett upplyst fönster till ett annat och inte alls ville bli tilltalad av den andra. 

För mig ligger det humor i att tänka att detta varit två stapplande, framhostade monologer, säkert tryfferade av fula ord, av två personer på samhällets botten som nu fått en tjusigare presentation och placerats på världens scener inför betalande människor. Andra ögonblick av komik är inflätade i handlingen med flit och lockar till skratt.

Med en halvtimme kvar får föreställningen en aning av Kafka-(icke)-logik då de båda i snabbare takt börjar bolla filosofiska applikationer på situationen mellan varandra. De båda skådespelerskorna på scenen gör en massiv prestation när de framför de komplicerade textmassorna som om de ärligen kom inifrån dem själva. 

Länk till Dramatens sida om I bomullsfältens ensamhet

Foto: Sören Vilks