Grande Mahogany på Fasching

Med den tunga funken i hitlåten Bop Your Head inleder Grande Mahogany sin session på Fasching. Över lekande gitarrsound och falsettsång á la Prince i Brixton Funk rör sig musiken vidare till det space:iga introt och den fina melodin i Thundercurls. Och det är inget fel i att låta som Stevie Wonder ibland, vi behöver det vänliga groovet fortfarande. 

Bandets sound förstärks då och då med inspelade slingor av röster eller andra ljud. Fågelkvitter inleder låten Love Is The King, följs åt av en harmonisk gitarr och blir till en sugande ballad. Let us dispense the rhythm börjar likaså sakta, men så slår kompet till som en krokodilkäft och den stora funkmaskinen tuggar igång igen, och SUPER ROCKER tar oss tillbaka till ett groovigt sjuttiotal.

Den långsamma Salford Softie har ett mer experimentellt sound i både uppbyggnad och sång, och jag gillar det. Sedan kommer en rockig version av Hey! It's Alright som skramlar tungt i alla instrument ända till slutet av ordinarie set. Men publiken vill ha extranummer! Bandet spelar Bop Your Head en gång till, och musiken bubblar så att det kokar i rummet. Låtarna liksom hela spelningen är korta men lovande. Framförandet har en viss närhet till kaos av det slag som skulle vinna på mer fokus, men på det stora hela har Grande Mahogany talang och inspiration till bra musik, och jag ser fram emot att höra mer från honom.

Förtrollad vardag. Elsa Beskow på Thielska Galleriet

Kring förra sekelskiftet och ett par decennier framåt begåvades världen med illustrerade sagor för barn som var så kloka och välgjorda att de med rätta läses och älskas än idag. Flera av dem kom från Elsa Beskows penna, såväl egna illustrerade sagor som bilder till till exempel Alice Tegnérs barnvisor. Den första av dem var Sagan om den lilla, lilla gumman, efter en redan känd saga, där Elsa Beskow med inspiration från Arts & Crafts-rörelsen gav illustrationerna en rund form och ramade in dem vackert med girlanger.

I utställningen på Thielska Galleriet kommer många att hitta gamla favoriter som lästes gång på gång i barndomen, och med vuxna ögon upptäcka ännu mer omsorg och skönhet i detaljerna och kompositionen av bilderna. Och ävenså i de roliga rimmen i den bitvis läskiga sagan om Hatt-stugan.

Elsa Beskows historier bjuder på många sago-element; talande djur och andra skogsväsen, blommor och grönsaker som är levande, dansande varelser, och barn som kan krympa till liten storlek, som i den klassiska Putte i blåbärsskogen. Modeller för de många barnen i sagorna var Elsa Beskows egna söner, eller hennes systerdöttrar, men stiliserade så att anletsdragen anonymiserades - inte utslätade! - så att fler barn kunde se sig själva i dem. 

Tomtebobarnen får uppleva många spännande stunder.

Några av sagorna läste jag inte själv som barn men är glad att få se här. Som till exempel den fina Sessalätts äventyr där den nyfikna prinsessan har en god lekkamrat och omtänksam hjälpare i sin far kungen.

En annan fantasifull historia är den om den lilla abborren som blir uppdragen på land av en pojke med metspö. Abborrens fisk-vänner skaffar sig ben för att kunna gå hem till pojken och övertala honom om att släppa ut abborren i vattnet igen! Elsa Beskows sagor och illustrationer är verkligen en guldgruva för många generationer framöver.

Länk till Thielska Galleriet

Sirât

Sceneriet är magnifikt: ovanför platt, sandig mark reser sig branta klippväggar som visar miljoner års sedimentlager. Där ställer de upp sitt batteri av enorma högtalare. Dansen startar: många dansar långsamt för de vet att det kommer att fortsätta hela dagen, natten, nästa dag. Men andra drivs till intensiva rörelser av  rytmerna som får hela jorden att skaka. Det känns nästan fel att fem ur den stora rörliga gruppen får namn - Bigui, Jade, Tonin, Josh, Steff. Vilka är de? Är de pålitliga tack vare sin kärlek till musiken? Eller är de farligt gränslösa? Genom det pågående ravet rör sig Luis och Esteban, far och son som letar efter dottern/storasystern som varit försvunnen i fem månader. Ingen där känner igen henne från bilden de visar. 

