Visit Qo’noS - Qo’noS yISuch

Först var de fiender till mänskligheten, men sedan blev Klingonerna våra allierade i United Federation of Planets, i Star Treks universum. Tur det, för Klingonerna är stora, starka och stridslystna! Under en period har vi äran att få träffa dem på Turteatern, där de berättar för oss om sin kultur för att intressera besökare och kanske till och med utbytesstudenter. Redan i foajén står lockande vepor med information om universitetets kursprogram (Interstellar War och liknande kurser), och beskrivningar av nationalrätten Gagh (en mask som äts levande).

På plats i salongen är mottagandet så magnifikt och aningen skrämmande som man kan vänta sig av en stark och farlig civilisation. Under den karakteristiska pannan har de fyra klingonerna på scenen glödande ögon och vassa tänder, och kläder som visar att de är stridsberedda. Hmm, vilken eras klingoner är det vi träffar? De hugger inte ned oss på fläcken så vi är väl inte fiender, men heller inte vänner - ordet spottas fram med extra grova halsljud och förakt. Samtalet mellan de fyra inbegriper en mängd pikar mot den gamle klumpige klingonen Klag, och ännu fler retsamheter, förolämpningar och spännande hot mot utvalda publikmedlemmar.

Framförandet sker på engelska med många inslag av Klingon. Det är säkert medvetet valt av flera anledningar: att tala svenska med klingonsk brytning skulle låta så fånigt att klingonerna säkert inte skulle nedlåta sig till det; dessutom lär en stor målgrupp för eventet vara engelskspråkiga fans från Star Treks hemland. Det kan säkert också förklara pjäsens amerikaniseringar när det är dags att driva med fördomar - svenska bonnläppar heter ju till exempel inte Cletus. Men genomgången av fördomar hinner beröra några viktiga frågor ur verkligheten. Det är ju så att det oftast (alltid?) varit svarta skådespelare som spelat klingoner (eller nyligen de liknande Moclans i The Orville). De övertygande klingonerna hinner påbjuda att vi aldrig skall försöka röra deras hår, och inte påstå att någon är för ljus eller för mörk för att vara klingon - saker som svarta människor kan behöva säga till påflugna medmänniskor även idag.

Som älskare av science fiction i allmänhet är det mycket roligt att få leva sig in i detta besök av en utomjordisk ambassad, och vad jag vet är Star Trek-fans mycket nöjda med framställningen. För egen del uppskattar jag mest de rena teater-inslagen, som Romeo och Julia på klingon och förstås arian ur Tosca, ljuvligt sjungen av Morath, och speciellt dramatiseringen av ett historiskt skeende i klingonernas historia - kulturen som har format klingonerna och är en del av deras vardag. Men jag är väldigt glad över den här inbjudande föreställningen från The Klingon Institute of Cultural Exchange, och rekommenderar ett besök för alla oss som funderar på att boka en resa till Qo'nos!

Länk till Turteaterns sida om Visit Qo'noS

Foto: Chrisander Brun

Raven Stratagem av Yoon Ha Lee

Att återuppväcka General Shuos Jedao, som krossade två arméer för fyrahundra år sedan, var att leka med elden. Hexarkatet som styr imperiet har flera gånger tidigare hämtat hans medvetande ur the Black Cradle för att hans militära geni skall vinna svåra slag, men den här gången har han slunkit ur deras grepp. Redan innan hexarkatet attackerade hela den armé han styrde bara för att utplåna Shuos Jedao stod det klart att hans mål var att slå sönder deras makt över sina undersåtar.

Shuos är kända för sitt strategiska kunnande och Kel är militärer med en biologisk prägling, extra stark, att lyda order och följa sina överordnade. En Shuos-general i en Kel-kropp kan med litet list få en ny armé att leda. Problemställningen från den första boken, Ninefox Gambit, är kvar: imperiet är under attack från Hafn, en annan civilisation med kätterska ambitioner gentemot den kalender som ger hexarkatet makt över sitt territorium. Som den taktiker han är fortsätter Shuos Jedao att förfölja och strida mot Hafn, då han vet att en revolution inte bara kräver fysisk övermakt utan även vitt utbredd sympati från dem som står utanför striderna.

