Kodnamn PAM av Petra Malm

Petra Malm var den första kvinnliga operatören i det svenska specialförbandet SOG, och har varit på uppdrag i Afghanistan som många av oss inte skulle våga eller vilja åka på. I boken Kodnamn PAM berättar hon om sitt liv, hur hon jobbat och de val hon gjort för att ha tagit sig igenom riktigt svåra utbildningar och uppdrag. Men undertiteln är Mod Rädsla Sårbarhet, och att hon också berättar om svåra stunder gör det lättare att relatera till henne. Det är speciellt bra eftersom Petra Malm ett par gånger vänder sig till läsaren med uppmaningen att fundera över vad som är viktigt i ens eget liv.

Det är en fysiskt stark och vältränad person vi möter, som sällan tvekar inför att kliva upp tidigt på morgonen för att genomföra ett träningspass inför en arbetsdag som i sig är krävande. I korta, raka meningar berättar Petra Malm hur hon motiverar sig. I sina uppdrag i militären, där man ofta skall arbeta med livsfarliga uppdrag i små grupper är det viktigt att känna sina närmaste och vad som motiverar dem. I sitt yrke, och senare också i TV-programen SAS: Who Dares Wins och Elitstyrkan, har Petra Malm kunnat analysera vilka som tvivlar på sig själva, vill bevisa något inför världens ögon, eller är där för att göra något bra vare sig det syns eller ej. Den sortens förståelse om gruppens sammansättning är livsviktig i skarpa lägen. Det går också att applicera den kunskapen på sig själv, och se om ens egen motivation och inställning börjat falla i bitar av yttre eller inre omständigheter.

Det är skönt att Petra Malm på ett par ställen i boken beskriver hur hon faller i gråt, även när hon försöker hålla tillbaka tårarna. Att som kvinna ha lättare för att börja gråta ses av en del som ett svaghetstecken men vi ser på henne och många andra att det är en reaktion som inte kan hållas tillbaka men som inte förminskar ens kompetens före eller efter tårarna. Men likaväl som Petra Malm söker att analysera och utveckla sin fysiska kapacitet, uppmärksammar hon sitt inre tillstånd, med hjälp av regelbundna besök hos psykolog och också genom att lysa igenom sin situation när hon känner att hon vantrivs - och göra något åt saken.

De korta kapitlen beskriver scener ur Petra Malms liv; vändpunkter när hon fattade viktiga beslut, tuffa tester inför och under de olika utbildningarna, och (utan att avslöja detaljer) hur hon tränade kvinnliga poliser i Afghanistan. De presenteras inte kronologiskt, och även om det aldrig är svårt att förstå var i tiden vi är hade det suttit fint om åtminstone någon av tidsperioderna presenterades i ett sammanhängande sjok, med "klipp" till dramatiska punkter tidigare eller senare i tiden. Men Kodnamn PAM är ändå en läsvärd bladvändare om en imponerande och inspirerande kvinna.

The Cherry Tortured - Reading på Playhouse Teater

Anton Tjechovs pjäser är en viktig pelare i teatervärlden; de är välskrivna och intressanta och drar oftast en stor publik. Aaron Posner har skrivit om flera av dem för vår tid: Måsen har blivit Stupid Fucking Bird, Onkel Vanja har blivit Life Sucks och så vidare. Nu fick Playhouse Teater den stora äran att i en reading framföra hans senaste manuskript som inte har haft premiär än och egentligen inte ens är färdigskrivet. Aaron Posner närvarade själv vid readingen i Stockholm och förutspådde att intrycket från framförandet och publikens kommentarer från diskussionen efteråt skulle komma att påverka slutresultatet. Intressant!

Det enda ordet på engelska som rimmar på Orchard är Tortured, så Körsbärsträdgården blir The Cherry Tortured. På scenen sitter nio människor baserade på rollfigurerna i originalpjäsen, ibland sammanslagna med varandra, och med nya namn. Vi har den kända handlingen från pjäsen - familjegården med den älskade körsbärsträdgården - men personerna och replikerna är moderniserade. Alltför moderniserade, enligt min mening, och i ett uppdrivet tonläge som gör att såväl nyanserna som inlevelsen med människorna går förlorade. Ordvalen är inte personliga och originella utan ligger nära klichéer av repliker från tiotusentals andra pjäser och filmer, och de mer eller mindre tvingar fram ett lika uppskruvat röstläge från de sittande skådespelarna.

Ett undantag är Peter Maxwell (en blandning av Peter Trofimov och Jepichodov från originalet) vars komplexa meningsbyggnader och ideologiska åthutningar borde vara en blöt filt över de övriga levnadsglada alternativt olyckliga familjemedlemmarna. Men istället är det de som klingar mest äkta, och dessutom framförs de av en skådespelare som kan tala med eftertryck utan att höja röststyrkan till max.

