Audition av Katie Kitamura

Katie Kitamuras spröda prosa är alltför överlastad i den första delen av boken Audition. På samma sätt som ett par-tre bisatser radas upp i varje mening, fulla med noggrant utvalda ord, så överlagras reaktioner, analyser och second-guessing på det ytterst lilla som sker. Visserligen är de ändå händelser av omvälvande slag, men just det här sättet som Kitamura låter handlingen röra sig i cirklar gör berättelsen liksom dess huvudperson alltför försiktig och därigenom irriterande. Till det bidrar de onda föraningar som tillskrivs flera scener, vilka inte alltid följs upp och ibland tycks användas felaktigt.

Men boken går över till en andra del, och där kommer en överraskande vändning. Samma personer och miljöer, men hela verkligheten har förändrats till det bättre, just när det såg ut som att allt höll på att krascha. Till en början är det förvirrande. Därefter går det att se på skiftet med ömhet och förståelse. Men efter hand börjar man tveka och oroa sig för grundvalen för de nya förhållandena - håller huvudpersonen på att bli galen? - och så börjar till och med sprickorna i den harmoniska handlingen att bli djupare och otäckare.

Huvudpersonen är skådespelerska, och kanske är det därför som jag för mitt inre ser de sista scenerna inte som en film utan som en teaterpjäs, men jag tror att det också kommer sig av att historien skrivits med vissa gap som en läsare/åskådare själv måste levandegöra, precis som på teater jämfört med film. 

Även denna andra halva av boken är skriven med trippla, petiga bisatser, men då spänningen stiger och handlingen rör sig snabbare är det inte längre något att snubbla över. Effekten av den tunna, luftigt skrivna boken blir riktigt omtumlande och ytterst imponerande.

Fler böcker av Katie Kitamura:

Intimacies