Bandy Futura av Nils Håkanson

Som frilansande kulturjournalist och dokumentärfilmare kan Sanna inte välja och vraka mellan uppdragen. Den alltmer perifera sporten bandy hör inte till hennes intresseområden, men generös finansiering från näringslivshöjdaren K. F. Bergenströmmer har sänt henne på research på Sjöaremossens Isbana i norra Halland. Intresset för matchen, publiken och de frivilliga funktionärerna kan inte tvingas fram. Men redan i inledningskapitlet lyser ett välkomnande ljus i miljöskildringarna igenom Sannas motstånd mot uppdraget. Bit för bit skall hon komma att vinnas över till sporten vars dragningskraft dör ut i takt med  landsorterna där den en gång blomstrade; lillebrodern till ishockeyn med färre men hängivna följare.

Uppdraget kompliceras av motstridiga påbud från finansiärerna. K. F. Bergenströmmer kallar henne till sig för att lyriskt berätta minnen från pojkårens bandyupplevelser. Liknande historier får Sanna, ofta oombett, höra från andra åldrade bandyspelare och åskådare:

[] det var en ovanlig final: en tidig vårvärme hade omöjliggjort spel på Stockholms stadion, varför finalmatchen mellan Nässjö IF och Edsbyn IF behövde flyttas. Men var fanns då en spelbar is? Man sökte land och rike runt efter en sjö som fortfarande var frusen och fann Perstorpsgölen utanför småländska Eksjö. Och trots att Perstorpsgölen i princip ligger mitt ute i blåbärsriset spelades matchen inför över 15 000 personer som var utspridda på sjöns stränder, somliga på raskt hopsnickrade läktare, andra på klippor, uppklängda i träd eller sittande på pappas axlar.

Men från K. F. Bergenströmmers dotter Marie Schytt kommer visioner om en moderniserad form av bandy, Bandy Futura, som kan spelas på mindre banor inomhus (alltså året runt) och tävla i framgång med hockeyn. Så skickas Sanna på researchresor runt om i världen, och till slut också till Ryssland.

Men det är i Sverige, på de stora utomhusbanorna i de små bandytrogna kommunerna runt om i landet, som Sanna via halvmystiska ledtrådar får en ny familj av udda existenser med bandyn som gemensam nämnare. Boken Bandy Futura har många komiska ögonblick, ofta baserat på Håkansons förmåga att överrumpla med långa uppräkningar där mycket drastiska händelser kontrasterar alldagliga fenomen. Han smyger också in samtidsanalyser om en allmän avförtrollning av livet i stil med vad han noggrant gick igenom i den tidigare boken Tung metall. Även om handlingen börjar spreta litet väl mycket i de sista kapitlen, stannar värmen från termosflaskan invid en smältande isbana kvar länge.

Fler böcker av Nils Håkanson:

Ödmården

Tung metall

A City on Mars av Kelly och Zach Weinersmith

Efter att månlandningarna visade hur svårt det var att ta sig iväg från jorden, och hur ogästvänlig månytan var, dämpades det tidiga 1900-talets drömmar om att ha kontor på Mars och sommarstuga på Venus. Men nu har de kommit tillbaka, planerna på att bosätta sig på Mars, den här gången mer realistiska eftersom vi har mer teknisk kunskap och kunnande. Eller? Är det kanske inte fortfarande väldigt mycket önsketänkande inblandat?

Jo, det är det allt, och det framgår nästan genast i Kelly och Zach Weinersmiths bok A City on Mars. I kapitel efter kapitel berättar de om allt som gör en resa till Mars livsfarlig, vilka lösningar som entusiastiska Mars-farare föreslår, och varför de lösningarna inte räcker eller i sig själva är farliga och/eller omöjliga. De börjar med att berätta om hur den långa resan till Mars kommer att utsätta astronauternas kroppar för kosmisk strålning, vad viktlösheten eller åtminstone låg gravitation kommer att göra med skelett, ögonglober och i stort sett alla delar av en människas anatomi. Och det är ju viktigt att de som landar har hälsan, kan sätta igång och arbeta direkt, och inte blir galna på varandra.