Eller är det därför han agerar som han gör? Parallellt med scenerna från Shuos och försöken till myteri mot honom, får vi ögonblicksbilder från hexarkernas diskussioner och intriger. Som härskare över tusentals miljoner människor är de vana vid maktkamper och konspirationer, och vid att offra hela planeter av människor för att kväsa uppror och hålla samman imperiet. Deras tvivel på Shuos Jedaos motiv är förstås ett utslag för deras cynism, men skapar också tvivel hos läsare: kanske har Jedao egna mål bortom den förmenta omsorgen om imperiets invånare?

Ett återkommande inslag i Ninefox Gambit var dragkampen i sinnet hos Kel Cheris, den person i vars kropp Shuos Jedaos medvetande placerats. Hennes tvivel på sig själv och sin kontroll hörde till det mest spännande i boken. I Raven Stratagem är osäkerheten av ett annat slag, då Shuos Jedao bara syns för läsaren genom andras ögon; andra människor vilka alla har sina tvivel på honom.

Men förvånande, eller kanske inte så förvånande, är hur många som i hemlighet är beredda att gå emot hexarkatet och deras ofta grymma behandling av sina undersåtar. Inte minst är det på rituell tortyr som hela den kalendriska makten vilar, något som sköts av de specialtränade Vidona. Nej, det är kanske inte förvånande att några är beredda att stötta någon som vill kasta omkull hexarkatet, men hur många och hur lägligt de dyker blir litet mer osannolikt ju längre handlingen pågår. Yoon Ha Lee fokuserar på några människor i berättelsen men ger dem ändå inte tillräckligt med personligt djup, och deras olika ställningstaganden blir mer plot devices än naturliga val givet deras karaktär. Den svårbegripliga logiken i de kalendriska stridsmetoderna har en viss attraktion bara för att den är som ett mysterium som väntar på att benas upp, men min fascination falnar mot slutet av boken. Men om Yoon Ha Lee tänker berätta mer om hexarkatet och ännu hellre om människorna och civilisationerna i imperiet är jag beredd att läsa vidare.

Fler böcker av Yoon Ha Lee:
Ninefox Gambit
Revenant Gun

Phoenix Extravagant

Black Panther

Det är spännande att tänka sig att det finns ett afrikanskt land med högt utvecklad teknologi där människorna lever i fred med varandra. Idén har funnits länge och bland annat tagits upp i Nnedi Okorafors berättelser, och inte minst i Marvels historier om Black Panther och landet Wakanda. Men hur väl hela landet försöker skydda sig på teknologisk väg, kom hemligheten om dess existens till slut ut, och hemligheten bakom dess imponerande vetenskap är fruktansvärt lockande, särskilt för skrupellösa människor som ser chansen att berika sig. I Black Panther dyker vapenhandlaren Ulysses Klaue upp igen, med sikte på att raka åt sig ännu mer av det unika materialet vibranium som bara finns i Wakanda.

Ovetande om detta står Wakanda inför förändringar, då kungen dödades i ett terrorattentat. Det märks dock inte mycket av sorgstämning i landet, snarare förväntan och uppsluppenhet inför ceremonierna då sonen T'Challa skall överta tronen. Processen är inte speciellt demokratisk, men genomsyras av tradition och allvar, och ett stort mått av livsfara. Hela Wakanda och dess invånare visar upp en spännande blandning av olika afrikanska kulturer och integrerad teknik som liknar science fiction för oss utomstående. Forskningen leds av T'Challas charmiga, skrangliga syster Shuri. Kronan må ärvas från far till son, men i Wakanda har även kvinnor viktiga roller, och den helkvinnliga vaktstyrkan Dora Milaje inger respekt även innan de börjat strida.