Nu låter jag nog överdrivet negativ och det kan rapporteras att publiken skrattade mycket åt den rappa pjäsen. Den kommer säkert att bli mycket lyckad och uppskattad, och jag är glad att jag fick vara med på den här exklusiva readingen.

Extraordinary

Man skulle kunna tänka sig att i en värld där alla har superkrafter så känns det unikt att vara den enda som inte har det. Men det är inte så kul för Jen. När nästan alla får någon spännande superkraft på sin artonårsdag harvar Jen vidare år efter år och måste ducka för envetna frågor och välmenande råd. Och dessutom klara sitt vanliga liv med jobb och kärlek, vilket hon inte heller är så bra på. Tur nog bor hon ihop med Carrie, bästa vännen skolan, och Carries slacker till pojkvän Kash.

Serien Extraordinary har tänkt ut roliga och intressanta krafter åt människorna den låter oss möta. Advokatfirman där Carrie jobbar har god nytta av att hon kan låta döda människor tala genom henne, och när Kash försöker samla ihop ett superhjältegäng dyker en del riktigt udda typer upp. Mest handlar serien förstås om hur Jen försöker locka fram sin möjliga kraft och också hantera det faktum att hon kanske aldrig kommer att få någon. Då hon är ganska omogen och impulsstyrd händer det dråpliga saker vid de försöken, för att inte tala om när hon försöker hantera sitt sexliv. Ibland blir det väl mycket fokus på utlösningar och killar som inte kan hitta klitoris, men i allmänhet är attityden fräck och uppfriskande.

Hade han kraften att skifta hamn till katt eller vad var det som hände? En lösdrivande katt som Jen plockar in förvandlas plötsligt till en människa! Av skäl som får förklara sig själva kallas katten av Jen för Jizzlord men vad heter han som människa? Den förvirrade unge mannen kommer inte själv ihåg något av sitt tidigare liv. Hans försök att förstå sig på världen är gulliga och roliga, och faktiskt det charmigaste med hela serien. Hur skall det gå för Jizzlord och Jen? Det får vi förhoppningsvis veta i andra säsongen.

Spear av Nicola Griffith

Livet i grottan är allt flickan känner till, men det är mestadels gott och hon är nöjd med det. Beroende på om modern är lycklig eller olycklig har hon olika namn för sin dotter, båda med en djupare betydelse som flickan inte får veta för mycket om. Flickan leker och lever nära naturen, och djur och ting berättar ordlöst för henne sin historia. I närheten finns en bosättning med andra människor, och en vinter drar det förbi några som beter sig grymmare än de borde. Det är inte konstigt att flickan efter hand längtar ut i den värld som modern försökt skydda henne från.

Några namn och detaljer i handlingen och människoliven kan först få en att tro att boken Spear utspelar sig i periferin av Nicola Griffiths förra bok Hild. Men när nya personer och omständigheter dyker upp står det klart att vi rör oss i utkanten av Artursagan, och steg för steg tar oss in till dess centrum.

Den magi som hjälper vår huvudperson att avläsa sin omgivning och klara sig i fara är intressant, men mitt i boken börjar den kännas som en bekväm genväg - allt går för lätt nästan hela tiden. Men i den sista tredjedelen när vi får veta magins ursprung och ställs inför riktigt utmanande uppdrag stiger spänningen med svårighetsgraden och handlingen knyts samman till ett tillfredsställande slut.

Fler böcker av Nicola Griffith:

Ammonite

Slow River

Hild

Salome på Operan

Vi är utanför ett modernt designat hus, innanför glasväggarna ser vi skatter från ett annat dekadent tjugotal, och personerna därinne grälar och bråkar som värsta Real Housewives of Judea. Utanför talar man om den besynnerliga månen, hur prinsessan Salome drar till sig allas blickar ikväll, och också om mannen man har fängslat, Jochanaan, Johannes Döparen. Ur fängelsehålans djup hör vi hans tillika djupa, kraftfulla röst när han fördömer Herodes och Herodias.

Salome kommer ut i en osannolikt vacker silverglittrande klänning, får också höra om Jochanaan och blir intresserad. Hon begär att han skall hämtas upp så att hon får se honom. Musiken antyder förväntan och spänning när man klättrar ned i fängelsehålan och hämtar upp fången. Han bär smutsiga, slitna kläder och ovårdat hår, men står fram med större värdighet än människorna runt omkring sig. Med sin starka röst upprepar han sina fördömanden i detalj, och orkestern backar honom i hans skrämmande, säkra uttalanden.