Så om det är för svårt att börja kolonisera Mars, finns det några andra spännande ställen att slå ned bopålarna på? Månen, en asteroid i asteroidbältet, en rymdstation helst i form av en roterande ring? Alla de platserna har ungefär samma problem som Mars, fast i litet egna varianter. Och möjliga lösningar som kan verka konstiga men kanske är det minst jobbiga alternativet, när man väl kommer dit.

Mest deprimerande eller i alla fall tråkigast att läsa är kapitlen om vilka lagar som skall gälla i rymden; vilka som redan finns, hur de efterlevs, vad som händer om någon bryter mot dem, hur folk tolkar dem litet olika. Dock bryts den sektionen upp av några mer spännande sidor om kannibalism i rymden.

Paret Weinersmith har gjort ordentlig research genom att läsa existerande undersökningar, utredningar och rapporter från astronauter och kosmonauter. Annan väsentlig fakta har hämtats i intervjuer med kunniga tekniker och forskare inom området. De har sökt vitt och brett för att få kunskap som kan vara väsentlig, som utgången av experimentet Biosphere 2 där hälften av växterna dog, grisarna som skulle ätit bioavfall istället åt upp hönsen som ändå inte lade ägg, och de åtta inlåsta försökspersonerna snabbt delade upp sig i två grupper så fientligt inställda till varandra att de spottade på varandra.

Ändå märks det att författarna inte är ute efter att krossa alla rymd-drömmar, utan gärna skulle vilja se att det går att bygga en stad på Mars. Men man kan inte bygga den på orealistiska planer, utan bör veta i förväg inte bara vad som kan gå fel, utan vad som är dödligt farligt för människor till att börja med, och hur väl det går att skydda sig mot det. Med stor trovärdighet men också mycket humor i en god balans ger oss paret Weinersmith en god genomgång av vad som bara måste klaffa för att människor skall överleva utanför den trygga, människovänliga plats som jordklotet ändå är.

Star City

TV-serien For All Mankind gav oss en alternativ tidslinje där rymdfarten blomstrade och astronauter och rymdforskare var nationella hjältar i USA. Sovjetunionen var dock minst lika framgångsrika, och rivaliteten mellan länderna var en viktig sporre till att man satsade så hårt på teknologin för rymdresor. TV-serien Star City visar nu hur det sovjetiska rymdprogrammet drevs fram i den slutna forskningsstaden med samma namn, Звёздный городок.

I Star City bor ingenjörerna och forskarna i rymdprogrammet, kosmonautkandidaterna och deras familjer, och också den stora administrativa/militära kader som övervakar de förstnämnda. Lojaliteten mot Sovjetunionen måste vara total. Ingenjörerna och kosmonauterna arbetar hårt för att de prövande rymdresorna skall kunna genomföras, men inte alla anar hur fullständigt de övervakas och avlyssnas, även de som fortfarande hyllas som nationalhjältar. Som åskådare kan vi börja att oroa oss för vad ett intresse för insmugglade Beatles-skivor kan leda till för straff. Snart får vi skymta verkliga spionuppdrag för USA:s räkning och oroa oss än värre för kommande avslöjanden och tortyr.

Avlyssningarna och de påföljande utredningarna leds av överste Ljudmila Raskova, med plågsam trovärdighet gestaltad av karaktärsskådespelerskan Anna Maxwell Martin. Hon fäller hellre än friar, pressar på för att finna möjliga brister i lojaliteten till Marxism-Leninismen, och meddelar sina order med en avmätt och precis stämma som understryker att hennes ord är lag. Redan tidigt blir vi varse att hon hellre låter prestigeprojekt och nyckelpersoner gå under än att riskera minsta läcka till fiendesidan. Uppenbarligen är hennes attityd formad av press från högre kretsar i den kommunistiska diktaturen, men det gör inte hennes personliga insatser mindre grymma. Högst troligt kommer hon att förbli en stor inspiration för sin nya adept Irina Morozova.

For All Mankind började som en hoppfull, inspirerande historia av teknikoptimism. Star City är dess raka motsats, klaustrofobisk och deprimerande, vilket understryks av de mörka, närmast svartvita miljöerna och den järnhårda kontrollen över människors liv. Det vårdslösa hanterandet av människoliv, på flera nivåer, är baserat på det verkliga förfarandet i Sovjetunionens rymdprogram. Delvis av rädsla, delvis av upptäckarlusta lyckas ändå engagerade forskare och kosmonauter utveckla allt bättre teknologi och genomföra lyckade rymdfärder. Åtminstone så länge deras längtan efter ny kunskap och expansion inte går på tvärs med landets ideologiskt hårda styre.