Men ett land i förändring är ett land som går att söndra. Det vet Erik Killmonger, som tränats av CIA just till att skapa kaos och störta instabila regeringar runt om i världen. Nu siktar han mot Wakanda, med ett speciellt mål. För varför håller sig landet för sig självt med sin teknologi och sina resurser, när människorna i grannländerna och över hela världen plågas och dör av svält och krig? Frågan är berättigad, och kan inte viftas undan. Men mannen som ställer den är inte pålitlig, och vi får se hur en illa sinnad person kan trasa sönder ett gott system genom att spela efter dess regler. Det ser illa ut för såväl Wakanda som för hela världen. Konflikten mellan tankesätten kommer inte att kunna lösas på fredlig väg.

Publiksiffrorna för Black Panther visar att en film med nästan enbart svarta människor i huvudrollerna inte är svårt att ta till sig, utan snarast efterlängtat i många kretsar. Som vit åskådare själv är det inte konstigt att se handlingen drivas av personer med mörkare hy än jag. Skillnaden mot andra filmer märks när en vithyad person dyker upp, och man från början vet att hen inte kommer att vara mer än skurk, umbärligt offer eller förvånad sidekick; en känsla jag först fick när jag såg afrikanska kortfilmer vilket var en nyttig upplevelse. Här är det de svarta människorna som står för nyanserna och variationerna i personligheter och åsikter, och formar sina egna öden.

Black Panther är en snygg och actionspäckad film i Marvels spännande universum, och jag ser fram emot att se mer av Wakanda och dess invånare på bioduken.

Jens Fänge på Bonniers Konsthall

På Bonniers Konsthall går just nu att se en mängd verk av Jens Fänge. Det är inte en retrospektiv, då de flesta verken som visas är från senare år, och några till och med från i år. Från att ha hållit sig till tavlans duk, som han visserligen givit ett unikt djupt i två dimensioner, har Fänge börjat låta vissa element sticka ut från ytan. Det blir speciellt lyckat i de många tavlor i assemblage-teknik, där utsågade (platta) träfigurer placeras i bilden, i en process av pusslande på tavlan som ligger på golvet i Fänges ateljé. Som han berättade använder han sig av tunga konstböcker (Balthus, till exempel) för att hålla detaljerna på plats medan limmet torkar; en roande användning av konsthistorien. Att en del figurer hamnar upp och ned beror ofta helt enkelt på att kompositionen blir bättre så - ett mörkt parti i håret korresponderar mot en annan punkt i motivet - och också på att tavlan vid tillblivandet ligger på golvet och ses uppifrån.

I ett intressant samtal med Magnus af Petersens, som kurerat utställningen, berättade Jens Fänge mer om sin konst och tankarna bakom den. Det började när han gick på Valand och gjorde en utställning som byggde på en påhittad konflikt mellan abstrakt och föreställande konst, en konflikt som vid det laget var avklarad. Något han gjorde där var att hänga sina tavlor i storleksordning, vilket han nu upprepat på en vägg i Bonniers Konsthall, och dessutom låtit väggen smalna av tillsammans med de krympande tavlorna.

Att få i uppdrag att fylla hela konsthallen var en tanke som först skrämde Jens Fänge, men han är bra på att lura sig själv till att tro att det skulle gå. Han var också nyfiken på att se de gamla verk som skulle lånas in, och de inspirerade honom. Det hjälpte också att se hela konsthallen som ett stort verk, inte många.

Fänge har ett visst intresse av teater och de olika graderna av förställning, men för det stora draperi som hänger över en vägg var det allra viktigaste färgen (en röd som drar åt orange och återkommer i tavlorna) - det är ändå nyanser och utseende som är hans medium. Det finns en tavla i utställningen som heter "A play within a play" - den titeln kom han på i bussen på väg till vernissagen!

Som student hittade Fänge boken Parabellum av Olof Johansson. Han lockades av titeln och av bilden på framsidan. Det visade sig vara en novellsamling, hälften beredskapshistorier och hälften barndomsskildringar. Den ena av de sistnämnda skalade Fänge av ramberättelsen, så att det enda som finns kvar är de lyriska känsloupplevelserna hos pojken som berättar. Den nedklippta berättelsen finns upphängd på utställningen och tryckt i den digra katalogen, och i den fantasifulla och litet oroande berättelsen finns bilder man kan känna igen i Jens Fänges konst.

