Misinterpretation av Ledia Xhoga

Vår namnlösa huvudperson arbetar i New York som översättare till albanska, hennes modersmål. Hon är gift med Billy, en universitetsprofessor, och de bor i en rymlig lägenhet. Deras framgångsrika vänner i kreativa yrken, inte minst bästa vännen och stjärnviolinisten Anna, flyger ständigt till och från platser runt om i världen för spännande uppgifter i kulturvärlden. I sin roll som översättare kommer dock vår huvudperson i kontakt med en annan grupp av människor, nyinflyttade människor från Albanien och även andra länder, vars tillvaro i USA är mindre stabila. Vår berättare känner en förståelig dragning till att hjälpa dem, trots att hennes engagemang oroar Billy. Därför döljer hon att hon översätter psykologmötena för landsmannen Alfred, trots att deras natur kommer nära hennes egna problem, och därför bjuder hon spontant in väninnor i svårigheter på middag i hemmet, och även till att flytta in och bo där när de behöver.

Den minnesvärda historia som en god författare skulle kunna locka fram ur de här förutsättningarna lyser med sin frånvaro i Ledia Xhogas berättelse, som rör sig på ett ytligt plan hit och dit över sidohistorier som inte får det djup de förtjänar. Dialogerna är intetsägande, vår huvudperson berättar snarare än upplever, och därtill också överdrivet långa antaganden om andras personlighet baserat på en kommentar eller gest. Persongalleriet i sin tur är klippdockor som plockas fram när handlingen behöver det, utan konsistent personlighet och med motsägelsefulla irrationella beteenden. Den allra plattaste och mest ologiskt handlande klippdockan är den stackars maken Billy, men huvudpersonen själv ligger inte långt efter. Några löst sammanhörande scener visar intressanta miljöer från Albanien, med lokalbefolkning som beter sig pittoreskt irriterande. Det här var ingen bra bok.

Gruppresan på Norrbottensteatern

Lärarna från Trollboskolan har åkt på kickoff. Eller ja, inte alla lärarna, utan bara eliten, de som rektorn har valt ut. Och det har kommit en ny gymnastiklärare, så de som bjudits med på kickoffen inser att den gamle har blivit petad. Orosvågorna går höga redan innan den halvstora gruppen får reda på att rektor Göran Niemi har anmält dem till Helvetespaketet, och hur mycket som hänger på att de klarar att vinna Helvetespokalen. De listade uppdragen för kickoffen börjar med laserdome och slutar med global kris.

Det är många i lärargruppen som redan brottas med sina egna osäkerheter. Dock inte den nya gymnastikläraren som på rungande nynorsk presenterar sig själv och lösningen på alla problem: hoppsasteg! En annan ytterligt självsäker typ är kamratstödjaren Fredrik, en machokille som borde vara olidlig men som är rejält underhållande och faktiskt ganska charmig när han röjer runt och styr upp elkopplingarna på hotellet.

Men vad är det för typer som arbetar på den här konferensanläggningen egentligen? De ser väldigt underliga ut... och hux flux har en av dem blivit skjuten i laserdome, av den stackars överkänslige Lars-Åke som ju inte ens hunnit få på sig innerskorna men råkade ha sitt lasergevär inställt på "Dödlig". Och det stannar inte där...

Det är inte bara kickoff-deltagarna som får dela med sig av sina komplex eller megalomana personligheter. I en tillbakablick till Trollboskolan uttrycker tre representanter för elevhälsan sitt missnöje med att rektorn tog med sina favoriter till kickoffen och lämnade övriga kvar. Fast de har själva ganska mycket att be om ursäkt för. Fokus flyttas tillbaka till ännu en räcka av katastrofer med Lars-Åke och de udda hotellarbetarna, och vidare till mattanten Bodil som satt upp en vagn med speciell förplägnad utanför. Efter hand studsar handlingen ut till minst lika surrealistiska scener som är fristående från skolans värld, uppbyggda av originella fantasier eller en förtätad stämning. Och när norrländskan är normalen blir andra dialekter humorförhöjare i sig själva. 

Det är svårt att gissa om Trollboskolans lärare kommer tillbaka från kickoffen med vettet i behåll. Jag skulle gärna ha sett ännu mer av den underliga hotellpersonalens interna liv, logiskt eller ej, och i synnerhet fler samarbeten mellan dem och gästerna, frivilliga eller ej. Klart är att de olika scenerna bjuder på olika slags komedi, och alla kan hitta sina favoriter bland personligheter och situationer som går utöver det vanliga. Kanske kan vi skutta bort från våra sorger med hoppsa-steg!

