Kafkas apa på Stadsteatern Vällingby

Ett skott skrapade upp kinden, det andra gjorde ett märke på låret. Skyttarna fångade in apan och satte honom i en bur på båten som skulle föra honom till Hamburg. Det är med ilska som apan berättar sin historia för oss. Han säger att han har glömt hur det är att vara apa (och antyder att hans åhörare också lär ha gjort det), men han minns i detalj hur det gick till när han fångades, och framför allt hur han lärde sig själv att bli människa.

Föreställningen börjar med att vår huvudperson kommer ut och ser på oss i publiken en stund, så att vi kan uppleva hur det känns att bli betittade. Han skall komma att dra in oss i skeendet fler gånger; demonstrera hur han lärde sig att hälsa, och låta åskådare illustrera hur besättningsmännen kliade honom med en pinne - uppenbarligen skönt, men också förnedrande.

Apan bär som sagt på en inre ilska, men hans räddning låg i hur lugn han förhöll sig när han fångats in. Han betraktade människorna som gick omkring helt fritt, och för att också få röra sig fritt bestämde han sig för att bli en av dem genom att kopiera vad de gjorde. En del gick lätt, svårast av allt var att dricka rom, så äckligt det smakar. Medan man ser apans noggranna försök att härma mänskligt beteende kan man fundera över alla andra som också försökt göra samma som omgivningen, hur annorlunda och konstigt det än är i deras ögon - personer med autism, invandrare i ett nytt land, och säkert var och en av oss vid något tillfälle.

Franz Kafkas novell Redogörelse framlagd för en akademi dramatiserades år 2009 av Colin Teevan och framförs ypperligt av Josef Törner. Vår apa blev en underhållare, och den gode musikalartisten Törner väver in musik i föreställningen, inklusive Karl Gerhards klassiska kuplett Jazzgossen. Vid ett tillfälle sitter Josef Törner ihopsjunken som en orolig apa i bur, för att i nästa ögonblick stå rak i sin fulla längd och kommentera sin situation - skickligt spelat och en god illustration av hur roller växlar i livet och efter vad man har utrymme att göra i andras ögon. Kafkas apa är en mycket välgjord och sevärd uppsättning på Stadsteaterns Vällingbyscen.

Länk till Stadsteaterns sida om Kafkas apa

Fotograf: Leonard Stenberg

Blitz

Det är George, 9 år, som är huvudperson i filmen Blitz som utspelar sig i London år 1940. Men de många personer som George stöter på under de dagar vi följer honom blir mer än bakgrundsfigurer; under några få scener hinner de få tillräckligt med personlighet för att vi skall kunna fundera på historierna som de själva är huvudpersoner i. Och de händelser som George genomlever under sin väg genom ett bombhärjat London blir inte bara scener att ta sig igenom. Med barnets ögon hinner vi undra och oroa oss för att George aldrig kommer att komma tillbaka hem igen.

Georges mamma Rita satte honom på ett tåg som skulle föra barn från London till säkerheten på landsbygden. Efter en timmes färd hoppade George av tåget och började sitt försök att ta sig hem igen. Men den största utmaningen är inte att det är långt till London och hemmet i Stepney, utan allt som kan hända på vägen. En fara är bomberna som kan falla över staden, en annan är människorna som utnyttjar kaoset och medmänniskors knipor, och båda är lika hemska. Att Georges pappa var svart gör också att pojken är extra utsatt för omgivningens hån eller överdriven vilja att disciplinera. Regissören Steve McQueen har kunnigt tagit tillvara på detaljerna i vad som är otäckt med situationerna, speciellt för ett barn vars värld är upp och ned. Men vi får också se vänliga människor som gör sin plikt och ännu mer för att hålla ordning för de svagaste i en kaosartad tillvaro.

Filmen Blitz är visuellt gripande och skrämmande från början - eldhav, kämpande mannar, lätt stiliserade fallande bomber som tycks ha en obegriplig och ondskefullt levande önskan att vilja slå ned och krossa England. Men därtill visar filmen möjligheten till glädje under svåra omständigheter, ofta i form av musik. Rita och George sjunger gärna hemma vid pianot tillsammans med morfar Gerald, spelad av Paul Weller. En vänlig själ George möter under sin första svåra natt är juridikstudenten Ife, spelad av den begåvade musikern Benjamin Clementine, som ger pojken trygghet och vänlighet genom sång och några viktiga minuters omtanke. I fabriken där Rita arbetar skapar maskinerna, redan innan BBC:s radioorkester kommer dit för ett uppträdande, en rytm och melodi som kvinnorna nästan verkar dansa till när de arbetar runt dem, men självständigt, inte som robotar, fastän maskinmusiken har en ödesdiger underton.