Det är inte nödvändigtvis de egna drömmarna som inspirerar Fänge, utan drömmens dramaturgi: färgerna, det antydda, ekon, strukturen. I Jose Luis Borges föreläsning Mardrömmar säger han även att handlingen att drömma och återberätta drömmen är den första litterära gestaltningen i människans historia, för då måste berättaren stöpa om drömmen och ge den en kronologi. Fänge ser den processen som en parallell till sitt eget arbete i ateljén: han tar flummiga tankar och omvandlar dem till ett konkret objekt.

Anledningen till att olika figurer återkommer i Jens Fänges verk är enligt honom själv banal: för att lura sig själv inför de höga förväntningar han har när han skall börja en ny tavla, tänker han "jag gör en till, jag gör en likadan". Men under arbetets gång blir det tråkigt att göra precis likadant, så det kommer in nya färger och nya detaljer. Så går upprepningen från att vara en brist till att få ett värde i sig. Som långtida åskådare uppskattar jag för övrigt hur de här upprepningarna hjälpt till att skapa en hel värld med egna färger, mönster och symboler.

I de senaste verken förekommer omslingrade kärlekspar där den ena enbart är en vit silhuett. Det började när Fänge målat den ena i kärleksparet och var så nöjd med resultatet att han var rädd att fortsätta med den andra för att det skulle kunna förstöra bilden. När han fortsatte att titta på det halvfärdiga paret såg han att det blev en bild av saknad och längtan. Det rimmade väldigt väl med det uppdrag han fick att illustrera Nobelprisdiplomet till 2015 års litteraturpristagare Svetlana Aleksijevitj, som ofta skrivit om hårt arbetande kvinnor och män som inte är där - frånvarande på grund av alkohol, kärnkraftver och världskrig.

Jens Fänge startar ofta med att gestalta ett rum där motivet skall utspela sig. Fastän han kan ha jobbat med det i en vecka ser han det ändå som den vita duken. Sedan flyttar han in objekt i rummet, och efter hand släpper han idén om att det skall föreställa något verkligt. Ibland händer det att allt faller på plats som han tänkt sig; färger, motiv, komposition. Det är fantastiskt och förfärande, och det måste han kassera! För han vill inte ha något som är färdigt, hellre konflikt och obalans. Då blir tavlan som en liten enkel evighetsmaskin som tickar igång - då fungerar den!

När Jens Fänge gick på Valand hade han många goda lärare som han minns och uppskattar, men lärde sig egentligen mest av de studenter han gick med samtidigt. Nu när han själv undervisar brukar han avhålla sig från att fråga "Varför? Vad skall det vara bra för?" om en tavla. Han uppmuntrar hellre sina studenter att följa sitt infall - "en apelsin som åker rulltrappa" - och fundera på innebörden senare. Själv kan han hitta paralleller till sitt eget liv efter att han arbetat ett tag med ett verk, men det är det omedvetna som börjar och driver processen. För oss som uppskattar Jens Fänges verk har det varit en givande process och jag hoppas på att se mycket mer av honom i många år till.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Jens Fänge

Börje har fler bilder och tankar från utställningen

The Dream-Quest of Vellitt Boe av Kij Johnson

I H.P. Lovecrafts berättelser får vi ibland läsa om Dreamlands och dess städer, landskap och invånare. De människor som hamnat i Dreamlands söker sig tillbaka med lyckat eller olycksaligt resultat, och likt dem har nog många läsare också längtat efter att få veta mer om Drömlandet. Lovecraft har redan gett många detaljer som eggar fantasin. Nu har Kij Johnson plockat upp flera av dem och skrivit en bok som ser det hela från andra hållet, berättad av en infödd invånare i Dreamlands.

