Isolations-TV med Svärmen på Stadsteatern

När katastrofen gjort jordytan obeboelig och drivit mänskligheten ned i bunkrar, är det inte då vi behöver underhållning som mest? Jo minsann, och det vet de charmiga töserna Petra Cyklin och Sanna Serif. Dagen börjar klockan sju på morgonen med uppiggande tillrop, och går vidare med väderprognos, barnprogram och ljuva reseberättelser från Amalfikusten, varvat med inslag från gamla videokassettband.

Mellan de breda leendena för publiken (som man undrar om den finns?!) pågår det hårda livet i ett skyddsrum som är utrustat med julpynt, doftspray och omärkta konservburkar men inte så mycket mer av det livsnödvändiga, i synnerhet inte toapapper. Det är inte att undra på att det blir slitningar mellan dem båda, och allvarliga gräl. Sanna har läst igenom hela bunkerns hög av Hemmets Veckotidning och kan identifiera innehållet på vilket laxrecept som står på utsidan. När hon vill vara elak spoilar hon handlingen i numrets novell för Petra som inte läst dem än. Det är taskigt!

Foto: Hanna Andersson

Sitter man fast i ett betongrum utan möjlighet att gå ut, så kan vilken vardag som helst kännas som en dröm. Till och med att åka hem från stan i en överfull buss där det kliver på en arg knarkare, som i sagan som Sanna berättar för Petra. Pjäsen gör en meta-vändning - faktiskt två - och ger oss chansen att fundera på om vi inte ibland slösar bort våra dagar och relationer här i världen innan (?) katastrofen.

Andrea Björkholm och Nils Granberg, vilka även har skapat pjäsen Isolations-TV och dess utförande, spelar alla roller ytterst väl, med stor inlevelse och komisk timing. För även under de dystra omständigheterna är Isolations-TV ofta mycket rolig. Och kanske gjorde Sanna och Petra något mycket viktigt för någon som såg dem i en annan bunker. I alla fall gjorde de något bra för oss i publiken på plats.

Länk till Stadsteaterns sida om Isolations-TV

Länk till Isolations-TV:s egen sida

She-Hulk: Attorney at Law

Hon är ju inte bara hulk, Jennifer Walters, hon är ju advokat också. Så TV-serien om She-Hulk är också en advokatserie - i alla fall är det vad Jennifer Walters säger till oss rätt in i kameran i första avsnittet. Det hade hon inte behövt göra, dels för att vi kan märka det själva, dels för att alla snitsiga kommentarer hon gör genom fjärde väggen är just det som dedikerade Marvelfans redan säger i TV-soffan, och de/vi vill inte bli skrivna på näsan vad de/vi just tänkte.

Något annat som serien gör (och som kommenteras) är att väva ihop She-Hulk med övriga MCU genom ymniga gästinhopp av etablerade karaktärer - Hulk själv, förstås; Wong, Daredevil, och även skurken Abomination vilket i sin tur knypplar in Ed Nortons hulkfilm i det stora filmsvepet. Och på ett snyggt och roligt sätt referar serien också till 70-talsserien The Incredible Hulk!

En helt egen huvudfiende verkar Jen/She-Hulk få redan i första avsnittet - influencern Titania med superkrafter och dåligt humör. Detta skulle kunna bli riktigt bra - vem hatar inte influencers (förutom de miljoner följare som köper varje produkt de håller fram), och vi vet att Jameela Jamil som spelar Titania har utmärkt komisk timing. Men istället för att bygga upp en spännande övergripande berättelse om ett lätt komiskt men farligt hot, vilket serien skulle behövt, dundrar Titania bara in då och då med en odefinierad ilska mot She-Hulk. 

Istället splittras avsnitten i serien åt olika håll med teman som visserligen är roliga och relevanta, men som irriterar med sin plottrighet och med pekfingret så ivrigt viftande i tidsandan. Då och då blir det dock riktigt lyckat, speciellt historien med partypinglan Madisynn som är välskriven och fantastiskt spelad av Patty Guggenheim.

Sorgligast av allt är ändå den fantastiskt dåliga animationen av Jen Walters som She-Hulk, vilket hon är ganska ofta eftersom hennes chef och de flesta potentiella dejterna tycker om det. Actionscenerna ser bra ut men i alla vardagssituationer bredvid vanliga människor, där hon dessutom syns extra väl, ser hon komplett fejkad ut. Förutom det långa, blanka, vackra håret som växer ut när hon blir hulk!