Blitz ger en god känsla för hur bräckligt livet var under bombflygplan som skapade nya ruiner varje natt. Den visar också rädslan och sammanhållningen i skyddsrummen, mindre idealiserat än i många andra filmer från andra världskriget. En hjälteinsats kan ske i skymundan, misslyckas, eller ge en glimt av hopp till en annan människa så att civilisationen består ett tag till.

The Moonday Letters av Emmi Itäranta

Kommer vår folkligare, naturnära tro att följa med oss när vi lämnar jorden och flyttar ut i rymden? I Emmi Itärantas bok The Moonday Letters är det just det som händer, och kanske behövs kopplingen till naturen och världen bakom vår ännu mer när människorna bor i artificiella miljöer på andra himlakroppar. Dock verkar miljöerna som huvudpersonen Lumi beskriver i de inledande kapitlen ytterst lockande och vackra; Jupiter sedd från dess (bebodda) måne Europa, det välskötta hemmet i Harmonia på Mars, minnena från den lummiga cylinderformade stationen Fuxi. 

Det är jorden som är problembarnet, beboelig men nedsmutsad och utnyttjad till max, med enkla eller livsfarliga arbeten som att rensa giftiga sopor att erbjuda. Inte många tillåts att lämna jorden och bosätta sig på andra planeter. Lumi är en av de lyckliga, sedan hon fick bli följeslagare åt helaren Vivian. Vivian lever inte längre och Lumi är själv helare med uppdrag över hela solsystemet.

När Lumi nu återvänder till Mars längtar hon efter sin partner Sol. Det är till hen hon genomgående vänder sig i sina tankar och i de brev de båda redan sedan innan har för vana att skriva till varandra. Men Sol är alltid utom räckhåll: bortrest till en konferens, osynlig och upptagen med föreläsningar, snabbt försvunnen tillbaka till det avskilda arbetet igen. Tidigt anar man att ingen kommer att komma ikapp Sol, men vad är det som drar Sol vidare? Det dröjer långt in i boken tills vi får höra hens egen röst i meddelanden tillbaka till Lumi.

Det dröjer ännu längre innan vi får mer klarhet i hur Lumis helande fungerar. Vi hinner till och med höra Sol kalla det placebo, med inslag av örtmediciner vars egenskaper faktiskt är belagda. Sånger, trummor och andliga resor i världar som inte alla kan se sker i många naturreligioner. Vi anar att Lumis praktik är grundad i nordliga förhållanden; hon kommer från området Winterland på jorden och hennes (för andra osynliga) följeslagare är ett lodjur, trots att lodjuren sedan länge är utdöda.

Det återhållsamma språket gör att berättelsen känns litet kylig, även när Itäranta med inlevelse beskriver växter, ådrat trä, skinnfåtöljer i inbjudande bibliotek. Utanför fönstren med simulerat dagsljus finns den kalla rymden. Hur handlingen utvecklar sig är inte helt överraskande, och tycker man om den lugna stämningen är det bara att låta sig dras med i Lumis sökande genom solsystemet och andra världar som inte alla kan färdas i. 

Fler böcker av Emmi Itäranta:

Minnet av vatten

Azzedine Alaïa på Sven-Harrys

1980-talet gav oss ett fantastiskt extravagant mode, med skarpa silhuetter och lysande färger, eller spännande svartvitt. En mästare bland tidens modeskapare var Azzedine Alaïa, vars kreationer smekte kvinnokroppen och förstärkte intrycket av de feminina kurvorna. 

Med en bakgrund som personlig klädesmakare åt societetsdamer i Paris var han van vid att smickra kroppar med olika utseenden, även om de klänningar han blev mest känd för var de som satt perfekt på perfekta kvinnokroppar.

Smal midja, markerad byst eller höft eller ibland båda på samma gång. Utsökta draperingar som skapar linjer som ekar i evighetens skönhetsideal. Ett fint arbete med detaljer som gör helheten skönare.

Utställningen berättar om Alaïas succé, tillbakagång och upprepade framgång. Klänningarna från 80- och 90-talet var minst lika fantastiska på 2000-talet, precis som de nya plagg han skapade då.

