The Devil - A Life av Nick Cave på Kulturhuset

Berättelser om djävulen och ondska har aldrig intresserat mig, vare sig det gällt hårdrockstexter eller mystiska historier om lockelser och fördärv. Med tiden har jag velat förstå vad det är som fascinerar andra, med brasklappen att jag förstår att motiveringen är annorlunda för varje person. Utställningen The Devil - A Life av Nick Cave på Kulturhuset verkade som ett utmärkt tillfälle att upptäcka litet av tankarna hos någon som också är bra på att uttrycka sig, men mina förhoppningar var nog för högt ställda av flera skäl.

Efter att ha sysslat med keramik som ung i familjens hägn, återvände Nick Cave till hantverket (han vill inte kalla sin insats för konst av respekt för dem som lägger hela sitt liv på att arbeta som konstnärer) när hans mor dog, och hans hustru uppmuntrade honom att gå och sysselsätta sig. Cave hade sedan länge samlat på Staffordshire-skulpturer; naiva, enkelt målade med motiv som spelar på hjärtesträngarna, saker som inte analyserades av seriösa kritiker men pryder hyllor i vanliga hem.

Hans egna första försök, en vas med ett helgon kokande i olja följd av en vas med en häxa brinnande på bål, kändes misslyckade. Idén om att skapa skulpturer av djävulen fick näring av tanken på att få använda röd färg. Den första skulpturen han gjorde var The Devil seducing a sailor, med en naken djävul sittande bredvid en sjömansgosse.

Sedan växte det ut till en önskan att gestalta djävulen under alla hans stadier i livet, i något som liknar Korsvägens stationer som man mediterar över i Katolska kyrkan. Från det första glada verket blev framställningen mer komplex, särskilt vid närmare begrundan - "They're mostly comic until they're not" som Nick Cave själv säger i den filmade intervjun som rullar intill utställningen.

Min förväntning var att jag skulle få möta Nick Caves bild av djävulen som en förstörande kraft i världen; subtilt förförisk eller blodigt brutal eller både och. Men med grund i några repliker ur intervjun verkar djävulsgestalten nu mer som ett halvt självporträtt. Det gör mig skeptisk till romantiseringen av djävulspojken, hans sorgsna uppsyn vid återvändandet från kriget, hans plågade lekamen mot slutet av livet och den allra sista försoningsgesten från barnet han dödade. Att kvinnogestalterna är nakna/halvnakna medan djävulen är fullt påklädd känns ännu mer sökt. Ska vi förstå och tycka synd om djävulen nu? Det kanske kändes modigt för femtio år sedan, men inte lika mycket idag.

Dock, kanske är jag för sträng i min tolkning. Som Nick Cave också säger i intervjun så börjar han aldrig sina verk (inklusive musiken) med en analys, tvärtom kommer de från ett ögonblick av känsla - "my work comes from abstraction, a picture that shocks you" och senare ber han till Gud att en betydelse skall uppstå i dem. Så jag dömer dem inte för hårt, men hittar heller inget djup i dem som är meningsfullt för just mig.

Länk till Kulturhusets sida om utställningen

Project Hail Mary

Det är kusligt att vakna upp med en slang i halsen och en robotröst som pratar med en. Ännu värre att inte minnas vem man själv är, och varför man är ensam i ett rymdskepp långt borta från jorden. Det är de första gåtorna som Ryland Grace måste lösa. Steg för steg minns han mer om sig själv och sitt uppdrag, med hjälp av vad han hittar. Vår sol har börjat svalna, vilket kommer att leda till katastrofer på jorden. Ryland Grace är en av de få som vet varför det händer, och som har tillräckligt skarp hjärna och kreativitet för att hitta en lösning på problemet. Därför har han skickats till ett annat solsystem, mer än elva ljusår från jorden.

Nu verkar dock inte Grace vara helt ensam. Ett annat skepp dyker upp, mycket större än hans och byggt med icke-mänskliga mått. Det andra skeppets försök att närma sig Grace skulle kunna vara otäcka, men den uppmuntrande bakgrundsmusiken sätter tonen för den kommande kontakten och för hela filmen - det här är något positivt, och till och med roligt! En ny omgång av gåtor att lösa tar vid, när Grace försöker kommunicera med stjärnfararen i det andra skeppet. Som tur är så är den här individen, "Rocky" kallad, en minst lika snabbtänkt och uppfinningsrik som Grace, och faktiskt ännu skickligare med att bygga användbara saker med oväntade material.