Nästa morgon kommer lastbilar med militärer till platsen. Det pågår oroligheter i landet - Marocko - och de dansande utlänningarna skall eskorteras bort. Nu hinner man fundera över det europeiska privilegiet som böljar fram på olika sätt. Man kan skaka på huvudet åt de vita människor som inte vill låta världspolitiken och lokalbefolkningen störa festen, som smiter från deras omsorger och förhandlar med andra behövande om den ransonerade bensinen de behöver för att ta sig till nästa fest, nära gränsen till Mauritius. Men minuterna av dans i filmens inledning har gett oss förståelse för hur rytmen är som en religion för de ganska slitna personerna som jagar genom öknen efter nästa rave. Luis och Esteban följer deras stora slitna husbilar i sin lilla silvergrå buss.

Uppkoppling mot internet och GPS är inte att tänka på, en karta finns fast vem vet vad som är väster eller söder när man dundrar fram över de torra markerna. Men bilfärderna blir en lek för de erfarna rejvarna, och för Esteban känns de spännande händelserna och underbara vyerna nog som ett fantastiskt äventyr.

Filmens dryga första halva är som en övning i att acceptera långsamma, oväntade vändningar och försjunka i dem. Men det var oro som drev Luis och Esteban ut på den här färden, och det onda kommer inte att lämna dem i fred i öknen. När sorgerna kommer så kommer de slag i slag, som grymma överraskningar. Smärtan är förlamande. Ändå är filmen Sirât mycket vacker, sevärd och minnesvärd.

Air av Christian Kracht

I storstädernas mest åtråvärda hipsterkvarter, i små butiker intill högtrafikerade gator, säljs tidskrifter med sorgfälligt stylade foton av vackra unga människor i hängslebyxor och grovstickade fiskartröjor, fint uppställda framför uråldriga stenväggar intill verkliga fiskargubbar i likadana fast skrynkligare kläder. De som köper dessa tidskrifter och de som skriver i dem bor oftast i de dyra bostadsrätterna omkring butiken, men tänker sig att de skulle vilja leva mer äkta, som människor gjorde förr och fortfarande gör på avlägsna platser.

Paul i Christian Krachts bok Air är en av dem som har gjort den drömmen till verklighet. På bokens första sidor beskrivs det noggrant kurerade omslaget till tidskriften Kūki, och nästan omärkligt övergår miljöbeskrivningen till Pauls rum där ett par gummistövlar står intill den skrovliga grå väggen vilken i sin tur understryker den släta, väldesignade interiören i resten av rummet.

Paul har faktiskt förverkligat drömmen om ett enkelt liv och bor i en liten by på Orkneyöarna. Kärleken till det enkla och okonstlade är fortfarande stark, dock inser han själv att han till skillnad från sina grannar inte har de förmågor som krävs för att leva av vad havet ger. Och att byns surdegsbageri fått högt betyg i Kūki betyder inte så mycket när bröden egentligen inte är så goda.

Det är Pauls sinne för estetik som gör honom eftersökt som inredare av exklusiva, ofta enskilt belägna platser. Nu har han blivit kallad av inga mindre än Kūki självt för att hitta den exakt rätta nyansen av vitt för en serverhall som skall inrättas intill magasinets redaktion i Stavanger. 

