Metropolis med musik av Coco Chatru Quartet

Till stumfilmen Metropolis från 1927 har flera olika artister och kompositörer gjort musik. I Bio Capitols salong tar Coco Chatru Quartet plats och ackompanjerar den magnifika filmen med nyskriven musik som med god fingertoppskänsla följer händelserna och stämningarna i historien. 

Från stadens ropande fabriksvissla, över till de nedtryckta arbetarna som marscherar tungt med böjda huvuden vare sig de är på väg till eller från sitt skift. Ljuva toner när den framsynta Maria tar med sig stadens fattiga barn till lyxträdgården i Sönernas klubb, och väcker guldgossen Freders intresse. Medryckande swingrytmer när de lyckosamma förnöjer sig på nattklubben Yoshiwara, men oroväckande takter när arbetarna börjar krossa maskinerna som ju håller hela staden igång.

Musiken ligger som sagt nära handlingen men inte i vägen; tvärtom understryker den vad vi ser så att det framstår som än klarare. Av de musikaliska ackompanjemang jag har hört till Metropolis - synthensemble, stråkorkester - är musiken från denna kvartett, grundad i jazz och god musikalitet, den allra bästa.

A City on Mars av Kelly och Zach Weinersmith

Efter att månlandningarna visade hur svårt det var att ta sig iväg från jorden, och hur ogästvänlig månytan var, dämpades det tidiga 1900-talets drömmar om att ha kontor på Mars och sommarstuga på Venus. Men nu har de kommit tillbaka, planerna på att bosätta sig på Mars, den här gången mer realistiska eftersom vi har mer teknisk kunskap och kunnande. Eller? Är det kanske inte fortfarande väldigt mycket önsketänkande inblandat?

Jo, det är det allt, och det framgår nästan genast i Kelly och Zach Weinersmiths bok A City on Mars. I kapitel efter kapitel berättar de om allt som gör en resa till Mars livsfarlig, vilka lösningar som entusiastiska Mars-farare föreslår, och varför de lösningarna inte räcker eller i sig själva är farliga och/eller omöjliga. De börjar med att berätta om hur den långa resan till Mars kommer att utsätta astronauternas kroppar för kosmisk strålning, vad viktlösheten eller åtminstone låg gravitation kommer att göra med skelett, ögonglober och i stort sett alla delar av en människas anatomi. Och det är ju viktigt att de som landar har hälsan, kan sätta igång och arbeta direkt, och inte blir galna på varandra.

Så om det är för svårt att börja kolonisera Mars, finns det några andra spännande ställen att slå ned bopålarna på? Månen, en asteroid i asteroidbältet, en rymdstation helst i form av en roterande ring? Alla de platserna har ungefär samma problem som Mars, fast i litet egna varianter. Och möjliga lösningar som kan verka konstiga men kanske är det minst jobbiga alternativet, när man väl kommer dit.

Mest deprimerande eller i alla fall tråkigast att läsa är kapitlen om vilka lagar som skall gälla i rymden; vilka som redan finns, hur de efterlevs, vad som händer om någon bryter mot dem, hur folk tolkar dem litet olika. Dock bryts den sektionen upp av några mer spännande sidor om kannibalism i rymden.

Paret Weinersmith har gjort ordentlig research genom att läsa existerande undersökningar, utredningar och rapporter från astronauter och kosmonauter. Annan väsentlig fakta har hämtats i intervjuer med kunniga tekniker och forskare inom området. De har sökt vitt och brett för att få kunskap som kan vara väsentlig, som utgången av experimentet Biosphere 2 där hälften av växterna dog, grisarna som skulle ätit bioavfall istället åt upp hönsen som ändå inte lade ägg, och de åtta inlåsta försökspersonerna snabbt delade upp sig i två grupper så fientligt inställda till varandra att de spottade på varandra.