Länk till Norrbottensteaterns sida om Gruppresan

Foto: Magnus Stenberg

A Knight of the Seven Kingdoms

I utkanten av de stora husen som håller makten i Westeros finns riddare som inte äger land, utan rör sig fritt och ibland lierar sig med en släkt för att kämpa för dem. De kallas häckriddare, och Dunk har länge varit väpnare åt en av dem, Ser Arlan of Pennytree. Nu har Ser Arlan dött, och Dunk plockar upp hans vapen, hästar och riddarskap för att söka bevisa sin styrka i tornerspelen som skall hållas i Ashford.

Men har man inte rört sig i maktens centrum vet man inte hur mycket mer än stridsduglighet som behövs för att ens ha chans på en plats i händelsernas mitt. Tornerspelen inleds med en magnifik kamp mellan tre par ryttare parallellt, under flammande facklor i sommarkvällen. Dunk ser på och längtar efter att få vara med, men vi åskådare ser också hur mycket runt tävlingen som måste klaffa: inte bara utrustning, utan när något går snett också uppassning av en rask väpnare. 

Nu har Ser Duncan mot sin vilja fått en pytteliten väpnare på halsen: pojken Egg som följt efter honom till torneringen trots att Dunk avvisade honom. Egg är kunnig och kvick, och förstår mer än den naive och inte så snabbtänkte Dunk inte bara vad som gäller på banan, utan också maktspelen bland riddare och andra i lägret vilket på många sätt är ännu viktigare.

A Knight of the Seven Kingdoms utspelar sig i tiden mellan House of the Dragon och Game of Thrones, och vi möter många ädlingar från ätter vi redan sett under tidigare såväl som senare århundraden. Det ger en extra dimension att veta hur deras status har sjunkit eller stigit och kommer att förändras under det kommande seklet, och kan till och med väcka en längtan att fördjupa sig i Westeros historia ännu en gång.

Ser Duncan the Tall stöter på många hinder i sina försök att kvala in till tornerspelen, och ännu några till även efter det, men i lägrets feststämning möter han också flera hyggliga personer av högre och lägre status, vilka tar sig an honom och ger honom en och flera chanser. Det är upplyftande att se i den annars så brutala och cyniska världen som Westeros utgör. Allra mest glädjande är den goda gemenskapen mellan Dunk och Egg. Humorn när de två driver med varandra är underbyggd av bådas känsla av att hitta en vän att lita på i en värld där man sällan kan räkna med lojalitet. Vi kan alla se fram emot fler säsonger av den här serien med en mestadels lättsam men ändå meningsfull handling.

Circular Motion av Alex Foster

Någon kom på den smarta idén att låta snabba skepp flyga västerut runt jorden, runt runt utan stopp. Man tar sig upp till dem via poddar från jordytan, och därifrån till vilken plats man vill som har en poddlandningsplats. Att resa nästan vart som helst i världen har blivit enkelt och billigt! Till slut orkar inte Tanner med det instängda livet i hembyn i Alaska, utan tar sig till New York och därifrån vidare till London och ett jobb på CWC, företaget som driver skeppen på de världsomspännande rutterna.

Men något oroväckande håller på att hända. Jordens rotation har ökat, dygnen har blivit kortare, och processen verkar fortgå. Det finns inget definitivt svar på varför det händer, men många misstänker att det har att göra med de många ständigt flygande skeppen.

En annan av huvudpersonerna i boken Circular Motion är tonåringen Winnie. Genom hennes ögon ser vi hur gatuprotester uppstår... och på något sätt inte längre handlar om att jordens tilltagande rotationshastighet måste stoppas, utan om att kräva tillgång till flygen från fler platser i världen.

Sektionerna i boken har rubriker som anger vad dygnslängden är för stunden:

DAYS OF 22 HOURS

DAYS OF 20 HOURS

DAYS OF 12 HOURS

[...]

DAYS OF 3 HOURS 

... och ännu kortare skall dagarna bli. Vi får korta inblickar i hur människors dygnsrytm förändras, men efter hand också hur jorden förändras av den snabbare rotationen. Havsnivåerna stiger vid ekvatorn och sjunker närmare polerna. Gravitationen minskar, och byggnader börjar tilta mot ekvatorn. Hela tiden börjar människor kompensera för vad som händer - skifta vattenmassor tillbaka, skaffa skydd mot att saker glider längs golvet, bygga gravitationsfält för hemmen - utan att leta upp grundproblemet och göra något åt det. På det viset är boken en bra narrspegel av hur en del människor hellre hanterar symptomen på klimatproblemen än grundorsakerna. 