Salome fylls av åtrå och sjunger ingående, lyriska hyllningar till Jochanaans skönhet. Men så fort han förkastar dem vänder hon dem till sin motsats - hans alabastervita hy liknas vid en spetälsk. Dock längtar hon fortfarande efter att få kyssa honom och ber om det gång på gång.

När Jochanaan förts tillbaka till fängelsehålan kommer Herodes ut på terrassen och nu hör vi var Salome lärt sig de lustfyllda komplimangerna, när Herodes sjunger om hur gärna han vill se sin styvdotters vita tänder bita i den mogna frukt han håller i handen. Ah, han går att lirka med ikväll. Trots modern Herodias varningar lovar Salome att dansa sin slöjdans och Herodes lovar att ge henne vad hon än önskar sig.

Till den suggestiva musiken urartar slöjdansen till en rad av koordinerade övergrepp på Salome. Vi ser att dekadensen genomsyrar hela Herodes härskarskikt - Salome tänker inte låta sig pekas ut som synderska av Jochanaan när alla andra är ännu mer depraverade. För sin dans vill Salome ha Johannes Döparens huvud på ett silverfat.

Orkestern är en stark och viktig part i operan Salome, och gestaltar känslorna väl i de sånglösa partierna. När Jochanaans döda kropp hämtas upp från fängelsehålan fyller orkestern i Salomes insikt och starka känslor inför att ha beordrat tagandet av en annan människas liv. Hon försöker leka med den döde Jochanaan som Herodes lekte med henne, men inget är vackert eller hoppfullt längre.

Elisabet Strid är stark och bra som Salome, ävenså Katarina Karnéus som Herodias. Men allra mest kraftfull och värdig är Lukasz Golinski som Jochanaan, med sin röst full av inlevelse och styrka. Operan Salome är dramatisk och Kungliga Operans uppsättning är gnistrande.

Länk till Operans sida om Salome

Foto: Sören Vilks

Munich Games

Det är en sådan där idé som är både modig och dum. Femtio år efter den fruktansvärda massakern i München, där en palestinsk terrorgrupp tog elva israeliska idrottare som gisslan och dödade alla, skall Tyskland och Israel spela en fotbollsmatch i München för att visa styrka och vänskap. Hur mycket som helst kan gå fel. Den lokala polisen går på högvarv för att övervaka de grupper som kan ha intresse av att starta ett nytt terrordrama.

Israel lutar sig heller inte lugnt tillbaka utan sänder ett eget säkerhetsteam till München. Oren Simon från det teamet skall samarbeta med den tyska polisen, men blir frustrerad över hur många regler och förordningar som måste följas innan man kan agera på ett möjligt hot. Han drar med den tyska polisen Maria Köhler på ett vågat försök att skaffa information, men kanske försatte han då hennes informant från flyktinglägret i fara.

Det är fler än polisen som jobbar under cover och det går ju inte att sprida mellan myndigheterna, så en möjlig terrorist kanske egentligen är infiltratör och måste få verka i de farliga gränstrakterna. När den tyska polisen börjar få upp farten lägger Verfassungsschutz krokben för dem och det blir oklart vem som är den verkliga fienden att övervaka och hindra. Samtidigt är det inte bara världspolitik som hotar matchen och spelarna; affärsbeslut och skulder till businessmän i gråzonen kan utgöra lika stora problem på flera plan.

Spänningen är hög under hela seriens gång, och stiger till en gastkramande nivå i de två sista avsnitten. Serien Munich Games är skrämmande välskriven och välspelad.

Two Hands, Wrapped In Gold av S.B. Divya

En del noveller och långnoveller låter en märka från början att man bara har få ord på sig att berätta respektive läsa och förstå historien: snabbt släpps läsaren ned mitt i handlingen, med halvbegripliga ledtrådar till vad som skall komma att hända. Men S.B. Divya berättar sin saga som om hon hade hur mycket tid som helst, och låter de fina detaljerna ta plats; detaljer om omgivningen, saker och ting; och om familjen dit vår berättare har fötts, det ovanliga barnet Rampalalakshmicharan.

Det är två sagor som vävs samman; historien börjar i ett tempel framför Lord Vishnu och hans följeslagerska Lakshmi, vilka ger den nyfödde pojken den välsignelse som lätt kan vändas i förbannelse. Familjen är kringresande handelsmän, och en leksak från Bayern får dem att resa mot Centraleuropa där Padmanabhan Rampalalakshmicharan skall komma att växa upp och bli del av en saga från en annan tradition.

Dock skaver berättelsens form och olika delar mot varandra, hur välvalda de än är. Realismen och detaljrikedomen i större delen av berättelsen får det andra sago-inslaget att framstå som naivt och ogenomtänkt. Men det är en mindre anmärkning på en mycket välskriven långnovell.

Länk till novellen i Uncanny Magazine

Denna recension har även publicerats i SF Forum 1/2023