Ändå märks det att författarna inte är ute efter att krossa alla rymd-drömmar, utan gärna skulle vilja se att det går att bygga en stad på Mars. Men man kan inte bygga den på orealistiska planer, utan bör veta i förväg inte bara vad som kan gå fel, utan vad som är dödligt farligt för människor till att börja med, och hur väl det går att skydda sig mot det. Med stor trovärdighet men också mycket humor i en god balans ger oss paret Weinersmith en god genomgång av vad som bara måste klaffa för att människor skall överleva utanför den trygga, människovänliga plats som jordklotet ändå är.

The Melancholy of Untold History av Minsoo Kang

"... You said that when a civilization tells stories about itself, it starts with myths, dealing with gods and monsters. Then, when that civilization develops, it moves on to history, telling stories of important personages who achieved great things. When it moves into the modern era, it becomes increasingly interested in the lives of regular people, their thoughts and feelings. You described it as the movement from myth to history to life."

De två namnlösa älskarna, kollegor på universitetet, för långa konversationer med varandra, i det här fallet om den enes framgångsrika forskning. Men oftare talar de om sorgerna som krympt deras mod att leva: ointresserade föräldrar, en faders död, en hustrus död. Diskussionerna är måhända litet för välformulerade och förklarande, men känns ändå naturliga i sammanhanget. De är dock mer av dämpade mellanspel i det stora dramat som illustrerar tesen från första paragrafen. På berget The Four Verdant Mothers möter vi två gudar och två gudinnor, som är goda vänner i fest och dryckenskap, men som på grund av en dumhet börjar misstro varandra och därefter i cykel efter cykel ödelägger människoliv och hela civilisationer. Deras fyra färger - röd, blå, grön och gul - återkommer som ledtrådar, och letar sig till och med in i människoliven i mellan-kapitlen.

Men därtill är hela historien inkapslad i en annan berättelse som dessutom upptäcks eller uppstår i den nämnda forskningen. Det borde inte vara en överraskning för en långtida läsare att myter kan berätta lika mycket om verkligheten som arkeologiska undersökningar. Dock gör boken en abrovink för att inte falla i fällan att ordna in ett ganska ordinärt liv i en hjältesaga - och så ytterligare en manöver som låter det mytologiska och det framdrömda få revansch i världen. Minsoo Kangs berättelse rör sig skickligt och drömskt mellan de olika nivåer av gudasagor, nedtecknade skildringar och konkreta liv som utgör ett lands historia.

Inversions av Iain M. Banks

Vilket är den mest effektiva metoden för att få ett samhälle att röra sig bort från fattigdom och förtryck mot frihet och välstånd för alla sina invånare? Under sin expansion genom galaxen möter Culture många olika civilisationer på skilda utvecklingsnivåer, och måste anpassa sina närmanden efter omständigheterna. Visserligen är boken Inversions inte uttryckligen en Culture-bok i så måtto att vi inte får se någon högre teknologi eller andra igenkännbara detaljer, men en av huvudpersonerna, DeWar, berättar en saga om två personer i landet Lavishia som grälar om hur man bäst kan hjälpa människor som lever mycket sämre än vad de skulle kunna göra, vilket låter som en allegori för vad Culture gör.

Den andra huvudpersonen, Vosill, visar tydligare tecken på att vara någon från en högre stående kultur, kanske Culture. Hon är personlig läkare hos kungen Quience, och utöver det uppseendeväckande att en kvinna har de kunskaperna, har hon mediciner och metoder som är mycket mer effektiva än de blodiglar och dekokter som de lokala läkarna har. Vosill säger sig komma från det avlägsna landet Drezen, men det verkar osannolikt att ett enstaka land på egen hand skulle komma så långt i sin forskning på en planet där man endast nyligen utvecklat skjutvapen och blir förvånad när en man bär glasögon på sin näsa. Detaljer i Vosills förehavanden som är obegripliga för hennes assistent Oelph (som för pennan i berättelsen) kan av en misstänksam läsare förklaras med teknik från Culture.

