lördag 16 oktober 2021

Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen av Agota Kristof

Två små pojkar lämnas av hos sin mormor på landet för att undkomma svälten och eländet av det pågående kriget. Den avoga mormodern kallar tvillingpojkarna för horungar. Barnen är mindre känsliga än denna läsare och börjar med en serie övningar för att härda sig. De slår varandra, ligger orörliga, avstår från mat en hel dag trots att mormor frestar med godsaker, allt för att lära sig att tåla livets grymheter.

Agota Kristofs språk är korthugget och lika burdust som händelserna i den lilla staden vid gränsen mot ett annat land. Vi kan ha i bakhuvudet att Kristof skrev på franska, inte sitt modersmål ungerska, men vi kan också minnas att det är pojkarnas ambition att i sin stora skrivbok inte använda ett enda ord i onödan. Som läsare kan man om man vill stanna upp och fylla de knapphändiga scenerna med de känslor som borde finnas under de få orden. Men man kan också läsa det som att i den påtvingat hårda världen finns inget utrymme för känslor och detaljer, bara överlevnad.

Till Mormor säger vi:
- Vi skulle behöva två par gummistövlar.
Hon svarar:
- Något mer ni vill ha? Var skulle jag skaffa pengar till det?
- Mormor, veden är nästan slut.
- Då får vi hushålla med den.
Vi går inte längre ut. Vi gör en massa övningar, vi täljer olika träsaker, slevar och skärbrädor och så studerar vi till sent på kvällen. Mormor ligger till sängs nästan jämt. Det är inte ofta hon går ut i köket. Vi får vara ifred.

I den här karga tillvaron sker ändå ett utbyte av tjänster och varor, ibland med ett stråk av hjälpsamhet som nästan kan tas för omtänksamhet, och ofta, ofta tar sig en perverterad sexualitet in i byteshandeln. Allt tycks de pressade människorna kunna uthärda. Men när en hånad folkgrupp förs bort för att deporteras begår Mormor nästan obegripligt en svårförståelig vänlig handling, och pojkarna följer i hennes spår men på ett grymmare sätt.

De tre böckerna samlade i en svensk utgåva vinner på att läsas i ett svep, så att man kan jämföra vad som INTE stämmer mellan berättelserna. När andra boken Beviset börjar är Lucas ensam kvar i den lilla staden, och ingen han talar med tycks ens minnas hans tvillingbror Claus. De första sidorna i boken är också nästan lyriska i beskrivningarna av miljöer och händelser, tills de förs tillbaka på sitt knapphändiga format. Men nu ser vi mer av vänlighet, svårförklarad och svår att förstå och ta emot för många av människorna som fortfarande lider av tidigare plågor. 

Allteftersom handlingen fortgår skall vi också få möta Claus, men lägg märke till att namnen Lucas och Claus innehåller samma bokstäver men i olika ordning. De två bröderna har inte var sina berättelser utan flera. Är någon av dem sann? Agota Kristofs verk är ännu ett gott exempel på att det viktiga inte är att söka "sanningen" i vad som berättas, och att det förresten sällan går att sätta ett finger på en enda sanning som kan förklara allt.

torsdag 14 oktober 2021

Moonbase 8

När man slår på för stort utan en hållbar plan kan det gå fel. Det såg vi dubbelt upp i TV-serien Space Force, både i dess historier om ett rymdprogram och i hur humorn inte lyckades. Det bästa avsnittet utspelade sig i ett avskilt tält där man simulerade att bo på månen. Det är i en sådan miljö som hela den korta serien Moonbase 8 utspelar sig, med mycket bättre resultat. 


Det går att göra mycket humor med små medel men bra idéer. Det finns något roligt bara i utgångspunkten, att alla inblandade måste låtsas som att de befinner sig på månen och noggrant dra igen alla spännen på sina rymddräkter innan de går utanför dörren. Även när det är för att undersöka vem som rotar i deras saker om natten, alltså något djur eller människa som inte alls bryr sig om att låtsas att det inte finns någon atmosfär. Under en lång period på begränsat utrymme kommer de utsända astronauternas mer udda egenskaper att krypa fram och kanske börja reta någon av de andra.


