Lady Bird

Åren omkring sjutton är så viktiga och intensiva! Man har så mycket energi, en vilja att visa världen vad man kan och tycker, en fläckvis skarp och otydlig uppfattning om vad världen kan erbjuda en, och ofta (förhoppningsvis) en oändlig tilltro till sin egen potential. Men så är man fast i sin hemstad, med föräldrar och lärare som inte verkar förstå en alls, och man prövar olika sätt att finna och uttrycka sin äkta, lysande personlighet. Lady Bird har tagit sitt namn själv, och det betyder inte nyckelpiga (ladybird) utan står för fågeldam, vilket kan vara både en skolflicka med fågelhuvud och en fågel med flickhuvud. Det är en underbar detalj av många, och det är en fördel att filmen inte fastnar i någon av dem och gör det till Lady Birds fixa idé.

Ett annat av intressena är teater - att stå på scenen och bli sedd, vilken dröm! Men efter provspelningen får Lady Bird bara en mindre roll; alla ser visst inte hennes inre stjärnglans. Att bästa väninnan Julie tycks ha fått en huvudroll och en massa hyllningar flimrar förbi i bakgrunden för såväl biopubliken som Lady Bird. Det är inte av elakhet eller avundsjuka som hon missar sin väns triumf, snarare den tonårstypiska självupptagenheten.

Något annat som kan vara svårt att förstå är varför ens föräldrar inte tycks stötta ens drömmar. Lady Bird vill gå på college i New York, där kulturen finns! Räcker hennes betyg för att komma in där? Har hennes föräldrar råd att betala terminsavgiften? Varför skall hon behöva hindras av sådana dumheter? Scenerna med Lady Bird och hennes mamma är både välskrivna och välspeade. Grälen med mamman är många och intensiva; ett felaktigt ord kan få ett vänskapligt samtal att urarta i arga hugg. Samtidigt visar orden hur väl de känner varandra och hur många gånger de har grälat och diskuterat förr. Och ur synvinkeln av broderns flickvän är Lady Birds mamma en varm människa som räddat henne när hon hade det svårt.

För någon som vuxit upp med kalla, slaskiga vintrar i Sverige kan det verka underbart att bo i Kaliforniens värme som Lady Bird. Men för henne är hemmet och familjen bara något att längta bort ifrån. Vad kan hon göra under det sista året hon måste vara kvar? Bli kär, hurra! Skaffa extrajobb - och skaffa nya vänner från de rikare kvarteren. Det är fint att se hur det här inte målas upp som att Lady Bird sviker sitt sanna jag, fastän hon beter sig riktigt dumt ibland, utan som ännu några försök att prova sig fram i livet. Stämningen i filmen Lady Bird är till största delen god och framför allt mycket rolig! Det är skönt att se i filmen hur Lady Bird fortsätter att lära sig nya saker om världen och om sig själv.

Ilya på Stadsteatern

Hennes historia är inte ovanlig, men framförd inför våra ögon och vackert musiksatt blir den unik. På något sätt har hon hamnat på en polisstation utan minne av vem hon är. Inte ens sitt namn kommer hon ihåg, även om hon minns grundläggande saker om hur livet fungerar - att man har lägenheter och nycklar dit i sin väska. Fast väskan de håller fram mot henne är inte hennes, säger hon. Poliserna är vänliga mot kvinnan och fastän allt är förvirrat tar hon sig ut i världen, given namnet Ilya efter en hund i Ukraina som snällt väntade på sin husse på polisstationer.

Det är inte ens sig själv Ilya letar efter, utan sitt dotter. I tillbakablickande scener ser vi henne med dotter och våldsam make, så vi kan tänka oss att det kvinnan talar om är sant och vi kan försöka gissa vad som har hänt henne. Korta, lätt absurda scener visar världen hon möter, och Frida Hyvönens tonsättning av replikerna och monologerna är i vissa fall drömskt underbara.

Efter paus ändrar föreställningen karaktär. Jag uppskattar att författaren och regissören Lars Rudolfsson vill låta bra saker hände, för att visa en godhet i världen som inte så ofta finns där, men de vänliga gesterna mot Ilya blir osannolika och den klumpigt humoristiska grälscenen sticker ut utan att tillföra så mycket. Jag hörde hur andra i publiken tyckte att det var mer fart i andra akten, men enligt min mening hade pjäsen vunnit på att den kortats och tuktats till samma stillsamma absurdism som den första.

Skådespelarna fyller sina namnlösa roller väl och spelar fint mot varandra. Allra mest gillar jag Sven Ahlströms bitske, skönlockige man som obegripligen återkommer i olika men samma skepnad. Ilya är trots den svagare andra akten en mycket intressant och sevärd uppsättning.