Kapitlen växlar mellan att berätta om Vosill och DeWar, där den senares historia är mycket mindre intressant. Han är livvakt åt general UrLeyn, som är Protector av landet Tassasen efter att ha dödat den tidigare kungen. Men revolutionen och avskaffandet av kungliga titlar verkar inte ha lett till större förbättringar för befolkningen, och det nya kabinettet kring UrLeyn intrigerar fortfarande om makten samtidigt som de alla förlustar sig i haremet man förstås behållit efter statskuppen.

Meningarna är delade om boken Inversions: många tycker att det är den svagaste och tråkigaste i serien om Culture (med brasklappen att Banks själv sade att den var "an attempt to write a Culture novel that wasn't"), minst lika många uppskattar den mer subtila speglingen på markplan av hur Culture arbetar. För egen del finner jag som sagt kapitlen om DeWar mindre givande, men gillar kapitlen om Vosill bättre för den mer spännande historian och de mer varierade och påtagliga miljöskildringarna, inklusive de poetiska anmärkningarna om hur solarna och månarna rör sig över himlen. 

Fler böcker av Iain M. Banks:

Consider Phlebas

The Player of Games

Use of Weapons

The State of the Art

Excession

The Algebraist

MetropolCon 2026 i Berlin

silent green kulturquartier är en spännande arena för ett science fiction-konvent. Längs en lång bred ramp inomhus - vilka maskiner kan rulla ner där? - och nedför några trappor till kommer man till Betonhalle där öppningsceremonin och flera andra intressanta föredrag hölls under första dagen. Därefter besökte jag i tur och ordning föreläsningar i ett par av Atelier-salarna, där de människobyggda betongrummen, metallgallren och glasfönstren ramas in av spirande murgröna som på nära håll ser bedrägligt skir, men också ytterst målmedveten ut, och vars styrka nog inte bör underskattas.

Den första föreläsningen jag bevistade hölls av Johannes Kaminski och Dr. Olesia Medukha, där den senare har ukrainsk bakgrund och nu forskar i Bratislava. Temat var Fragile Futures: SF's Complicated Dialogue with Future Foresight, och Johannes Kaminski kunde berätta om en hel del Climate Fiction som är aktuell och uppmärksammad i västvärlden. Dock, när Dr. Medukha redovisade för sin forskning på ryska dystopier visar det sig att CliFi där lyser med sin frånvaro. Det kan bero på att arbete för att uppmärksamma klimatproblem är bannlyst i Ryssland, och också på att man där ser helt annorlunda vägar till dystopia. Varje politisk riktning - vänster, höger, liberalism - kan i böcker drivas till en dystopi där förtrycket riktas mot den vanliga människan medan toppskiktet stannar vid makten. Sedan finns förstås också historier som belyser Rysslands plats i världen, allt från ett välde som sträcker sig över Östeuropa och till och med världsvitt, till ett scenario där Ryssland är utplånat, i ord och i geografi.

I en paneldiskussion om publicering av europeisk fantastisk litteratur i Europa, framkom det att engelska är lingua franca i Europa idag. I fler och fler länder läser fans böcker på engelska, oftare på grannlandets språk. Därtill är det oftast lättare att ha en engelsk översättning av en bok att visa upp för intresserade förlag, även om det gäller att översätta från ett europeiskt språk till ett annat. En del författare skriver också på fler än ett språk och kan ha olika röst beroende på språk de väljer.

Sist på kvällen fick jag bekanta mig närmre med den polske konstnären Jakub Różalski, vars kreativa konst blivit underlag för brädspel och rollspel, men fascinerar även på egen hand. Konstvetaren Vinga som höll presentationen visade ett antal verk och via dem berättade hon om vad som karakteriserar Różalskis stil, dieselpunk ruralism. I landskapsscener som lånar stil och motiv från höjdpunkterna i 1900-talets polska realism smyger han på ett skickligt sätt in enorma mech:ar. De får stå i bakgrunden, omvärvda av dimma och lera så att de framstår som lika naturliga som bondens draghästar. Men ofta står de litet skevt gentemot övriga landskapet så att de ändå utmärker sig. Dock, personerna i bilderna ser oftare mer uppmärksamt mot följena av soldater än mot maskinerna. Bilderna är skapade digitalt men är försedda med synbara "penseldrag" och spår av "duken" för att förhöja känslan av realism och därmed svindeln gentemot det oväntade.

