Feng Yongxus förmåga att gråta av Sanja Särman

Det finns många skäl att känna sig osäker i tonåren. Förutom möjligheten eller tvånget till att välja sin väg i världen känns pressen från andra människor antingen för att de verkar starka och lyckade i livet, eller för att de rent ut hotar och mobbar en - klasskamrater, främlingar på internet. Feng Yongxus liv har ännu ett lager av alienation då hon delar lägenhet, eller faktiskt bara ett rum, med sin kroniskt sjuke far som försöker skaffa sig evigt liv medelst specifika rörelser ur en esoterisk lära från hemlandet. Modern och den äldre systern visar minimalt intresse för Xus liv, men drar ibland iväg henne på tillställningar utan att acceptera motfrågor.

Till en början mot sin vilja, men snart med nyfikenhet, hamnar Xu på en mötesplats online för människor med sexuella fetischer. En cynisk äldre läsare kan gissa att bakom de lockande avatarerna och beskrivningarna finns vanliga människor, kanske socialt klumpiga typer vars intressen i själva verket är futtiga, men för några ögonblick har vi tillsammans med Xu upplevelsen av att det finns en värld av nya möjligheter och någon vars underlighet matchar ens egen.

När Xu får kontakt med en man på webbsiten och tolkar hans meddelanden ur sin längtan efter en större mening och något nytt bakom den banala vardagen, är det en fortlängning av hur boken redan från början har velat förhöja handlingen med en ornerad framställning. Tyvärr har det lett till långsökta liknelser, metaforer med inneboende motsägelser och ett överlastat språk.

Innan systern kommer kontaktar hon Xu för att komma överens om protokollet för besöket; de avviker nästan aldrig från den ordning de kommit överens om. Det är alltid systern som försöker genomdriva det ena eller andra projektet och Xu som låter henne hållas. [...] 

Det rör sig oftast om att försöka inhämta upplysningar om livet pappan levde förut. De mest obetydliga detaljer. Som till exempel farmoderns namn. Namnen på hans bröder. Hans systers namn. Deras egna halvsyskons namn. Med sådant skulle de nöja sig. De skulle inte be om mer. Några minuter hade räckt för att avsluta en sådan undersökning. [...]

Xu vet att systern inte blir sårad när pappan höjer rösten och sluter sig inne i sin rustning av nonsens. Under samtalen löper hon graciöst som en lindanserska mellan två ytterligheter, mellan sin längtan att få veta något, vad som helst, om hur det var förut, och en befriande likgiltighet inför såväl pappan som Xu.

Läsningen snubblar över de onödigt komplicerade formuleringarna, vilka liknar en pubertal önskan att låta riktigt djup och svår men borde lämnats kvar när författaren själv lämnade tonåren. De blir en belastning fastän de också illustrerar hur Xu ser den ganska sjaskiga verkligheten genom ett förskönande filter. Det skapar också distans och ett ointresse för personerna, vad som händer med dem, och vad den hemliga underliga sexakten innebär.

1984 på Stadsteatern

Kulturhuset Stadsteaterns stora scen blir tät i 2025 års uppsättning av 1984. Den nästan kala scenen blir till höga väggar, ett trångt rum, en öppnad dörr till hallen, en inrutad arbetsplats, knivskarpa kanter; tack vare den mycket skickliga ljussättningen. Den klaustrofobiska känslan ökas genom att åskådarna givits hörlurar där inte bara dialogerna utan också Winston Smiths inre monolog hörs. Och i en sträng och grym diktatur är det knappt att han vågar låta sig själv spekulera fritt inuti sitt eget huvud. 

De flesta känner till Storebrors slagord och ryser när vi ser skuggan av dem i delar av vår egen värld: Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. Orden jackar enkelt in i pjäsens handling. Winston arbetar ju själv på Sanningsministeriet, med att redigera gamla tidningsartiklar så att där står det som Partiet just nu uttalar som sanning. Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.

Snabbt och enkelt läggs handlingen ut för oss i de välvalda scenerna. Tyranniet tar sig in i människors hem och till och med in i deras hjärnor. Winston är rädd, men längtan efter något annat finns där ändå. När Julia dyker upp i hans liv blir deras förbjudna kärlek till en ljuspunkt. 

De två får en chans till att bli en del av en motståndsrörelse. Men har de ens någon chans att lyckas, i en så totalt genomreglerad diktatur? Deras kontaktman säger redan vid första mötet att någon förändring inte kommer att ske i deras livstid, det är deras döda skelett som kommer att få uppleva den. Så stark är deras övertygelse att de ändå säger ja. Men vad Storebrors diktatur i slutändan vill åstadkomma är att så så starka tvivel på medmänniskorna att kärleken nöts ned och ingen trygghet finns annat än att lyda Partiet.

Länk till Stadsteaterns sida om 1984

Foto: Sören Vilks

Severance

Alla gånger vi önskade oss en tvilling som kunde gå till skolan istället, då tänkte vi inte alltid på att den tvillingen inte heller skulle vilja gå till skolan. De personer som har undergått severance har dock blivit försäkrade om att deras innie kommer att trivas och gilla sitt jobb. Därför har många människor låtit företaget Lumon operera in en pryl som gör att den person som går till jobbet inte kommer ihåg något alls av arbetsdagen, utan tycker sig få gå hem igen i nästa ögonblick. Ett liv med bara fritid och lönechecken från arbetet man inte minns!