Loser-perspektivet ger också goda möjligheter till skämt, som att dräkterna och den övriga utrustningen är ganska slitna, att NASA verkar ha dem där ute på nåder och att flera astronauter faktiskt skickas till månen före dem. En av de bärande rollerna spelas av Fred Armisen som är en mästare på de små absurditeterna i en udda vardag, och bara det lyfter serien Moonbase 8. John C. Reilly och Tim Heidecker sköter sina roller bra, och gästskådespelarna skakar om saker och ting, inte minst de dryga ungdomarna från SpaceX-kolonin intill. Kommer NASA/Showtime att avveckla Moonbase 8? För min del får det gärna bli en säsong till.



tisdag 12 oktober 2021

Ett eget rum - Konstnärsrollen under det sena 1800-talet på Waldemarsudde

 Utställningen på Waldemarsudde plockar upp citatet Ett eget rum från Virginia Woolf och utforskar i synnerhet kvinnornas del av konstnärsrollen under det sena 1800-talet. Med rollen som familjemoder utstakad för sig fanns det många invändningar mot kvinnor som plockade upp penseln och till och med ville försörja sig på måleri. Waldemarsuddes fina samling och inlåning av representativa tavlor är exempel på hur kvinnliga konstnärer etablerade sig och sin kompetens. Detta var förstås inte unikt för de kvinnliga målarna: här och där visas också jämförbara verk av manliga konstnärer från samma tid.


Den egna personen är förstås den lättaste modellen att få tag i, och varför inte föreviga sig själv och samtidigt visa sin skicklighet som konstnär. Från verken på väggarna blickar många väl fångade ansikten ut, med uppsyner och detaljer som får en att ana deras personligheter och förhoppningar om framtiden. Två av dessa är Mina Carlson-Bredbergs Självporträtt (1889) och Elin Danielson-Gambogis Självporträtt (1900).


Men det självporträtt jag stannar till längre vid är målat av Beda Stjernschantz (1892). Till skillnad från de andra verken på väggen som målar med ljusa, lösa konturer och spännande omgivningar visar Beda Stjernschantz med en outgrundlig blick upp sig mot en enfärgad bakgrund, och även porträttet självt utgörs av större färgfält med tydligare konturer. När jag jämför med ett foto av henne så har hon till och med strukit ut sina vackra lockar för en stram form på håret.


Min fascination får mig att leta upp mer information och fler verk av Beda Stjernschantz. Denna finländska konstnär hörde under sitt alltför korta liv till symbolisterna. Tavlan Överallt en röst oss bjuder påminner mig om Rita Lundqvists verk från nutid med sin aura av överjordiskhet mitt i barnens lek. Andra tavlor av Beda Stjernschantz trollbinder på andra sätt. Jag hoppas innerligt att få se mer av henne vid andra tillfällen.


Utställningen rör sig vidare från självporträtt till det minst lika vanliga motivet vänporträtt. Även där var det på många sätt fördelaktigt att framställa konstnären i arbete. Danska Bertha Wegmann och svenska Jeanna Bauck hade ett långt och givande förhållande och målade av varandra i olika situationer och med olika uttryck. Bertha Wegmanns Den svenska målaren Jeanna Bauck (1885) är en modig porträttering av en propert klädd kvinna med spefull blick och litet vågade gester.


Anna Sophie Petersen visar i En kväll hos väninnan. Vid lampskenet (1891) ett ypperligt kulturellt sällskap man gärna skulle velat sitta ned med - skickliga konstnärer som samlats bland upphängda skisser och målningar för att höra musik. Den sortens målningar förekom ofta men det ovanliga här var förstås att det endast syntes kvinnor i sällskapet.


De flesta av vänporträtten på Waldemarsuddes utställning är väninnor som målar av varandra. De avmålningar över könsgränserna som syns är av äkta par: en hustru som målar av sin man eller vice versa, som till exempel paret Michael och Anna Ancher. Av de dylika tavlor vi får se är William Blair Bruces Femme sculpteur – Carolina vid kavaletten (1891) imponerande - beslutsam och med leriga händer betraktar konstnären verket hon försöker få form på, och man förstår hur allt annat kommer i andra hand för henne just då.


Flera av konstnärernas interiörer från sina ateljéer är sköna ögonblicksbilder av skaparprocessen och roliga att leta detaljer i. Norska Asta Nørregaards I ateljén (1883) har en fantastisk komposition med ljuset som faller in från fönster högt upp i rummet, och på vänster sida skymtar vi den altartavla till Gjøvik kirke som hon färdigställt året innan.


Många av oss vet att Jenny Nyström målade mycket mer än trevliga tomtar, och i hennes Ateljéinteriör (1886) och andra tavlor med samma motiv får vi verkligen prov på det, i såväl myllret av rekvisita som i det säkra utförandet av verken. Utställningen på Waldemarsudde ger såväl en vacker konstupplevelse som en välförtjänt inblick i livet för de konstnärerna bakom verken.