Trots mina många klagomål vill jag inte avskriva serien She-Hulk: Attorney at Law helt och hållet. Problemen - animeringen, den ofokuserade handlingen och pratet in i kameran - går att avhjälpa och serien är ändå rolig och underhållande. Med en riktig motståndare kan She-Hulk bli en riktig hjälte för vår tid!

*** spoiler ***

På slutet visar det sig att She-Hulk ville kommentera de många klagomålen på att "allt måste vara så woke" och att kvinnor spelar actionhjältar. Visst är det där ett tröttsamt tjat, men tyvärr blev det ju nu så att She-Hulks egen serie inte fick vara ett actionäventyr som står på egna ben och övertygar med snygga fightscener och nervkittlande möten med en kosmisk skurk, utan istället användes för att försvara sig mot gnälliga töntar man inte borde bry sig om, vilket jag tycker är synd. Men kanske kommer man (jag) att kunna omvärdera den här serien om ett tag, och se på den som på sjätte säsongen av Buffy.

Intimacies av Katie Kitamura

Att ha som yrke att översätta från ett språk till ett annat kräver precision, i ännu högre grad när det gäller att simultantolka vad någon säger och i allra högsta grad när det sker i en sättning som Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Av sin närmaste chef får huvudpersonen i Katie Kitamuras Intimacies veta att många av översättarna där är som hon: internationell bakgrund, har levt i flera olika städer några år i taget, inga nära band till kvarvarande familj. Vår berättare har varit i Haag i några månader, har några vänner och en älskare, Adriaan, men känner sig rotlös. 

Katie Kitamura ger oss en handling som löper från ett signifikant ögonblick till ett annat: stunder då man blir till betraktare eller ofrivilligt indragen i ett drama som någon annan skapar, då man försöker analysera och förstå vad som händer i en situation där personerna och omgivningarna är nya. Flera gånger försöker någon med flit sätta vår berättares värld i gungning: den påflugne Kees med sina insinuationer om Adriaan; den åklagade krigsherren för vilken hon översätter. De har båda en självsäkerhet som gör att de vill försöka manipulera andras känslor, men även de själva kan rubbas i sitt självförtroende.

Rotlöshet i en stad där nästan alla är inflyttade långt ifrån; ensamhet mitt i andras omsorger om en; osäkerhet i relationer med andra som har en flytande syn på förhållanden och kärlek - alla dessa känslor beskriver Kitamura med en klarhet och klaustrofobisk skärpa. Boken är skickligt skriven och väcker en längtan efter att läsa mer av författaren.

Fler böcker av Katie Kitamura:

Audition

Symfoni i fickformat

Kammarmusikserien Filharmoniker i närbild ger Kungliga Filharmonikernas begåvade musiker chans att synas och höras litet mer, och ibland i riktigt ovanliga och spännande kombinationer. Men först på programmet för höstens första konsert i serien stod en mer konventionell pianotrio, Pianotrio i C-dur (1910) av kroatiska Dora Pejacevic. Det är vacker och romantisk musik, denna den andra pianotrion skriven av en nu erfaren och säker kompositör, och utmärkt framförd av Stefan Lindgren (piano), Seohee Min (violin) och Josep Castanyer Alonso (cello).

Foto: Nadja Sjöström

Efter paus fick de tre sällskap av ytterligare tre musiker för framförandet av Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 15 (1971) i arrangemang av Viktor Derevianko. Det är mycket intressant att pianisten Derevianko valde att komplettera med tre slagverkare för att ersätta en hel orkester! Jag är tyvärr inte tillräckligt inlyssnad på originalet för att kunna uttala mig om hur till exempel träblåspartier representeras i detta arrangemang, men det var ett nöje att se och höra. Josep Castanyer Alonso gav oss också en inlevelsefull introduktion till musiken.

Anders Haag, Daniel Kåse och Ulf Ewasson Liliansdotter posterade sig intill stora pukor och bakom reguljära trummor, xylofoner och marimbor. (Ursäkta mig om jag totalt missuppfattat vad som var vad, och rätta mig gärna!) Till en början var de lika underutnyttjade som slagverkare plägar vara i klassisk musik men efter hand blev deras insatser fler och längre och mycket fascinerande. Hos stråkarna bubblar det ju upp ett lustiga citat från Wilhelm Tell, och därifrån plockades rytmen upp av slagverkarna och återkom sedan i senare satser.

Framförandet var en fantastisk och mycket speciell upplevelse och fick också stående ovationer av särskilt entusiastiska åhörare. För egen del blev jag djupt imponerad av den starka och vackra tonen från Seohee Mins fiol och tänker att hon är värd att hålla ögonen och öronen på.

