Munich Games

Det är en sådan där idé som är både modig och dum. Femtio år efter den fruktansvärda massakern i München, där en palestinsk terrorgrupp tog elva israeliska idrottare som gisslan och dödade alla, skall Tyskland och Israel spela en fotbollsmatch i München för att visa styrka och vänskap. Hur mycket som helst kan gå fel. Den lokala polisen går på högvarv för att övervaka de grupper som kan ha intresse av att starta ett nytt terrordrama.

Israel lutar sig heller inte lugnt tillbaka utan sänder ett eget säkerhetsteam till München. Oren Simon från det teamet skall samarbeta med den tyska polisen, men blir frustrerad över hur många regler och förordningar som måste följas innan man kan agera på ett möjligt hot. Han drar med den tyska polisen Maria Köhler på ett vågat försök att skaffa information, men kanske försatte han då hennes informant från flyktinglägret i fara.

Det är fler än polisen som jobbar under cover och det går ju inte att sprida mellan myndigheterna, så en möjlig terrorist kanske egentligen är infiltratör och måste få verka i de farliga gränstrakterna. När den tyska polisen börjar få upp farten lägger Verfassungsschutz krokben för dem och det blir oklart vem som är den verkliga fienden att övervaka och hindra. Samtidigt är det inte bara världspolitik som hotar matchen och spelarna; affärsbeslut och skulder till businessmän i gråzonen kan utgöra lika stora problem på flera plan.

Spänningen är hög under hela seriens gång, och stiger till en gastkramande nivå i de två sista avsnitten. Serien Munich Games är skrämmande välskriven och välspelad.

Two Hands, Wrapped In Gold av S.B. Divya

En del noveller och långnoveller låter en märka från början att man bara har få ord på sig att berätta respektive läsa och förstå historien: snabbt släpps läsaren ned mitt i handlingen, med halvbegripliga ledtrådar till vad som skall komma att hända. Men S.B. Divya berättar sin saga som om hon hade hur mycket tid som helst, och låter de fina detaljerna ta plats; detaljer om omgivningen, saker och ting; och om familjen dit vår berättare har fötts, det ovanliga barnet Rampalalakshmicharan.

Det är två sagor som vävs samman; historien börjar i ett tempel framför Lord Vishnu och hans följeslagerska Lakshmi, vilka ger den nyfödde pojken den välsignelse som lätt kan vändas i förbannelse. Familjen är kringresande handelsmän, och en leksak från Bayern får dem att resa mot Centraleuropa där Padmanabhan Rampalalakshmicharan skall komma att växa upp och bli del av en saga från en annan tradition.

Dock skaver berättelsens form och olika delar mot varandra, hur välvalda de än är. Realismen och detaljrikedomen i större delen av berättelsen får det andra sago-inslaget att framstå som naivt och ogenomtänkt. Men det är en mindre anmärkning på en mycket välskriven långnovell.

Länk till novellen i Uncanny Magazine

Denna recension har även publicerats i SF Forum 1/2023

Depeche Mode på Friends Arena 2023

Det blåa ljuset på scenen mångdubblas i de tusentals mobiltelefoner som filmar de skälvande ögonblicken då Depeche Mode äntrar scenen. Vita penselstreck som börjar fylla i konturerna till det stora M:et liknar först halvtrasiga vingar. De tunga låtarna My Cosmos Is Mine och Wagging Tongue från nya skivan Memento Mori gör sig bra som inledning på konserten. En äldre klassiker följer, Walking in My Shoes med scenen lysande i rött. Därpå stiger temperaturen ytterligare när de drivande rytmerna i It's No Good kommer igång. Dave Gahan snurrar och dansar sina fina 80-talsmoves precis som han skall.

Sister of Night och In Your Room är inte riktigt lika starka kort, men entusiasmen och allsången stiger högt med Everything Counts. I Precious låter genuin och ärlig, och likaså Speak To Me där bakgrundsfilmen visar tomma kors och ett övertäckt krucifix, stillsamt roterande en bit bort men inom räckhåll.

Min favoritlåt Shake The Disease är inte med på spellistan men A Question Of Lust har ju också den periodens vackra melodi och ackompanjemang som nästan står för sig själv. Martin Gore sjunger den fint (Dave Gahan kallar honom angelic) och även nästa låt, Soul With Me i akustisk version där tusentals lysande mobiler lyfts upp likt forna tiders cigarettändare.