Länk till Stadsteaterns sida om Ilya

Foto: Bengt Wanselius

The Goblin Emperor av Katherine Addison

Ingen hade räknat med att Maia skulle bli kejsare, eller ens att han skulle komma tillbaka till hovet igen. Kejsare Varenechibels tredje äktenskap med kejsarinnan Chenelo skulle bekräfta förbundet mellan goblins and elves, trollens och alvernas folkslag, men kärleken fanns aldrig där och Chenelo och sonen Maia skickades till Edonomee långt bort från huvudstaden. Efter att modern dog när Maia var åtta år har han uppfostrats hårt och kärlekslöst av Setheris, som tog ut frustrationen över att ha förvisats från hovet på barnet han fick i sin vård.

Men mot alla odds är det nu den artonårige Maia som hastigt kallas till huvudstaden då fadern, kejsaren dött i en olycka. Det är omtumlande att kastas in i maktens centrum, och placeras i salar och gångar som är byggda för att få besökare att känna sig små och även har den effekten på sin nye härskare. Säkert finns där också maktspelare som gärna intrigerar bort den unge kejsaren? Ja, visst, för att inte tala om egenkära änkedrottningar. Men Maia möter tack och lov några pålitliga tjänstemän och tjänare att ha vid sin sida, och tar sig bit för bit in i maskineriet som utgör kejsarens plikter. De hårda, kalla åren i förvisning har också skapat en lust till revansch och i vissa fall hämnd, vilket utgör en bitivs spännande aspekt av Maias personlighet - det vore varken intressant eller trovärdigt med en alltigenom snäll och naiv huvudperson. Kvinnlig fägring är också något nytt och möjligtvis bedrägligt lockande för den unge mannen.

Efter hand blir Maia, som tagit sig kejsarnamnet Edrehasivar, mer bekväm i såväl maktspelet som de dyrbara kläder och smycken han bär och de överdådigt inredda rummen där han tar emot gäster. Till problemen som måste lösas hör dock att det inte var en olycka som dödade kejsaren och hans närmaste arvingar utan ett attentat, och vem vet om den skyldige är ute efter även den nykrönte kejsaren? De långa, ibland tungvrickande namnen gör sitt till för att mana fram en annorlunda värld, där grå- eller till och med svarthyade troll och trollättlingar ses som litet mindre av de alverna med kritvit hy och hår. The Goblin Emperor är en underhållande bok; en stunds utflykt till helt andra platser och folkslag.

I Am Not a Witch

Har du haft otur på sista tiden? Tappat saker, snubblat och spillt ut hela den tunga hinken med vatten? Har de andra i byn också haft otur på sistone? Kan det bero på den där grannen som ingen riktigt tycker om? Det hände i Sverige under häxprocesserna för några hundra år sedan, men det händer även idag i Ghana. Där finns ett antal häxläger dit häxor samlats, inte alltid av egen fri vilja men i flera fall för sin egen säkerhets skull. Regissören Rungano Nyoni har undersökt dessa läger och gjort en film om ett sådant, som hon dock placerat i sitt födelseland Zambia.

Varifrån kom den nioåriga flickan till byn där man nu ser henne som orsaken till allt som går snett? Det berättas inte, ingen har frågat henne och ingen vet hennes namn. Hon svarar knappt på tilltal och förnekar inte att hon är häxa. Polisen som tar emot anklagelserna mot barnet ser luttrad ut inför de värsta fantasierna, men vet nog att det är bäst för såväl lugnet i byn som barnet självt att hon får komma till häxlägret. Den rådige Mr Banda tillkallas, uppringd i badet i sitt lyxiga hem, och hämtar flickan till lägret där ett trettiotal äldre kvinnor, "häxor", bor.

Det finns noggranna ritualer kring hur man avgör om någon är en häxa, ritualer som vi tittare kan skaka huvudet åt och även skratta åt - helt ologiskt! Men hur skall ett nioårigt barn veta om det de vuxna säger om henne är sant? Filmen väljer att inte låta kameran följa några av de brutalare scenerna, som när en nackad höna skall avgöra om flickan är häxa eller ej, eller när flickan försöker fly och blir infångad igen av hårdhänta väktare.