Min fredag inleddes med ett mycket intressant föredrag som Miguel Puente Pattison redan hållit för sina arbetsgivare i EU som arbetar med forecasting scenarios.  Under titeln Economic policy insight from science fiction classics gick han igenom hur science fiction är ett medel för tankeexperiment, med aspekter av teknik, ekonomi, politik, och hur människor reagerar i utopierna och dystopierna, vilket lagstiftare, ingenjörer och ekonomer kan förbise. Hans lista på exempel tog sin början i Gilgamesh-eposet, som berättar om konstruktionen av den första staden med arbetsdelning mellan olika kunskaper, men också om konsekvenserna av en oreglerad makt. Över Odysséen, Frankenstein och Jules Verne kom vi också till HG Wells vars verk visar hur okontrollerad kapitalism leder till uppdelning av människor och förfall, när tekniken istället borde användas till att frigöra, inte förslava människor. Dune och Star Wars berättar om monopol, kontroll av handelsrutter och hur svarta marknader och smugglare kan utgöra ett motstånd. Star Trek visar däremot ett samhälle av post-scarcity. Asimovs robot-romaner presenterar olika grader av automatisering, och hur det påverkar människorna. Med dessa och många fler exempel, väl utbroderade med förklaringar, kom Miguel Puente Pattison till två uppmaningar till dem som bygger regelverken för att motverka att vi hamnar i någon av dystopierna:

Avoid Orwellian planning

Prevent corporate feudalism

Även andra föredrag och paneldebatter under dagen handlade om att skapa en bättre framtid, och bland vad som föreslogs att göra på gräsrotsnivå var förstås att läsa - science fiction för de möjliga framtiderna; huvudpersoner som är olika dig för att utmana din syn på världen; bara läsa mycket för att få empati för andra människor; bilda bokklubbar och höra andras tankar om det man läser; och dela med sig av sitt överflöd för att skapa en bubbla av vänlighet som kan sprida sig i världen.

Bakom den litet dystra rubriken How Not To Become an Astronaut dolde sig ett mycket uppmuntrande föredrag av Dr. Emma J King. För varje steg av uttagningsprocessen för att bli astronaut för ESA vände hon med humor och energi en negativ ingång till något positivt och givande, och även när hon ungefär halvvägs igenom inte valdes att gå vidare, hade hennes förberedelser och upplevelser fått goda efterverkningar på hela hennes liv.

Min lördag började med ett föredrag i Betonhalle.

Lördagen började i Betonhalle med ett föredrag om JB Priestley och Nevile Shute.

Lördagen började med ett föredrag av Marina Dudenhöfer i Betonhalle.

Loop the Loop to the Flipside - Time loops and alternate realities in JB Priestley's time plays and Nevile Shute's novels hette det mycket spännande föredraget, som väckte mitt intresse för - ja, det som titeln berättar, och jag  ser fram emot att både läsa JB Priestleys historier från 1930-talet och se BBC:s teateruppsättningar från 1980-talet av dem som skall finnas på YouTube.

Sedan lyssnade jag på en diskussion om Fermi-paradoxen och hur man skall göra för att höras eller inte höras av civilisationer på andra planeter, följt av ett föredrag av Jannis Radeleff om hur människor i tidigare eror kan ha tolkat sjukdomstillstånd som porfyri (där solsken ger skador på huden; tandköttet blöder, drar sig tillbaka och blottar långa tandhalsar) som något de kallade för vampyr, eller också varulv. Därefter hörde jag en panel debattera Michael Endes Den oändliga historien och tänkte att det vore på tiden att läsa om den boken. 

