Vernon Subutex på Teater Galeasen

Vernon Subutex hade sin storhetstid som DJ och skivbutiksinnehavare på den tiden när den åtrådda musiken måste köpas på vinyl och samlas i backar för att kunna tas med och spelas på fest. Men nu strömmar alla vilken musik de vill när som helst, och en DJ och skivbutiksinnehavare är inte längre kung. Och nu är han dessutom hemlös, efter att hyran inte betalts på tre månader. När han vräks från sitt hem rafsar han snabbt med sig tre nyinspelade videokassettband med Alex Bleach, den nyss döde rockstjärnan som var hans vän och den som betalade hyran.

Man måste ha någonstans att övernatta. Vernon Subutex söker upp en före detta bandmedlem, Emelie, som snart blir för påfrestande med sina teorier om manligt, kvinnligt och punk. Därnäst blir han husvakt i kaoset hemma hos vännen Xavier med en pratande hustru, överenergisk dotter och den ylande, juckande hunden Colette. Nästa övernattning blir hos den gamla flickvännen Sylvie vars klängighet skrämmer ut Vernon på gatan igen.

Historien rör sig i vidare cirklar över andra som haft kontakt med Alex Bleach genom åren. Vernon Subutex egen personlighet är egentligen inte särskilt tydlig, men där han drar fram möter han människor som i ymniga ordflöden förklarar sin världsbild, ofta frånstötande i sin uttalade rasism, men den klumpiga uppriktigheten, röran och energin gör det underhållande ändå. Obehagligt blir det när våldet smyger sig på,  när en man berättar om hur han alltid misshandlat sina flickvänner nästan på rutin, och när cyniska ungdomar förnedrar hemlösa på gatan. För det är dit som Vernon Subutex liksom hela tiden varit på väg, och där möts han av den magnifika uteliggaren Olga, ännu en välkomnande famn och med samma kärlek till musiken och till sin hund som alla andra som Vernon Subutex har mött på vägen.

Länk till Teater Galeasens sida om Vernon Subutex

Future Man

Josh Futterman är vaktmästare på ett bioteknik-företag och bor hemma hos sina föräldrar. Kärlekslivet är obefintligt, så den stora glädjen i hans liv är att spela dataspelet Biotic Wars, om en framtid där mänskligheten kämpar mot mordiska biotics i nedgångna stadsmiljöer. Under över alla under, en kväll klarar han vad ingen annan klarat, den allra sista och svåraste banan i Biotic Wars! Då dyker avatarerna från spelet, Tiger och Wolf, upp i hans pojkrum, ditzappade från framtiden för att slå sig samman med hjälten som kan hjälpa dem att ändra historien så att biotics aldrig utvecklas och civilisationen inte bryter samman.

Josh är inte alls beredd på att strida i den verkliga världen utanför datorn. I synnerhet inte när det visar sig att boven i dramat, mannen som uppfann serumet som låg till grunden för hela utvecklingen, är hans sympatiske chef Dr. Elias Kronish. Wolf och Tiger är vanliga människor, men deras hårda uppväxt har gett dem samma logik som ett First Person Shooter-spel, och för dem är det den enkla lösningen att döda Dr. Elias Kronish. Josh försöker hålla emot deras mest brutala impulser, vilket leder till ytterligare tidshopp för att istället ta bort drivkraften till att utveckla det som skall bli den dödliga medicinen. En runda till 1960-talet låter Josh möta sina föräldrar som unga, men huvuduppdraget misslyckas så resorna i tiden går vidare till 1980-talet och 1950-talet med underhållande resultat.

Inledningen av serien Future Man är överdrivet pubertal, med skvättande kroppsvätskor och skämt i samma anda. Låt det inte avskräcka, för den sidan tonas ned till förmån för mer intrikata kedjor av lurendrejeri och smarta skämt. Inte heller får Tiger och Wolf fortsätta med att hux flux döda dem som står i deras väg - första kvällens brutala nedmejning av en polis går inte spårlöst förbi utan ger efterverkningar i tid och rum under seriens gång.