Kanske är det inte så illa att kallas för häxa och bo i ett läger med trettio andra? Jämfört med att bli utstött och kanske stenad av sina grannar verkar det ganska lugnt att måla kinderna och sitta och låtsasskrämmas när turister kommer för att besöka lägret. Men Mr Banda är listigare än så; han hyr ut kvinnorna till att dra upp lök och hugga sten, så det är inte någon lugn pensionstid för de åldrade kvinnorna. Är det ett liv för en nioårig flicka? Mr Banda ser en ny chans i den minsta häxan, som fått namnet Shula av de andra kvinnorna. Insvept i en häxdräkt så stor att hon nästan drunknar i den får Shula avkunna domar i brottsmål, och snart börjar Mr Banda ta ut den söta lilla häxan på andra äventyr.

Den lilla häxans framgångar ger hopp om ett roligare liv. Men har hon verkligen magiska krafter? Shula hamnar i sammanhang som kräver mycket av henne, för att inte tala om de farliga situationer där ilskna människor vill skada häxorna de fruktar och hatar. Det är underbart att se Shulas leende när hon äntligen får gå i skolan, tillsammans med andra utstötta barn! Den unga Margaret Mulubwa är en fantastisk skådespelerska; uttrycksfull även när hon bestämt sluter sig inför en hotande omvärld.

Men att bli utpekad som häxa tycks vara en märkning för livet, något man aldrig kan komma undan för att få leva ett lugnt, normalt liv, så länge människor tror på häxkonster och letar skyldiga bland dem de ser som udda. Även om filmens berättelse inte helt följer verkligheten, är det en stark påminnelse om vad grupptrycket kan göra mot människor som inte har ord och kraft att försvara sig.

Quatuor Van Kuijk i Konserthuset

Den franska stråkkvartetten Quatuor Van Kuijk hör till årets Rising Stars, utvalda av europeiska konserthus som lovande musiker vilka därför får turnera tillsammans i ett moln av god musik. De fyra unga männen inledde med  Joseph Haydns Stråkkvartett i Ess-dur "Gubbkvartetten" (1781), som inte har den minsta gubbighet över sig! Från början till slut, ja, speciellt slutet, drivs kvartetten av lekfullhet, och musikerna spelar den med inlevelse och energi utan att tappa precisionen.

Foto: Andrea H. Vega

Därefter följer ett modernare verk, Stråkkvartett nr 2 "Pulses of Light" (1992) av Akira Nishimura. Ensemblens fina klang gav en nödvändigh stabilitet åt musiken, vilken annars hade kunnat bli för svårlyssnad speciellt i de partier som lät som attacker på annars långa, intressanta linjer.

Det var intressant att jämföra det verket med det nästa efter paus, beställningsverket En noir et or för stråkkvartett av Édith Canat de Chizy, vars harmonier, tekniker och melodier skapade mer oro åtminstone hos mig.

Så bra då att det sista annonserade verket var just av sorten som kan trösta en orolig själ: Stråkkvartett nr 4 e-moll (1839) av Felix Mendelssohn-Bartholdy. Den första satsen bär på en förståelse för livets osäkerhet och inneboende vemod som känns gott att lyssna till.

En riktig pärla var extranumret: Francis Poulenc Les chemins de l'amour, ursprungligen skriven för piano och mezzosopran men här förtjänstfullt överfört till stråkkvartett. Nu fick de unga männen ge sig hän med passion i de dansanta tonerna! Det var mycket roligt att få en sådan varierad underhållning från första till sista verket i konserten.

An Artist of the Floating World av Kazuo Ishiguro

En målare kan fånga ett ögonblick som bara finns i en sekund innan det försvinner för alltid. Världen förändras, ofta långsammare, men minnena kan finnas kvar och lägga sig över det vi ser nu. Mycket förändrades i Japan under andra världskriget, inte bara hus som bombades sönder utan även samhällsordningen, så att de attityder som var hedervärda och de män som stod för dem nu ses över axeln, kanske till och med pekas ut som kriminella.

År 1948 kämpar Japans befolkning fortfarande med både återuppbyggnad och med att finna ett nytt sätt att leva efter förlusterna. Den manlighet som drev männen och i synnerhet armén har fått sig en knäck, och är det ens tillåtet att jaga efter en ny stolthet då man fortfarande är övervakad av vinnarna? Ett nytt mer ödmjukt ideal breder ut sig, men vår berättare Masuji Ono har svårt att finna sig tillrätta med det. Det tar sig uttryck i hur han driver sin sexårige dotterson till att bete sig "manligt"; gå på skräckfilm, smaka på saké vid middagsbordet. Förutom att Onos idéer ofta går på tvärs emot vad modern och mostern redan har planerat, är det närmast generande hur Ono tjatar fram mandomsproven hos den inte så entusiastiske pojken.