Det är en fröjd att få se de underbara klänningarna på nära håll, och önska att man hade några av dem i sin garderob plus tillfälle att bära dem - eller åtminstone att modet idag, hur kroppsnära det än är, hade mer av den kärlek och uppskattning för kvinnors utseende som Azzedine Alaïa hade.

Länk till Sven-Harrys sida om Master of Couture - Azzedine Alaïa

Star Wars: Skeleton Crew

Ett av glädjeämnena med filmerna och serierna från Star Wars universum är att se fantasifulla miljöer och varelser. Så är det också i Star Wars: Skeleton Crew. Inte ens en vanlig skola för de lokala barnen liknar det vi är vana vid. För barnen, och förorten de bor i, ser ju också ovanliga ut för våra ögon, och det är en del av charmen. Vår huvudperson människobarnet Wim går i en klass med ungar från folkslag såväl välkända som helt nya för Star Wars-fans. Där finns bland annat en Rodian, och så en Myykian, Neel, som är Wims bästa vän. Husen i det trevliga villaområdet har sextiotalsstuk men också detaljer i arkitekturen som får dem att se ut som att de kan lyfta vilket ögonblick som helst. En del övriga byggnader på planeten At Attin ser ännu mer högteknologiska ut, i den där speciella Star Wars-estetiken.

Skeleton Crew är en äventyrshistoria med barn i huvudrollen, modellerad på andra liknande berättelser men som sagt i extra spännande miljöer. Den fantastiskt söte Wim och hans lika gullige kompis Neel ramlar hux flux över ett gammalt rymdskepp och råkar fara iväg med det, i motvilligt sällskap av klasskamraterna Fern och KB. 

Först hamnar de på rymdstationen Borgo Prime, där vi får se ännu mer exotiska och underliga varelser och ting. Men akta - det är ju ett piratnäste! Barnen lyckas fly ur sin första knipa i sällskap med Jod Na Nawood, som kan flytta saker med tankekraft - är han kanske en jediriddare? Men framför allt - är han någon att lita på? I seriens inledningsscen såg vi honom faktiskt som ledare för ett piratgäng som plundrade ett skepp och skickade ut kaptenen i luftslussen. Hans motiv för att hjälpa barnen tillbaka till At Attin är nog inte särskilt ädla. Och är förresten At Attin en sådan drömvärld att återvända till  - tryggheten som invånarna har där verkar fås till priset av ett strängt reglerat samhällssystem och begränsad frihet för individerna.

Att över huvud taget hitta tillbaka till At Attin är inte det lättaste. Resorna för att hitta ledtrådar tar gänget till fler spännande ställen med imponerande eller läskiga miljöer, ofta bådadera på samma gång. Logiken i det som händer håller inte alltid, så som det kan vara i en äventyrshistoria för barn, men låt våra frostiga hjärtan värmas av vänskapen som spirar på den krigshärjade planeten At Achrann, och hålla tummarna av alla färger och former för att barnen kommer hem till sina familjer till slut. 

Wuhan av Liao Yiwu

Efter massakern på Himmelska Fridens torg i Beijing 1989 skrev författaren Liao Yiwu en episk dikt om den grymma händelsen, varpå han sattes i fängelse i fyra år där han svalt och torterades. Efter frisläppandet fortsatte han att skriva om fattiga och dissidenter som far illa i Kina. År 2011 lyckades han lämna landet och är sedan dess bosatt i Berlin. Därifrån följde han noggrant händelser i sitt gamla hemland via nyheter, WeChat-meddelanden och diskussioner med vänner som levde kvar, och när Covid-19 dök upp i landet blev hans självpåtagna bevakning ännu mer intensiv. Boken Wuhan är en delvis dokumentär, delvis fiktiv sammanställning av olika personers undersökningar och försök till överlevnad under hoten från såväl viruset som myndigheter och ibland grannar.

Liao Yiwu ger inledningsvis ett långt referat från de verkliga händelser när journalisten Li Zehua under de inledande veckorna försökte ta reda på mer om omfånget av virusets härjningar. Det gjorde Li Zehua till en misstänkt i regeringens ögon, och han var själv online när myndighetspersoner förföljde honom i bil och stod utanför hans lägenhetsdörr för vad han rapporterat om de stora mängder av döda som tystats ned. Liknande men ännu värre övergrepp skedde redan tidigare; bland många andra läkaren Li Wenliang som redan 30 december varnade för det smittsamma viruset, tvingades att ta tillbaka sina uttalanden och snart själv smittades och dog. Det är en styrka att Liao Yiwu varvar in autentiska nätkommentarer från många olika personer, varav några kritiserar Li Zehua men många andra berättar gripande historier om hur grannar eller deras egna tvingas till isolering, smittas ändå, avvisas från sjukhus, och till slut dör och kremeras utan att någon ens vågar läsa och registrera deras identiteter.