Filmatiseringen av Andy Weirs spännande bok Project Hail Mary har lyckats mycket väl med att gestalta "Rocky" och hans omgivningar, och de små fina prylar han bygger. Det är en glädje att se vad man själv fick föreställa sig från boksidorna omsorgsfullt framställt på bioduken. Lika väl förvaltad är vänskapen mellan de båda, med mycket humor i Rockys entusiasm och fräcka kommentarer.

De största uppgifterna att utföra i den här historien är förstås vad som kan hindra de påverkade solarna från att slockna och dö, och hur Grace och Rocky skall kunna skicka hem svaret i tid till sina respektive världar. Att fixa det är inte bara en kul lek utan ofta nog livsfarligt. Korsklippt med grabbarnas forskning får vi se tillbakablickar till jorden och händelserna som ledde upp till resan. Ju mer Grace minns, desto mer inser han hur sorglig hans situation är. Det här var tänkt som en resa utan returbiljett. Men om han räddar sin hemplanet och får en oväntad vän, så är otroligt mycket vunnet ändå. Även i de dystraste stunderna har filmen Project Hail Mary ett positivt budskap om samarbete, hopp och hur roligt man kan ha under konstiga omständigheter.

Ödmården av Nils Håkanson

Landhöjningen är icke mer, nu sjunker Sverige från söder till norr, alltfler områden blir till sankmark och insjöar och civilisationen har brakat samman. Ett folk (rättare sagt flera) som kan hantera framkrypande vattenmassor är holländare, eller Nedrigländare som de kallas nu, valloner, flaam, svarta tulpaner. Men de har inte kommit till Sverige som flitiga dräneringsingenjörer utan som en forna tiders överlägsna ockupationsmakt, med förnedring och misshandel som ett sätt att hålla lokalbefolkningen i schack, och handel med sitt finaste krimskrans som bekräftar svenskarnas underlägsenhet.

Dock är befolkningen i Ödmården ganska duktiga på att hålla varandra kvar i armod och elände. Ödfursten Bernt är direkt negativ till försöken att använda den manick som ramlat ned i de lokala träskmarkerna, och när de mer tekniskt skickliga faktiskt fått igång denna raktor och därigenom kan driva rakaprater och annat som jagar bort fokten ur hålorna där folket bor, så kommer han och petar småsint på fläktarna så att de går sönder.

Livet i Ödmården är präglat av ogästvänliga miljöer och bostäder, muterade och självdöda djur till mat; sårskorpor, varbölder, sjukdomar, kroppsvätskor som släpps frivilligt tillsammans med okvädingsord; försök till uppryckelse av omständigheterna eller uppror mot Nedrigländarna vars halva misslyckanden får räknas som framgångar. Nils Håkansons språk är ett fantastiskt sammelsurium av ord som stavas på gammaldags svenska, fonetiska uppfattningar av forntida (nutida) företeelser, inslag av det förhatliga Nedriglänska som man helst inte vill ta i med tång, och originella nyordsbildningar ur Håkansons kreativa sinne. Varpa har tagit platsen av kasta, i en uppräkning av ting från fordom glimtar frensarena till. I en fotnot kan det låta så här:

Tord, exempelvis, som tror att han blifver märkvärdigh bara för han sitter på syrran sins rygg och "förhåller sig kritist" till den fursteliga politiquen

Ödmården är beläget i Uppland och igenkännbara platser som Tobo, Knutby och Gimo dyker upp. Andra landsdelar har stöpts om till Götabanken och Gefle bucht. I den framvällande prosan låter folks ytterst vanliga namn Pia, Lotten och Göte som anakronismer. I de ymnigt kommaterade meningarna blir uppradningen av brutalt beskrivna företeelser till komik:

ja, kanske att man börjar om då med förgrämligheterna: att man aldrig får nåt gjordt, att ingen annan får nåt gjordt, att folk ha all betänketid i verlden utan att det blifver något gjordt, inga storverk, bara hafsverk, slompvis fortlevnad, förvällandet av karaktärn i smågnabb, plockepin, potatistryck, tjat, skrävel, upprepningar, gräl, trätor, tjat, skrävel, endast ibland en oppriktigt stämning, pilsnabbt förbi-ilande i en host, straxt överröstad af glädjefattiga kärleksförslag, af det evinnerliga tragglet om vädret, om finkelrännan, om kattjäveln som sprang vilse på tjärn, så fan den pisskatten sprang vilse, säger man, det var jag som dränktena, hon var ju så helvetes ful! att se på! lägger man till, fastän det är onödigt, fastän alla förstå, fastän man inte har en aning om vart kattstackarn blitt av, fastän man häldst bara sutte tyst och hölle käft - för att få tiden att gå, för att man bliver så olidligt sne av att behöfva bevittna alla medmänskernas oppsyn;

Tid och plats och folkmängd är som ett ständigt rörligt kaos där sjukdom, internbråk och de onda Nedrigländarna gång på gång kan decimera det som finns för handen, men där en kritisk massa av burdusa Ödmårdsbor alltid kommer att finnas kvar och käbbla under skiftande omständigheter. Nils Håkansons bok är ett mästerverk i de genialiska ordbildningarna och i hur han knådar fram en handling ur det oborstade populaset.