Länk till Waldemarsuddes sida om utställningen

måndag 11 oktober 2021

Light of Impossible Stars av Gareth L Powell

 En ohelig allians av människor och utomjordingar, Fleet of Knives, kämpar mot en allians av människor med syftet att bekämpa den våldsbenägna mänskligheten så att inte stridigheterna drar till sig de grymma hyperrymddrakarnas uppmärksamhet. Ologiskt, ja, men sådan ser ofta krigets logik ut, och vi får i några kapitel följa en människa som dedikerat sitt liv åt den saken. Men främst följer boken Light of Impossible Stars några människor och skepp på rebellsidan, samt några som i krigets periferi sysselsätter sig med artefakter från en högstående och numera försvunnen ras av utomjordingar.

Artefakterna är dyrbara och bara delvis användbara, men en del av människorna har mer än en aning om hur de kan användas och andra kommer att få veta mer inom en snar framtid. Stora delar av mänskligheten lever på alienbyggda plattor svävande kring en planet nära The Intrusion, en reva i universum in till ett annat universum med andra grundlagar. Utbrott från denna reva skapar då och då kaos i sin närhet, vilket gör att många inklusive rymdarméerna hållit sig borta därifrån länge, men nu närmar sig kriget denna reva av många anledningar.

Det var visst sista boken i en trilogi, Embers of War, som jag råkade plocka upp. Dock är jag nöjd med att bara ha läst den för det känns som att jag fått maximalt av vad som intresserar mig - övergivna artefakter och andra universa - och mindre av ganska platta karaktärer och inte helt sammahängande historier.

lördag 9 oktober 2021

No Time To Die

 Den Bond som Daniel Craig gestaltar var aldrig lika oberörd som de tidigare inkarnationerna. Hans strider ser ut att vara på liv och död på riktigt, och som den goda skådespelare han är ser vi honom också bli orolig och ledsen över spillda liv och hot mot oskyldiga. Att han vill dra sig tillbaka från de hårda uppdragen är inget konstigt, inte heller att han blir upprörd över falskspel från personer han trott han kunnat lita på, även om agentlivet har innehållit bedrägeri och svek som regel snarare än undantag.

Vi lever i en värld där en ensam person med "rätt" vapen kan slå ut världsvida organisationer och institutioner. Nåja, inte helt sant, den personen har också en hängiven organisation bakom sig och en verksamhet som tilltalar ännu fler kriminella organisationer världen över. Medelst attacker som utnyttjar Bonds personliga sorger blir han måltavla för flera av sina gamla fiender och så några nya, med ännu grymmare planer för världen.

Handlingen rör sig mellan flera världsdelar, och alla platser är exotiska och lockande på skilda sätt, vare sig det är en dekadent fest i ett slitet och vackert palats på Kuba eller en luftig och ljus stuga i den norska naturen. På alla ställen lurar nya faror men också nya allierade, ofta i form av stiliga kvinnor med styrka och beslutsamhet under den sköna ytan.


Actionscenerna är många och spektakulära men det är just som man förväntar sig. Den stora urladdningen sker i en tung funktionell bunker byggd på 1950-talet på en ö på omstritt vatten, svårnavigerad men kusligt vacker. Spänningen är hela tiden hög men filmen känns inte överlastad, och de nära tre timmarna är vad den sista delen av Daniel Craigs Bond förtjänar och gör något riktigt bra av. 


torsdag 7 oktober 2021

Matrixen på Uppsala Stadsteater

 Lever vi i en illusion, finns det en helt annan värld bakom slöjan? För över tjugo år sedan kom filmen som fick hela världen att fundera på världen vi ser egentligen är en simulering. Pjäsen Matrixen på Uppsala Stadsteater är en lekfull version av den - litet väl lekfull och skojfrisk till en början, men mer spännande ju mer seriöst man skalar av lagren på löken. Inledningsvis strösslas det friskt med referenser till andra ikoniska filmer som Bladerunner och Spring, Lola, och likt de många smågrälen om vem som skall baka kaka till fiket tar de fokus i onödan, men när de sidospåren dämpats finns det fortfarande humor kvar i den egentliga handlingen, liksom väldigt mycket spänning.