En stor del av boken upptas av den resa som den fiktive Ai Ding gör genom ett nedstängt Kina, ett sätt för Liao Yiwu att visa olika former av myndighetsmissbruk på flera nivåer, och hur lokala samhällen på olika sätt hanterar den nya verklighet som smittan skapar. Över nätet diskuterar Ai Ding med sin vän Zhuang Zigui som är kvar i Tyskland, och speglar de skilda bilderna av virushotet som Kina och Väst hade och har. I en diskussion är det Zhuang Zigui som håller på att viruset först smittade människan på en djurmarknad i Wuhan, medan Ai Ding snarare tror att det sluppit ut från forskningsinstitutet i samma stad. 

Ai Dings resa på öde motorvägar och möten med människor på vägen mot Wuhan är bitvis poetiskt beskriven, inte minst hans envisa väg mot landets farligaste och mest förbjudna plats där han vill återförenas med sin fru och dotter. Den är en god inramning till de verkliga nätkommentarerna från drabbade människor, och Liao Yiwus citat och egna reflektioner kring Kinas cyniska strategier mot omvärlden och sin egen befolkning, och en väl inövad vana att tysta ned problem för att inte förlora ansiktet vilket lät katastrofen växa till enorma proportioner. Med sin bok har Liao Yiwu dokumenterat tidsandan i öst och väst med verkliga händelser, och som en varning för Kinas kalla, klumpiga och missriktade ambitioner till kontroll.

Ural på Stadsteatern

Anton Tjechovs pjäs Tre systrar är känd, älskad och ofta spelad på världens teaterscener, men nu ser vi den från kulisserna, eller rättare sagt, periferin har flyttats till centrum. Utspritt längs scenrummets väggar står inte en utan två kompletta uppsättningar vitvaror för ett hem, en statussymbol som dock solkas av att alla kylskåp, spisar med mera är slitna och gulnade. I samma brunbeiga färgskala som väggen går den frustrerade hemmafruns kläder, medan vår berättare är festligare klädd i en klänning med folkloristisk bård.

Vi är hemma hos överste Versjinin, med vilken en av de nämnda systrarna, Masja, har ett hemligt förhållande. Han har svarta byxor och hår, och munnen blir till ett gapande hål av samma mörker när han skrattar det konstiga skrattet som frun hatar. Hon avkräver honom redovisning av besöket han gjorde i huset vid floden där de tre systrarna bodde. Men hon är redan fast i en evig ångest som ibland tar sig uttryck i en personlig form av butoh-dans, och har inte lämnat hemmet på åratal. 

De tre på scenen kastar fram fantastiskt skruvade fakta om hur ryssar är, något som delvis verkar ha skrapats fram ur seklernas ryska teater och litteratur av pjäsens författare Staffan Valdemar Holm. Fast livet vi ser snarare är hämtat från bottenskrapet, talar de inblandade på scenen gärna om den högsta och vackraste ryska kulturen; Svansjön och ballerinorna som Ryssland faktiskt skapat! Men skönheten lyckas inte förändra den sega, tröstlösa tillvaron i Perm vid Uralbergens fot. Där finns ju också det eviga supandet och partnermisshandeln, och den Store Mannen som bygger sig ett vidsträckt palats medan befolkningen skall danas till en förnöjd, hårt arbetande sovjetmänniska.

Utanför hemmets väggar fortgår handlingen i Tre systrar men perverteras till något skrämmande för alla på scenen. På scengolvet pågår ingen lika tydlig handling utan snarare reaktioner, frustrationer och utbrott; långsamma och hastiga. Rebecka Hemse är den frustrerade frun, Ann Petrén den magnifika berättaren som ses och hörs och påverkar händelseförloppet, och den alltid skicklige Sven Ahlström är ytterligt uttrycksfull i sin gestalt, som likt hela föreställningen rör sig mellan realistisk och helt galen. Trots hopplösheten i historien är det givande och underhållande att se den kramas fram under nästan två timmar.

Länk till Stadsteaterns sida om Ural

Foto: Sören Vilks