Fler böcker av Nils Håkanson:

Tung metall

Misantropen på Dramaten

Rollen som hovnarr och sanningssägare är ytterligt frustrerande när de utpekade människorna redan har genomgått en snällhetsrevolution och känner sig oberörbart goda. Kungen har inte längre ensamrätt på att klippa det röda bandet vid invigningar, och hovet utgörs av PR-kvinnan Clitandre och Philinte på HR. Och så Vivianne, den drivande kraften för upplysning - man kan känna igen det som woke eller PK, men i sammanhanget passar ordet upplysning bra.

Liksom i (Macbeth) så utökar Jens Ohlin och Hannes Meidal handlingen med ett barn, i det här fallet Célimène som här är dotter till hovnarren Alceste. Han påminner henne gång på gång om att de två skall stå emot poserandet vid hovet med uppmaningen "Get real!". Att Vivianne är Alcestes mor har säkert sin del i att Alceste är så intensivt aggressiv mot den performativa snällheten, även om den låter ärligt menad hos några av de inblandade.

Molières klassiska har blivit rejält omstuvad och moderniserad för att bli relevant för samtiden. Eller...? Under en stor del av pjäsen kan (och bör) man vara osäker på vilken botten som Meidal och Ohlin står på, det vill säga hur långt i samhällsdebatten de satt sig i samklang och, så att säga, "vad de själva innerst inne tycker". Kommer pjäsen att i slutändan ta parti för det omstöpta hovets ivrande för allas lika värde, eller kommer det att vara cynikern Alcestes frätande kommentarer som skär igenom alla värdegrunder, eller något annat? Det är utmanande men bra att hålla alla dessa perspektiv i huvudet samtidigt.

Under de första scenerna kan man irritera sig på att skådespelarnas framförande på rimmad vers låter som nödrim ur en skolbok där man själv skall gissa slutklämmen, vilken framförs med schwung. Men så gör Philinte entré, spelad av Johan Holmberg som än en gång visar vilken ypperlig skådespelare han är. I hans mun låter verserna helt naturliga, med bara en aning eftertryck på rimorden innan meningen flödar vidare. Ja, så skall det låta! (Ända tills den nya revolutionen bryter sig loss från rimmen.)

Nästa lysande skådespelarstjärna på scenen är Omid Khansari. Ur en lucka i golvet klättrar den missbildade och svårhanterade Oronte, ropande i en otäck falsett som då och då sjunker till ett ännu läskigare morrande om tortyr och plågor, ackompanjerat av en surrande slagborr. Men, kom ihåg värdegrunden, alla människor är lika mycket värda! Vi skall behandla Oronte vänligt, så blir han vänlig tillbaka. Fast det känns inte mindre farligt när han rusar fram och tillbaka över scenen ropande "Oronte är kanske bäst! Oronte är kanske bäst!"

Nej, fasaden av jämlikhet börjar krackelera när människorna inte längre orkar hålla emot, påhejade av sanningssägaren Alceste, hetsade av suget efter makt, makt över andra och inte så litet sadism. Och det är det flersidiga krackelerandet, de olika personernas vitt skilda motiv för sina handlingar, som gör att pjäsens handling inte är så svartvit som den snygga scenografin, utan undviker att servera en entydig moralkaka. Det är mycket skickligt iscensatt.

Länk till Dramatens sida om Misantropen

Foto: Mats Bäcker

Franz K.

Filmen om Franz Kafka av Agnieszka Holland är splittrad i utförandet. Det hade kunnat vara lyckat, men det drar åt för många olika håll och en del av gimmickarna känns som genvägar. Tillbakablickar till barndomen och hopp till signifikanta scener är förstås inget ovanligt, men i den här filmen har de svag förankring i den pågående handlingen i nuet. Vi får se Franz Kafka pressas mellan familjens förväntningar och arbetet på försäkringsbolaget å ena sidan, och vänkretsens och systerns uppmuntrande till fortsatt skrivande å andra sidan. Fastän miljöerna och scenerna är genomtänkta saknar de sammanhang och handlingen hoppar hit och dit, om än till största delen kronologiskt framåt.