Deltagare från forna Sovjetstater eller Öststater i Sovjetunionens skugga höll en intressant paneldebatt om hur det influerat science fiction i deras hemländer. Sovjetunionen kan ju sägas vara som ett rymdimperium, med ambitioner långt in i framtiden och en kult kring rymdfart alltsedan Jurij Gagarins prestation. Dock, i kulturen fanns ett tryck på att man måste skriva social realism. Men då science fiction befann sig i ett mellanläge - "tolererad" - mellan godkänd och förbjuden litteratur, kunde man ta sig större friheter där och till och med berätta om små gröna män med marknadsekonomi. En del av panelen saknade de gamla sovjet-berättelserna som inte hade så mycket action utan mer var två personer som diskuterade filosofi över flera boksidor, och de saknande också framtidstron (att kommunismen skall segra!) från förr, och dess uttryckta solidaritet som man saknade i sin egen vardag under 1990-talet. Under 2000-talet, berättade ukrainska Alona Silina, kom en hel del lättläst SF från Ryssland som talade om att Ukraina borde återvända till Ryssland, och beskrev heroiska tidsresenärer som åkte tillbaka och ändrade i historien. Ett kusligt sätt att försöka förbereda marken för geopolitiska förändringar.

Från den panelen lösgjorde sig bulgariske Joro Penchev och höll ett inspirerande om än inte helt hoppingivande föredrag om nanobotar - kan de inte hjälpa oss med de jättetråkiga sakerna som att damma bokhyllan och hålla oss friska inifrån kroppen? Efter genomgången av vad som går och inte går att göra verkar det svårt, men vi kan väl fortsätta att forska fram teknik som kan göra det vi vill slippa? Om inte nanobotar, så kanske mikrodrönare.

Göbeklitepe, Taş Tepeler and life 12,000 years ago på James-Simon-Galerie Berlin

För 12000 år sedan byggde människor i sydöstra Turkiet stora utsmyckade stenstrukturer där många kunde samlas. De var precis i början av att bli bofasta efter att ha levt som nomader, och fynden har förundrat arkeologer som dittills hade sett att större (religiösa) byggnader uppfördes först efter att människor varit bofasta en längre tid.

Det internationella Taş Tepeler Project (Taş Tepeler betyder bokstavligen stenhögar) har i provinsen Şanlıurfa lokaliserat och börjat utforska platserna Karahantepe, Sayburç, Çakmaktepe och den mest kända, Göbeklitepe. Några av de funna artefakterna ställs ut på James-Simon-Galerie Berlin tillsammans foton från av fyndplatserna och en film från utgrävningen i Karahantepe.

Områdena är inte (bara) nedsjunkna i jorden av år och slitage, utan grävdes ned en bit i marken och försågs med T-formade pelare som utsmyckades med bilder av människor och djur. Även runt om i samlingsplatserna placerades skulpterade huvuden, litet  som extra deltagare i vad som försiggick i cirkelns mitt.

De äldsta delarna är från för 12000 år sedan, men många föremål som grävts fram är från 8500-9800 år gamla, så människor har varit samlade på dessa platser under flera tusen år. Statyer och mindre föremål som liknar djur - fåglar, grodor, jaguarer - har hittats, inklusive vad som liknar avbildningar av masker och människor som bär djurmasker.

De äldsta tydligt könade människostatyetter som hittats var av män, vars erigerade penisar utmärkte dem även mitt under jaktscener.

Efter hand började man även göra avbildningar av fertila kvinnor, ofta i mindre format.

Konstnären och fotografen Isabel Muñoz har fotograferat flera av föremålen på plats, och hennes skarpa foton i svartvitt frilägger platserna och artefakterna i tiden så att det känns som att vi är där när de var levande och viktiga för människorna i trakten.