Det finns vanliga människor och ett vardagsliv i Dreamlands, trots att likgiltiga eller illvilliga gudar då och då vaknar upp och skapar förstörelse mest för nöjes skull. Att avstånd mellan platser aldrig är desamma gör naturvetenskaperna till något annat än i vår värld, men icke desto mindre finns det universitet, och vår huvudperson Vellitt Boe är matematikprofessor vid ett universitet i Ulthar. En av hennes bästa studenter har rymt - med en man från the waking world! Vellitt vet en del om lockelsen att färdas mellan världarna och upptäcka nya fenomen, men om Claire Jurat lämnar Dreamlands kan det få stora och skadliga efterverkningar för universitetet och kanske hela Ulthar.

Det finns några portaler mellan Dreamlands och the waking world, svårtillgängliga och vaktade av präster med utmanande ritualer. På Vellitts resa till någon av dessa övergångar färdas hon genom landskap och möter kreatur vi läst om i H.P. Lovecrafts historier. Det är en svindlande känsla för en läsare att känna igen sig i något som är en förvriden version av vår värld! Kij Johnson använder sig av det som Lovecraft drömt ihop om varelser som zoog och gug, platserna Celephaïs och Leng, och egenheter hos himlen och månen i Dreamlands, men skapar en helt egen berättelse, originell inom Lovecraft-lore. Hennes språk innehåller liknande målande beskrivningar som Lovecrafts, men hon ger sina personer rikare, mer trovärdiga personligheter vilket är välkommet. Vellitt Boe har levt sitt liv i Dreamlands och känner till farorna, de små och de större, och kan luta sig mot sina erfarenheter och kunskaper när hon ger sig i kast med utmaningarna på vägen - och ofta på gudomlig eller icke-gudomliga slump.

The Dream-Quest of Vellitt Boe är en kort med innehållsrik bok, som kan läsas och uppskattas utan förkunskaper om H.P. Lovecrafts spännnande bestiarium, men är ett fint resesällskap för alla som längtat tillbaka till Dreamlands.

Fler böcker av Kij Johnson:
Fudoki
At the Mouth of the River of Bees

The Death Of Stalin

Så dråpligt! Mitt under radioninspelningen ringer Den Store Ledarens sekreterare och instruerar om ett samtal tillbaka om sjutton minuter. Vilket telefonnummer var det? Hur många minuter har gått? Vad kan Den Store Ledaren vilja? Jo, han vill ha en inspelning av konserten han nyss hörde på radion. Men den spelades ju inte in! Hur skall man göra för att uppfylla Ledarens begäran? Det är en klassisk upptakt till en fars, men korsklippt med radiostudion visas allvaret i form av människor som förs bort och avrättas efter Den Store Ledarens listor. Mannen själv, Stalin, och hans beslutsfattande kommitté, skrattar dock gott åt makabra skämt om människorna de torterat och dödat. Men alltid med vaksamhet och beräkning, för ingen vet vem som kan hamna i onöd och Gulag härnäst.

Då händer det otänkbara: Stalin drabbas av ett slag och ligger oförmögen att handla och tala. Kanske var det inte så otänkbart, för intressenterna är snabbt beredda att intrigera om makten för egen del. Den otäckte Lavrentij Berija, chef för säkerhetstjänsten NKVD, är snabbt på plats i Stalins grandiosa datja med specialkunskaper om var komprometterande dokument sparats. Mycket snart ansluter Chrustjov, Molotov, Malenkov och de övriga i kommittén, och striden om ledarrollen är i full gång, trots att Stalin inte är helt död än.

De flesta stora rollerna spelas av skådespelare som är mycket kända från andra håll: Steve Buscemi, Jeffrey Tambor, Jason Isaacs, Michael Palin med flera. Det ger en tyngd åt de sovjetbyråkrater som annars skulle vara anonyma för många tittare, och gör att man kan föreställa sig vilka olika maktbaser de sitter på - efter mycket cyniskt och blodigt intrigerande. Handlingen tar sig friheter med den verkliga historien, men ger den intressanta provkartan av olika personligheter i Sovjetstaten. Där finns de som fortfarande älskar Stalin personligen trots att han satt dem i fängelse, de som gärna offrar familjemedlemmar för partiets (och sitt eget) väl, de som gör allt detta offentligt men under ytan är beredda att byta sympatier i en handvändning för att skapa nya allianser och maktbaser.