A Pain That I'm Used To låter rockig, men strax är vi tillbaka i det sköna syntbloppandet i World In My Eyes, där ett ungdomsfoto på Andy Fletcher sakta transformeras till att få glasögon, blunda och lägga en hand för ena ögat. Fint att få se honom åtminstone på bild på scenen bakom bandet. Wrong låter inte så bra som den hade kunnat, men illustreras av ljusfenomen som liknar det svarta hål som fotograferades häromåret men nu kryllande över skärmarna. Sedan kommer det tung, tung energi i Stripped, följt av John the Revelator. Sedan hör vi bara ackorden men vi känner igen dem, trumbeatet läggs på, och när den karakteristiska slingan på Enjoy the Silence bryter in erupterar arenan i glädje.

Det var sista ordinarie låt men bandet kom förstås tillbaka för några bra extranummer. När Dave Gahan och Martin Gore sjunger Waiting for the Night i avskalad duett kan inte publiken sluta sjunga efteråt. De får bara inte nog. Men ännu bättre är ju att få höra Just Can't Get Enough, så stark att hela arenan håller på att koka över. Och sedan sjunger publiken vidare alldeles för länge, bandet försöker få dem att sluta några gånger och till slut får Dave Gahan säga That's it! Tungt och skönt blir det igen i Never Let Me Down Again och så en fantastisk avslutning med Personal Jesus.

Fleishman Is In Trouble

Stress, stress, stress - det är livet för Toby Fleishman, läkare i New York och nybliven frånskild tvåbarnspappa. Livet innan skilsmässan var också stressigt, ser vi i flashbacks, men kanske litet lugnare i ungdomen tillsammans med bästa vännerna Libby och Seth. Men nu mångdubblas stressen - exhustrun Rachel lämnar tillbaka barnen en dag tidigare än överenskommet och försvinner.

Filmatiseringen av Taffy Brodesser-Akners bok Fleishman Is In Trouble har den där extra nervigheten som bildmediet kan ge: flera saker händer i snabb följd, dottern är aggressiv mot sin pappa och vill bara vara med mamma, och hela tiden plingar Tobys telefon av meddelanden från kvinnor som skickar nakenbilder inför deras kommande dejter, Tobys egen nasala röst och snabba snack som gör att han alltid låter stressad.

Som Toby ser vi Jesse Eisenberg som ju för bara några år sedan spelade pojksnille i The Social Network, en tydlig bild av hur medelåldern krupit sig på även oss unga fräscha människor, och vilket Libby artikulerar väl när vännerna möts för picknick. Libby träder för övrigt in som allvetande berättare då och då, vilket inte gör framställningen bättre då det sker för slumpmässigt för att verka genomtänkt.

Visst hinner vi väl alla undra vad den försvunna Rachel egentligen håller på med, men efter tillräckligt många ignorerade telefonsamtal slutar Toby att försöka få tag i henne men kan förstås inte berätta för barnen att hon är borta. Mysteriet med Rachels frånvaro bidrar till stressen i serien Fleishman Is In Trouble. Efter hand får vi också veta mer om Libby och hennes otillfredsställelse med tillvaron. Det verkar som att alla är djupt olyckliga i sina liv men är så taggiga mot varandra att de inte hinner lyssna och hjälpa dem som borde stå dem närmast. 

En sorglig historia kan vara minst så intressant som en trevlig och glad, men summan av Fleishman Is In Trouble är till största delen stress, för de inblandade och för oss som tittar. Även om inget avsnitt innehåller dödtid känns framställningen alltför utdragen och inte tillräckligt sammanhållen för att bli minnesvärd.

If You Find Yourself Speaking to God, Address God with the Informal You av John Chu

Vad skulle hända om en superhjälte dök upp i skyarna? Alla mobilfilmer av honom skulle spridas som löpeldar och plockas upp av nyheterna. Och om han utförde några hjältedåd - räddade liv, tog tillbaka byten från rånare - då skulle folk jubla, och sedan strax börja kräva mer av honom: "Varför fixade han inte det? Varför räddade han inte henne?" Och om superhjälten hade asiatiska drag, och räddade människor från hatbrott och polisvåld - i det här fallet hämtade från verkliga händelser vi kunnat läsa i nyheterna - skulle folkets jubel och beundran i alla fall hos några vändas i ilska och fördömanden, och i värsta fall ännu fler hatbrott mot minoriteter.

Men för vår berättare pågår en större historia i hans närhet: den spirande vänskapen med den vackraste mannen på gymmet. Han är mer vältränad än någon annan men döljer det under en bylsig tröja. Är det kanske till och med han som är superhjälten vi ser skymta i de många mobilfilmerna? Pirret av en möjlig förälskelse fördubblas av det. Det handlar inte bara om att våga fråga "Hör vi ihop?" utan också "Är det du som...?" och svaret innebär kanhända en fara. Men det är fint att få känna den svindlande känslan tillsammans med vår berättare i novellen If You Find Yourself Speaking to God, Address God with the Informal You.