Till de lyckade knepen i filmen hör att iscensätta den blodiga handlingen i novellen I straffkolonin och korsklippa den med åhörare som vämjes och lämnar uppläsningen. Det ger också en välbehövlig svindel att låta en museiguide i våra dagar berätta att för varje enskilt ord som Kafka skrev, har man skrivit tio miljoner ord om honom och hans verk. Museibesökarna som tittar in på Franz Kafkas bevarade skrivbord stirrar genom seklet tillbaka på honom i hans skrivarstuga.

Mindre lyckat är hur Franz vänner och släktingar talar in i kameran för att prata om vad som hände utanför bild, eller hur han tänkte och kände eller hur de runt omkring honom tänkte och kände. Det är alltför mycket av att berätta istället för att visa, och även om man kunnat acceptera någon kommentar eller två, så blir det alldeles för mycket av den varan mot slutet av filmen. Med det sagt är det ändå en glädje att få en återblick på upphovsmannen till en av litteraturens största och mest fantasieggande gåtor.

The State of the Art av Iain M. Banks

Ett par av berättelserna i samlingen The State of the Art utspelar sig uttryckligen i the Cultures universum, och många känner nog en kittling av att i titelnovellen få se jorden genom Cultures ögon, närmare bestämt upplevt av Diziet Sma som vi möter på fler ställen i den klassiska bokserien. Ja, att se hur jorden år 1977 utvärderas som en möjlig kandidat för Contact och senare inlemning i Cultures post-scarcity leverne är spännande, men också ganska frustrerande eurocentrisk. Diziet Sma rör sig mellan London, Paris, Berlin och även New York för att undersöka kulturyttringar, och även om det antyds att andra ambassadörer studerar ekonomiska och politiska system, låter det som att stora delar av jordens länder och i synnerhet de fattiga delarna och diktaturerna inte väger särskilt tungt i helhetsbilden. Mot slutet av novellen blir det ändå ganska intressant att se hur argumenten för och emot jordmänniskors kaotiska, orättvisa liv i ljuset av de vidare möjligheterna inom Culture, men diskussionerna på vägen dit har varit litet väl långrandiga.

Ett par andra kortare noveller lindar inte in sin kritik mot kapitalism och religion tillräckligt väl i handlingen för att det skall bli mer än plakatpolitik och förutsägbara överraskningar till slut. Några andra berättelser är dock riktigt givande, i synnerhet Descendant där en man och hans AI-försedda rymddräkt hinner fundera och diskutera vad som är liv och meningen med livet under en livsfarlig färd över en ogästvänlig planetyta. Det avslutande kapitlet om hur Culture fungerar är aningen överlastat men innehåller matnyttiga detaljer varur man kan hitta mer information om just det man undrat över själv.

Fler böcker av Iain M. Banks:

Consider Phlebas

The Player of Games

Use of Weapons

The Algebraist

Eurotrash på Teater Galeasen

Varannan månad besöker Christian sin gamla mamma, men nu har hon kallat honom att komma i förtid. Christians litania av nedgörande kommentarer om alla han möter och Schweiz i synnerhet tar inte stopp vid honom själv, heller inte vid den dementa mamman och hennes bostad, men det faktum att han inte håller sig själv för bättre än någon annan är det som gör hans dräpande kommentarer humoristiska istället för motbjudande. I Teater Galeasens iscensättning av boken Eurotrash blir Christians inre monolog ännu mer effektiv i formen av en svada som pågår medan omgivningen servar honom genom att sälja en tröja, hämta öl och ta betalt av honom.

Inte oväntat är maman själv lika bitsk mot såväl Christian som vem som helst som går henne emot. Hennes självsäkerheten i även de mest orimliga kraven adderar än mer komik till de bådas ständiga smågrälande. De far ut på en resa med taxi genom Schweiz, till ställen som figurerat i den enas eller andras historia. I en plastpåse ligger tusentals schweizerfranc som mamman tagit ut från banken, i necessären ligger stomipåsarna hon regelbundet behöver hjälp med att byta. Men det är inte bara pliktskyldigt som Christian stöttar hennes infall; sympatin lyser igenom i den delade historien av övergrepp och krigsförbrytelser som man måste skratta åt för att inte krossas av.

Enkelt och effektivt skalar Teater Galeasen fram det essentiella ur bokens handling och iscensätter det övertygande. Johan Wahlström och Fredric Odenborg kliver in i och ut ur roll efter roll i scenerna kring den ständigt kommenterande Christian (David Rangborg). Pjäsens lysande drottning är förstås Monica Stenbeck som maman, tillräckligt gammal och nära sitt slut för att skita i vad som passar sig. Med list och vackra historier lyckas Christian gång på gång avleda hennes försök att ta sig till Afrika, men egentligen ser det ut som att inget kan stoppa henne från att komma dit hon vill.

Länk till Teater Galeasens sida om Eurotrash

Foto: Markus Gårder