Å andra sidan kommer ens innie, den persona som utför det dagliga arbetet, aldrig ha någon fritid eller se något av världen utanför, i synnerhet eftersom kontorslokalerna ligger under jord. Är de nöjda arbetare som utför sitt jobb med glädje? Det finns olika sätt att motivera sina anställda. Dylan G. radar stolt upp fingerfällorna och suddgummina han vunnit som månadens bäste medarbetare på avdelningen Macro Data Refinement. Irving B. känner lojalitet med företaget, dess historia och de mystiska, närmast religiösa ritualer och föreskrifter i handboken som de har att följa. Mark S. har en mer pragmatisk syn på sitt jobb, och har just blivit ledare för den lilla arbetsgruppen. Vad hans innie dock inte vet, är att hans outie blivit kontaktad av den före detta kollegan Petey, som inte bara lämnat Lumon utan genomgått en operation för att integrera de båda uppsättningarna av minnen, med oroande biverkningar som följd.

Inget tycks dock kunna motivera Peteys ersättare, den nyanställda Helly R. som tar till drastiska metoder för att säga upp sin anställning. Men i slutändan är det ens outie som bestämmer, och dag efter dag kommer hon tillbaka till kontoret, mot sin vilja. Det är en kuslig påminnelse om att de är livegna och i stort sett oförmögna att lämna sitt arbete. Straffen som utdelas för de anställdas missteg är gammaldags sadistiska på ett kuriöst sätt, sammanvävda med den kult kring Lumons grundare som odlas i ritualerna på arbetsplatsen.

Som utomstående är det lätt att fascineras av denna intrikat men ändå naivt konstruerade religion, och än en gång påminns man om att innies inte har minnen av någon annan värld att jämföra med, och kanske som Irving B. låter sig hänföras av detaljerna att följa och den bakomliggande mysticismen. Tillsammans med honom får vi utforska andra delar av Lumon, svåråtkomliga då de ligger långt långt bort i de kritvita, labyrintlika korridorer som de anställda är förbjudna att rita kartor över.

Man kan också dras till själva jobbet som utförs. Det liknar ett dataspel men har en känslomässig dimension. Om man är riktigt intresserad så har en engagerad följare byggt en realistisk simulator. Dock kan man undra vad det abstrakta arbetet verkligen innebär, såväl på Macro Data Refinement som på de övriga, ännu mer obskyra avdelningarna. I scenerna från världen utanför Lumon ser vi protester och ifrågasättanden både av praktiken att genomgå severance och av vad Lumon producerar, även om det är ytterst diffust. Men vi får också se att det finns människor älskar företaget och dess produkter, och frivilligt hänger sig åt grundar-kulten.

Blått och grönt är i de flesta fallen lugnande färger, men i de mestadels kritvita miljöerna på Lumon är inslagen av färg enbart artificiella och har en motsatt effekt - en påtvingad harmoni som än mer inskärper hur begränsad världen är. Fokus blir desto större på de fyra personerna i arbetslaget, deras managers och i periferin andra anställda och detaljer i inredningen. I andra säsongen sker mer av handlingen utanför Lumons avskilda kontorskomplex, och gränserna mellan inne och ute luckras upp av flera skäl. När vi faktiskt får svar på flera frågor så finns det ändå mystik kvar samtidigt som den nya händelseutvecklingen drar oss djupare in i Lumons grepp.

The Imposition of Unnecessary Obstacles av Malka Older

Hon fick mig igen, Malka Older, med ännu en lagom tunn bok om skälvande romantik, god mat och hett te i universitetsmiljö, och så cozy murder i skuggan av Jupiter. De logiska luckorna från förra boken The Mimicking of Known Successes finns kvar, och vi får väl fortsätta att ignorera dem och bara följa med Mossa och Pleiti i de nya efterforskningarna efter folk som har försvunnit från universitetet. Förhoppningsvis har de inte fallit av någon av plattformarna mot Giants ogästvänliga yta, men hur och varför har de försvunnit utan ett ljud?

Precis som i förra boken är vår huvudsakliga berättare Pleiti osäker på om Mossa har varma känslor för henne, trots att de föll i varandras armar både då och nu igen. Än en gång kan Pleiti lämna sina charmerande studier av gamla böcker som skall ge inblick i jordens ekosystem, och följa Pleiti på långa, äventyrliga undersökningar utan att hennes anställning vid universitetet i Valdegeld ifrågasätts. Däremellan och föralldel under tiden hinner de med goda måltider och många koppar av rykande hett te.

Nu får vi också veta litet mer av historien om hur Jupiter och dess månar koloniserades. Bokens dragningskraft ligger för många inklusive undertecknad i den hittills nämnda handlingen, och i den genomsyrande längtan hos många av bifigurerna att skapa bördig mark, fungerande ekosystem och ett gott samhälle. Det är fint när det faktum att man lever på byggda ringar kring Jupiter smyger sig in i talesätt, som "I saw the chance to switch rings" när Pleiti går från tal till handling. Mer av samma fungerar ett tag till, när nivån på cozy mystery är så trevlig som här.