Crimes of the future

Redan tidigare har David Cronenberg visat oss människor som dras till varandra på grund av en attraktion till något som andra finner obehagligt. Nu befinner vi oss dock i en framtid där många blir upphetsade av en ny sorts lekar, men inga är lika passionerade som performanceartisterna Saul Tenser och Caprice. Mutationer i de inre organen har börjat uppstå hos människor, och förmodligen i högst takt i Sauls kropp. Vi ser honom vrida sig i smärta när en ny körtel vuxit fram i hans kropp. Hans alienliknande sovkapsel måste justeras för att hantera de nya hormonerna som produceras.

Den nya körteln måste registreras hos National Organ Registry, en liten myndighet med större befogenheter än de slitna kontorslokalerna och taffliga byråkraterna ger sken av. Men sedan är det dags att planera nästa performance - operationen där Caprice plockar ut den nya körteln, live inför publik. Åskådarna är fascinerade, inklusive de två byråkraterna Timlin och Wippet - "surgery is the new sex" säger Timlin. För Caprice och Saul som går all-in är uppförandet djupt erotiskt.

 Människornas passioner varierar över den kroppsskräcksskala som Cronenberg använder sig av. Teknikerna Berst och Router från företaget LifeFormWare ser lystet på apparaterna som Saul och Caprice använder sig av - sov-podden, den skelettliknande stolen som skall hjälpa matsmältningen, obduktionsmodulen. Andra klär sig i sina finaste kläder för att bli kroppsmodifierade med ärr i ansiktet. På bakgatorna ser vi folk som låter sig skäras med vassa knivar. En kommentar om att människors smärttrösklar har stigit får en att tänka att man kanske söker smärta då man inte känner så många andra känslor längre.

En del vill låta den skenande evolutionen ha sin gång i mutationerna och hjälpa till med egna operationer. Bland dessa människor, som gärna också rör sig bland det illegala, är det kvinnan som inte vill låta mutationerna vinna, och som vill ta sitt straff för sitt brott, som sticker ut.

Filmen Crimes of the Future placerar de glittrande galaklänningarna och halvorganisk högteknologi i en värld av ruffiga hamnkvarter och byggnader som slitits och klottrats ned; inga nybyggen, ingen växtlighet, inget av vad vi skulle kalla normalt. Det är ofta kväll och mörkt, och känslan av att världen är på väg mot undergång ligger som en dov ton under de förvirrande evolutionära krumsprången. Vi ser människor med passioner som det är ytterst svårt att leva sig in i, men förmodligen är det de som är normala i den underliga framtid som David Cronenberg målar upp med glansiga, tatuerade inälvor.

Robot av Adam Wisniewski-Snerg

Livet i stålcellen har varit svårbegripligt och svårt, med skramlande röster från högtalarna och flimmer från datamaskinens skärm. Nu hämtas personen ut på ett bryskt sätt och utsätts för ännu mer skräckinjagande behandling. Andra individer skymtar, också de nakna och instängda under glasklockor. Vår huvudperson får stränga instruktioner om att han strax skall sändas ut för att observera livet, och att hans handlingar undermedvetet kommer att styras av Mekanismen som sänder ut honom, men att det är otillåtet och omöjligt att försöka kontakta Mekanismen eller berätta om den för någon annan.

BER-66 var vår huvudpersons tilldelade igenkänningstecken i cellen, men nu måste han snabbt plocka upp ett nytt namn och en ny identitet, och genom vissa krumbukter kliver han in i rollen som piloten Rez Asurmar. Världen han har hamnat i är även den mystisk och ogästvänlig men inte så extrem som det han har upplevt tidigare. Han tycks befinna sig i en underjordisk skyddsanläggning som är någorlunda utrustad och organiserad, om än efter okända regler övervakade av ogästvänliga tjänstemän och vakter. Människorna tycks ha tagit skydd från en katastrofal händelse som delvis också har läckt in och påverkat några av rummen och våningarna i anläggningen. Asurmars utforskande av de underliga föremålen sker både på order och av nyfikenhet.