Se på bilden högst upp till vänster, där handen håller runt hörnet om pelaren!

Det är givande att se filmen från utgrävningen av Karahantepe, både det noggranna arbetet och de gemensamma måltiderna bland arkeologerna, på en plats som samlat människor till gemenskap i årtusenden. Det är också en svindlande överlagring av dåtid, nutid och framtid när det digitala kartläggandet av fyndplatserna skapar en tredimensionell karta över exakt var varje föremål och jordlager kommer från, i en bild man kan röra sig inuti. Utställningsboken Building Community (finns på engelska, tyska och turkiska) är ett ymnighetshorn av information och ytterligare fascinerande foton.

Länk till James-Simon-Galeries sida om Building Community

In Bloom på Ashmolean Museum Oxford

Som svensk kan man få hicka när nationalhjälten Carl von Linné bara är ett av tjugofem viktiga namn inom den tidiga forskningen om blommor och andra växter, men å andra sidan är det fint att ibland få ett annat perspektiv. 

I utställningen In Bloom - How Plants Changed Our World på Ashmolean Museum i Oxford möts man först av stora, tunga, imponerande böcker från 1700-talet, en tid då européernas kunskap om världen vidgades via dedikerade naturforskare på upptäcktsresor till andra kontinenter. 

Jacob Bobart the Elder and Jacob Bobart the Younger's Hortus Siccus or a Collection of Plants (1660)

De gjorde sitt bästa för att frakta hem exemplar av spännande nya växter, men också att måla av dem så noggrant som möjligt i full blom i sin naturliga miljö. Böckerna var tänkta för vetenskapliga bibliotek men också för intresserade privatpersoner.

The Scythian Lamb, from Elizabeth Blackwell's A Curious Herbal (1739)

Orchard Oriole and Southern Catalpa from Mark Catesby's The Natural History of Carolina, Florida and the Bahama Islands (1754)

Blossom of Banana with Life Stages of Bullseye Moth from Maria Sibylla Merian's Metamorphosis Insectus Surinamiensium (1726)

Aloe Africana maculata from Johann Jakob Dillenius' Hortus Ethamensis (1732)

The Blue Passion Flower from Robert J. Thornton's The Temple of Flora (1798-1810)

På 1800-talet skapade man även undervisningsmodeller av exotiska blommor i trä, metall och papier-mâché.

St John's Wort, European Grape (1860-1880)

Saxifrage, Great Burnet, Common Nettle (1860-1880), Robert Brendel and Reinhold Brendel

Kärleken till blommor tog sig in i människors hem i form av dekorationer och tavlor. Ett rum visar hur rosor av olika slag smyckat föremål och väggar.

Pen Box (qualamdan, gol-o bolbol), late 19th century, Iran

Study of Wild Rose (1871), John Ruskin

Yueji Rose in Vase and Rock (1877), Ju Lian

Study of Oriental Poppy (1879), May Morris

Även idag älskar vi blommor till utsmyckning, men med århundraden av skönhet i minnet har modern konst också börjat förhålla sig personligt till blomstren genom att vrida och vända på dem, presentera dem i nya material eller blåsa upp dem så att de blir större än betraktaren.

What Is In A Name? (2022), Anahita Nourozi

Pollinator Pathmaker, Early Spring, Midsummer (2025), Alexandra Daisy Ginsberg

New Ecologies (2025), Justine Smith (sedlar: dollar, rubel, yuan, rial, pund, hryvnia, shekel, won)

Molly Goddard, Poppy, East London (2019), Kate Friend

Utställningen på Ashmolean visar upp ett fint urval från alla dessa eror och användningar. Själv blev jag fascinerad av vad jag fick se och läsa om Ferneries, inomhusrum för att odla ormbunkar och andra växter som trivs i mörka, fuktiga rum.

Länk till Ashmoleans sida om In Bloom

Fernery at Woolpits (1942), Kenneth Rowntree