På ett annat sätt är den inte det, eftersom den aldrig nämner några seriösa försök att stoppa vinkelaccelerationen, men kanske sker den forskningen frenetiskt på andra platser. Och det massiva försöket till skydd som faktiskt byggs - varifrån kom vetenskapen, tekniken, riskanalysen, finansieringen? Kanske är våra huvudpersoner lika meme-skadade Millennials och Gen Z som bokens författare Alex Foster verkar vara, med Tiktok som historielärare och en koncentrationsförmåga som dyker efter tio sekunder. På många sätt känns boken som nöjaktigt sammanfogade internet-klipp av det slag som på några sekunder skall ge maximal skräck, hjärtsnörp eller spänning. Huvudpersonerna och deras omgivningar är med om omvälvande saker men får inget djup, vare sig enskilt eller i sina relationer, och till och med i de sista kapitlen är det svårt att engagera sig i jordens öde.

Livet och trasornas väv på Sven-Harrys

Går man nedifrån och uppåt i konstmuseet Sven-Harrys, möter man först, på källarplan, vävda konstverk. Ett av dem är Helena Hernmarcks fascinerande Swedish Forest (2008), utlånad från Kriminalvården Härnösand. Man kan sätta sig på bänken framför och känna sig beredd på att vandra in mellan trädstammarna, känna doften av kåda och höra suset från vinden i trädtopparna. 

På motstående vägg finns Vad sjunger fåglarna??? (1967) av Siri Derkert, där detaljer av bandväv sticker ut från den tvådimensionella ytan. Vävhantverk är sannerligen inte platt, vilket resten av utställningen likaså är bevis på.

I de större rummen på markplan finns många vävda trasmattor, värda att se noggrant på. Även de enklaste av dem har varit ett utmärkt sätt att återanvända slitna kläder och andra tyger, och skapa fina och värmande mattor fulla av minnen. Men ju skickligare vävaren är, desto fler fina detaljer kan hon väva in. Närstudier av de vackra ränderna i mattan från första halvan av nittonhundratalet visar att den okända skaparen lagt till ett rombformat mönster av trasbitar som får sticka upp ovanför varpen.

Än mer av det slaget ser vi i Ulla Parkvalls Slarvtjärn (1999): 'Små bitar av engelsk kretong inplockad på svart tuskaftsbomull.'

Även vår magnifika matt-matriark Märta Måås-Fjetterström använde sig av liknande tekniker, här visad i mattorna Blå trasrya (1934) och Pärlhönset (1936).

Det finns andra sätt att lösgöra sig från tvådimensionaliteten. Genom att "frukterna" i Barbro Nilsons Kärnfrukt (1942) vävts hårdare bildar de bubblor i väven som använts som draperi och alltså hängt i sin böljande prydno i Det Danske Kunstindustrimuseum i Köpenhamn.

Mirjam Hemström Farsi har inspirerats av japanska kapselhotell för sin The Metamorphosis of Weaving II (2020). Dock tycker jag att den har en organisk känsla, som en bikupa eller någon annan formation i naturen.

Man kan stå länge och titta på det fascinerande och komplicerade användandet av varpen i Karin Bergöö Larssons Kärlekens ros (1909), inspirerad av jugend och Arts & Crafts. Jag fastnade under en lång tid vid de olikfärgade tofsarna längst ned på verket.

Man kan tänka ut en helt egen och originell historia av vad Gustaf Helsing berättar i Tapestry (VIII) Det kommer aldrig tillbaka (2022-2023).

På våningarna högre upp i huset möter vi konstnärligt utformade vävar i eteriska färger. Där finns en provväv från Elisabet Hasselberg-Olssons stora Minnet av ett landskap (1993) som hänger i Sveriges riksdags plenisal. 

Anneli Tegelbergs Vävda cirklar Nr 15 (2022) är mjuka och sköra på samma gång.

Allra högst upp, i samlingsrummet utanför ingången till Sven-Harrys återskapade hem, hänger ett par vävda tavlor från 2025 av Seoyoung Shin som båda är Memories of Stockholm, Stadsbiblioteken och Kungstensgatan.

Linnea Blomgren Cassius Subgitter I (2020) är stark och spännande.

Och se! Under våra fötter ligger ännu ett ljuvligt verk av vår nestor Märta Måås-Fjetterström! Å ena sidan så vackert att man inte borde gå på det, å andra sidan vore det synd om det inte användes som det var tänkt. När det underbara mönstret bara sticker fram mellan bordsben och ojämna stolsrader får man en annan blick på det.

Länk till Sven-Harrys sida om Livet och trasornas väv

Män som väver på Stadsteatern

Varptrådarna går snett genom hela rummet, från ena vävstolen till den andra. Vävstolarna är stora och tillbyggda med plankor så att de liknar konstprojekt. Men det är vävningen som är huvudsaken, och de tre männen är djupt försjunkna i sitt arbete. Utom när de umgås! Gemenskapen är djup och livlig. "Grej of the day" betyder att en av dem ringer i en klocka och berättar något, eller ber de andra att vara med och göra något. Det handlar uppenbarligen om saker som är viktiga för deras mående: Lennart spelar en låt som betyder mycket för honom, men hinner också tveka om precis hur han skall be dem andra lyssna. Andreas behöver hållas, hud mot hud, och de andra gör vad han behöver även under hans ögonblick av panik.