Musiken i filmen är mycket väl utvald: förutom Mozart och Chopin omisskännliga toner från de viktiga ryska kompositörerna Tjajkovskij och Sjostakovitj, som fångade stämningar i landet under olika tider. Filmen The Death of Stalin baseras på en serieroman av Fabien Nury och Thierry Robin, och det bidrar säkert till hetsigheten: en signifikant scen, några rappa repliker, någon som sätter krokben för en annan; scenbyte, nya nålstick mellan ett par andra spelare, med implikationer som följer tätt inpå. Det är också en utmärkande stil för regissören Armando Iannucci, som står bakom andra giftiga politiska komedier som The Thick Of It och Veep. De illvilliga skämten duggar tätt, och det är omöjligt att låta bli att skratta trots att man vet hur mycket blod och smärta som lurar bakom hörnet. I en diktatur finns det ofta inget annat att göra än att skratta åt eländet, och åt idén att de som styr över miljoners lidande själva är småaktiga fegisar. The Death of Stalin visar just det mycket, mycket skickligt. Under eftertexterna kommer en viktig förankring i verkligheten: foton av de medverkande där icke önskvärda personer målas över eller försvinner helt och hållet, en påminnelse om hur historien skrevs om i länder nära oss för inte så många decennier sedan.

Oidipus / Antigone på Dramaten

Alltför väl känner väl alla vi i publiken till Oidipus öde: att döda sin far och äkta sin mor. Men ingen på scenen gör det när pjäsen börjar, och den otäcka sanningen är något de bara långsamt avtäcker, motvilligt, noga undersökande varje detalj som skulle kunna tala för eller emot det som några av dem börjar ana. Eirik Stubøs uppsättning på Dramatens stora scen är den kylslagna ram som ger varje vändning i handlingen sin intensitet: en naken scen och tunga pauser som låter varje replik och dess innebörd sjunka in. Scenen är inte bara tom utan hög, så att det syns hur små människorna är, leksaker för gudar utan sympati för sina dockor.

Ledtrådarna till gåtans lösning tycks ligga framme från början, men ingen vill koppla samman dem.
Människorna i dramat ser bara sin egen roll, och försöker hitta bevisen för att just det de omedvetet fruktar inte skall vara sant. Tack vare det neutrala framförandet blir pjäsen en utmanande filosofiövning: om detta inte är sant, så faller allt vi nyss sade; om detta är sant så följer även detta andra. Personligen uppskattar jag den intellektuella spelstilen, som ger spänning åt varje steg emot det grymma slut som vi åskådare känner till sedan åratal tillbaka.

Det återhållsamma tonläget fortsätter i kvällens andra pjäs, där Oidipus efterlevande dotter Antigone pressas mellan två tvingande uppgifter. Den ena är att begrava sin bror Polyneikes, men den andra är att sky och vägra att begrava samme bror, då han hör till dem som angripit hemstaden Thebe i det nyss avslutade inbördeskriget. Fosterfadern Kreons påbud att lämna Kreons kropp åt korparna och hundarna låter rimligt för en härskare som vill ena sin stad med makt. Just därför upplever jag det som synd att Antigone får svara skrikande, driven av känslostormar, som om hennes argument inte hade samma logiska vikt som Kreons. Till slut finns av de fyra syskonen bara systern Ismene kvar, i ett mellanläge där hon nekas eller avvisar tillhörighet med de båda sidorna som har brutits mot varandra. Hennes få ögonblick i slutscenen är en stark bild av dem som står vid sidan av gudarnas och hjältarnas kamp, varken får äran eller döden men heller inget däremellan.

Kören på scenen är reducerad till två personer, Per Mattsson och Kicki Bramberg, varav den senares repliker låter bibliska i sina ordval. Alla på scenen spelar sina roller väl, men allra starkast lyser Reine Brynolfsson och Stina Ekblad som Oidipus respektive Iokaste. Efter två och ett halv tusen år är Sofokles pjäser fortfarande mycket sevärda, särskilt i den här givande tolkningen.


Länk till Dramatens sida om Oidipus / Antigone

Foto: Sören Vilks