There Is No Antimemetics Division av qntm

En mem är ett stycke information, slagord, melodi eller liknande som fastnar i hjärnan och är svår att glömma bort, vare sig den är sann eller falsk, underhållande eller irriterande. En anti-mem är något som istället konsumerar information; slukar den så att den tidigare bäraren till och med glömmer bort att hen någonsin haft kunskapen. Vi har väl alla litet till mans känt oss utsatta för något sådant, men boken There Is No Antimemetics Division berättar om anti-memer som är så kraftfulla att de till och med kan radera minnet av en annan människa, med otäck utgång för människan ifråga, eller på ännu grymmare sätt förvränga verkligheten.

Tur då att det finns en brittisk Antimemetics Division, med motsvarande enheter i andra länder. Eller - finns den? För att skydda sig mot de mest aggressiva anti-memerna, de som absolut inte vill bli upptäckta och oskadliggjorda, är divisionen - byggnaden och medarbetarna - invärvda i glömska som upprätthålls eller lyfts medelst psykofarmaka eller fysiska hinder. De anställda är införstådda med att en del av deras minnen är låsta för dem utanför de noggrant avgränsade mötesrummen, men också vaksamma på när oväntade minnesluckor uppstår. I ett tidigt kapitel har divisionschefen Marie Quinn möte med sin chef Mahlo som misstänksamt frågar ut henne om var hon egentligen arbetar. Det i sin tur väcker Quinns misstänksamhet om att något fuffens har raderat ut Mahlos minnen, och att hon själv är i fara.

Antimemetics-agenterna behöver både skarpa hjärnor och fysisk stridsförmåga mot anti-memerna och deras hantlangare. I en serie kapitel som beskriver angrepp av olika sorts anti-memer uppdagar boken fler och grymmare detaljer om vilka hot som allt levande står inför, och laddar upp inför ett storkrig som det inte är säkert att mänskligheten kan vinna. För i de hemliga dokumenten som agenterna skriver till sig själva och ytterst sällan talar högt om, finns bevis - om än svårtydbara - på att flera krig mot anti-memer har förlorats under historiens gång. Kanske flera gånger om på jorden, utan att det ens finns några lämningar kvar av dem.

There Is No Antimemetics Division är skickligt skriven, så att en förundrad läsare tillsammans med divisionens skarpa hjärnor kan hålla ordning på lagren av deflektion och illusion som agenterna och anti-memerna bygger gentemot varandra. Actionscenerna är omväxlande fysiska, kusliga och intellektuellt utmanande. Från början till slut är boken välskriven och spännande.

Fredrik Wretman – I C 3 D 2 (it’s all in your head) på Artipelag

På egna piedestaler står små bronsskulpturer, för många för att räkna, var och en en historia i sig. Efter hand som besökarna fyller på Artipelags stora sal så får nästan varje skulptur åtminstone för en stund en ackompanjerande människa, en person i människostorlek som närstuderar den lilla personen på piedestalen.

Några av verken ser ut som utvecklingar av Carl Milles skulpturer - de fallande kropparnas vinkel, den stora handen som sänks ned från höjden. 

Men Fredrik Wretmans skulpturer har alla någon originell twist. Där finns Herr Alien och Fru Alien, och Alien Superman med diamanter till ögon.

En rad av flerarmade varelser benämnda Spirits och numrerade står på rad. Likaså möter vi ett Äldre medium med flera armar, som liksom andevarelserna sträcker ut sina armar för att omfamna - eller attackera?

En cowboy kan också dyka upp här och där. Och den svaga likheten med grekiska och romerska statyer som Wretmans huvud- och armlösa figurer har, försvinner snabbt när de visar rumpan i komplicerade och lustiga snubbelformationer.

Det oproportionerligt stora klotet som tar plats i anatomierna är intressant. Ibland dyker det upp som huvud, två bröder delar ett klot som huvud, i en annan staty ger oss titeln att klotet på huvudets plats är en tung planet.

Visst finns det kopplingar till annan konst, men kanske inte den konst vi först tänker oss. Statyetten som liknar en bevingad gudom heter Roxy; Melchior och Balthazar har hammarhajshuvuden. 