Resorna genom tiden gör det nödvändigt för Tiger och Wolf (och deras utmärkta gestaltare, Eliza Coupe och Derek Wilson) att anamma olika personligheter, och till exempel ser vi Wolf trivas utmärkt på 80-talet, inspirerad av idolen Corey Hart. Serien är redan från början bemannad med kända namn som Keith David, Haley Joel Osment, Ed Begley Jr. och humorgenierna Paul Scheer och Awkwafina, medan Josh Hutcherson väl fyller rollen som sin namne. Efter alla försök att ändra historien hamnar de tre i andra säsongen i den framtid de trodde de hade räddat, nu full av nya utmaningar och källor till humor, och låt oss se vidare vad som kan hända i den tredje och sista säsongen.

En dag av törst av Gunnar Ardelius

Att skriva en avhandling kan knäcka den mest hängivne. På sin disputationsfest på Uppsala slott, omgiven av familj, vänner och ett antal juridikprofessorer, kraschar André Becksell i en fylla som utmynnar i ett högtidstal fullt av förolämpningar. Där lägger han krokben för den akademiska karriär han hade hoppats på. Han klamrar sig fast vid livet i universitetsstaden och hittar ett mindre prestigefyllt jobb inom ämnet han kan.

Året är 1972, och stora delar av Sveriges offentlighet, i alla fall de mest högljudda personerna, är radikala revolutionsivrare. Med färska minnen av blodiga dåd av palestinska terrorister - morden vid München-OS, flygplanskapningarna 1970 - och deras bifall från svenska skrivbordsrevolutionärer, finns en risk att liknande grymheter snart kan komma att iscensättas på svensk mark. André blir en möjlig länk till att hålla ett öga på några av de misstänkta, genom sin vänskap med opinionsbildaren Kaj Hagvall, men också för att efter sin akademiskaden fadäs är rådvill inför framtiden, och för att hans alkoholproblem kan ge den namnlösa organisationen en hållhake på honom.

Genom André, men också genom Kaj och inte minst hans sambo Magdalena som André ständigt trånar efter, får vi ögonblicksbilder av de mest tjurskalliga vänsteraktivisterna i den pyttelilla ankdamm som Sverige var, och komiken i den ideologiska indoktrinering de rutinmässigt sprutade ur sig. Mer än femtio år senare kan man se hur enögda de var, och vara tacksam för att deras inflytande åtminstone har fått motstånd och minskat, men också bli påmind om att man bör vara uppmärksam på liknande enkelspårighet i varje tid.

Boken En dag av törst börjar med ingående och säkert välresearchade uppsalaskildringar, inre tankar och psykologiska insikter. Dock förändras språket och framställningarna och blir mer högtravande och styltiga allteftersom handlingen fortskrider. Det är som att Gunnar Ardelius slutat anstränga sig för att ge sina skrivanteckningar en mänsklig form. Tankar och repliker blir kondenserade stödord med maximal informationstäthet, vilket blir extra styltigt i dialogväxlingar där de inblandade kastar komplicerade meningar mot varandra utan att någons reaktion redovisas.

"Grattis till recensionen i DN. Det var välförtjänt och verkligen på tiden."

"Tack, annars har det varit blandat."

"Ett mottagande utan missljud är inte bra, åsikterna ska bryta sig, värre att bli fêterad till döds."

"Jag är bekant med recensenten och tycker att det är roligt även om det dröjde ett halvår. Vanligtvis stör det mig att den där Bergqvist är så inställsam mot det unglitterära gardet samtidigt som hans invändningar visar att han i grunden är en insnöad grundskolelektor som själv dras med kvarvarande pubertala drag. Hans litteratursyn verkar kanske banbrytande för hans vänner i provinsen, men i rikspressen blir det tydligt att han är en kvasiintellektuell byfåne. Ändå ska han lägga beslag på precis allt nytt som kommer ut. Han läser helt enkelt hellre än bra."

"Du svamlar."

"Förlåt, jag är livrädd."

"Jag kommer förbi med bilen. Vi ska till Gamla Uppsala."

Men det högtravande språket har ändå litet grand sin egen charm, och en del av Andrés sågningar av omgivningen är befriande roliga. Det är bra att få läsa en skildring från den ideologiskt tvingande och prövande tiden skriven av någon som är tillräckligt gammal för att kunna samla ögonvittnesskildringar, men inte själv har egna förvillelser att släta över medan distansen växer till de ibland så galna åren. 