Länk till novellen i Uncanny Magazine

Denna recension har även publicerats i SF Forum 1/2023

Socialdemokraterna - the musical på Stadsteatern

Det är svårt att acceptera en valförlust när man ser sig som ett statsbärande parti, det enda regeringsdugliga. Vi ser en valarbetare duka undan efter valvakan och sedan ställa fram nya kakor och kaffe för eftervalsanalysen. Men de första orden vi hör sjungas är att äntligen, äntligen, äntligen dags att ge opp - två av medlemmarna i analysgruppen har uppenbarligen slitit ut sig rejält de sista veckorna.

Men det givande med Socialdemokraterna - the musical, en omarbetning av en norsk musikal om Arbeiderpartiet, är att personerna i gruppen har olika uppfattningar och motiveringar, och när åsikterna bryts mot varandra får det handlingen att sömlöst rulla vidare och täcka fler och fler av problemen som diskuterats på ledarsidor, och problemen som pockar på från Verkligheten.

En dröm om de enkla åren under Erlander får (välbehövligt) mothugg, fortsätter i en kavalkad av allas favoritpartiledare och mynnar ut i en suckande kärlekssång till Olof Palme. Någon sjunger fram en genuin idé om hur man skall locka tillbaka väljare (för de valde ju FEL, det är alla överens om!) men möts av lika trovärdiga motargument från någon som är lika engagerad i partiets överlevnad men tycker tvärtom.

Textsnickeriet är snillrikt, och för egen del njuter jag som mest när man talsjunger fram långa meningar med flerstaviga ord som är tio gånger mer komplicerade än texten till Staten och kapitalet, vilken för övrigt parafraseras snyggt i både text och melodi. De mer eller mindre engagerade sossarna på scenen sjunger, grälar, hoppas och showar för att bevisa partiets relevans. Vare sig hjärtat sitter till höger eller vänster är det härlig underhållning med många smarta klipp ur verkligheten och en nödvändig självdistans i tankegodset.

Länk till Kulturhusets sida om Socialdemokraterna - the musical

Foto: Sören Vilks

Cunk on Earth

Det finns så många tråkiga TV-program om historia. Här kommer ett till. Till och med programledaren, Philomena Cunk, tycker att historia är tråkigt. Med uttryckslös röst berättar hon om de gamla byggnaderna hon går runt i eller konsten på väggarna, då och då med en instucken kommentar om hur konstigt de betedde sig förr i tiden. Likt alla seriösa historieprogram får experter på ämnena komma till tals - historiker och professorer i historia av olika slag. Man kan se desperationen i deras ansikten när Philomena Cunk för tionde gången ställer en ovidkommande fråga baserad på en felhörning. Men artiga och professionella som de är försöker de svara och rätta så gott de kan utan att få vredesutbrott eller ge upp.

Det är lätt att tänka sig Philomena Cunk som en millenial som fått allt sitt vetande från memer och tiktokdanser, och som bara kan jämföra tidigare århundraden med sin egen samtid. Men Philomena Cunk spelas av den ypperliga komediennen Diane Morgan, född på 1970-talet vilket ju är ännu ett bevis för hur genial Generation X är, och vilket hon också understryker genom att relatera alla historiska skeenden till releasen av Technotronics Pump Up The Jam år 1989.

Medlidandet med de utfrågade historieexperterna falnar inför Philomena Cunks geniala nonsensfrågor, så självsäker trots eller kanske på grund av sin begränsad ämneskunskap. Vi som älskar den humorn försätts av serien Cunk on Earth i ett tillstånd av förundran som efterhand slår ut i gapskratt. Och lyckas nog lära oss en del om historia ändå.

En tidigare serie, Cunk on Britain, går att hitta på Youtube. Där fokuserar Philomena Cunk (förstås) på "United Britain of Great Kingdom" och bibringar oss faktiskt en hel del verkliga fakta - allt relaterat till 1980-talsserien Brush Strokes. I specialavsnittet Cunk on Shakespeare lyckas hon fråga en litteraturprofessor om Shakespeare uppfann dataspel eftersom man ser bilder i huvudet när man läser hans text. Det krävs stor skicklighet av Philomena Cunk/Diane Morgan och kunnigt klipparbete för att få fram sådana guldkorn av humor i ytligt sett torra, seriösa intervjuer, och Cunk on Earth/Cunk on Britain är veritabla guldgruvor.