Fler böcker av Malka Older:

The Mimicking of Known Successes-av.html

Rösterna av Malin Fredrika och Anders Fager

I en kreativ kretsgång blev Malin Fredrika inspirerad av Anders Fagers böcker, varpå de sedan i någon form av symbios skapade ett antal tavlor med fantasieggande bildtexter. Tavlorna ställdes ut och såldes (säljs) med tillhörande texter, och utställningskatalogen visar dem sammanställda.

Varje sida är som ett kort utsnitt ur en större historia, som man får tänka sig själv. Vi får se underliga varelser som rör sig i skogarna på landsbygden, eller byggs ihop och vaknar till liv - medvetet eller som en överraskning.

Monster och de döda har nog lika stor chans som vi alla i Tinder-tidevarvet. Formella men svårbegripliga regler definierar förhållanden och svarsfrekvens. Och vem vet varifrån din nästa appdejt kommer?

Det är svindlande och bra att se alla ögonblicksbilder samlade i utställningskatalogen.

Fler böcker av Anders Fager:

Samlade svenska kulter

För gudinnan

Thunderbolts*

Superhjälteeran är över; filmkritiker säger det och till och med huvudpersonerna i Thunderbolts* säger det själva. Men ibland kan det bli lyckat när en historia går från att berätta i stora, heroiska gester till att fokusera på bifigurer och detaljer i bakgrunden som vi tidigare bara anat. Nu är det inte riktigt den vägen som filmen Thunderbolts* tar, även om den bitvis har mer av psykologiskt djup och förklaringar som man annars får läsa in själv som tittare. Nej, vad vi vet från början är att Thunderbolts* handlar om antihjältar, varav några till och med varit bad guys i tidigare filmer. 

Ännu svårare än att forma ett team av ett halvdussin självgående och sinsemellan olika hjältar, är det att forma ett stridsdugligt team av livströtta antihjältar. Men något som ofta fungerar är att behöva samlas mot en yttre fiende. Det är vad som händer i Thunderbolts*, när Yelena Belova, John Walker, Bucky Barnes, Ghost och Red Guardian inser att de måste försvara sig mot den lömska Valentina Allegra de Fontaine, som dittills utnyttjat dem alla för sina egna skumraskaffärer.

Vad den inbördes grälande gruppen möter är då inte en superskurk, utan en anti-hjälte med extremt negativa krafter. Förutom de vanliga superkrafterna i övermått har den de möter, Sentry, en mer otäck förmåga att förinta människor i ett svart mörker. Det är ett konkret tecken på den depression och det självhat som härjar inom honom, och det kommer att bli svårare att fightas mot med handgemäng och vapen. Men självklart blir det också en hel del maffiga scener med bilar som flyger och hus som pulvriseras - New York är aldrig säkert!

Humor och rappa repliker är oftast en viktig del i actionfilmer, och Thunderbolts* hör till de filmer där de retsamma och cyniska skämten får ta stor plats. Det passar bra, i synnerhet för Yelena och Red Guardian i deras fumliga försök att reparera sin far-dotter-relation. När jättefilmerna inte är lika stora längre, är det här ett givande spår för MCU att fortsätta i.

Tecken som föregår jordens undergång av Yuri Herrera

Det är många steg som måste tas när Makina ska åka till sin bror: viktiga män som skall uppsökas, tjänster som ska utföras eller inkallas, meddelanden som ska överlämnas. Efter en kedja av sådana händelser finns en ny kedja på plats med möten och överlämnande som till slut ska ta Makina till platsen dit brodern rest. Väl där kommer Makina att få starta en ny kedja av efterfrågningar i samhällets mer undanskymda skikt för att kanske nå fram till brodern.

Även om vi kan ana, och mot slutet få bekräftat att det rör sig om en resa från Mexico till USA, så beskriver Yuri Herrera miljöerna och handlingarna som från en avlägsen, mytologisk plats i tid och rum. Vi märker inte av något folkmyller, utan varje person som dyker upp är enstaka och spelar en roll i skeendet. Sökandet efter brodern har också en egen form som är mer besvärjande än logisk:

Makina hade frågat efter sin bror på randen till den där avgrunden. Hon gick fram till dem hon hörde tala det latinska språket, hon försökte porträttera honom i ord, härmade hans sjungande sätt att tala, nämnde hans favoritfärger, berättade om marken han skulle göra anspråk på, uppgav hans födelseort, räknade upp allt han kunde göra, bad dem vara snälla och försöka minnas om de hade stött på honom någonstans.

Makina måste vara hård mot många av dem hon möter, och därför lyser ögonblicken av vänskap och hjälp mycket starkare. Det avskalade språket och de få orden i den tunna boken döljer mycket mer, men är tillräckligt rikt för att ge en levande bild av vad som händer. Mysteriet som är varje människas liv lyser emot oss.