The Sorcerers på Fasching

Ett tungt och samkört komp, barytonsaxofon, vibrafon och flöjt är en god uppställning för att skapa spännande musik. The Sorcerers väljer också att skapa magi inte bara genom sin musik, utan också medelst de suggestiva låttitlarna och Richard Ormrods sporadiska mellansnack som låter som lösryckta meningar ur berättelser man bara knappt förstår. Första låten på spelningen på Fasching heter passande nog Opening Titles, intrikata rytmer som upprepas med liten variation, från 2020 års skiva In Search of the Lost Monkey God.

"What are these numbers? They're a transmission from a different place," är introduktionen till nästa låt. Men den platsen är jorden, låttiteln är Echoes Of Earth från senaste alumet Other Worlds and Habitats, och musiken vaggar långsamt framåt, medan vi kanske också rör oss bort från jorden?

Härnäst möter vi the People of the Forest, där flöjt och barre unisont spelar en nästan frågande melodi över Neil Innes snygga basslingor. Så följer ett spejsat syntintro till Ancestral Machines, där vibrafonen klingar eteriskt över det tunga gunget från kompet. De här låtarna låter ännu bättre live än på skiva, men följs av Moth ("it can smell death!") där energin droppar ganska mycket. Tur då att den följs av Summoning the Monkey God, där basens groovy start fortsätter i ett överraskande snabbt tempo som lockar fram extra mycket jubel och applåder från publiken.

För allt snack om Ethio-Jazz kring The Sorcerers tycker jag att de inspirationen från Etiopien blir mest hörbar i Johnny Richards synt på The Great Belt, vilken dock är inspirerad av en till synes oändlig färd över en bro i Danmark! Who Is The Hunter And Who Is The Prey känns verkligen som en jakt - en intensiv inledning från trummorna lämnar över till bas, sedan lämnas stafettpinnen till en vild flöjt, och så vidare till barytonsaxen.

Låten Treasured Sacrament får mig att tänka på ett troll som lunkar fram i en skog, vilket är konstigt eftersom ju låten efter heter The Viking Of 5th Avenue och i sin tur låter orientaliska klanger flöda som i en långsam karavan, efter ett långt spejsat synt-intro. The Horror i sin tur låter nästan rolig, eller kanske snarare kaotisk och retsam. Beneath the Dunes bjuder på intrikata takter och fina melodier. Skönt unisont klingar sedan flöjt och barre mot den tunga rytmen i Yasuke In Roppongi. Så får Ormruds altsax bli en trumpet! Det vill säga, i Elephant släpper han loss en trumpetstöt som från en elefant.

Vi har redan fått höra att bandet spelar den här uppsättningen av låtar utan extranummer, så vi accepterar och älskar den fascinerande sista låten In Pursuit Of Shai Hulud; hetsig, med en spännande melodi i basen, tight blås, flöjtsolo, trumsolo, en målmedveten jakt ända till sista tonen av en magnifik konsert.

Rooster

Problem förpackade så att de inte är för allvarliga och som man kan skratta åt, är en fruktbar premiss för komediserier. TV-serien Rooster utspelar sig i collegemiljö, och dess huvudpersoner har en följd av problem som med en annan vinkling skulle blivit katastrofer, men här blir foder för godmodig humor. På sitt sätt avdramatiserar den de svåra situationerna i livet, och ibland är det just det man behöver, kanske särskilt om man kan känna igen sig i problemen.

Greg Russo åker för att besöka sin dotter Katie, som är lektor i konsthistoria på Ludlow College. Hennes man Archie är lektor i litteratur vid samma college. Dock har han just lämnat henne efter en affär med en student, Sunny. Att bränna ned Archies hus är förstås inte bra hur besviken man än är, så när det är just det som händer riskerar så Katie att bli avskedad. I hemlighet räddas hon från avsked genom att Greg erbjuder sig att bli gästlärare på skolan. Han har i och för sig aldrig gått någon högre utbildning själv, men har skrivit den populära bokserien om actionhjälten Rooster, så visst kan han hålla i skrivarkursen för de halvmotiverade tonåringarna.

Tonen i Rooster är lättsam, och även när huvudpersonernas personliga kriser steg för steg blir värre, kan de traggla vidare tack vare stöttande vänner och en positiv grundinställning till livet. Mer sälta och komik kommer från en del av bifigurerna, som rektor Manns aningen excentriska dialoger hållna i hans bastu, och Sunnys rumskamrat Mo och hennes ständiga nålstick mot Archie. Men om man tycker att det är skönt att koppla av med en serie där även de värsta bekymren är hanterbara, kan man se fram emot att Rooster kommer att få en andra säsong.