Till en början radas konstiga men intressanta scener upp och lämnas utan att följas upp, men efter hand återkommer vår huvudperson - nu med nytt namn och i ny roll - till dem och ett svagt och fortfarande förvirrande mönster kan skönjas. Dock är det inte konstigt att nya händelser sker orelaterat till tidigare, för minnen av vad som nyligen hänt tycks försvinna för invånarna och även explicit ifrågasättas enligt officiell doktrin - historien är inget faktum utan bara din tolkning av vad som hänt, till och med ditt eget födelsedatum. Inget att undra på att det dyker upp dubbelgångare och att vår huvudperson möter den riktige (?) Rez Asurmar när han istället fått en ny identitet som fysikern Nat Poreyra.

Ett av rummen som undersöks innehåller något som liknar en spegel men faktiskt är en lucka ut i världen ovan jord, men en värld i ytterst nedsaktad slow motion från timmen just när katastrofen skedde. Vår huvudperson är inte den ende som ger sig ut där för att undersöka, och det är oerhört fascinerande att följa honom och se hur hans handlingar påverkar de långsamt agerande människorna han rör sig bland. Men fortfarande är det svårt att förstå vari katastrofen består och om den går att stoppa. Går det att lämna skyddsrummen nu? En del vill gärna det, och bland annat odlas helt andra och annorlunda teorier om rymdskepp eller varelser i underjorden.

Boken Robot är skriven av den polske författaren Adam Wisniewski-Snerg år 1973, och det är svårt att inte läsa in aspekter av den kommunistiska diktaturen i dess handling: avhumanisering av människor och absolut makt över dem, minnen som kan skrivas om, identiteter som kan bytas ut och ett mödosamt arbete med att i hemlighet försöka ta reda på vad som egentligen pågår. Men boken är inte bara en politisk allegori utan fylld av fascinerande passager då vår hemlige agent undersöker underligheterna och försöker finna vetenskapliga förklaringar. Att läsa dem är intellektuellt stimulerande och mycket spännande.

The Stranglers

Några takter av Waltzinblack, och så kommer The Stranglers in på scenen och dundrar igång med Toiler on the Sea, sedan (Get a) Grip (on Yourself), Duchess, Something Better Change, Nice 'n' Sleazy. Musiken låter hård men inte skramlig, som den skall, så att de smarta melodierna och texterna går fram. Bandet väl samspelta efter en lång och pågående turné, men de är inte trötta - Jean-Jacques Burnel och Baz Warne står längst fram och ser mycket nöjda ut hela kvällen. Vi får inte mycket mellansnack - litet mer senare men först bara "Gokväll Stockholm" från Baz och litet till, men killarna har bra publikkontakt med första raden och ut över hela Berns packade golv.

För den sorgsna berättelsen The Last Men on the Moon från senaste skivan blir soundet mer spejsat, och det är ju helt rätt. Vi är inne i en litet mjukare del av setet, mjukare men fortfarande allvarligt och litet omskakande, med Skin Deep, Don't Bring Harry och Water. Många hängivna fans har sjungit med i alla låtar, och stämningen och inlevelsen är hög hela tiden, men i Always the Sun slår allsången förstås rekord. Sedan får Jim Macaulay slå valstakt på sina trummor ett tag innan resten av bandet har samlat sig till fina Golden Brown.

SWEDEN! (All Quiet on the Eastern Front) - Let me tell you about Sweden! Det är jättekul att få sjunga med i den intensiva låten om Sverige! Efter den eruptionen blir det ju tyvärr en liten dipp. Walk On By och This Song är bra låtar, men även om The Stranglers cover av dem är bra så kan de inte mäta sig med bandets egna musik. Och energin stiger igen när Baz tar på sitt bredaste, slemmigaste smil för den grabbiga Peaches.

Sedan litet mer ödesdiger stämning i Nuclear Device (The Wizard of Aus) och även White Stallion, medan Relentless låter litet jämntjock. Men än en gång stiger stämningen till max med Hanging Around och Tank, sista låtarna i ordinarie set.

Vi vet (hoppas) att vi skall få extranummer men vi får faktiskt ett extra extranummer, när Jean-Jacques och Baz kommer in och slår sig ned på var sin stol med var sitt instrument för ett stillsamt framförande av The Lines och And If You Should See Dave... Jean-Jacques talar om covid-pandemin och människorna de förlorat - vänner och kollegor och inte minst Dave Greenfield, den ikoniske keyboardisten som gav en skönhet åt även de punkigaste av The Stranglers låtar med sina vackra slingor. 

Men det slutar litet hårdare förstås - killarna frågar efter "raggare" och vi får en ögonblicksbild av störiga typer på de många pubspelningarna som bandet började med. 

Sedan får vi den äldsta låten de spelar, Go Buddy Go, och så som en intensiv slutpunkt No More Heroes.