Och varken huvud, armar eller två hela ben behövs för att visa känslan i den roliga scenen som heter Hupp!

Länk till Artipelags sida om Fredrik Wretman

Främlingen

När  Meursaults mor dör, gör han vad som förväntas av honom: skaffar sorgband, reser till ålderdomshemmet på landet där hon levt, vakar vid hennes kista, tar hennes medboende i hand, följer kistan till begravningsceremonin. Han gör vad som förväntas, men inget mer, och han gör det utan känslorörelse. Även under dessa omständigheter som skulle driva andra till djup sorg är han uppmärksam men passiv till andra människors handlingar och känslor. 

Samma likgiltighet ser vi honom uppvisa när han återkommer till sin vardag i Alger, inför grannen Salamano som sparkar sin stackars hund, och grannen och vännen Sintès när han misshandlar sin flickvän. Det enda som får honom att le nöjt är den fysiska samvaron med flickvännen Marie. Men när hon frågar om han älskar henne säger han att det är oviktigt.

I en inledande scen från nutid fick vi dock se Meursault låsas in bland andra häktade (alla araber), och när en av dem frågar honom vad han har gjort, svarar han "Jag har skjutit en arab." Steg för steg rör sig handlingen mot den centrala händelsen. Därefter följer häktningen och efter ett år (som inte upptar stor tid i filmen) är det dags för rättegång. Det ironiska är att arabers liv inte värderas högt i det franska rättsväsendet på plats i Algeriet. Däremot framställs Meursault själv av åklagaren till en obegripligt kall figur, som inte ens grät över sin mors död utan inledde ett förhållande med Marie redan dagen efteråt. Alltså skyldig. Åklagaren och försvarsadvokaten spelar upp känslorna maximalt för domarna och publiken, men Meursault är fortfarande oförmögen att ljuga om att han ångrar sig, eller säga något som skulle förmildra synen på hans brott. 

Trots att Meursault konsistent undanbett sig besök från fängelseprästen, kommer densamme ändå in till Meursault för ett samtal. Prästen hoppas såväl på att locka fram en mjukare inställning som skulle vara gynnsamt för ett överklagande, som på att åtminstone öppna hans själ för Guds nåd.  Meursaults vredesutbrott i det läget bryter å ena sidan av mot hans dittills så passiva hållning, men å andra sidan visar det hur han fortfarande under sinnesrörelse håller fast vid sin neutrala syn på världen som är så genomgripande att den även gäller hans egen förestående död.

Albert Camus bok Främlingen har analyserats med skilda infallsvinklar av många olika filosofer och intellektuella. Kamel Daoud har skrivit en bra pendang ur Arabens brors perspektiv. Francois Ozons film presenterar historien än en gång och ger fler möjlighet att fundera över balans och moral. Att rättegången fokuserar mer på Meursaults karaktär än hans handling påminner om hur ett drev kan starta när alla vill demonstrera sin moraliska överlägsenhet gentemot en utpekad förbrytare. Men man får också komma ihåg att Meursault inte tar ansvar för sitt brott, utan hänvisar till slumpen. Även om solens bländande ljus och minnet av det tidigare hotet ger viss förståelse för hans handling, så var det ändå hans eget val att skjuta inte bara ett utan fem skott. Kommer något liknande att kunna hända igen? Kommer Meursault att vara lika obrydd då? Omfattar hans likgiltighet inför andra människors känslor även ifall de lever eller dör?

En film inspelad i svartvitt kan få en viss distans som ger mer tyngd och skönhet åt historien. Visst finns det några sköna scener från stränder, eller en gardin som fladdrar över ett frukostbord. Men mer än så understryks det slitna i såväl ting som människor; några av åldringarna i hemmet där modern bott ser monstruösa ut i kamerans vinkel. När kameran mot slutet av rättegången ger närbilder från ett uppifrånperspektiv, förvandlas den unge Meursaults vackra anletsdrag till kubistiska vinklar, som en aspekt av det absurda han själv upplever att livet är.