May We Feed The King av Rebecca Perry

Kungen dör långsamt, under flera dagar och veckor, i en sjukdom som ingen kan bota. En tjänsteflicka kommer varje dag och frågar om han vill ha någon mat. Det som bärs in bärs sedan ut nästan orört.

När han till sist dör går kronan till hans yngre bror, den tredje i ordningen. Den nya Kungen hade aldrig trott att det skulle bli hans tur. Kronan och makten, och rollen som Kung, är något han inte vill ha. I talande scener får vi känna med den nye Kungen hur minsta steg, handling och önskan nu är kringskuren av hans plikter mot landet och hovets förväntningar. Hans passivitet i diplomati och krigiska förvecklingar är en besvikelse, liksom frånvaron av arvingar i det vita äktenskapet.

Med väl avvägda ord och korta, utvalda sekvenser berättar Rebecca Perry om en namnlös Kung som söker en väg bort från sin utstakade roll. Miljöer och framför allt mat beskrivs så att de känns som skönare och mer delikata än det man någonsin själv smakat. Kapitlen är luftiga men täta på samma gång.

Ändå, Kungens historia är bara mittenpartiet i en bok där inledningen och avslutningen i nutid är ännu mer fängslande. Den vi följer har som yrke att kurera de rum i historiska utställningar som skall ge en känsla för hur människorna levde då. När vår huvudperson berättar om de konstgjorda äpplen, ägg, skinkor och bröd hon kan beställa från en speciell websida, och hur hen tänker in i minsta detalj vid arrangemangen av kläder, möbler och måltider, känner även vi läsare hur gestaltningen av en scen eller ett liv kan vara verkligare än verkligheten, inte för att idévärlden är viktigare än den levda världen eller något liknande, utan - i det här fallet - för att hantverket, tankarna bakom, planeringen är så omsorgsfullt gjord. En mycket fascinerande tanke som det är skönt att försjunka i.

Antikrist på Dramaten

Lars von Triers film Antichrist innehåller mardrömslika scener med en hotfull natur och grymt våld mellan två människor som nyss älskade varandra. Den explicita brutaliteten framställs i Dramatens uppsättning av Antikrist till största delen som meta-teater, där skådespelarna Sanna Sundqvist och David Book återger scenerna för publiken och kommenterar att de inte visar det på scenen.

Fjärde väggen bryts på det sättet från början, när framför allt Sanna Sundqvist berättar hur hon drogs till att spela filmen som pjäs med sig själv som Hon, och rollen som Han spelad av hennes nära vän David Book, som hon också tycker är snygg. Det sätter tonen på ett bra sätt för den inledande kärleksscenen och för utgångspunkten att de båda rollfigurerna älskar varandra, med tanke på vad de senare skall komma att göra mot varandra.

Sorgen när den enda sonen dör hanterar de båda på olika sätt. Han går in i sin roll som psykolog, den här gången för sin partner vilket egentligen inte är tillrådligt. Hon gör det genom att bli sexuellt utlevande, ta av sig alla kläder, och omväxlande lägga skulden på Honom för småsaker och på sig själv för förbiseendena som gjorde att pojken kunde ramla mot sin död. I det nakna scenrummet blir de tydliga representanter för olika uttryck av sorg, och hon säger också att han ser henne tydligare nu när hon är hans patient än innan.

De som kan se sammanhängande teman att tolka i filmen, eller pjäsen, ser mer än vad jag kan. Idén om naturen som ond, med döende och förmultnande som förhärskande ordning, är en grym men uppfriskande motpol till den positiva inställningen att naturen står för liv och nystart. Hur det hänger ihop med Hennes maniska tortyr av Honom är svårare att förstå. De inflätade personliga reflektionerna får handlingen att spreta ytterligare, och som grädde på moset får vi då och då höra Lars von Trier själv (?) kommentera filmen (?) på obegriplig danska. Men en enorm känslostorm på scen kan vara katharsis för många; åtminstone omtumlande för andra; fast mindre givande för ytterligare andra.

Länk till Dramatens sida om Antikrist

Foto: Sören Vilks