Kapitlen från samtidens estetslavar varvas med kapitel från en fantasy-värld av medeltida snitt. Vi kan gissa att det är Paul vi möter, här bara kallad Främlingen, uppbackad av den nioåriga tösen Ildr som är rådig bortom sin ringa ålder. Av oklar anledning vill Främlingen fly mot Ishavet i söder, då landets onde hertig är ute efter honom. Men låt oss acceptera att vi är i Pauls drömmar eller faktiskt i en annan värld, med andra förutsättningar än vi är vana vid.

Efter skärmytslingar med hertigens soldater glider hela handlingen in i en lugnare lunk på färden genom det allt kargare landskapet. Detta är tyvärr inget som boken vinner på. Fantasy-världen är inte så värst spännande i sig, och de små detaljer som dyker upp från vår värld visar sig inte betyda så mycket - förutom den antibiotika och den 3D-printade pistol som Främlingen av svårbegriplig anledning har med. Det är svårt att bli kvitt tanken att Christian Kracht tror att fantasy är en genre där litet vad som helst kan hända, och där underbara sammanträffanden förlåter brister i sammanhanget, och så skall man också vara på väg någonstans. Nej. En fantastikberättelse behöver en fungerande inre logik. Vad som händer i Air ligger farligt nära Paolo Coelhos pseudo-psykologi som inte leder någonvart. Det blir extra tydligt för att Kracht har dragit ned på tempot i handlingen. Om han vill skriva snälla, tänkvärda böcker får han anstränga sig mer.

Man kan också kontemplera att när Främlingen kommer fram till människostaden vid Ishavet, så vandrar berättelsens estetiska blick åter njutningsfullt över de karga, färglösa stenväggar, fårfällar och återanvända tidlösa klädesplagg han finner där. Som att han hittat det ännu mer svårtillgänliga, asketiska och äkta som han sökte på Orkneyöarna. Men verkligheten (hertigens aggressiva armé) ligger honom hack i häl - när alla andra upptäckt samma estetik kommer den att förlora sin magiska skönhet.

Fishermancore

Fishermancore explained

Fler böcker av Christian Kracht:

Eurotrash

Rut och Ragnar på Norrbottensteatern

Efter 33 år har Rut och Ragnar äntligen tagit mod till sig. Nu skall det ske! Rut manar Ragnar att falla på knä när han frågar henne. Fast sedan får hon falla på knä och fråga honom samma sak. Och så lovar de varandra högtidligt att skiljas, och lämna den andre i fred, tills dess döden skiljer dem från dem själva. Ja, skilsmässoförfarandet går litet lättsamt till, som om det vore en blommande förälskelse på väg mot frieri. Men det är ju raka motsatsen som sker, och det dyker upp i form av fördelande av möbler. En del går lätt att överlåta till den andra, det blir dragkamp och gökboet och den glada lilla göken, och den där fina kikaren försöker båda två gång på gång att smuggla ned i sin egen flyttlåda bakom ryggen.

När Kristina Lugn skrev den här pjäsen för trettio år sedan var den tänkt för Allan Edwall och Gunilla Röör. Många andra saker kom emellan och det blev aldrig av att de två spelade den. Däremellan har den spelats på Stockholms Stadsteater med det äkta paret Meta Velander och Ingvar Kjellson i huvudrollerna. Men nu stod stjärnorna rätt och på Norrbottensteatern är det Gunilla Röör som kliver in i Ruts roll, med sin egen make Per Sandberg som motspelare. Det kan nog både kännas vågat och befriande att få spela den här pjäsen mot sin äkta hälft. De båda skådespelarna är förstås väl samspelta, och väl förankrade i handlingen och i humorn som lyser över det som hade kunnat vara jobbigt och uppslitande.

I andra akten har Rut hittat den fina brudslöjan, och med den på huvudet och sin mjukaste röst kan man se den unga flickan som en gång gav sin hand till Ragnar. Fast nu vill han åka till ålderdomshemmet och lämna tillbaka henne till hennes pappa. Ragnar får också låna brudslöjan ett slag, men det ändrar inget - de båda är fortfarande övertygade om att skiljas.