Ärret av Kamel Daoud

Om kriget mellan 1954 och 1962, det där nationens hjältar stred mot Frankrike för Algeriets befrielse, lär man sig i skolan, och det finns monument till krigarnas ära. Men kriget som utspelade sig på 1990-talet får man inte tala om, utan skall helst låtsas som att det aldrig hände. Presidenten gav amnesti åt de inblandade och det finns fängelsestraff definierade för dem som lyfter anklagelser mot dem idag. Men hela Aubes existens är en påminnelse och en anklagelse. På milleniets sista dag, egentligen efter att kriget skulle vara slut, dödades hela hennes familj i en av de många massakrerna som plågade Algeriets lokalbefolkning. Det vanliga förfarandet var att skära halsen av människorna, men femåriga Aube överlevde snittet och det framvällande blodet. Nu har hon ett ärr i form av ett skrovligt "leende" på halsen, en kanyl för att kunna andas, och en svag, raspig röst från de förstörda stämbanden.

Dock, handlingen pågår främst i nutid, tjugoett år senare, med Aube som en vuxen kvinna i en ny och ständig kamp mot en omvärld som vill tysta hennes viskande röst och hålla henne på plats. Aubes fostermor Khadija var själv hittebarn, och har vuxit upp till en stark förkämpe för mänskliga rättigheter. Berättelsen tar sig steg för steg närmre de plågsamma ögonblicken, först de oklara omständigheterna kring hur Khadija hittades, sedan hur Aubes ärr ser ut och till sist den grymma stunden när mördaren gav sig på henne och hennes syster. Även i resten av boken presenteras ofta en pågående handling där det endast efter hand framgår att något hemskt har hänt precis innan.

I det samtida Oran driver Aube en skönhetssalong, vilket hatas av de bokstavstroende männen i moskén på andra sidan gatan. Men det är just när de har stängt in sig för fredagsbönen varje vecka som deras hustrur har möjlighet att i hast lämna hemmet för att få håret klippt och färgat, annat hår plockat, och huden masserad och insmord med väldoftande oljor. Och ändå kan deras skönhet aldrig mäta sig med den hos de huris som utlovas till de rättrogna männen på andra sidan gatan.

I salongens diskreta paradis var det vi som var jungfrurna, de verkliga jungfrurna i Edens lustgård, de som utlovades åt mördare och gudfruktiga, åt arméer och helgon. [...] Varför älskar de här männen att drömma om kvinnor som inte finns, varför begraver de oss, vi som skänker dem liv? [...] Vi kvinnor är svägerskor till hurierna i paradiset, deras svärdöttrar, deras färglösa släktingar, deras klumpiga dubbelgångare. Kvinnorna i min salong berättar historier men framför allt betalar de ett högt pris för att likna hurierna bara lite grann, tävla med dem och ha männen i sängen och inte i moskén.

Det ofödda barn som Aube har i magen kallar hon för Huri, och andra namn fyllda av kärlek. Det är just av kärlek till flickan som tar form som Aube vill begå abort, och sända henne tillbaka till paradiset så att hon slipper den här världen och männen som alltid är ute efter att förtrycka och skada kvinnor. Det är för barnet som Aube berättar, och hon vill inte heller skicka tillbaka henne ut ur världen förrän hon har visat henne byn där hon växte upp och dödades av en man med skägg. Precis som kvinnorna får en respit under fredagsbönen, har Aube en chans under Id, när vägarna förhoppningsvis är tomma för att männen samlats för att halalslakta getter. Khadija och Aube firar själva aldrig den högtiden då den alltför mycket påminner om ärret på halsen.

Aubes tystnad utåt och berättande inåt möter sin motsats i Aïssa, mannen hon får lift med. Han är äldre än hon, och det kriget som alla måste tiga om kan han också berätta om, nästan tvångsmässigt. Han kan namnen på alla som mördades under de många massakrerna, och deras datum. Att smyga in på natten och skära halsen av flickor på fem och åtta år var inget ovanligt då. Aube blir mest irriterad av hans pratande, men han och andra människor hon möter på vägen har alla upplevt viktiga delar i berättelsen som måste spridas, fastän alla i omgivningen vill straffa dem för det och tvinga alla att underordna sig och glömma. Många gånger är det nästan outhärdligt att läsa, för det känns som att det inte finns något hopp för en värld där människor väljer att mörda och förtrycka andra för en inbillad gudomlig rättvisa. Då är det ännu viktigare att böcker som Kamel Daouds Ärret finns och fortsätter att berätta.

Fler böcker av Kamel Daoud:

The Mersault Investigation