Skådespelarna på scenen hanterar dockor med ansikten gjorda efter deras avbild, och som alltid är det fascinerande att se hur en rörelse på ett stelt dockhuvud kan uttrycka en känsla. Att handlingen gestaltas av dockor betyder också att man kan gå all-in på superfräcka actionscener och, förstås, bullet time. Att huvudpersonen Uno Andersson jobbar på en dockfabrik låter oss se dockor som hanterar dockor! Men det kommer att bli mycket mer meta än så, inklusive några skilda sätt att bryta den fjärde väggen. 


Uno följer en vit kanin och efter en omtumlande upplevelse rycks han ut från sin dockkropp och får upptäcka sig själv som människa, medelst en hel del fysisk komedi. Likheterna med filmen Matrix blir större och större, och självklart finns det bland människorna en kille med det övertydliga förrädarnamnet Brutus Iskariot som gör återbesöken i dockvärlden livsfarliga för den lilla gruppen av människor som lyckats ta kontroll över sina egna kroppar.


Men i den här pjäsen är det inte bara simulationen och verkligheten som ställs emot varandra, det finns många fler livslögner och inofficiella påbud att avslöja, klä av och rövknulla medan våra huvudpersoner försöker hitta sin egen vilja i en historia som de inte verkar kunna styra. Alla provar egna vägar, kaoset tilltar på alla plan, och det är nog den bästa vägen som historien kan ta istället för att ge ett enkelt svar, för halvkontrollerat kaos är ju ändå en stor del av vad livet är. (Eller är det?)

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Matrixen


tisdag 5 oktober 2021

Great Circle av Maggie Shipstead

En bit ovanför Marians huvud, farligt nära trädtopparna, brummar ett flygplan förbi. Året är 1927 och The Flying Brayfogles kommer till den lilla staden Missoula för att visa flygkonster mot pengar. Marian är tolv år gammal men redan fascinerad av bilar, och flygfordonet och dess motor och att ta sig upp i luften med det väcker en längtan som aldrig skall komma att gå över. 

Marian och tvillingbrodern Jamie lever någorlunda bekymmersfritt nära naturen med sin farbror Wallace, sedan en fartygskatastrof som skedde när de var spädbarn. De första kapitlen i boken Great Circle handlar om människor i barnens periferi för att steg för steg närma sig föräldrarna och olyckan som gjorde dem föräldralösa.

Ingen tror väl att en kortklippt flicka som rattar bageribilen kan vara hantlangare åt spritsmugglare under förbudstiden? På så vis kan Marian tjäna pengar och spara till en egen bil, med drömmen om att en dag lära sig flyga och skaffa ett eget flygplan. Men piloterna på flygfältet i Missoula har ingen lust att ta med en liten flicka i sina plan, hur gärna hon än vill betala för flyglektioner. Ingenting händer på den fronten förrän traktens starke man Barclay Macqueen drar i trådarna, men efter det är Marian insnärjd även i hans planer.

Det är inte en utan två böcker som Maggie Shipstead har skrivit. Då och då saxas historien om Marian Graves med kapitel från nutid, där Hadley Baxter, en filmstjärna från en fantasyserie (tänk Twilight) straffat ut sig och blivit sparkad från franchisen. När hon nu måste bevisa sig själv får hon chansen att spela huvudrollen i en film om aviatrisen Marian Graves som försvann under sista sträckan av sin Great Circle, en omflygning kring hela jorden som tog henne över såväl Nordpolen som Sydpolen. Det finns likheter mellan Hadley och Marian: båda förlorade sina föräldrar som barn, och båda har fått betala med sina kroppar för att få chansen att sysselsätta med det de vill. I övrigt är de båda berättelserna vitt skilda i tempo och ton, och det är skickligt av Shipstead att kunna ändra sin berättarröst så radikalt, men det gör det också tydligt hur hetsigt och skränigt det lyxiga Hollywoodlivet är.

Kapitlen om Marian, Jamie och deras samtida är å andra sidan vackrare skrivna, med bitvis lyriska skildringar av naturen, stadslivet och människornas prövande relationer till varandra. Maggie Shipstead har skrivit reseskildringar från Arktis och Antarktis och bilderna därifrån känns så vackra och skrämmande att det svindlar. Marians dragning till tekniken och lyckan av att känna hur planet gör vad hon vill är en fröjd att läsa om. Det är ingen överraskning att höra henne berätta för Jamie hur det under hennes första loop kändes som att hennes hantering av reglagen fick världen att vrida sig kring henne, inte tvärtom. Utan att skönmåla de farligare stunderna innehåller Great Circle så många medryckande beskrivningar att alla de knappt sexhundra sidorna blir läsvärda.