Kristina Lugn var ju en mästare i underfundiga lekar med ordens betydelse, och det bidrar till det roliga i att pjäsen ställer våra förväntningar på huvudet. Att skilsmässan här går i dur gör nog att många i publiken med egna och sämre erfarenheter kan slappna av och lyckönska dem båda i sina nya liv på helt skilda håll efter den här stillsamma och roliga uppgörelsen.

Länk till Norrbottensteaterns sida om Rut och Ragnar

Foto: Magnus Stenberg

Jag for ner till bror

Bror mår inte bra. Han håller på att supa ihjäl sig. Jana Kippo far tillbaka till hembyn för att ta hand om honom, och far då också tillbaka i tiden. För i alla hörn av barndomshemmet, där Bror bor kvar, finns minnen av Fadrens misshandel och förnedring av barnen. Och att Modren bara såg på och inte gjorde något, det kan inte Jana Kippo förlåta, så henne besöker hon inte på ålderdomshemmet.

Hemtjänstjobbet som Jana Kippo tar är ytterligare en resa tillbaka den såriga barndomen. Några av de tjuriga gubbarna hon tar hand om spottar och fräser åt henne, fortfarande lojala mot Fadren och benfasta i det simpla och grymma valet att skylla på offren, de som bara var barn, för allt som gick dåligt. I ett annat stopp på hemtjänstrundan kommer Jana tillbaka till forna bästa vännen Kristina, förlamad och döende och även hon full av hat för gamla oförrätter.

Det finns ingen skönhet i den omilda snöyran eller de slitna miljöerna för kameran att dröja över, men det finns en äkthet som är svår att slita sig från som syskonens smärtsamma, rättframma men klumpiga försök att hantera hur de mår som vuxna efter de ständiga övergreppen de fick stå ut med som barn. Jana hamnar i ett febrigt förhållande med konstnären John, men varför är han hatad av alla i byn? I de fyra intensiva avsnitten avslöjas litet i taget vad som har hänt och vilka djupa svek som korsar den lilla byns befolkning. Ändå är Jag for ner till bror inte en eländesskildring utan mycket sevärd.

Misinterpretation av Ledia Xhoga

Vår namnlösa huvudperson arbetar i New York som översättare till albanska, hennes modersmål. Hon är gift med Billy, en universitetsprofessor, och de bor i en rymlig lägenhet. Deras framgångsrika vänner i kreativa yrken, inte minst bästa vännen och stjärnviolinisten Anna, flyger ständigt till och från platser runt om i världen för spännande uppgifter i kulturvärlden. I sin roll som översättare kommer dock vår huvudperson i kontakt med en annan grupp av människor, nyinflyttade människor från Albanien och även andra länder, vars tillvaro i USA är mindre stabila. Vår berättare känner en förståelig dragning till att hjälpa dem, trots att hennes engagemang oroar Billy. Därför döljer hon att hon översätter psykologmötena för landsmannen Alfred, trots att deras natur kommer nära hennes egna problem, och därför bjuder hon spontant in väninnor i svårigheter på middag i hemmet, och även till att flytta in och bo där när de behöver.

Den minnesvärda historia som en god författare skulle kunna locka fram ur de här förutsättningarna lyser med sin frånvaro i Ledia Xhogas berättelse, som rör sig på ett ytligt plan hit och dit över sidohistorier som inte får det djup de förtjänar. Dialogerna är intetsägande, vår huvudperson berättar snarare än upplever, och därtill också överdrivet långa antaganden om andras personlighet baserat på en kommentar eller gest. Persongalleriet i sin tur är klippdockor som plockas fram när handlingen behöver det, utan konsistent personlighet och med motsägelsefulla irrationella beteenden. Den allra plattaste och mest ologiskt handlande klippdockan är den stackars maken Billy, men huvudpersonen själv ligger inte långt efter. Några löst sammanhörande scener visar intressanta miljöer från Albanien, med lokalbefolkning som beter sig pittoreskt irriterande. Det här var ingen bra bok.