En flytande värld, a floating world, tycks dyka upp i berättelsen redan från början. Familjens vackra och bekväma hem är delvis sönderbombat, men den förra ägarinnan som kommer på besök har ännu tidigare minnen av hur huset såg ut under hennes tid. Ono tänker tillbaka på hur de olika etablissemangen i staden var fulla av människor och liv under hans studietid, och talar löst men hoppfullt om att locka människor igen och återskapa samma ljuva stämning. Men i bokens fokus finns det vi egentligen redan vet; att gamla tider inte kommer igen, att en del händelser och platser bara finns kvar i våra minnen, och att en del av de minnena till och med är falska. Men ändå, den glimt av lyckan från den flytande världen man lyckades fånga kan finnas med en resten av livet, även om den inte är sann.

Fler böcker av Kazuo Ishiguro:

A Pale View of Hills

Klara and the Sun

Altered Carbon

Det låter lockande att kunna plocka ut sin personlighet och sätta den i en annan kropp - många böcker och TV-serier har sysselsatt sig med hur det skulle kunna vara att ladda ned och upp personlligheter, och varje variant på berättelse ger nya aspekter på möjligheterna och hoten med tekniken. Richard K Morgan står för den hittills hårdaste och mest tungsinta infallsvinkeln jag hittills stött på, och filmatiseringen av hans bok Altered Carbon är cynisk och våldsam. För har vem som helst råd att byta kropp eller klona sig själv för att alltid hålla sig ung och frisk? Nej, det är bara de rikaste, och de som saknar medel kan i sista hand sälja sin kropp på ett eller annat sätt. Mänsklighetens mäktigaste och rikaste har kunnat hålla sig unga och starka i några århundraden, och ackumulerat rikedomar likaväl som en vårdslös inställning till alla som inte hör till deras utvalda skara.

Handlingen är centrerad till Takeshi Kovacs, som för några sekler sedan tränades till att bli Envoy, en person som placerad i en kropp ("sleeve") med rätt förstärkningar av muskelsinnen och uppfattnignsförmåga är överlägsen i strid. Dömd för rån och mord är hans personlighet placerad i förvaring på obestämd tid, så det är med förvåning han finner sig uppväckt ur sin dvala, och placerad på jorden i en annan mans (förstärkta) kropp. Han har rekryterats av Laurens Bancroft, en av de rika "Meths" efter Bibelns långlivade Methusalem, för att utreda mordet på Bancroft själv. Ja, med regelbundna backuper av sitt medvetande behöver ingen dö på riktigt, om ingen skjuter ens "stack" i småbitar eller om man själv vägrar att återupplivas av religiösa skäl.

Handlingen i nutid (år 2384) varvas med tillbakablickar till Kovacs hårda träning till Envoy. Mycket snart står det klart att Kovacs i nutid är måltavla för grupper ute efter hämnd av först okända anledningar. Scener med fighter eller utstuderad tortyr är många och våldsamma, och pågår såväl i den verkliga världen som i detaljerade VR-världar. Men det är inte ett spekulativt, coolt våld, för i varje scen är det tydligt vad tortyren och smärtan gör inte bara med din kropp utan även med ditt sinne, och det är därför som smärtan i en VR-miljö kan vara värre än i den verkliga världen. Även om Envoyledaren Quell manar sina Envoys att "go to the next screen" när de torteras i VR, är det där som man kan bli dödad om och om igen på så plågsamma sätt att man blir galen.

Precis som i boken är det svårt att se ens glimtar av en normal värld; alla vi möter är antingen dekadenta Meths, deras hänsynslösa hantlangare, poliser med eller utan hållhakar från Meths, eller prostituerade som avverkas för nöjes skull. Det förstärker intrycket av en värld som drivits till slit-och-släng av människor, såväl kroppar som medvetanden. Ganska snart börjar TV-serien vika av från boken i aspekter som Envoys roll i världen, Kovacs plats i Envoy och en del annat, vilket jag tycker är onödigt men till största delen accepterar då serien är så driven i miljöskildringar och personskildringar, och fascinerande i hur den visar vad som kan hända med sinnen och kroppar i verkliga världen och VR; hur allt är sammanvävt och söndertrasat. Jag är mindre förtjust i hur filmatiseringen spelar upp Kovacs syster, och mest av allt hur sista avsnittet urartar i en våldsorgie som tar slut i några stolpiga enradingar som skall förklara allt på några minuter. Men de nio avsnitten innan har redan hunnit sätta avtryck, burna av en sammanbiten och förhärdad Joel Kinnaman i huvudrollen. Det skulle kunna bli en säsong två, och det skulle kunna bli bra.