I en gemenskap som huvudsakligen består i att väva, blir de här ögonblicken till sina egna ritualer, och efter ett tag till traditioner med regler att följa. Därför kan ilskan vakna när någon i gruppen förändrar ett led i processen, och det leder inte bara till hårda ord utan också till knytnävsslagsmål (även det enligt bestämd ritual). Lever man så nära varandra, och så isolerat från omvärlden, så finns också risken att irritationen blir lika stark som kärleken till medmänniskan.

Det surrealistiska i att avskärma sig från omvärlden med sina vävstolar blir snart vardag även för pjäsens åskådare. Och visst känns det gediget att med sina händer arbeta fram något vackert och värmande, och att skoja eller öppna sin själ för människor man litar på. Och tillsammans sjunga Samuel Barbers Agnus Dei, vilket de även gör medan vi i publiken får gå runt på scenen och se den imponerande scenografin på nära håll - en magisk känsla.

Alexander Mørk-Eidems långa erfarenhet av att regissera teater har gett honom en god känsla för att skapa stämningar och gestalta människors sinnesrörelser på scen. I pjäsen Män som väver som han har skrivit och regisserat, får vi se hur förändrade omständigheter skapar psykologiska skiftningar, olika för var och en av de tre männen på scenen. Längtan efter att höra ihop är stark, men tillståndet är inte helt stabilt, och när Hampus luftar idén om att lämna gruppen, eller frågan kommer upp om de flydde till eller från något, blir reaktionen stark hos männen som känner marken under fötterna gunga. Trots att handlingen främst sker inuti skådespelarna, är det hela tiden spännande att följa, och gemenskapen mellan de tre männen kan väcka litet avundsjuka... men också klaustrofobi och i slutändan skräck.

Länk till Stadsteaterns sida om Män som väver

Mythic Quest

Killen som bestämmer om ditt miljonföretag gör succé eller kraschar är en fjortonåring med en sko som trampar i en bajskorv som logga. Sådan är verkligheten när man skapar dataspel som spelas och antingen hypas eller dissas av unga spel-influerare som Pootie_Shoe. Spelbolaget Mythic Quest är precis på väg att släppa expansionen Raven's Banquet till sitt storsäljande MMORPG, och en dålig dag hos Pootie_Shoe kan betyda katastrof för försäljningssiffrorna.

En kader av arbetande programmerare ser vi oftast bara i bakgrunden. Kreativ design, testare, affärsstyrning och andra mer eller mindre viktiga funktioner är aggregerade till ett antal personer, i spelbolaget liksom i TV-serien Mythic Quest, för maximal möjlighet till drama på personliga och professionella plan. Spelets skapare och dess huvudingenjör, Ian Grimm respektive Poppy Li, har båda starka men ofta motstridiga åsikter som de uttrycker på hög volym. Mer lågmäld men inte helt rumsren är huvudförfattaren C.W. Longbottom, ännu mer stillsam och därtill konfliktskygg är den verkställande producenten David Brittlesby, vars nyanställda assistent raskt byter lojalitet till den som är tuffast och lika cynisk som hon själv. Ofta är den personen intäktschefen Brad Bakshi, för vilken konstnärlig frihet väger lätt mot möjligheten att tjäna pengar. Och så två testare, Dana och Rachel! Lätt förbisedda i de stora diskussionerna, men vi följer deras interna snack i den mysiga teststudion.

Dynamik och originalitet i humorn gör de två första säsongerna till toppunderhållning. I den tredje säsongen tappar historien fart, för att åtminstone till hälften återvinna fotfästet i den fjärde och sista säsongen. Något av det mest givande med serien är det halvdussin avsnitt som är återblickar till en förhistoria med bäring på det som händer i nutid. En riktig höjdpunkt är avsnittet från C.W. Longbottoms ungdom som aspirerande science fiction-författare, i sällskap med Ursula K. Le Guin, Ray Bradbury och Isaac Asimov.

I serien får vi bara se korta bilder från själva spelet som allt kretsar kring. Det är först i sista avsnittet av spin off-serien Side Quest som vi får en ingående skildring av spelet och dem som spelar det. Det är en vemodig och fin avslutning på en komediserie vars huvudpersoner man hunnit fatta sympati för, kanske speciellt de jobbigaste huvudpersonerna med de konstigaste idéerna.